Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 181 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det tog några minuter för honom att faktiskt inse att Sunniva inte skulle vakna denna gång. Ilskan och sorgen blandades inom honom och svansen piskade upp allt damm och smuts bakom honom. Men blicken blev mjuk när han såg på Zifri och försiktigt böjde han sig ner för att luta sin panna mot hennes – samtidigt som han höll i henne.

    “Zifri, lyssna på mig… Att Sunniva inte är här mer… är inte ditt fel. Förstår du?” frågade han milt och strök sin ena hand över hennes hår milt och kärleksfullt. Orden kändes som pilar in i hans hjärta, men han nickade mer bestämt.

    “Hon dog inte där du använde din magi på mig – eller hur? Det måste vara något annat. Och hon var trots allt lite över 200 år.”  påpekade han, kanske lite omedveten att det var löjligt länge för en korp.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Zifri stod stelt och bara lät sig bli hållen. Hur kunde hon tycka så synd om sig själv när det var Camthalion som hade förlorat någon? Tårarna föll, men det var ett tyst gråt, inget snyftande, inget hyperventilerande, inget snörvlande, bara tårar och ett stirrande på Sunniva. Hon tog ett djupt andetag när han pratade och svalde hårt innan hon började acceptera att det inte var hon som borde vara ledsen.

    “Jag beklagar sorgen!” Hon friade inte sig själv från ansvaret, men för Camthalions skulle tänkte hon försöka för allt vad hon var värd att ge honom den ömhet och empati han förtjänade. Hon lindade armarna runt honom i en omfamning, hennes ansikte pressat hårt mot hans bröstkorg, hennes grepp lika hårt om honom.

    “Hon har levt ett väldigt rikt liv för en korp! Hon var så lycklig att ha spenderat det med dig!”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes ord skrockade Camthalion lite. För att fortsätta stryka hennes hår milt och lät sig hålla henne hårt. Lite omedveten om svansen som slingrade sig upp över Zifris ben och höll om det lika hårt. Förmodligen lite kittlande med den stora kalufsen på slutet.

    “Hon berikade mitt liv och var mina ögon…” hummade han för att sedan skaka på huvudet litet lätt. Som för att försöka skaka av sig det hela. För att sedan ge hennes panna en mild kyss och ta ett steg ifrån henne. Han tog fram sin väska för att lägga ner Sunniva där. Åtminstone tills vidare. För att sedan ta upp de sista fjädrarna från marken och lägga i dem i väskan likaså.

    “Zifri, vi måste röra oss. Människorna kan komma tillbaka med fler…!” påpekade han och kliade sig lite bakom sitt ena öra. Han kunde väl inte återvända nu? 

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon skrattade plötsligt till oavsiktligt när hans svans lindade sig runt hennes ben, vilket kittlades. Hon bet sig i läppen lite för att fokusera och komma bort från skrattkänslan, och gav honom sedan ett ömt leende. Hon visste inte vad hon skulle säga om Sunniva, så hon valde att inte säga någonting mer, utan istället placerade en hand på kinden hans och hon var sedan tvungen att sätta en arm runt nacken på honom och dra sig upp lite innan hon kunde sträcka sig och ge honom en försiktig kyss på läpparna.

    Att han var förändrad spelade ingen roll för henne, det hade definitivt ingen negativ effekt på henne, men hon skulle vänta med att prata om faktumet att hon faktiskt tyckte om hans nya utseende. Hon hoppades att han inte förväntade sig bli förvandlad tillbaka, för hon var osäker på både om hon kunde och om hon ville.

    “Borde vi återvända till Aenya och berätta? Eller Dal’elath? Eller ska vi gå tillbaka och bemöta människorna? Vad vill du göra?” Hon var lite orolig för att de skulle komma tillbaka. Hon var där för att släcka bränderna tidigare, men tänk om de tände eld på skogen utan att någon som henne var närvarande för att stoppa dem?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Camthalion grimaserade åt hennes fråga. För han hade ingen lust att visa sig själv åt Aenya nu. Vad skulle hon säga? Vad skulle de alla säga? Vad skulle de göra åt Zifri? Tanken skrämde honom, men samtidigt kunde de väl inte lämna människorna? Tänk om de skulle sätta eld på hela skogen för att få sin mark?

    “Vridande termitmaskar!” svor han, ilsket och sparkade undan lite smuts och rörde sig fram och tillbaka. Medan han försökte att tänka efter. Svansen rörde sig fram och tillbaka lite oroligt. Till slut suckade han tungt till och gjorde en gest där de kom till.

    “Vi måste se till att människorna inte… kan göra någon mer skada.” konstaterade han till slut och med ett tag om sin väska började han röra sig framåt.

    “Eller?” frågade han, med en blick lite osäkert bakåt mot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon backade undan och lyfte sina händer frågvist, medan hon log åt honom.

    “Jag kommer aldrig vara den som föreslår någonting annat än att minska skadan till skogen. Frågan är mest om det är någonting vi två klarar av! Du har … en helt ny kropp och vi vet inte hur många de är.” Zifri hade högt förtroende för Camthalions förmåga att slåss, men med en ny kropp så skulle det säkerligen innebära risker. Hon själv klarade sig bra, men oftast om det inte var direkta konfrontationer så att hon kunde luras, smyga, överraska och försvinna. På så sätt klarade hon av ganska många, men aldrig om de gick i täta grupper, så som de här människorna hade gått och sannolikt skulle igen.

    “Vi kanske kan hoppas att de kommer in i skogen för att jaga alver den här gången, och inte bränner ner någonting under tiden. Hämtar förstärkning och sedan slåss?” Hon hade trots allt följt efter Camthalion när han börjat gå. Hon ville slåss om det var vad som krävdes, men hon skulle aldrig förlåta sig själv om hon förlorade Camthalion medans hon gjorde det.

    “Du kanske kan hämta hjälp, så uppehåller jag dem? Att sabotera skogsexpeditioner är jag bra på.” Hon log åt honom. Hon var tvungen att vänja sig dock med hur högt upp hon behövde se nu för att möta hans ögon.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En liten suck lämnade hans läppar. Det fanns förstås någonting i det som hon sa, men han stannade upp och höjde ett av sina mer buskiga ögonbryn för att göra en gest mot den nya kropp som hon hade. För att förtydliga vad han svarade.

    “Vad? Jag kan inte hämta! Ingen skulle tro på mig i denna kropp. Kom igen Zifri, inte ens du skulle känna igen mig!” påpekade han för att sedan skaka på huvudet lite lätt.

    “Kanske… ge dem bud? För att klura ut vad vi ska göra med detta sen?” föreslog han och gjorde en gest till mot sin kropp för att stanna och vända blicken mot där han hade hört hur en kvist bröt sig. Örat rörde sig lite oroligt och blicken flyktigt över allt. Men det visade sig inte vara något mer än ett rådjur som rörde sig.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Ja juste,” Hur kunde hon ha glömt att han inte skulle bli igenkänd. Hon såg sig om då för att se vad de hade för alternativ och såg även hon rådjuret. Hon log till och tog hans hand, för att släpa honom mot rådjuret.

    “Här, lille kompis! Kom!” Sa hon med en höjd röst till rådjuret, som stannade till och stirrade på dem, men lät henne komma nära.

    “Aenya vet vart vi är!” Hon tog loss sin gröna sjal och gick nära rådjuret. Hon tvekade för ett ögonblick och såg på sjalen, höll den i sina händer och luktade kort på den innan hon fäste den i rådjurets horn. Hon vände sig sedan till Camthalion och log.

    “Jag skickar henne till lägret, Aenya eller någon ser sjalen och de inser att vi behöver hjälp. Du tar en båge och på säkert avstånd hjälper mig hålla människorna distraherade!” Hon verkade ganska uppspelt åt idén.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “För det gick så bra förra gången…” mumlade Camthalion med ett höjt ögonbryn över hennes uppspelthet plötsligt. För att sedan till slut nicka. Det var väl den enda vettiga planen just nu? Åtminstone kunde de börja så och sedan kanske de kunde ta sig vidare innan de andra alverna kom… För han var inte säker på om han ville visa sig själv just nu. För vad var han egentligen? Eller vem?

    Lite prövande tog han sats och sprang några steg för att greppa tag i en gren högre upp och svingade sig smidigt för att sedan enkelt svinga sig vidare till nästan. När han kom upp till en gren lite längre upp, gjorde han misstaget att se ner, vilket gjorde att hans ben svajade till och han tappade fästet för att ramla ner från grenen. Men innan han hade hunnit allt för långt ner hade hans svans greppat tag i en gren. Lättat andades han ut och svingade sig mot en annan gren för att sätta sig där och slöt sina ögon hårt. Lite som om han försökte att glömma att han var så högt upp som han var.

    Till slut när han lyckats övertala sin kropp att röra sig igen, svingade han sig vidare och närmare utkanten för att sätta sig på huk och hålla ett grepp med sina fötter om grenen och slingra sin svans längst den med. Det kändes lite tryggare åtminstone. Försiktigt drog han fram bågen och placerade en pil där medan han följde Zifri.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon placerade sitt huvud mot rådjurets och blundade. Hon målade vägen till Akh’Nairfindës läger i deras delade bild av skogen och strök sedan rådjuret på ryggen som började springa mot lägret. Samtidigt vände sig Zifri och började rusa i riktningen mot människorna tillsammans med Camthalion.

    När de färdats en tid närmade de sig människorna, vilket de visste tack vare djuren som rörde sig bort från riktningen de kunde vänta sig människorna från, och vinden bar på dofter unika till människorna i detta området.

    Medan Camthalion hittade en bra position sökte sig Zifri längre fram och tog sig in i en tjock buske. Där satt hon sig på marken och placerade händerna i jorden. Hon slöt sina ögon och väntade på människorna. Den här gången skulle hon inte försöka prata med dem. Den här gången skulle hon göra vad hon kunde för att hindra deras framfart, oavsett vad det krävde från henne. De kanske inte bar på det direkta ansvaret, men hon såg dem inte som oskyldiga till Sunnivas bortgång.

    Var beredd Camthalion, tänkte hon när människor med vapen dragna, facklor, pilbågar, svärd började närma sig. Hon öppnade sina ögon och när hälften av människorna hade passerat hennes gömställe så slöt hon sina händer och upp ur marken sköt sig rötter, buskage, gräs och grenar för att forma en lång mur, som separerade, halverade människogruppen.

    Hon slängde sig ut ur busken och förde sin dolk in i halsen på närmsta människa som bar pilbåge, ett hot till Camthalion, för att sedan hastigt kasta sig upp i ett träd och efter lite snabb klättring slängde sig ut i skogen igen och försvann bland buskaget. Några från den uppdelade gruppen stack efter henne, och den andra gruppen började söka efter flera hot.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Noggrant höll han koll på vart Zifri befann sig, så att hon inte skulle komma till skada. För att sedan spänna bågen lite mer för att låta tre pilar efter varandra skjutas iväg. Alla träffade människorna, men inte med samma precision som han brukade ha. Även om de alla tre vad dödliga för dem svor han. Onödiga risker. Sådana som han inte fann något nöje med. Så fort han avfyrat dem kastade han sig mot ett annat träd. Tyst förstås och smidigare än vad han varit innan.

    Allt hände precis innan ett par pilar ven mot trädet han precis varit i. Han skakade på huvudet och spände sin båge igen för att se på människorna lite fundersamt. De var fortfarande en del och facklorna fick honom att svettas lite grann av nervositet. Han ville inte känna dess lågor igen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Väl jagad dök Zifri ner i ett grävlingsgryt när hon var säker på att de inte såg och väntade inne i det trånga utrymmet tills hon hörde alla människor passera henne. Hon klättrade ut ur grytet och började sedan springa tillbaka till där hon kom ifrån medan människorna sökte efter henne i fel riktning.

    När hon var nära dem igen slängde hon sig ner på marken och grävde in sina händer i jorden. Vid två av människorna, båda bärande facklor, gav marken vika och de föll omkull. Jord sköljde över dem som en våg i havet och släckte elden deras samt begravde dem, efter vilket Zifri studsade upp på fötter igen.

    Medan hon rusade mot människorna igen berörde hon ett träd med låga grenar och trädets lägsta gren tog tag i en människas hals och lyfte upp honom med ett kraftigt ryck.

    Zifri slängde sig på en människa med fackla, mindes stridsrörelsen Alethir hade lärt henne och i ett flöde av snabba rörelser hade hon plötsligt sina ben lindade runt människans huvud och medan hon slungade sig framåt så slet hon till mot nacken och människan föll omkull. Hon höll nu i facklan som hon förde ner i jorden för att släcka.

    Zifri var påväg bort igen när luften slogs ur henne och en människa tacklade ner henne till marken.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett tag var Camthalion orolig när han inte kunde se Zifri, men när hon dök upp igen drog han lättat efter andan och fortsatte sin egna strid ifrån trädens toppar. Pilbåge var trots allt hans essä, även om precisionen kanske inte var där idag. Däremot när han i ögonvrån såg Zifri falla till marken svingade han sig enkelt ner till lägre grenar så att han kom närmre dem. Nära nog svingade han sig med hjälp av sin svans så att han fick lite mera fart och med benen utsträckta fällde han människan så att han landade på rygg hårt mot marken.

    Hjärtat slog hårt inom honom och allt han såg var rött. Mannen hade tänkt skada hans Zifri. Utan att riktigt tänka på det, utan snarare någon nyfunnen instinkt gav han ifrån sig ett nästan dovt morrande. Långt ner i bröstkorgen för att trycka ner mannen med sin ena hand medan han böjde sig ner och med sina tänder slet han upp halsen på människan. Svansen piskade bakom honom och när han betraktade människan som död såg han sig omkring för ett nytt hot.

    Fortfarande med sitt dova morrande och backande mot Zifri, som för att skydda henne mot omgivningen. Blicken vandrade runt för att försöka analysera situationen men det var svårt när hjärtat dunkade så hårt i hans huvud.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Zifri tvingades sakts ner när hon blev omkullsprungen av människan. Hon såg sedan hur Camthalion kom till hennes försvar och det fick henne att le brett, även om det shockade henne att se honom angripa människan med sin mun.

    Efter det började hon ta till sig av resten av situationen. Hon hade lyckats halvera människorna för en stund, och lockat bort ännu en grupp, men det såg ut nu som att människorna omgrupperade sig och de närmade sig en faktisk strid nu.  Hon var inte bra på den delen av krig.

    Hon önskade att hon kunde vända hela skogen mot dem, så som alvmagikerna från historierna gjorde, men hon kunde på sin höjd få buskage och grenar att växa och röra på sig. Efter lite tvivel reste hon sig upp och bestämde sig för att söka djupt bland sina nyfunna krafter, och istället för att lita på lektioner från sina medmagiker, så litade hon på sina instinkter.

    I nästa stund kastade sig en väldig gorilla över Camthalion och i sin nya form skickade hon med ett svep av sin arm tre människor flygande. Hon var anfådd, trött i både kropp och sinne, men hon kanske kunde skrämmande dem med en sista ansträngning, så hon hoppade på ännu en människa och krossade den under hennes vikt, efter vilket hon röt argsint åt alla omkring henne och slog sig på bröstet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Egentligen skulle han väl inte bli förvånad över gorillan som hoppade över honom. Förstås var det Zifri. Han skakade lite lätt på huvudet med ett snett leende innan han såg sig omkring för att finna sitt nästa mål. Med sin svans, som verkade vara starkare än vad han först trott greppade han tag i en större pinne för att svinga den mot några människor som hamnade under den i närheten till Zifri som enkelt kunde krossa dem med sin väldiga skepnad.

    Resten av människofolket tycktes vara lite osäkra, trots allt var det inte allt för många av dem kvar och han skyndade sig efter en som han välte så de föll med magen och ansiktet platt i marken. Men för att vara säker på att den inte längre levde slog han in människans huvud i en sten.

    Trots att människorna rörde sig bort ifrån dem, fanns det fortfarande ett dovt morrande ifrån Camthalion som fortfarande stod med ena foten på ryggen till människan och med handen virad kring dess hår. Han andades djupt och hade blicken på människorna som flydde tills de försvann ur hans synfält för att sedan låta blicken, nästan hungrigt röra sig mot människan nedanför honom. Som ett rovdjur nästan. Men i sista sekund skakade han på huvudet, för att försöka få bort tanken.

    “Zifri…?!” utbrast han sedan oroligt och reste sig upp för att röra sig mot henne.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    När människorna började dra sig undan, inte för att de inte kunde vinna, utan för att det hade inneburit för många förluster, så började Gorillifri dra sig åt sidan, glad att de inte förstod hur trött hon faktiskt var.

    En enskild förvandlig var påfrestande, både när hon blev hök och varg, men den här gången var hon trött redan innan och nu stapplade hon nästan omkull. Hon återgick till sin alvform lagom tills Camthalion anlende vid hennes och hon lutade sig mot ett träd för att le åt honom.

    “Vad ska vi med Akh’nairfindë till? Vi håller människorna borta bara du och jag!” Hon talade mellan besvärade andetag och samtidigt storlog åt honom. Hon inte förrän nu när det var slut lade märke till pilen i hennes ben och såg ner på benet i förvåning.

    “Äsch då,” Började hon skämtsamt medan blicken fixerades på benet.

    “När kom den dit?” Hon fnyste till och var päväg att dra ut den, när hon kom ihåg att det skulle hon absolut inte göra, man skulle aldrig bara dra ut en pil, särskilt om man inte visste hur pilspetsen var formad.

    “Utdragen pil gör mer skada än inskjuten pil, så säger Ofelia.” Med det skrattade hon till, följt av en yrselattack och sedan föll hon mot marken. Dags att sova en stund. God natt Camthalion, tänkte hon, orkade inte säga det utan bara log åt honom innan det svartnade.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hennes ord fick honom att skratta lite hjärtligt och han skakade nätt på huvudet. Det fanns förstås någon sanning i det hela. Människorna var nästan alla döda, och de som var kvar hade flytt lika fort som vinden som susade mellan träden. Han hade precis tänkt springa fram, hålla om henne och snurra runt ett varv. Men pilen som han lade märke till när hon lade hans, och sin egnas, uppmärksamhet på gjorde honom orolig. Läkekonst och magi hade aldrig riktigt varit hans essä. Även om han förstås visste vissa grunder vågade han inte chansa. Speciellt inte med Zifri.

    “Zifri…!” utbrast han, oroligt och fångade upp henne precis innan hon slog hårt i marken. Oroligt granskade han henne, men höll henne varmt och milt i sin famn för att bära henne djupare in i skogen. Bort ifrån människorna men också bort ifrån området. Trots allt hade han ingen lust att möta någon annan av deras sort. Inte än.

    Han rörde sig långt och djupt öster ut i skogen, för att sedan till slut släppa ner henne på gräset. Noggrant granskade han henne för att se om det fanns några fler skador, men när han inte fann några allt för allvarliga rörde han sig till pilen för att bryta av skaftet lite och la försiktigt en sten under foten så hon skulle hålla den högt åtminstone. Sedan kröp han sig närmare henne för att lägga sina armar om henne och somnade snart därefter.

    En orolig sömn, när han vaknade många gånger av alla skogens ljud. Ingenting av fara, men man kunde aldrig riktigt vara säker. Vid gryningen ansåg Camthalion att han var pigg nog och lirkade sig försiktigt ur Zifris famn för att smyga sig fram mot en liten sjö som fanns i närheten. Han satte sig på huk, för att dra några djupa andetag och luta sig över vattnet för att se sin spegelbild. Rädd över vad han skulle se, med ögonen stängda först som han långsamt öppnade.

    En flämtning lämnade hans läppar, för han kände inte igen sig själv. Åtminstone hade han hoppats på något drag av sig själv… men det verkade svårt att se något ifrån det gamla. Det blonda håret hade helt bytts ut mot det bronsröda som verkade ha vuxit sig längre i sömnen och nådde ända ner till hans midja. Lite i vägen, ansåg han och började att fläta det för att få bort det ur hans ögon. Han avslutade genom att vira runt en kaprifolkvist och satte fast tre av Sunnivas mörka fjädrar längst ner. Sedan gick blicken till sjön igen och han granskade ansiktet närmare, ett rött skägg hade tyckts vuxit under natten och även hornen verkade ha blivit lite längre, så att de delade sig lite i två längst upp.

    Blodet från igår var intorkat och han skakade på huvudet, samtidigt som ångesten kom krypande. Hade han bitit en människa? Tanken på det råa köttet fick hans mage att kurra lite. Men han valde att försöka ignorera det. Vem skulle inte vara hungrig? De hade inte ätit på ett tag. Han sträckte ner sina händer för att göra rent sina armar och insåg hur smutsig han var, vilket fick honom att rynka lätt på näsan. Det var lika bra att göra rent hela kroppen.

    Han tog av sig den vita skjortan, byxorna och kalsongerna som verkade rätt sönderslitna av både striden men säkert främst av förvandlingen och elden. Han kastade en blick ner mot sin kropp. Bröstkorgen var mer hårig och även armarna som sträckte sig ner över handryggen. Annars verkade alla delar vara på plats…

    Långsamt rörde han sig in i det kalla vattnet som fick honom att vilja ge ifrån sig ett pip. Men han höll in det, för han vill inte riktigt väcka Zifri. Efter all energi som hon hade tagit ut igår, behövde hon verkligen vila. Lite oroligt vände han hastigt blicken bakåt mot henne, men när allt såg lugnt ut dök han under ytan för att dyka upp en liten bit ifrån och tog sig snart upp på en lågt hängande gren där han satte sig ner på huk. Fötterna greppade om grenen stadigt, likt en apa, med dess klor djupt borrade i dess bark.

    När han väl var ren och fin igen, svingade han sig upp från grenen för att börja söka efter mat i näromgivningen. Det tog honom ett tag men snart hade han fyllt väskan sin med diverse frukter och nötter, för att röra sig mot henne igen. Försiktigt, obrydd om sin nakenhet sjönk han ner vid hennes sida igen. Kärleksfullt, nästan som en nöjd katt, strök han sitt huvud mot hennes arm och omedvetet var det nästan som om han spann. Inte för att han hörde det, han var bara nöjd med hennes närhet.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Efter en stund studsade Zifri morrande upp från marken som för att försvara sig, men så snart hon satt vikt på benet pep hon till och föll omkull framåt, då benet både gjorde ont och var bortdomnat samtidigt. Platt på magen kom hennes minnen ikapp henne och hon började istället skratta där hon låg. De hade vunnit!

    Från där hon låg vred hon på sig och såg Camthalion, ett stort leende på hennes läppar. Dels var hon väldigt glad att se honom, dels var hon väldigt glad att se PÅ honom och hon rullade runt till ryggen sin och vände huvudet så hon låg bekvämt och stirrade på honom, hela honom.

    “Min räddare!” Hon log varmt och helt enkelt bara låg där, tillåtande sig själv att inte göra någonting alls.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ännu en orolig rynka fanns där när hon morrade och sedan var på väg bort ifrån honom. Men sedan när hon log sådär vackert och varmt och kom lite närmare igen hummade han nöjt och sträckte på sig för att böja sig fram och kyssa henne milt på läpparna.

    “Din räddare? Jag tror snarare att det är du som är min, hm?” påpekade han och strök sitt huvud mot hennes sida igen. Fortfarande omedvetet av det där spinnande där för att sedan se lite mer oroligt mot pilen som fortfarande var kvar där.

    “Jag är ledsen att jag inte kunde göra mer åt din skada, min kära…” hummade han och satte sig upp för att dra till sig sin väska och få fram lite nötter och frukt som han höll fram till henne.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Det var inte du som blev nedslagen mitt bland en grupp arga människor.” Hon höll ut sin hand och strök hans kind, ett leende konstant på hennes läppar.

    “Min skada är inte ditt ansvar, var inte ledsen. Det finns helare jag kan vända mig till. Jag är bara glad att du tog mig därifrån.” Hon satt sig upp och accepterade maten han erbjöd, och började småäta den. Under tiden tittade hon glatt på honom.

    “Du vet, du behöver inte vara naken för att förföra mig. Att du försvann från Nela’thaënas gör att du ligger på plus i många år redan. Jag har känslor att ta igen!” Hon lät hennes ögon synligt vandra över honom undersökande.

    “Börjar du vänja dig med din nya kropp?”

Viewing 20 posts - 21 through 40 (of 181 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.