Det låg kanske något i att de bästa lögnerna var de som innehöll en smula sanning, i varje fall hade Moira intalat sig själv att det var så. Att kalla sig för hovslagare från Mahadwen var ju trots allt inte så långt från sanningen, liksom det faktum att Keirans tillstånd skulle kräva läkarvård. Oavsett så gjorde det hela lögnen mer övertygande och när det slutligen var deras tur att möta vakterna vid stadsporten så satt hon av sin häst och fattade båda djurens tyglar för att leda dem resten av vägen.

Keirans förvirrade blick och hans låga väsande om en lång förklaring hade förstås inte undgått henne, och om hon hade kunnat välja skulle hon kanske ha hållit just den biten av sina förmågor för sig själv. Det var inte helt enkelt att förklara, hon visste ju knappast själv hur det var hon gjorde det, men hon hade ju fått en del förklaringar av magikern Manfred en gång i tiden…

En av vakterna vid porten steg fram mot dem när de närmade sig och krävde att få veta deras ärende i staden medan hans kamrat granskade dem från topp till tå. Moira förklarade, väldigt övertygande dessutom, vad som hänt dem på vägen. Ett helt kompani med trasiga banditer som givit sig av söderut efter att ha stulit deras häst och vagn. I sällskap med en blek, obehaglig kvinna som hotat henne och hennes man med kniv, tillade hon som slutkläm medan hon gestikulerade mot Keiran där han satt på hästen. Omnämnandet av den bleka kvinnan fick männen att utbyta menande blickar med varandra innan de vinkade förbi dem, in genom porten för att sen vända sig till varandra för att lågmält viska sinsemellan.

Moira väntade inte på att de skulle komma fram till något, utan styrde under tystnad stegen in i staden, bort mot det värdshus hon talat om tidigare, fast besluten om att skjuta upp den besvärliga förklaringen så länge som möjligt.

Hon kunde känna hur hans blickar stack i nacken och kanske var det därför som hon höll huvudet sänkt medan de gick fram över de kullerstensbelagda gatorna.

De kom dock snart nog fram till Porten, och efter att ha samtalat lågmält med värdshusvärden, en lång, bredaxlad man med skarp blick, så fick de stallplats åt hästarna och ett rum åt sig själva. Vad för ord som Moira än växlat med mannen så verkade han ha känt igen henne, trots att hon fortfarande bar ett annat ansikte än sitt eget. De blev visade upp till ett av de bortersta rummen på värdshusets övervåning, ett sparsamt möblerat sådant, men med en riktig säng och ett litet, slitet skrivbord i ena änden.

Med en suck så släppte hon på illusionen. Den rann av henne som om den inte hade varit annat än vatten och på något ögonblick var hon åter sig själv när hon försiktigt sköt igen dörren efter att Keiran klivit in.

”Dina sår behöver ses om… Jag kan fråga värdshusvärden om det finns någon diskret läkare att få ta på”, började hon lite försiktigt, hennes röst lågmäld och hes som vanligt, men där fanns också en tveksamhet som inte funnits där tidigare.

Hon vred lite på sig där hon stod, en bekymrad rynka mellan hennes ögonbryn när han såg på henne med så bister uppsyn. Hon kunde bara föreställa sig vad han tänkte och hon visste ju inte riktigt hur hon skulle förklara det. Kanske var det precis som när hon behövt förklara för honom hur det kom sig att hon var vid liv, att sanningen i hela sin enkelhet var det enda som faktiskt dög.

Med en liten suck så nickade hon bara stumt innan hon gjorde en liten gest mot sängen i en tyst uppmaning att få honom att sätta sig ned, han hade trots allt ont, det kunde hon se utan att han berättade det för henne. Själv slog hon sig ned på ena änden av sängen och knäppte sina händer i knät framför sig innan hon slutligen tog till orda.

”Efter att jag… Vaknat upp… Jag märkte ganska snart att allt inte var som det brukade, om du förstår. Jag… Ah…” Hon bet sig irriterat i läppen när hon inte riktigt fann orden. ”Att ändra utseende var… En ny kunskap. Jag fick det förklarat för mig av en magiker en gång, det var antagligen därför som det inte gick som hon hade planerat när hon väckte mig… Jag hade potential, fastän det här -”, hon gestikulerade mot sitt ansikte, ”- är det enda jag verkar kunna göra, och det är inte utan ansträngning.”

Hennes blick gick tillbaka ned till händerna som hon höll knäppta framför sig. Om det inte hänt henne själv så skulle hon aldrig ha trott på det och hon var rädd att Keiran skulle känna likadant.

”Det var ett par månader efter att jag vaknat upp som jag upptäckte det först. När jag såg hur jag såg ut. Jag antar att jag var mer fåfäng än jag skulle ha velat erkänna, annars skulle jag nog inte ha lyckats med det den gången”, tillade hon med ett litet, trött skratt.

Orden som lämnade hans läppar kändes som knivar som skoningslöst borrade sig in i hennes bröst och hon kunde själv inte låta bli att sänka blicken till golvets plankor. Hon hade förväntat sig för mycket förståelse, trots allt var det hon sade… Nå, det var otroligt, befängt till och med. Hon hade själv behövt år för att kunna smälta hela den groteska sanningen. Hur kunde hon begära något annat av honom? Hon hade varit självisk som tvingat på honom sin existens så som den var nu. Hur skulle han någonsin kunna acceptera den när han ännu mindes henne så som hon en gång varit?

”Inte jag heller…” Mumlade hon lågmält, för det var sanningen. Ingen hade funnits där för att förklara och vägleda henne kring det onaturliga som hänt, det som kommit i efterhand var trots allt inget mer än spekulationer.

Hon motstod impulsen att sträcka sig efter hans hand. Det var precis som han hade sagt, alldeles för mycket.

”Jag är Moira. Men jag är inte längre som den du minns. Jag är ledsen, Keiran, jag borde aldrig ha tvingat på dig den fula sanningen. Det är bara… När jag kände igen dig… Det var som att få en bit av mig själv tillbaka… Jag var, är, självisk”, fortsatte hon med en stigande irritation i rösten, en irritation som uppenbart vart riktad mot henne själv.

”Förlåt mig”, mumlade hon tyst innan hon gjorde en ansats till att resa sig upp från sängen.

Hon tolkade hans slutna ögon och hans tystnad på värsta möjliga vis. Det knöt sig i magen och hon reste sig upp innan hon hann se att han öppnat ögonen igen. Hon vågade inte se tillbaka på honom, rädd att det skulle få henne att göra något särskilt dumt och själviskt igen, som allt annat hon gjort sedan hon fått träffa honom igen.

”Jag… Ser om jag kan ordna en helare, och lite mat…” Sade hon tyst, knappt mer än en viskning, innan hon med ett par snabba steg rörde sig till dörren. Hon stannade dock upp där, som om hon tvekade ett ögonblick. Hon öppnade munnen för att säga något mer, kanske för att be om förlåtelse igen, men inga ord lämnade hennes läppar. Istället stängde hon munnen igen, drog upp dörren tillräckligt för att kunna smita ut, och lämnade honom sen ifred.

Det var många år sedan som hon känt sig så fullständigt förtvivlad. Hela vägen ned för korridoren och trappan så förbannade hon sig själv för att hon inte valt ett annat utseende från första början, eller att hon inte ljugit för honom när han frågade vem hon var. Vad hade hon orsakat honom annat än smärta?

–

Hon återvände till rummet efter vad som kändes som en evighet, men som i själva verket troligen inte var mer än en timme. Då hade hon redan skickat upp en helare att se efter Keirans sår och sen hade hon väntat till dess att helaren kommit ned för värdshusets trappa innan hon med en växande känsla av ångest hade styrt sina egna steg dit upp.

Med en smal och blek hand så knackade hon försiktigt på dörrens trä innan hon tryckte ned handtaget och steg in, blicken ofrivilligt fäst på golvets ojämna plankor.

Hej.

En liten del av henne blev nästan arg på honom för att det var det enda han valde att säga, men mest av allt så ville hon skratta. Det var så bisarrt att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera det och situationen gjordes inte heller bättre av att hon såg upp från golvplankorna bara för att mötas av hans uppenbarelse iförd enbart underkläder. Hon drog ett extra djupt andetag och stängde försiktigt dörren bakom sig lagom till att han fortsatte att tala – utan vidare förbättring.

”Nej, vi verkar ha undgått misstankar”, svarade hon med ett litet, blekt leende. ”Men du ser ut att må bättre”, tillade hon innan hon gick in i rummet och slog sig ned på den stol som stod intill det lite skrangliga skrivbordet. Hon visste inte om hon vågade sig närmare än så just nu, han verkade förvisso ha samlat sig en aning, men det kanske bara var hon som inbillade sig och hon ville dessutom inte förstöra något mer än hon redan gjort.

”Jag har beställt upp mat, om du är hungrig… Vi kan nog ordna fram rena kläder också, men det får nog dröja till i morgon”, fortsatte hon, inte riktigt säker på vad hon skulle säga men inte heller bekväm med tystnaden. Nervositeten, eller vad det nu var, syntes i hennes ögon och i sättet på vilket hon pillade på nagelbanden, en ovana hon haft sedan hon var barn och som alltid förvärrades när hon plågades av något.

Åt hans tack så viftade hon bara avfärdande med ena handen, hon ville inte ta åt sig någon ära för de mirakel som helarna kunde uträtta. Dessutom ville hon ju inte att han skulle gå och dö. Kanske var hon självisk… Ändå kunde hon inte låta bli att le åt honom när han med uppenbar lättnad valde att inte klä på sig sina smutsiga och trasiga kläder igen. Kanske borde hon göra något åt sin egen uppenbarelse också…

Hans lågmälda förlåt fick henne istället att dra en liten suck av lättnad och den där klumpen i magen tycktes lösas upp en aning.

”Du har alltid varit lite av ett kukhuvud Keiran…” Svarade hon retsamt, men sen mjuknade hennes leende en aning och hon reste sig från sin stol och gick fram till honom där han satt på sängens fotända för att, nästan lite tveksamt, slå sig ned bredvid honom.

”Men… Jag klandrar dig inte, det är… Vansinne”, tillade hon med en liten suck och ett litet, snett leende över läpparna. ”Ah… Saker var lättare förr, inte sant?” Tillade hon nästan lite uppgivet, trots allt så hade det gått så lång tid och så mycket hade förändrats. Det enda som inte hade förändrats, konstaterade hon med ett visst mått av förvåning, var hur naturligt hans sällskap ändå kändes. När hade hon senast pratat så öppet och så länge med någon? Kanske tycktes det sorgligt, men hennes liv hade varit ensamt och hon hade aldrig riktigt lärt sig att lita på någon igen efter det som hänt.

Det lilla skrattet, kanske mer likt en fnysning, som lämnade honom fick hennes leende att bli lite bredare och hon kunde inte låta bli att grimasera åt hans ord. Men det var väl sant. Mer än en gång hade hon önskat att hon kunde få tillbaka det simpla livet, inte utan sina bekymmer, förstås, men det var bekymmer som var enklare att hantera. Om hon kunde gå tillbaka och välja en annan väg så hade hon gjort det utan ett ögonblicks tvekan, men det gick ju förstås inte.

Hon hade öppnat munnen för att säga något mer när han tog hennes hand och tryckte den lätt, och då var det som om hon kom av sig en aning och hon stängde munnen igen. Istället vände hon blicken mot honom, hennes leende lite mjukare än tidigare.

”Jag är glad att du står ut med mig ändå”, svarade hon till slut och tryckte hans hand försiktigt som svar. Hon greps av en önskan att luta sig fram och kyssa honom, men stunden avbröts bryskt av en högljudd knackning på dörren, något som fick Moira att rycka till och hennes blick drogs genast från Keiran till dörren. Sen kom hon på att hon beställt upp mat och då var det som om hon slappnade av en aning igen.

”Ah, det är nog vår mat”, sade hon lite ursäktande innan hon lite motvilligt släppte taget om hans hand och gjorde en ansats att resa sig upp från sängen.

Hon hade hunnit fram till dörren när hans fråga nådde henne och då kunde hon inte låta bli att stanna upp. Givetvis hade hon inte känt helaren väl, hon kände ingen väl, men värdshusvärden hade rekommenderat henne och hitintills hade han aldrig lett henne fel, vilket var ungefär så långt hon kunde sträcka sig när det kom till att lita på folk.

”Nej, men vår vän en våning ned rekommenderade henne, och med tanke på vad jag betalade för hennes tjänster så ser jag inte varför hon skulle ange oss. Hon tjänar allt för bra för att gå bakom ryggen på sina kunder”, resonerade hon högt, delvis för sin egen skull och delvis för Keiran.

”Och om inte…” Hon lämnade den sista meningen oavslutad innan hon försiktigt drog upp dörren på glänt och kikade ut. Där utanför fanns ingen, men hon kunde höra en av pigornas fotsteg försvinna bort i korridoren och framför henne på golvet stod en bricka med maten hon bett om att få uppskickad. Hon kunde inte låta bli att dra en liten lättnadens suck innan hon tog in brickan och stängde dörren bakom sig igen. Denna gång reglade hon den också.

”Bara mat”, sade hon med en liten lättad suck innan hon ställde ned brickan på sängen och slog sig ned vid dess huvudända, drog av sig stövlarna och satte sig tillrätta med benen i kors under sig.

Maten var enkel, vad man kunde förvänta sig av ett lite bättre värdshus. Där fanns två skålar med vad som troligtvis var dagens gryta, ett par skivor bröd, några korvar och en bit ost, samt två bägare med öl. Det var kanske ingen lyxmåltid, men bara doften av grytan fick Moiras mage att kurra högljutt, som för att påminna henne om att det nog var flera dagar sedan hon ätit något ordentligt.

Det var med ett roat leende som hon betraktade Keiran när han sträckte sig efter en skål och började sleva i sig som om han aldrig sett mat förut. Hon gjorde honom dock snart sällskap och började själv äta av den gryta som serverats dem, kanske inte lika entusiastiskt, men likväl tacksam över att få varm mat i magen. Hon glömde många gånger att hon fortfarande behövde äta, eller så var det ett undermedvetet val för att undvika att påminnas om sitt tillstånd. Nu för tiden var det mesta ganska smaklöst, men hon hade vett nog att inte säga något högt om den saken.

Denna gång var tystnaden dem emellan inte lika tryckt, men när han lade sin hand mot hennes kind och böjde sig fram för att kyssa hennes panna så kunde hon inte låta bli att känna sig förvånad. När hon lämnat honom för att gå och hämta en helare så hade hon trott att han skulle ta avstånd, att han inte skulle vilja se åt hennes håll igen. Tydligen hade hon fel, och trots att hon egentligen ville dra honom till sig och placera en kyss på hans läppar så frustade hon istället något roat åt hans ord.

”Nog för att jag har hört att vägen till en mans hjärta går genom magen…” Sade hon med ett litet, retsamt leende över läpparna. Hon kom att tänka på det där badet hon lovat honom och nästan lite generad över sina egna tankar så undrade hon vad det kunde köpa henne för ömhetsbetygelser om det här var tacksamheten för lite värdshusmat.