Gork stornjöt på gräset brevid Galasha. Gork hade lättat på skorna och låta Gorks fötter svalka sig i vinden och i gräset. Gork och Galasha hade ju ändå gått en bra bit, så fötterna, även om Gork inte visade några externa bekymmer, hade Gorks fötter ändå gnagat fram sin vilja att få lite luft. Gork och Galasha låg där i gräset en bra stund. Gork slöt ögonen och lyssnade på vinden och fåglarna. Gräset genom vinden och diverse småkryp som ändå förde med sig ljud bland buskar och träd.

Jag tror vi behöver röra oss innan solen helt går ned. – Galashas röst, mild och lugn. Gork öppnade ögonen och satte sig också upp. Gräset hade minsann fått en form av både Gork och Galashas kroppsformer. Lite roande var det ändå. Vi fortsätter in i skogen och hoppas att vi kan höra vatten snart – Ja det lät faktiskt som en bra idé från Galasha. Gork reste sig upp lite halv klumpigt, harklade sig och tog sin packning på ryggen. Gork sneglade på Galasha för att se om Galasha inte ville att Gork skulle ta något av hennes packning, men hon såg ut att klara sig en bit till.

Gork tog kosan mot skogsbrynet och hittade snart en stig som snirklade sig igenom skogen, säkert en väg uppvandrad utav skogens alla djur. Kanske skulle Gork och Galasha möta något enstaka djur längs med stigen. Stigar har ju ändå en fördel. Om djuren använder sig av samma rutt flera gånger, så mycket att det bildas stigar av all nedtrampad jord, så måste det ju betyda att stigen kan leda till något vattendrag. Djuren söker ju sig allt för ofta sig till vattendrag för att släcka sin törst. Och Gork och Galasha behövde ju hitta ett vattendrag, åtminstone så fort det bara går, innan det blir för mörkt för att vandra i skogen. Det börjar ju ändå snart börja skymna sig.

Träden var väl en blandning på både tallar med höga trädkronor, och granar med en massa barr och kottar och jobbiga kvistar som piskar en om vad och armar om man nu råkar behöva gå nära dem. Det fanns väl lite andra trädslager också. Gork var inte så jätte bra på att namntyda alla olika små trädsorter. Tallarna var ju långa och var bra virke. Granarna kunde man få fram såväl någon form av underlag och skydd om det nu riktigt kniper.

Stigen som nu ändå slingrar sig lite här och där. Djuren hade ju ändå inte valt den mest fågelvägs riktade spåret. Den slingrade sig upp och ner för små kullar, bland stenar, buskar och ris. Åtminstone var det någorlunda lätt att färdas längs med stigen, dock något smal. Gork kunde knappt gå med båda fötterna på stigen, det prasslade en del när buskar och ris, kvistar och annat stigbråte drogs längs med Gorks ben och fötter. Åtminstone lättare än att trava raka fågelvägen mot vad nu förhoppningsvis är en flod eller vattenkälla. Det såg ut att växa lite bär här och där. Blåa, röda, lila, turkosa, svarta, vita, ja en salig blandning. Det var inte många bär, men det var tillräckligt för att göra skogens golv lite mer än bara brunt och grönt. Kanske fanns det svampar här också. Svampar som är så gott. Gork nynnade på en skogsvandrar hymn, en hymn för skog och mark. Högt nog för Galasha att höra, men inte högt nog för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Å andra sidan, sång har tendens att spridas med vinden, så Gork behövde vara försiktig att inte bli allt för ivrig.

“..Gorak trak bludbash, skarag rauf, (Vi går genom striden, under berget)
Urgron krogor, kragothauf. (Krigarens styrka, våra hjärtan ljuder.)

Blutok ruvok, skogok beir, (Jordens blod, skogens omfamn,)
Vrothar vekar, skarag steir. (Segern kallar, berget stå högt.)

Skogok grol, skarag vrol, (Skogens sång, bergets rop,)
Gorak vandrar, krogor rul. (Vi vandrar här, krigare alla.)

Skarag blutok, skogok trier (Bergets blod, skogens träd,)
Orksprak krogor, vrothar neir (Orkkrigare, seger vi ser.)…”

Gork och Galasha hade nu gått längs med stigen en bra stund, än så länge var solen ändå över horisonten, det skulle vara någon timme eller två, innan det blir alldeles för mörkt, men något kyligare hade det allt blivit. Någonstans skulle ju denhär stigen ta vägen, tänkte Gork.