Det tog några minuter för honom att faktiskt inse att Sunniva inte skulle vakna denna gång. Ilskan och sorgen blandades inom honom och svansen piskade upp allt damm och smuts bakom honom. Men blicken blev mjuk när han såg på Zifri och försiktigt böjde han sig ner för att luta sin panna mot hennes – samtidigt som han höll i henne.

“Zifri, lyssna på mig… Att Sunniva inte är här mer… är inte ditt fel. Förstår du?” frågade han milt och strök sin ena hand över hennes hår milt och kärleksfullt. Orden kändes som pilar in i hans hjärta, men han nickade mer bestämt.

“Hon dog inte där du använde din magi på mig – eller hur? Det måste vara något annat. Och hon var trots allt lite över 200 år.”  påpekade han, kanske lite omedveten att det var löjligt länge för en korp.

Åt hennes ord skrockade Camthalion lite. För att fortsätta stryka hennes hår milt och lät sig hålla henne hårt. Lite omedveten om svansen som slingrade sig upp över Zifris ben och höll om det lika hårt. Förmodligen lite kittlande med den stora kalufsen på slutet.

“Hon berikade mitt liv och var mina ögon…” hummade han för att sedan skaka på huvudet litet lätt. Som för att försöka skaka av sig det hela. För att sedan ge hennes panna en mild kyss och ta ett steg ifrån henne. Han tog fram sin väska för att lägga ner Sunniva där. Åtminstone tills vidare. För att sedan ta upp de sista fjädrarna från marken och lägga i dem i väskan likaså.

“Zifri, vi måste röra oss. Människorna kan komma tillbaka med fler…!” påpekade han och kliade sig lite bakom sitt ena öra. Han kunde väl inte återvända nu? 

Camthalion grimaserade åt hennes fråga. För han hade ingen lust att visa sig själv åt Aenya nu. Vad skulle hon säga? Vad skulle de alla säga? Vad skulle de göra åt Zifri? Tanken skrämde honom, men samtidigt kunde de väl inte lämna människorna? Tänk om de skulle sätta eld på hela skogen för att få sin mark?

“Vridande termitmaskar!” svor han, ilsket och sparkade undan lite smuts och rörde sig fram och tillbaka. Medan han försökte att tänka efter. Svansen rörde sig fram och tillbaka lite oroligt. Till slut suckade han tungt till och gjorde en gest där de kom till.

“Vi måste se till att människorna inte… kan göra någon mer skada.” konstaterade han till slut och med ett tag om sin väska började han röra sig framåt.

“Eller?” frågade han, med en blick lite osäkert bakåt mot henne.

En liten suck lämnade hans läppar. Det fanns förstås någonting i det som hon sa, men han stannade upp och höjde ett av sina mer buskiga ögonbryn för att göra en gest mot den nya kropp som hon hade. För att förtydliga vad han svarade.

“Vad? Jag kan inte hämta! Ingen skulle tro på mig i denna kropp. Kom igen Zifri, inte ens du skulle känna igen mig!” påpekade han för att sedan skaka på huvudet lite lätt.

“Kanske… ge dem bud? För att klura ut vad vi ska göra med detta sen?” föreslog han och gjorde en gest till mot sin kropp för att stanna och vända blicken mot där han hade hört hur en kvist bröt sig. Örat rörde sig lite oroligt och blicken flyktigt över allt. Men det visade sig inte vara något mer än ett rådjur som rörde sig.

“För det gick så bra förra gången…” mumlade Camthalion med ett höjt ögonbryn över hennes uppspelthet plötsligt. För att sedan till slut nicka. Det var väl den enda vettiga planen just nu? Åtminstone kunde de börja så och sedan kanske de kunde ta sig vidare innan de andra alverna kom… För han var inte säker på om han ville visa sig själv just nu. För vad var han egentligen? Eller vem?

Lite prövande tog han sats och sprang några steg för att greppa tag i en gren högre upp och svingade sig smidigt för att sedan enkelt svinga sig vidare till nästan. När han kom upp till en gren lite längre upp, gjorde han misstaget att se ner, vilket gjorde att hans ben svajade till och han tappade fästet för att ramla ner från grenen. Men innan han hade hunnit allt för långt ner hade hans svans greppat tag i en gren. Lättat andades han ut och svingade sig mot en annan gren för att sätta sig där och slöt sina ögon hårt. Lite som om han försökte att glömma att han var så högt upp som han var.

Till slut när han lyckats övertala sin kropp att röra sig igen, svingade han sig vidare och närmare utkanten för att sätta sig på huk och hålla ett grepp med sina fötter om grenen och slingra sin svans längst den med. Det kändes lite tryggare åtminstone. Försiktigt drog han fram bågen och placerade en pil där medan han följde Zifri.

Noggrant höll han koll på vart Zifri befann sig, så att hon inte skulle komma till skada. För att sedan spänna bågen lite mer för att låta tre pilar efter varandra skjutas iväg. Alla träffade människorna, men inte med samma precision som han brukade ha. Även om de alla tre vad dödliga för dem svor han. Onödiga risker. Sådana som han inte fann något nöje med. Så fort han avfyrat dem kastade han sig mot ett annat träd. Tyst förstås och smidigare än vad han varit innan.

Allt hände precis innan ett par pilar ven mot trädet han precis varit i. Han skakade på huvudet och spände sin båge igen för att se på människorna lite fundersamt. De var fortfarande en del och facklorna fick honom att svettas lite grann av nervositet. Han ville inte känna dess lågor igen.

Ett tag var Camthalion orolig när han inte kunde se Zifri, men när hon dök upp igen drog han lättat efter andan och fortsatte sin egna strid ifrån trädens toppar. Pilbåge var trots allt hans essä, även om precisionen kanske inte var där idag. Däremot när han i ögonvrån såg Zifri falla till marken svingade han sig enkelt ner till lägre grenar så att han kom närmre dem. Nära nog svingade han sig med hjälp av sin svans så att han fick lite mera fart och med benen utsträckta fällde han människan så att han landade på rygg hårt mot marken.

Hjärtat slog hårt inom honom och allt han såg var rött. Mannen hade tänkt skada hans Zifri. Utan att riktigt tänka på det, utan snarare någon nyfunnen instinkt gav han ifrån sig ett nästan dovt morrande. Långt ner i bröstkorgen för att trycka ner mannen med sin ena hand medan han böjde sig ner och med sina tänder slet han upp halsen på människan. Svansen piskade bakom honom och när han betraktade människan som död såg han sig omkring för ett nytt hot.

Fortfarande med sitt dova morrande och backande mot Zifri, som för att skydda henne mot omgivningen. Blicken vandrade runt för att försöka analysera situationen men det var svårt när hjärtat dunkade så hårt i hans huvud.

Egentligen skulle han väl inte bli förvånad över gorillan som hoppade över honom. Förstås var det Zifri. Han skakade lite lätt på huvudet med ett snett leende innan han såg sig omkring för att finna sitt nästa mål. Med sin svans, som verkade vara starkare än vad han först trott greppade han tag i en större pinne för att svinga den mot några människor som hamnade under den i närheten till Zifri som enkelt kunde krossa dem med sin väldiga skepnad.

Resten av människofolket tycktes vara lite osäkra, trots allt var det inte allt för många av dem kvar och han skyndade sig efter en som han välte så de föll med magen och ansiktet platt i marken. Men för att vara säker på att den inte längre levde slog han in människans huvud i en sten.

Trots att människorna rörde sig bort ifrån dem, fanns det fortfarande ett dovt morrande ifrån Camthalion som fortfarande stod med ena foten på ryggen till människan och med handen virad kring dess hår. Han andades djupt och hade blicken på människorna som flydde tills de försvann ur hans synfält för att sedan låta blicken, nästan hungrigt röra sig mot människan nedanför honom. Som ett rovdjur nästan. Men i sista sekund skakade han på huvudet, för att försöka få bort tanken.

“Zifri…?!” utbrast han sedan oroligt och reste sig upp för att röra sig mot henne.

Hennes ord fick honom att skratta lite hjärtligt och han skakade nätt på huvudet. Det fanns förstås någon sanning i det hela. Människorna var nästan alla döda, och de som var kvar hade flytt lika fort som vinden som susade mellan träden. Han hade precis tänkt springa fram, hålla om henne och snurra runt ett varv. Men pilen som han lade märke till när hon lade hans, och sin egnas, uppmärksamhet på gjorde honom orolig. Läkekonst och magi hade aldrig riktigt varit hans essä. Även om han förstås visste vissa grunder vågade han inte chansa. Speciellt inte med Zifri.

“Zifri…!” utbrast han, oroligt och fångade upp henne precis innan hon slog hårt i marken. Oroligt granskade han henne, men höll henne varmt och milt i sin famn för att bära henne djupare in i skogen. Bort ifrån människorna men också bort ifrån området. Trots allt hade han ingen lust att möta någon annan av deras sort. Inte än.

Han rörde sig långt och djupt öster ut i skogen, för att sedan till slut släppa ner henne på gräset. Noggrant granskade han henne för att se om det fanns några fler skador, men när han inte fann några allt för allvarliga rörde han sig till pilen för att bryta av skaftet lite och la försiktigt en sten under foten så hon skulle hålla den högt åtminstone. Sedan kröp han sig närmare henne för att lägga sina armar om henne och somnade snart därefter.

En orolig sömn, när han vaknade många gånger av alla skogens ljud. Ingenting av fara, men man kunde aldrig riktigt vara säker. Vid gryningen ansåg Camthalion att han var pigg nog och lirkade sig försiktigt ur Zifris famn för att smyga sig fram mot en liten sjö som fanns i närheten. Han satte sig på huk, för att dra några djupa andetag och luta sig över vattnet för att se sin spegelbild. Rädd över vad han skulle se, med ögonen stängda först som han långsamt öppnade.

En flämtning lämnade hans läppar, för han kände inte igen sig själv. Åtminstone hade han hoppats på något drag av sig själv… men det verkade svårt att se något ifrån det gamla. Det blonda håret hade helt bytts ut mot det bronsröda som verkade ha vuxit sig längre i sömnen och nådde ända ner till hans midja. Lite i vägen, ansåg han och började att fläta det för att få bort det ur hans ögon. Han avslutade genom att vira runt en kaprifolkvist och satte fast tre av Sunnivas mörka fjädrar längst ner. Sedan gick blicken till sjön igen och han granskade ansiktet närmare, ett rött skägg hade tyckts vuxit under natten och även hornen verkade ha blivit lite längre, så att de delade sig lite i två längst upp.

Blodet från igår var intorkat och han skakade på huvudet, samtidigt som ångesten kom krypande. Hade han bitit en människa? Tanken på det råa köttet fick hans mage att kurra lite. Men han valde att försöka ignorera det. Vem skulle inte vara hungrig? De hade inte ätit på ett tag. Han sträckte ner sina händer för att göra rent sina armar och insåg hur smutsig han var, vilket fick honom att rynka lätt på näsan. Det var lika bra att göra rent hela kroppen.

Han tog av sig den vita skjortan, byxorna och kalsongerna som verkade rätt sönderslitna av både striden men säkert främst av förvandlingen och elden. Han kastade en blick ner mot sin kropp. Bröstkorgen var mer hårig och även armarna som sträckte sig ner över handryggen. Annars verkade alla delar vara på plats…

Långsamt rörde han sig in i det kalla vattnet som fick honom att vilja ge ifrån sig ett pip. Men han höll in det, för han vill inte riktigt väcka Zifri. Efter all energi som hon hade tagit ut igår, behövde hon verkligen vila. Lite oroligt vände han hastigt blicken bakåt mot henne, men när allt såg lugnt ut dök han under ytan för att dyka upp en liten bit ifrån och tog sig snart upp på en lågt hängande gren där han satte sig ner på huk. Fötterna greppade om grenen stadigt, likt en apa, med dess klor djupt borrade i dess bark.

När han väl var ren och fin igen, svingade han sig upp från grenen för att börja söka efter mat i näromgivningen. Det tog honom ett tag men snart hade han fyllt väskan sin med diverse frukter och nötter, för att röra sig mot henne igen. Försiktigt, obrydd om sin nakenhet sjönk han ner vid hennes sida igen. Kärleksfullt, nästan som en nöjd katt, strök han sitt huvud mot hennes arm och omedvetet var det nästan som om han spann. Inte för att han hörde det, han var bara nöjd med hennes närhet.

Ännu en orolig rynka fanns där när hon morrade och sedan var på väg bort ifrån honom. Men sedan när hon log sådär vackert och varmt och kom lite närmare igen hummade han nöjt och sträckte på sig för att böja sig fram och kyssa henne milt på läpparna.

“Din räddare? Jag tror snarare att det är du som är min, hm?” påpekade han och strök sitt huvud mot hennes sida igen. Fortfarande omedvetet av det där spinnande där för att sedan se lite mer oroligt mot pilen som fortfarande var kvar där.

“Jag är ledsen att jag inte kunde göra mer åt din skada, min kära…” hummade han och satte sig upp för att dra till sig sin väska och få fram lite nötter och frukt som han höll fram till henne.