Taewyn nickade vid passliga tillfällen över Aeriels berättelse, och det hela lät väldigt ståtligt och sagolikt på något vis. Hur hon berättade om alverna, och platserna, de exotiska namnen hon inte förstod men som nästan lät som musik på alvens tunga. Det var något väldigt behagligt att lyssna på henne säga de orden där de slank in i hennes utländska och lite hackiga accent. Som om man såg hennes sanna personlighet och sanna självsäkerhet slinka genom då och då. Däremot hade hon svårt att föreställa sig krig och våld i en så fridfull plats. I den stunden önskade hon att hon förstod aela, så hon kunde höra Aeriel tala fritt på sitt eget språk.
‘Hmm…’ sa hon instinktivt då hon tänkte tillbaka.

‘Som jag berättade lämnade jag mitt hem, men att resa som en ensam kvinna är inte alltid så säkert. Jag hade tur som stötte på Neaduin på ett värdshus på landsbygden i Karm… Enda kvinnan som såg ut som en krigare där då jag steg in. Så jag satte mig hos henne.’ Det var ingen speciellt fascinerande berättelse så som Aeriels hade varit.
‘De har en lång historia av inbördeskrig i hennes hemland, och hon hade bestämt sig för att lämna det bakom sig och söka sin egen lycka i söder. Sedan dess har vi hängt ihop.’ sa hon och log över det hela.

‘De som försökt antasta henne eller mig har fått ångra det bittert.’

–

Neaduin skrattade bara retsamt igen över Camthalions reaktion, hur luften verkade gå ur honom. Hur han blev rödare och mer ställd. Men så var det med många män. Så fort en kvinna sa något vulgärt gick luften ur dem.
‘Inte?’ undrade hon och såg över axeln, hennes röda hår ett virrvarr som en flamma då hon sprang, fortfarande med blicken på honom då han utan ansträngning kom ikapp henne med sina lätta alvfötter.
‘Så du menar att du inte ville ta fram din hårda sockertopp då du stirrade på mig igår?’ frågade hon, i sanning var hon inte helt säker på om han sett på henne, men hon skulle snart veta beroende på hans reaktion.

Aeriel höjde sin hand höll upp tummen och pekfingret, med ett kort avstånd emellan dem. “Nja, litegrann då kanske.” Svarade hon sarkastiskt och hånlog skämtsamt.
Den blonda skogsalven nickade och såg sen med varma ögon på Taewyn. “Erethil är skaparen av allt liv och allt vi ser omkring oss. Jag antar att hon är vad ni människor kallar för gudinna. Vi alver säger aenil.” Förklarade hon lugnt. “Jag har hört att ni människor har olika namn för henne. Och att vissa till och med tror att hon är en man.” Sade hon något fundersamt och kliade sig lite på hakan. Hon släppte ut ett kort och oskyldigt skratt.

Plötsligt hörde Aeriel ljud några hundra meter in från skogen. Hastigt satte hon sig på huk, vred hon på huvudet mot det håll ljudet kom från, och placerade sin handflata mot marken. “Någon närmar sig.” Hennes blick blev plötsligt väldigt allvarlig och fokuserad. Noggrant lyssnade hon till ljuden. “Det är två stycken..” Konstaterade hon medan hon fortsatte lyssna. Den enes steg var troligtvis en människas, då stegen var stora, oförsiktiga och klumpiga. Den andres var mycket lättare, mjukare och försiktigare – garanterat en alvs. Aeriel pustade lättat ut innan hon reste sig upp igen. Hon såg på den vackra människan vid hennes sida och gav ifrån sig ett stort, glatt leende. “De är tillbaka!”

Taewyn skrattade ett klingande skratt åt Aeriels kommentar, för att skaka på huvudet åt det hela. Att de var så uppenbara var nästan lite pinsamt. Men sedan lyssnade hon, nyfiket och lätt ivrigt över vad Aeriel hade att berätta. Att se Skaparen som en kvinnlig figur var ett märkligt koncept för henne som vuxit upp med Athal, men ett koncept som tilltalade henne.
‘Ja, vi kallar skaparen för Athal…’ sa hon stillsamt, för att sedan vända sig mot Neaduin och Camthalion som anlände igen.

‘Aldrig!’ ropade Kaldrländskan och knuffade till Camthalion tillabaka. En stund senare kom Neaduin och Camthalion rusandes in i lägret med en vind av löv och fart, helaren någonstans i eftertåg.
‘Ah, där är ni!’ förkunnade Neaduin glatt då hon såg Taewyn och Aeriel.
‘Har ni blivit bästa vänner än?’ undrade hon.

Aeriel fick en allvarlig, men något orolig blick när hon hörde Neaduins ord. Aeriel blev då påmind om verkligheten som de befann sig i. Allt hade bara några minuter tidigare varit så lugnt och fridfullt. Men Neaduin hade en poäng i det hon sade. Aeriel tvivlade inte på vad Neaduins ord. De båda människorna hade enligt Aeriel visat tillräckligt för att hon skulle tro på dem, men slutet var inte hennes att fatta. I tystnad, såg bort på den skadade alven som nu helaren tog hand om. Kort därpå såg hon upp på Camthalion med plikttrogna ögon. “Beslutet är ditt att fatta. Om det är som hon säger bör vi agera nu.” Sade hon till sin Kapten på Aela.

De två kvinnorna nickade och utbytte blickar, att de hade kommit så långt att få dessa alver att lita på dem var en seger.
‘Låt oss återvända då, mina vänner!’ sa Neaduin glatt, och klappade de båda alverna på ryggarna med ett ljudligt dunkande. Taewyn gjorde en grimas, trots allt såg alverna lite mer sköra och bräckliga ut även om det kanske var mer av en illusion än hur det faktiskt var. Men hon nickade lätt, och började röra sig genom skogen med alverna i riktning mot huvudstaden Dal Elath.
‘Är det något vi måste veta, så vi inte förolämpar ert folk då vi anländer…?’ undrade Taewyn lite nervöst och oroligt över att komma in i hjärtat av alvernas rike.

Aeriel mötte Camthalions blick. Hon såg på sin vän i tystnad med oroliga ögon. I en kort sekund var det som att tiden nästan stod still. Plötsligt väcktes hon till liv igen när hon hörde Neaduins ord. Den blonda, vackra skogsalven vred då på sitt huvud och såg på de två människorna. “Självklart!” Sade hon med en mjuk röst och gav än en gång ifrån sig det där varma och sköna leendet, sådär som nästan bara hon kunde.

“Den här vägen.” Sade hon och pekade med hela handen framåt innan hon började stega mot samma riktning. Hennes blonda, långa flätor svajade lätt sidledes, på varsin sida om hennes huvud i takt med hennes smått raska steg. Då och då sneglade hon mot Camthalion. Även om de för stunden var i gott sällskap i en fridfull miljö, kände Aeriel en oro.

En oro för framtiden.

Kunde det vara för att hennes första uppdrag plötsligt tagit en väldigt allvarlig vändning? Kunde de vara för att de var påväg till
Dal´elath med två människor i sitt sällskap?
Vad det berodde på kunde hon själv inte sätta fingret på. Någonting kändes fel, som att hon visste att någonting hemskt skulle hända dem, och någonting sade henne att Camthalion kände det med.