Leendet var vackert och förtrollande, en stund låg han där och drog in hennes underbara doft.  För att inte hon skulle kunna försvinna ifrån honom igen lät han sin svans lindas runt hennes ben lite hårt men inte hårt nog för att skada henne.

“Du har väl rätt… i det. Men är det inte tråkigt tror du? Utan träden?” frågade han och borrade ner sina fötter i sanden som fortfarande var varm efter solens värme. En nöjd suck lämnade hans läppar och blicken var fortfarande på Zifri medan Camthalion hummade lite lätt.

“Men långt ifrån människorna, skulle jag tro…”