Hon höjde på ett ögonbryn åt orden som lämnade hennes farmors läppar. Er två? Menade hon hennes far? Tanken fick ett litet skratt att lämna hennes läppar innan hon skakade på huvudet åt det hela.

”Oss två? Ni menar er son, min far? Ni behöver inte oroa er, det var länge sedan han övergav mig nu, en ful ovana måste jag säga”, svarade hon med ett…[Read more]

I djupet av sitt hjärta höll hon med sin bror om deras moders plan, men gjort var gjort och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Deras mor hade gjort ett val och deras morfar hade valt att följa henne, fullt medveten om att döden var vad som väntade honom. De kunde vara arga på sin mor, och förbanna hennes val, men de kunde inte göra något å…[Read more]

Yazfein suckar lätt och ser från Maeve till Eirik innan han ställer sig upp, efter en kort blick på dem båda går han bort till spjutet han sett i trädet. Plockar bort brevet från det och räcker det samt biten av rött hår till Maeve och Eirik. Sen kör han ner spjutets ände i marken vid dem. Om han skulle göra det skulle det krävas lite förberede…[Read more]

Hon ryckte märkbart till när Eirik dök upp vid hennes sida, tillräckligt för att såret i ryggen skulle hugga till och få henne att dra skarpt efter andan. Hon hade inte ens hört hans vingslag. Hur kunde hon ha varit så fruktansvärt oförsiktig? Hur mycket hade hennes bror hört? Han kunde omöjligt missa att Yazfein inte längre såg ut som han gjort…[Read more]

I det ögonblick Eirik landat har Yazfein tagit ett par steg bakåt igen, det var inte hans plats att stå bredvid dem i detta ögonblick, inte än, kanske skulle det aldrig bli det. Ejvald möter stadigt Eiriks blick, lyfter sin skadade hand för att ta ett förvånansvärt bestämt grepp om den unge mannens hand. “Eirik… det här var mitt val, ingen annan…[Read more]

Han skakade på sitt huvud.

“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.

Zator flinade lite åt hennes rodnad, han kunde nog se den. Även om hon försökte att dölja den kunde han se den. Även om det enbart var hastigt och han klämde i hennes kinder lite retsamt för att skrocka åt hennes ord. Det var förstås inte sanna.

Vem som helst kunde se att hon var en vacker ung kvinna och med status. Förr eller senare skulle även…[Read more]

“Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

“Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst…[Read more]

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ej…[Read more]

Kvällen hade omslutit dem så fort. Det kändes som om berget slukade solen och dess ljus. Han hade inte varit beredd på det. Faktum var att han inte var bekväm i mörkret. Att han skulle höra rykten om att någon sökte efter en skatt som inte låg långt bortom hans egna hus. Eller ja, det var ju hans fars hus och efter det hans äldsta bror. Som t…[Read more]

Hon rynkade ogillande på näsan när hennes farmor talade om att döda henne och hur enkelt hon hade kunnat göra det. Det var kanske sant, men hon hade inte mycket till över för tanken på vad hennes farmor kunde eller inte kunde göra mot henne och hon slapp helst höra det, särskilt här, i sina egna gemak, en plats som borde vara säker…

”Va…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade hennes läppar. Egentligen visste hon inte om det ens var värt att övertala henne. Hon gjorde en liten nonchalant gest igen med sin hand, som om hon inte riktigt orkade bry sig om vad utfallet var.

“Om jag var ute efter att döda dig, Isra, skulle jag redan gjort det. Varför skulle jag komma till dig i det här skicke…[Read more]

Isra stelnade märkbart till när Ziyaté tilltalade henne, och förvåningen över att finna henne där, i sina egna gemak, var inte svår att se. Trots det så behöll hon lugnet och istället för att ropa på sina vakter med detsamma så lade hon armarna i kors och betraktade sin farmor. Hon både såg ut och lät trasig på något vis, som om hon var skadad ell…[Read more]

När väl Isra lade märke till henne, bemödade hon sig inte att sträcka sig efter en av sina knivar eller för den delen sina svärd. Det fanns ingen önskan att skada henne. Inte överhuvudtaget. Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar, som om hon fann situationen roande.

“Ah, mitt barnbarn…” sa hon med en röst som var lite bruten, som…[Read more]

Dagen hade varit lång men givande och när Isra drog sig tillbaka till sina rum så var hon på bra humör. Hon och Ayperos hade kommit varandra mycket närmare än hon hade kunnat drömma om, och planerna inför den stundande föreningen hade väckt en ny hunger inom henne. Allt tal om erövringar hade fått henne att börja studera kartor och försvarsverk…[Read more]

I ärlighetens namn hade hon känt sig som ett djur på båten. Inlåst, lite så som hon kände sig i Antrophelia. Utanför dess barriär skulle hon knappast klara sig. Samtidigt var ett löfte ett löfte och Ziyaté var en kvinna vid sitt ord. Där stod hon nu, fortfarande i sin krigsmundering på en av de större bakgårdarna till deras hus.

Hon stod…[Read more]

En mörk blick granskade pojken länge och under tystnad. En tystnad som trängde sig inpå dem och gjorde de flesta osäkra och inte till freds. Orden som pojken yttrade var löjliga. Det var inte som om hon fann det hotande eller sanna på något sätt. Fortfarande satt hon kvar på huk och hade blicken i hans.

“Nonchalans är det som dödar en i slutändan…[Read more]

Orden från Amatha verkade försvinna lite, för Ziyaté hade sett hur Wreax ändrade sin skepnad och försökte röra henne. Ett litet skratt – som om hon fann det roande, som om det hela vore en lek mellan dem. Hon skuttade lätt undan och rörde sig snabbt och smidigt. Snart nog hade han trasslat sig in i sig själv för att Ziyaté knuffade ner honom på…[Read more]

“Denna värld har tillräckligt många starka och nonchalanta män” sa Ziyaté och det fanns ett visst hat i hennes blick, en kort inblick i de känslor som hon allt för ofta dolde för omvärlden. Hon knöt sin näve och skakade nätt på huvudet åt Amathas ord för att fnysa lite lätt åt det hela.

“Världen behöver fler män som vågar vara svaga.” sa hon…[Read more]