Aeriel fick syn på fågeln som landade på hennes pil och ryckte lättat i mungiporna. I samma ögonblick fick hon genast en idé. Hon såg fokuserat på den svarta korpen. Skulle det här fungera? Hon tog ett andetag och viskade med största möjliga tystnad – ja så pass tyst att hon knappt hörde det själv. “Jag har en idé. Meddela Camthalion att blicka mot åt nordöst och på min signal slänga sig på mage med hela sin vikt.”

Aeriel såg med allvarliga ögon på Sunniva och lutade lätt på huvudet i väntan på att få någon slags form av reaktion från henne som bekräftelse. Aeriel hade ingen aning om korpen ens förstod vad henne, men det var värt ett försök. Den förstod ju trots allt Camthalion, så det kanske fanns en chans ändå.

“Och hur vet vi att ni talar sanning?” Hördes en röst sa med en grov alvisk brytning. Ut från skogens mörker, i samma riktning som rösten kom från, klev Aeriel fram. Det enda som syntes i mörkret av en siluett av en kvinnlig, slank alv som stegade mot de tre.

“Hur vet vi att ni inte försöker bedra oss?” Fortsatte hon medan hon tog av sig sin luva och färdades sakta mot dem.
Hennes gulblonda flätor svajade lätt i sidleds i takt med hennes fotsteg. Bågen hade hon hängt tillbaka över ryggen, men hennes högra hand slingrade med ett fast grepp sin dolk. Vänsterhanden grävde i fältpungen som hängde på hennes vänstra höft. Ur den drog hon den lilla kvarlevande biten från en alvisk mantel. Hon höll upp den mot den rödhåriga kvinnan och stannade någon meter ifrån dem.

“Hur kan ni annars förklara detta?” Fortsatte hon med en allvarlig, nästan hotfull röst. Hon såg rakt in i ögonen på den rödhåriga människan med en isig blick.
Om det nu var som människorna sade – kunde det då ha varit människor ur denne armén från Iserion som jagat deras frände? Kunde det ha varit deras läger som Sunniva sett tidigare? Det skulle även förklara varför deras frände inte befann sig där de befann sig. Men hon vågade inte lita på dessa två. De var ju trots allt människor.

Neaduin verkade inte så brydd över dolken alvkvinnan höll, och ögnade henne bara hårt med sina intensiva gröna ögon – beredd att reagera om det skulle behövas.
‘Eh… Jag antar att ni inte kan veta det.’ sa Neaduin med en axelryckning åt alvens anklagelser, hon hade redan börjat tröttna på detta och gav Taewyn en blick. Det verkade som om detta varit en dålig idé, trots allt.

‘Ser det ut som om vi har en blodig alv här någonstans?’ frågade Neaduin, lite irriterat, och gjorde en gest över tältet, och pekade åt alvmannen hon precis haft där inne.
‘Såg du någon död alv där inne? Nej, jag trodde inte det.’ kaldrländskan tog ett steg till sin blonda kompanjon och pressade ned hennes sköld och svärdsarm något irriterat.
‘Vid Oden, ni är alla tre som småbarn.’ sa hon och suckade djupt.

Taewyn, som var den något mer diplomatiska av dem gav Neaduin en smutsig blick, men höll sitt svärd och sin sköld sänkt.
‘Vi brukar ta uppdrag i Karm, vid Iserions gräns nära Loradon.’ förklarade hon. ‘Resenärer som behöver skydd, sådana saker. Att något varit i görningen i Iserion ett tag har länge varit uppenbart för alla som rör sig på vägarna. Vi eskorterade en karavan på väg till Celeras genom järnporten, precis innan den stängdes för resenärer. De är på väg hit, tro vad ni vill.’ sa hon, och nickade mot tygbiten.

‘De ser ut som om förtrupperna redan har en fånge att förhöra.’ förtydligade Neaduin.
‘Vid Loke, är ni blinda?’ tillade hon ilsket. ‘Ser jag ut som någon från Iserion?’ frågade hon.

Aeriel pustade ut något lättad och log lätt mot Camthalion när hon hörde att de gick med på hjälpa dem. Aeriel stoppade därefter undan sin dolk och såg mot de båda. Hennes allvarliga och något hotfulla blick tynade bort. “Vas falas Neaduin, Taewyn.” Hälsade hon tillbaka och böjde huvudet även hon, mot de båda. Hon fastnade med blicken på Taewyn i några få sekunder. Nog var hon allt vacker.

Aeriel kvicknade snabbt till när hon hörde Neaduins pik mot henne. Hon rätade på sig och harklade sig lätt innan hon bugade smått. “Med all respekt, men vår erfarenhet av människor är… Komplicerad.” Förklarade hon, i brist på andra ord att uttrycka det på. “Jag ber om ursäkt om vi har förolämpat er. Vi lovar att hjälpa er om ni hjälper oss.” Fortsatte hon lugnt och sneglade mot Camthalion i hopp om att han skulle hålla med henne.

Aeriel lade huvudet på sned. “Men säg mig, varför kom ni hit för att varna oss, om ingen beordrat er att göra det?” Frågade hon nyfiket och fundersamt. Hon fick inte ihop det. Varför ville några främmande människor komma till deras land för att hjälpa dem? Det lät inte så värst mänskligt. Fanns det en chans att dessa människor inte var som alla andra människor hon hört om? Även om det var alldeles tidigt att avgöra en sådan sak, var Aeriel var väldigt nyfiken.

Neaduins röda ögonbryn rynkades lite över fråga, och hon ryckte på axlarna. Taewyn höjde istället ett av sina blonda ögonbryn och skrattade lätt åt det hela.
‘Jag hade inte kommit om det inte vore för Neaduin här, och vår kära kaldrländare är rätt spontan av sig.’ förklarade hon, och som svar på det fick hon bara en mörk blick av kaldrländaren. Neaduin spottade på marken och såg från den vackra alvkvinnan till den vackra alvmannen, och lade armarna i kors över bröstkorgen.

‘Är det så svårt att tro att vi inte ville se några idiotiska Iserioner döda och plundra ohindrat? Vi var i närheten, så enkelt är det. Kanske den fina alvdrottningen ger oss en trevlig belöning som tack? Vem vet.’ hon verkade ärligt inte bry sig så mycket, utan var snarare personen som drogs dit vinden förde henne.
‘Ska vi ödsla tid på meningslöst prat, eller ska vi rädda er vän?’ undrade hon

Aeriel nickade instämmande åt Camthalions plan. Två från ovan och två på marken, det var sannerligen rätt goda odds i hennes mening.

Hon log milt mot Taewyn. “Det där är Sunniva.” Påpekade hon och pekade upp mot den korp som flaxade uppe i luften. “Det är Camthalions kompanion.” Förklarade hon sen. Varför var hon så vänlig mot Taewyn? En människa? Det var någonting med henne. Hon var inte alls lika otrevlig och högljudd som sin vän. Nej, det fanns som ett lugn hos henne som gjorde henne mindre av ett hot på något underligt sätt, som fick Aeriel att slappna av lite, lite mer.

Hon fällde upp sin gröna luva och rättade till sin båge som hängde på ryggen. Hon var redo för avfärd. Aeriel förflyttade sin blick mot Camthalion. “Efter dig, kapten.”

Taewyn höjde ett ögonbryn åt kommentaren gällande korpen. Hon hade inte sett någon ha en korp som kompanjon förr, men däremot hade hon ju sett märkligare saker så hon accepterade det med en axelryckning och gav alvkvinnan ett lätt leende. Hon hade träffat alver förr, men de alver som bodde i städerna var väldigt annorlunda än dessa två som verkade vara uppvuxna här i skogen.

Neaduin som så klart hörde vad som sades blickade uppåt mot korpen, och ett leende spred sig på hennes läppar.
‘Ah, Oden vakar över oss!’ sa hon och höjde sin hand mot korpen. ‘Kanske oddsen är på vår sida, i alla fall!’

De två kvinnorna rörde sig så gott de kunde där i växtligheten, men de var inte uppvuxna här bland trädrötter och växter så som alverna, och även om de inte förde mycket ljud så var deras framfart aningen långsammare.