Aeriel rörde sig försiktigt fram fram efter Taewyn och Neaduin. Hon placerade sig bredvid Taewyn och skannade noggrant av området med blicken. Mitt på den öppna ytan där lägret var beläget stod ett tält. På varsin sida av tältets ingång stod flaggor med Iserions vapen på, som lätt svajade av vinden. I mitten av dessa stod en man i full rustning framför en eld och höll vakt.

Efter en stund placerade Aeriel sina smala händer på marken, satte sig på knä och lade ena örat mot marken. Hon lyssnade efter fotsteg eller andra typer av rörelser som kunde höras genom marken. Man kunde se på hennes ögon hur pass fokuserad hon var. Efter ytterligare några sekunder lyfte hon på sitt huvud.

Hon pekade ner mot ett tältet “Förutom vakten där, räknade jag det till tre personer  inne i tältet, från vad jag kunde höra.” Förklarade hon tyst. Hon pausade och spanade noggrant.  “Ytterligare tre personer befinner i skogsgränsen, längst med den här öppna ytan, på västra sidan..” Sade hon sedan lite smått fundersamt och pekade längst med skogsgränsen. “Jag kan inte lokalisera vår frände, dock..” Sade hon något lågmält. Hennes gissning var att han kanske hölls fången inne i tältet.

Hon skiftade sin blick mot Camthalion. “Kapten, om det är okej, föreslår jag att en av oss placerar oss precis här på gläntan, medan den andra befinner sig uppe bland träden på andra sidan. Om vi kan ta ut vakten utanför tältet, kan Neaduin och Taewyn ta sig till lägret från öster, och in i tältet, medan vi står redo och kan ge förstärkning från ovan, om det krävs.” Lade hon fram som förslag.
Aeriel visste att det inte var hennes plats att avgöra sådana strategiska drag, framförallt inte på hennes första uppdrag, vilket var anledningen till att hon bad om sin kaptens godkännande.

Neaduin gav ifrån sig ett litet missnöjt ljud då Camthalion drog ned henne i marken. Förvånansvärt stark var han visade det sig, då han var på den ändan. Den rödhåriga kaldrländaren kunde inte förstå vad som sades, men på deras ton var det uppenbart att de hade en fiende nära. Det tog inte många sekunder innan Aeriel hade neutraliserat spejaren som sjönk ihop med en låg duns.
‘Så, skall vi?’ frågade Neaduin med ett höjt ögonbryn, och gjorde en gest åt Taewyn att röra sig mot östra sidan som planen varit.

Neaduin verkade inte så nervös eller påverkad av situationen, men Taewyn hade ett mer allvarsamt förhållningssätt till det hela. De tog sig så tyst de kunde till den östra sidan av lägret, och Neaduin spände sin båge och placerade en pil på strängen medan hon väntade på signalen. Men då slog det henne.
‘Taewyn, vad fan är signalen?’ undrade hon lågt, i en väsning. Den blonda kvinnan ryckte på en axel.
‘Jag antar att vi bara… gör det?’ föreslog Taewyn, vad annat kunde de göra? Alverna hade inte varit så tydliga med vad som skulle hända då de befann sig i position.

Neaduin svor något åt det hela och spottade på marken.
‘Vid Hel, bara gå!’ uppmanade Neaduin, och Taewyn började långsamt röra sig mot tältet med sin sköld höjd, medan Neaduin var några steg bakom henne med sin spända båge.

När allt var över var Aeriel snabb på att röra sig fram till lägret. Väl framme stannade hon och såg smärtat på kropparna på marken. Hon hade aldrig varit med om något sådant förut. Ljudet från döende män som gurglade sitt eget blod var hemskt. Hon kände hur hennes knän smått började skaka. Det var då det slog henne. Hon hade just dödat tre personer.

Med en ängslig, sorgsen med  blick såg hon på Camthalion och sina nyblivna kompanioner. “Sök efter vår frände, snälla. Jag behöver ta en sekund.” hördes lågmält från hennes läppar. Strax därpå vände hon sig om och gick tillbaka till den plats som hon nyss kommit från. Väl framme stannade hon upp framför ett träd, lutade pannan mot det och slöt sina ögon.

Tanken av att hon precis dödat någon skrämde henne smått. Aeriel visste dock att denna typen av situationer var någonting som hon skulle behöva vänja sig vid, i sin roll som en av Nela’thaënas beskyddare i armén. Det var trots allt hennes öde att skydda riket, som hennes mor och far alltid sade. Hon försökte fokusera på att tänka tankar så som Det var oss eller dem. De var ju tvugna att göra det dem gjorde för att skydda riket.

Neaduin betraktade den unga alvkvinnan något skeptiskt, fnös lite åt det hela innan hon följde efter Camthalion in i tältet. Trots allt verkade blod och död inte skrämma henne. Där inne bland tygerna hittade de alvspejaren de varit ute efter, och Neaduin hjälpte Camthalion frigöra honom. Han hade blivit torterad och var medvetslös, men var vid liv i alla fall.
‘Nå, nu har vi en fånge där ute som vi kan ta till er drottning för att förhöras.’ påpekade Neaduin.
‘Så kan er vän få hjälp likväl.’

Taewyn däremot följde efter Aeriel, och placerade sitt svärd i dess skida efter att hon torkat av det mot en av de döda männens kläder. Något varsamt närmade hon sig Aeriel, och tog till orda på ett respektabelt avstånd.
‘Mår du bra?’ frågade hon. ‘Det är inget att skämmas för, vet du… Jag spydde själv första gången jag dödade någon.’ sa hon lite medlidande.
‘Du gjorde ett bra jobb, med dina pilar. Om man kan kalla död ett bra jobb.’ tillade hon med ett snett leende.

Aeriel började sakta gå mot lägret igen medan hon lyssnade till Taewyns ord. Hon höjde sina händer och gestikulerade smått. “Nej nej, det var inte så jag menade.” Ursäktade hon med en något förtvivlad röst. “Det är bara det att.. Jag aldrig mött en människa förut.” sade hon lågmält. “Och sakerna jag har hört om er är..” hon pausade sig själv. Den blonda alven kliade sig i pannan och släppte ut en lång suck. Hur skulle hon förklara det? “Som jag sade förut,  vår erfarenhet av människor är… Komplicerad. Det är en lång historia.” fortsatte hon. Varför berättade hon ens detta för människan? Hon var inte säker på att hon förstod det riktigt själv.

De kom nu fram till Camthalion och Neaduin. Aeriel såg oroat på deras frände som hängde över den rödhåriga kvinnans axlar. Hon kände en oro, men samtidigt en vrede. En vrede mot de människor som utsatt honom för detta.  Hon var på väg att fråga om han ens levde, men vid närmare tanke kunde hon höra hans hjärtslag.

Hennes blick blev plötsligt sådär allvarlig och fokuserad igen. Hon gick fram till Neaduin och såg på den medvetslösa alven som hängde som en säck potatis över hennes axlar. Ömt placerade hon sin hand på alvens panna. “Han har feber. Hans sår är troligtvis infekterade..” konstaterade hon allvarligt. Med sin ömma hand strök hon lätt alvens panna innan hon blickade bort ut mot skogen. “Vi kan ta oss en bit, men vi kommer i sinom tid få lov att stanna och spendera natten här i skogen.”

Taewyn viftade bort hennes kommentar.
‘Jag vet att det inte är lätt. Många människor ser inte på er heller som mer än spetsöron, barbarer i skogen som inte är så mycket mer än vilda djur.’ sa hon. ‘Men vissa av oss har lite bredare världsvy.’ förklarade hon, med en blinkning, innan de återgick till vad som pågick där.

‘Vi har en del örter och annat i vårt läger som kan hjälpa er kamrat tillfälligt, dra ned febern.’ förklarade Neaduin. Nå, mestadels märkliga ting hon tagit med sig från Kaldrland.
‘Låt mig och Taewyn hjälpa honom och vakta över fången, medan ni hämtar hjälp?’ föreslog hon.
‘Trots allt rör ni er snabbare än oss två, men ni kommer inte kunna röra er snabbt med en fånge och en skadad man.’

Aeriel, som hade burit på deras gisslan den sista biten gick ner på ena knät och lät mannen glida av hennes axlar ner på marken. Lättat sträcke hon bak sina armar så långt bak hon kunde för att sträcka ut kroppen. Människan var inte direkt den lättaste att bära. Hon mjukade upp sina axlar genom att röra dem upp och ner i en cirkelrörelse.

Aeriel nickade mot Taewyn. “Jag tar hand om det.” Bekräftade hon innan hon plockade fram repet ur deras väska. Därefter gjorde gjorde hon en form av sele, som hon kunde dra mannen med. Detta genom att dra båda ändarna från repet, från hans rygg, fram under armhålorna och runt över mannens axlar. Sedan lindade repets ändar runt sina händer, innan hon började släpa bort honom bort mot närmsta träd. Eftersom lägret befann sig mitt på en öppen yta, var det ganska många meter bort till närmsta träd beläget i skogskanten. Detta var bra i Aeriels mening, då det innebar att mannen troligtvis inte skulle höra vad de pratade om borta vid lägret, om han skulle vakna.

Aeriel band hårt fast mannen i trädet. Så pass hårt att han inte skulle kunna röra sig en millimeter. När hon var färdig började hon linda loss en cirka en meter av hennes tygbandage som tight satt lindat runt hennes ena lår. Hon rev av det, och lindade som en ögonbindel flera varv runt huvudet på mannen. Ju mindre han ser och hör, desto bättre.

När hon var helt färdig med deras fånge, rätade hon på sig och såg med allvarliga ögon ner på den medvetslösa människan. Man kunde nästan skymta ett spår av avsky i Aeriels ljusblåa ögon. “Monster.” Sade hon tyst på Aela, innan hon vände på kroppen och gick tillbaka på lägret. “Sådär. Han tar sig ingenstans.” Konstaterade hon och nickade belåtet.