En god natts sömn var inte vad hon hade räknat med mitt ute i öknen, men där stod hon nu nyvaken och utvilad. Hon sträckte på sig så att det knakade till och släppte ut en lättad suck innan hon samlade på sig sina kläder som nu äntligen hade torkat. Natten hade blivit kyligare än hon väntade sig att det skulle vara i öknen, men hon var lyckligtvis väldigt varmblodig så väl som varm till kroppen, en välkommen egenskap tack vare hennes natur som hamnskiftare, vilket hade motiverat den ljuvliga hud-mot-hud kontakten med Camthalion natten igenom.

Morgonen var dock här nu och motvilligt klädde hon sig inför dagens resa djupare in i öknen. “Jag har ingen anledning att tro illa om Ofelia, men jag hoppas verkligen inte att det här är någon märklig lärdom hon skickat oss på och att allt vi söker efter faktiskt finns. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att vi kommer fram till hennes destination bara för att träffa på henne sittande på en sten och fråga ‘Vad har vi lärt oss’ eller någonting lika dumt.” Hon flinade för sig själv, medan hennes blick vilade trivsamt på Camthalion och hon höll på att klä på sig.

“Tills din självkänsla är helt återställd är det viktigt att åtminstone en av oss är nöjda med dig.” Hon flinade åt honom och justerade det sista med hennes kläder. Hon strök fingrarna sina genom håret sitt en sista gång för att rätta till det och såg sedan mot öknen i riktningen de förväntades resa. Hon tog ett djupt andetag, stretchade lite och vände sedan tillbaka blicken mot Camthalion.

“Häst, kamel eller åsna?” Undrade hon medan hon samlade sig för att förvandla sig igen. Hon behövde inte stretcha såklart, men det kändes rätt att göra det, om inte annat för att hon lärt sig hur märkliga hennes förvandlingar kunde upplevas när hon bara gjorde dem utan att personen hon var med var beredd på att det skulle hända. Vissa vande sig aldrig.

“Kanske inte åsna, jag blir alltid en så liten åsna och du har inte precis blivit lättare.” Hon flinade åt honom.

Hon kliade sig på hakan från svansen hans och rynkade sedan på näsan sin lite trotsigt åt honom innan hon skrattade. “Envishet är en egenskap man aldrig kan ha för mycket av,” Började hon och log åt honom. “Men kanske inte det vi behöver mest av just nu.” Hon sträckte sig mot skyn och släppte ut en lång gäspning. Hon stönade tacksamt till när hennes kropp knakade till från den stela natten och hon tog sig sedan ett djupt andetag innan hon föll ner på sina knän.

Hon flåsade vilt medans hon växte och inom kort var alven Zifri borta och en kamel stod där hon stått. Hon stampade lite i marken och såg i Camthalions riktning, väntande på honom att bestiga henne innan hon började vandra ut i öknen.

Zifri frustade till glatt och började vandra i riktningen som hon studerat lite tidigare. Hon hoppades åtminstone att det var rätt väg de färdades i, hon ville inte gärna komma vilse i öknen, hon var verkligen inte gjord för den här hettan, även om det hjälpte ordentligt av att bokstavligen vara en kamel i stunden.

Resan pågick ganska länge, de stannade för mat och vatten och fortsatte sedan att vandra hela dagen igenom. Detta repeterades några dagar innan Zifri äntligen kunde stanna upp, knuffa av sig Camthalion på ett lekfullt sätt och när hon var alv igen så släppte hon ut en efterlängtad, tacksam suck.

“Titta!” Hon pekade i riktningen mot ett stentorn begravt i sanden där endast toppen stack upp. “Känner du vattnet under oss? Jag tror vi ska in i tornet!” Hon vände sig mot honom glatt, hoppfull om att det inte var ännu ett värdelöst torn fyllt med sand, utan en faktiskt gång in till någonting större. Vatten rann under dem, så mycket kunde hon känna, även om det var svårt, kanske omöjligt att förklara hur hon visste det.