Zifri var glad att bli skickad på uppdrag, det gav henne en känsla av syfte och sådant hade hon ont om senaste tiden. Det kändes inte alltid som att resten av alverna litade på henne, men det var förståeligt med hur märkligt hon ibland tänkte och hur virrig hon ibland kunde vara. Men hon hade aldrig problem att fokusera under uppdrag, hon visste varför hon var där och vad som förväntades av henne. Observera, rapportera, ingrip om det finns behov, undvik att försätta dig själv i onödig fara. Väldigt tydliga direktiv.

Hon log åt Sunniva när hon landade på hennes axel och hon lutade huvudet bekvämt mot fågeln för att ge henne lite kel. Under tiden betraktade hon gruppen under dem och liksom Camthalion så besvärade både facklorna och hanteringen av djuren dem. Hon såg mot Camthalion som redan hade dragit bågen och hon skakade på huvudet, hur mycket hon än förstod instinkten och fastän det var helt i linje med vad Aenya förväntade sig av dem. De kunde enkelt klara av den där människogruppen, de behövde inte förstärkning för det.

Men det tog ändå emot för Zifri, kanske för att hon kände igen en av människorna. De hade aldrig träffats, men hon hade observerat honom länge på avstånd, samma som resten av byn, och han verkade inte vara en hemsk person. Hon hade såklart aldrig sett honom interagera med en alv, eller skogen för den delen. Bara sett honom bygga saker och umgås med de andra människorna. Hon skakade på huvudet åt Camthalion och gav fågeln en enkel, vänlig beröring innan hon ryckte lite på axeln och Sunniva flög bort.

Zifri satt uppe på en gren när hon bevakade människorna, och plötsligt hoppade hon ut från grenen och landade framför människogruppen, händerna upphöjda för att visa att hon var obeväpnad, med ett ömt uttryck. Visst hade hon pilbågen på ryggen och en dolk som var fäst vid höften hennes, men hon i stunden ville visa sig ofarlig.

“Mitt namn är Zifri. Jag ber er att genast lämna skogen med era facklor och att ni behandlar era djur med den respekt de förtjänar. Gör detta och ingen kommer komma till skada.” Hon stod lågt, hennes huvud lätt lutat åt sidan, hennes stora runda ögon vandrande från ena till andra människan och bevakade dem noggrant. Hon visste hur dumt det var, hon visste att flera av dem säkerligen hoppades på att stöta på alver för att slåss, tydligt på deras dragna vapen, men hon ville försöka lite prat först. De kunde inte veta att hennes händer och röst också var vapen om de beslutade sig om våld.

För ett ögonblick kändes det som att Zifri själv hade blivit skjuten av pilen. Människan hade inte varit något hot mot henne, men hon kunde samtidigt förstå Camthalions agerande, då hon hade agerat snarlikt om vapen blev dragna mot honom. Helt plötsligt hände allting samtidigt, under den korta tiden hennes huvud hade anpassat sig till första händelsen. Eld, spring, hundar som kom springande mot henne och helt plötsligt Camthalions skrik.

Hennes kropp ville agera på allting samtidigt, men hon var tvungen att prioritera Camthalion och var på väg att rusa mot honom, hennes hand höjd för att fånga honom. Innan hon hann göra någonting dock blev hon nersprungen av hundarna som sökte sig till henne för skydd, bort från sin våldsamma ägare, till säkerhet från eldarna, till en ny källa för trygghet i Zifri. Så hundarna klumpade sig kring Zifri som tappade fokus och hörde hur Camthalion slog i marken, ett ljud som sannolikt skulle hemsöka henne en lång tid framåt.

Hon var stum från situationen, då hon kunde känna hur eldarna också spred sig omkring henne, men särskilt insikten att Camthalion hade fallit rakt ner i marken och in i elden. Hon reste sig upp trots de intensivt trygghetssökande hundarna och slängde ut sina händer. Marken omkring dem skakade och jord bokstavligen exploderade ut ur marken och regnade över elden för att släcka den någorlunda, till Zifris stora ansträngning. Hon lyckades inte täcka allt, men mycket, då hon ändå agerade så snabbt. Hundarna gnydde från de många olika ljuden och Zifri var tvungen att stöta sig igenom dem för att ta sig till Camthalion.

Hon slängde sig över jordhögen och började gräva fram Camthalion, med hjälp av hundarna som också grävde och snart fick hon tag på hans arm och drog fram honom.

“Camthalion! Snälla säg någonting!” Skrek hon till och ryckte ut honom ur glöden och jorden, hennes ögon våta från den intensiva situationen och sänkte sig ner på marken och lät honom ligga i famnen hennes.

Situationen var överväldigande och hon insåg inte ens att hon var ledsen förrän hon kände tårarna rinna ned för hennes kinder. Hon såg sig om och insåg att det fortfarande brann på ställen, även om det mesta redan var släckt. Han hade rätt, även om han inte hade full insikt i situationen. För ett ögonblick var hon däremot redo att låta skogen brinna, men kom på sig själv och istället såg mot hundarna.

“Få undan honom!” Ropade hon och vände sig tillbaka till elden. Hundarna tog tag i hans kläder och släpade bort honom från det värsta och Zifri föste runt med armarna, och vinden tog tag i de stora jordhögarna hennes magi hade orsakat, och hon blåste jorden över lågorna. Hon gjorde detta några gånger och snart nog hade hon släckt elden helt, hon kunde inte hitta ens lite glöd. Så fort det var klart så rusade hon tillbaka till Camthalion och föll på knä bredvid honom där hundarna hade släpat honom.

“Camthalion!” Hon tog hans huvud i båda sina händer, utan att tänka på hur ont det skulle göra för honom. Hon snyftade till och kunde höra sitt egna hjärta bulta vilt, vilket fick henne att komma på att söka sig med ena handen till hans hjärta för att känna efter slag, och självklart bultade hjärtat i panikfart.

Hon slöt sina ögon då och lyssnade på hela hans kropp, någonting hon gjorde genom att låta hennes magi flöda genom kroppen hans, vilket kanske skulle vara smärtlindrande för Camthalion då hon använde sig av en läkandekonst hon lärt sig tidigare, men aldrig helt listat ut. Nu kändes den däremot självklar, och hon böjde sig över honom med slutna ögon medan hennes bakre sinne identifierade alla hans skador för att lista ut vad hon behövde göra.

Under tiden började lite olika djur närma sig de två, potentiellt attraherade av sorgen de utstrålade, ett rådjur, skogsmöss, en grävling, en orm och en salig blandning av andra djur som nu sökte sig nära Zifri med vad som kunde tolkas som tröstande avsikt medan hon snyftade över Camthalion.

Hon helt ignorerade att han försökte stöta undan henne och förde sina händer över hans kropp. Tårarna forsade och hon lutade sig över honom trots försöken till motstånd från Camthalion och kunde känna hur de olika djuren började stöta till henne, stryka sig mot henne och visa sitt stöd. Hon log åt deras empati och hon omfamnade Camthalion. Hon lät instinkterna styra och struntade i allt som hon hade lärt sig, hon tog till sig av sin omgivning, alla energierna som omslöt dem och lät skogens kärlek lite styra henne.

Hon kunde känna djurens energier tillsammans med skogens färdas genom henne och även hur lite av hennes egna energi också sedan lämnade henne för att läka honom. Hon var sinnesnärvarande nog att veta att det som pågick var någonting positivt, inte negativt, hon visste på något sätt att inget av djuren kom till skada, men att de delade med sig av energier och hon kände även från hur energi lämnade henne att hon inte förlorade någon del av sig själv, nästan som att hon fanns till för att vara den här formen av kanal mellan naturen och de medvetna.

Under tiden började brutna ben linjera sig, hamna rätt, brännsår började dra sig tillbaka, huden började se sig lik ut igen och rök och jord tvingade sig ut hur hans kropp och lungor. Zifri såg ingenting av detta hända, utan fokuserade enbart på att hitta alla hans skador och lät sin energi flöda in i honom överallt där den behövdes.

Om en utomstående betraktade detta så såg det nog väldigt märkligt ut, ett kluster av djur som stod tätt nog omkring en alv att de berörde henne, och hela situationen hade en overklig känsla till sig, den var inte någonting man kunde stöta på naturligt.

Zifri log åt honom och strök kinden som redan såg mycket bättre ut. Hon låtsades vara lite förnärmad att han stötte undan djuren, det var en ganska mysig känsla, men hon var mest glad att han hade energi att göra någonting överhuvudtaget. Hon omfamnade honom med ett ordentligt grepp och tårar rann ner för hennes ögon av glädje för situationen. Han mådde bra. Bra nog att vara rationell, hur irrationell han än må vara i normalläge.

“Uppdraget kan vänta, men jag håller med om att vi borde flytta på oss.” Hon log åt honom och lyfte upp honom, lite med hjälp av hundarna som hjälpte knuffa upp honom på sina fötter. Efteråt klev rådjuret fram och hon föste upp honom på rådjurets rygg, hennes leende ett resultat nu av hur hjälpsamma djuren var. Hon kunde vänja sig med det här.

När rådjuret började röra sig inåt i skogen med Camthalion sprang Zifri med på sidan om, och hundarna följde efter henne medan resten av djuren återgick till sitt. Under tiden kunde hon däremot inte låta bli att tänka på människorna, för de skulle säkerligen komma tillbaka. Och Viseroy Heron? Hon skulle behöva titta närmare på det också. Vad pågick bland människorna just nu egentligen?

Zifri klappade rådjuret ömt som tack för all hjälp och gick sedan närmare Camthalion. Hon log åt honom och när han sänkte sig ner i hålet så kröp hon in efter och höll om honom där de låg tätt ihop.

“Fryser du?” Hon placerade sin panna mot hans. Hon undrade om det var hennes magi som kylt ner honom för att på något sätt hantera brännskadorna. Det var det enda hon kunde komma på.

“Eller vill du bara ha en ursäkt till att mysa?” Hon log åt honom.

“JAG ÄR VAKEN!” Ropade hon ut när han ropade hennes namn. Hon hade råkat somna även om hon lovade sig sjäv att vara vaken och när han vred på sig och hon fick bättre syn på vad som pågick skyndade hon sig ut ur hålet och drog honom med sig.

“Jag vet inte vad som händer!” Hon såg på honom förskräckt och visste inte riktigt vad ens hon kunde göra. Hon placerade händerna på hans bröstkorg för att försöka känna av hans skador som tidigare, men det var inte alls samma sak. Antingen hade hon tappat hur hon gjorde, vilket i stunden var helt instinktivt, eller så var han inte skadad. Men skadad var han, för ont hade han. Hennes ögon började tåras och hon tog tag i hans hand, och höll den hårt.

“Förlåt! Jag måste ha gjort någonting med min magi! Jag vet inte hur jag stoppar det!” Sedan Camthalion kom tillbaka har hennes magi levt vilda livet, hon hade gjort så många saker senaste tiden som hon inte hade haft en aning om att hon kunde. Var det här en till?

Zifri stirrade på honom med stora ögon och häpnad när det började bli synligt att han förändrades. Hon borde kanske ha haft dåligt samvete, men i stunden tyckte hon bara att det var vackert, ett slags övernaturligt under det som pågick framför henne. Hon till och med log.

Hon satt i gräset och stirrade på honom när han började ta in förändringen och började sedan skratta när han bokstavligen jagade sin egen svans. Hon skrattade så vilt att hon fick hålla sig om magen och böjde sig framåt för att det nästan gjorde ont.

När han tilltalade henne började hon landa i humöret och stod upp för att betrakta honom mer noggrant. Han var vacker. Helt annorlunda, han hade blivit en annan person till ögat, och det skulle ta tid att vänja sig, men hon hade aldrig sett någon som honom tidigare. Vad hade han blivit?

Försiktigt närmade hon sig honom och sträckte ut en hand för att lägga den på hans kind. Hon log åt honom, ett försök att lugna honom lite.

“Jag vet inte. Hur känner du dig? Hur mår ditt ben? Ditt öga? Hur känns dina öron?” Han hade säkert andra smärtor från tidigare, men det vad vad hon kände till. Hade hon … läkt honom? Det var inte meningen att ersätta honom. Vad hade hänt?

Zifri rodnade åt hans fråga och tittade bort snabbt. Det här var väl inte hennes fantasi? Säkerligen var det här från krafterna som verkade genom henne. Såklart kunde det inte förnekas att hon fann honom åtminstone en aning mer attraktiv nu, men hon hade inte bestämt det här visst? Hon smällde till honom lätt över bröstet.

“Säg inte sånt! Det var inte meningen! Men du är väldigt tjusig! Är du fast så där för evigt så kan jag vänja mig!” Hon log åt honom, men en rysning besökte hennes hela kropp när han plötsligt frågade om Sunniva. Hon hade minnet av att skicka undan Sunniva innan hon hoppade ner från trädet och konfronterade människorna, men minns inte att hon såg av Sunniva något mer efter det.

“Jag … vet inte vart hon är. Hon flög undan när jag hoppade ner från trädet, men jag har inte sett henne sedan dess. Hon kanske tog sig en flygtur, kanske blev rädd för elden?” Hon lät lite orolig, men försökte övertyga sig själv om att det hon sa var vettigt.

Zifri stelnade till när han började söka efter Sunniva. Hade hon lyckats släcka elder, hindra döden och tämjt skogens alla djur, men inte lyckats hålla Sunniva säker? Hon sa ingenting, utan stirrade bara på Camthalion när han upptäckte korpen vid hans svans, hur hade hon missat henne där?

Zifri tog några steg bakåt och skämded för hur munter hon precis hade varit. Hon ville omfamna Camthalion, trösts honom, men hon kunde inte ens föreställa sig vad han kände nu. Zifri och han hade alltid varit nära, men aldrig som han och Sunniva, och det värmde henne alltid att se de två tillsammans.

Återigen vattnades hennes ögon till och hon övervägde att springa bort, men istället vägrade hennes kropp att röra sig. Hade hon gjort något för att orsaka detta. Hon hade tagit styrka från överallt omkring sig, men aldrig hade hon känt styrka som den hon kände då. Hennes sinne gjorde kopplingar hon inte kunde tysta ner, så där stod hon stum och bara stirrade.