Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ry…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände ba…[Read more]

Orden som lämnade Audgisil varsvåra att ta in. Bärsärk? Det hade enbart varit som en berättelse för henne, något som hon och hennes make hade talat om när hon blivit gravid. Inte hade hon tänkt att det faktiskt skulle bli sanning. Sanningen var mer mörk än vad Audgisil hade målat upp för henne. Även fast hon förstod äran, kunde hon inget än annat…[Read more]

Hennes mor lät så övertygad, men hon visste att det inte var möjligt längre, något som hennes far konstaterade bara sekunder efteråt. Oden hade redan tagit henne, men det var inte den biten hon var rädd för. Hon var mer orolig för att völvorna skulle lägga beslag på henne och ta henne med sig till sitt tempel för att ingå i deras personliga gar…[Read more]

En gång var vi inte odjur. Åtminstone inte hennes förfäder. Hon kunde förstå att han kände sig obekväm, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka sig av känslan att det var något märkligt med deras möte. Något som om inte kunde sätta fingret på. Något hon inte tyckte om. Alls. En suck lämnade hennes läppar och hon lämnade det dystra ämnet om dr…[Read more]

Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen som fortfarande var tom. Eller så tom som den var när man var drottni…[Read more]

Maeves bedjande var som en hand kramade om hennes hjärta, eller som en kalldusch. Det var svårt att helt sätta ord på det. Det var få ord, en bedjande om hjälp men inte något i klartext. Hon slutade stryka hennes hår och kunde se en glimt av de mörka ögonen. Lite förvånad greppade hon tag i Audgisils tunika. Diskret så att inte Maeve skulle se he…[Read more]

Orden fick henne att ge till ett skratt, som lät mer som ett kraxande från en död fågel än ett ljud som innebar glädje. De röda ögonen var svåra att tyda om hon fann orden roande, eller dåraktiga. Eller behövde det ena utesluta det andra? Blicken fanns kvar vid högalvens ögon, som en lek mellan två rovdjur. Utan att ta bort blicken, och röra en m…[Read more]

En del av henne ville skrika på sin mor, be henne att inte röra henne, att försvinna, men det var inte hon, det var den där andra. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från försöka resa sig upp från golvet. Hennes muskler var dock inte riktigt med och hon kom inte längre än att hon vilade med underarmarna mot de mjuka fällarna. Hennes kropp…[Read more]

Viskningen var så tyst, att det knappt hördes mot den sprakande elden och hennes egna bultande hjärta. Det slog så hårt, att hon inte ens var säker på att ingen annan hörde det. Trots det hörde Ranghildr den, men orden stack som en kniv i hennes hjärta. Vad kunde de göra mer? Lite orolig och rädd mötte hon hastigt sin makes havsblåa blick. Det sk…[Read more]

Ljudet av hennes föräldrars röster var som när man talar under vatten, oklart och långt borta, förvrängt av något annat, omslutande. Hon andades tungt, som om hon precis hade sprungit en mil, och hennes knogar hade vitnat så hårt hon höll i fällen. Musklerna i hennes armar tycktes ömsom spännas hårt och ömsom slappna av, som om hennes kropp in…[Read more]

Audgisil hade alltid varit bättre på att tala och hon var tacksam för att han instruerade deras dotter på vad som skulle göras. En enkel nick, som för att säga att hon var redo när hon hade fått i ännu en tråd i bennålen. Det var långa minuter och Ranghildr hade nog aldrig skakat på sina händer så som hon gjort då. En sista gång bet hon av tråden…[Read more]

Det var ingen mening att käfta emot sin mor just då, så hon drack mer och djupt tills hon inte fick i sig mer. Då lade hon sig åter ned och försökte samla sig för det hon visste skulle komma, det där oundvikliga. Ändå skrek hon högt av smärta när hennes far hällde alkoholen rakt ned i de djupa såren hon hade i ryggen. Den försvann ned bland allt b…[Read more]

När Maeve sköt flaskan bort från henne, tryckte Ranghildr flaskan tillbaka med ett litet bestämt grepp. Så här illa hade hon aldrig varit däran, men hon hade fler än en gång känt hur alkoholen brände bort allt i såret och ibland ens eget vett.

”Ta fler klunkar Maeve. Det kommer inte lindra all smärta, men det kan inte bli värre. Ge hit nålen Au…[Read more]

Det kändes helt klart bättre att ligga på mage, och hon kunde begrava ansiktet i den våta tygbit som hennes mor placerat där. Det svalkade bra och hon suckade nästan lite nöjt över att få försvinna in i det svala mörkret.

”Åh, de är hos Hel”, kraxade hon och skrattade sen, ett inte helt normalt skratt, det var nästan nervöst och det tystnade l…[Read more]

Det tog en bra stund för Ranghildr att göra rent ansiktet, hon var noga med att allt torkat blod skulle bort. Sedan sköt hon undan den blodiga hinken med sin fot, som nästan genast byttes till en ren trähink som en av tvillingarna räckte fram. Vem det var såg hon inte. En kort blick på ansiktet. Hon nickade, men det var något i Maeves ansikte…[Read more]

Jo, det hade varit dåraktigt, men hon hade inte kunnat återvända hem med något annat, hon kunde inte vara sämre än sina två äldre bröder, och hon hade ju lyckats. Berömmet hon fick från sin far fick henne att le svagt innan hon blev räckt vattnet, då drack hon girigt till dess att hon nästan mådde illa och sjönk tillbaka ned på fällarna för att…[Read more]

Innan Maeve hade hunnit kraxa fram att hon ville ha vatten hade Ranghildr burit fram båda trätunnorna med vatten i. En av grötslevarna höll hon i handen, den som annars brukade vila vid hennes midja i bältet. Försiktigt höll hon med ena handen kring Maeves nacke för att stödja henne så hon kunde dricka från sleven som hade lite vatten. Att vattne…[Read more]