- This topic has 154 replies, 6 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Rune vände blicken sin tillbaka till Ziyaté, och efter en stund av allvar kom ett leende. Han började sedan se sig om när de vandrade genom Frostheim som om han såg staden för första gången, trots att han hade levt där stora delar av sitt liv.
Han talade till Ziyaté medan de gick, hans röstläge lägre, men ändå inte en viskning. “Det skadar dig inte att vara artigare, lilla du. Känner du inte mina muskler, står du inte i min skugga? Att kalla detta en illusion är som att kalla det du gör lek med knivar.” Han log åt henne, och hans röst mjuknade. “Det har aldrig funnits en dag som denna, Ziyaté. Den här dagen är inte olik vissa, några värda att minnas med glädje, men det kvarstår att se vilken gammal dag idag blir mest lik. Endast tid kan avgöra om detta alls är som gamla dagar.”
När de anlände för återträffen mellan familjemedlemmar så log Rune varmt, och såg sig om för att betrakta alla närvarande. Han följde vissa andras blickar för att upptäcka och låta sin blick vila mot figuren avsides i mörkret, innan han såg framåt mot kungaparet och barnen med leendet åter på läpparna.
“Kärlek till familj kan bryta berg och trotsa gudar. Visst är det vackert?” Han talade lågt nog att vara svår att höra, men inte så tyst att deras samtal kunde ses som en hemlighet.
-
Fëani har tagit sig av hästens rygg, så öm i kroppen att hon vinglar till en aning när hon tagit mark och lägger en hand till stöd mot hästens hals. Hon hade inte varit beredd på den här folksamlingen alls och hon är tacksam för att Arand håller sig nära henne. Växlar en blick med honom och märker hans nick mot mannen i skuggorna. Hon söker med blicken över honom, ser på Arand igen till tecken på att hon förstått och uppfattat vad han menade. Känner sig plötsligt nervös
Eirik, falken sitter lugnt kvar på Asgeirs arm, det var för mycket folk för att han skulle känna sig bekväm med att anta människohamn just nu så det fick vänta en stund till. Blicken vid sin far, vid sin mor men mer än så till hälsning än skrien tidigare ger han dem inte. Klapprar lite med näbben och håller blicken rakt på mannen i skuggorna som om han redan innan Maeves reaktion anade att han skulle innebära problem. Lite hotfullt slår han med vingarna, en markering innan han höjer sig från Asgeirs arm och i två kraftfulla vingslag är han i luften, sveper förbi Yazfein så att vingspetsen nuddar vid dennes kind (om inte Yazfein gör något annat dvs) Sedan stiger han till väders, höjer sig över de församlade innan han försvinner bort. Egensinnig hade han alltid varit och än mer ju mer falk än människa han blev. Att Maeve inte var glad åt att se mannen hade varit tydligt men vad mer kunde han göra än att varna som falk? Han skulle återkomma till kvällen när allt lagt sig en aning. Asgeir skulle förstå. Brodern var den som fått det sociala i arv, Eirik hade knappt något alls av den varan.
För Fëani är det ett intressant skådespel och återigen växlar hon en blick med Arand, böjer sig in mot honom så att hon kan prata utan att orden är för andra än honom.” Vem tror du att han är? ” frågar hon lågt men rätar sig något när Asgeir förkunnar att de har gäster som behöver presenteras. Hon var knappast klädd för att bli presenterad för en kung och drottning men… tänker hon stilla… det kunde inte hjälpas.
-
Att höra att Maeve mådde bra var en lättnad för Ranghildr, men hon kunde se att det var något som gnagde inom Maeve. Fast när väl Audgisil omfamnade deras dotter lät hon sig istället omfamna Asgeir lika varmt och noggrannt undersöka honom för att lite lätt och stolt klappa honom på axeln.
“Jag tvivlade aldrig, min son!” sa hon glatt och mött Eiriks blick, lite orolig för hennes andra son men det var trots allt inte tid för henne att väcka uppmärksamhet till honom nu. Det skulle bli ett senare tillfälle och hon klappade till Asgeirs axel igen glatt.
Hon vände blicken mot de karmanska och kaldrländska krigarna som fanns omkring dem och skulle precis höja rösten för att hälsa dem välkomna – men då hörde hon Maeves fråga eller snarare väsning som nästan fått Maeve att darra av ilska. Speciellt fann hon det märkligt hur Eirik hade flugit så hotfullt mot Yazefin.
Milt, men bestämt placerade hon en hand på Maeves axel. Hennes tankar var på henne och inte på alla runt omkring dem. Hon vände henne varsamt för att lägga en skyddande arm omkring hennes axlar.
“Enligt honom själv – är han utsänd av konung Sandor, Maeve.” sa hon, men det var en tydligt skeptism i hennes röst. Speciellt när han sagt att han känt hennes dotter. Hon gav Maeve en menande blick och en nick, som uppmanade henne att vandra med henne.
“Kom nu, Maeve. Låt oss finna lite rena kläder och ett stort stop mjöd.” påpekade hon och såg kort mot sin make.
–
Sättet som Istilwys talade var fortfarande på samma mystiska sätt. Vanligtvis började de på ett ställe för att försvinna iväg och sluta med nonsens. Fast det var förstås underhållande ibland, lite visdom fanns det där och det gick inte att förneka att hon hade blivit bättre på sina magiska förmågor.
“Åh, min vän. Om du inte hade blivit bättre på dina små magiska trick, hur skulle du då vara vid liv?” frågade hon med ett snett leende fortfarande och hon lät sin näve knytas när hon talade om kärlek och familj. Det var uppenbarligen en pik till hennes egna familj.
Fast Ziyaté ville inte visa sin ilska mer och gav ifrån sig ännu ett skrockande för att korsa sina armar där hon stod och betraktade den kaldrländska familjen framför sig.
“Väldigt rörande.” sa hon, nästan lite uttråkad i sin ton och lät blicken vandra mot Yazefin och hans illusion.
“Ser du Yazefin?” frågade hon, lite tystare och lät blicken kort vandra mot mannen som fick så mycket uppmärksamhet nu.
-
Arand hade noterat Maeves spändhet, och följt med orden var det ju klart att hon var allt annat än glad att se honom. Han rynkade på sina ögonbryn något, och det fanns en instinkt att stiga fram och hjälpa henne. Men han kom på sig själv igen, då han gjort en ansats att ta ett steg mot Maeve, och stoppade sig själv för att stanna med Fëani. Trots allt behövde Maeve inte hjälp, speciellt inte här i hjärtat av Frostheim. Fortfarande med blicken på mannen hummade han lågt över Fëanis fråga.
‘Jag vet inte…’ sa han, bara högt nog för att den unga kvinnan skulle höra.
‘Men en sak är klar… Han är en främling här, och att vi bör vara vaksamma. Jag litar inte på honom, eller mörkeralven.’ och mannen gjorde honom lite nervös, varför kunde han inte förklara, men det var något kring hur han såg ut, som om det fanns något mer där under ytan som låg precis bortom hans synfält – som något irriterande i ögonvrån som försvann då han vände blicken för att se vad det var.–
Asgeir log ett varmt leende mot sin mor och hennes ord, för att sedan något frågande se mellan Maeve och främlingen som fick Maeve att reagera så starkt plötsligt. Något frågande såg han på sina föräldrar efter en förklaring, och skulle precis ställa frågan innan Eirik försvann i en explosiv rörelse av fjädrar och kraft.
‘Eirik, nej!’ försökte Asgeir, men det var lönlöst. En djup suck lämnade hans läppar, och han kisade upp mot himmelen efter sin bror, för att höja armarna lite frågande efter falken.–
Audgisils skarpa blå ögon gick från sin dotter, till Yazfein, och han gjorde en liten fundersam min. Det var uppenbart att Yazfein inte varit helt uppriktig gällande naturen av deras relation, trots att han och Asgeir hade frågat om saken. Men det bekräftade bara något som han haft i åtanke hela tiden, han kunde inte riktigt lita på denna främling. Åtminstone inte tills detta var uppklarat, och hade inte Ranghildr redan gjort det hade han lagt en lugnande hand på Maeves axel.
‘Som din mor säger…’ bekräftade Audgisil stillsamt, så bara Maeve, Ranghildr och Asgeir hörde.
‘Han har också gjort det klart att han känner dig, min dotter, men kanske vi ska diskutera denna bekantskaps natur i enrum?’ föreslog han, för att sedan vända sig till sällskapet som stod samlat.‘Frostheim och hus Ulfhedna välkomnar er och tackar er, för de prövningar ni fått gå igenom för att komma hit idag. Vi står i skuld till er, och påbörjar vår återbetalning av denna skuld med att ordna en välkomstfest för er alla ikväll!’ sa Audgisil, och hans ord möttes av glada rop från kaldrländare såväl som karmaner.
‘Det gläder mig att se kaldrländare och karmaner stå sida vid sida igen, som vi gjorde i Hannadon så många år sedan då jag och Ranghildr fortfarande var unga och gröna. Ta några dagar nu att vila upp er, för många för prövningar väntar oss alla. Tillsammans är vi starka!’ sa han, hans karisma och värme smittsam, och med det vände han sig om för att följa sin familj mot Sätet medan folk i hus Ulfhednas anställning började hjälpa och vägleda gästerna till hus och rum som gjorts i ordning för dem, medan skadade skulle få den vård de behövde.
–
Asgeir la en hand på sin fars axel för att stoppa honom, runt omkring dom ett virrvarr av rörelse och ståhej då alla sökte sig till rätt plats för att få det de behövde. Stämningen var betydligt lättare nu då de officiella hälsningarna var över, och det skrattades och pratades vänner emellan omkring dem.
‘Far… Vi har några till gäster med oss.’ sa han, och Audgisils skarpa blå blick såg frågande på sin son. Asgeir drog sin far med sig till monsterjägaren och Fëani.‘Detta är monsterjägaren Arand, som stridit sida vid sida med Maeve i Karm. Och med oss har vi Nenye, som vi mötte i Tinderstad. Hon har en mycket intressant berättelse, som du måste höra senare, far.’ sa Asgeir, och innan Audgisil hann säga mer fortsatte Asgeir.
‘Och där borta, en mörkeralv som kallar sig Ziy. Hon hjälpte oss under en av Svartfåglarnas attacker, och hjälpte oss hitta säker väg hem tillsammans med Eirik.’ han var inte helt säker på vad som skulle göras med den märkliga resenären, men Audgisil skulle nog veta vad som skulle göras.
Audgisils skarpa blå ögon som tycktes ha mycket mer intelligens än vad man skulle förvänta sig från en krigande man gick från de alla, en och en. Han log varmt och välkomnande mot Fëani och Arand.
‘Arand och Nenye, jag ser framemot att diskutera med er i enrum senare. Seså, följ med Maeve och min hustru in i Sätet, ni ser ut att behöva vila. Ni är mina personliga gäster, välkomna till Frostheim.’ förkunnade han varmt.Arand nickade tacksamt, och började tillsammans med Nenye följa Maeve och Ranghildr mot den stora kungasalen.
–
Audgisil fortsatte sin vandring i riktning mot mörkeralven som var i sällskap av Rune, och stannade framför dem – en skugga som reste sig över mörkeralven.
‘Så, en av mörkerfolket i vår stad, hm?’ frågade han tankfullt. Vad skulle han göra med henne?
‘Du måste ha en väldigt god förklaring för att få oss att lita på dig. Har hon varit besvärlig, Rune?’ frågade han med riktning mot den stora krigaren som han ändå kände väl. -
Yazfein hade inte flyttat sig från platsen där han stått när fler och fler blickar riktats mot honom, inte ens när falken Eirik hade flugit rakt mot hans ansikte hade han flyttat på sig. Inte mer än en väldigt lätt skiftning i kroppen och en beräknande blick som följt falken från det att dess fjädrar rört vid hans hud. Han hade placerat handen på punkten där falkens fjädrar rört vid honom. För att sedan se upp mot Eirik en gång innan hans blick återigen glidit över gruppen som samlats där utanför, en förbryllad min då blicken landat på Ziyate som han först inte lagt märke till. Det var en kall och hård blick han gav henne innan han sade till sig själv att det var bäst att ta reda på vad hon gjorde här, verkligen gjorde här lite senare. Sen gick hans blick tillbaka mot Maeve och de andra, en kort nick mot dem när de började gå in mot stora salen. Själv valde han att stå kvar ett tag där och betraktade krigaren som stod bakom Ziyate, denne var inte heller riktigt vem den utgav sig för att vara vilket gjorde honom lite nervös, mer än han redan var.
Efter att par ögonblick väljer han att följa efter sällskapet mot salen, håller ett avstånd till dem så att deras röster var knappt hörbara och att han hade en del folk mellan sig och gruppen. Även om han höll blicken riktad framåt var han inte riktigt där i tanken utan de var ganska mycket som han var tvungen fundera över nu. Saker som förändrats väldigt fort och även om han inte försökt hålla sig dold kanske han borde ha gjort det tills ett bättre tillfälle men då hade han inte kunnat se att Ziyate befann sig med dem. Han skakade på huvudet medan de gick och när de väl kom in i salen så gick han åt sidan direkt för att ge dem alla lite utrymme och att igen försöka göra en bedömning av situationen. Egentligen ville han gå fram och prata med dem eller Maeve var den han ville prata med men var ändå inte säker på hur han skulle börja det hela. När han ställde sig vid ena väggen, händerna bakom ryggen så hade han bra uppsikt över gruppen och befann sig kanske inte mer än 10 meter ifrån dem. Men han kunde också se vilka som kom in eller lämnade salen utan att behöva flytta sig från sin plats.
-
Blodet rusade i hennes öron och hon hade svårt att slita blicken från honom där han stod en liten bit från de andra. En mängd känslor rasade inom henne, liksom tankar. Han hade övergivit henne, lämnat henne ensam i Hannadon utan förklaring, ett svek utan dess like. Efter slaget i Loradon hade hon nästan lyckats övertala sig själv att han var död, att hans frånvaro inte var självvald. Hon hade sörjt, försökt att glömma… Och nu stod han där, som om ingenting förändrats, i hennes hem, tillsammans med hennes familj.
Någonstans mellan ilskan kunde hon känna sin mor lägga armen om hennes axlar och hörde hennes ord. Hon försökte förankra sig själv i det, i orden och i känslan av hennes moders beskyddande arm. Omedvetet hade hon höjt en hand mot smycket hon bar kring halsen, men det var dolt under hennes tunika, och lika väl var kanske det.
Hennes blick lämnade inte Yazfein när de passerade förbi honom för att gå in. Det fanns en förmörkande ilska i hennes ögon, men någonstans där bakom fanns också en förblindande smärta. Det var tur att hennes mor förde in henne i salen innan hon hann se att hans blick lämnat hennes för att riktas mot Ziyaté istället, för om hon sett det hade hon troligen flugit rakt in i raseri utan att kunna hejda sig själv.
”När kom han hit..?” Viskade hon till slut till sin mor när de kommit in i salen, bort från alla andra ögon och från resten av familjen…
-
Rune fnyste till åt hennes kommentar, lite reaktivt, lite hånfullt. “Om inte för att jag bättrat mig själv, hur skulle du ha varit vid liv? Och se på mig nu, jag kastar en stor skugga, inom vilken många har vandrat vilse.” Han gav henne ett farligt leende och såg sedan över axeln mot den i skuggorna som nu var allt annat än osedd. Stora delar av alla närvarande såg i Yazfeins riktning, så det var inte underligt att även Rune gjorde det.
“Jag ser en man som så många andra, bärande tunga konsekvenser och stort potential, men jag ser inte Yazfein mer än du ser mig.” Hans blick låg på den tidigare undanskymda, men vände sig snart till Audgisil när denna började närma sig. Med en låg, varnande röst tilltalade Rune Ziyaté. “Uppför dig nu, lilla vän.”
När Audgisil kom fram till dem gav Rune honom en lätt bugning av sin överkropp. Någonting mer hade inte varit görbart och samtidigt bekvämt för en så stor som Rune. Han log när Audgisil talade till Ziyaté och han sträckte lite på sig när han själv blev direkt tilltalad. Hans röstläge förändrades till familjärt, lätt vänskapligt.
“Inte ens med den skada som jag erhöll från slaget mot Turins våldsverkare några dagar tillbaka har den lilla ens förmåga att förse mig med en huvudvärk, kung Audgisil.” Han förde en hand över sitt huvud som för att markera förbandet som omlindade hans panna. Såret nära tinningen var ett elakt sådant och trots utbyte av förband och flera dagars tid kunde man fortfarande se missfärgningar från blod och sårvar.
“Besvär kan vi däremot räkna med, men hon har många ögon på sig. Jag tror hon förstår vilka konsekvenser ett dåligt beslut skulle leda till.” Han log lätt mot mannen och hade en utstrålning av självsäkerhet och energi Ziyaté inte hade sett under hela deras samtal.
-
Nenye nickar till Arands ord medan hon försöker ta in och förstå det som händer. Egentligen är hon för trött för att kunna ta in allt men att Mannen i skuggorna gjort Maeve upprörd är itne svårt att se. Inte heller att Maeves mor och far noterat det och tar sin dotter under sina vingar. Nickar åt Arands ord” mm.. jag tror inte att mörkeralvinnan är något hot men… säker kan jag inte vara. Hon följer Lolth trots allt ” Och vem visste vad denne hade för planer med alla. Som om de bara var marionetter i ett elakt spel. Hon tyckte inte om det, inte alls..
Hon hinner inte fundera så mycket mer på det förrän Eirik stiger till väders, Asgeir ropar efter honom och sen står Audgisil framför dem och hälsar dem välkomna som deras personliga gäster. Hon böjer huvudet i en respektfull och tacksam gest” Tack för er gästfrihet ” säger hon men säger sedan inte mer utan går vid Arands sida in i familjesn stora hall. Hon kände sig trygg med Arand vid sin sida, märkligt med tanke på att hon egentligen inte känner honom alls. Men under ritten hit hade hon vant sig vid att han var i närheten. Hon var trött, väldigt trött men ochså smutsig. Lutar sig mot Arand” Tror du att det är för mycket begärt att fråga efter ett bad? ” Frågar hon tyst med ett litet leende” Du skulle inte må dåligt av ett du heller ” Hon försöker le men leendet blir en gäsp istället som hon döljer med handen.
Inne är det varmt och värmen omsluter dem som en mjuk filt. Hon ser sig om i hallen, stort, varmt och ombonat. Hon drar en liten suck av lättnad och trötthet.
Först nu kommer Eirik, inte från huvudentrén utan från bakdörren. Inte som falk utan som den taniga man han är. Lång, smal med seniga muskler, ansiktet smalt även det, så olik sina andra syskon, näsan en aning krokig som om den vore en näbb. Ögonen lika gula som falkens. Han håller sig i bakgrunden men blicken vilar på Yazfein. Vet att hans mor nog gärna vill häls amen han låter Maeve vara i hennes fokus. Det passade honom utmärkt.
-
Fortsatt klappade Ranghildr på Maeves ena axel, lite för att lugna henne. Det var inte svårt att höra att det var något som var begravt där. Djupt inom henne. Något som fick det att smaka illa i hennes mun.
“Två veckor sedan, mer eller mindre.” sa Ranghildr, kort och informativt för att sedan kasta en blick mot Yazefin. Det var fortfarande något som inte riktigt kändes rätt där. Som om något var fel med honom. Men vad det var kunde hon inte riktigt placera.
Försiktigt kastade hon en blick mot Eirik. Egentligen ville hon inget annat än att krama om honom lika hårt som hon gjort med alla andra av hennes barn. Fast hon hade förstått att han inte riktigt uppskattade det – som den enstörning han var. Istället nickade hon lite försiktigt mot honom och mötte hans blick för några sekunder innan hon klappade Maeve på axeln igen.
“Är något fel, Maeve?”
–
Orden ifrån Istilwys fick henne att fnysa, som om hon inte kunde uppföra sig? Snarare tvärtom. Hon följde Yazefin kort med sin blick och gav ifrån ett litet leende gentemot hans hårda blick. Det skulle vara ett intressant samtal senare.
“Som Rune här säger, är jag inte här för att ställa till med besvär. Tvärtom, för att vara ärlig. Men jag är inte hjärtlös som tänkte hålla dig borta ifrån din familj.” sa hon med ett svagt leende, som nästan var vänligt.
-
Audgisils ögon vandrade från Rune till mörkeralven, och han nickade lätt. Han gjorde en gest åt några av sina krigare.
‘Eskortera vår gäst till gäststugan.’ sa han och såg på Rune menande, och syftade på gäststugan som tillhörde kungafamiljen och låg på en av stadens klippor med vacker havsutsikt.
‘Jag beklagar, Ziy, men jag måste be dig stanna i gäststugan tills festen ikväll, som du såklart är inbjuden till. Jag ser framemot att höra din berättelse. Det är inget personligt, men jag kan inte låta en främling vandra omkring fritt i Frostheim i dessa tider.’ han klappade Rune på axeln då han vände sig om.
‘Håll ett öga på henne, hm?’ frågade han, och började sedan gå upp mot Sätet efter Ranghildr och Maeve.–
Asgeir var snabbt vid Arands och Fëanis sida, och gestikulerade dem att följa med honom. De hade trots allt hedersgästrum inne i Sätet, tillsammans med karmanernas ledare som också följde med dem. Vaksamt höll Arand sin blick på den märklige mannen, men vände sedan sina gula ögon till Fëani.
‘Vad får dig att tro att hon inte är ett hot, trots Lloth och allt det där?’ undrade han nyfiket. Han vände dock blicken bort från Fëani då de steg in i den enorma salen med sitt höga tak och den öppna ytan som hade en enorm eldstad i mitten och själva Sätet längst bort där regenten satt. En enorm stol, snidad i Kaldrländsk konst med smyckningar föreställande korpar, Midgårdsormen och runor som bara kaldrländarna kunde förstå. Ett ögonblick tog Arand bara in synen, innan han vände sin blick mot Nenye något förvånat då hon lutade sig mot honom. Ett litet roat skratt lämnade hans läppar över hennes pik, det första på flera dagar.
‘Håll ut lite till, så tror jag nog de erbjuder oss det. Trots allt måste vi väl vara presentabla på den utlovade festen.’–
Asgeirs ögon fångade EIrik då han steg in, och höjde ett frågande ögonbryn över hans agerande innan. Han behövde inte fråga frågan högt, men det var klart och tydligt vad han undrade. Varför gjorde du så, bror? Är han ett hot? undrade han, inte dömande utan av genuin undran. Trots allt var han mån om familjens säkerhet, och Maeves reaktion var inte en som fyllde honom med lugn, och det var ju ett faktum att Eirik såg mer än vad vanliga dödliga gjorde.
–
Audgisil gick förbi sin hustru och sina barn, för att vända sig om och ställa sig framför gästerna som samlats i Sätet. Han hade ett leende på läpparna, medan hans ungdomligt kvicka blå ögon betraktade dem en efter en.
‘Det gläder mig att se så många nya men även bekanta ansikten tillbaka i Frostheim. Jag och Ranghildr är väldigt ivriga på att höra era berättelser, men jag ska skona er genom att stilla min nyfikenhet.’ lovade han med ett varmt leende.‘Så ta den tid ni behöver, vila er, tvätta av er, så ska vi nog se till att ni får nya och rena kläder att bära ikväll. Men jag hoppas innerligt att ni alla vill delta i välkomstfesten som vi så länge väntat på att hålla… Festen för att välkomna våra barn hem och de gäster de tagit med sig.’ runt omkring dem gick tjänare omkring och delade ut horn fyllda med mjöd, en välkomstrit som inte gick att komma undan. Då alla hade ett horn i sin hand höjde Audgisil sitt.
‘Skål, och välkomna till Frostheim!’ sa han med en röst som fyllde salen. -
Yazfein hade ställt sig lite vid sidan av mot en vägg som sagt och studerade de nyanlända med lugn blick. Han hade ena handen knuten bakom ryggen för att hålla sig själv lugn. Han hade lugnt mött Arands gula ögon utan att vika undan eller visa någon form av känslor just då. När Audgisil kommer in i salen låter han blicken följa honom medan han går fram mot tronen ett lätt roat leende på Yazfeins läppar. Säga vad man ville om kalderländarna och deras kung men de kunde se till att stämningen hölls god iallafall bland de flesta i salen. Han hade inte missat hur hans närvaro hade påverkat Maeve, väntat men ändå hade en klump börjat samlas magtrakten. Yazfein var inte alls van vid det och väldigt osäker på hur han skulle hantera det hela men ändå lät han inget av det synas utåt. Han hade ett väldigt avslappnat och samlat uttryck i ögon och ansikte nu medan hans blick gled över alla som samlats där inne.
När Eirik kom in och nästintill stirrade på honom hade Yazfein bara vänt blick mot den unge mannen med ett lugnt leende. Innan han hade hunnit göra något mer hade det börjat delas ut horn till alla i salen. Han tog hornet i sin vänstra hand utan att tänka på det, vilket då visade upp hur armen hade bandage än från handryggen och vidare även om mycket doldes av hans ärm. Han höjde först hornet mot Audgisil, sedan mot Maeves och gruppens håll innan han såg Eirik rakt i ögonen för att höja sitt horn tredje gång i hälsning mot honom innan han drack ur det i en djup klunk. Men han flyttade sig inte från sin plats. Medan han stod där lät han blicken glida över salen om och om igen, men håll nu hela tiden Eirik i ögonvrån för att se vad den unge mannen hade tänkt göra. Yazfein själv var inte säker på vad han skulle göra just nu heller utan höll sig stilla i bakgrunden för att inte störa mer än han redan hade gjort. Så länge ingen närmade sig honom skulle han nog förbli där tills dess att folk började röra sig från salen.
-
Hon hade svept sitt mjöd innan hon givit Arand en något ursäktande blick och dragit sig undan. Hon hade behövt vara ensam ett tag, även om hennes mor hade sett till att hon inte var det särskilt länge. Det hade inte varit ett lätt samtal, men när kvällen kom hade hon i alla fall lyckats samla sig en aning.
Salen som de tidigare klivit in i var nu uppdukad för fest. Långborden var framdragna och både mat och dryck fanns framställt under skenet av lyktor och den sprakande brasan i salens mitt. Trots att det ännu inte var vinter så var luften kylig och värmen var välkommen.
Maeve hade precis som alla andra fått tillfälle att tvätta av sig och byta från sina smutsiga kläder till något som bättre passade tillfället. Hon bar ett par mörka byxor nedstoppade i höga stövlar av läder, en mörkblå tunika med hög krage och en päls över axlarna. Denna fästes vid hennes tunika med två ovala spännbucklor som vanligen bars ovanpå en klänning. Det långa, blonda håret var tvättat och till hälften flätat samman med blå band som väl matchade både tunikan och hennes ögon. Hon var med andra ord väl uppklädd för tillfället, och trots det stora ärret i ansiktet så var hon en syn att skåda, vilket förstås också var meningen.
Det var klädd så som hon dök upp i salen och tog sin plats på en av bänkarna bredvid Arand. Hennes min var sammanbiten, men åsynen av Arand, hel och ren för en gångs skull, fick henne att le lite snett.
”Du har fått ett bad ser jag”, kommenterade hon lite retsamt, som om inget konstigt skett tidigare under dagen.
-
Fëani vänder sig mot Arand lätt, håller rösten låg” Det är ett samtal till senare… men jag pratade med henne länge den första natten medan ni andra sov. ”Det fick räcka som förklaring för stunden. Hon ler lite om orden om bad och vila som kommer tillbaka från honom. Hon såg fram emot festen, trots tröttheten och pressen såg hon fram emot den och kanske var det precis det hon behövde, vad de alla behövde. Hon får hornet i sin hand, tar den och undrar vad det är fyllt med. Men att respektera sina värdar visste hon att sätta värde på så hon höjer sitt horn till skål och dricker. Ryser till… det var… inte gott…
Eirik fortsätter att hålla ett vakande öga på Yazfein men söker sig sedan till sin bror men ngåon förklaring på sitt handlande ger han inte. Möter sin mors blick över rummet, nickar bara kort till henne. När alla sedan bryter upp för att vila och bada går han ut, söker ensamheten. För många han inte litade på i sin fars hall.
Att få bada var gudomligt, ljuvligt och Fëani tar god tid på sig. Passar på att låta sin vattenskepnad träda fram och nästan lyckligt plaskar hon med sin fiskstjärt i vattnet. Hinner vila några timmar och när hon vaknar och klär sig känner hon sig nästan pånyttfödd. En mjuk linneklänningunderst, en tunn yllekläning i mörkgrönt som framhäver hennes röda hårsvall och ögon på ett nästan magiskt vis, hon har låtit fler fiskfjäll synas nu, över halsen och upp mot öronen, det var trots allt fest i en kungahall. Om halsen bär hon en guldkedja med en berlock i form av en spiralformad snäcka, hon låter den synas. En hängselkjol har hon fått låna, gul med dekorationer av rött skimrande siden och får hjälp an en tjänsteflicka att spänna bucklorna hon fått låna och de två pärlraderna som ska fästas mellan dem som utsmyckning. Ur sin packning får hon fram ett hårsmycke av snäckskal, pärlemorskimrande och vita som hon fäster upp i håret även om det mesta av det glansiga röda får hänga fritt.
Salen är oerhört vacker det måste hon erkänna och även om hon känner sig som en främmande fågel känner hon sig ändå hemma där. Hon söker sig bort till Arand, en pust av lavendel följer i hennes spår. Maeve är redan där och hon sätter sig ned på Arands andra sida. Ler mot Maeve” Jag har nog aldrig njutit så mycket av ett varmt bad förut. Jag hoppas att det dröjer länge än innan jag måste sitta upp på en häst ” Ler hon lite roat och gnuggar menande sitt ena lår. Så så öm! ” Den här salen är verkligen vacker, är det alltid såhär när ni ställer till med fest?”
En bit bort har Eirik sökt sig till sin mor och det är först nu som han faktiskt berör henne. Inte en kram men en senig hand över hennes axel” Mor ” Säger han med sin hesa röst. Glad att hon låtit honom få bestämma när han var redo att söka mer kontakt.
-
Rune såg sig själv genom vattnes reflektion och fnös till åt ansiktet som mötte hans blick. Han släppte ut ett långsamt andetag och såg sedan först mot resten av eskorten och därefter Ziyaté innan han klev iväg från vattentunnan och gick ikapp gruppen som var påväg mot festligheterna.
Björnskin över sig, barbröstad och ett par enkla byxor som kämpade emot en midja större än den borde vara. Rena muskler, men inte vackert. Han hade kunnat vara vackrast i staden, men fick nöja sig med att hans förband runt huvudet var färskt utbytt och rent. Han skulle aldrig bli ren smutset han givit sig själv till.
Från repet om hans midja hängde två stora yxor, vilket kändes som ännu en vulgär sak att ha med sig på en fest, men Rune var Rune, och Rune förväntades göra Rune-saker. Han såg på de andra krigarna som var med och eskorterade Ziyaté, och kände sig då åtminstone inte ensam i sitt smuts, för de likt honom verkade inte bry sig. Däremot hade han en björnpäls svept över sig och det hade inte de. Alltid något.
Allt eftersom de närmade sig började krigarna som inte avsedde delta i festen höra av sig, och Rune skickade tillslut iväg den sista från eskorten när de anlände till salen.
“Försök att inte förstöra min kväll. Det är inte ofta jag blir bjuden till fest.” Hans röst var lugn, men aningen varnande medan han såg mot Ziyaté och medan de närmade sig salen.
-
Lite förvånad blev hon över att känna Eiriks seniga hand på hennes axel och fick hindra sig själv ifrån att gå till försvar. Ett varmt leende fanns på hennes läppar när hon fick syn på sin son och hon klämde hans hand ömt och milt.
“Eirik, min son!” hälsade hon glatt men höll sig själv ifrån att krama honom hårt. Han skulle inte uppskatta det, men hon var lättad att se honom och att han hade bemödat sig att komma och tala till henne.
“Hur mår du?” frågade hon, lite försiktigt.
–
Ziyaté kunde inte annat än att le när hon såg upp mot Istilwys nya skepnad. Trots allt var det roande hur hon var tvungen att gå, hon som alltid varit bekväm att göra sig uppklädd och visa upp sig. Till skillnad från hennes själv. Fast för en gångs skull hade hon låtit sitt benvita hår falla ner över hennes axlar och till sin midja i vackra vågor.
Dagen till ära hade hon putsat upp sin mörka utstyrsel och lädret blänkte som mörka drakfjäll där de rörde sig mellan facklorna som fans där. Hon bar för en gångs skull inte sina klingor som hon hade fått ifrån Lloth. Fast att tro att hon var obeväpnat var dåraktigt.
“Wys, skulle jag någonsin göra det? Däremot har jag lite egna tankar över vad som skulle pigga upp denna… barbariska fest” sa hon, lite mer tyst emellan dem och betraktade nordmännen med ett litet leende.
-
Arands blick fortsatte betrakta Yazfein där han stod, men lät det vara sedan för stunden och fokuserade istället på Fëani. Han nickade stillsamt i Maeves riktning under skålen, ett lätt leende på läpparna. De skulle ha tid att prata senare, det var inte hans plats eller hans sätt att ta mer rum än han redan gjorde. Likväl behövde Fëani vila upp sig, så han nickade åt hennes ord lite eftertänksamt. Hon hade mer stake än förväntat.
‘Håll bara i åtanke att många av dem är mästerliga i manipulation och lögnernas konst.’ sa han fundersamt. Men hans funderande fick ett slut då alla blev ledda till sina diverse rum och fick möjlighet att tvätta av sig, sova och byta kläder.Till sist var det fest och salen började fyllas med de nya gästerna. Karmanderna var där, familjen Ulfhedna i sin helhet var där – nå åtminstone de som fortfarande levde. Kaldrländarna som eskorterat dem till Frostheim var där, och många fler som på olika vis hade orsak eller var inbjudan att vara där – inkluderande den märkliga mörkeralven.
Audgisil och Ranghildr var så klart där och hälsade personligen alla välkomna, Ranghildr mer fåordig och distanstagande än Audgisil som klappade folk på axlarna och talade muntert. Till sist då alla hade anlänt minglades det fritt, talades om ditt och datt, medan alla väntade på att maten skulle komma. Salen var fylld av muntert prat och musikernas spelande, allas ansikten i behagligt ljus från den stora eldstaden i mitten av salen och facklorna och ljusen som brann muntert.
–
En som däremot inte minglat och umgåtts var Arand som obekvämt suttit på en av bänkarna, så långt som möjligt från alla andra, med armarna i kors och betraktat alla omkring sig. Han hörde inte hemma i stora folksamlingar. Men han hade i alla fall tvättat sig och hans kritvita hår hängde fritt över hans axlar och ramade in hans skarpa ansikte, vilket faktiskt gjorde till och med honom lite stilig. På sig hade han en vit lång linnetunika i kaldrländsk stil, ett par mörkbruna byxor som var bundna med band runt hans vader för att inte fladdra omkring. Han blev nästan förvånad över att bli tilltalad.
‘Hmm?’ hummade han frågande, trots allt var hans hummande väldigt expressivt, med många olika betydelser, och nu var det ett hummande som undrade vem som tilltalade honom, eller kanske ett substitut till “va?”.
‘Åh, ja.’ sa han och försökte sig på ett litet leende över hennes skämt. Hans gula ögon studerade Maeves skönhet, lite tagen en stund. Överraskad igen över hur hans vän och kompanjon kunde växla från den hårda krigaren till en vacker kvinna, som hon gjort då de supit ned varandra i Hannadon.‘Du med. Det var på tiden.’ sa han, med ett lätt leende kvar på läpparna, sedan vände han blicken ut över folket och svor lågt för att skaka på huvudet.
‘Det verkar som om äventyr, blod och märkliga händelser förföljer oss. Jag som tänkte att vi skulle få ta det lite lugnt här i Kaldrland.’ sa han, fortfarande skämtsamt, trots allt hade han innerst inne inte förväntat sig lugn. Det var väl kanske mer en förhoppning. Då han såg Fëani närma sig klappade han till Maeves arm lätt med handryggen för att rikta hennes uppmärksamhet mot flickan.
‘Åhå, se vem som inte längre ser ut som en dränkt skeppsråtta, hm?’ frågade han, lite osmidigt men samtidigt inget illa menat. Kände man Arand var det ju trots allt en komplimang.
‘Någon kommer nog fånga blickar ikväll.’ sa han, och log roat i riktning mot Maeve.–
Då Rune och Ziyaté steg in i salen var Audgisil så klart där, trots att Ranghildr försvunnit i bakgrunden med sonen Eirik.
‘Rune!’ sa Audgisil varmt då han såg den store mannen och tog honom i en vänskaplig omfamning och dunkade honom i ryggen.
‘Och vår exotiska gäst. Jag kan ha fel men jag tror du är den första mörkeralven som sätter sin fot i denna sal.’ han hade ju så klart fel, men det visste inte han. Med en gest hade både Rune och Ziy mjödstop snart i handen och Audgisil skålade med dem. Man må säga mycket om Audgisil, men han visade ingen misstänksam eller illvilja då han talade med mörkeralven – till skillnad från karmanerna som ögnade henne med stor misstanke och muttrade sinsemellan.
‘Jag gissar att det finns en mycket spännande berättelse gällande hur du hamnat här. En jag hoppas du vill dela med mig innan kvällen är över.’ sa han och skålade med Ziyaté.
‘Men stig in, ta plats, maten kommer snart!’ lovade han. -
Yazfein hade varit en av de första att träda in i salen inför festen och hade även hand tagit sig tid att bad samt byta kläder. På sig hade han ett par pösigare byxor i fint ylle, mörkt bruna stövlar, en mörkblå knälång livrock som är fodrad med lila aktigt linne på insidan samt med knappar ner till midjan. Under den kan man skymta en vit linnetunika. Just nu hade han hållit sig placerad i skuggorna och pratat lite med några andra av gästerna i salen. Men nu vände han sig om lät blicken svepa över salen, tog in synen av alla där, vilka som pratade med vilka och var de hade placerat sig. Efter en stund landade hans blick på Maeves rygg där hon satt vid Arand. För en stund är han stilla, bara ser bort mot dem och de som är nära kan se hur hans ena hand bakom hans rygg knyts och slappnar av ett par gånger medan han verkar fundera över något. Med en suck så nickar han kort innan han börjar röra sig så att han till slut skulle komma ner mot Maeves bänk från hennes vänster. Men först skulle han behöva röra sig genom nästan hela salen, trots att hans blick var riktad för det mesta mot dem navigerar han smidigt mellan alla gäster utan att stöta i någon. Efter en stund kan han se hur den rödhåriga flickan med dem hade fjällt över halsen upp mot öronen. En Me’er? Intressant sällskap de hade ändå och det fick honom le lite snett. Hans blick landar som hastigast på Eirik som får en nick bara innan Yazfein fortsätter sin vandring genom salen i lugn takt.
Det märks att han funderar över något när han rör sig genom salen och det är mycket riktigt vad han gör. Hur skulle han börja det hela? Bara gå fram och hälsa på dem? Vänta lite till och se vad som skedde i salen, eller slå sig ner nära dem när maten började bäras in? Han suckar igen och skakar kort på huvudet då han inte kan ge sig själv något bra svar på den. Men en sak var då säker och det var att detta var något av det svåraste han någonsin gjort så långt i sitt liv. Och med hans livslängd så långt så sade det inte lite ändå, han som alltid lyckats hålla en mask av självsäkerhet i de flesta situationer. Just nu lyckades han inte alls lägga an den masken eller dölja känslorna som fanns i hans blick. Osäkerhet och något som nästan kunde vara en form av rädsla men inte riktigt, tydligare blev det ju närmare Arand, Maeve och Fëani han kom. Kunde han kanske vänta lite med att gå fram? Kanske men samtidigt kanske det inte gick.
-
Rune talade lågt till Ziyaté när de klev in i rummet. “Att förstöra nätter är ditt sätt att leva, lilla flicka. Jag ber en fisk att inte simma, men så länge du drunknar kan jag flyta.” Han log sedan mot Audgisil och blev kort överraskad över närheten, men bemötte omfamningen med samma energi och slöt sina armar om kungen.
Han tog tag i mjöden när den flög in i hans hand, och bugade sitt huvud tacksamt. Han betraktade drycken i sitt grepp och såg ut att fundera en stund innan han placerade den mot sina läppar och började dricka. För en betraktare kan det ha varit en underlig syn, då Rune verkade gå från att ha en usel, långsam teknik för att dricka, till att sluka klunkar som om de rann ohindrade genom hans alls, och efter ungefär femton sekunder var mjödstopet tomt.
Han satte det tomma stopet åt sidan på ett bord de stod intill, och lät sedan hans blick vandra över rummet. Efter en svepande observation verkade hans blick landa på Yazfein och följde honom med blicken.
“Mat välkomnas, jag är nära svält vill jag tro!” Han såg mot Audgisil och log brett innan blicken återvände för att följa Yazfein. Blicken han hade var väldigt tydligt nyfikenhet.
-
Det var svårt att inte le brett när hon fick syn på Fëani, för trots vad hon skulle vilja påstå så hade hon trots allt burit klänning mer än en gång i sitt liv, och hängselkjolen och spännbucklorna som Fëani bar för kvällen var henne väldigt bekanta. Troligen hade hennes mor plockat fram dem någonstans ifrån i brist på annat som skulle passa flickan, och gott var det, hon bar den mycket bättre än Maeve själv någonsin gjort.
”Nenye, du ser ut som en riktig Kaldrländsk prinsessa!” Retades hon, men det fanns en uppriktighet i hennes ögon när hon sade det, för hon höll trots allt med om Arands ord.
Själv verkade hon ha överraskat honom något när hon slog sig ned där bredvid honom på bänken, och sättet på vilket han verkade lite förvirrad roade henne.
”Och du ser inte så tokig ut du heller, monsterjägare”, tillade hon med ett kort skratt och stötte till honom i sidan med armbågen innan hon lät blicken svepa som hastigast över salen. Hon såg inte Yazfein mellan alla andra människor, men hon kunde känna hans närvaro där någonstans, som om det fanns en liten vindil som smugit sig in i salen för att smeka henne i nacken och få håren där att stå upp. Hon skakade av sig känslan och försökte fokusera på något annat. Hon var inte redo.
Som om gudarna hört hennes tankar så ställdes det ned karaffer med mjöd på bordet, och hon var snabb med att fiska upp ett par glas för att hälla upp dryck åt alla tre.
”För ett snabbt och smärtsamt slut på Hrafn och hans patrask”, förkunnade hon och höjde glaset till en skål innan hon svepte hela alltet på en gång.
Hon höll på att sätta mjödet i halsen när hon såg vem som slog sig ned tvärs över från henne, Arand och Nenye. Hon hade inte förväntat sig att han skulle vara så fräck att sätta sig så nära henne, särskilt inte med tanke på blicken hon givit honom när de först anlänt till Frostheim. Kanske var det på grund av chocken över det hela som hon inte sade något, utan istället hällde upp mer mjöd åt sig själv i ett försök som att låtsas som ingenting. Hennes käke spändes dock på det där tydliga sättet som avslöjade hur hon hårt bet ihop tänderna.
-
Gesten, en hand som ömt klämde en annan hand, en betydligt senigare och benigare, knappast någon fin hand var ömhet nog för Eirik. Han behövde inte sin mors bekräftelse på kärlek, inte sin fars heller eftersom han visste att kärleken fanns där och i hans värld var det inget som skulle ändra på det över en natt. Trygg i det. ” Jag mår bra ” Säger han hest” Frostheim står än… då är allt bra ” Blicken glider från henne och bort mot Yasfein, mannen i skuggorna och hans käkar mal en aning när han ser att mannen möter hans blick för att sedan styra mot Maeve där hon satt med Arand. Och där också Nenye gjort dem sällskap. Han bryr sig inte om utseenden, kan inte säga om någon är vacker eller inte men färger förstår han sig på och hennes eldröda hår är sannerligen speciellt. Särskilt här inne i hallen där ljus, lyktor och eldstad kastade ett magiskt mjukt sken.
Fëani ler, rodnar nästan lite när hon hör Arands kommentar till Maeve om sitt utseende. Men skärp till dig! Säger hon till sig själv och ger både Arand och Maeve ett varmt leende. ”Dränkt skeppsråtta? ” Ger Arand en spelat förnärmad blick men kan inte hålla sig utan skrattar till” Tack och tack för lånet av kläder och smycken Maeve, din mor sa att de tillhörde dig. Jag måste säga att för att vara så enkla är de väldigt vackra och väldigt bekväma plagg. ”Hon sätter sig ned intill dem, kände inte många andra här och satt hellre en bit bort och iakttog en stund innan hon skulle försöka börja prata med andra. Med viss tvekan tar hon emot glaset, mjödet var kanske inte en dryck för henne men hon ville inte visa sig otacksam. Men det glaset skulle hålla sig fyllt resten av kvällen. Hon skålar, dricker en liten klunk av mjödet.
Eirik ger sin mor en kort blick innan han lämnar henne. De skulle prata mer senare. Rör sig med en aning ryckiga rörelser som om han inte helt hade kontroll över sin kropp, förbi sin far och Asgeir, förbi mörkerlavinnan och krigarberget Rune så att han kan glida in framför Yasfein och på så vis hindra honom från att nå fram till Maeve. De gula ögonen söker i hans en lång stund” Vem är du? Vad har du gjort för att uppröra min syster ? ” Rättframma ord, inte vänliga, inte ovänliga men en aning avvisande för att markera att han inte tyckte om att någon gjorde Maeve illa, att han stod upp för sina syskon, familjen viktigast, alltid.
You must be logged in to reply to this topic.