Aeriel skakade på huvudet log varmt mot Taewyn när hon bad om ursäkt. “Du behöver inte be om ursäkt! Det besvärar mig inte, det är bara det att jag inte har pratat om det med någon som inte är härifrån.” Förklarade hon med en röst lika len och varm som hennes leende.

“Tack, det värmer.” Svarade hon och log. Taewyns ord om hennes fick Aeriel att rodna lika mycket tillbaka. Med rosiga kinder såg Aeriel på den vackra kvinnan. Därefter följde en stel tystnad. Det enda som hördes var den smått sprakande elden vars lågor blev mindre,  fåglarnas glada, ljuvliga kvitter i ifrån den djupa skogen. Förutom det, var det helt vindstilla och tyst. Ett fridfullt ögonblick, mitt i detta uppdrag, som dagen innan tagit en väldigt drastisk och allvarlig vändning.

Aeriel lutade efter en stund på huvudet och såg nyfiket på Taewyn. “Kan du inte berätta mer om platsen du kommer ifrån?” Frågade hon sedan med en röst som avslöjade att och genuint var intresserad av att veta mer. “Om det är inte är till besvär, givetvis.” Fortsatte hon sedan något försiktigt. Hon ville ju inte direkt tvinga Taewyn om hon inte var bekväm med det.

Taewyn visste inte riktigt vart hon skulle se eller vad hon skulle göra under den där tystnaden. Nog för att hon var van att dela på tystnader tillsammans med Neaduin, men denna tystnad var på något vis mer tryckande och fick henne att känna sig nervös. Kanske hon sagt något dumt? Och av någon anledning ville hon inte förolämpa denna alv. Hon kände sig därför förvånansvärt lättad då Aeriel tog till orda igen.

‘Ehm…’ sa hon över den oförväntade frågan, och över det faktum att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga.
‘Jag kommer från… Isilas. Det är en del av Karm.’ förklarade hon. ‘Det ligger österut, vid kusten. Ett varmt och grönt land, med många åkrar och blommande ängar. Vi är… kända för vinodlingar.’ sa hon eftertänksamt.
‘I Isilas är det varje pojkes dröm att bli en riddare som strider för Isilas och sin familjs heder. Jag antar att jag fick de drömmarna med.’ sa hon med ett litet nervöst skratt, det lät lite dumt då man talade om det så.

‘Kvinnor ska gifta sig och skaffa barn, uppfostra barnen, medan männen arbetar eller strider.’ förklarade hon.
‘Eftersom jag var enda barnet i familjen och hade en väldigt snäll far lät han mig träna med svärd, då jag istället borde ha lärt mig sy vackra mönster.’ sa hon lite generat.
‘Men ingen vill ha en kvinnlig krigare i sin tjänst, eller heller följa en kvinnlig krigare i strid. Det arrangerades förlovningar och… Ja, jag tog mina saker och lämnade mitt hem för att börja med livet som säljsvärd istället.’ sa hon och ryckte på axlarna.
‘Det kanske låter tragiskt men jag har aldrig känt mig så fri.’ erkände hon, och vågade inte riktigt se på Aeriel. Med tanke på att alven säkert krigat hela sitt liv i en hedersam position var hon ju inget att jämföra med, och säljsvärdsyrket var inget att skryta om. Hon väntade bara att alven skulle skratta åt hennes lilla berättelse.

–

Neaduin fnös lite åt det hela, som om hon inte riktigt litade på att hans fränder skulle hålla sina skjutglada fingrar i styr.
‘Är det inte bättre att jag väntar på er utanför då, så får du gå först och varna dem?’ undrade hon, och gjorde en grimas.
‘Vänta en stund, jag måste vila axlarna lite.’ sa hon och la ned mannen med en hård duns på marken och sträckte på sig med en grimas.

Aeriel skrattade och log harmlöst när Taewyn frågade om hennes ålder. En mindre vindputs svepte plötsligt över dem, vilket fick skogalvens gulblonda flätor som hängde ner framför hennes axlar att svaja till lätt. “För oss alver är jag ung, det stämmer.” bekräftade hon och lade huvudet lätt på sned. “Du förstår, vi alver åldras inte på samma sätt som ni människor gör. Jag har levt i nittiotvå år, men de flesta av oss blir flera hundra år gamla. Några av oss är över tusen år.” Utvecklade hon med en nästan pedagogisk röst.

“Det är många år sen jag såg min syster senast. Hon var min bästa vän. Det är en fin tanke, Taewyn. Jag hoppas du har rätt.” nickade hon och såg glatt på sin nyfunna människovän.

Aeriel blickade bort mot träden med ett lugn i blicken som på något sätt kändes väldigt fridfullt. “Jag klandrar dig inte. Och det låter kanske märkligt, men det är därför jag trivs så bra i dessa skogar.” Att skogen var som ett hav var en bra liknelse, tyckte Aeriel. “Den är fridfull och tyst, men samtidigt så full av liv. Och av alla dessa träd, så finns det inte ett enda träd som är likt det andra. Varje träd har sina egna grenar, sitt eget liv. Jag förstår att det kan upplevas som skrämmande, men jag finner det väldigt vackert. ” berättade hon, nästan dagdrömmande. Plötsligt återvände hon till verkligheten med ett ryck och rodnade smått. “Jag ber om ursäkt, det här låter säkert jättemärkligt för dig.” ursäktade hon och skrattade en aning nervöst.

Nittiotvå år? Aeriel var äldre än hennes mormor! Det var en hisnande tanke, svår att greppa, för trots allt såg inte Aeriel att vara en dag över tjugo. Och trots sina nittiotvå år fanns det både en ålderdom och vishet där, samtidigt som det verkade finnas mycket ungdom och oerfarenhet. På många vis var hon själv mer erfaren än alven! Hon kunde inte annat än att le och skaka på huvudet åt det hela, trots allt, nittiotvå år av träning måste ändå göra henne till en krigare hon aldrig skulle kunna mäta sig med. Hur Neaduin lyckats ta den andra alven i strid kunde hon inte förstå.

Men hon gick tillbaka till ämnet.
‘Allt är olika perioder i livet… Din syster var din bästa vän, och den vänskapen och de minnena kommer aldrig försvinna. Det kanske är dags att skaffa sig nya vänner, och blicka framåt snarare än bakåt?’ föreslog hon, och lyssnade lite fascinerat på Aeriels sätt att se på skogen. För henne var träd bara träd, och såg inte så olika ut för henne. Men för ett folk som valt att bosätta sig där var synen uppenbarligen annorlunda. Hennes beskrivning gjorde nästan henne andlös, och utan att tänka mer på sin fråga ställde hon den.
‘Kanske du vill visa mig skogen, så jag kan förstå vad du menar?’ hon ångrade sig nästan sekunden orden lämnat hennes läppar. Varför skulle Aeriel ha tid med henne?

–

Neaduin betraktade alverna lite trotsigt, som om hon utmanade dem till att våga ifrågasätta hennes närvaro där i skogen. Trots allt var hon där för deras skull, och inte för att de skulle sura över att hon inte var en alv. Lite lättad kände hon sig ändå när de tog fången ifrån henne, även om hon inte visade det. Resan dit genom vegetationen hade varit förvånansvärt utmanande, men vad kunde hon annat än att nicka då Camthalion tydligen var redo för att trippa tillbaka. Hon kunde ju inte visa sig svag!
‘Javisst!’ sa hon, och vände sig om i riktningen de kommit ifrån, vad hon trodde var riktningen de kommit ifrån i alla fall.
‘Led vägen, min alviska vän!’ uppmanade hon.

Aeriel bevittnade hur Taewyn slöt sina ögon. “Ja, precis så.” Bekräftade hon lugnt.
Den blonda skogsalven fastnade med blicken på äventyraren som nu stod bredvid henne. Hennes tankar försvann iväg, som om tiden för en kort stund nästan stod still. När Taewyn sedan började beskriva vad hon kände kvicknade hon snabbt till och var tillbaka i verkligheten igen. “…Eh? Ja, lugn kan vara något man känner. Prova att slappna av lite mer och försök tänk på hur trädet känns mot handen.” Instruerade hon lugnt.
Då fick hon plötsligt syn på den – Hennes hand, som fortfarande vilade ovanpå Taewyns. Hennes fingrar hade under hennes dagdrömmande flätat sig med Taewyns, utan att hon själv hade tänkt på det. Aeriel tog bort sin hand medan hennes kinder blev röda som två tomater. “Ehm..” Hördes tyst från hennes mun. Hon sträckte lite på sig i ett försök att dölja hur generad hon var. Hur skulle hon ta sig ur detta? Förhoppningsvis hade Taewyn inte märkt vad som precis hänt.

Så klart hade Taewyn inte missat fingrarna som flätat in sig med hennes hand, men hon hade lydigt försökt hålla sina ögon slutna. Kanske det hade varit en del av processen… av vad alven försökte visa henne? Trots allt visste hon inte så mycket om alvisk kultur, kanske var de mer närgångna än människor? Men det ändrade inte faktumet att hennes kinder var röda. Då Aeriel plötsligt tog bort sin hand blev det i alla fall lite enklare att tänka. Hon slöt ögonen hårdare och försökte anstränga sig.

‘Jag vet inte… Ett… svagt… vibrerande mot min handflata?’ föreslog hon, kanske hon kände något? Det var svårt att säga. Hon öppnade sina ögon för att se trädet framför sig, för att sedan vända sin blick mot Aeriel och hoppades att alven inte skulle vara besviken på hennes okunnighet. Aeriels något ställda uttryck och röda kinder gjorde henne osäker.
‘Förlåt mig… Jag är inte så… skogsnära antar jag.’ sa hon, och skämdes lite över det hela.

–

Neaduin skrattade åt hans fråga, road över hur oskyldig han verkade.
‘Nå, en sockertopp är ett slags godis man kan få sig på en festival eller något.’ sa hon. ‘Formad som en penis, gjord av socker!’ förkunnade hon oblygt och gjorde en gest med sina två händer för att beskriva dess form.
‘En topp, av socker!’ hon vände blicken framåt och fortsatte klumsa framåt.
‘Alldeles för varmt, jag förstår inte hur ni klarar det. Det är nästan så man vill klä av sig.’ muttrade hon, och torkade bort svett från pannan demonstrativt.

Aeriel såg åter igen på Taewyn med ett leende och nickade instämmande. Camthalion var inte någon som gav upp i första taget, direkt.
“Eh?” Den blonda skogsalven kliade sig på hakan och funderade en stund. Hon hade trots allt inte reflekterat över hur länge de känt varandra.
“Jag och Camthalion träffades först för många år sedan, innan jag tjänade Nela’thaënas styrkor.” Började hon. Hennes blick vandrade bort mot de djupa skogarna. “Jag då bodde med min familj i en mindre by. Krigare från Dal’Elath som skulle på uppdrag norrut, passerade ofta igenom vår by. De flesta högalver som passerade genom byn såg ner på oss Skogsalver, och vi tyckte inte så gott om dem heller.” Berättade hon vidare och vred sitt huvud mot den vackra kvinnan. “Du förstår, vi har en historia av många konflikter mellan skogsalver och högalver genom åren, men det är en annan historia.” Ursäktade hon och skrattade lite lätt. “En dag träffade jag Camthalion när han precis som många andra krigare under uppdrag, passerade genom vår by. Han var inte som de andra högalverna högalverna som passerade. Han var vänlig, trevlig och omtänksam. Med tiden skulle han komma att resa igenom vår by ganska ofta, i samband med olika uppdrag, och han och jag blev med tiden vänner. När det sedan blev min tur att tjäna Nela’thaënas, placerades jag i Dal’Elath, där Camthalion så småningom skulle bli min kapten och en av mina närmaste vänner.” Berättade hon. När hon kom till den sista biten i sin berättelse log hon varmt med blicken vilandes på Taewyn.

“Så.. Hur träffades du och Neaduin?” Frågade Aeriel nyfiket.