Neaduin och Taewyn såg lite vaksamt på det alviska brödet, som både luktade annorlunda och såg annorlunda ut än vad de var vana med. Men de visste bättre än att vara oartiga, och tog emot brödbitarna som Camthalion höll fram till dem. Taewyn hade fått igång elden nu som gav ifrån sig ett muntert sprakande och en munter värme.

‘Nå, låt oss se på er vän då.’ sa Neaduin simpelt och placerade honom nära elden, för att se över hans sår. Han hade fått en hel del knivsår, slag i ansiktet och över kroppen som börjat bli blåa och gula, och hans kläder var bara trasor i detta skede.
‘Det är värre än det ser ut.’ påpekade Neaduin. ‘De har inte skurit av hans öron eller något sådant i alla fall. Vi kan hantera detta.’ sa hon och såg upp mot de två alverna.

Taewyn tog en tugga av brödet, och blickade upp mot Camthalion och Aeriel.
‘Om ni inte litar på oss efter allt detta, kan Neaduin följa med dig, så stannar jag här med henne.’ sa hon och nickade till Aeriel.
‘Även om det inte ser ut så, är Neaduin den snabbare av oss.’ sa hon med en retsam ton.

Aeriel ryckte till lite lätt och fick en allvarligare blick när Camthalion var så rakt på sak. “Det är uppfattat.” Svarade hon lika kort. Därefter nickade hon instämmande on Taewyn. Att hålla vakt skulle inte vara ett problem. Hon hade faktiskt själv tänkt att föreslå samma sak.  Hon hade alldeles för mycket för mycket saker i huvudet gällande den rådande situationen i huvudet. Inte för att det skulle hindra henne från att vara på sin vakt. Nej, snarare tvärt om. Hennes tankar påminde henne ständigt att detta inte var någon lek. Detta var på riktigt.

Hon höjde sin hand och gjorde en vinkade gest mot Neaduin som ett godnatt medan hennes blick var fäst på den skadade alven. “Här, låt mig hjälpa till.” sade hon lugnt. I tystnad började hon sedan tvätta de sår som inte var tvättade än, med Taewyn fick sy det som gick att sy. Hennes tankar gick för fullt. Hon kände en viss oro för morgondagen. Dels för att Camthalion skulle färdas utan henne när det bevisligen fanns människor som ville dem illa ute i skogarna.

Taewyn såg efter Camthalion med ett höjt ögonbryn, för att sedan rikta sin uppmärksamhet mot Aeriel och ge henne ett litet tacksamt leende.
‘Du skulle kunna hämta kallt vatten, om du vet var det finns i närheten?’ frågade hon.
‘Jag känner inte skogen väl nog, i kom hit i hast.’ Efter att Aeriel hämtat lite vatten kunde de fortsätta rengöra alvens sår, avlägsna hans förstörda och smutsiga kläder och klä honom i några filtar medan Taewyn lagade en smet av örter som hon la i de värsta såren.
‘Det borde hålla hans feber nere en stund, men vi får hålla ett öga på honom i natt så han inte blir värre.’ sa hon då de var klara. Det fanns inte så mycket mer de kunde göra just då där ute.

Det fanns inte så mycket mer att göra än att sitta uppe, lyssna på nattens ljud och reflektera över dagens händelser. För det mesta satt hon och blickade in i elden, men sneglade då och då på alvkvinnan med sina perfekta alviska drag. Taewyn hade stött på någon enstaka alv i städerna, men det var inte riktigt samma sak som att möta en här i Nela’thaënas. Det fanns något exotiskt och farligt över henne, samtidigt som den där beryktade skönheten som alla alltid talade om då de nämnde alver var uppenbar. Om hon ens själv hade en tiondel av den skönhet Aeriel hade, tänkte hon löst, men skakade bara på huvudet åt det.

Neaduin tycktes sova gott i tältet, och några timmar senare då gryningen kom steg hon ut ur tältet med en stor gäspning och sitt röda hår i ett enda virrvarr.
‘God morgon…’ muttrade hon.

När de alla satte sig för att äta såg Aeriel skeptiskt på maten. Efter första tuggan grimaserade hon smått innan hon kom på sig själv och slutade. “Det här var.. Speciellt.” Hade hon konstaterat och skrattat lätt.
Människomat var verkligen ingenting för henne. Hon åt dock upp sin frukost utan att klaga, för att inte vara respektlös mot dem som hade bjudit henne, men hade hon gjort frukost själv hade detta inte direkt varit hennes första val.

När Camthalion och Neaduin såg ut att vara redo för avfärd såg Aeriel allvarligt på dem. “Var hastiga.” sade hon.
“Camthalion.” Hon såg sedan på Camthalion någorlunda bekymrat. “Snälla, var försiktig.” Bad hon sedan sin vän med en orolig ton.

Neaduin skakade på huvudet åt vad hon uppfattade som något ängsligt och emotionellt avsked.
‘Ta det lugnt, vi kommer snart tillbaka.’ sa hon med en retsam ton åt de två alverna, och drog en dolk för att skära loss fången från trädet. Han stretade emot, vilket resulterade i att Neaduin kallt gav honom ett slag som gjorde honom medvetslös, innan hon lyfte upp honom på axeln utan att klaga. Synen var något komisk, med den Kaldrländska kvinnan som bar på mannen över axeln.
‘Ses senare, Taewyn!’ ropade hon över axeln innan hon klampade in i skogen, trots allt skulle nog Camthalion hinna ikapp snart.

Taewyn skakade på huvudet något åt Neaduins beteende, och då de var ensamma såg hon på Aeriel.
‘Jag får be om ursäkt för Neaduin… Hon är lite… Speciell.’ sa hon och skrattade lätt.
‘Kaldrland där hon kommer ifrån… De har inte så mycket hyfs. De är mer raka och direkta.’ förklarade hon, med en hjälplös gest.
‘Ni alver verkar vara mer eftertänksamma.’ och kanske lite mer öppna med sina känslor, på ett vis människorna ofta tryckte undan dem, men det sa hon inte högt.

“uhm..” Hördes tyst från Aeriels mun. “Ni två kan vara de första människorna jag har träffat.” sade hon och skratta smått. Hennes röst avslöjade att hon förmodligen skämdes lite en aning över det.

“Helgon?” frågade hon och bröt ut i ett harmlöst skratt. “Nej, långt ifrån.” fortsatte hon medan hennes glada ansiktsuttryck sakta suddades ut. “Vi har många saker som vi är stolta över, men vi är inte perfekta.” Hon suckade djupt. “Vi har, liksom ni, en historia präglad av konflikter inom vårat rike.” Någonting sade på hennes röst att hon själv fått uppleva konsekvenser till följd av dessa konflikter.

När Aeriel sedan hörde hur Taewyn talade om henne rodnade hon och såg något generad ut.

När Taewyn beskrev hur människorna såg på kvinnor som henne, gav Aeriel henne en bekymrad blick. Aeriel kunde inte hjälpa att hon tyckte synd om henne. Det lät mer som något som passade in in de historier hon hört om människorna. “Vi lägger ingen vikt i sådana saker. Vi alla är ett folk och alla har en egen fri vilja.”  Förklarade hon. “Och trots de hemskheter som finns även här, så skulle jag ändå dö för att skydda mina fränder. Jag älskar jag skogen och vårat rike och är min plikt att tjäna Nela’thaënas. ” fortsatte hon sedan. Hon såg på hur Taewyn blickade mot elden. “Det är synd att ditt folk ser det på så vis… De borde vara stolta över att ha sådana vackra, goda och erfarna krigare som du. Det kanske är en klen tröst, men jag uppskattar iallafall kvinnor som du.” Sade hon medlidande.

Taewyn betraktade Aeriel tankfullt, och det verkade som om hon rört vid en känslig punkt med sin fråga.
‘Jag ber om ursäkt, det var inte min mening att ta upp något som besvärar dig.’ sa hon. Trots allt visste hon väldigt lite om alverna, deras kultur och deras historia. Hon nickade lätt då och då när Aeriel fortsatte berätta om sitt folk och deras sammanhållning, och kände sig lite generad över hur fritt Aeriel kallade henne de positiva sakerna. Det var sällan man i hennes hemland sa sådant åt någon, ens en nära familjemedlem.

‘Tack…’ sa hon, då hon inte visste hur hon skulle svara riktigt, och kände att hon blev lite röd om kinderna.
‘Eh… Jag uppskattar dig… jag menar… sådana som dig också.’ klämde hon ur sig, då hon kände att hon var tvungen att säga något tillbaka, vilket fick henne att rodna mer. Fascinerande hur svårt det var att ta emot och ge komplimanger då man klarade av att möta krigare på slagfältet.

–

Neaduin gjorde en liten grimas, och rättade till den medvetslöse mannen på sina axlar.
‘Han stinker och är tung!’ kommenterade hon, med rynkad näsa. Nog för att hon varit med om värre, men ändå. Det verkade som om mannen helt avsaknad grundläggande hygien här ute.
‘Och du tror inte dina vänner kommer skjuta mig då de ser mig?’ undrade hon.