Gork är för snäll. Du gör mig verkligen lycklig. – Så då hade Gork inte gjort henne illa med sina ord, utan tvärtom, det som Gork såg i hennes ögon var längtan och lycka, inte längre sorg. Hon lyckades få fram ett leende på hennes läppar, som Gork mötte med ett varmt leende.

Gork såg hur hon nickade till svar på hans fråga kring om hon var trött och ville vila.  Jag hade lovat min säng. Är det okej om Galasha sover med Gork? – Gork hade inget emot att sova brevid Galasha, Gork kunde ju då även beskydda henne från eventuella mardrömma, som Gork kunde förstå hon kanske brottades med ibland. Elden var ju också slocknad i eldstaden, så Gork kunde se till att Galasha inte frös, det kanske blev kyligt här på nätterna, bara en tidsfråga. Gork såg dock hur utmattad Galasha var, hon kunde knappt stå på sina egna ben. Galashas flodvåg av saltvattenbaserad vätska – det måste kallas något annat än det, kanske det var vad tårar är för nått. Galashas flodvåg av tårar, ja det lät rätt okej, hade mattat ut henne så mycket. Lyckligtvis var Gork här och stötte henne i Gorks famn.

“Gork dela säng med Galasha. Gork skydda Galasha, och värma ifall kyligt blir.”

Gork steg försiktigt upp, även om han var tvungen att böja huvudet lite då taket på stugan kom emot. Gork höll fortfarande Galasha i sin famn, och lyfte upp henne. Hon var ju lika lång som sin lillasyster Lag, och Gork hade tidigare burit alla sina syskon på ett eller annat sätt, antingen i och med lekar, eller när de somnat på ställen där det inte är bekvämt eller inte är deras skrymsle eller säng att sova i. Även om det inte var långt till den halm och pläd fyllda sängen, kunde det kanske kännas som flera mil borta, för någon som just spenderat – vad som kändes flera timmar, även om det kanske var några minuter av flodvågor av tårar. Gork ville inte att Galasha skulle behöva gå, eller krypa till säng – bokstavligen. Gork tog de få steg det behövdes för att nå utkanten av sängen på golvet. Gork bar Galasha helt i sin famn, i en vågrät position, med Galashas huvud vilande mot Gorks svanskota, med Gorks ena arm under hennes rygg och den andra under hennes knän. Gork gick sedan ner på ett knä för att komma närmare sänghalmen, och lade försiktigt ner Galasha på halmet. Gork vågade inte börja trä av några plagg, det kändes ännu för personligt. Så Gork lät Galasha ligga på halmet och pläderna, med det plagg hon var klädd i. Gork, å andra sidan, tog av sig sin svarta läderkappa som Gork hade haft med sig, och lade sig ner brevid henne, och omslöt henne under läderkappan, så att Galasha inte skulle frysa.

“Vila nu Galasha, Gork är här när Galasha vaknar upp igen”

Gork hade visst slumrat till när Gork av okänd anledning hörde röster i sina drömmar som inte hörde till, dels var rösterna inte i vad Gork drömt om, vilket ju av andra anledningar var om Galasha och Gork, så att höra andra manliga orkers röster i Gorks dröm var lite förvirrande. Gork gnydde lite i sömnen och vände sig mot Galasha’s håll, vilket gjorde att Gork rullade mot väggen. Galasha. Var är Galasha någonstans? Gork öppnade ögonen, det var rätt mörkt i stugan, även om Gork var uppväxt i en urgruvad gruva, där den enda ljuskällan var lyktor i väggen på strategiskt utplacerade platser, och stearinljus lite här och där, så tog det ett par sekunder för Gork att vänja sig i stugans interiör.

Fram dörren stod på glänt, och ingen Galasha syntes till. Men rösterna de fortsatte, utanför stugan.  Vad ska vi göra denna gång? Hänga upp henne på en gren i håret då hon gillar att klättra så mycket? – Den rösten kände inte Gork till. Även om det var en bit bort, så var det av manligt ork kön, något maskulin klang och klumpig och mörk, lite sådär som Gorks bröder när de nått orkpuberteten och tror sig är stora på sig. Ack. Vem pratar dom om? Pratar dom om Galasha? Varför ska dom hänga upp henne i en gren? Kan inte Galasha klättra upp i träd självständigt? Nej, dehär var något annat. Gork gnuggade sig i ögonen och rullade runt på mage och sniglade och kröp till fönstret, som lyckligtvis vättade mot framsidan, jäntemot framdörren.

Jamen, matbordet är också i vägen, men kanske Gork kan slinka sin stora kropp på något vänster för att kika ut genom fönstret. Efter många om och men, men på ändå rekord tid, enligt Gork, luskade Gork ut ett sätt att se ut genom fönstret för att se om Gork fick syn på vad som försigår.

Gå tillbaka! Låt mig vara – Dedär var Galashas röst, hennes röst var skakig i tonen, men modig på samma gång. Vad gjorde hon där ute? Varför väckte Galasha inte Gork för? Vad väckte Galasha till att börja med. Gork får syn på en av orkerna som står en bit ute på framsidan av stugan, de andra måste vara i närheten. Eftersom Gork hörde åtminstone två olika röster, var Gork inte medveten om det var frågan om två eller fler orker utanför stuagn. Gork såg bara skymten av en, men hörde två, dock kunde de röra sig om fler. Så de måste vara källan till rösterna som väckt Gork, och kanske även Galasha. Även om Galasha kanske vaknade före och är orsaken till att orkerna till en början ens pratade. Inte speciellt smart att väcka folk med att prata, på den här tiden på dygnet. Gork kunde inte urskilja orken, som var den Gork såg, men deras stil att gå var lite barbariskt och inte lika civiliserad som Gork ansåg att orker med god avsikt skulle röra sig på, så dessa har onda avsikter här ikväll.

Gork ställde sig bakom den dörr som på vidgavel stod, men fortfarande på ett sätt att Gork inte skulle bli sedd. Om något i denna konversation skulle gå söder, kunde Gork rusa till undsättning, även om Gork visste hur modig Galasha var. Stark och modig. Gork hade förlagt sin kniv, som Gork använde vid närkampsleken med vildsvinet dagen innan, så Gork tog första bästa närstridsredskap som stod lutad invid dörren. En kvast.

Vad har du fått luft ifrån? – Jasså, vet inte alla orker hur enkel anatomi fungerar? Väl klart Galasha har luft i sina lungor, hur skulle Galasha annars kunna andas och vara i liv? Dessa orker var ju inte riktigt de smartaste. Till och med Gork visste hur luft fungerade i mån om andning. Kanske deras föräldrar inte satt dem i korrekt utbildning, var det också inte för sent för dem att röra sig utomhus vid denhär tiden på dygnet också? Gå – Detdär var Galashas röst igen, men mer bestämd, hon lät nästan mer ilsken än rädd nu. Modigt av henne att stå upp mot två eller var det flera orker, mitt i natten dessutom. Kanske Gorks kram under gårkvällen hade gett Galasha ny styrka. En mot två var lite oartigt ändå – eller om det var fler än två hade Gork inte kunna verifiera ännu, och vad Gork kunde lista ut från fönstret tidigare, såg de ut att vara något större än henne också. Med Galashas ord, hörde Gork att en av orkerna hade rusat mot henne, och kraschat i stugans yttre vägg. Så Galasha var smidig vid rörelserna, listiga lilla vän. Dörren rörde sig och stängdes nästan av kraschen som orken hade gjort sig för. Nu såg Gork ännu sämre ut genom dörren.

Sen hörde Gork en smäll som om något träffade någon. Var det Galasha som lyckades träffa någon av orkerna, eller värre – var det någon som lyckades träffa Galasha? Gork försökte försiktigt röra på dörren för att kunna få en bättre blick utåt. Smällen följde ett ljud som Gork bara kunde ana var en kropp som slogs omkull på marken. Efter några sekunder hörde Gork ett grymtande oväsen från en av orkerna. Svor gjorde han också. Vad riktigt försigick där ute? Skulle Gork ingripa, eller fortfarande ligga i lur bakom dörren. Gork kunde med näppa urskilja tre olika röster utanför, så åtminstone tre orker var det.

Skulle Galasha bara ge Gork en signal, men kanske Galasha inte visste att Gork var vaken? Gork höll hårt om sin kvast, fick bara Gork en chans att överfalla en av orkerna skulle det åtminstone göra det lättare för Galasha. Men hur. Gork kunde inte se om Galasha var nära, eller längre ifrån stugan. Och var orkerna stod i jämförelse med henne. Det var väldigt svårt att se där Gork stod, redo att ingripa.

Gork hörde en närkampsstrid mellan Galasha och någon av orkerna, eller alla inblandade. Ett skrik. Det var Galasha. Nej låt bli!!! Jag vill inte! – Nu var Galasha verkligen i knipa. Gork kanske skulle ha gripit in tidigare och inte låtit det gå såhär långt, måtte det inte varit försent, hopppas Galasha inte är blodigt sårad.

Dörren den small från gångjärnen på den lilla stugan, med en knall av järn som brister från trä på grund av en väldig kraft som vid en explosion. Gork med en ilska i sina ögon, brakade igenom dörren som en tjur som ser rött.

Orken som ännu höll i dolken påväg att ge den till orken som höll Galasha i håret. Var först att ligga på marken. Gork hade kolliderat i magen på honom med sin jättelika kropp. Så det var tre stycken ynkryggar som hade förstått det hela fel. Galasha var modig som hade försökt försvara stugan från dessa tre korkskallar. Även om Gork bara hade en kvast med sig i närkampen visste Gork vad han höll på med. Bugdurash hade hantverkat flera olika redskap, även de som eventuellt kunde efterlikna en kvast av någon form, och det hade Gork och Grom spenderat timtals med tid på att kvalite testa genom att kämpa mot varandra. Medan den ena orken låg på marken och hämtade sig från den enorma kollisionen med Gork bröt Gork upp och siktade sig in på han som höll Galasha i håret.

“Släpp min Galasha”

Gork ropade med en så enorm argsint röst, att marken den skallrade där Gork med båda benen rusade mot orken som tittade förvirrande på Gork. Orken hade inte mycket annat val än att släppa Galasha i marken eftersom han flög sidledes mot en trädstam med Gork under armen. Gork var ursinnig, både på dessa dårar som gav sig på Gorks Galasha, och på sig själv som inte ingrep tidigare för att hjälpa Galasha. Galasha var sårad, hon hade skrikit, hon var i händerna på dessa onda orkar. Gork var inte ännu helt säker på hur sårad hon var. Gork kanske inte ens behövde sin kvastvapen. Gork spenderade hellre tid på att jaga dessa byfånar än att ha tid att fäktas med dem om saken. Gork tog till knytnävarna och träffade orken lite här och där. Orken som nu låg fastklämd mellan Gork och trädstammen, försökte förtvivlat att skydda sig med vad han kunde, förgäves. Gork hade övertaget och lyckades få in ett par slag både på övre kroppen och under kroppen. Det var lite svårt att träffa någon som sprattlade som fisken på land i ens grepp. Men Gork var arg, de hade gjort Galasha illa, Galasha hon som var så vänlig och rar, hade blivit utsatt för våld, något som Gork kunde ha förhindrat om Gork skulle ha gripit in tidigare, och inte väntat bakom dörren. Gork var faktiskt mer arg på sig själv när han väl tänkte efter. Hoppas att Galasha förlåter Gork när allt detta är över.

Gork hade helt glömt bort de andra två orkerna, den ena hade Gork kolliderat och låg på marken, åtminstone för en minut, den andra hade kommit upp bakom Gork och slagit honom i huvudet med något hårt. Det gjorde ont, men Gorks skalle var ändå tålig. Gork var uppvuxen med småbröder, inte första gången Gork blivit slagen med något hårt, skarpt eller trubbigt i huvudet vid alla små närkampslekar som Gork, Muz och Grom haft. Ett till slag kom i huvudet. Gork hade ju inte rört en fena, varken fallit ihop eller reagerat på det första slaget, så inte helt förvånad var Gork när det andra slaget kom.

“Vart i hela världen kom du ifrån” röt orken bakom Gork. “Vi hade så roligt med lortorken, varför kom du och förstörde för oss?”

Gork vände sig om i samma veva som bråkstaken var på väg med ett tedje slag. Om det var den flod av adrealin som rann genom Gork, eller om det var instinkten att Galasha var i fara, visste Gork inte. Men av någon okänd anledning hade Gorks reflex slagit igång med någon underlig kraft, för mittiallt har Gork det vapen som bråkstaken hade slagit honom med, i sin andra hand. Gork hade lyckats fånga slagträt i stunden av att orken hade försökt slå till honom en tredje gång.

“Du röra Galasha. Du ångra dig, Gork arg”

Gorks röst röt genom natten. Orken som hade haft slagträt i handen var nu utan ett slagträ. Gork höll i det med sin vänstra hand. Gorks högra hand höll fortfarande den andra orken i kragen där han var fastklämd mot trädstammen. Gork tittade på han som hade kommit upp bakom honom. Gork höll fortfarande i slagträt med sin vänstra hand, men bestämde sig snabbt att kasta det iväg bland staketet på den vänstra sidan av stugan. Det var ändå en orättvis närkamp, Gork hade släppt sin kvast, och då kan inte denna ork tro att han kan komma här med ett slagträ. Äkta orker slåss med knytnäven.

Gork släppte taget på den ork som var fastklämd mot trädstammen, och med en duns föll orken till marken, och höll sig med händerna framför huvudet där han låg på marken.

“Försvinn härifrån, rör inte Galasha, under Gorks beskydd nu!”

Gork var förberedd på en underlägsen närkamp, om orkerna inte begav sig bort från Galashas stugtomt. Gork var redo att beskydda Galasha.

(övre/t.v: Gork, påväg att kollidera med den första orken, efter att Gork brakat igenom Galashas framdörr)

Gork fortsatte spänna blicken i orken framför Gork.

“Kom igen grabbar, vi sticker härifrån. Smutsorken har ett monster, som hon säkert har förtrollat” sa orken som stod framför Gork, och drog upp han som legat på marken längst, den som Gork hade kolliderat med in i trädet kröp först på alla fyra och sedan harklade han sig upp på två ben och lade dem på ryggen och sprang ikapp sina vänner. Gork gormade efter dem. Gork ville verkligen inte se dem mer, men Gork var angelägen om att de kanske inte var sista gången de såg dem. Galashas stuga var kanske inte den bästa platsen att starta en ny klan på.

Galasha kom rusande mot Gork, och kramade om Gork. Är Gork skadad? Snälla säg att Gork inte är skadad? Jag kommer inte förlåta mig själv om du gjorde dig illa. – Gork’s ilska försvann lika fort som den kom. Gork hade inte glömt bort Galasha, men Gork var så ursinnig på de andra orkerna, att han inte märkte hur Galasha nu omfamnade honom så gott hon kunde. Gork sken upp igen och gav Galasha ett leende. Gork kanske hade några skrapsår här och där från då han brakade igenom dörren, och det kändes rejält i kroppen av att kollidera med folk. Slagen i huvudet kunde han överleva med en mild huvudvärk, men för övrigt var Gork oskadd.

“Gork okej, oskadd. Galasha blöder” Gork hade spänt blicken i det sår Galasha hade på armen, orkjävlarna hade lyckats riva upp ett rejält sår på Galashas vackra arm. Gork hade dock sagt åt orkerna, att Galasha var Gorks. Gork och Galasha tillhörde ju nu en och samma klan, så medan Galasha var Gorks, så var ju även Gork Galashas. I denna nya klan skulle inte Galasha vara ensam längre, klanen skulle vara en i allt.

Gork kramade om sin vän hårt, där de stod i nattmörkret utanför Galashas stuga. Stugan saknade för tillfället dörr, och dörrkarmen var rejält sönder.

“Förlåt för Galashas dörr. Förlåt att Gork var för sen. Galasha sårad, blöder. Gork skulle ingripa tidigare” viskade Gork, medan han fortfarande kramade om henne, Gork ville inte släppa taget om Galasha. Gork såg dock till att hon fick luft. Gork kände den värme som Galasha förmedlade i nattkylan. Galasha var så skön att krama om, Gork älskade att krama Galasha. Gork smekte Galashas hår, som nu var lite trassligt efter att orkjäveln hade hållit henne i håret så barbariskt och elakt. Stackars Galasha, Gork beskydda Galasha från elaka orkjävlar. Gork fortsatte att smeka Galashas hår och kramade om henne.

Nej det var jag som inte ville riskera att du skulle göra dig illa. Du gjorde inget fel! – Gork var ändå lite missnöjd på sig själv att han inte ingrep tidigare. Gork hade stått bakom dörren och väntat på rätt tillfälle att hjälpa Galasha. Låt oss försöka sova lite till så ger vi oss av från denna hemska plats imorgon. Då hittar vi ett perfekt ställa för att starta en klan – Ja, det lät faktiskt som en ganska bra idé av Galasha. Stugan var ändå för liten för Gork och Galasha, nu när de två var en klan. Gork tittade på det vackraste leende Gork sett, Galashas leende och följde med Galasha in tillbaka till stugan igen.

“Ja, vi resa bort härifrån, stugan ändå för liten för Gork och Galasha.” Sa Gork medan han följde med Galasha in till stugan. Galasha vägledde Gork tillbaka till sänghalmen, och, försökte Galasha indikera att Gork och Galasha skulle gå till sängs tillsammans igen? Gork blev ännu mer gladare. Gork låg sig ned på halmbädden och fick sin egen läderkappa översig och Galasha.

Vi kommer behöva gå upp tidigt imorgon innan min gamla klan kommer hit. De kan vara arga på att vi gjorde illa deras klanmedlemmar. – Det var ju deras eget fel att de gav sig på Galasha sådär mitt i natten. Gork skulle kanske ha tagit lite hårdare i, så att de skulle tänka två gånger innan de försökte närma sig stugan igen. Även om Gork kunde klara sig mot ett par orker ensam, ville Gork absolut inte förorsaka att Galasha hamnade i knipa eller skulle bli hårt sårad. Så idéen att ge sig av vid gryningen var inget Gork motsade sig om. Gork hade ju ändå sin Galasha. Galasha lade sig ner med sitt, väldigt söta, ansikte mot Gorks övrekropp. Och det såg ut som att Galasha drog in luft. Gork gjorde likadant, och drog in doften av Galashas hår, och lite halm.

Just ja jag kan ju inte låta min arm blöda. – Gork hade ju helt glömt bort att Galashas ena arm blödde, Gork var så upp i varv efter närkampen med orkerna, och att Galasha var tämligen oskadd och i Gorks närhet igen, att Gork hade glömt bort att Galasha ju var sårad. Gork satte sig också upp i samma veva, och var på väg att hjälpa Galasha. Dock var Galasha fortfarande kvickare än Gork, och var snabbare på benen och i nästa sekund hade Galasha sin arm omlindad och var brevid Gork igen. Jag älskar verkligen att få vara i din famn. – Gork log med sitt ansikte på halmbädden, med Galasha i sin famn, och Gorks ena hand på Galashas hår, som smektes. Och den andra handen omkring Galashas rygg, för att försäkra att Galasha var i säkerhet, och inte längre ensam.

“Gork älska Galashas famn också” viskade Gork som svar, och tittade lugnt på sin lilla Galasha efter att hon slutit sina ögon och slumrat in. “Gonatt min Galasha” viskade Gork till slut.

—–

Vid gryningen vaknade Gork upp, med Galasha ännu i sin famn, där de låg på halmbädden. I Gorks och Galashas nya hem skulle de minsann ha ordentliga sängar. Gork skulle snickra lite, och bygga dem en ordentlig stuga. Gork smekte Galashas hår, åh vad Gork älskade Galashas mjuka, lena, sköna hår. Gork kunde inte få nog av att smeka det. Men, upp skulle de.

Gork travade sig upp, försiktigt, för att inte väcka Galasha allt för fort. Gork gick sedan fram till eldstaden och kitteln där gårdagens middagsmums hade tillreds. Det kanske fanns lite proviant kvar från gårdagens jakt, som kunde livnära Gork och Galasha på sin resa bort från denna plats. Nu skulle Gork bara hitta sin ryggsäck för att börja packa ner några verktyg som Gork inte hade tagit med sig från sin hemboning, men som Gork hade sett ligga omkring vid Galashas stuga. De behövde en yxa och en såg, för att fixa fram virke. En hammare och spik var ju också viktigt, även om både Gorks storesyster och mamma hade lärt Gork olika sätt att bygga stockhus. Lite lustigt var det väl att Gork kunde den kunskapen, när Gork var uppvuxen i en gruva. Samma konstruktionsteknik användes vid belägringar och vid fronten, så Gorks mamma hade sett till att Gork visste om olika virkes tekniker.

Galasha. Gork fick faktiskt inte nog av sin nya vän. Gork bestämde sig därför att sätta sig ned på brevid halmbädden och titta på den otroligt vackra varelsen som låg och sov under Gorks läderkappa. Med båda händerna på knäna, höll Gorks sitt huvud uppe, och tittade lite drömakigt på Galasha.

• This reply was modified 1 år, 4 månader sedan by MarekTemplan. Reason: formating
• This reply was modified 1 år, 4 månader sedan by MarekTemplan. Reason: formating part 2

Godmorgon Gork – Galasha hade vaknat och satt upp i halmbädden. Hennes hår brydde sig Gork inte om att var lite ruffsigt, Gork hade ju smekt det halva natten, Gork gillade ju ändå så mycket Galashas lena och sköna hår.

“Godmorgon Galasha”

Gork log tillbaka på Galasha. Hoppas du fick sova gott. Jag sov väldigt bra sen – Ja, de hade varit en livlig natt, Gork hade dock fått sova gott, med Galasha i Gorks famn. Gork hade kanske fått lite kallt om ryggen, men det gjorde inget när Gork hade Galasha.

“Ja, Gork sov bra. Galasha mår bra?”

Gork såg att Galashas bandage runt armen, där skurkorken hade skurit henne igår natt, inte hade blödit igenom. Galasha såg ändå ut att må bra, Galasha hade ändå varit med om mycket de senaste ca tjugofyra timmarna. Ska vi äta innan vi packar det sista och ger oss av? – Mat? Gork älskar Galashas mat, och ja, Gork och Galasha borde ta något att äta så de båda orkade vandra lite. Gork nickade som svar på frågan om mat.

Vad kan behövas – Galasha frågade tydligen lite öppet vad de kan tänkas ta med sig från hennes stuga. Gork hade några enkla redskap i sin packning, en handyxa för att få ved, ett ihopfällbart fiskespö för att fånga någon fisk – skulle Gork hitta en flod med fisk, någon liten gryta för vad än Gork kunde fånga och sedan mestadels klädesplagg. Men från Galasha’s stuga, ja, vad kunde de få med sig. Gork och Galasha behövde verktyg, åtminstone något att få ihop någon form av hydda eller stuga vid destinationen. Kanske det fanns någon enkel hammare, kanske Gork kunde använda Gorks handyxa för sånt. Å andra sidan, de kunde även byta till sig lite redskap på vägen, i utbyte mot jaktbyten och annat. Men onödigt om Galasha hade verktyg, något helt tungt skulle de inte behöva ta med sig. En spade, hammare, såg? hade Galasha sånt månne.

“Verktyg, Galasha och Gork behöver verktyg. Har Galasha enkla verktyg? Hammare? Såg? Spade? Gork har handyxa och fiskespö.”

Gork tänkte lite mera, vad mera kunde de behöva?

“Gryta? Några koppar att äta från, dricka från”

Vad mer kunde Gork och Galasha?

Jag vet tyvärr inte vart vi ska gå då jag aldrig rört mig utanför detta område. Har du någon aning? – Långt ifrån Galashas dumma och elaka klan. Vart exakt hade Gork inte ritktigt tänkt på heller. Antingen kunde de röra sig söderut och söka reda på floden som lär slingra sig mot havet söder om Mar Gharok, eller så röra sig norrut, eller österut.. eller västerut – även om Gork kom västerfrån.

“Gork och Galasha vandra bort från Galashas elaka klan, så långt att de inte skada Galasha mer. Vart gör ingen skillnad, Galasha har Gork”

Gork såg hur Galasha hade gjort i ordning den sista biten av köttet från vildsvinet de hade jagat igår eftermiddag. Middagsmums, fast kanske nu morgonmums. Gork tog gladeligen emot biten som Galasha gav åt Gork. Mums.

Vi skulle behöva hamna på en väg där många rör sig och där vi kanske kan byta till oss saker. Också lättare att hitta vandrade som kan tänka sig att vara med i en klan. – Ja, det var minsann en bra idé. Byteshandels är Gorks och Galashas viktigaste verktyg för att få till sig de redskap och grejer som de inte kan ta med sig från Galashas’ stuga. Därifrån Gork kom, var ändå en rätt ordentlig väg, men den gick åt Galashas’ klan’s riktning, så Gork och Galasha kanske vill gå tillbaka till någon vägkorsning och ta en annan riktning. Norrut fanns det ändå rätt mycket plats, men en väg där många rör sig, ja, Gork kände inte riktigt till vart alla handelsvägar i Mar Gharok gick, Gork och Galasha kunde försöka satsa på att nå den stora floden, som vad Gork visste, gick ända upp till Dvärgaland. Det kanske fanns någon idyllisk plats där Gork och Galasha kunde etablera ett fotfäste för deras nya klan.

“Gork håller med Galasha. Viktig väg bäst, men svårt att hitta. Gork inte känna Mar Gharok’s land så väl.”

Gork packade ner några få bestick, och tittade på den stora grytan som fanns i Galashas’ stuga, ja, den vore bra att ha, men alldeles för stor och tung för att bära med sig. Lite pläder och skinn kunde Gork och Galasha dock behöva om de behöver sova under stjärnhimmeln några nätter.

Ska vi börja röra på oss innan fler orker kommer? Du får välja åt vilket håll vi ska gå. – Ja, det är dags att börja bege sig bort från Galashas’ dumma klan. Gork nickade och sa

“Ja, äta har Gork och Galasha gjort. Tillbaka där Gork brottats med vildsvinet igår, och sedan västerut en kort bit, för att sedan ta norrut vid första bästa vägskäl.”

Gork tittade på Galasha som hade sträckt ut sin hand. Gork sken upp, skulle Galasha faktiskt vilja gå hand i hand med Gork? Åh vad Galasha var en fin ork och vän som ville hålla Gorks hand. Gork sträckte gladeligen fram sin hand, och tog Galashas’ hand i sin, och gick mot ytterdörren på stugan.

Gork njöt faktiskt. Inte hade Gork trott att Gork skulle ha träffat någon så perfekt som Galasha, och på så kort tid efter att Gork lämnat sin egen klan. Och nu skulle Gork och Galasha bilda sin egen klan, bort från bägges tidigare klaner. Gork var lite smått förtjust i Galasha. Galasha hade ju ändå tillrett ett så smaskigt middagsmums av vildsvinet Galasha så smart jagat fram för Gork att göra sista stöten på. Galasha hade också beskyddat Gork under natten, även om Gork fortfarande var lite illa till mods att Gork inte rykt ut till Galashas räddning tidigare än vad Gork hade gjort. Men ändå, Gork hade fått beskydda Galasha under resten av natten, och nu gick Gork och Galasha hand i hand, mot nya horisonter.

Galashas något mindre hand, omslöts av Gorks. Gork ville inte klämma om hennes hand för hårt, men i ett ordentligt tag ifall det skulle hända något på vägen så att Gork snabbt kunde försvara Galasha från den okända faran.

Efter ett bra tag kom Gork och Galasha fram till vägen där Gork tidigare vandrat, innan Gork vek av för att kolla in skogen. Gork och Galasha hade vandrat mestadels av dagen. Även om det inte kändes som det, inte i Galashas närhet. För Gork kändes hela vandringen från stugan till vägen som ett ögonblick. Gork hade tänkt fråga Galasha om Gork kunde bära något av hennes packning, om hon kanske kände att hennes packning var för tung för henne. Gork hade till vana att jaga med sin far med tung packning, eftersom jakten inte alltid var så nära hemmet. Gork och Gorke far hade oftast behöva spendera dagar hemifrån för att hitta det de jagat efter just då. Och med tiden hade Gork byggt upp en styrka att Gork kunde bära på lite mer än vanligt.

Å äntligen. Galasha’s röst var det bästa Gork visste nuförtiden. Hela vandringen hade Gork och Galasha småpratat, inte för högt för att inte dra till sig oönskat sällskap, men Gork och Galasha hade utbytt kommentarer kring olika trädesarter, växtarter, vilken spillning som tillhörde vilket av skogens många djur, diskuterat fågelarter och allmänt beundrat varandras sällskap. Men att höra Galashas röst, var det Gork var mest förtjust över. Hennes röst var värme, lugn och trygghet. Gork kunde lyssna på Galashas röst i evigheter. Med lite mums emellan. Med tiden skulle ju Gork ändå blivit hungrig.

Är du hungrig Gork? – Med tanke på att Gork just tänkt på mat, så var ju Gork faktiskt rätt hungrig. De hade plockat lite småbär och svamp längs med skogsstigarna. Bären kunde man äta som de var, men svamparna behövde tillredning. Gork hade tänkt på sin familjs Svampkladd som Gork var rätt förtjust i. Även om det var rätt enkel tillredning. Bara kladda tillredd svamp, med några örter för lite extra smak. Men ja, Gork var faktiskt hungrig

“Ja kära Galasha. Gork hungrig, Galasha hungrig också? Gork och Galasha behöva slå läger först, sen fixa eld, och jaga eller hitta mat!” Gork tittade glatt på Galasha.

Gork såg hur Galasha gick mot en glänta vid vägens kant, slängde av sig sin packning och dök ner på gräsmattan på sin rygg och sträckte ut benen på gräset. Var vandringen, eller packningen för tung för Galasha? Gork skulle se till att Gork tog mer packning än Galasha. Ge mig bara lite tid så ska jag starta en eld. – Gork kunde kanske leta reda på mat, eller brasved under tiden, men ändå, ville Gork bara titta på Galasha, där hon låg i gräset. Bara en minut, kanske tre. Galasha var faktiskt en väldigt vacker ork. Även om Galasha var något kortare än vad Gork var van med att orker i hennes ålder var, men det brydde sig inte Gork om.

Gork tittade lite sig omkring, skulle platsen de valt vara nog? Vägen visade spår av hovar och fotspår här och där, så det var en aningen aktiv väg minsann. Nu visste Gork inte hur mycket folk som kunde röra sig nattetid längs med vägen, om de hade goda insikter, eller onda. Stråtrövar förband och annat kunde ju dra sig längs med vägen. Gork hade dock ett minne av att orkerna i Gar Oroth, de som egentligen styrde Mar Gharok. Eller hade mest att säga om saker. Dessa hade gjort det så, att de huvudvägar för handel och transport av råvaror, skulle vara beskyddat av Gar Oroth. Det gick så långt att en del vägstreckor patrullerades, såväl dag och natt. Även om stråtrövar förband alltid var en risk, skulle de huvudvägar som slingrade sig mellan de större städerna och gränsområdena, vara beskyddat. Dock, det var alltid en risk att slå sig ner såhär nära vägen ändå.

Tror du detta bli tillräckligt bra eller ska vi röra på oss längre ifrån vägen? – Så Galasha hade tänkt på den saken också? Vad skulle Gorke far säga? Gork och Galasha behövde brasved och gärna något att äta och dricka. Att hitta en flod vore bäst, kanske det fanns fisk. Djur letade sig ju ofta också till vattendrag för självklara skäl.

“Gork inte ser flod, kanske bäst leta flod, där slå läger?”

Gork satte sig ner, med ett duns, så att marken vibrerade lite omkring epicentret där Gorks bakdel landat i gräset. Och ett till duns, när Gork lägger ner ryggen på gräset. Detta såklart så nära Galasha som möjligt.

“Gork och Galasha vila lite, sen Gork ta Galashas packning och Gork och Galasha gå leta flod!”

Gork slöt sina ögon, och lade händerna under huvudet och njöt av fågelkvittret och ljudet av vinden genom trädens löv. Bara en liten stund, ligga i en glänta, brevid Galasha. Bara en kort minut.