Efter en god stund började löven på marken att prassla en bit bort. Det prasslande ljudet var lätt, och liksom vävdes in i ljudet från vindens sus. Ljudet kom närmare och närmare Camthalion, ungefär som något var påväg mot honom. Snart syntes en silhuett av någon iklädd vackra gröna tyger som stegade med lätta steg mot honom. Den kvinnliga alven drog med fingrarna längst med den guldgula sömmen längst med sin luva som lätt skymde hennes ansikte och drog av den från sitt huvud. Hennes gulblonda hår uppenbarade sig. Det var uppsatt i två flätor på varsin sida av huvudet och svingade lätt i luften i takt till hennes steg. Det kunde bara betyda en sak – det var dags. Hon var redo för sitt första uppdrag.

Tillslut nådde Aeriel fram till Camthalion. Hon såg på honom med hennes klara, havsblåa ögon. Hennes blick var lugn och varm, men någonstans i hennes blick fanns även en oro. “Här sitter du och njuter! Tidig som alltid, ser jag.” Sa hon skämtsamt och log lite smått medan hon stannade, lade vikten på ena benet och kilade fast vänstra tummen mellan sin höft och bältet som omfamnade hennes midja. Utan att hon tänkte på det, vred hon lätt på sitt huvud och såg hon sig snabbt omkring. Visst fanns det en oro, alltid. Detta var trots allt hennes allra första uppdrag, och tanke på det hon hört på senaste tiden gjorde det inte saken lättare.

Aeriel ryckte lätt till med huvudet och rynkade på nästan när Camthalion vidrörde hennes näsa. Inte för att hon hade något emot det, utan snarare för att det skrämde henne lite lätt, då hon inte var beredd på det. Hennes tankar var kvar i det han hade frågat strax innan. Hur kände hon egentligen? Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara på det, då hon kände så många saker inför deras uppdrag. “Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är en smula nervös.” svarade hon och ryckte lätt på axlarna och log aningen osäkert. Även om hon var nervös inför uppdraget, visste hon samtidigt att det var denna vägen hon valt att gå. Orden från hennes mor och far ekade i hennes huvud – Det är din plikt och ditt öde att skydda Nela’thaënas. Nu var tiden inne.

När korpen sedan lyfte från Camthalions axel och flaxade iväg lyfte hon på huvudet och följde den med blicken. Ett smått leende syntes på hennes läppar. Hon fastnade i det ögonblicken i en stund innan hon skakade till sitt huvud så flätorna for runt, och återvände till verkligheten och Camthalions uppföljande fråga. Hon kontrollerade så henne bälte och koger satt som det skulle. Sedan tog av sig bågen och spände den för att se så att den var godkänd, innan hon hängde tillbaka den över sin axel. Hon hade säkert upprepat denna procedur tjugo gånger under senaste dagen, vilket man på något sätt kunde se på henne. Hon ville vara helt säker på att hon hade all utrustning med sig, samt att allt verkligen fungerade som det skulle. Det var på riktigt nu.
Efter att ha kontrollerat all sin utrustning för den tjugoförsta och sista gången såg Aeriel sedan mot Camthalion med en beslutsam blick och nickade bestämt. Det var dags.

Aeriel nickade. “Ja, kapten.” Svarade hon, denna gång med ett helt annat tonläge än vad hon tidigare haft.  Kapten. Det kändes ovant att kalla honom för det. Men det var ju trots allt vad Camthalion var – Aeriels överordnade. Det var något hon hade stor respekt för, även om de var vänner.  Aeriel såg upp mot korpen som befann sig uppe i luften. “Hur ser det ut på vägen dit? Någonting som sticker ut?” Frågade hon samtidigt som hon pekade med huvudet åt den riktning de skulle, som en pik till Camthalion att det var dags att röra på sig. Strax därefter for hon iväg i en väldans fart. Röra sig fort var inget problem för Aeriel. Det var trots allt en av hennes bästa förmågor.

• This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Framroobin.

“Mhm.” Hördes från Aeriel. Hon visste inte riktigt hur hon skulle tolka Camthalions kommentar. Var det ett skämt eller menade han allvar? Han hade dock en poäng. Vad kunde de egentligen hitta på? Hon visste trots allt inte mer om människorna än det hon hade fått lära sig som liten. Hon fokuserade på den smala stigen som slingrade sig framför dem. I några sekunder var det tyst mellan dem. Allt som hördes var höstvinden som susade i trätopparna, tillsammans med ljudet från sprakande löv under deras fötter.

“…Tror du att alla människor är så är så skadeglada och maktgalna som det sägs?” Frågade hon med en allvarlig ton. Man kunde även höra en viss oro i hennes röst. Hon ville inte tro det, men om det verkligen stämde, fanns det en risk att riket faktiskt var i fara, och i sådant fall fanns det även en risk att de nu var påväg rakt mot den. Men det skulle tiden snart få avgöra. Tanken gav Aeriel en olustig känsla i magen.

• This reply was modified 4 år, 8 månader sedan by Framroobin.

“Det är sant, det har du rätt i.” Aeriel nickade instämmande. Rötna alver fanns det gott om, det kunde nog de båda intyga om utan att ens behöva fundera på saken.
Även om hon blivit matad hela livet med negativa saker om människorna, så hoppades hon att inte allt stämde som hon blivit lärd.

Efter flera timmars färd utan någon paus, bromsade plötsligt Aeriel tvärt. “Vänta.” sade hon bestämt. Hon satte sig på huk och stirrade ner i marken, som om hon granskade något. Detta var precis vad hon gjorde. Hon såg sedan på marken runt omkring henne. Massor av fotspår kunde nu synas i marken. “Detta är inte från vårat folk. De är alldeles för djupa och tunga.” sade hon med en bestämd ton. Spåren var utspridda över en yta på några meter och rörde sig klumpaktigt runt i ett virrvarr. Aeriel kände lätt på avtrycken och gnuggade jorden mellan sina fingrar. “En dag gamla, på sin höjd.” Analyserade hon. Fotspåren ledde sedan både in och ut från klumpen  i ett rakt spår i samma riktning som det var påväg. Hon fortsatte granska de oorganiserade fotspåren i tystnad. “Jag tror de kom från gränsens håll. Verkar som om de gick vilse och vände tillbaka.” Konstaterade hon allvarligt. Kunde det verkligen stämma? Var kunde de som befunnit sig på platsen varit på väg?

Aeriel såg allvarligt på sin vän och Kapten. “Sunniva. Ser hon något?” Frågade hon kort och reste sig upp igen.  Hon kanske bara överreagerade? Uppdraget hade trots allt gjort henne väldigt nervös, men med tanke på det hon hört på senaste tiden vågade hon inte heller ignorera det hon just upptäckt. “Vad tror du?”

Aeriel placerade ena handen under sin haka, funderandes medan hon lyssnade till Camthalions ord. När han pekade upp mot träden höjde hon blicken och såg upp mot tygbiten som svajade lätt av vinden. “Vid Erethil..”hördes tyst från hennes läppar, med något orolig ton.
Det verkar som hon inte överdrev, trots allt. Allt pekade just nu på att hennes magkänsla var korrekt.

Med snabba rörelser svingade hon sig smidigt upp i det träd där tygbiten hade satt sig fast. Det hela såg nästan för enkelt ut, trots att det var en ganska bra bit upp. Med lätta och försiktiga steg tog hon sig sakta ut på trädgrenen. Hon satte sig halvt på huk och sträckte sig efter den lilla kvarlevan av manteln. Hon lirkade loss den från trädets spetsiga grenar. Sedan fortsatte hon att granska den noggrant. Hon höjde den mot näsan och luktade på den. “Blod.” konstaterade hon.

Aeriel stoppade ner tygbiten i fältpungen som vilade i bältet på hennes högra höft. Hon hoppade ner från grenen och landade näst intill fjäderlätt på marken, strax innan Sunniva landade på Camthalions axel. Långt bort till öppen mark?

Den blonda skogsalven såg först på Sunniva, men fäste sedan en allvarlig blick på Camthalion. “Hur långt bort? Vi måste skynda oss.” Hennes hjärtslag ökade i takten och varje slag kändes i bröstkorgen, men det var inte läge att bry sig om det nu. “Vet vi hur många de är?” Fortsatte hon.

“Två läger?” Frågade Aeriel chockat. Hon stod en stund i tystnad och tänkte för sig själv. Hur var detta möjligt? Om så många människor nu tagit sig in i riket och dessutom orsakat alverna skada, vad gjorde gränsvakterna? Vad hade hänt med dem?  En kall rysning löpte längst hennes ryggrad. Aeriel fruktade för det värsta.

“Mm.” hördes något fundersamt från hennes mun när hon hörde Camthalions förslag. Fanns det något annat sätt? Att dela upp sig vore ännu mer dåraktigt, men alver var uppenbarligen i fara. Det fanns en sannolikhet att de hade fångar – åtminstone alven som blivit jagad. Skulle de röra tillsammans och alven inte befann sig i det läger de rörde sig till, kunde det innebära ännu större fara för deras okände kamrat. Men å andra sidan var det inte säkert att denne ens var tillfångatagen. Denne kanske hade lyckats fly, eller ännu värre – inte längre vara vid liv. Tankarna snurrade i hennes huvud.

Aeriel slöt sina ögon och släppte ut beslutsam suck. Camthalion hade nog rätt. Han var ju trots allt hennes Kapten, och det av en anledning. Det var hennes plikt att följa hans order. Dessutom litade hon på honom.
“Ja, det ska vi.” Svarade hon nickade beslutsamt innan hon snabbt klättrade upp efter Camthalion.

Utan förvarning tog två starka armar tag i handen som precis skjutit tältfliken åt sidan. Camthalions värld vändes upp och ned då han bokstavligt talat slungades in i tältet för att landa med en hård duns på rygg på marken. Men där man kanske hade förväntat sig några hårda krigare från öst, var det istället ett virrvarr av rött hår som höll honom på marken som uppenbarligen tillhörde en kvinna. Med ett knä höll hon hans hand med kniven fastklämd mot marken. De intensiva gröna ögonen var fästa på honom, och detta var ingen liten kvinna heller. Snarare en starkt byggd och lång krigare, med Kaldrländska drag.

‘Nu tar vi det väldigt lugnt här.’ sa hon med sin hårda och nästan sjungande Kaldrländska dialekt då hon talade det allmänna språket.
‘Se, jag fångade en alv Taewyn!’ sa hon med ett flin, och pressade sin tyngd mot Camthalion lite hårdare. Däremot hade hon inga vapen i sina händer och verkade heller inte ha någon baktanke om att skada honom. Den andra kvinnan var betydligt mindre i kroppsbyggnad och kortare i längd, och hade hår som var så ljust att det nästan var vitt med blå ögon. Ett mer Karmanskt utseende. Taweyn, som kaldrländskan kallat henne, var klädd i ringbrynja och hade sköld på en arm och svärd i den andra, och skyddade nu ingången i tältet som började bli väldigt trångt med de tre där inne.

‘Du kommer få oss båda dödade din galning!’ väste Taewyn som talade flytande på handelsspråket utan att bryta, med sin blick fäst på öppningen, redo för fler intrång.

Den rödhåriga kaldrländskan höjde ett rött ögonbryn från Taweyn till alven, och betraktade honom lite nyfiket.
‘Är vi lugna?’ undrade hon.
‘Säg åt dina vänner där ute att vi inte skadar dig om de inte börjar härja.’

Aeriel bevittnade hur de två människorna kom ut ifrån tältet, tillsammans med Camthalion. Med sin fria vänsterhand avlägsnade hon återigen bågen från sin rygg. Den andra handen som höll i dolken, sträckte sig bak över ryggen och grep tag i en pil från kogret.

Hon lade pilen ovanpå sin vänsterhand, drog bak den och spände strängen, siktandes mot den rödhåriga kvinnan som höll Camthalion i ett armlåsgrepp. Ett enkelt skott. Visst fanns risken att hon kunde råka träffa Camthalion, men den risken var liten. Hon hade skjutit betydligt svårare måltavlor i sina dagar. Insiktad på sitt mål, med bågen spänd, bevakade hon noggrant vad som hände borta vid tältet med sina ljusblåa ögon.

Plötsligt slog en tanke henne. Sunniva. Hon sökte kort med blicken i luften efter korpen, i förhoppningen av att Sunniva sett henne. Hon visste ju trots allt att Camthalion och Sunniva kunde kommunicera med varandra. Kanske kunde fågeln kommunicera med Camthalion och på så sätt ge honom information om var Aeriel befann sig. Kanske även fråga honom om nästa steg? Hur det hela skulle gå till, hade hon dock inte lyckats klura ut än. Hon kunde ju inte direkt kommunicera med korpen själv.

Hon insåg efter en stund att hennes idé kanske var lite väl naiv. Nej, det verkade som att hon skulle få lov att fatta beslut i nästa steg på egen hand.