- This topic has 40 replies, 2 voices, and was last updated 7 månader, 3 veckor sedan by
.
-
Utmaningen med att skapa en klan
Gork – inte för att blanda med Gorks far – Gork, farfar – Gork, eller farfars far – Gork, Gork var sin egen Ork. Gorks familj hade alltid döpt alla förstfödda orkgossar till Gork, Gork visste faktiskt inte vem som var den första Gork. Gorks familj var inte så jätte bra på att skriva, och än mindre komma ihåg saker, att det är lite luddigt vem som var den första Gork i Gorks familj. Det enda Gork visste, var att Gorks far och Gorks far före honom hette alla Gork. Så det enda Gork därför visste var att alla riktiga orker i Gorks familj, hette just Gork.
Hursom, Gork, en stilig och ung ork från bergstrakterna i Mar Gharok, hade begett sig ut på ett av Gorks första äventyr utanför Gork familjs bonings omnejder bland raviner och stenrösen. Gork ville se på världens, åtminstone bortom träden och alla stenar som Gork spenderat så mycket tid på att sortera i såväl storleksordning, höjd, vikt och hur långt Gork kan kasta stenarna över den närliggande floden. Gork, ansåg åtminstone Gork själv, var en stilig ork. Gork kunde lyfta en hel del, och Gork gillade att använda händerna. Gork hade inte tidigare haft någon stridserfarenhet. Den enda erfarenheten Gork hade med ett vapen, var ett spjutspets Gork hittade i en skogsglänta minuterna före Gork blev i slagsmål med en Hornbjörn, men det är ungefär så långt Gork kom i kontakt med våldsamheter.
Gork visste att dvärgarna bortom Mar Gharok’s gränser var riktigt giriga och att Orker bland Gorks anfäder och grannklaner hade fört krig med dem i tiderna, men Gork hade aldrig sett en dvärg själv. Gork kände sig alltid kylig när han tänkte på Dvärgar, Gork tänkte dem som giriga små monster som bara ville behålla all sten för sig själv och inte dela med sig av dem till Gork. Usch. Tänkte Gork. Inget Gork ville träffa på, Gork hade dock hört sagorna från Gorks farfar’s resor, att människor kan man komma överens med. Alver har Gork hört bara är skogsfånar och någon som bara gillar att krama träd, vilket Gork testat på, men Gork föredrar att använda träd som måltavla för Gorks stenkastning.
Enda orsaken Gork var ute på äventyr nu, var att Gork var gammal nog för att skapa sin egen klan, åtminstone enligt hans far Gork, som såg att hans son, Gork, var för isolerad där bland stenrösen och berggrottor. Dock, utmaningen att skapa en egen klan, Gork kände ingen som ville bilda en sådan klan med Gork. Gork hade vänner, men de var alla antingen familjemedlemmar, den närmaste släkten och några orker från de närmaste grannklanerna, men de var alla traditionella orker som följde deras anfäders seder och ville inte slita sig från sin klan bara för att Gork ville skapa sin egen. Gork hade inte tänkt på saken så mycket, en klan är ju ett stort ansvar, det hade Gorks far alltid sagt. Gork gillade stora saker, så detta “ansvar” var kanske något Gork även kunde bära, Gork hade ju ändå kunna bära några stockar utan problem, hur svårt skulle det vara å bära ett ansvar?
Gork hade tagit en av de många stigarna som Gork ansåg skulle leda honom österut, Gork var säker på att Gork kommer vandra genom en stor skara mindre och större orkklaners marker, men Gork är ju en av dem, åtminstone en ork, så inget Gork var brydd att skulle föra med sig något negativt. Plötsligt fick Gork höra röster, eller var det bara en röst? Gork bestämde sig att gömma sig bland buskarna och titta vad som försigick.
(Bild på Gork)
-
Galasha hade så länge hon kunde minnas bott utanför sin klans by, större delen helt själv. Hennes mamma, hette Iridasis, var en ork och hade varit dotter till klanens ledare men efter en otroligt tragisk händelse som ingen vill berätta om blev mamman gravid där fadern var en människa. Detta var något oacceptabelt i klanen och Iridasis fick inte längre bo kvar utan hålla sig i utkanten där ingen behövde se henne. Iridasis tog hand om sin halv-ork i och de bodde i en liten hydda där de väldigt få gånger kunde få komma in i staden och hämta lite mat, varje gång lika förnedrande och plågsamt för dem båda. Iridasis fick höra många anklagande och förnedrande ord medan Galasha fick höra hur ful och äcklig hon var. Som halv ork var hon för ful för en ork och för ful för en människa, platsade inte riktigt någonstans vilket gjorde sig så tydligt när de fick bo utanför. Iridasis var aldrig elak men hon var heller inte varm mot sitt barn som ständigt påminde henne om de hemskheter som hon både utsatts för men dagligen utsattes för. Trots att deras liv inte var fylld med trygghet, värme och familj så växte ändå Galasha upp till att bli en väldigt positiv och glad kvinna som nöjde sig med det enkla i livet. Hennes sätt att överleva var att se på den ljusa sidan och ignorera det tråkiga så hon orkade igenom dagen. Mamman däremot hade inte samma mentalitet och lämnade Galasha i slutändan att klara sig helt ensam vid 13 års ålder. Genom att lära sig jaga och få lite sympati mat från klanen lyckades hon överleva själv och höll sig mest till sig själv eller naturen. Då umgänge inte var något hon fick ofta så växte hon upp utan att riktigt förstå dem sociala normer vilket gjorde henne lite väl på och dryg när hon väl träffade någon. Ville bara ha roligt, prata och höra andras tankar och tycken då hon var redan less på sina egna ord.
Efter att ha fått i sig mat en solig dag hade planen varit att ge sig lite längre utanför byn i jakt på mat och bär. Hon behövde samla på sig lite till förrådet så att inte risken var att gå hungrig i för många dagar då allt hade sinat. Med sin vanliga fläta i håret och det glada solstrålsleendet på läpparna tog hon sin krog som kunde hängas över axeln och begav sig ut på sitt äventyr lite utanför tryggheten från sten och hus. Gräset under hennes fötter var lika grön som hennes hy medan de nötbruna ögonen fick kisa lite då solens varma strålar bländade henne. Vinden myste sig lite i hennes hår genom att smått dra i hennes hårstrån och lät det ibland kittla hennes kind. Väl utanför bland några träd började hon plocka lite bär som gömde sig bland buskar och lade i korgen medan hon ständigt lyssnade efter djur som kunde gömma sig i närheten. Hade hon tur kanske en liten kanin skuttade förbi som kunde göda hennes mage och ge päls till kläder som ofta slets ut för tidigt. Efter ett litet tag kunde hon höra prasslande längre bort och tog direkt upp sitt spjut för att göra sig redo men kunde ganska snart förstå att djuret inte var så litet eller ofarligt. Den svarta gestalten kom ut från buskarna och fnös högt medan betarna glänste vackert i solens strålar. Svinet var till hälften så hög som henne med stora muskler under pälsen och såg allt annat än glad ut att bli störd i sitt revir. ” Så ja herr svin. Jag vill inget ont. Ta det lugnt och gå tillbaka till det du gjorde innan.” Pratade hon med ett framtvingat lugn medan oron gömde sig där under. Hon höll fram sina händer som för att försöka visa sig harmlös medan hon tog något försiktigt steg bakåt. ” Jag är vänlig.” Försökte hon men såg att svinet inte verkade ge vika eller ens lugna ner sig. Den tog ett hotfullt steg framåt och fnös till hårdare innan den nu började komma emot henne med full fart medan hon själv skrek till och lade benen på ryggen. Att klara av att vinna över en sådan best var inte en stor chans så hon försökte istället röra sig runt ett tjockt träd i hopp om att betarna inte skulle kunna nå henne. “Hjälp!” Ropade hon högt till i ren desperation fast hon innerst inne visste att ingen skulle hjälpa henne.
-
Vad är det Gork ser, tänkte Gork. En något kortare Ork än vad Gork är van med, springer bland träden med vad som ser ut som Gorks middagsmål i bakhälen. Och orken ser ut att vara en ung kvinna utifrån den röst som Gork hör bland buskaget. Gork känner inte många kvinnliga Orker, hemma i klanen är de flesta kvinnliga orkerna inomhus och donar med mediciner, mat, redskap och annat märkligt vetenskap som Gork inte riktigt förstår sig på. Gorks alla vänner har varit av det andra könet; jägarorker, hantverkarorker och gruvorker, såndära orker som Gork ibland har att göra med när Gork behöver redskap eller mineraler för diverse små hobbyn på sidan om stenkastning.
Och vildsvinet som nu jagar den unga orken, som ju Gork tidigare uppmärksammat, är kortare i växten än vad Gork är van att se kvinnliga orker. Gorks mamma var ju nästan större än Gork hela Gork’s uppväxt, lyckligtvis såg man ju därför alltid upp till lilla mamma, tänkte Gork finurligt. Men vildsvinet var ändå en rejäl bjässe, vad månne den orkkvinnan sysslat med för att reta upp en sån vildsing?
Gorks mage gjorde av sig ett ganska vanligt men ack så sorgligt brum, Gork var ju ändå hungrig, Gork hade inte tänkt på saken, men Gork hade inte ätit något sedan han lämnade sin hemvist. Så att se ett saftigt vildsvin såhär dags, var ju rena turen för Gork. Plötsligt såg Gork orkkvinnan rusa några meter ifrån honom där han satt hukad bland buskarna, vildsvinet var inte långt bakom. Gork tänkte kvickt, och tog sats.
När vildsvinet var i Gorks sikte, rusade Gork ut bland buskage och hoppade på vildsvinet från sidan. Vildsvinet, som inte bara var i rusande fart, flög sidledes med Gork under halsen. Gorks mäktiga kollision med vildsvinet gjorde även det lättare för Gork att överrumpla vildsvinet.
“Oh, du var mig en argsint mumsbit, jag gillar dig redan”
Gork var alltid med på noterna när Gorks far tog med Gork på jaktturer, även om Gorks far försökte lära Gork jaktens lära med båge, tyckte Gork mera om att smyga sig fram till målet och brottas lite med det. Gork såg jakten som en enda stor lek, och ju större desto roligare. Vildsvinet var lite mindre i storleken än Gork. Vildsvinet fick tag på Gorks arm med sin käft och försökte slita sig loss
“De trodde du var en bra idé, va? nej du, nu är leken förbi”
Med de orden hade Gork nystat fram sin kniv och lyckats pressa in kniven i sidan på vildsvinet. Med kniven i sidan bet Vildsvinet ännu hårdare i Gorks arm och förde ur sig ett sorgset yl.
“Med Gorks armsgärningens styrka och Gorks ögon så skarpa, faller ännu ett djur för jakten! Dess ande ansluter sig till kören av de som har fallit för Gorks hand. Må din obändiga vrede tjäna Gork väl i den Stora Jakten, ädla varelse. Vila nu, och vet att ditt offer inte kommer att vara förgäves.” Viskare Gork i vildsvinets öra, medan han såg till att vildsvinets själv lämnade djuret där de låg i det långa gräset. Vildsvinet sjönk slutligen ner ner och lossade greppet om Gorks arm.
-
Hon visste inte vad som skrämde henne mest, ett vildsvin som jagade henne eller en främmande gigantisk ork som kom dundrandes fram och brottade ned den med en kraftig smäll. Hennes ögon blev stora som tefat när orken dunsade ner på marken med vildsvinet i famnen där hon nu stod bakom en stam och halvt gömde sig. Hans ord var konstiga i hennes öron, mer märkliga än det hon var van med då han pratade till vildsvinet som om det var en mumsbit och en lek. Vem vill leka med en stor och argsint vildsvin? Alla orker i byn var större än henne själv men få var nog lika stor som denna ork vilket gjorde honom lite mer skrämmande, speciellt då han verkade ha en riktig råstyrka som inte alla besatt. De som jagat hade gjort det med redskap och här låg han i gräset och verkade road med att brottas. Vilken märklig man var allt hon kunde få fram ur sina tankar innan blicken fastnade på kniven som plockades fram. Även om hon dödat djur själv var det alltid lika svårt att se när ett liv togs vilket gjorde att även denna gång blundade hon kring själva akten. Det sved i hennes hjärta när den ylade till som sitt sista ord innan den lät sin själ vandra vidare till andra vidder, vilket i sig kanske var ironiskt då vildsvinet inte hade sörjt hennes död för fem öre.
När orken var klar stod hon bara kvar bakom trädet och kikade bara försiktigt fram, osäker på hur hon skulle hantera hela denna situation. Normalt brukade orker inte vara speciellt snälla mot henne, speciellt inte så stora och läskiga som honom men han hade samtidigt hjälpt henne och han kanske till och med skadat sig lite under turmultet. ” Gjorde du dig illa?” Fick hon tillslut fram med en väldig försiktig röst medan huvudet stacks fram mer och hon tog något steg fram så kroppen stod bredvid trädet istället för bakom det. “Du är modig som vågade dig på den besten.” Vad skulle hon säga egentligen? Kanske kunde hennes ord förarga honom och då var det svårare att springa ifrån honom än ett vildsvin.
Vinden tog tag om hennes hår och envisades åter igen med att dra det för hennes ansikte. Hennes hand fick försiktigt dra det bakom örat medan den bruna blicken hela tiden hölls på den främmande orken. För en väldig kort sekund där han satt i gräset och solen på sin gröna hy kom en tanke på hur väldigt ståtlig han var. Nästan som en hjälte i det hela även om hon inte helt vågade lite på det. Till hennes stora förvåning började magen från ingen stans att brumma högt av hunger då hon fått anstränga sig mer än önskat. Kinderna hettade allt till och blev röda då medan blicken snabbt såg ned på sin mage. Kanske kunde bären räcka för att få den att lugna ned sig lite?
-
Gork hade nästan glömt bort hur Gork hamnade i en närkamp med vildsvinet, vildsvinet hade ju jagat dendär okända ork tjejen, kvinnan, tje- Hon såg ut som en ung ork, alldeles för ung för att jaga själv, vad gjorde hon här ute alldeles ensam? Vart blev hon av någonstans? Då fick Gork höra orden som vinden bar från buskaget bakom honom. Gjorde sig Gork illa? Det var ju bara en jaktlek, Gork gillade ju alla jakter som Gorks fader tog honom med på, även om Gork inte alltid förstod varför hans far envisades om att man inte ska gå i närstrid med ett djur om man faktiskt inte har ett nödbehov av det. T.ex. när man inte har några pilar eller andra projektiler kvar på sig, eller när annat liv är hotat. Men vad är det för roligt med det? Gork hade massor med roliga jaktlekar. Nu hade ju Gork inga pilar eller båge på sig för den delen, Gork skulle inte kunna träffa en björn på två meters avstånd om Gork så försökte, nej, öga mot öga, tand mot tand, det hade lilla mamma alltid sagt åt Gork. Eller det är vad Gork kom ihåg av den orkbarn ramsan. Armen, ja, oj, Gorks arm, vildsvinet hade ju greppat tag om Gorks arm medan de två lekte och brottades i gräset för inte allt för länge sen, innan Gork blev för hungrig och stack den stackarn. Gork kände sig faktiskt lite illa till mods, Gork hade ju ändå tagit ett ståtligt vilt’s liv, men Gork var ju så hungrig och när tillfället var så perfekt, Gork kunde inte låta bli. Gork tittade på sin arm, ja det syntes ju lite av vildsvinets tänders bett på Gorks undre arms läder ärm. Ja det till och med sved lite när Gork faktiskt tänkte på saken. Det såg faktiskt lite som att Gork behöver se över sin arm lite.
“ja-.. nä– Gork menar…” Gork var inte så bra på att föra dialog med andra orker, det blev lite isolerat på hemmafronten, antingen var Gork rak på sak, eller små i orden eller hade alldeles för svårt att uttrycka sig. Alla andra orker hade yrken eller gillade att slåss mot dvärgar och andra skräckinjagande små monster bortom Mar Gharok’s gränser. Gork var ju inte sån. Gork gillade ju att kasta stora stenar över floden och se hur långt Gork kunde kasta dem, och sen brottas med vilda djur under alla Gorks olika jaktlekar, med eller utan sin far.
“Gork mår bra, armen den håller.. tror Gork” Gork, som sin far och sin far före honom, ja det var lite som en tradition inom den närmaste släktet, pratade alldeles för ofta om sig själv i tredje form, ja nästan alltid. Det var allt Gork visste, hur skulle andra annars veta att det var om Gork som Gork menade?
Modig? Sa orken faktiskt att Gork var modig? Vildsvinet var ju hack i häl på henne, och Gork var både på lekhumör och väldigt hungrig? Det var ju inget, tänkte Gork. Gork kände många andra orker som var mycket modigare än Gork. Gork hade ju inte valts som kandidat till armén av någon orsak, Gork visste faktiskt inte riktigt varför de andra orkerna både från de närmaste grannklanerna och sin egen fick äran att ta upp vapen. Kanske andra orker var mer modigare än Gork, det hade Gork alltid trott var orsaken, Gork var ju stark, och kunde kasta stenar långa vägar, men modig? Gork? Nee, hungrig? om ja. Gork glömde av sig att svara på orkens kommentar, och reste sig lite klumpigt. Ja den där armen var ju inte så stadig att lägga tyngden på nej, det gjorde ju faktiskt lite ont – men bara lite. Gork var ju ändå modig, för modiga orker gör ju inte sådana här små saker ont.
När Gork väl var på fötterna, tog han vildsvinet under armen och gick fram till den okända orken, och sa.
“Du har ett intressant sätt att jaga vilt.” Gork smålog, och klappade vildsvinet han hade under armen med sin fria hand. Vanligtvis så jagar Gork viltet, viltet jagar väldigt sällan Gork. Kanske Gork skulle testa på det nån dag, kom Gork just på en ny jakt lek? Det kanske till och med är roligare att bli jagad först, och sen jaga själv? Kanske Gork skulle också testa på att jaga ett vilt först, sen bli jagad av viltet, och se vem som vinner i en närkamp efter att båda har varit jägare och jagad! Gork har bra idéer, tycker Gork själv, så kom Gork på igen. Gork var ju hungrig, det var ju hela tanken bakom att hoppa på vildsvinet som den okända orken hade så snällt jagat fram, eller blivit efterjagad, Gork har inte riktigt funderar ut alla termer för den nya jaktleken ännu. Gorks mage gjorde sig till känna. Gork tittade på sin okända jakt kompis.
“Du ser hungrig ut, Gork är också hungrig. Gork gör upp eld, du förbereder middagsmumset!”
Gork grinade med munnen och klappade sig själv på magen, sedan pekade Gork på vildsvinet och sedan på orken som stod framför honom. Kanske Gork inte äter ensam ikväll trotts allt, Gork hade ju nog kunnat äta hela bjässen själv, men då skulle Gork inte orka röra sig på flera timmar. Och det var ju ändå tack vare denna okända ork som Gork fått tag på en god middagsmums, inte alla dagar man får äran att små mumsa på en såhär rejäl bjässe, som Gork just brottats med. Och vad är väl bättre än att äta det med någon annan, okänd eller inte. Gork kan gärna dela sin middagsmums med henne, som hade modet att jaga en sånhär bjässe till att börja med.
-
Hans sätt att prata på var lite märkligt och det blev även otroligt svårt att greppa vem det var han syftade på. Först trodde hon att han pratade om henne då hon kallades Gork och blev väldigt obekväm med att han ens visste vad hon hette då denna gestalt inte var något som setts i närheten tidigare, av vad hon visste om iaf. På grund av detta stod hon bara kvar och studerade de muskler som gömde sig under hans kläder och läder medan hans kropp sträckte sig nästan två huvuden högre än henne själv vilket bara i sig var rätt skräckinjagande men hans ansikte och sätt att hålla sig var allt annat än hotfullt så började Galasha att sakta slappna av och våga ta ett steg framåt med en viss nyfikenhet nu växandes i ögonen. Hela tiden försökte hon hantera det han sade, Gork, att hon jagat ett vildsvin som så uppenbarligen jagat henne, var det ett hån eller var han genuint ärlig med sina ord? Ja vilken fot hon skulle ställa sig till denna man var verkligen inte lätt då ingen ork någonsin betett sig så mot henne. ” Heter du också Gork? ” Frågade hon tillslut då detta var en av sakerna hon börjat tyda från hans ord. Ett litet leende började sakta leta sig fram på hennes läppar med en viss försiktighet och hon tog ett steg närmare när han pratade om mat, hade han tänkt att dela den med henne?
Sakta började den stela kroppen att slappna av helt och det där glada lynnet började tränga sig fram igen som ofta var en stark karaktär hos henne. Många hade nästan blivit arg på hur glad hon genuint var trots att hon hade alla anledningar till att inte vara det. Många såg det som ett hån eller en förolämpning när de försökte sitt bästa att trycka ned henne till skorna men lyckades aldrig helt även om hon grät några tårar först. ” Mitt namn är Galasha men jag kallas Gork.” Trots att hon egentligen ville fokusera på mat och vildsvinet hade hennes mamma lärt henne att alltid hälsa artigt och presentera sig även om det inte alltid efterfrågades. Självklart var inte någon intresserad av hennes namn men det var oavsett artigt att presentera sig och hennes mamma tjatade alltid om att desto hatad dem var desto artigare och trevligare måste hon vara för att kompensera upp.
” Om du vill dela din mat med mig hjälper jag väldigt gärna till och förbereder svinet. Det är otroligt snällt av dig. Jag har även en liten stuga längre bort om du vill äta under tak.” Att bjuda hem en främling var aldrig bra hade hennes mamma sagt men denna man hade räddat hennes liv så om han valde att vilja ta betalt för det genom att råna hennes enkla boning så skulle inte Galasha stå i vägen. Helt ärligt hade hon inte en chans mot denna bjässe som skuggade hela hennes kropp med sin då han nu stod för solens strålar. På ett sätt var det bra för då behövde hon inte kisa när hon tittade upp men nacken skulle allt bli stel efter ett tag.
För att inte låta honom tänka för mycket och ångra sitt beslut började hon röra sig bort till svinet som låg likt en lurvig klump på marken med en liten pöl av blod under den. Gräset och jorden hade redan börjat suga upp en del av blodet men än var det tillräckligt färskt för att färga av sig med sin röda färg. Hon drog upp en kniv som alltid fanns till hands vid hennes sida och började vant att skära upp djuret. Visste ett svin var inte speciellt ofta hon fått tag på men tekniken på djur var ändå ganska lik oavsett. Det var lite segare och tyngre men hon arbetade med vördnad för att inte förstöra skinnet eller köttet. Gork kanske ville ha detta till något mer senare så bäst var att arbeta med försiktighet. Då och då sneglade hon smått bak mot honom lite nyfiket, självklart var hon fascinerad av honom, hans storlek, styrka, sätt att förhålla sig, sitt sätt att tala och den genuina auran som sprudlade ur honom. Det var första gången någon pratat mot henne utan att skälla eller svära vilket verkligen var en upplyftande känsla.
-
Heter du också Gork? Heter Gork också Gork? Ja, de vill Gork minnas att Gork hette.. eller vänta, menar orken att hon också heter Gork? En till Gork? Gork trodde alltid att det var bara Gorks egna familj som bar namnet Gork, eller åtminstone den ork-manliga sidan, så länge Gork minns – och det är inte långt det. Men att den här, mycket kortare, orken också heter Gork? Hur kommer det sig att den här orken också heter Gork, och ork-kvinna därtill. Är denna Gork en avlägsen släkting till Gork? Hur kommer det sig att hon också heter Gork? är.. Gork och Gork en familj? Kan två Gorkar vara en familj? Är två, sedan tidigare inte bekanta, Gorkar, vara familj när de träffats och känt varandra i sisådär 15 minuter?
Det gick runt i skallen på Gork, och Gorks skalle är inte den vassaste. Hur skulle Gork nu skilja på Gork-Gork och Gork? Gork såg ytterst fundersam ut, när Gork märkte hur Lill-Gork..? Kunde hon få kallas Lill-Gork? kunde Gork då vara Stor-Gork? Undrar om Lill-Gork är okej att bli kallad Lill-Gork? Hursom, Stor-Gork märkte hur Lill-Gorks ansikte började skina upp, hade Gork missat något? Hade Gork sagt något som gjorde Lill-Gork så glad? Gork var ju bara hungrig, kanske andra blir glada för att Gork är hungrig. Ja, så kanske det är.
Mitt namn är Galasha men jag kallas Gork. Galasha, Gork hade aldrig hört något så, så.. Vackert namn. Hur kommer det sig då att hon kallas Gork? Gork är ju ändå ett rätt så modigt och starkt namn – Tyckte Gork, varför skulle då alla Gorks förfäder i flera generationer ha fått namnet Gork, om inte det var fylld med modighet och starkhet. Men Galasha, ack, det var ett mycket vackert namn.
“Galasha. Vackert namn! Gork? Hur komma Galasha kallas Gork? Galasha, vackert. Gork.. Modig” Gork visste inte hur han skulle uttrycka sig. Hur skulle Gork nu formulera sig för att Galasha.. Gork.. Lill-Gork.. skulle förstå en gnutta i vad Gork menade?
“Hur skilja på Gork-” Gork pekade på sig själv med sin näve “och Gork?” och pekade på Gork.. Galasha.. Gorks huvud gjorde nu mer ont än vad Gorks arm gjorde. Gork var en smart ork, men denna sten kunde Gork inte knäcka. Gork hoppas på att Galasha.. Gork.. kanske är lika smart som Gork, och kan knäcka stenen med, eller snarare för, Gork.
Om du vill dela din mat med mig hjälper jag väldigt gärna till och förbereder svinet. Det är otroligt snällt av dig.. – Varför skulle inte Gork vilja dela med sig av sin mat. Lill-Gork var ju orsaken till att Stor-Gork fick tag på den, det är ju lika mycket hennes som det var hans. Gork kände ju sig inte alls mer snäll än vanligt. Gork delade alltid sin fångst med de som hjälpt Gork att fånga det. Gorks far hade alltid delat sin fångst med Gork, så det minsta Gork kunde göra var ju att dela glädjen vidare. –
.. Jag har även en liten stuga längre bort om du vill äta under tak – Oj, en stuga? Lill-Gork måste ju vara rik som ett troll om hon äger en egen stuga. Gorks familj är ju inhyst i en liten hydda gjord av sten vid bergets fot, där har Gork, Gork-mor och Gork-far och flera små syskon som Gork inte haft så bra på koll med vad de alla har för namn. Alla Orkbarnen efter den förstfödda Orkpojken – Gork – har så konstiga namn så att Gork inte alltid hänger med vad de faktiskt heter. Gorks små bröder; Muzgonk “Muz”, Oglub “Og”, Eghuglat “Egg”, Grommok “Grom” och små systrar Shadbak “Sha”, Mazoga “Maz” och Lagakh “Lag”. Gork har även en store syster, som är född några vintrar före Gork; Bugdurash, efter lilla mamma, Durash. Så det blev ganska trångt hemma hos Gork när alla skulle samlas under samma tak för både mat och sovrum. Så att få höra att Lill-Gork.. Galasha, har egen stuga. Kanske stugan även hyser Galashas familj? Kanske Galasha har stor familj som Gork, med flera bröder och systrar. Kanske Gork inte ryms hemma hos Galasha? Kanske Gork måste sitta utanför stugan, nej Galasha sa ju bestämt om Gork ville äta under tak. Och det vill ju Gork. Äta ute är ju något Gork lär göra ofta ändå, men om ett tak över huvudet inför middagen, det tackar Gork inte nej till.
“Gorks stuga, bra. Tak, bra”
Gork log på munnen, dethär med socialisering, det var ju Gork riktigt bra på. Å andra sidan, med alla bröder och systrar som Gork hade, varför ens tvivla på Gorks sociala förmåga.
Gork hade glömt att han hade tappat vildsvinet för mitt i allt står Gork.. Lill-Gork.. Galasha brevid svinet och har börjat skära upp djuret. Och hon var ju skicklig på det, Gork gjorde ju ett bra beslut när han sa att Gork gör upp eld och hon förbereder middagsmumset. Men Gork väntade ändå på att Gork skurit upp bjässen, så att Gork kunde bära svinet till Gorks stuga. När Gork hade skurit och styckat och gjort grovjobbet klart, gick Gork fram till svinet och lyfte det över axeln och skinnet över det andra.
“Duktig Gork, nu Gork leda Gork till stuga. Middagsmums väntar”.
Gork klappade försiktigt Gork.. Lill-Gork.. Galasha.. på huvudet. Hennes hår var ju som silke jämfört med Gorks egna ruffsiga långa hår, som hade tendensen att samla allt som Gork travade igenom; blad, kvistar, kottar. Ja stenar har Gork även hittat i sitt hår när han haft sina stenlekar, det tog alltid Gork ett par timmar att rensa klart håret, om Gork var hemma kunde mamma hjälpa till, och även de yngre syskonen gillade att plocka allt ris och bråte som Gork lyckats få med sig i håret.
Utan att riktigt tänka sig för, började Gork gå mot den riktningen som Gork.. Lill-Gork.. Galasha, kom ifrån. Stugan kanske fanns häråt. Och som alltid, började Gork små nynna på sin favorit ork sång. Krak-Katub Staga (svenska: Stenen Sjunger), speciellt från refrängen, och ibland nynnar Gork högre än han vet av sig..
“…Krak-katub staga, gur-gashakh lug,
Uruk-maukash-kun gukk’dumog.
Gund-dush-ishi gur-gashakh-ishi,
Uzg-sharbag-ishi, gund-lagh-dush bagrak…”(svensk översättning från berg-orkiska)
“…Stenen sjunger, högt och klar,
Vår kraft vi förkunnar genom luften.
Med precision och vild orkan,
Vi försvarar vårt land, vårt hjärta och vår klan…” -
Att bli bemött med en sådan självklar vänlighet var otroligt ovanligt och lite skrämmande på ett sätt, som om detta var ett nytt sätt att utföra elakheter på men hans sätt att se ut och agera antydde inget annat än en stor, varm, bjässe vilket fick Galasha att allt mer slappna av och släppa fram sitt bubbliga beteende. När han även nämnt i förbi farten att hennes namn var vackert hade henne kinder hettat till något enormt men hon hade inte vågat säga något utan sög åt sig av hela situationen och hans ord, som om hon hungrade efter vänliga kommentarer.
Han verkade vara förvirrad över hur båda kunde heta Gork och hur han framöver skulle prata till henne vilket i sig kanske var konstigt men då hon nu förstått hans talesätt allt mer förstod hon problematiken i det hela. ” Gork passar dig, du är modig och stark. Jag blir kallad Gork för de tycker jag är ful och att det rimmar. Du får kalla mig precis vad du vill.” Trots att en negativitet låg i hennes ord, som om minnena plågade henne så var ändå rösten glad och varm med ett stort leende på hennes ansikte. När han kom fram för att hämta upp svinet blev hon åter förvånad över hur han gjorde detta med en sådan enkelhet men tänkte inte precis protestera över hjälpen då hon inte hade orkat bära allt. Kanske hade det varit bäst att vänta med svinet tills de kommit hem till henne men hon hade egentligen inte trott att han skulle vilja kliva in i hennes lilla skitiga stuga. Han bodde troligen i en stor stuga eller hydda med massa fina skatter omkring sig, så stor och stark som han var. Hennes stuga rymde knappt honom i höjd men om han ville sitta under tak var det bättre än inget.
När han började röra på sig fick hon nästan småspringa efter då hans steg var nästan dubbla i jämförelse mot hennes. Han gick åtminstone åt rätt håll så hon följde bara efter med ett stort leende på sina läppar, var så nöjd över att snart få mat i sin mage samt ha sällskap under middagen. När han började sjunga lyssnade hon väldigt noga till varje ord men kunde tyvärr inte melodin eller texten så hon bara följde med och njöt av hans sång. Den var fin och hon uppskattade verkligen hans sång då hon sällan fick höra något sådant, få gånger hade hennes mamma sjungit för henne men hade ofta varit en vaggvisa, annars hade musik och sång varit främmande i hennes liv.
På vägen tillbaka tänkte hon lite på det som hänt och det denna Gork gjort för henne. Hela kroppen bubblade av lycka från att ha hittat någon som inte skällde eller svor på henne, som fick denna glada sida att vara rent genuin och inte en sköld för att skydda sig själv. Det pirrade även lite i magen när hon sneglade mot honom då han var den snyggaste orken hon någonsin beskådat, tänk om han kunde stanna lite längre sedan för att hålla henne sällskap. Det skulle göra henne den lyckligaste orken i världen.
När den lilla stugan började synas längre fram bland träden började hon minnas hur sliten den egentligen var och skammen kom sakta krypandes inpå. Detta dög verkligen inte till att ta emot gäster men samtidigt var hon så glad över att få ta emot någon. ” Ni sjunger väldigt bra! Jag älskade sången. Vad heter den?” Frågade hon nyfiket med andan lite halvt i halsen då det började nu bli lite jobbigt att halvt jogga efter honom och hans stora steg. ” Jag ber om ursäkt att min lilla stuga inte är så vacker. Den är sliten men duger för mig att bo i. Hoppas du inte blir alltför besviken av att se den.” Rösten försökte hålla glädjen uppe men blev betydligt mycket försiktigare. Den sist biten ökade hon takten för att hinna före så hon kunde öppna dörren för Gork och gestikulerade till honom att stiga på. ” Ni är varmt välkommen till mitt hem.” Det var slitna väggar och ett fönster i stugan. Mitt i rummet fanns en släckt brasa och ett hål i taket så röken kunde ta sig ut. Runt elden fanns det en enklare ställning där mat eller en panna kunde hängas upp för att tillagas. I ena hörnet fanns det en så kallad säng där det låg lite halm och plädar för att dämpa hårdheten. Golvet var packad jord och taket var mest i halm och balkar. En liten balja fann också fylld med vatten så hon kunde tvätta aniktet och håret när det behövdes. En hylla fanns också med slitna trä tallrikar och lite annat som kunde behövas. En korg fanns också med lite ved i men annars var det allt.
Hon skyndade sig fram till brasan för att vant börja tända den. Även om han skulle sköta elden kunde hon inte låta en gäst arbeta här och därav såg hon till så att elden snart brann. ” Jag kan ta köttet och börja steka det över elden.” Log hon stort och drog en hårslinga bakom sitt öra som envist lagt sig i vägen för hennes ansikte när hon arbetat. Lite snabbt lät hon sin hand ligga kvar mot hennes huvud som för att minnas vad han tidigare gjort och åter hettade hennes kinder i bara tanken på att han berömt henne och klappat hennes huvud. Inte ens hennes mor hade gjort något dylikt.
-
Gork passar dig – Ja det gör det faktiskt, tycker i alla fall Gork själv – du är modig och stark – Då har inte Galasha sett Gorks grannar eller far, far han är stark, kanske starkare än Gork. – Jag blir kallad Gork för de tycker jag är ful och att de rimmar, du får kalla mig vad du vill – Gork var förvirrad, hur kunde någon bestämma att “Gork” är ett fult begrepp, än mindre ett öknamn istället för Galasha som redan i sig själv var så vackert.
“Galasha” sa Gork. “Gork kalla dig Galasha, Galasha vackert” Gork nästan fumlade med orden. Gork ville ju inte få ur sig på ett oförskämt sätt. Gork ansåg sig ändå social, men det visade sig lite klumpigt framför Galasha. Så är det inte när Gork pratar med sina systrar eller mor, varför är det annorlunda med Galasha? Varför tänker Gork så mycket på vad Gork ska säga, för att korrekt formulera sig, och inte göra bort sig. Gork var ju så nära för att få ett middagsmums, Gork ville ju inte sabba sin matlycka, än mindre den nya bekantskapen. Galasha kunde ju ett och annat om jakt och tillredning av vilt direkt efter fångst, sådant var inte något som många av de där hemma, av ork-kvinligt kön kunde.
Bugdurash var en skicklig hantverkare, men rörde aldrig jakten, men hon kunde man gå till för att få sina redskap i ordning. Bugdurash lärde också Gork att åtminstone vörda de närkamps redskap som Gork brukade i jakten. Sha var någon vinter yngre än Gork, Gork hade försökt få med sig Sha och Maz på jakter, men något sånt var de inte intresserad av, de gillade istället att röja och härja i gruvorna med grann orkernas pojkar. Såna fasoner kunde inte Gork förstå sig på, vad kul finns det att göra i gruvor? Gork’s hem är ju en väldigt liten uthuggen järngruva som gått genom generationerna sedan farfar Gork, eller så var det hans far, Gork som först hyste hålan. Gork kommer inte riktigt ihåg. Maz, som Sha, var inget för jakt eller hantverk, men samlade på sig allt möjligt bråte som store syster utnyttjade efteråt. Lag var för ung för jakt, hon var mest med mor. Gorks bröder var ej heller mycket för jakt. Muz var nästan aldrig hemma, han hade anslutit till ett gäng orker som härjade vid gränslandet i öster. Grom var något yngre och även om han var intresserad av närkamps redskap, så var han inget för jakten heller. Grom och Gork brukade leka med alla redskap som storesyster sett till, lite för att kvalitets testa dem. Oglub var mestadels i gruvorna och samlade mineraler och annat intressant för storesyster och mor. Egg var som Lag, för ung för det mesta och tilldelade mestadels av tiden med mor, eller far.
“Hur kalla andra dig Gork? Gork- Galasha inte ful, Galasha vacker!” Nej så skulle ju Gork inte säga, nu blir säkert Galasha sur på Gork för att han utsago säga sig ha åsikter om Galasha’s utseende, men Galasha var ju vacker, mycket vackrare än Gorks systrar. Gork hade å andra sidan ingen stor erfarenhet med andra kvinno orker än Gorks systrar eller mor. Gork visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen.
“Vem kalla Galasha för ful?” fortsatte Gork. De hade just anlänt till stugan som Galasha hade. Det var tomt inomhus, en eldstad i mitten av rummet och en sovplats i hörnet. Och ett fönster. Gork behövde huka sig lite för att komma in, men Gork rymdes. Antingen så bor Galasha med en väldigt liten familj, för här inne ryms inte många orker. Gork vet, Gorks familj stor, och även om Gorks boning är.. ja kanske lite lite större än denna stuga, så ryms man knappt där. Här ser det dock ut som en väldigt liten familj.
Ni sjunger väldigt bra! Jag älskade sången. Vad heter den? – Va, hade Galasha aldrig hört om “Krak-Katub Staga (Stenen Sjunger)”? Hur kom det sig, det var ju Gorks favorit sång, som handlade om stenkastning och annat skoj.
“Gork tackar, sång. Krak-Katub Staga.” Gork var få i orden, mest för att han inte igen visste hur han skulle bete sig framför Galasha. Igen, såhär svårt var det inte med mor eller systrarna. Galasha var ju så vacker av sig, hur kunde Gork kunna tänka på annat? “Krak-Katub Staga, Gork’s favorit sång, handlar om stenkastning, Gork bra på stenkastning” fortsatte Gork.
Jag ber om ursäkt att min lilla stuga inte är så vacker. Den är sliten men duger för mig att bo i. Hoppas du inte blir alltför besviken av att se den. – Det var lite mindre än Gork hade förväntat sig, men det var mysigt. Kunde byggas ut för att rymma mera, var sover Galashas familj? har inte Galasha också stor orkfamilj som Gork? med flera systrar och bröder, en far som jagar och mor som hantverkar? Det finns ju knappt rum för hantverk här inne. Gork var lite fundersam.
“Besviken, inte alls. Stuga fin, mindre än Gork förväntat, men fin och mysig. Galasha. Var är Galasha’s far? mor? syskon? Liten stuga, inte stor familj?” frågade Gork efter att han studerat husets interiör.
Gorks ‘hus’ i den uthuggna järngruvan
-
Hur reagerar man när snälla ord kommer ut istället för arga och hemska? Denna ork fortsatte vara vänlig och varm, så pass att hon nästan ville börja gråta av lättnad över att inte behöva le det där påtryckta leendet tills hennes kinder gjorde ont, tills deras ord inte plågade hennes hjärta. Hon hade väntat sig att behöva göra detsamma med denna ork, att låtsas vara glad och obrydd, som om allt de sade var något hon förtjänade och höll med om, som om hon hatade sig själv lika mycket som dem verkade göra det. Det var så ovant att känna något annat, att faktiskt känna en värme sakta linda dig kring hennes hjärta och inte smärta, så ovant och skrämmande att hon knappt vågade känna efter, rädd att den skulle ryckas bort men Gork fortsatte, han fortsatte med sina snälla och och frågor som handlade om henne. Någon frågade om henne och hennes liv! Det krävdes mycket för att inte bara stå där i stugan och gapa mot honom. “Åh de i byn brukar kalla mig ful och äcklig. Det är därför jag bor här ute och inte med dem.” Svarade hon tillslut lite tyst och försökte kort fokusera på något annat i huset då hon skämdes en del över faktumet att hon inte fick bo med andra. Denna ork måste tro hon är konstig och kanske hemsk som inte bor med andra.
Hon fixade med köttet och elden som nu sprakade i mitten efter att hon tänt den och ville verkligen inte att Gork skulle behöva anstränga sig nu när hon äntligen hade lite besök. “Känn dig som hemma.” Log hon stort och fortsatte att fokusera på maten, rädd att fastna med sin blick på honom. Hennes hus kändes alltid litet men med hans närheten var det som om hon knappt kunde andas, han var så stor och ståtlig att allt bara kändes så trängande.
Vid hans nästa ord om låten vände hon dock sitt fokus lite mot honom och det där bländande leendet låg på hennes läppar. ” jag ser dig gärna kasta sten någon gång. Jag inte så bra på det. Hade varit roligt att se dig göra det.” Lite av en förbannelse hade hennes mor svurit till Galashas ärlighet, hon hade inget riktigt filter mellan sitt hjärta och mun vilket inte alltid uppskattades. Genast vid tanken på detta såg hon ned genant mot maten och tillade: ” men jag förstår självklart om du inte vill visa mig!” Hon ville absolut inte tränga sig på utan var bara så glad att han ens ville dela sin middag med henne.
Hon satt på knä framför brasan och fick torka sin panna något från värmen som trängde sig på. Lite sot lades ovetandes på hennes panna istället efter att hon hållit på med askan. Maten började närma sig sitt bli klar och hon ställde sig upp för att hämta två tallrikar och gick ut för att hälla upp vatten i en bringare som samlats ihop från regnvatten. När han frågade om hennes familj fick hon verkligen anatränga sig för att bibehålla sitt leende och inte låta för nedslagen. ” pappa lämnade oss innan jag var född, byn kastade ut mig och mamma, mamma lämnade mig ensam för något år sedan så tyvärr bor jag helt ensam här. ” Hon vågade inte se på honom, rädd att se hans dömande blick och ville hålla kvar sitt minne om hans värme och vänlighet. Istället började hon servera maten på fatet och såg till att hans var överfyllt medan hon bara tog några småbitar. “Maten är klar. Hoppas den smakar.” Hon sträckte över tallriken och ett glas medan bringaren stod vänta des vid bordet. För stunden ägde hon inga kryddor vilket hon skämdes lite över men fanns inget att göra åt för stunden. “Har Gork en stor familj?” Frågade hon tillslut då hon hellre pratade om honom än sig själv. “Lärde dem dig den sången?”
-
Gork började känna att samtalsämnet inte var något som Galasha var riktigt bekväm med att prata om. Åh de i byn brukar kalla mig ful och äcklig. Det är därför jag bor här ute och inte med dem. Varför skulle någon vilja göra sånt? Vad har Galasha gjort för att bli behandlad så av sina egna. Gork förstod inte varför någon ork kunde säga, eller ens tänka så om Galasha. Hon var kanske något kortare, lite lika lång som Gorks näst yngsta lilla syster, nu när Gork tänker sig för. Mamma var något kortare än Gork, storesyster var ungefär lika lång som Gork, far var något längre än Gork, men det kommer ju med åldern – tänkte Gork.
“Galasha, du inte ful eller äcklig, varför andra orkar säga så?”
Gork var lite irriterad på dessa andra orker, varför gå omkring och göra narr och vara dum mot sina egna. Ens klan ska ju vara där för att stötta och samarbeta, inte säga fula saker om sina egna. Visst hade Gork och sina syskon haft en och annan dramatiskt drama hemmavid, men man kom ändå alltid överens. Gork brukar lösa tvister med stenkastning – något Gork var väldigt bra på, så Gork brukar därför segra rätt ofta i tvisterna, även om han ibland försöker få andra å segra bara så de inte tar bort den tvistes uppgörningen. Far brukar lösa tvister med en stor jakt, och tvinga med alla familjemedlemmar på den, tills att alla var sams. Så att se Galasha nu bor ensam ute i skogen, utanför sina egna. Det kunde Gork inte förstå sig på.
“Galasha, ingen familj?”
Gork hade nu bestämt sig. Gork skulle försöka bilda en ny klan – även om det var varför han lämnade sin boning till att börja med, men nu, med Gork- Gork menar ju Galasha. Om nu Galasha vill det förstås, men hur ska Gork kunna formulera sig korrekt för att inte såra eller göra Galasha obekväm med den frågan. Gork kan ju inte bara föra ur sig om Galasha och Gork vill bilda familj, Gork och Galasha har ju inte känt varandra mer än, tja, vad kan det nu vara, några timmar. Det skulle ju inte vara det bästa att föra ur sig.
Galasha hade börjat ordna till köttet när Gork kom ur sina tankar. Känn dig som hemma sade hon, ja tack – tänkte Gork. Och gick omkring eldstaden där det brann, och köttet brevid. Det doftade som hemma, vilket Gork gillade stort. Maten alltså. Stugan doftade inte som hemma. Trä väggar och bergs väggar doftar inte samma sak. Hemma hos Gork är det också väldigt stökigt, och som sagt är det månte mer där, än här. Mången doft av alla orker som ska hit och dit, ut och in, dricka ett stop där och koka maten här.. Hemma doftade det ork. Här doftade det.. det doftade.. ensamhet. Stugans doft hade en tämligen lugn och fridfull stämning. Det var ingen stark doft som trängde och satt fast i Gorks näsa, som det var hemma. Nej, här var det harmoni. Det fanns ju dock bara ett fönster i huset, å andra sidan hade Gork hemma inte många fönster heller, inte lika lätt att införskaffa fönster när man bor i en urgruvad gruva.
jag ser dig gärna kasta sten någon gång. Jag inte så bra på det. Hade varit roligt att se dig göra det. Stenkastning? Pratade Galasha om stenkastning? Gork var ju bra på det. Faktiskt bättre att kasta sten, än att vara modig. Gork sken upp av tanken att visa Galasha hur Gork kastar stenar, helst lite av den större graden, och ju plattare desto bätttre. Stora runda brukar bara kasta omkring sig så mycket jord eller vatten när stenen landar, även om runda stenar är bra projektiler. Men vid Gorks stenkastningslekar, använder Gork helst flata stenar, eller runda om Gork tränar att pricka små målade stentavlor som Gork hängt i träd, under stubbar och stock, och vid vattenbrynet. men jag förstår självklart om du inte vill visa mig! – Fort Gork, svara Galasha. Svara.
“Stenkastning? Gork visa Galasha, senare, Gork behöver bra stenar, och flod.” Gorks mage brumlade. “men först, Gork hungrig”
Pappa lämnade oss innan jag var född, byn kastade ut mig och mamma, mamma lämnade mig ensam för något år sedan så tyvärr bor jag helt ensam här. Utan att blinka, går Gork fram till Galasha och ger henne en bamse kram. Gork visste inte ens att han gjorde det innan Galasha var tätt inklämd mellan Gorks övrekropp och Gorks händer. Gork hörde orden och kunde inte göra annat än att omfamna Galasha. En orkfamilj är kärnan i samhället. Att fader lämnar sitt ofödda barn, att hela ens samhälle med förakt kastar ut sina egna. Att ens moder inte vill ha en. Nej, så kan det inte få vara. Så ska det inte vara. Gork är arg. Blodet det kokar inom honom. Aldrig hade Gork varit så arg, en orkfamilj är viktig för Mar Gharok. Utan den, ingen Mar Gharok. Galasha. Gork kommer tillbaka djupt från sina tankar. Galasha. Gork kramar ju henne. Nazg-dush (Mörkt sinne, svordom). Gork släppte Galasha och klappade henne på axeln, och tittade på eldstaden.
“Galasha, Gork ledsen över Galashas familj.” Gork visste egentligen inte vad en tår var. Plötsligt vattnades det bara i ögonen på Gork, kanske det var röken som gjorde det, kanske det var något annat. Det bara hände, en tår, vad är det salta vatten som bildats i Gorks öga. Gork var väldigt förvirrad, så mycket nytt på så kort tid.
Maten är klar hoppas det smakar – hade hon sagt innan Gork kramade om henne. Har Gork stor familj – Det var kanske det som knäckte Gork, Gork kom inte ihåg, Gork kom bara ihåg stunden Gork kom ut ur sina tankar. När han släppte Galasha, som säkert inte fått luft för att Gork kramat henne så ödmjukt och tätt. Har Gork stor familj.. Maten är klar hoppas det smakar.. Gork tittade ner på fatet på bordet. Det var överfullt med kött och annat gott. Galasha hade dukat till bords, och gett Gork en stor bit mat, Galasha hade själv inte tagit något stort. Gork tittade en kort sekund på maten och sken upp, satte sig ner på golvet, för Gork ville inte mosa en av Galashas stolar. Gork tog upp sitt fat och tog en bit kött. Det var. Gudomlig. Gork hade smakat god mat förr, men dethär var annat..
Har Gork stor familj.. Lärde dem dig den sången? Gork hade ju glömt bort vad Galasha hade frågat honom innan Gork gjorde det han gjorde.
“Gork familj stor, många syskon. Far, mor. Bergsboning, mycket plats. Galashas stuga doftar bättre än hemma. Maten är godare med Galasha” orden bara ramlade ur Gorks mun, medan han hade en stor bit kött påväg in i munnen. “Sången, ja, men Gork sjunga hellre om stenkastning än om krig med dvärgar eller alver.” Gork tog en till tugga av den goda köttet.
-
Först trodde hon att Gork skulle göra henne illa när han tornade upp sig bakom henna och lade sina gigantiska armar om den rätt så nätta kroppen, nätt för att vara ork men grov för att vara människa. Han kramade henne så pass hårt att hon fick svårt att andas men kunde ganska fort inse att han gjorde det av vänlighet och inte illvilja. Något litet brast i hennes hjärta och hon fick verkligen hålla tillbaka för att inte börja gråta där i hans famn. Knappt hennes mamma hade hållit om henne på detta sättet och här kom en främling instampande och vände upp och ned på allt inom bara fåtal timmar. Han fick henne verkligen att våga hoppas på en annorlunda framtid, en bättre framtid än evighet av ensamhet som hon tidigare trott. Kanske kunde det finnas en plats för henne där ute, en plats som faktiskt välkomnade henne lika varmt som Gork gjort.
När han började äta sin mat och prata försökte hon komma tillbaka i nuet och lyssnade genuint intresserad av hans ord. Hon satte sig på en stol och trots att han satt på golvet nådde han nästan upp till hennes höjd. Kanske hade det varit bäst att han inte satte sig på stolen, den hade troligen gått sönder och han hade riskerat att göra sig illa. ” vad roligt att du har en stor familj. Det måste vara en dröm. Varför är du här ute och vandrar när du kan vara hemma med din familj?” Vem skulle frivilligt lämna en stor och varm familj? Hon hade klamrat sig fast med allt vad hon orkat och aldrig släppt taget. ” jag lär mig gärna din favorit sång senare.” Hon var ful och hon visste om det. Hon försökte hitta så många anledningar som möjligt för att hålla honom kvar här, för att tiden tillsammans inte skulle rinna ut för fort. Det var inte rätt att försöka manipulera honom men kanske hade han råd att offra lite av sin tid på henne?
Maten åkte snabbt ned i hennes mage och hon blev nöjd över att äntligen ha lite kött som substans istället för massa bär. Vildsvinet hade verkligen varit gott och saftigt men självklart hade den saknat lite kryddning. Om hon någonsin fick chansen skulle hon laga honom en riktig festmåltid, hon älskade att laga mat då det var få gånger hon hört sin mamma säga positiva saker kring henne. Mat spred glädje och värme, något Galasha alltid önskade att sprida.
“Jag är glad att du gillar maten. ” Log hon varmt och ställde sig upp för att ställa undan sin tallrik. Disken kunde hon ta senare, hon ville hellre prata med Gork och höra mer om hans liv. ” vad brukar du tycka om att göra om dagarna?” Hon började släcka elden som sprakade kraftigt i mitten, sped sig sken och värme i en redan varm stuga. Dess rök spred sig upp mot taket och hon öppnade fönstret för att det fortare skulle försvinna så att inte det doftade för skarp rök i stugan. Han hade ju faktiskt nämnt att hennes hem inte luktade illa så lika bra att inte förstöra det. Hon tyckte det luktade murket och fuktigt men inte skulle hon kritisera honom i hans doftkänsla. För en kort sekund lade hon sin ena hand mot armen där Gork tidigare omfamnat henne och åter igen fylldes hon av värme som nådde ända upp till kinderna. För att inte avslöja sig slog hon sig ned på stolen igen med den glittriga blicken studerande mot honom.
-
Vad roligt att du har en stor familj. Det måste vara en dröm. Varför är du här ute och vandrar när du kan vara hemma med din familj? – Varför var Gork utanför igen, å ja, Gork ville ju sammanföra en ny klan. Gork hade inga stora planer, samla ihop orker av olika bakgrunder för att se om de alla då kan skapa en klan. Om det är var en nomadisk klan, som rörde sig från ställe till ställe och levde på det som naturen hade att ge, eller om det var en klan som bosatte sig någonstans. Gork hade inte riktigt tänkt längre, Gork ville dock göra något annat än att kasta sten hela sitt liv. Gork ville ha en skara att se över, leda, samarbeta och bygga något nytt. Gorks familjs klan, en mindre mycket obetydlig klan, en förgrening av klan Knivtand, men ändå autonom, var mest fokuserad på jakt och gruvarbete. Gork ville inte spendera hela sitt liv med att gräva i gruvorna.
“Gork många syskon har, alla olika, ingen som Gork. Far namn Gork, mor namn Durash. Far gruvork och lärt Gork jakt. Durash hantverkare.”
Gork tog en till bit kött. Mums.
“Bugdurash, storesyster, smed, göra bra redskap för Gorks jakt- och närkampslekar. Gork första orkpojke, Gork därför heta Gork likt far. Tradition.”
Galashas middagsmums var riktigt smarrigt, Gork tar därför mera på sitt fat, Gork har ändå en stor aptit.
“Oglub, Eghuglat och Grommok, småbröder. Og, gruvork, mest smutsigaste men bra sinne för sten och järn. Egg, yngling, mest med mamma och lilla syster. Grom, Gork träna närkampslekar med, hjälpa Bugdurash att kvalite testa redskap, Gork och Grom har mycket roligt.”
Gork tittade på Galasha, hennes ögon nästan skimrade som när man höll en av de många gruv juvelerna mot ljus för att frambringa detdär skimrande skenet som ju var så vackert. Gork var ett par sekunder i sina tankar, och nästan stum när Gork tittade på Galasha. Galasha var ju ändå rätt så vacker, inte bara namnet Galasha, men hela Galasha, från hår till tår. Hon var ju fortfarande lika lång som Lag, men hennes mentalitet var som Gork eller Bugdurash, hon såg mycket mer vuxen ut än hennes längd berättade. Gork vaknade upp ur sina tankar, och från Galashas skimrande ögonkontakt.
“Ehm, var var Gork. Gorks bröder, ja. Muzgonk, soldat?”
Muzgonk var lite svår att läsa av, tyckte Gork. Muz var bara något yngre än Gork, även om Muz inte gillade jakt som Gork, var Muz skicklig på närkampslekar och hade anslutit sig till ett band orker för lite härjningar i öster.
“…Muz, inte hemma, i öster. Gork vet ej varför, Muz våldsam.”
Gork gillade inte att slåss, inte om Gork inte var tvungen. Jaktlekar var en sak, men närkampslekar med andra än orker, som dvärgar och alver, nej inget för Gork. Så länge Gork inte behövde eller var tvungen till det.
“Gorks småsystrar; Shadbak och Mazoga. Hantverkare, men i gruvorna ofta. Gork inte vet varför. Gruvorna farliga, varför vara där. Lagakh, yngling, med Gorks mamma”
Gork hade inte glömt någon nu. Gorks familj var ändå rätt stor. Skulle Gork glömma någon får Gork höra det senare. Gork var dock väldigt säker på att Gork inte glömt någon.
..Varför är du här ute och vandrar när du kan vara hemma med din familj? Javisst ja, Gork ville ju göra en ny klan, bort från en gruvklan, till något nytt, men inte riktigt säker på vad, eller med vem.
“Gork ute, Gork vill skapa ny klan, ny familj. Gork inte gilla gruvklan, Gorks familjsklan. Gork gilla stenkastning, men inte gruvarbete, hantverk eller leva i urgrävda gruvboningar. Gork inte tänkt längre än så, Gork vet inte var Gork kan börja, men ny klan Gork vill göra.”
Gork hade rullat på tanken en bra stund nu, ända sedan hann mött Galasha, ville kanske Galasha vara första som ansluter sig till Gorks nya klan? Kanske Galasha hjälpa Gork med tanken? Då behöver Galasha inte vara ensam, om Galasha vill förståss. Efter en kort minut av tankegångar, som kändes som en evighet för Gork, frågade Gork Galasha
“Galasha, ny klan med Gork vill göra?”
Det var så mycket som Gork kunde tänka på, kanske Galasha ville hjälpa Gork att tänka också.
Jag lär mig gärna din favorit sång senare. – Gork hade aldrig lärt någon annan sin familjs sånger, det var ju något man sjöng runt elden när alla var samlade. Eller när man var påväg på jakt, till gruvorna, till strid. Men varför inte, ny klan behöver ju också sånger, nya traditioner. Gork nickade till svar.
“Gork lär Galasha sånger, inte bara Gorks favorit sång. Galasha och Gork kanske kan göra nya sånger?”
Efter att middagsmumset var över, och Galasha ätit sitt, och Gork sitt. Såg Gork hur hans tallrik togs bort av Galasha.
“Gork tacka, Galasha mat utsökt, Gork inte äta såhär god mat.”
Vad brukar du tycka om att göra om dagarna? Det hade Galasha frågat Gork där Galasha stod och började släcka eldstaden mitt i rummet. Vad gjorde egentligen Gork om dagarna. Gorks och far gick på jakt. Gork och Grom kvalitetstestade Bugdurashs hantverk. Gork och stenkastning.
“Hemma, Gork ha jaktlekar med Gorkfar. Grom och Gork pröva Bugdurash hantverk, kvalitetestning. Ibland bra, ibland dålig kvalite, eller så slår Grom och Gork för hårt. Gork gillar sång och stenkastning.”
Men vad gjorde Gork nu när Gork var utanför hemmet? Visserligen blev det jakt för dagens föda, mycket tid för sång eller stenkastning blev det dock inte för Gork. Gork var ju på äventyr, på jakt på ny klan. Jakt på att hitta detdär tunga ansvaret som far alltid pratade om, som klaner alltid hade gott om.
“Nu, Gork inte hemma, Gork jaktleka..”
Vad skulle Gork säga? Gork visste faktiskt inte vad Gork gjorde utanför hemmet. Galasha var ju ändå den första ork som Gork egentligen stött på, och delat ord med. Gork hade rest igenom en och annan orksamhälle, men bara för att förhandla proviant och sovplats. Mycket delning av ord gjordes inte, alla orker var bara för sig själv, med de sina, för dryckesfulla eller för upptagna för att ta Gorks ord till hjärtat. Nej, Galasha var den första som Gork egentligen fört ord med sedan Gork lämnade boningen.
Gork såg igen Galashas skimrande ögon, som tittade på Gork medan Gork var i sina tankar igen. Varför var Galashas ögon så magiskt skimrande? Gork kunde inte sluta tänka på vad Galasha berättat Gork. Men kramen som Gork hade gett, utan att tänka sig för, Gork hade velat hålla Galasha lite längre, visa att Galasha inte ensam var.
“Gork inte vet riktigt.” Gork hade glömt bort samtalsämnet för en minut. Men Gork fick till slut ur sig orden, igen, utan att tänka sig för, försjunken i Galashas skimrande ögonkontakt.
“Galasha, vacker.. Gork menar, vad gör Galasha?”
-
Gorks prat om sin familj fick det att börja snurra i huvudet hos Galasha som hade svårt att följa med i alla detaljer. Hans sätt att prata gjorde det tyvärr inte enklare men hon började förstå det bättre och bättre desto mer de konverserade. Det hon kunde sammanfatta var att han hade en stor familj som höll på med gruvarbete eller hantverk, de hjälptes åt och arbetade för att ha ett bekvämt liv tillsammans. Klanen verkade vara en familj för honom, klan för Galasha var lite större då byn hon kom ifrån hade fem stycken familjer som levde ihop, de hade många olika roller men Galasha har aldrig riktigt lärt sig vad exakt dem gjorde.
“Vilken stor familj Gork har. Det låter som om ni trivs ihop och har det bra tillsammans.” Vilken dröm det lät, alla bor ihop, lekte ihop, växte upp ihop, troligen bråkade ihop men allt gjordes tillsammans. Hur han valde att bara lämna detta bakom sig var helt utan hennes förståelse men snart började han förklara varför. Han ville alltså skapa sin egen klan där han kunde få göra som hans hjärta önskade, lät faktiskt inte så dumt även om han lämnade tryggheten bakom sig. Skaffa en klan är inte lätt, att ta hand om en är mycket svårare men frågan var hur stor han önskade att den skulle vara. Ville han ha en familj eller en klan? Vid hans nästa fråga föll hon nästan av stolen i förvåning och tittade på honom med stora ögon. Ville han ha med henne i sin klan? Ville inte han ha en stark klan som kunde hjälpa honom, inte behöva jobba ännu hårdare? Frågan om vad för något han egentligen ville, klan eller familj cirkulerade åter tillbaka och fick även hennes kinder att hetta till igen. Det hon dock insåg snabbt var att hon egentligen inte brydde sig om vilket, hon var så desperat att få tillhöra något, att tillhöra någon att omständigheterna inte ens spelade någon roll. Bara hon inte behövde vara ensam mer så kunde hon göra mycket, bli tvingad till mycket bara de inte tvingade att bo ensam igen.
” Galasha vill väldigt gärna tillhöra Gorks klan.” Utbrast hon tillslut och kunde inte riktigt hejda sig glädje som bubblade så kraftigt i hennes bröstkorg. Hon slängde sina armar om hans stora hals för att krama honom. ” Jag är inte lika stark som Gork, inte lika modig som Gork men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig och din klan. Jag kan sy, laga mat, jag kan städa, plocka bär, tvätta, ja allt för att du ska ha det bekvämt i ditt hem.” Hon skulle göra allt i sin makt för honom att inte tröttna och slänga iväg henne. Hon släppte honom sedan lite försiktigt och märkte att hans hår hade lite grenar och kvistar i sig. Kanske hon kunde vara till hjälp redan?
” Jag kan hjälpa dig med ditt hår så du slipper ha grenar i det.” Hon gick och hämtade borsten medan han pratade om sånger, om att de tillsammans kunde skapa nya sånger, detta måste vara en dröm? Snart skulle verkligheten komma ikapp och slita henne från detta, tvinga henne att vakna upp men Galasha brydde sig inte, hon bara njöt av denna dröm och sög åt sig allt hon kunde. Med borsten i sin hand gick hon tillbaka och drog stolen så den stod bakom honom men nickade till lite då och då för att visa att hon fortfarande lyssnade. Det var så rofyllt att lyssna honom prata, gav henne en trygghet och lugn även om hennes hjärta slog hårt i bröstkorgen av förväntningar över att få äntligen tillhöra en klan.
Försiktigt började hon dra sin borste igenom hans hår, var otroligt varsam för att inte göra honom illa och började sakta men säkert trassla ut hans hår, tog bort allt bröte när det väl gick. Hon jobbade flitigt med fingrarna som hjälp men var lite glad att han inte längre kunde se henne för nästa kommentar fick en tår att sakta tränga sig fram och rinna ned för hennes kind. Han kallade åter henne vacker och det gjorde på ett positivt sätt ont i hennes hjärta, någon kallade henne vacker. ” Bra fråga Gork. Jag vet inte helt själv vad jag gillar att göra. Om jag ska välja något är det nog att klättra i träd och laga mat.” Ja att klättra i stora träd var alltid roligt för då kunde hon se saker som inte gick ifrån marken. Hon kunde drömma sig bort om en annan värld och hoppas att något bättre fanns där ute. Nu behövde hon dock inte titta mer för det verkade som om den platsen redan hittat henne.
-
Vilken stor familj Gork har. Det låter som om ni trivs ihop och har det bra tillsammans. – Ja, Gorks familj var stor, trivs det gjorde väl Gorks familj också, även om gruvboningen var en aning trång med så många som rörde sig där. Gork var av den åsikten, att inte bo i en urholkad gruva mer. Kanske denna stuga kunde vara en början, men kanske kunde byggas ut så att Gork kunde få sig en sovplats. Huruvida inte Galasha vill-, nej. Egna rum för Galasha och Gork. Om Gork får bo i Galashas stuga.
“Ja, Gork familj stor. Boning trång. Nu Gork inte bor hemma. Nu Gork bo lite här och där.”
Hur skulle Gork formulera sig om att fråga Galasha ifall det fanns plats för Gork i hennes stuga, eller förslag på att bygga till ett, eller annat rum. Gork gillade stugan som den var, men om Gork kunde få bo här, skulle Gork och Galasha verkligen behöva separata rum, även om Gork var lite förtjust i Galasha ändå. Men Gork och Galasha kände knappt varandra.
Galasha vill väldigt gärna tillhöra Gorks klan. – Åh, Gork sken upp. Galasha sken upp. Galasha kramar om Gork. Gork blev gladeligen förvånad. Gork svarade Galashas kram, och håll om henne.
Jag är inte lika stark som Gork, inte lika modig som Gork men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig och din klan. Jag kan sy, laga mat, jag kan städa, plocka bär, tvätta, ja allt för att du ska ha det bekvämt i ditt hem – Galasha var stark, hon bodde ensam ute i skogen, hon uppvinner nya jaktlekar som inte Gork kunnat tänka sig.
“Galasha stark” sa Gork “Galasha bo ensam, utanför samhälle, i egen stuga.” fortsatte Gork. Gork rullade mycket på nästa fråga, men bestämde sig att det kanske var något Galasha ändå inte hade något emot. “kan Gork bo här? Gork kan bygga ut stugan, göra rum åt Gork, göra rum åt Galasha?”
Stugan kanske kunde vara startkastet för Gorks planer på en ny klan. Gork måste ju börja någonstans. Sen kan Gork försöka hitta detdär ansvaret som Gork far alltid beskrev att var en tung grej med att hantera klaner. Gork hade inte hittat detdär ansvaret ännu, kanske Galasha kunde hjälpa honom att hitta det, så att Gork kunde bära det, det kan ju inte varit så tungt ändå, som Gork far alltid sagt. Galasha började till och med att borsta Gorks ruffsiga hår. Ja det innehöll lite små bråte, kvistar, blad, och annat efter vildsvins leken tidigare. Gork satt och små log, medan Gork pratade om de sånger Gork ville lära Galasha.
Om jag ska välja något är det nog att klättra i träd och laga mat. Hade Galasha svarat på vad Galasha gör om dagarna. Men om Gork och Galasha bildar klan, då lär det bli annat än trädklättring och matlagning.
“Gork uppskattar Galasha” sa Gork och log efter att han fått sitt hår utrett av henne. “Galasha inte ful eller äcklig. Galasha snäll, modig, stark. Galasha fin. Gork undrar varför andra inte ser Galasha så? Vad har Galasha gjort för att leva så?”
-
Gork önskade att få bo här i denna stuga? Det hade absolut inte varit några problem egentligen men Gork hade pratat om att starta en klan och då var inte detta ett bra ställe. Det var för nära en annan klan och skulle de hitta fler behövde de hålla sig mer utanför där andra rörde sig som själv sökte efter något, förhoppningsvis en klan att hitta trygghet i. Galasha var tyst ett tag när hon tänkte, pysslade om hans hår och började nu fläta det så att han enklare kunde hålla det fri från bröte och knutar, skulle bli enklare för henne också samt så skulle han troligen passa väldigt bra i det.
“Gork får väldigt gärna bo här men om Gork önskar en klan är det bättre att hitta en ny plats att bo på. Innan vi söker ny plats kan Gork sova i Galashas säng.” Ja det var onödigt att slösa energi och resurser på en stuga som skulle lämnas ensam. Bättre att de samlade på sig mat och proviant för stt sedan ge sig av. Hon ville gärna inte stanna här mer än nödvändigt om något bättre väntade framför henne.
Vid hans fråga och kommentar kring henne och klanen hon tillhört stannade hon upp i sina rörelser med hans hår och höll nästan sin anda. Hon ville så ogärna berätta om varför de hatade henne, riskera att Gork skulle börja hata henne lika mycket men någon dag skulle sanningen komma fram och det var väl på ett sätt bättre att förlora allt nu är senare när hon verkligen fått smaka på något annat.
” Galasha är ingen vanlig ork. Jag blev utkastad på grund av att mitt blod inte är rent. Min mamma är ork men men pappa är människa. Därav så är jag inte lika stark eller stor som en ork för mitt blod är smutsigt.” Hon bet verkligen ihop och var glad att Gork inte kunde se henne där hon satt. Hon ville fly, inte höra hans ord utan bara minnas det vänliga han sagt, gömma dem djupt i hennes hjärta för att ta fram när allt blev jobbigt. “Att starta en klan med mig är inte bra för Gork. Han kommer få höra mycket elaka saker och jag vill inte att du ska få det jobbigt.”
-
Gork får väldigt gärna bo här men om Gork önskar en klan är det bättre att hitta en ny plats att bo på. Innan vi söker ny plats kan Gork sova i Galashas säng. – Galasha var smartare än Gork. Det hade Gork inte tänkt på. Gork och Galasha behövde söka reda på en ny plats, där de kan etablera en ny klan. Men om Gork kan sova i Galashas säng, var sover Galasha?
“Galasha smart, Gork och Galasha behöver ny plats, längre bort. Tack för sovplats, var sova Galasha? Brevid Gork?”
Gork hade aldrig delat en sängplats med någon, hemma hade mor och far alltid sett till att alla hade en egen sängplats, eftersom det annars var rätt trångt om alla skulle rymmas på en och samma plats och sova. Men om Galasha var okej med att Gork sover i hennes säng, för stunden, tills att de beger sig ut i sökande på en ny plats, där Gork och Galasha kan bilda en ny klan. Ja, varför inte? Det kanske blev kallt om nätterna, då kunde Gork värma Galasha, vore kanske inte så dålig idé inte.
Galasha är ingen vanlig ork. – Galasha ingen vanlig ork? Galasha super ork? Bra att Gork hittade Galasha. – Jag blev utkastad på grund av att mitt blod inte är rent. Min mamma är ork men men pappa är människa. – Människa och Ork? Gork kände bara segnerna om en människa, en från Nirai som Gorks anfader mött på sina resor, som trogen följeslagare och kompanjon. Även om Gork inte sett många människor, ja faktiskt ingen människa, så hade Gork lite svårt att förstå hur det gick till, vad blev då Galasha. Orkmänniska, Människork? – Därav så är jag inte lika stark eller stor som en ork för mitt blod är smutsigt. – Galasha fortfarande stark, men längden det förklarar kanske det. Gork visste inte att en mix av ork och människa var möjlig. En av två världar. Det som Galasha inte fick från sin mor, fick hon av sin far. Och eftersom Galasha var så vacker, måste ju hennes far varit en rätt så ståtlig människa. Gork hade alltid sett ut som sin far, men Muz såg mer ut som mor, Egg och Og såg ut som en mix av både far och mor, så om det var ens lite av samma natur mellan orker, så kanske var det samma mellan ork och människa?
Att starta en klan med mig är inte bra för Gork. Han kommer få höra mycket elaka saker och jag vill inte att du ska få det jobbigt. Gork måste säga något nu, Gork ville inte missta sin nya bekantskap, även om Galasha låter som om hon inte är ‘ren’ eller ‘vacker’ för att få vara kvar med Gork
“Galasha, Gork och Galasha bilda ny klan. Gork inte rädd för vad andra säger. Galasha vacker. Klan redan ett. Galasha och Gork.” Gork klappade hennes hand, som hon hade i Gorks hår, och höll om hennes hand med sin. För att visa att Gork bryr sig, och inte vill lämna Galasha, ‘ren eller oren’ – eller vad det nu var som Galasha sa om hennes blod. Blod som blod, rött eller annat, bara hon inte blöder. Gork är inte så bra på medicinsk lära att han kan lindra sår ännu.
“Galasha, ingen fara. Gork med Galasha, Gork inte försvinna”.
-
Gorks ord hade hela tiden slitit i den där stora muren, slitit envist och kanske ovetande om vad han egentligen gjorde med henne. Hon var beredd att sätta tillbaka alla bitar som slitits bort och låta honom gå sin väg vid vetskapen om hennes fula hemlighet. Ingen ork såg människor i positivt ljus och även Gork skulle tycka detta var för mycket. Vid hans sista ord var det som om han med sina bara händer slog sig igenom muren och fick den att totalt rasa samman, hon kunde nästan höra stenarna falla till marken inom sig och hon kunde inte längre hålla i sitt leende. Alla känslor slog sig fri och tårarna började forsa ber för hennes kinder. Hon slog sina armar om hans hals bakifrån och borrade in sitt huvud i hans hår, lät sina tårar fukta det. Hon grät ut från sitt hjärta, hon nästan skrek ut i hans hår all sin smärta som funnits där i och även av lättnad att han var kvar. “Galasha inte lämna Gork.” Svarade hon gråtandes tillbaka och kramade om honom lite hårdare men tårarna verkade inte sluta, kändes som om dem kom från en oändlig pool inom henne. Hon grät av lycka, av sorg, av frustration och av lättnad. Han hade givit henne det finaste någonsin, en plats att tillhöra, en plats utom ensamhet. Aldrig skulle hon kunna tacka honom tillräckligt, aldrig skulle hon kunna återbetala detta.
Det tog ett litet tag men tillslut började hon återhämta sig. Hennes snyftningar dämpades och hon kunde torka bort sina tårar som inte envist rann nedför hennes kinder. Hon var matt och trött i hela själen men ack så lycklig.
-
Vid Gorks vidrörande hand på Galashas hand på Gorks huvud, och efter att Gork försäkrat att Galasha inte längre behöver vara orolig eller ensam, för att Gork ju nu tillhör samma klan som henne. Hör Gork ett förtvivlande gråt bakom honom, sen ett huvud, ett ansikte, som borrat sig in i Gorks hår, där gråten dämpats till ett murmlande snyftande, men bedårande och hjärtesmältande ljud, som Gork inte var van med. Gorks hjärta börjde snabbt pulsera, hade Gork sårat Galasha med sina ord? Varför grät Galasha så förtvivlande?
Galasha inte lämna Gork – Så då var det inte så att Gork hade sårat Galasha. För hennes ord var fylld, inte av hat, utan av.. längtan bort från något hon ruvat på länge? Gork kunde inget annat än att försöka sitta still medan Galasha höll om Gork bakifrån med sitt ansikte i Gorks hår. Galasha behövde kanske gråta ut, kanske hon hade ruvat på detta så länge, vad det än var. Kanske Galasha inte fått höra ord som Gork sa åt henne, eftersom Galasha berättat om de onskheter som hänt henne. Hennes far lämnat henne, och hennes mor övergivit henne. Det måste varit tungt att bära på det själv. Kanske Gork kan hjälpa Galasha bära på det, så behöver hon inte göra det själv. Hur skulle Gork formulera den frågan mån tro?
Gork satt tyst, Gork ville att Galasha skulle få gråta ut, Gork ville inte störa henne, för att inte göra henne förskräckt med att Gork började prata plötsligt vilket skulle göra – vad hon gjorde med sitt ansikte i Gorks hår, inte lika bekvämt, som det kanske nu var för henne. När Gork väl hörde hur Galasha började avtona de snyftningar och hörde rörelserna som bara Gork kunde tänka var att torka bort den flod av, tårar? vattenbaserad vätska från Galashas riktigt vänliga och.. vackra ögon. Kanske Galashas ögon var ännu vackrare nu, när hon tvättat dem med detdär lite saltiga vattenbaserade vätskan som Gork hade känt av själv för inte så länge sen, någon timme för att vara bestämd.
Gork vände sig försiktigt om, och såg Galashas ansikte. Galasha’s ansiktet var illröd runt ögonen. Kanske saltvätskan gjorde Galashas ansikte ömt och ont? Det hade ju ändå forsat ur en massa ur hennes ögonvrån, eller vart nu allt kom ifrån. Gork kände med sin hand, bak på huvudet, och ja, det var rätt vått mellan fingerspetsarna. Galasha hade ju nästan öppnat en dammlucka. Gork tog försiktigt med sina tummar, och torkade bort de sista vätskedropparna från Galashas ansikte. Galashas ögon tittade på Gork. Galashas ögon, dom var bruna i olika nyanser, Gork kunde inte förstå hur någon i Mar Gharok kunde tycka att dessa ögon var orent, falskt och onda. Gork såg bara vänlighet, värme, men också en form av emotionell känsla Gork inte var så van med. Sorg. Men de ord som Galasha fått ur sig, med vad som tycktes vara de tårar, eller vätska, i hennes hals. Det kunde inte vara sorg som Gork såg i hennes ögon. Det kanske var sorg, en sorg som hade vuxit och rest sig så högt att det bara fylldes över kanten av det Gork sa innan hela floden brast i Gorks hår. Kanske Gorks ord hade förvandlat sorgen till något mer positivt? Sorg såg Gork alltid som något efter något hemskt hade hänt. Ett förlorat krig, orker bärande på sina egna hem från fronten, eller när en gruva rasat samman och slukat Gorks grannar – som ju för de mesta alltid var gruvorker av olika slag. Hur kunde någon hata någon så oskyldig som Galasha? Gork la ut ett värmande leende där han satt framför henne, och torkade bort hennes sista droppe från hennes kind. Galasha var inte någon som Gork någonsin hade träffat på. Gork hade lite svårt att förstå relationen mellan hennes föräldrar, men de hade sammanslagits och skapat något vackert. Gork sade inte mycket, utan bara höll Galashas ansikte i sina händer, och tittade in i Galashas ögon. De skimrade av den saltiga vattenvätskan som nyligen forsat ut ur hennes ögon. Det var som om Gork såg på nya ögon, de var fortfarande bruna, men skimret, eftersom ögonen fortfarande förde ur sig, envist, en och annan droppe.
Slutligen tog Gork Galasha i sin famn och kramade om henne. Att bli omkramad bakifrån var något nytt för Gork också, visserligen, men det var mer bekvämt att omfamna någon som Galasha, fram ifrån. Gork viskade försiktigt i hennes öra.
“Galashas ögon, vackra. Galasha ser trött ut. Galasha vila lite?”
Gork sneglade på den halm och pläder samlade högen i hörnet bakom där de hade ätit Galashas middagsmums, det som Galasha hade introducerat Gork till att vara Galashas säng, där Gork skulle få sova inatt. Galasha såg trött ut, kanske hennes gråt tidigare hade mattat ut henne, hon föll ju ändå ihop på Gork, och nu även i Gorks famn. Gork rörde sin handflata över hennes hår och rörde handen ner mot hennes hals och sedan upp igen till hennes huvud, i en smekande rörelse.
-
När han vände sig om försökte hon att tvinga fram sitt leende men lyckades inte riktigt än. Hon verkade inte helt klar men hans stora hand verkade just vara det som krävdes för att få henne att slappna av och tillslut sluta gråta helt. Han var så öm, så otroligt varsam vilket fick hennes hjärta att våga vila, våga låta honom hålla det. Hennes huvud lutade sig smått in i hans hand men hon släppte honom aldrig med blicken, lät den ligga vilandes på hans ansikte, ett ansikte som började bli alltför kärt. Det var aldrig meningen att falla men det var just det som skedde, hon föll handlöst för denna ork som kommit in i hennes liv likt en virvelvind, bokstavligen. Han ingav en känsla som om han aldrig skulle låta henne bli skadad, en trygghet som hon aldrig känt och nu aldrig ville släppa. Det där stora leendet började nu komma fram. Det nådde till hans händer där hon satt mitt emot honom. “Gork är för snäll. Du gör mig verkligen lycklig.” Ja han hade verkligen skapat en lycka för henne och det syntes över hela ansiktet.
När han frågade om hon var trött så kände hon äntligen efter och ja hon var helt slut. Det hade hänt så mycket idag att kroppen nu knappt orkade röra sig. Ändå ville hon inte att dagen skulle ta slut, rädd att vakna upp från denna dröm. Ändå envisades ögonlocken med att vara lika tung som sten. Envisheten kunde ta henne långt men denna trötthet var ny. Den fyllde hela hennes kropp, varje muskel och varje nerv. ” jag hade lovat min säng. Är det okej om Galasha sover med Gork?” Hennes huvud kändes tungt och hon lutade mer in i hans famn. Hon tänkte resa på sig så fort han givit henne ett svar. Önskade han sova ensam, vilket hon förstod, så kunde hon göra iordning stolarna och sova på dem. Det hade hon gjort förut när mamma bodde hemma.
You must be logged in to reply to this topic.