Zifri frustade till åt kommentaren och retsamt blåste upp sina kinder för att verka rundare med en smått arg blick, men hon såklart bara låtsades vara upprörd en del av den kommande sträckan så var hon mest glad att han hade ork att slänga in lite humor. Hon hoppades att de skulle kunna fostra den sidan av honom mycket mer längst resan. Hans allvarliga sida hade börjat ta väldigt mycket plats.

“Vatten!” Utropade hon glatt och pekade mot det han hade sett. Hon gled genast ur hans armar och tog tag i hans hand, för att sedan börja rusa mot den. Med hennes energi, och hennes lättare vikt färdades hon dock mycket snabbare än honom i sanden och släppte taget om honom tillslut och sprang i förväg.

Med glädje nådde hon grönskan och efter att som snabbast ha tagit sig en titt omkring om någon annan var här, och hastigast beslutat sig om att det var tomt, så dök hon ner i den lillan sjön med vattnet innan Camthalion ens han ikapp henne, kläder och allt.

Väl inne i vattnet skrattade hon glatt och simmade runt under ytan tills hon hörde Camthalion komma in i vattnet också och ploppade glatt upp och förde händerna genom sitt hår för att placera det bakåtliggande på huvudet och för att krama ut det mesta av vattnet.

“Ja varför inte! Lite magert med mat, men man kan gå ganska länge på ganska lite att äta. Jag kanske kan lära mig att skapa ätbar växtlighet.” Hon log ett brett leende och simmade över till Camthalion för att hålla om honom.

“Vi har förtjänat en paus åtminstone. Vi stannar här så länge som det behövs för att vi ska må bra och vara utvilade. Kanske jobba lite på den där sura minen du har börjat få alltför ofta.” Hon blinkade flörtande åt honom och gav honom en kyss på kinden.

Hon skrattade till åt hans svar. “Vilken tur, då behöver vi inte oroa oss för att det händer mig åtminstone.” Hon log lätt och gav honom en kyss på läpparna. Hon fnittrade till åt sensationen av svansen mot henne, någonting hon var högst ovan med.

“Vi kan väll åtminstone ägna en dag här, det skulle vara skönt att bara stänga av från världen för en stund, så kan vi fortsätta riskera våra liv i övermorgon?” Hon höll om honom hårt, ett kärleksfullt grepp som hon för stunden kände att hon aldrig ville släppa.

Hon pep till när han först lyfte upp henne och sedan släppte ner henne i vattnet och hon släppte taget om honom. Hon skrattade glatt till och när hon hände honom mot sitt hår så slöt hon sina ögon trivsamt och bara njöt av hans närhet. När han sedan pratade, lindade hon armarna om honom igen.

“Ja, du skulle ha tänkt på det innan du blev tillfångatagen. Men det är i det förflutna, nu har vi varandra och vi kan fokusera på det!” Hon var tyst en stund, men fortsatte strax.

“Men det var helt klart ensamt utan dig också.”

“Det hade jag kunnat, de stod på kö såklart,” Hon såg upp mot honom och hånlog medans hon mötte hans ögon. Hon placerade en hand på kinden hans och retsamt bet sig om nedre läppen med ett brett leende innan hon höjde sig upp och kysste honom på läpparna igen.

“Nej jag var ganska ensam helt ärligt. Jag har sällan haft lätt med vänner, det är få andra än dig som orkar med mig längre än korta stunder … och jag kanske dessutom har isolerat mig lite under tiden också.” Hon log lite vekt och kysste honom på hakan.

Hon ryckte lite på axlarna. “Du vet, en misslyckad räd här, en fascination för människor där, lite för mycket kärlek för naturen och lite för lite kärlek för samhället. Dessutom utan dig där för att hjälpa mig genom alla märkliga sociala regler och sådant, jag gör narr av mig själv lite för ofta.” Hon log lätt åt honom innan hon sjunk ner, duckade ur hans grepp och flöt iväg på rygg i vattnet.

“Såklart hade jag kunnat hitta någon som hjälper mig, men det är väldigt mycket jobb och det gör väldigt ont när någon tröttnar på mig.” Hon log dock, det var inte ett tungt ämne för henne. Hon hade vant sig vid tankarna, och att vara ärlig om dem smärtade inte. Hon visste vem hon var, och oavsett orsak till att hon hade valt ensamhet så mådde hon bra från den, annat än att den inte innehöll Camthalion.

“Du är min märkliga filur också!” Zifri såg på Camthalion och skrattade när han skakade av sig vattnet, ett brett, varmt leende tydligt på hennes ansikte. Hon sparkade vattnet så att hon flöt mot stranden och klev sedan upp ur vattnet bredvid honom. “Jag kommer åtminstone behöva en natt för att återhämta mig. Att byta skepnad är utmattande!” Hon stötte arm mot arm med honom när hon klev upp och fortfarande med ett leende började hon ta av sig sina blöta kläder.

“Jag undrar hur det går till däremot. Jag borde inte kunna byta till skepnader så mycket större än mig själv, visst? Vart kommer all extra kroppsvikt ifrån och … vart tar den vägen? Kan jag göra mig själv större?” Hon höll sig om sin midja och såg ner över sig själv fundersamt.

Hon skrattade till och sökte sig till en plätt med grönt en bit upp från vattnet och satte sig ner där, för att sedan lägga ut sina kläder bredvid sig för att torka i solen, varje plagg tills dess att hon satt näck. “Magi är inget svar! Jag har fått lära mig att ingenting kommer från ingenstans, och att det är anledningen att vara försiktig med magi. Ibland kommer det från ställen du inte vill vara i kontakt med.” Hon sänkte tonen i rösten, höjde sina händer och rörde sina fingrar som om hon berättade en skräckhistoria. “Som en ond, mörk dimension full av demoner som blir starkare av magin du lånar från dem.” Hon såg överdrivet allvarlig ut för ett ögonblick, innan hon log lätt åt honom och sedan lutade sig tillbaka.

Hon log åt honom och skakade lätt på huvudet. “Oroa dig inte, jag har inga pakter med mörkret eller någon demon. Jag hämtar min styrka från världen omkring oss, jag känner det. När vi befinner oss bland grönska och skog mår jag som bäst, och desto mindre av det som finns, desto mer ensligt känns det. Det om något är ett positivt tecken.” Hon gav honom en flörtande blinkning innan hon lade sig ner på sidan, vänd mot honom och höll ut sina armar för att bjuda in honom att ligga närmre henne.

“Kanske att det hämtas från omkring oss. Jag är inte så smart som de där bokmalarna i magistaden, men säkert finns det sådant vi inte ser, som bär lite energi med sig, omkring oss. Jag hoppas bara att ingenting kommer till skada. Men det borde jag väll känna av, om det händer.” Hon ryckte på axlarna och log åt honom.

Mötte kyssen hans, innan hon försiktigt särade på deras läppar och låg panna mot panna med honom och bara storlog mot honom en kort stund, tacksam att han var åter i hennes famn efter så länge isär.

“Jag vill tro att de finns. Jag tänker, varför inte? Om vi har alver som lever i grottor, under vatten, i skogar och stora städer, varför inte också öknen?” Hon stannade upp i tanken för ett ögonblick. “Okej, det hade varit fruktansvärt att bo här, så det skulle kunna vara varför inte… men vi vet att människor bor här. Så varför inte vi också?” Hon förde sin hand ömt över hans kind. “Jag hoppas de är trevliga!”