Zaria lät Obsidiah tala och processa det som hon hade sagt. Även om det var två enkla ord. Var det ord som vägde mycket. Speciellt inte ett ämne som brukade diskuteras vid första mötet mellan två främlingar. Det var inte svårt att se hur han inte helt kunde tro på det hon hade sagt. Trots hennes tatueringar som vittnade om mörkmagi. Fast å andr…[Read more]

Den äldre kvinnan hade kvar blicken på trädet ett litet tag, som om inte hade hört inbjudan för att sedan sänka huvudet i en artig gest. En middag? Hade hon hört rätt? Det var i och för sig oartigt att fråga om hon menade det. Fast å andra sidan var det oartigt att dyka upp oinbjuden. Nå, hellre den senare risken.

“Ni är oerhört givmild, min…[Read more]

Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med V…[Read more]

Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt…[Read more]

Det var inte förrän Isra hade svarat på hennes ord som hon insåg vad hon hade sagt. Tanken fick henne att rysa. Död? Hade hon villigt sagt att hon gav upp allt för Isra? Frågan var om det var en sanning eller ej. I stunden som hon sagt det verkade det självklart och trots hennes tvivel nu. Var det en del av henne som nästan skulle känna sig hedra…[Read more]

Den första kommentaren fick henne att le och rycka lätt på axlarna. Allt för många gånger hade hon funnit sig själv i en omvänd situation. Att någon kände till henne men hon inte kände någon. En situation hon allt för ofta befann sig i och inte var bekväm i. Det fanns ju medel för det så klart. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon la…[Read more]

Den korta tystnaden fylldes av knastrande från kaktusen som långsamt förstördes i främlingens mun. Själv fann hon inte längre någon glädje i mat. Självklart var det en nödvändighet för att hålla sig vid liv, men inget mer. Maten tycktes svälla i munnen, eller smaka jord. Hon borrade ner sina händer i sanden. Kylan var något hon välkomnande. All…[Read more]

Obsidiah. Namnet sa henne inte mycket. Inte för att det var något hon utgick ifrån att hon hade kunnat det. Det var få som hon kände till och ännu färre som visste vem hon var. Åtminstone gav det henne något att tilltala honom med förutom främling. Namn i sig var mäktiga ting. I fel händer kunde de få katastrofala följder. Fast mannen framför…[Read more]

Ett litet, litet leende smög sig fram över hennes läppar. Kanske var det något självgott, som om hon på något vis haft rätt i en vadslagning, även om den enda spelaren i just det spelet varit hon. Hon tycktes ha vunnit över Vesvía till sin sida, trots att det hon föreslagit skrämt och oroat henne. Det var bra, mycket bra.

Så hon lät Vesvías h…[Read more]

Hon hörde när förstärkningen kom ridandes in genom portarna, och lika snart hörde hon också hur de ropade något på sitt eget språk, ett språk hon inte förstod, men tonläget förmedlade allt. Det var en fälla. De hade gått rakt in i den och hon hade varit den som lett dem. Förbannade, jävla skit.

Innan hon visste ordet av det hade vampyren vi…[Read more]

En enkel handgest för att få bort artigheterna och etiketten. Alltid var det så mycket ni, er och vissa verkade tro att hon var adel. Nog kanske det kom med de pengarna som Bläck hade dragit in för hennes far och henne själv. Men egentligen hade hon ingen fin härkomst, hennes förfäder hade alltid  varit trogna soldater. Inte ens högt uppsatta,…[Read more]

Vaksamt betraktade kvinnan spjutets spets. Vad kunde hon i för sig göra om främlingen valde att sticka den mot henne? Allt för kvicka fötter hade hon inte välsignats med. Hennes händer var fortfarande höjda i ett tecken på att hon inte hade något vapen i hand. Samtidigt som det också var ett sätt att åtminstone stoppa spjutet våld framåt med nå…[Read more]

Ett få tal som hon kunde lita på. Vem skulle det vara nu? Hennes make Neyir var redan på resande fot och vem visste var hennes bror och medägare Atlen höll hus nu? Om hon hade vetat kunde hon hjälpt drottningen ännu mer.  Förut skulle hon göra vad som helst för att hålla borta information från Isra. Tyrannen som styrde Antrophelia med en järnhand……[Read more]

Hon ogillade idén, givetvis. Tanken på att ha en demon som bundsförvant skrämde de flesta, en anledning till att de flesta inte kände till Tipum än.

Med ett leende såg hon tillbaka upp på Vesvía som nu hade rest sig upp och stod framför henne. Hon var orolig, nästintill rädd, men hon hade sagt att hon skulle genomföra det uppdrag som blivit å…[Read more]

Ännu en klunk från pluntan och hon kände redan hur värmen spred sig i hennes kropp. Känslan var skön och distraherande från kylan utanför. Hon lyfte sin ena hand för att klia sig på hakan medan hon funderade över namnet. Genna, Mircail. Uppenbarligen hade de ett avtal med Bläck, men nu för tiden var det inte hon som styrde över de inrikes konta…[Read more]

Djupt sjönk de barfota fötterna ner i den kylande sanden. Om det inte vore för tomheten i öken, skulle främlingen som vandra där kunnat misstas för en skugga. Becksvart var manteln som vilade över hans axlar och huvan som var uppdragen föll snett ner över ansiktet. Hyn hade en gång varit en behaglig mörkbrun färg, men det var knappt att man kund…[Read more]

Att Xharin ansåg att det var en bra idé att vila lite, fick hennes att sucka lätt för sig själv. Det var en bra idé. De båda skulle behöva lägga upp fötterna lite och krypa under ett varmt täcke för att inte bli förkylda eller sjuka av de blöta kläderna. Hon nickade lätt till slut åt vad de båda hade sagt.

“Vila blir det då! Men jag har väl di…[Read more]

Stolen knarrade till klagande under Vésiva, inte för att hon verkade lägga märke till det utan gungade fram och tillbaka. Lite oartigt lade hon upp sina slitna höga mörka läderstövlar på bordet som var rätt välputsade. För en gångs skull. Hon skulle försöka att hålla sig ren till Ayperos. Hon hade hört att deras näsor var väldigt delikata,…[Read more]

De höga ljuden hade fått Aetas häst att i panik springa med Mährens trupper mot staden. Allt hade hon försökt med för att få hästen att vända om eller att stanna, men ingenting hade lyckats. Den höga smällen när portarna gick igen fick Aetas att rycka till. Pilarna ven åt alla håll och hon hade svårt att koncentrera sig på grund av alla de höga…[Read more]