Bruset i öronen hade börjat mattas av nu när de inte längre sprang, och genom det kunde hon höra hur Keiran skrattade där han satt bredvid henne, något som fick henne att vända upp blicken mot honom lagom till att han drog henne till sig och kysste hennes panna. Trots sitt tillstånd så fick det henne att känna sig alldeles varm inombords och hon tillät sig själv att sluta ögonen för en liten stund. Att de båda fortfarande var vid liv var inget mindre än ett mirakel trots allt.

När han slutligen drog sig undan henne så tvingade hon sig själv att öppna ögonen igen, något som kändes mycket svårare än det borde ha gjort.

”Jag skulle kunna säga detsamma om dina”, kraxade hon hest med en liten gest åt såren över hans arm och ben. Trots det så misstänkte hon att han hade mer erfarenhet av att lägga om sår än hon hade och hon misstänkte att han inte skulle ge med sig på den punkten. Med en snabb blick mot de andra hyrsvärden så började hon snöra upp sin tunika innan hon med ett något plågat ansiktsuttryck och en skarp inandning drog av sig det blodiga plagget.

Det värsta av såren var antagligen det i axeln, det som gått rakt igenom henne och som antagligen skulle ha varit dödligt om det inte var för att hon redan fått den biten av livet avklarad. Hon hade dessutom ett otäckt hugg mot revbenen, det som gjorde det så smärtsamt att andas, och ett par mindre sticksår både på överkroppen och på armarna. De senare tycktes inte blöda längre, även om det intorkade blodet på hennes bleka hy skvallrade om att de tidigare gjort det. Såren i axeln och revbenen blödde dock fortfarande ymnigt för varje gång hon tog ett nytt andetag.

”Jag antar att det där badet i Celeras får vänta lite”, tillade hon med ett litet, plågat skratt.

Det var uppenbart att han ljög om sitt eget tillstånd, men hon valde att inte kommentera på det just då. Istället lade hon bara sin ena hand mot hans kind och smekte den som hastigast innan han reste på sig för att gå iväg och hämta någon slags förband. Hon hade hunnit se oron i hans blick när han synat hennes sår och hon kunde bara hoppas att hennes teori om att hon läkte snabbt skulle hålla även för detta.

Medan Keiran haltade iväg så lät hon blicken svepa över den sorgliga samlingen män som överlevt så här långt. Att två av männen var döende var uppenbart och hon noterade först nu att Rebaz var en av de män som saknades. Av någon anledning fick det henne att känna sig skyldig för vad som hänt, även om hon omöjligt hade kunnat veta att det skulle sluta på det här viset.

När Keiran återvände med tygremsorna och bad henne hålla tryck mot sina revben så nickade hon bara stumt och gjorde som han sade medan han försökte stoppa blödningen från hennes axel.

”Jag borde ha skurit halsen av hans dotter medan jag hade chansen…” Muttrade hon irriterat innan hon såg upp på honom och mötte hans blick. Hon förstod hans ilska, det var inte första gången någon försökt lura henne på pengar på det sättet, men det var första gången någon gjort det så som han gjort, och första gången hon faktiskt hade något hon var rädd att förlora inblandat i det hela. Det högg till i hjärtat när hon såg smärtan i Keirans ögon och trots att hon helst av allt ville att han skulle lägga sig ned och vila så att hon kunde ta hand om hans sår så bet hon ihop och satt kvar.

Trots att också hon kände ilska för förräderiet så insåg hon att han måste känna den dubbelt. Milisen hade dödat stora delar av det kompani han rest med i flera år, män som varit som bröder för honom. Hon förstod hans hämndlystnad dock och hon var knappast den som skulle tala honom ur det, snarare tvärt om. Nu förblev hon dock tyst medan han lade om hennes sår, tillsynes försjunken i tankar. Det var först när en gren bröts i deras närhet som hon tycktes vakna upp ur sina funderingar, men precis som de andra så drog hon en lättnadens suck när hon såg att det var bågskytten som kommit tillbaka.

”Tack, Keiran”, sade hon tyst, dock inte utan ett leende på läpparna när hon med viss möda drog på sig sin nedblodade tunika igen.

”Låt mig se till dina sår”, tillade hon mjukt innan hon började snöra upp hans tunika för att kunna dra den över hans huvud. Hon hade sett att han blödde både från ena armen och benet men hon hade inte sett hur illa det var än.

”Vi kommer behöva vara tålmodiga. Han misstänker nog att vi vill hämnas och jag slår vad om att han kommer öka sin säkerhet de närmaste veckorna. Jag förstår lika väl som någon av er vad det innebär att vilja hämnas, och jag håller med om att han ska få lida, men vi skulle göra oss själva en otjänst om vi försökte oss på något medan han fortfarande är på helspänn”, hummade hon lågt, som för att stilla ilskan inom honom medan hon med sina svala händer började rengöra hans sår med en trasa som hon fuktat med vattnet som bågskytten hämtat.

”Nej, du måste nog sy ihop det här innan du kan göra något så vettigt som att sticka ihjäl den där grisen ”, konstaterade hon med ett litet, snett leende medan hon började linda om hans arm med varsamma händer. Såret hade varit djupt, men hon trodde sig ha fått rent det tillräckligt för att hon skulle kunna sy ihop det, om de nu fann något att sy med. Förutsatt att de ens hittade någon gård att ta skydd i, förstås.

Hon hade precis knutit om det tillfälliga förbandet när hon kände hans hand mot sin kind, och trots att hon gärna ville fortsätta med att rengöra såret på hans ben så stannade hon upp för ett ögonblick. Hon kunde inte låta bli att le åt den lilla, ömsinta gesten, liksom hans ord.

”Ja, det verkar ju inte bättre än att jag får dras med dig och dina kukhuvuden till mannar ett tag till, nu när vi har ett gemensamt mål”, svarade hon lite retsamt, men värmen i hennes ögon skvallrade om att hon trots allt inte hade något emot det hela.

Med det så vände hon sin uppmärksamhet mot hans ben och började rengöra det på samma vis som hon rengjort hans arm. Det var inte lika djupt, men hon hade ingen lust att förlora honom till en så dum sak som ett smutsigt sår, inte efter att de överlevt Celeras milis och det där svekfulla svinet till förrädare.

Hon hade aldrig varit särskilt bra på att hantera de mer besvärliga känslorna som hörde livet till, så kanske var det lika mycket för sin egen skull som för hans som hon försökte lätta upp stämningen. Det varade dock bara så länge som hon pratade, för när tystnaden föll mellan dem igen så kunde hon inte ignorera all smärta, sorg och förtvivlan som låg i luften.

Med en suck sjönk också hon ned på mossan bredvid honom och fångade upp den hand som smekte hennes handrygg och drog den intill sig, höll den mellan båda sina händer där hon låg på sidan vänd mot honom, nära nog för att han skulle kunna känna hennes hjärtas slag, långsamma men stadiga.

”Vem hade kunnat ana… Keiran, stallpojken, en krigare. Jag är imponerad”, mumlade hon lågmält. Leendet som spelade i hennes ögon var flyktigt för kort därefter valde hon att slutligen ge in för tröttheten och sluta ögonen. De skulle behöva samla sina krafter inför skymningen om de skulle ha en chans och just då fann hon det nästintill omöjligt att hålla sig vid medvetande särskilt länge till.

”Jag binder gärna dina sår”, tillade hon med ett litet leende, för trots omständigheterna så kunde hon inte låta bli att tänka tillbaka på hur det trots allt inte var första gången hon lagt om ett av hans sår, även om de han ådragit sig som stalldräng inte var fullt lika allvarliga som dessa.

Om hon hade tänkt säga något mer så verkade hon inte hinna med det innan hon gav in för det välsignade mörkret, för stunden helt glömsk över det faktum att de kanske borde se till så att någon höll vakt fram till skymningen.

Det hade varit plågsamt att behöva resa på sig igen och fortsätta gå, men så fort de funnit en gård att gömma sig i under natten så var hon trots allt glad över att de fått lite mer skydd än det sänkan skänkt dem. Hon sov inte särskilt mycket den natten utan satt istället lutad mot en vägg och lyssnade efter ljud på att de skulle ha blivit förföljda.

När så gryningen kom så hade hon rest sig från sin plats och börjat samla på sig diverse förnödenheter som hon trodde skulle kunna komma till nytta nu när de inte kunde återvända till Celeras. Hon hörde Keirans ord där han stod intill ett av rummets fönster och hon kunde inte låta bli att kasta en blick åt hans håll. Skiljas åt… Det högg till inom henne vid tanken på att hon skulle behöva lämna honom, för av någon anledning så kunde hon fortfarande inte riktigt tro att han skulle välja att stanna med henne. Tanken fick henne att irriterat bita sig i läppen.

”Ni skulle kunna passera gränsen till Mahadwen, där finns gott om övergivna gårdar efter alla inbördes stridigheter och Celeras milis har ingen auktoritet där”, föreslog hon i ett försök att inte låta sina personliga känslor komma emellan det som skulle vara det klokaste valet för hela gruppen.

”Jag skulle kunna tala med Tionde Fingret och se om de kan göra något åt det faktum att vi mest troligt är efterlysta. Om vi vill kunna ta oss in i Celeras igen så kan vi inte vara med på milisens lista”, tillade hon lite fundersamt innan hon sträckte sig efter ett något skrynkligt och sorgligt äpple som låg i en skål på bordet där hon stod och tog en tugga av det.

Hon lyssnade på de andra männens hummande medgivande och Keirans medhållande ord, ändå dröjde hon med att se upp på honom och möta hans blick till dess att han började tala om att resa i mindre grupper. När han så lyfte blicken och mötte hennes så kände hon sig underligt lättad över att se den outtalade frågan där. Ville han följa med henne?

Med ett litet leende över läpparna så nickade hon kort innan hon snörde ihop säcken med förnödenheter som hon lyckats packa ihop.

”Det är ett par timmars vandring till Celeras, men om familjen här har några hästar så skulle vi kunna vara framme redan innan skymningen”, sade hon lågmält, hennes blick dock riktad mot Keiran, precis som hennes ord.

”Det är inte säkert att vi kan få hjälp där… Men det är värt ett försök”, tillade hon med en axelryckning innan hon gick fram till Keiran där han stod och lade en försiktig hand mot hans arm. ”Följer du med mig?”

Det var svårt för henne att inte känna sig lättad över hans svar, trots allt så hade hon ändå önskat att han skulle följa med henne även om hon inte riktigt vågat erkänna det för sig själv. Trots att de inte setts på så många år så kändes det som att hon fått tillbaka en del av sig själv igen och hon ville inte riktigt släppa taget om det om hon inte behövde, livet var trots allt flyktigt.

”De bör duga för färden tillbaka till Celeras”, svarade hon med en liten nick innan hon kikade mot de övriga männen i sällskapet. Hon förstod att det var svårt för en så sammansvetsad grupp att plötsligt behöva gå skilda vägar, men det var trots allt inte för alltid. Hoppades hon.

”Det finns ett värdshus i Celeras yttre cirkel som heter Porten. Om de skulle behöva komma i kontakt med oss kan de skicka ett meddelande till Iris. Värdshusvärden är en vän”, tillade hon efter att hon vänt tillbaka blicken till Keiran igen. Hon var inte säker på hur hon ens skulle börja med att ta farväl av dem, hon var inte särskilt van vid vare sig sällskap eller andras sorg, så hon nickade bara kort åt deras håll innan hon, efter att ha kastat en blick utåt, smet ut genom husets dörr.

Stallet luktade bekant av hästar och hö, men det skiljde sig en del från hur hon mindes det hemifrån. Dessa djur var uppenbart arbetsdjur snarare än riddjur, men de verkade friska och starka och hon tvivlade inte på att de skulle kunna bära både henne och Keiran till Celeras utan några större problem. Alltså såg hon till att sadla två av djuren, med viss möda då hennes ena arm inte var särskilt behjälplig än och hennes revben smärtade vid varje rörelse. Trots det så fick hon på djuren både sadel och träns och efter att ha dragit åt djurens sadelgjordar en extra gång så ledde hon ut dem ur det dunkla stallet och ut i morgonens mjuka ljus.

Det kändes nästan lite fel att ta med honom till Celeras, att rycka honom från de kamrater som han rest med så länge bara för att hon av själviska skäl ville ta igenom all förlorad tid med honom. Han hade redan mist kamrater i slaget mot milismännen och när de väl samlades igen… Vilka skulle sluta upp vid deras sida? Hon själv hade inga problem med att nära ett hämndbegär, det var trots allt en av de saker hon bevisligen varit bäst på genom åren, men alla var inte lika långsinta.

Trots det så kunde hon inte låta bli att känna sig lite lättad när Keiran steg ut ur huset med ett litet leende på läpparna. Hon tog till och med emot hans hjälpande hand upp på hästen rygg trots att hon antagligen inte behövt den, om så bara för att få känna hans varma hud mot sin för ett ögonblick.

”Förhoppningsvis har det inte dykt upp några detaljerade efterlysningar. Milisen kommer troligtvis vara på jakt efter ett kompani hyrsvärd och, nå, mig”, sade hon efter att ha kommit på plats i sadeln och själv följt hans exempel och dragit upp huvan över huvudet.

”Vi får försöka ta oss in med lite list och ett par lögner, och sen föreslår jag att vi ligger lågt på ett av värdshusen medan vi försöker få tag på Tionde fingret”, fortsatte hon med ett litet, snett leende innan hon manade sin häst till en sakta skritt. Hon kunde förstås inte garantera att alven skulle ta emot henne och vara behjälplig… Men hon visste hur hon skulle hitta henne, och om hon hade tur så kanske hon kunde byta en tjänst mot en annan.

Hans ord och det leende som spred sig över hans läppar fick hennes hjärta att slå ett extra slag och hon kunde inte låta bli att le själv, trots situationen de befann sig i. Hon var inte naiv nog att tro att deras tid tillsammans skulle vara något annat än begränsad, så trots den prekära situation de befann sig i så kunde hon inte låta bli att se fram emot att få spendera lite extra tid med honom. Det var själviskt kanske, men hon hade heller aldrig påstått sig vara något annat än det.

Ritten tillbaka till Celeras kändes både lång och orolig, och mer än en gång hade hon tyckt sig höra ljudet av hovar på stigen bakom dem, men det hade aldrig varit något mer än hennes fantasi som spelade henne ett elakt spratt.

När de så slutligen anlände till Celeras så var det skymning igen och trots den långa ritten så kändes både hennes arm och hennes revben bättre än de gjort under morgonen. Hon misstänkte att de redan börjat läka, något hon var tacksam över då hon insåg att hon skulle behöva använda mer energi än hon först planerat för att ta sig in i Celeras.

Porten mot landsbygden var vanligtvis inte så hårt bevakad, men när de närmade sig så kunde hon se inte bara ett par vakter, utan nära nog ett halvt dussin. De verkade kontrollera alla som passerade in i staden, så säkerligen hade de redan fått ett signalement att gå efter och eftersom hon var den mest igenkännbara av gruppen så misstänkte hon starkt att det var specifikt henne de letade efter.

”Vi är resande hovslagare från Mahadwen, du är min man och du blev skadad när vi blev överfallna av en grupp desperata banditer på vägen hit. De stal våra hästar och vår vagn och lämnade oss vid sidan av vägen Vi lyckades förhandla till oss två riddjur hos en vänlig bonde och behöver uppsöka en helare”, sade hon lågmält, men tillräckligt högt för att han skulle höra henne. Hon hade riktat blicken åt hans håll medan hon talade, och kanske fanns det något lite osäkert i hennes ögon när hon såg på honom, som om hon sökte någon slags försäkran där.

Förändringen var svår att följa, det skedde så diskret och så snabbt att man lätt hade kunnat missa det om man inte var uppmärksam. Det var plötsligt en annan kvinna som satt i sadeln, samma längd och kroppstyp, men med solbränd hy och rosiga kinder och långt, gyllene hår samlat i en enkel fläta. Den koncentrerade rynkan som dykt upp mellan hennes ögonbryn slätades ut och hennes ögon antog en mjukare, blå färg.

”Jag kan förklara sen”, tillade hon innan hon vände blicken framåt mot den annalkande porten.