Zaahl drog hastigt efter andan och bet tillbaka ett smärtat stön när han drogs in i Nasrins famn. Ömt lade han sina armar kring hennes kropp och njöt av närheten som bjöds på. Han var så innerligt stolt över henne. Vad hon än frammanat i sitt sinne var det starkt nog att läka varje brutet ben och öppet sår. Förvisso var det ingen nyhet för honom hur fantastisk hon var, men ändå fortsatte hon att förvåna honom.
Glädjen blev dock kortlivad då han märkte hur mycket hon besvärades av magin som onekligen var en pina. Med ens blev Zaahl lika orolig som han varit stolt. Han visste inte ens hur man läker sådan magi. Det var så långt bort från hans profession.
Han hummade jakande åt hennes ord samtidigt som han strök henne över ryggen, med en hand han inte ens skulle kunnat plocka upp en fjäder med om det inte vore för henne. Blicken låg på horisonten och Shaariels ord ekade i huvudet. Sorgen fick dock vänta, även om han höll om Nasrin lite extra för att mota bort minnet av hur hans vän gått slutet till mötes. Kanske var det då han också insåg att han och Nasrin kommit att bli varandras trygghet. En osannolik vänskap hade växt sig starkare i allt de gått igenom tack vare hennes hemska farbror och hans kumpan.
“Jag lämnar ett meddelande till mitt folk bland klipporna. Ifall de mot all förmodan klarade sig ur anfallet,” mumlade han innan han vred på sig och lade en hand mot Nasrins kind. Han vände hennes ansikte mot sitt och såg henne djupt i ögonen, i tystnad letande efter alla känslor hon gömde bakom dem.
“Sedan måste du låta mig försöka hela dig, och om soltopasen eller mina metoder inte fungerar behöver vi skynda oss till någon med magiska kunskaper. Du kan inte rädda din far om din kropp förtvinar.”
Med de orden hjälpte han henne på fötter och hämtade hästarna. Att påstå att det inte var det minsta mödosamt att ta sig bort till klipporna hade varit en lögn. Hela kroppen värkte och det kändes i varje steg. Men till klipporna kom de trots allt. Väl där knöt han hästarna vid en sten, gav dem mat och vatten från sadelväskorna och satte sig sedan trött på backen i skuggorna från klippformationerna.
“Kom,” sade han bestämt till Nasrin och gjorde en gest för henne att slå sig ned intill honom. Om hon nu kunde bemöda sig att sitta rakt på sanden utan att ha någon dyr filt under sig.
Bain hade stelnat till när pilarna farit, och den redan vaksamma blicken vändes rappt mot den vithåriga alven som trädde fram. Vad hette han nu igen? Cam, någonting. Det spelade föga roll. Om han visste sanningen eller ej kring Bains fritagande av drottning Alienna stod inte skrivet i hans namn, även om han var nära Aenya. Det var en spänd Bain som såg på skytten, undrandes hur många i lägret som visste om sanningen bakom Aliennas försvinnande från det fängelse Aenya och hennes undersåtar satt drottningen och hennes kumpan i. Två personer som Bain nu lämnat bakom sig för att komma hit.
Hur som haver gladde det honom att hans syster tycktes glad att se honom. Hennes lilla leende hade smittat av sig, men ändock kunde inte det vaksamma i hans blick och kroppsspråk sköljas bort. Skeptiska blickar kastades på vapnen i det udda sällskapet, och Bain kunde bara hoppas att samtalets riktning gick i lås då han gärna undvek just väpnade konflikter. Han må ha blivit mer trygg i sin magi, efter erkännande från de runt omkring honom, men ännu var han feg i det fysiska våldet.
Förvånat såg han på bågen, följaktligen sin syster, då hon gav honom en pilbåge som han knappt ens hjälpligt skulle kunna använda. Den kändes främmande i handen. Givetvis tog han emot den dock, och trädde den över huvudet för att låta den hänga på ryggen.
Nykomlingens kommentar angående Aenyas tid i Iserion fick hans gröna ögon att flamma till av samma bestämda ilska som när han hört henne hotas. Ännu sa han ingenting, men ville bra gärna. Det visade sig att hans tid i Dal’elath hade tuffat till honom. Men dum var han inte. Om hans syster ville ha ett fredligt samtal skulle hon få det, utan att Bain tumlade in och förstörde allt med sin överbeskyddande bitterhet. Det förvånade honom dock att drottning Aliennas varande i huvudstaden inte nått hela landet.
Bain rynkade ögonbrynen. “Alienna är ju inte—” Han hejdade sig själv. Kanske ville Aenya i detta fall hellre hålla gammal fakta vid liv. Om inte annat fick hon berätta själv.
Innan de alla gick sin väg in i lägret—där folk antingen skulle välkomna honom eller hata honom, beroende på vilken information de fått—klev Bain upp intill sin syster.
“Det var inte såhär jag hade tänkt anlända,” viskade han intill hennes öra. “Jag måste tala med dig sen. Du har getts en möjlighet, men inte utan risker.” Bain backade undan, drog handen över hennes arm i en hälsande och öm gest innan han tog några kliv upp mot lägret. Tveksamt kastade han en blick på den vithårige alven och gav honom ett rakt leende.
Zaahl hade smått ryckt till när hon tagit hans manglade hand, men närheten var lika välkommen som smärtan var pinande stark. Tunga och hesa andetag trängde ut över hans återfuktade läppar, den nedre sprucken av ett slag som Kahel tidigare utdelat.
Förhoppningen steg inom honom när hon tog fram soltopasen. Om orken funnits där hade ett leende krupit fram. Han visste att det funnits någon form av motvilja till att använda den från hennes sida, men om hon lyckades nu skulle hennes chanser i livet se mycket ljusare ut. Om inte skulle hon lämnas ensam att övervinna sin farbror och hans män. Inklusive den vedervärdiga Kahel.
Zaahls blick sjönk till hennes arm. En del av honom ville be henne ro om sig själv först, för allt han ville var att se henne säker och i god hälsa. Han ville det så mycket att han fann sig själv mumlandes någonting med en röst så tyst att den knappt bar ord. Även om det varit hörbart hade Nasrin inte kunnat förstå, då språket var hans eget. Han bad till andarna att låta honom stanna vid hennes sida—att låta honom få skydda henne tills hennes liv och framtid var utom fara. Han bad dem att ge henne alla verktyg att kunna använda Vélas’hara—den vackra soltopasen i hennes smycke. Vidare talade han om för andarna att om de inte lyssnade till hans bedjan skulle han bekämpa efterlivet och föra krig mot dem tills de förde honom tillbaka till henne. Inte ens döden, som nu väntade på hans sista andetag, skulle få stoppa honom från att fortsätta vid Nasrins sida.
Nasrin försökte, och misslyckades. Zaahl drog ett darrande andetag och bet ihop. Fan. Hjälp henne, förmanade han andarna, men denna gång endast i tanken.
Vid nästa försök höll Zaahl andan. Han vågade inte störa henne, och ögonblicket innan hennes ansträngning gav resultat kändes som en evighet. Sedan såg han det. Skimret.
Zaahl kved när ben rättade till sig med knakande och krasande ljud. Fingrarna som varit i onaturliga vinklar flyttades på plats, revben hittade sina fästen igen. Det kliade något fasansfullt i alla otaliga sår som läkte med övernaturlig snabbhet, och kvar lämnades bara rosa ärr samt smutsen av hans blod. Läkningen ebbade ut. I kroppen dröjde en mörbultad känsla och otaliga blåmärken, men han var åter hel. Nasrin hade verkligen lyckats.
Med en skarp inandning slog Zaahl upp ögonen, hans mörka fransar fladdrande i ett par kvicka blinkningar. Det kändes som att komma upp till ytan efter ett allt för djupt dyk. Ena stunden hade han haft en fot i graven, för att nu istället stå tryggt.
Blicken fann Nasrins och han satte sig upp. Det undgick honom inte att en tanke dämpat hennes leende. Som av en reflex breddades hans eget, likt ett försök att kompensera glädjen hon tappat. Men han frågade inte. Att använda soltopasen var oerhört personligt.
Istället lade han händerna om hennes ansikte och kysste mjukt hennes panna.
“Tack,” viskade han tyst mot hennes hud. Fingrarna letade sig försiktigt in i hennes mörka hår och han förflyttade ömt sina läppar till hennes tinning. Kyssen var än mer tillgiven den här gången och han önskade få vara nära henne längre än vad som var klokt. Det dröjde dock innan hans läppar föll bort, och han lutade sig bakåt för att lägga huvudet något på sned.
“Du klarade det,” förkunnade han. Hans löfte att följa henne på hennes resa upphörde i och med det. Tills du lärt dig använda stenen, hade han sagt. Den melankoliska sorgen och stundens spänning som redan legat i luften beblandade sig med vissheten om att detta mycket väl skulle kunna vara slutet på deras resa. Men Zaahl kände det i hela sin själ. Detta var början.
Aenya hade inte varit stolt över honom, tänkte Bain när han lämnade platsen där han vilat över dagen. Färden från Dal’elath hade tagit flera dagar, och för att slinka obemärkt genom skogar och byar hade Bain valt att hålla sig till skuggorna i skydd av nattens mörker—som en del av dem. Han hade varit fullkomligt utmattad om det inte vore för hans omoraliska ritualer som använde sig utav andra källor. Källor som inte längre levde.
Just idag kunde Bain avvara dagtid för att resa vidare. Dag ut och dag in hade han lyssnat efter rykten om vart rebellstyrkorna kunde befinna sig, för att slutligen tro sig vara dem hack i häl. Stundvis gick han till fots, men hans en gång skogsvana ben hade det inte i sig att röra sig över stock och sten. Lyckligtvis var de täta trädkronorna skydd nog för att skapa en fri väg framåt i dess skuggor, där han svepte fram utan att märkas.
Nåja, nästan i alla fall. Det fanns de som höll utkik efter just en skugga, och en av Aenyas spanare lät sin fågellika vissling ljuda klart och tydligt när hon anade något mörkt som svepte över vegetationen och in mot lägret.
Men trots att Bain inte ville något hellre än att omfamna sin syster där hon stod i all sin nedtonade prakt, som den undangömda eldsjäl hon var, lyckades givetvis något komma emellan. Eller några, snarare. Bain med sin dåliga koll hade inte en susning om vilka de var, men en sak visste han med absoluta säkerhet. Ingen gav sig på hans syster utan vidare.
Skuggan tätnade. Svartnade. Kvickt tog den form och hintar till färger formade vad som snart var en slank alv i mörka kläder—slitna och alldeles för vackra för skogens stigar. Hans hår sträckte sig långt ned över ryggen i en tilltufsad fläta, och de gröna kalla ögonen spändes i främlingen där han plötsligt stod lutad mot närmaste träd.
“Rör henne, eller någon annan här, och det blir det sista du och dina kamrater gör,” varnade Bain. Hans röst bar ingen tveksamhet. Inget tvivel eller ens tillstymmelse till rädsla. Ingen hotade hans syster utan vidare. Han struntade i hennes rustning och vapen. Själv bar han ingenting sådant.
När han för ett ögonblick såg på Aenya mjuknade dock det kyliga i hans anlete. Äntligen var han tillbaka till den enda skärva av hem han kände till i denna värld.
Världen kändes osannolik och påhittad för ett slag. Zaahl hade upplevt det förut när han förlorat någon som stått honom nära. Priset för ett långt liv, på en position som hans, var att behöva återuppleva det hålrum som slagits fram i hans själ. Igen och igen. Inte heller blev det lättare för var gång, även om han blev bättre på att hantera det.
Nu fanns det inte mycket att hantera. Zaahl visste knappt vart han var eller varför när han blinkade till och såg upp på Nasrin vars vackra ansikte var en skänk från andarna. Om hon var det sista han såg skulle det vara ett gott slut. Hennes oro och omtanke lade sig mjukt omkring honom. Eller var det sanden som han kände? Han visste knappt ut eller in längre. Världen var i ett töcken bakom smärtan som stångades med hans medvetande.
Tacksamt tog han emot vattnet. Det kändes som år och dagar sedan han fått något att dricka, mer än sitt eget blod efter hugg och slag. Klunk efter klunk sjönk ner i hans strupe tills han var tvungen att sluta dricka av ren skam för att eventuellt ta det enda vattnet de hade. Blicken vändes åter upp mot Nasrins ansikte, men gled nu långsamt ned för hennes hals.
Zaahl lyfte en utav sina trasiga händer, andetagen ansträngda om än inte lika hesa. I bakgrunden kunde man höra den andra hästen trampa oroligt omkring och tröttheten tycktes bli tyngre i Zaahls blick när sanden dammade upp för att täcka deras spår. Hans underläpp darrade svagt när han strök handryggen mot hennes bröstben—mot smycket som dolde sig där under de fina kläderna.
“Du måste försöka,” började han vagt. Orden var inte hårda som hennes, men inte heller en bön. Snarare var de uppmuntrande och fulla av tro på hennes förmåga. “Annars är jag rädd att min vila blir mycket lång.”
Varje steg var en pina, men smärtan till trots fortsatte Zaahl att sätta ena foten framför den andra. Han var skyldig Nasrin det efter allt hon riskerade för hans skull. Det fanns även en till han stod i skuld till och hon kom mot dem genom röken. Shaariel. Hon skulle belönas rikligt för sin modiga manöver, men även få en reprimand angående hennes dåraktighet. Ändå började känslan av lönlöshet lyfta från hans betungade själ. Kanske kunde de lyckas ändå.
Zaahl hade inte orken att säga något. Egentligen orkade han inte gå upprätt heller, men mycket kunde åstadkommas i de mest digra av stunder och till slut tog de sig ut. Han mötte blickarna hos de av sitt folk som mötte dem vid hästarna utanför. Ord kanske han inte kunde åstadkomma, men hans respekt skulle de få oavsett. Han hann inte mycket mer än så innan nästa våg av elände vällde mot dem i form av Jahzirs män. Så mycket för att ta sig ut i hemlighet. Flyktvägen hade det förvisso inte varit något fel på och han förstod snabbt att mötet avslöjat dem. Vad som grämde honom värst var att han inte kunde strida vid deras sida.
Sedan gick allting fort. För fort.
En känsla av att operationen skulle gå vägen fyllde honom när Shaariel och hennes trupp uppenbarade sig. Han underlättade så gott han kunde när han fick hjälp upp i sadeln, även om han inte förstod hur han skulle hålla sig kvar. Nasrin tycktes dela hans tanke.
Mitt i tumultet som urartade omkring dem, medan Nasrin försökte manövrera den oroliga hästens förvirring och stundande panik, fäste Zaahl blicken på Shaariel. Hon var duktig, men inte i första hand en fäktare. Han såg det komma innan Kahel körde sin klinga rakt genom hennes kropp. Ändå högg det honom så hårt att han tappade andan.
Tyst viskade han hennes namn. En av hans främsta spioner. Fast framför allt hans vän. Och nu tynade hon bort för att möta andarna på värsta tänkbara vis. Han kände en tår rinna nedför kinden. Allt han ville var att stanna och slåss, men då skulle precis allt vara förgäves. Därför lät han motvilligt Nasrin styra dem därifrån, och han försökte hålla sig i sadeln samtidigt som han lutade sig något mot henne i ett vagt tecken på att det var okej.
All kraft gick åt att inte falla av när de red med den bästa fart som hästen kunde åstadkomma. Natten gjorde det enkelt att rida genom gatorna och gav dem mestadels fri väg. De få som rörde sig ute kastade sig åt sidan. Den andra hästen hade satt av hack i häl av ren instinkt och höll jämn takt med dem hela vägen. Då och då trängde han fram ett hest höger eller vänster till Nasrin, tills de såg den norra porten.
“Den här porten. Sedan bara rid,” raspade orden ur hans torra strupe. Antingen skulle detta bli en kapplöpning utan dess like, eller så skulle klipporna i landskapet vara tillräckligt beskydd för att skaka av sig Jahzirs män som onekligen kom efter dem. Kahel hade gjort det klart och tydligt hur värdefulla de två var.
Det visade sig vara det senare. Vid något tillfälle kunde man höra ropen från andra ryttare, men Zaahl slöt sina ögon och bad till andarna att täcka deras spår. Och mycket riktigt—i vindpustar som inte ens nästan var starka nog, flyttades sanden om bakom hästarna. Den dammade upp i fjäderlätta moln för att snabbt lägga sig tills inte ett enda hovspår fanns kvar på marken. Zaahl såg ingenting utav det, men han kände det ända in i benmärgen.
Allt eftersom de tog sig fram genom öknen slank han in och ut ur medvetande. De kom längre och längre bort, tills gryningen började skymta i en svag rand av orange vid horisonten. Till slut orkade han inte mer. All reserv tog slut.
Zaahl slog i marken med en duns när han gled av och föll från hästryggen, rakt ner i sanden några meter från en knotig klippformation. Han blinkade till, väckt av smärtan, men slöt mjukt ögonen igen. Nu gick det inte mer.
Röken stack i näsan och ögonen, och Zaahl hostade till när det brände ner i halsen vid varje raspig inandning. Smärtan från tortyren slog likt blixtar genom kroppen vid varje hostande. Ändå höll han den fortfarande undan med ren och skär vilja.
“Nej,” viskade han med sammandragna ögonbryn när han märkte att Nasrin kom till hans sida istället för att ge sig av. Nej. Hon behövde fly, och det genast. Vad för chans hade han egentligen? Antingen klarade hon sig, eller så var de båda dömda att misslyckas. Ändå kunde han inte mota bort henne när hon knöt den fuktiga sjalen över hans andningsvägar. Det blev genast mycket behagligare, men hans desperata blick var spänd i Nasrin – bedjandes.
Med sina sista krafter försökte han hålla kvar Kahel i greppet av sin magi, men den sinade. De jävlarna hade vunnit.
Zaahl såg på Nasrin med sina trötta ögon och när han precis tänkt att han nu var knäckt såg han glöden inom henne. Hon var inte villig att ge upp. Hon hade ännu hopp. Och för en stund fick han rida på den vågen.
Med ett kvävt vrål av smärta och ansträngning fick han fötterna under kroppsvikten och tog sig mödosamt upp på benen med hennes hjälp. Det kändes inte möjligt och ändå tog han ett kliv på darrande ben. Och ett till. Och ännu några fler, tills de var utanför dörren och doften av blod slingrade sig genom den rökfyllda luften.
“Och nu?” undrade han tveksamt medan han stapplade fram. Ljudet av stridigheter ekade längre fram, och bakom dem skulle Kahel strax inte bara vara fly förbannad utan även fri.
Med möda lyckades Zaahl sätta sig upp, om än nära på att kollapsa omedelbart. Det låg en skräck i hans blick när han bevittnade hur Nasrin gav sig på Kahel. För allt i världen borde hon lagt benen på ryggen och sprungit medan hon kunde. Kahel var distraherad, och det var hennes bästa chans om hon nu prompt skulle ta sig an honom. Det både värkte och värmde hans hjärta att hon stannade kvar bara för hans skull. Där och då visste han att andarna hade haft rätt om henne.
Den där skräcken växte tusenfalt och spärrade upp Zaahls ögon då hon skrek till. “Nej—” försökte han ropa, men rösten förrådde honom då den var torr och sprucken. Varje nerv i kroppen sade åt honom att göra någonting när han hjälplöst bevittnade hur Kahels magi greppade henne och spreds upp för armen. Nej.
Zaahl bet ihop, såg hastigt ner på sina skakande händer, om man ens kunde kalla dem det längre. Blicken flackade till det golv som han stirrat på så länge att han lärt känna varje liten detalj. Han skulle i sömnen kunna rita upp ojämnheten i den packade jorden, hur den knappt märkbart böljade sig efter stenarna som onekligen låg till grund för byggnaden, och varje färgskiftning låg likt en fastetsat tavla i minnet.
När han därpå satte sina manglade och sönderslitna slamsor till händer mot marken flämtade han till av smärtan, men den skulle inte stoppa honom. Han frammande varje uns av liten kraft han hade kvar och kände den flöda genom kropp och sinne. Det tog en sekund. Två. Sedan formades den packade jorden om och kastade sig efter Kahel.
Den grep likt klor kring mannens ben, sökte sig uppåt men räckte inte hela vägen.
Utanför steg ljudet av stridigheterna mellan alver och människor. Samtidigt tjocknade den brandluktande röken, böljandes in i tortyrkammaren—tills det fyllde allt, och Zaahl kunde inte längre se händerna framför sig, än mindre de andra två.
“Spring Nasrin!” lyckades han få ur sig. Kahel var fast, om än inte så pass mycket som Zaahl hade hoppats på. Men tillräckligt för att ge henne en chans.
Zaahl ville slita det belåtna ansiktet av Kahel. Förmodligen kunde man ana det i hans blick som blev kylig då han såg mot mannen. Ändå gjorde han som han gjort varje sekund sedan han hamnat i detta fångenskap. Han kontrollerade sin andning, snärjde sina mordiska tankar och lät den inre tystnaden skölja över honom.
Det var nästan förgäves då Kahel tycktes försöka utöva sin makt över Nasrin också. Zaahl kände hur pulsen steg när han såg den vidrige mannen gripa tag om henne. Under tortyr hade han blivit tränad att utstå och hålla tyst om det inte fanns någon säker utväg, men kunde han verkligen stå tillbaka om Nasrin for illa? De tyglade andetagen blev tyngre—blicken vassare. Men tack och lov släppte han henne. Sedan mjuknade Zaahls blick omedelbart då han följde henne steg för steg tills hon stod framför honom.
Under det hela kunde han uppskatta Nasrins klipska drag. Att hon hade något i baktanken förstod han nästan direkt, men det blev än tydligare när hon talade till honom. Nasrin visste exakt hur man skulle använda soltopasen. Det var dock inte allt. Han började ana fukten vid hennes kläder.
“Nasrin,” sade han hest, knappt hörbart, för att få hennes uppmärksamhet. Men vad skulle han ens kunna följa upp med?
Blicken låg utan avbrott på hennes vackra ansikte, även om han hatade sättet hon såg på Kahel. Där fanns inte det hat som den mannen förtjänade, utan istället historia.
När han i tystnad lyssnat på dem drog han sedan ett skarpt andetag då Kahel gick med på Nasrins vädjan. Själv nådde han knappt golvet, och det krävdes all vilja i sinnet att behålla minen någorlunda när kroken drogs ur hans hand. Än värre var det att vikten ökade i den andra handen, och han kunde känna hur senor och ben flyttades då kroken pressade uppåt. Ändå log han, om så bara vagt för en ynka sekund. Han kände en välbekant doft. Sedan en ljuv klang av röster som försökte få bukt på situationen som uppstått. Att ett samarbete uppstått blev nu klart för honom. Tacka andarna för de djärva damerna i hans liv.
Men hoppet dog illa kvickt när Kahel såg samma sak som Zaahl. Fan. Fan!
–
Röken rullade in från illa bevakade vrår. Den näst intill obefintliga branden skulle vara omöjlig att upptäcka, även om det skulle vara den de förvirrade vakterna letade efter. Strax över hälften lämnade sina poster för att släcka elden och fösa ut röken—vilken bara bolmade upp mer och mer för att gradvis fylla salar och korridorer. Det ropades höger och vänster för att få bukt på problemet, och snart nog var människorna rädda att byggnaden skulle brinna ner. Men vart fanns lågorna?
Dumma som får, de olyckligt skapade människorna. Målet var aldrig att bränna ner tehuset. Nej, det var en täckande manöver för att dölja de alver som slank in genom fönstren. Det var för att dölja dem, samt Nasrin och Zaahls framfart när de tog sig ut. Det var för dem Shaariels magi jobbade.
En efter en började vakterna falla i röken där de avslöjade sig genom grova hostningar. Likt svepande skuggor smög alverna runt och avslutade deras liv snabbt och effektivt. Tills någon märkte vad som pågick.
“Det är en attack! Vi är under attack!” ropade en utav vakterna som nästan råkat trampa på en fallen kamrat.
Av de tio vakter som stått posterade utanför den tillfälliga tortyrkammaren, stannade endast fyra stycken kvar utanför dörren medan de andra sprang för att hjälpa till.
–
Zaahl borde ha glädjts åt den lyckade manövern som pågick där ute, men istället såg han med skräck mellan Kahel och Nasrin. Genast började han försöka att vränga loss sin andra hand, men då de krossat dem båda ner till minsta ben blev det en omöjlig uppgift. Det skulle ta för lång tid, och han behövde köpa mer till Nasrin. Med ett djupt andetag samlade han sedan sin sista styrka och sparkade mot Kahel. Rörelsen och kraftansträngningen slet loss hans hand från kroken, och Zaahl föll till golvet med ett kvävt vrål.
Ljudet av dörren som öppnades fick Zaahl att blinka till. Det var hans enda livstecken där han hängde i sina pryglade händer som knappt höll uppe hans vikt. Så, det var dags igen. Blicken låg slött kvar mot golvet, på bevisen som avsåg att bryta ned honom. Tids nog skulle de dock inse att det inte gick att knäcka denna alv, utan att döden var enda utvägen. Och helt ärligt började det kännas lockande.
Men intill kunde han höra ett hastigt andetag som inte tillhörde någon av de män som vistats inne i kammaren. Inte heller fotstegen hörde hemma där. Zaahl blinkade till igen när Kahel öppnade sin irriterande käft, och sedan lyfte han mödosamt på huvudet för att se vem som bjudits in.
Nasrin. Vacker och orörd, vad han kunde se. Tack och lov. Andarna tycktes ha lyssnat till hans ord. Men vad som väntade henne var inte blåmärken och skärsår. Åtminstone inte i Jahzirs händer. Måtte andarna fortsätta kämpa för hennes öde, speciellt nu då Zaahl inte skulle kunna det. Det var nog inte många timmar bort innan hans huvud lades i en kista för att föras till Lithváya.
Zaahl förmådde sig inte att röra en enda av de svullna musklerna i ansiktet. Han bara såg på henne och önskade att hon slapp se honom i detta usla skick. Det var inte så han ville att hon skulle minnas honom.. Zaahls kropp hade fått utstå mer än någon skulle behöva, och ansiktet likaså. Den där soltopasen runt hennes hals kändes mäkta lockande nu, men inte kunde han be henne plocka fram den här. Inte så länge Kahel fortfarande trodde att den befann sig i Talvirah. Kanske fanns det fortfarande en chans för henne att återvända hem och läka sin far. Hon hade lärt sig hur.
Shaariel nickade kort och belåtet då människokvinnan godkände den knapphändiga informationen som framgått av planen. Hon visste inte vilken relation denne Nasrin hade till sin farbror, även om allt spionage förtäljt en del, så allt behövde kanske inte framgå. För säkerhets skull.
Shaariel visste egentligen mer än hon ville om människorna och dynamiken i deras syn på makt. Egentligen hade hon inte så mycket till övers för Nasrin heller. Det spelade föga roll att Zaahl litade på henne. Däremot tog hon det till hjärtat att Nasrin valt att lägga sitt förtoende i hans händer, och nu till råga på det var villig att riskera en hel del för att befria honom. Det var mer än vissa alver vågade.
På tysta fötter började hon sakta backa mot balkongen, blicken fäst på Nasrin. Det självsäkra och aningen rävaktiga leendet bara växte. “Med tanke på din nya vana för att förlåta ökenalver känner jag mig inte så orolig,” sade hon med en retsam rynkning på näsan. Åh jo, Shaariel hade varit där när de attackerat människorna i öknen. Mycket tycktes ha skett sedan dess.
“Lycka till,” tillade hon sedan innan hon likt en skugga gled ut och försvann i natten.
–
Timmar, timmar och åter timmar passerade nere i det kyliga rummet. Den systematiska tortyren stannade av när Kahel tycktes se i Zaahls blick att det inte fanns något mer att hämta innan han fått återhämtning. De hade drivit honom till den punkt att han skiftade in och ut ur medvetande med jämna mellanrum. Sedan hade han slocknat när de bestämt sig för en vila.
Frågan var hur lång tid de lät honom sova där han hängde i krokarna. Det kan ha varit en minut, eller några timmar. Ögonen sved likförbannat när de sedan väckte honom med en hink hett vatten, följt av en med halvsmält is som slog mot hans kropp. Ropet han gav ifrån sig satte av ett ekande skratt från männen i rummet.
Sedan fortsatte det; alla hopplösa metoder för att få honom att avslöja alvernas hemligheter—men också Nasrins. Som om de misstänkte att hon hade en plan, och att Zaahl av alla personer skulle ha tagit del av denna. Men han sade inte ett ord. De fick tro vad de ville. Vad han visste skulle dö med honom.
Nu hängde han där, kisandes ner mot golvet där hans långa hår låg avskuret. Kopparfärgen tycktes död trots det varmt flimrande ljuset från en döende lykta på en utav kistorna. Intill håret låg en kniv, fläckad av guld och blod. De hade berövat honom skjortan och skrapat bort hans gyllene tatueringar. Allt som talade för hans tillhörighet. Nästa gång tar vi öronen, hade de sagt. Ilskan som bubblade i Zaahls stolta bröst hade ingen utgång, då tröttheten och förnuftet lade på locket.
Istället klängde han sig fast vid hoppet om att Nasrin inte skulle fara illa. Måtte inte Jahzir förstöra hennes öde. Det var inte sin egen utgång han i tystnad bad för till andarna, utan hennes.
Shaariel erbjöd ett halvt leende när hon blev upptäckt och den skarpa blicken studerade Nasrins ansikte. “Tur?” nästan fnös hon för sig själv. Skicklighet, snarare. Men hon sade ingenting mer om det, utan lät Nasrin lätta sitt hjärta.
Någonting mörkt lade sig över Shaariels anlete vid informationen. Hon hade inte räknat med någonting annat när hon via sina utlagda spår fått nys om att de blivit bortförda av Jahzirs män, men att höra om hur generalen som kommit att bli hennes vän i detta nu led… Ja, det skar i själen.
Shaariel drog ett djupt andetag, pressade samman läpparna och satte sig upp i bädden. Hon blickade ut genom de öppna fönstren som vette mot innergården.
“Klart jag har en plan,” sade hon tillslut och såg tillbaka på Nasrin. “Men vi behöver dig. Jag har talat med en ung herre som vanligtvis arbetar här, och han har förtäljt planlösningen i sin helhet. Jag känner mig rätt säker på att de håller Zaahl i källaren, i östra längan. Där finns ett kassavalv nämligen. Om vi ska försöka bryta ut honom därifrån utan vidare kommer vi inte att lyckas.”
Hon talade tyst med lena viskningar, ett inövat vis för att inte höras genom rummet. Hela tiden var hon vaksam och alert på omgivningen.
“Vi måste få den där dörren att öppnas. Så din uppgift är att be om att få gå till honom och säga ett par sista ord. Säg vad som krävs för att övertyga dem. Jag och de mina kommer sedan skapa en distraktion för att dra undan några av vakterna. Sedan ska ni fly genom tjänargången i sällskapssalen. Den ligger ovanför tortyrkammaren, till höger, och leder ut på en bakgata via köket. Oh, och glöm inte att ta med en fuktig scarf. Det kan bli lite rökigt.” Shaariel sprack upp i ett finurligt leende. “Känns det okej?”
Zaahl flämtade till när vakterna ryckte tag i honom och drog upp honom på fötter. Smärtan av deras hårdhänta tag mot hans sargade kropp sköt likt pilar genom nerverna. Ändå försökte han sig på att slita sig loss, men förgäves. Dessa var inga simpla män som Jahzir hade anställt, och Zaahls krafter började sina. Närapå desperat vred han på sig för att kunna se på Nasrin in i det sista innan han släpades utom synhåll, och det fanns något där i hennes blick. Liksom han bad till andarna att hon skulle notera ärligheten i hans egna ögon, tycktes han se ett meddelande i hennes. Som om de båda försökte säga Lita på mig.
Det ryckte kvickt i Zaahls ena mungipa då han förstod, och i nästa sekund var han ute ur hennes kammare. Faktumet att hon var lika klipsk som han trott skulle hjälpa honom att kämpa sig genom natten, för timmarna som väntade honom skulle inte bli nådiga.
Zaahl släpades tillbaka till vad som kommit att bli en tortyrkammare, väl undangömd och med väggar så tjocka att inga ljud skulle slinka ut. Han ville knappt veta vad rummet använts till tidigare. Sedan följde timme in och timme ut av ytterligare försök att vränga ord ur honom. När han var nära att tuppa av såg de alltid till att hålla honom vaken. Ingen mat fick han, och allt som fanns att dricka var hans eget blod när de blev frustrerade och slog honom i ansiktet.
***
När månen passerat zenit på det kristallklara himlavalvet, kastandes långa skuggor över den kyligt upplysta staden, svepte någonting in genom ett av fönstren till Nasrins kammare. Vakterna tycktes inte ha märkt någonting.
Shaariel gled fram över golvet på tysta fötter och synade interiören med en imponerad vissling. “Flott fängelse,” erkände hon och lät blicken svepa vidare över de vackra textilierna, silverbrickan med numera kallt kamomillté och sedan en bekant form i den påkostade bädden. Blicken sökte efter fara en extra gång, de långa öronen på helspänn för rörelse utanför rummet, innan hon slängde sig ned i bädden intill Nasrin.
“Upp och hoppa, damen. Dags att planera avfärd.” Shaariel log förnöjt och lade händerna bakom huvudet.
Athanishka frodades i kaoset hon gett upphov till. Myllret av upproriska människor under hennes kontroll, eldsvådan som höll på att förgöra katedralen bit för bit, och den stickande doften av blod och svedda kroppar. Allt var likt föda till den förödelse hon haft för avsikt att skapa.
Ändå stod hon där likt lugnet själv, och något förändrades sakta men säkert i den bleka blicken, med vilken hon nu såg på Nenya. Den likgiltighet som alltid funnits där, som om hon inte var kapabel till att visa de känslor hon så varmt talade om, byttes gradvis ut. Men det var inte värme eller kärlek som ersatte den, utan ett segervisst leende som spred sig till hennes mungipor. Subtilt, men ack så kraftfullt i hennes alltid så stillsamma ansikte.
Runtomkring dem började människorna skingras, bildande en cirkulär yta av tomhet kring Athanishka, Nenya och nu även Sarathena. Häxan tycktes inte registrera släktingen över huvud taget, utan hade bara ögon för Nenya. Varsamt lade hon ena handen om hennes kind och såg in i de skarpa ögonen.
“Du ser hur de lämnar dig, Nenya. Hur de du trott känt sann kärlek för dig nu beslutar sig för att vända, till förmån för ett ofött barn. En skapelse och framtid som inte inkluderar dig. Du kommer att förstå nu. Du kommer att förstå alla lögner om att det finns de som känner kärlek i sina hjärtan. För sanningen är att…”
Athanishka gled närmare henne och lät sin lena röst, vackrare än någonsin, svepa sig om hennes sinne. Den for ut till dem alla för att de skulle kunna höra henne genom tumultet. Athanishkas bara fotsulor började bränna mot det heta stengolvet, kände hur elden röt strax under plattorna. Men hon tog bara ett mjukt andetag innan hon fortsatte.
“Kärlek är en lögn.”
Orden var nu hårda likt ett slag och de bar en råhet som stod i klar kontrast till den väna röst hon nyligen talat med. I samband med det hon sagt skiftade något i blicken – i hela henne. Likgiltigheten var tillbaka. Nej, den var kantad av ilska. Genomborrad av århundraden av sinnesförvrängd hämndlystenhet.
Hon höjde sin lediga hand, vinklade sina klor till fingrar och höjde blicken över Nenyas axel. Athanishka stirrade rakt på Ayperos, försäkrade sig om att han såg allting när hon sedan genomborrade Nenyas bål. Klorna skar genom tyg och hud, och Athanishkas läppar ryckte till i ilsken avsmak när hon körde dem djupare in i vampyren som hon så länge misslett. Det fanns en ironi i det hela, då hon aldrig påverkat Nenyas känslor in i det minsta, och hämnden i sig byggde på att ta någonting från demonen, någonting han ville besitta. Om det visade sig att han faktiskt älskat Nenya skulle hämnden bara bli ännu mer ljuv. Men Athanishka skulle inte få uppleva den.
Golvet knakade kraftigt innan det gav vika, och de föll ner i havet av eld.
Det var inga väna händer som knuffade ner Zaahl på det hårda golvet, och han lade sitt krut snarare på att inte verka allt för berörd, än att göra fallet någorlunda behagligt. Det var allt annat än det. Hela kroppen värkte och sved. Pinande skott av smärta sköt upp längs händerna från hans brutna fingrar, men Zaahl gjorde som han lärt sig. Han andades igenom det och mindes sitt mantra som trängde undan smärtan som den rent psykiska reaktion den var. Kontrollera sinnet, och man kunde kontrollera sina plågor.
Stilla lade han sig tillrätta och såg upp på Nasrin med ett svagt leende i sina ögon. För ett ögonblick kunde han låtsas att det bara var de två där, att konversationen mellan henne och monstret inte skedde, och att hon såg på honom som förut.
“Nasrin,” sade han hest, men ändock stadigt, när hon viskade hans namn. Svagt lutade han in kinden mot hennes hand, njutande av närheten som erbjöds. Nu mer än någonsin behövde hon vara stark i sig själv, vilket bara sporrade Zaahl till att bete sig som om han inte var speciellt illa däran. Givetvis var hon inte blind, men han ville inte att hon skulle oroa sig. Det visade sig att det var bland det sista han behövde bekymra sig över.
Mödosamt satte han sig upp. Blicken vandrade långsamt över till Kahel, och mörkret intog Zaahls gyllene ögon där han följde honom med blicken när han cirkulerade bakom Nasrin. Något kallt lade sig över Zaahl när hans fokus skiftat. Denna usla orm förtjänade inte att stå vid hennes sida. Men värst av allt var droppen av tvivel i hennes röst. Den kom likt en våg som slog emot honom, bärandes en påminnelse om att dessa personer var av ett och samma folk. Han själv var utbölingen. Nasrin och Kahel hade historia. Kunde man trumfa förtroendet som låg i år av umgänge? Av tillhörighet?
“Lyssna inte på honom,” sade han till slut och höjde blicken till Nasrin. “Jag har inte sagt någonting. Och du är inte naiv. Du är smart. Framför allt är du inte min fiende.”
En svag rynka av oro letade sig ändå in mellan hans ögonbryn, rädd att hon inte skulle tro honom. Han hade inget intresse av hennes soltopas, och det oroade honom att Kahel kände till den som mer än ett smycke. Han hoppades att hon kunde se vad som stod kristallklart framför henne—vem utav de två som var av ondo. Zaahl försökte stilla sina darrande fingrar, men utan verkan. Om han kunnat hade han knutit sina nävar när Kahel sedan fnös.
“Du kan sluta nästla dig in nu, general.” Kahel såg från honom till Nasrin. “Har han berättat om hur många av vårt folk han begravt i sanden? Har han berättat om de fångar som alverna tar, och behandlar långt mycket grymmare än det han fått utstå här idag?”
Zaahls blick sjönk med hans mod.
Kahel fortsatte. “Du är ett med ditt folk, Nasrin. Och alven här är deras fiende, och därmed din.”
Zaahl ville protestera när han drogs upp på fötter, men visste att det var klokast att hålla munnen stängd just nu. Allt han gjorde var att se mot Nasrin. Den iskalla i hans annars varma blick smälte när han såg på henne. Det fanns ingen tvekan om vad som väntade honom, och ändå var det inte sitt eget öde han fruktade. Nej, det var hennes. Zaahl visste för lite kring Jahzirs åsikter och planer för sin brorsdotter, och det gjorde honom mäkta orolig inför vad hon skulle behöva gå igenom. Förhoppningsvis var hans eget blod honom tillräckligt kärt, så som han gett sken av, men här fanns inga garantier. Inte från en sådan man.
Zaahl släpades iväg, och när de trädde genom ett vackert besmyckat dörrpar funderade han på att ta sig an Kahel, men fler utav hejdukarna anslöt sig och Zaahl var genast i ett digert underläge. De väldoftande rummen han nu lotsades genom ekade tomma. De vackra damer och herrar som förmodligen brukade klä tehuset med sin skönhet var någon annanstans att finna. Slutligen nådde de ett rum där mattorna dragits undan och spåren sedan den förra gästen ännu låg kvar. Kistor stod längs med ena väggen, bredvid ett blodfläckat sidobord. I mitten av rummet hängde två kedjor från taket, med en vass köttkrok i varje ände. Zaahl tog ett djupt andetag. Detta skulle bli tufft. Riktigt tufft.
Timmarna gick, men Zaahl avslöjade ingenting. Enda gången han sagt ett enda ord var när Kahel frågat om han besudlat Nasrins dygd, varpå han svarade ett hårt “Nej.” I övrigt—ingenting. Möjligtvis tillbakabitna kvidanden vid vissa av de hemska behandlingar han fick utstå, men inga skrik. Det var han tränad till. Till skillnad från sin yngsta kusin hade Zaahl långvarig uthållighetsträning, för tanken var att ingen från Mir Karaas skulle spilla ett knyst i klorna på sina fiender. Lyckligtvis hade han själv åren på sin sida.
Ett tag blev han ensam i rummet, men lämnad i ett sådant skick att han inte kunde ta sig därifrån. Till slut kom ett halvt dussin män tillbaka in, sänkte kedjorna och drog oförsiktigt ut krokarna ur hans händer. Zaahl stönade endast, nu för trött för att göra motstånd. De band honom kring kroppen och armvecken, låsande hans armar mot sidorna, innan han blev ivägdragen.
Det var en trött Zaahl som drogs in i rummet där Nasrin och Kahel befann sig. Något vaknade i hans annars döda blick, men den gnista som alltid funnits där tycktes släckt för tillfället. Men vem kunde klandra honom?
De trista kläderna han bar var nu prydda med stora stråk av rött från alla de skärsår som åsamkats honom. Fortfarande blödande sår penetrerade hans båda händer, mitt i handflatan. Håret var ännu vått, hängande i stripor kring ansiktet, och flätan förstörd. Men värst var ändå hans fingrar. De darrade obehindrat och tycktes ha en konstig form. Blåmärkena täckte upp till knogarna, och varje fingertopp var… krossad.
“Vart vill ni ha honom?” undrade den mest framträdande av männen, rak i ryggen då han talade med Kahel. Zaahl ignorerade dem, och trots att han var helt tömd på energi försökte han förmedla till Nasrin via sin blick att hon inte skulle oroa sig.
Zaahl höll blicken stadigt framåt när männen ledde dem genom staden. Då och då kunde han se en skymt av Nasrin, men de höll dem isär med god marginal. Med vältränat öga lade han märke till vägen de tog. Varje sväng, varje gata, varje minnesvärd detalj längs med vägen. Allt för att veta vart de tog vägen någonstans, ifall han nu lyckades komma levande ur detta. Än hade han inte förlorat hoppet, trots att han nu slets framåt trots sina villiga steg, med blodet flödande från axeln. Smärtan var bara att bita igenom—en oväsentlig fysisk känsla som kunde tänkas bort med tillräckligt mycket vilja.
En verklig känsla av oro infann sig inte förrän de trädde in i tehuset. Det var som att kliva in i ett ormnäste, men förhoppningsvis kunde man där hugga huvudet av själva ormen. Vad han inte räknat med var att se ett bekant ansikte. Att de skulle få träffa Jahzir hade han kunnat lista ut, men synen av Kahel fick honom att bli på helspänn. Däremot vägrade han att visa det, utan såg istället på honom med en iskall blick när han fördes fram. Även Nasrin tycktes behålla masken. Klok kvinna.
De lotsades vidare och Zaahl vågade inte möta Nasrins sökande blickar en enda gång. Vågade inte ens se på henne nu med risk för att hans känslor kring hur de behandlade henne skulle lysa igenom, men ironiskt nog tycktes de män som Zaahl avskydde mest vara de som höll av henne, på något plan i alla fall.
När de väl stod inför Jahzir hade Zaahl fortfarande knappt rört en min. Han sträckte på sig och betraktade honom, hatet ett faktum i de gyllene ögonen. Så ung, och ändå så gammal, den där mannen. Likt den orm han faktiskt var slingrade sig hans ord genom luften. Zaahl fick dock en bra mycket högre respekt för Nasrin, som skötte sig exemplariskt. Hon var sammanbiten och stark, vilket han borde ha förstått att hon skulle vara.
Zaahl rörde inte en muskel när spektaklet med den hårdhänta mannen utspelade sig. För det första förtjänade mannen det, och för det andra hade Zaahl själv utdelat ett och annat straff i sina dagar. Dock aldrig på denna nivå mot sitt eget folk. Nej, det trodde han inte på. Och de var honom lojala av den anledningen. Till skillnad från Jahzir hade Zaahl folk under sig tack vare respekt, inte fruktan. Mot utomstående, eller rentav fiender, hade dock varit en annan femma.
Hugga av en hand var väl effektivt, fick han erkänna. Men slafsigt gjort. Dåligt stål hade de också. Så mänskligt och förnedrande att behöva hugga flera gånger för att få av något så simpelt som en hand.
Uppmärksamheten skiftades. Han själv släpades fram, trycktes ned på knä utan större protester, även om han grymtade sitt missnöje och ryckte med axeln i ett försök att göra sig av med en utav männens hårt gripande fingrar, inte långt från hans blödande sår.
Zaahl låste blicken i Jahzir, utan en tillstymmelse av rädsla inför hotet eller faktumet att de visste precis vem han var.
“Men oroa dig inte. Vi kommer ha gott om tid för att… umgås,” sade Kahel bakom sin överordnade. Zaahl spände blicken i honom. “Vi vill ju inte bryta traditionen.”
Den här gången sken ilskan igenom i form av Zaahls sammanpressade läppar. Traditionen Kahel talade om var i detta fallet att skicka kroppsdelar av Fareshas kusiner till henne. Deras yngsta kusin, blott trettio år gammal, hade fallit offer för dessa monster för tre år sedan. En långsam och plågsam död, där tortyren på en så ung individ dessvärre läckt mycket information. Och om Jahzir eller Kahel lovat stackars Callrin livet i behåll för de svar han gett, så hade de brutit dessa löften den dagen hans döda, lemlästade och vanärade kropp dumpats ute i öknen för Zaahl att finna.
Många tårar hade fallit under tiden efter hans död, men Zaahl hade bestämt sig för en sak redan då. Han skulle inte låta den man som utsatt Callrin för sådan ondska få fortsätta vandra i denna värld. Det var med det inre löftet i sinnet som han stirrade rakt på Kahel.
Det skar inom Zaahl att se Nasrin behandlas så grovt av männen. Han önskade ge dem alla vad de förtjänade, även om han var den siste i världen att ha en åsikt i frågan. För inte så länge sedan hade han stått som hennes fiende. Mycket hade ändrats sedan dess. Han lyfte desperat blicken för att se på henne, just som hon satte dolkens egg mot sin strupe.
“Nej!” ropade han rakt ut, rösten raspande ur halsen på honom. Dammet yrde framför hans mun. Om han ändå kunde sätta händerna i backen. Zaahl vrängde på sig med allt han förmådde, vilket bara resulterade i att någon satte sin fot mot hans huvud och pressade ned honom mot gatan. Med kinden mot marken kunde han fortfarande se bortåt Nasrin—förtvivlan skarp i hans sorgsna blick.
Hon var skvatt galen. Det fanns inte på kartan att hon fick offra sig själv för hans skull. Aldrig i livet. Han hade levt ett relativt långt liv, och Nasrin hade så mycket kvar att ge. Hon hade ett folk att skydda, en far att rädda och en egen framtid att skapa. Det var rent slöseri att byta hennes liv mot hans. Fast… det var ju inte riktigt det hon gjorde. Zaahl kämpade emot den höga pulsen som rev upp brusande känslor inom honom, blicken nu på männen omkring dem. De hade inte dödat henne än, fastän de förmodligen kunnat. De behövde henne. Men till vad? Zaahl vågade knappt tänka tanken. Aldrig att han lät henne gå ett öde tillmötes som lagts fram av Jahzir. Aldrig.
“Seså, nu ska vi inte förhasta oss,” sade en av männen och tog ett steg närmare henne, men höjde genast händerna som för att visa att han inte menade något illa. För sent. “När vi släpper honom, släpper du dolken, okej? Alven kommer att fortsätta vara bunden, för jag har förlorat tillräckligt med män redan, men vi tar bara med oss dig. Din nya leksak får stanna här.”
Hans röst lät som den av en orm. Mannen vred på sig och vinkade åt sina män att kliva undan från Zaahl. Så snart de följt hans order var mannen framme vid Nasrin, vrängde dolken ur hennes grepp och ryckte hårdhänt upp henne på fötter igen. Zaahl såg sin chans. Han tumlade runt och gatans damm började genast resa sig när hans fingrar nuddade vid marken. Men hans tur var kortlivad.
Ett stön for ur honom när en utav de andra sparkade runt honom, tillbaka med magen nedåt, och sedan röt han skarpt och pinat när en klinga borrade sig in i axeln, för att vidare sätta sig så pass djupt i marken att han inte kunde röra sig. Smärtan fick honom att spärra upp ögonen, men fler ljud till följd av det vägrade han dela med sig av. Där låg han, med magen mot marken och bakbundna händer, oförmögen att använda sina krafter.
Mannen intill Nasrin grep tag i hennes hår, tvingade henne se mot Zaahl, även om hon gjort det frivilligt. “Vad synd att du aldrig sa vilket skick han skulle släppas i,” sade mannen hånfullt, följt av ett kallt skratt. “Nu kommer du med oss, Nasrin. Vi har någon som vill träffa dig.”
Bain må inte ha stämt in i skratten där han lät sig dras med bort från torget, men ett litet leende låg kvar på hans läppar när han sneglade på de andra två. Möjligtvis att han fnös roat åt Aliennas kommentar.
“Om jag gjorde det skulle nästan hela staden stå i lågor,” klämde han ur sig, för nog var det så att de flesta här irriterade honom – och om han hade för vana att tända eld på folk av den anledningen hade deras vistelse här fått ett abrupt slut för länge sedan. Han tackade och bockade för Tath’nels tillägg, och tycktes inte ta det minsta illa upp för att bli kallad en idiot. Snarare uppskattade han humorn i situationen.
Men leendet dog ut när samtalet skiftade. Tyst sneglade han på Tath’nel, övervägande om han själv kunde göra någonting, och en liten idé tändes, som han inte riktigt visste om han skulle våga yttra. För en stund betraktade han de andra, funderade på vad som pågick i deras tankar innan han harklade sig diskret och såg sig omkring för att utesluta lyssnande öron.
“Utöver att vi kanske inte vill att han ska rota i din bakgrund, är Valaedrion en spelpjäs vi helst vill slå bort från brädet? Och om svaret är ja, hur hårt vill vi slå? Om vi bara vill utpressa honom skulle jag kunna stå till tjänst. Några skelett borde han ha i garderoben. Och om vi tänker längre än så…” Orden dog ut, för han vågade inte riktigt yttra något så förbjudet här som att ha ihjäl den uppstoppade herren. Egentligen ville han inte dröja kvar i den låga stämningen, vilket nog syntes i hans anlete då han försökte hålla gott mod.
“Vad är vårt mål här egentligen? Jag… Förlåt att jag tar upp detta här och nu, men det har grämt mig ett tag. Det känns som vi stampar på stället.” Nu sneglade han möjligtvis mer på Alienna, som trots allt var en drottning. Det gjorde honom gott att påminna även sig själv om det ibland.
Zaahl höll ett vaksamt öga omkring sig när de rörde sig mot porten, och han försökte desperat bana väg för dem med hjälp av sin bitglada märr, men någon vidare långt öppen sträcka fick de aldrig. Mumlandes för sig själv bakom sjalen sade han ett par väl valda ord om människors ypperliga förmåga att skapa totalt kaos, med absolut noll hänsyn till andra. Marknaderna där han kom ifrån såg minsann inte ut på detta viset.
Han såg de mörkklädda männen innan han hann reagera. Hans egen häst frustade till när hon blev knuffad på av Nasrins sto som tvingades vända om, och Zaahl hamnade för långt bort för att kunna kvickt rycka åt sig Nasrin och bara sätta av i full galopp – folk i vägen eller ej.
“Släpp henne!” röt han och drog sin klinga, redan med fötterna ur stigbyglarna och på väg ur sadeln när de grep tag i Nasrin. För sitt inre såg han allt som kunde gå fel om han inte lyckades skydda henne nu, och hans annars stadiga puls knappade upp ordentligt. Utan att tveka svepte han ner mellan hästarna och försökte få tag i henne, men en utav de mörkklädda männen klev emellan. Zaahl högg ner honom illa kvickt, men det tycktes bara ha varit en distraktion för de två som nu grep tag om honom bakifrån. Han röt till i rent vredesmod, slungandes den ene ifrån sig, men fler kom till deras hjälp.
Zaahl höjde ögonen till Nasrin, och i dem sken paniken. Inte över att själv bli tillfångatagen för att möta ett öde han visste allting om—ett öde ingen levande varelse ville bli bekant med. Nej, han insåg att han fick panik för att han höll på att förlora henne. Det var en insikt så stark att det kändes som att bli stött med ett spjut rakt i bröstet. Allt han kämpat för senaste tiden bara rycktes ur händerna på honom, allt för att han inte kunde tänka två steg till. De skulle aldrig begett sig in i staden. De skulle aldrig tagit denna vägen. Det var mycket de aldrig skulle gjort.
Fylld av en glöd som hette duga började han bekämpa varenda en som gav sig på honom, och både djur och människor slängde sig ur vägen. Varje smidig rörelse, fylld av en styrka han själv knappt visste att han hade, var en hyllning till alla de år han levt och tränat. Den alviska stridskonsten var de andra överlägsen, men de hade en stark fördel som han inte kunde vinna över i slutändan. Antalet.
Det blev snabbt blodigt, och till slut dog striden av när de lyckades trycka ner Zaahl i backen, band honom och närapå stod på honom för att han inte skulle kunna resa sig. Frenetiskt försökte han få syn på Nasrin i tumultet, fortfarande rädd att ropa det namn han numera höll så kärt.
“Så det var en alv,” skrattade en utav männen rått när han drog av Zaahl huvan och sjalen. “Du kommer att önska att du aldrig blivit född.”