Han gjorde ett litet motvilligt ljud då hon avbröt kyssen, men hennes ord var ändå betryggande. Hon skulle inte försvinna just nu. Ändå värkte bröstet av längtan då hon kysste honom igen för att sedan försvinna ut ur tältet. Besviken och full av åtrå sjönk han ned på rygg igen med en suck.

Men han dröjde inte länge där, någon form av pliktkänsla hade han trots allt och efter att ha hastigt klätt sig klev han ut i den kalla halvdagern. Överallt bland träden skyndade hyrsvärd runt för att packa ihop det sista och göra sig redo för avfärd. Stel och kall med kläderna fortfarande fuktiga muttrade han lågt när han rev ner tältduken. På väg mot vagnen med duken och filtarna under armen slöt den storresta och buskiga kaldrländaren Ulf upp bredvid honom.

“Vars slank du iväg inatt din lilla orm? Jag såg fram emot att spela av dig det sista av din gäld,” skrockande Ulf och Keiran gjorde en liten grimas.
“Det hade du ändå inte lyckats med,” han gav honom en butter blick innan han drog undan duken till vagnen för att lägga in filtarna och tältduken. Utan att kunna hjälpa det så slog hjärtat lite hårdare och ett litet leende spred sig på hans läppar då han fick syn på Moira vid flickan.
“Är hon fortfarande vid liv?” frågade han för frågandets skull även om han inte brydde sig och blicken var fäst vid Moira. Kaldrländaren bredvid honom verkade notera detta och la armen om hans axlar. Han var huvudet längre än Keiran och drog honom till sig så Keiran fick göra en grimas åt den fräna lukten av manlighet från den andre och försökte vända sig bort. Men Ulf verkade uppenbart intresserad av det hela och såg från Keiran till Moira med ett lurigt leende som spred sig på läpparna.

Keiran slog ned blicken till flickan som verkade frysa och kliade sig lite skamset på armen. Även om han sagt att flickan kanske frusit ihjäl så var det ändå inget han hoppades på. Irriterat vände han istället blicken till Ulf som tryckte honom än närmare till sig vid Moiras fråga.
“Det där är nog inte någon som uppskattar om du kommer med blommor,” sa Ulf till Keiran med ett skratt “Vi ger oss av, guld och dryck väntar!” Ulf släppte Keiran som samtidigt knuffade bort honom då den store kaldrländaren vände sig mot manskapet för att signalera avfärd. En suck lämnade Keiran men det anades ändå ett leende på hans läppar då han vände blicken till Moira och ryckte lite ursäktande på axlarna.

“Stannar du med flickan…?”han försökte hålla rösten neutral men han bet sig lite i insidan av kinden. Helst ville han att hon inte gjorde det för av någon anledning hade det känns tryggare att ha henne vid sin sida. Samtidigt… Hans blick gick bort mot de andra, framförallt Ulf och Rebaz då de började röra på sig. En ny obekväm tanke hade formats i hans sinne. Han skulle behöva lämna dem som han kallat bröder i många år. Det gjorde honom lite vemodig, även om de var kukhuvuden.

Keiran drog långsamt handen över skägget då han vände blicken till Moira som hoppade ut ur vagnen. Med rynkade ögonbryn fnös han åt hennes ord och stötte lätt foten mot hennes stövlar. Handen som dröjde kvar vid läpparna kunde inte dölja det lilla leende som han inte kunde hålla tillbaka.

“Knappast, du är skyldig med det där badet,” han synade henne, hans fingrar fortfarande som luktade av henne gav honom minnet av hennes nakna kropp under sin. Åtrån som brände till genom kroppen tvingade honom att generat slå ned blicken och han sänkte handen till svärdsbältet. Han kände sig som en trånande yngling igen och det fick honom att skratta till.

“Kom, låt oss få det här avklarat,” han vände upp blicken till henne igen och knuffade lätt till henne med axeln då de började gå. Gruppen hade redan börjat röra på sig och en av de yngsta hade tagit plats som kusk för droskan. Han ville så gärna lägga armen om henne där de gick, men trots den gångna natten var han inte säker på hur hon skulle reagera. Det var i alla fall vad han intalade sig själv, han var nästan lite osäker på hur de andra runt honom skulle reagera.
“Det är väl en bit till huset, så om du vill höra har jag en gammal historia,” han blinkade lätt mot henne, leendet fortfarande lekandes i mungiporna. Trots den knappa sömnen, den tidiga timmen och kylan i luften kände han sig på ett förvånansvärt muntert humör.

Keiran skrattade till lite åt sig själv, blicken ner mot marken då följet kom ut ur skogen igen. Plötsligt ångrade han lite att han sagt något, för han blev ganska generad över vad han hade tänkt säga. Han tuggade lite på insidan av läppen och sneglade på henne. Men han hade kommit att tänka på det när Ulf sagt det där om blommor.
“Okej, det här är jättefånigt men ändå lite festligt,” började han med ett flin “Jag vet inte om du minns det men kommer du ihåg när din far gav mig en massa stryk för att jag somnade när jag hade fölvaka? Vi var sådär… fjorton-femton kanske.”

Han ryckte på axlarna innan han fortsatte.
“Jag hade faktiskt inte somnat, men jag tordes inte säga som det var för det var nog ännu mer illa,” han skrattade till lite men rynkade på näsan. Det hela hade ju trots allt gjort att ett sto förlorat ett föl när han inte varit närvarande den natten.
“Vet du vad jag gjorde? Jag var på jakt efter blommor som bara slår ut under nymåne” han skakade lite på huvudet åt sin egna ungdoms idioti. “Bara för att jag hört min syster prata om det med sina vänner. Att de måste plocka sånna blommor och ge till den man tyckte om… eller nått sånt” han gjorde en avfärdande gest, men även om han hade en road ton till rösten och ett litet leende fann han det lite svårt att se på Moira.
“Sen nån vecka senare hörde jag att det ändå inte fungerade så. Det är tydligen flickorna som ska plocka blommorna sen brygga te på pisset för att ge till sin käresta,” avslutade han med en ganska bitter ton åt att han gått på det hela.

Hennes skratt satte fart på en lavin av olika känslor. Från att först le, till att sen känna sig något besvärad över att han sagt något, för att tillslut skratta själv. Det var både åt historien han precis berättat, men mestadels för att hennes skratt helt enkelt smittat av sig på honom där de gick. De andra männens blickar gick honom helt obemärkt förbi då hans egna ögon var fästa vid Moira. Det var både underligt och samtidigt så självklart att se henne roas så.

“Uh, han hade dräpt mig,” sa han lågt med en liten grimas som att en rysning gått längst ryggen på honom. Hennes leende som följde orden fick det att värka i bröstet av tillgivenhet och han önskade att de var någon annanstans än på en regnvåt väg.

“Tror du det?” han höjde skeptiskt på ena ögonbrynet men hans leende avslöjade honom “Fan att jag inte hittade någon blomma då,” svor han skämtsamt och skakade på huvudet då han såg bort.
“När är nästa nymåne?” hans röst var road, blicken till henne igen och viljan över att vara henne nära fick honom att knuffa till henne lätt med axeln. Gesten och berättelsen väckte gamla minnen som han sedan länge begravt men nu kom tillbaka med ett sting av hemlängtan. En längtan som hördes i den lätta suck som lämnade honom tillsammans med det sista av skrattet.
“Jag trodde på en herrans massa sägner då, men jag vågade inte försöka mig på något igen. Det var nog bra att din far slog tillbaka vettet i mig,” sa han med en axelryckning men ett leende var inte långt borta på hans läppar då han betraktade henne där de gick.

Andemeningen av hennes ord fick det att bränna till av åtrå djupt i magen på honom. Han kunde inte hjälpa leendet som lystet spred sig på hans läppar, även om han försökte genom att bita sig i läppen och se bort för ett kort ögonblick. Det som brann i huden på honom i längtan efter hennes närhet. I en gest han knappt var medveten om lät han fingrarna lätt stryka hennes hand för ett ögonblick. Nästan som ett löfte att han hellre var med henne än letade efter några jävla blommor.

Hjärtat sjönk dock i bröstet på honom när hon frågade om han varit hemma. Leendet bleknade i hans ansikte och han såg tveksamt framåt.
“Nej,” sa han efter en stunds tystnad och skakade lite på huvudet, blicken ner mot fötterna där han gick “Jag återvände bara den enda gången, efter några år. Men aldrig de senaste sju åren,” fortsatte han dystert. För honom hade det inte funnits någonting att vända tillbaka till förutom sorg och en förlorad framtid. En framtid som han i sin enfald hoppades inte var helt förlorad, även om han ändå visste att den var det. Han vände blicken till Moira och det högg till i bröstet. För han visste att han aldrig kunde få det liv han drömt om, eller ens förmå sig att berätta vidden av vad han känt för henne.

Hans blick dröjde vid henne för en stund innan han kom på sig själv och försökte på sig ett milt leende.
“Men min syster brukade skriva. Ganska mycket byskvaller, men sist jag hörde någonting var de flesta vid god hälsa,” han hoppades det skulle glädja henne att höra för han misstänkte att hon inte varit tillbaka. Ändå kunde han inte låta bli att fråga.
“Har du… försökt få kontakt med någon hemifrån?”

På något sätt var han inte förvånad över att hon inte vågat besöka deras hemby. Även om han själv förnekade den förändring som fanns hos henne så trodde han sig ändå förstå varför. Men den gnagande oron som försökte smyga sig på honom igen rann av honom då hon tog hans hand. Med ett djupt andetag tryckte han den lätt. Leendet, om än litet, var tillbaka på hans läppar över hur betryggande det kändes att hålla hennes hand i sin.

Hennes fråga fick honom att hummade lågt och han såg upp mot skyn för att minnas breven mer tydligt. Att läsa hade inte varit hans bästa egenskap och de långa breven flöt ihop med varandra precis som åren.
“Jo.. hon beklagade hur far din hade en helt oduglig dräng…” han kunde inte låta bli att le lite bredare vid tanken “Kanske i hopp om att jag skulle komma tillbaka,” han vände tillbaka blicken till Moira igen.
“Sen tror jag hon skrev något om att din syster ynglat av sig, med en viss sting av avund skulle jag nog säga,” hemlängtan han känt tidigare växte sig starkare och han bet ihop käkarna. Nu ångrade han att han aldrig svarat på hennes brev. Men han hade hört vemodet i Moiras röst och försökte sig på ett mer uppmuntrande leende.

“Men i det stora hela är jag säker på att alla har hälsan kvar,” han kramade hennes hand och gick närmare så deras armar snuddade vid varandra “Så jag tror det ännu finns tid kvar… att återvända,” han harklade sig “Om du en dag vill det.”

Keiran hade inte ett svar på någon av hennes frågor och sannerligen inte den första. Han ömkade sig för henne, för han insåg att det måste vara väldigt svårt för henne vilket han hörde i hennes uppgivenhet. Innerligt önskade han att han kunnat ställa allt som skett till rätta, men det var omöjligt.

En plågade grimas ersatte det redan bleknade leendet och han rynkade på näsan samtidigt som han skakade på huvudet.
“Jo, fast nä… Jag skulle inte kunna se de mina i ögonen efter det jag gjort,” han såg dystert på henne “Vägen jag valt har nog bara ett slut,” han hade aldrig varit stolt över sina livsval de senaste åren och att återgå till ett hederlig liv kändes bortom allt hopp. Dessutom hade han heller aldrig sett att det fanns någonting för honom att återvända.

Lite omedvetet kliade han på ärret över halsen då han mindes några väldigt mörka tankar som ockuperat hans sinne den sista tiden. Kände han fortfarande så? Vad hade deras möte nu förändrat? Med en suck försökte han trycka bort tankarna, det passade sig inte då solen trots allt börjat klättra över himlen.
“Men vem vet? Jag kanske återvänder en dag, köper ett par avelsmärrar och pensionerar mig i någon gammal stuga,” han försökte sig på en muntrare ton och log mot Moira, blotta åsynen av henne gjorde hans hjärta lättare.

Han skrattade till då hon knuffade honom och log, ett leende som speglade den värme han kände vid hennes fråga. Men han fick inte tid att besvara den utan blicken vändes framåt vid ropet och männen framför dem stannade upp med vaksamma blickar. Keiran drog bittert på munnen och ögonbrynen rynkades då han såg de krigsrustade männen som väntade på dem.

En fnysning lämnade honom och han spottade i marken.
“Som nu har kommit för att knulla oss i röven,” sa han lågt och släppte Moiras hand för att lägga den på svärdsfästet istället. Det var med avvaktande steg som männen samlade sig kring vagnen och de som redan stannat en bit bort från gården. Keiran tvivlade på det, men än kanske det fanns hopp om att de skulle ta sig undan en strid. Men säljsvärden var dåligt rustade för detta, just för att kunna passera som simpla stråtrövare och Celeras milis var knappast något man tog med lättja.

Men oron som gnagde var inte för hans egna skull utan för Moiras och han såg vädjande på henne.
“Du kan fortfarande ta dig undan, de kommer förhoppningsvis inte gå efter dig,” började han och såg ned mot den förfallna gården “Vill det sig illa så skär halsen av flickan och fly”

En suck lämnade honom vid hennes ord, men han tänkte inte insistera utan förmådde sig att le bistert. Det där badet kändes väldigt långt borta men ändå ingav det en gnutta hopp. Kanske de skulle ta sig ur det hela levande ändå. Han verkade väga hennes ord och nickade sedan, en kort blick mot de andra, alla fortfarande avvaktande inför vad som skulle ske. När han vände tillbaka blicken till henne vred det sig i bröstet av oro. Han hade en känsla av att han inte skulle se henne igen.

“Vi gör så, och hoppas på det bästa” han sträckte ut handen för att krama hennes axel innan han tillslut slet blicken från henne och med tunga steg slöt upp bredvid Ulf och Rebaz som båda såg rasande ner på den feta gubben. Keiran såg bistert på milsen, sedan på gruppen av säljsvärd som definitivt inte var rustade för att möta dem. Men de var trots allt alla uslingar och de flesta bra på att ha ihjäl folk. Deras egna led tätnade på uppmaning av nykomlingarna som kommit året innan från ett krigsförband. Keiran såg först ingen mening med att ställa sig tätare eftersom de knappast hade några sköldar att skydda sig med, men då de få av dem som hade med sig båge och pilar skylde sig bakom de andra förstod han plötsligt meningen och drog lite på munnen.

Den feta mannen, deras uppdragsgivare, ropade en lögn om att dessa stråtrövare bränt hans dotters hem och en rad andra lögner som Keiran inte ens bemödade sig att lyssna på. Men när han var klar drog milisen sina vapen. Ulf bredvid honom var så arg att han skrek någonting på kaldrländska och de själva drog sina vapen.
Utan sköld var han, bara med ett svärd och en stridsdolk kändes milisen nedanför dem övermäktig. Båda grupper verkade avvakta, vänta in den andra då det hördes ett dovt ljud från bakom säljsvärden och luften ven till innan de få pilarna slog ned mot milisen. Knappt två hittade sitt mål men det var nog för att bryta väntan och de båda grupperna med ilskna vrål tog fart för att möta varandra.