Att detta skulle vara sista gången de sågs var en tanke hon vägrade underhålla, hon hade ju precis återförenats med honom och att livet skulle vara så orättvist och grymt att det skulle ta honom ifrån henne så snabbt igen kändes helt enkelt inte rätt. Hon valde att skjuta undan alla sådana tankar och le lite uppmuntrande åt honom när han kramade om hennes axel.

”Var försiktig”, sade hon med ett litet leende innan hon försvann iväg på samma vis som hon försvunnit kvällen innan, tillsynes uppslukad av de skuggor som träden skänkte.

Ljudet av pilarna som slog ned bland milisen fungerade som ett startskott, lyckligtvis inte innan Moira hade hunnit ta sig en bra bit genom skogsbrynet. När de första pilarna träffade sina mål så var hon jämsides med milisen och från sin plats bland skuggorna så tog hon tillfället i akt att kasta den ena av sina två dolkar mot den närmsta mannen innan hon dök ut bland dem lagom till att de precis passerat förbi henne. Hon förlitade sig helt på sin snabbhet och sin onaturliga styrka när hon kastade sig över nästa man på tur och körde in sin dolk i hans hals medan han förvånat försökte slita sig loss ur hennes grepp och få bort henne från sin rygg.

Rop av förvåning ljöd från milisen när de insåg att de blev attackerade också bakifrån och i det momentära kaoset så passade Moira på att vrida om dolken i mannens hals innan hon gav sig på nästa man. Hon visste att överraskningsmomentet var över och att en del av styrkan skulle vända om för att ge sig på henne, men fram till dess så tänkte hon orsaka så mycket skada som möjligt.

Svinet till anställare hade lyckligtvis gjort sig själv en otjänst genom att ljuga också för milismännen, ty de verkade förvånade över motståndet de mötte. Där de trodde att de bara skulle behöva konfrontera stråtrövare fick de istället möta män som faktiskt var tränade i strid. Paniken steg bland de milismän som inte kunde anpassa sig tillräckligt fort och det gjorde Moiras jobb lite lättare, även om det kanske var marginellt.

Knappt hade den tredje mannen fallit för hennes stål innan en ny var där för att ta hans plats och allt hon kunde göra var att ducka undan och försöka få in ett fult slag någonstans där hud inte skyddades av läder. Trots det så kunde hon räkna minst fyra hugg som funnit sitt tilltänkta mål på hennes kropp innan hon fick syn på mannen som anställt dem. Tillsammans med en grupp av sina egna mannar försökte han göra sin väg bort mot vagnen där hans dotter låg, antagligen i ett försök att i kaoset snappa upp henne och försvinna iväg innan dammet hunnit lägga sig. Blotta tanken fick hennes huvud att koka och hon satte efter honom utan att tveka, kastade sig över en av hans mannar och lade armarna i ett hårt grepp om hans hals. Mannen föll över henne i sina försök att bända bort hennes armar men hennes grepp var som ett skruvstäd.

En harang av fula, högljudda svordomar och hot lämnade hennes läppar medan hon klämde livet ur mannen som låg ovan henne och sprattlade. Hans kamrater hade slutit upp kring sin anställare som manade dem att slå ihjäl henne innan hon fick ihjäl sitt byte och gav sig på nästa, men de tycktes tveka inför att ge sig på det vilddjur till kvinna som för stunden kvävde deras kamrat till döds.

Först när mannen över henne slutade sprattla och hon började knuffa undan honom för att komma loss så hörsammade de andra männen sin arbetsgivare. En av dem steg fram och stack lite klumpigt svärdet i henne lagom till att hon kom upp på knä. Det gick rakt igenom hennes axel och ut på andra sidan och skriket av smärta och ilska som lämnade hennes läppar var högt nog för att skära igenom ljudet av stål som klingade genom luften.

Att hon inte föll ihop på direkten tycktes förvåna mannen som huggit henne och han stannade upp i sin rörelse tillräckligt länge för att hon skulle kunna resa sig upp, ett hårt grepp om hans svärd där det var intryckt i hennes axel. Det kalla stålet skar in i hennes handflator när hon tvingade ut det ur sin kropp.

”Jag ska skära din jävla snorunge i bitar och tvinga dig se på”, fräste hon ilsket innan hon måttade en spark mot mannen som huggit henne med svärdet. Ett ljudligt krasande hördes när hennes häl fick kontakt med hans knä och han föll ihop på marken med ett skrik när hans ben vek sig under honom. Trots smärtan så tycktes hon inte ha några problem med att fortsätta sin framfart, men hon var i slutändan inte någon krigare, och de tre män som var kvar av mannens personliga styrka hoppade på henne innan hon hann ge sig på dem.

Hon fruktade döden. Hon mindes hur den hade känts sist, och hur smärtsamt det hade varit att återvända från den, men nu när hon brottades ned på marken så var det inte döden hon fruktade mest. Istället fann hon att det som skrämde henne mest var att slitas från det hon nyss funnit i Keiran, en väg tillbaka. En stunds respit från all död och allt lidande, ögonblick fyllda med minnen av en annan tid, varma dagar och nyslaget hö. Den rädslan var tillräcklig för att få henne att sparka, klösa och bita i sina försök att ta sig loss.

Så plötsligt var han där vid hennes sida. Hon kunde höra hur han skrek och såg när hans svärd begravdes i en av männens ben, såg hur han tycktes vackla bakåt när han undvek nästa hugg. Rädslan grep tag om henne igen och nu när det bara var en man som höll henne mot marken så hade hon plötsligt en chans. Hon grep tag om hans hals och slet med våldsam kraft hans kropp mot marken innan hon kravlade sig upp på fötter igen. Hon var dränkt av blod och lera och lyckades trots sina famlande händer hitta sin dolk igen innan mannen hon slitit tag i hann ta sig upp på fötter. Med armen som inte var skadad så skar hon snabbt upp mannens hals innan hon vände sig mot Keiran.

Hon hade inte förväntat sig att det skulle hugga till i bröstet så som det gjorde när hon såg blodet på hans händer och såren han bifogats. Hon hörde hans ord men det var som om hon inte riktigt förstod dem, eller så valde hennes undermedvetna helt enkelt att ignorera dem. Hur kunde han förvänta sig att hon skulle lämna honom där?

”Nej!” Fräste hon med ett tonfall som skvallrade både om ilskan och rädslan som tagit boning inom henne. Hon ville be honom komma med henne, springa därifrån och inte se tillbaka, men hon visste att han inte skulle överge sina mannar.

I ögonvrån såg hon hur mannen som anställt dem rusade fram till vagnen där hans dotter låg och trots att beslutet att lämna Keiran där tog emot så visste hon att det var enda sättet att få slut på det hela. Så hon vände om och rusade ikapp mannen, tacklade honom till marken innan hon klöste sin väg upp för att först hinna fram till vagnen. Det var tur att hon bundit flickan, för när hon fick tag i henne så var hon vid fullt medvetande och skrek som en stucken gris när Moira släpade ut henne ur vagnen och satte sin dolk mot hennes hals.

”Kalla av attacken!” Skrek hon med en röst som nästan brast av ansträngningen. ”Säg till dem att lägga ned sina vapen, annars skär jag halsen av henne!” Fortsatte hon i riktning mot flickans far, hennes blick flackande mellan den svekfulla gubben och Keiran.

Egentligen ville hon hämnas på mannen som förrått dem och faktiskt införliva sitt löfte om att skära hans dotter i bitar framför honom, men hon fann att hämndbegäret inte var lika starkt som önskan om att rädda Keiran från vad som mest troligt var en säker död.

Mannen som nu tagit sig upp på fötter blickade först mot Moira och sedan vidare mot milismännen. De hade fortfarande ett övertag och om han bara gav det lite tid så skulle hyrsvärden snart nog vara besegrade. Blicken flackade tillbaka till Moira igen som höll hans dotter i ett hårt grepp, med dolken hårt tryckt mot hennes hals. Han visste bättre än att tro att hon bluffade.

”Stopp! Stopp! Lägg ned era vapen!” Skrek han med hög röst. Han försökte påkalla milisens uppmärksamhet, vilket inte var det lättaste i det rådande kaoset, men någon tycktes slutligen snappa upp hans order och i takt med att ordet spreds bland fienden så backade milisen tillbaka och slöt sina led. De var dock inte dumma nog att lägga ned sina vapen, men för tillfället så sänktes en bedövande tystnad över slagfältet, en som bara bröts av männens tunga andetag och de rop och jämranden som lämnade de skadade på marken.

”Låt oss gå. Skit i betalningen, men låt oss gå”, kraxade Moira fram mellan sammanbitna tänder. Dolken hon höll mot flickans hals hade börjat skära in i den tunna huden och fick den unga kvinnan att jämra sig.

”Keiran!” Fräste hon desperat innan hon knyckte på huvudet mot skogen i en tyst vädjan om att han skulle samla sina överlevare och dra sig tillbaka. Hon var medveten om att milisen skulle kunna sätta efter dem, men så länge hon hade flickan så fanns det en chans att de skulle komma undan.

Hon var tacksam över att hyrsvärden som var kvar verkade inse att detta troligen var deras enda chans att slippa ur bakhållet med livet, trots blickarna hon såg dem kasta åt sina fallna bröders håll. Hennes egen blick flackade mellan Keiran, hans vapenbröder, milismännen och den svekfulla arbetsgivaren i väntan på att de förstnämnda skulle hinna ta sig in i skogen. I ögonvrån såg hon dock hur Keiran stannade till en bit ifrån henne istället för att följa med de andra.

”Följ med de andra, jag kommer ifatt er”, sade hon lågmält men tillräckligt högt för att Keiran skulle höra henne. Hon visste att hennes övertag bara varade så länge som hon hade flickan och att milismännen med största sannolikhet skulle ge sig på henne så fort det inte längre fanns en risk för flickans liv. Om hon bara kunde få Keiran och de andra männen att försvinna in tillräckligt långt i skogen så skulle de ha en chans att komma undan innan hon var tvungen att lämna ifrån sig sin gisslan och hennes eget liv… Nå, hon fick helt enkelt hoppas att hon var snabbare än milismännen, eller att hon kunde tåla ett par hugg till innan hennes kropp gav upp.

”Snälla…”, tillade hon med en vädjande blick åt Keirans håll.

Inom sig så svor hon över hans tjurskallighet, men hon var tvungen att medge för sig själv att hon nog inte var särskilt mycket bättre själv… Det hela fick henne att bita ihop käkarna ett par gånger innan hon knyckte lite på huvudet och klickade menande med tungan.

”Det var planen…” Mumlade hon lågt innan hon vände blicken upp mot flickans far. Han hade vid Keirans ord viftat lite med ena handen åt milismännen som tacksamt nog fortfarande verkade lyssna på honom och nu hade stannat upp.

Långsamt började hon så backa mot skogsbrynet, flickan fortfarande i ett skruvstädsliknande grepp med dolken hårt pressad mot hennes hals.

”Jag släpper henne när vi kommit en bit in. Försöker ni följa efter oss så skär jag halsen av henne!” Ropade hon åt flickans far innan hon kastade en blick mot Keiran i en tyst vädjan om att han skulle följa med henne in i skogen.

Mot alla odds så verkade det faktiskt som om planen höll. De hade kommit ett tiotal meter in i skogen när de inte längre kunde se eller höra fienden. Flickan gnällde dock fortfarande i hennes armar och Moira fick anstränga sig för att inte bara skära halsen av henne direkt.

”Kan du springa?” Frågade hon lågmält, hennes röst något hesare än vanligt av ansträngningen och smärtan som strålade genom henne vid varje rörelse.

Hon synade honom med avsmalnande blick när han så uppenbart ljög för henne, men hon var inte i någon position att läxa upp honom angående det, hon kunde bara hoppas att han inte ljög när han sade att han kunde springa, för hon tänkte inte lämna honom där.

”Jag tänker inte lova något sådant”, svarade hon lika trotsigt, men blicken hon gav honom var trots det fylld med värme. Det var en underlig syn, för precis som honom så var hon både smutsig och täckt av blod, för att inte tala om att hon höll en kniv till en kvinnas hals.

”Jag vill att du ska veta att det var din feta fårknullare till far som anställde oss för att döda din make och föra bort dig. Han tänkte nog att han skulle slippa undan betalningen om han fick oss att framstå som några simpla stråtrövare. Jag skulle kunna döda dig här och nu för hans synder, men jag tänker låta dig gå och i gengäld för den ynnesten vill jag att du ser till att vi inte blir förföljda. Jag vill att du springer åt andra hållet och skriker som om ditt liv hängde på det, gärna med några passande ’Nej, släpp mig’ inkastade här och där, och du slutar inte springa för ens din far och hans lakejer hinner ifatt dig. Okej?” Mumlade hon intill flickans öra, som, trots att hon verkade både skärrad och misslynt över det Moira precis sagt, nickade angeläget. Med en blick mot Keiran så släppte hon så sitt grepp om flickan, som genast började springa åt motsatt håll.

Utan att stanna för att se till så att flickan faktiskt gjorde som hon blivit ombedd om så vände Moira sig om, tog Keiras hand i den som hon inte höll i dolken med och började springa.

Flickan började förstås skrika snart nog, men det lät mest som en osammanhängande harang som snart nog vek av tillbaka åt hållet där de lämnat fienden. Det kom inte som någon förvåning men förhoppningsvis hade det köpt dem tillräckligt med tid för att hinna undan där de plöjde genom skogens täta vegetation.

När de till slut fick syn på några av Keirans kamrater mellan träden längre fram så vågade hon sig på att kasta en hastig blick bakåt. Hon kunde inte urskilja någon som följde efter dem, men hon var också smärtsamt medveten om att hennes sinnen var alldeles för påverkade av smärtan för att vara helt pålitliga. Hennes syn kändes suddig och det susade i öronen när Keiran frågade om hon hörde något.

”Nej… Det finns en flod…” Fick hon fram mellan kippande andetag samtidigt som hon gjorde en slarvig gest åt hållet de var på väg. Hon hade som hastigast sett den på en karta hon blivit given innan uppdraget och hon visste att om de kunde korsa den så skulle det vara svårare att följa deras spår. Efter det… Nå, hon var inte helt säker. Hon visste att hon snart inte skulle orka stå på fötter mer och att döma av hur Keiran rörde sig så var han i ungefär samma skick.

”Om vi kan ta oss över den så blir det svårare att följa våra spår. Sen… Sen måste jag nog lägga mig ned”, tillade hon med ett kort, bistert skratt och en blick upp mot Keiran där han sprang vid hennes sida.

På något mirakulöst sätt så lyckades de ta sig över floden utan att drunkna och väl på andra sidan så dröjde det inte länge innan någon av de piggare av hyrsvärden ropade att han hade hittat en sänka i vilken de skulle kunna ligga lågt ett tag, för nu var det tydligt att ingen av dem skulle orka springa särskilt länge till.

Efter att halkat ned i den, av vegetationen dolda, sänkan så var det som om alla krafter helt enkelt lämnade hennes kropp och hon sjönk tacksamt ned på knä i den fuktiga mossan, fortfarande med Keirans hand i sin. Blodet mellan deras händer hade börjat bli klibbigt och om det berodde på det, eller att hon helt enkelt glömt att lossa på sitt grepp, så höll hon den fortfarande hårt. Hennes andhämtning var snabb och ytlig och gjorde henne plågsamt medveten om ett av huggen som träffat henne över revbenen. Hon var ganska säker på att hon skulle läka, men hon hade aldrig testat den teorin i praktiken förut, i varje fall inte med lika många skador som de hon ådragit sig nu…