Han stelnar som hastigast till när hennes händer börjar röra sig över hans vänstra arm, inte som att han hade ont utan mer för att han var obekväm med vad som hänt. Men bara på ett ögonblick slappnar han av med en suck och ser mot armen, hennes händer innan han ser mot henne. “Jag blev överfallen i ett bakhåll som höll på att bli mitt slut… Me…[Read more]

Hon kunde inte låta bli att skratta lite kort åt sin mors svar. Om det ändå hade varit så att hon var lik sin far. Då hade nog det mesta varit lite lättare… Men vart fanns spänningen i det? Nej, hon var lik sin mor, och det var av henne hon ärvt sitt temperament, och av sin far hon ärvt den gåva som gjorde hennes liv så komplicerat.…[Read more]

Känslorna inom henne stod i stark konflikt mot varandra, där en del inte ville något hellre än att få hata honom för vad han gjort mot henne, samtidigt som den andra bara ville förlåta och få vara nära igen. Det var en komplicerad situation på så många olika vis, för trots att hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon fortfarande älsk…[Read more]

Även om han gjort det lilla avståndet släppte han inte hennes händer, ville helst av allt inte på något sätt bryta den kontakt de börjat återskapa även om den kändes stark så kunde den vara rätt skör just nu. Var det den känslan som hade fått honom att bestämma sig för att vilja berätta allt senare. Mjukt drog han hennes händer mot sig lade dem mo…[Read more]

En del av henne önskade innerligt att det var som han sade, att de inte skulle förstå just nu, att det ändå fanns en chans att de skulle göra det i framtiden… Men sanningen var nog att de aldrig skulle förstå, och kunde hon klandra dem? Tanken fick henne att sänka blicken en aning, och hon kände sig plötsligt kall när han drog sig undan henne a…[Read more]

Det är nästan en liten suck som lämnar honom när han drar sig undan men han förstår så väl det hon säger, det var riskfyllt att ens vara nära henne här ute. Han hade inte glömt de ord hon nämnt om risken för hans välbefinnande när de först börjat komma varandra nära. Men ändå hade det varit värt den risken så långt, att ens komma till Frostheim ha…[Read more]

“Audgisil?” frågade hon lite retsamt, hon visste förstås redan att de var alldelles för lika i vissa saker. Ibland önskade Ranghildr att Maeve hade fått mer av sin make. Trots allt var det inte alltid lätt att vara lika tempramentsfull som henne.

Åt hennes ord om världen nickade hon lätt samtidigt som hon strök hennes hår. Det var förstås en…[Read more]

Hennes leende mjuknade något när hennes mor vände hennes ansikte mot sig själv och tycktes inspektera henne. Vishet… Jodå, om det nu var vad man ville kalla det.

”Ja då vet jag ju i alla fall vem jag brås på. Men jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har ansamlat mig lite vishet under tiden jag varit borta”, svarade hon med ett leende.

”J…[Read more]

Han lyssnar först på hennes ord om döden, har inget svar på det hon säger då han inte riktigt ser döden på samma sätt. Han visste inte heller om han skulle möta döden eller springa från den när tiden var kommen. Långsamt sätter han sig ner och ser lite förvånat på henne med ett höjt ögonbryn. “Ni tänker låta dem vad? Just nu har jag lite svårt at…[Read more]

Som svar på hennes spelade upprördhet kunde Ranghildr inte rå för att ge henne ännu ett skratt för att klappa henne på axeln för att avsluta en till fläta och sedan vände hon Maeves ansikte och höll i hennes haka för att inspektera ansiktet med ett snett leende.

“Några nog, men det är väl bara vishet som syns?” frågade Ranghildr och gjorde en g…[Read more]

”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länd…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördat…[Read more]

Ett litet tag verkade det som om Ranghildr ångrade att hon hade sagt något. Hon stod kvar i korridoren och såg på hur facklan flickrade till då och då innan hon drog ett djupt andetag och steg in i rummet. Distinkt gick dörren igen för att lämna en tystnad i rummet.

“Jag föreställer mig döden så mycket att det känns mer som ett minne. När ko…[Read more]

“Omöjligt! Då skulle jag ju sagt att du växt!” utbrast Ranghildr med ett litet leende och ruskade om Maeve. Det var inte tanken att vara hårdhänt, men Ranghildr hade aldrig varit sådär fin i kanterna för att vara allt för mild. Fast det skadade förstås inte Maeve.

Orden kunde dock inte hindra henne från att ge ifrån sig ett bubblande skratt och h…[Read more]

Det var kanske tur att hon inte såg sin mors blick ut genom fönstret, för då hade hon sett hur disträ hon verkade och det hade givit henne dåligt samvete. Nu såg hon bara ned på sina egna händer där de låg i hennes knä, betraktade alla små, gamla ärr, och särskilt de som prydde hennes knogar, de som hon givit sig själv när hon funnit Kettil… H…[Read more]

Han hade rätt i att ilskan inte var borta. Den låg fortfarande under ytan och puttrade, men precis som det alltid varit så dämpades den av hans närhet, och just nu kanske också på grund av sorgen, och lättnaden över att han åter var vid hennes sida. Hon hade varnat honom en gång, den där dagen i Iserion som nu kändes som en livstid sedan… Hon h…[Read more]

Ranghildr nickade lite till hennes ord, även om hon inte riktigt tycktes lyssna på dem när blicken var disträ och verkade fastna på fönstret. En lång stund var hon tyst för att fortsätta fläta med ett svagt leende på läpparna. Mest av vana att försöka muntra upp sina barn.

“Tiden kommer när den kommer.” hummade hon, mest för sig själv som om de…[Read more]

Hade han vetat hur hon kände om ärret hade han nog nämnt att det inte alls vår så, men nu höll han bara handen kupad vid hennes kind, lät tummen följa hennes kind ben mjukt. Hans ögon som lugnt mötte hennes med saknad i blicken, men fortfarande något osäker och nervös. Han nickar kort vid hennes ord och tar ett djupt andetag, försöker sti…[Read more]

Hans beröring var som ett tveeggat svärd. När han med tummen rörde vid det nya, fula ärret så hade hon lust att beskylla honom för det, för att han inte hade varit där, samtidigt som hon ville vända bort ansiktet så att han skulle slippa se på det, men hon lät bli.

Istället öppnade hon munnen för att svara på hans ord, bara för att mötas av…[Read more]