Zaahl höll blicken stadigt framåt när männen ledde dem genom staden. Då och då kunde han se en skymt av Nasrin, men de höll dem isär med god marginal. Med vältränat öga lade han märke till vägen de tog. Varje sväng, varje gata, varje minnesvärd detalj längs med vägen. Allt för att veta vart de tog vägen någonstans, ifall han nu lyckades komma levande ur detta. Än hade han inte förlorat hoppet, trots att han nu slets framåt trots sina villiga steg, med blodet flödande från axeln. Smärtan var bara att bita igenom—en oväsentlig fysisk känsla som kunde tänkas bort med tillräckligt mycket vilja.
En verklig känsla av oro infann sig inte förrän de trädde in i tehuset. Det var som att kliva in i ett ormnäste, men förhoppningsvis kunde man där hugga huvudet av själva ormen. Vad han inte räknat med var att se ett bekant ansikte. Att de skulle få träffa Jahzir hade han kunnat lista ut, men synen av Kahel fick honom att bli på helspänn. Däremot vägrade han att visa det, utan såg istället på honom med en iskall blick när han fördes fram. Även Nasrin tycktes behålla masken. Klok kvinna.
De lotsades vidare och Zaahl vågade inte möta Nasrins sökande blickar en enda gång. Vågade inte ens se på henne nu med risk för att hans känslor kring hur de behandlade henne skulle lysa igenom, men ironiskt nog tycktes de män som Zaahl avskydde mest vara de som höll av henne, på något plan i alla fall.
När de väl stod inför Jahzir hade Zaahl fortfarande knappt rört en min. Han sträckte på sig och betraktade honom, hatet ett faktum i de gyllene ögonen. Så ung, och ändå så gammal, den där mannen. Likt den orm han faktiskt var slingrade sig hans ord genom luften. Zaahl fick dock en bra mycket högre respekt för Nasrin, som skötte sig exemplariskt. Hon var sammanbiten och stark, vilket han borde ha förstått att hon skulle vara.
Zaahl rörde inte en muskel när spektaklet med den hårdhänta mannen utspelade sig. För det första förtjänade mannen det, och för det andra hade Zaahl själv utdelat ett och annat straff i sina dagar. Dock aldrig på denna nivå mot sitt eget folk. Nej, det trodde han inte på. Och de var honom lojala av den anledningen. Till skillnad från Jahzir hade Zaahl folk under sig tack vare respekt, inte fruktan. Mot utomstående, eller rentav fiender, hade dock varit en annan femma.
Hugga av en hand var väl effektivt, fick han erkänna. Men slafsigt gjort. Dåligt stål hade de också. Så mänskligt och förnedrande att behöva hugga flera gånger för att få av något så simpelt som en hand.
Uppmärksamheten skiftades. Han själv släpades fram, trycktes ned på knä utan större protester, även om han grymtade sitt missnöje och ryckte med axeln i ett försök att göra sig av med en utav männens hårt gripande fingrar, inte långt från hans blödande sår.
Zaahl låste blicken i Jahzir, utan en tillstymmelse av rädsla inför hotet eller faktumet att de visste precis vem han var.
“Men oroa dig inte. Vi kommer ha gott om tid för att… umgås,” sade Kahel bakom sin överordnade. Zaahl spände blicken i honom. “Vi vill ju inte bryta traditionen.”
Den här gången sken ilskan igenom i form av Zaahls sammanpressade läppar. Traditionen Kahel talade om var i detta fallet att skicka kroppsdelar av Fareshas kusiner till henne. Deras yngsta kusin, blott trettio år gammal, hade fallit offer för dessa monster för tre år sedan. En långsam och plågsam död, där tortyren på en så ung individ dessvärre läckt mycket information. Och om Jahzir eller Kahel lovat stackars Callrin livet i behåll för de svar han gett, så hade de brutit dessa löften den dagen hans döda, lemlästade och vanärade kropp dumpats ute i öknen för Zaahl att finna.
Många tårar hade fallit under tiden efter hans död, men Zaahl hade bestämt sig för en sak redan då. Han skulle inte låta den man som utsatt Callrin för sådan ondska få fortsätta vandra i denna värld. Det var med det inre löftet i sinnet som han stirrade rakt på Kahel.
Det skar inom Zaahl att se Nasrin behandlas så grovt av männen. Han önskade ge dem alla vad de förtjänade, även om han var den siste i världen att ha en åsikt i frågan. För inte så länge sedan hade han stått som hennes fiende. Mycket hade ändrats sedan dess. Han lyfte desperat blicken för att se på henne, just som hon satte dolkens egg mot sin strupe.
“Nej!” ropade han rakt ut, rösten raspande ur halsen på honom. Dammet yrde framför hans mun. Om han ändå kunde sätta händerna i backen. Zaahl vrängde på sig med allt han förmådde, vilket bara resulterade i att någon satte sin fot mot hans huvud och pressade ned honom mot gatan. Med kinden mot marken kunde han fortfarande se bortåt Nasrin—förtvivlan skarp i hans sorgsna blick.
Hon var skvatt galen. Det fanns inte på kartan att hon fick offra sig själv för hans skull. Aldrig i livet. Han hade levt ett relativt långt liv, och Nasrin hade så mycket kvar att ge. Hon hade ett folk att skydda, en far att rädda och en egen framtid att skapa. Det var rent slöseri att byta hennes liv mot hans. Fast… det var ju inte riktigt det hon gjorde. Zaahl kämpade emot den höga pulsen som rev upp brusande känslor inom honom, blicken nu på männen omkring dem. De hade inte dödat henne än, fastän de förmodligen kunnat. De behövde henne. Men till vad? Zaahl vågade knappt tänka tanken. Aldrig att han lät henne gå ett öde tillmötes som lagts fram av Jahzir. Aldrig.
“Seså, nu ska vi inte förhasta oss,” sade en av männen och tog ett steg närmare henne, men höjde genast händerna som för att visa att han inte menade något illa. För sent. “När vi släpper honom, släpper du dolken, okej? Alven kommer att fortsätta vara bunden, för jag har förlorat tillräckligt med män redan, men vi tar bara med oss dig. Din nya leksak får stanna här.”
Hans röst lät som den av en orm. Mannen vred på sig och vinkade åt sina män att kliva undan från Zaahl. Så snart de följt hans order var mannen framme vid Nasrin, vrängde dolken ur hennes grepp och ryckte hårdhänt upp henne på fötter igen. Zaahl såg sin chans. Han tumlade runt och gatans damm började genast resa sig när hans fingrar nuddade vid marken. Men hans tur var kortlivad.
Ett stön for ur honom när en utav de andra sparkade runt honom, tillbaka med magen nedåt, och sedan röt han skarpt och pinat när en klinga borrade sig in i axeln, för att vidare sätta sig så pass djupt i marken att han inte kunde röra sig. Smärtan fick honom att spärra upp ögonen, men fler ljud till följd av det vägrade han dela med sig av. Där låg han, med magen mot marken och bakbundna händer, oförmögen att använda sina krafter.
Mannen intill Nasrin grep tag i hennes hår, tvingade henne se mot Zaahl, även om hon gjort det frivilligt. “Vad synd att du aldrig sa vilket skick han skulle släppas i,” sade mannen hånfullt, följt av ett kallt skratt. “Nu kommer du med oss, Nasrin. Vi har någon som vill träffa dig.”
Bain må inte ha stämt in i skratten där han lät sig dras med bort från torget, men ett litet leende låg kvar på hans läppar när han sneglade på de andra två. Möjligtvis att han fnös roat åt Aliennas kommentar.
“Om jag gjorde det skulle nästan hela staden stå i lågor,” klämde han ur sig, för nog var det så att de flesta här irriterade honom – och om han hade för vana att tända eld på folk av den anledningen hade deras vistelse här fått ett abrupt slut för länge sedan. Han tackade och bockade för Tath’nels tillägg, och tycktes inte ta det minsta illa upp för att bli kallad en idiot. Snarare uppskattade han humorn i situationen.
Men leendet dog ut när samtalet skiftade. Tyst sneglade han på Tath’nel, övervägande om han själv kunde göra någonting, och en liten idé tändes, som han inte riktigt visste om han skulle våga yttra. För en stund betraktade han de andra, funderade på vad som pågick i deras tankar innan han harklade sig diskret och såg sig omkring för att utesluta lyssnande öron.
“Utöver att vi kanske inte vill att han ska rota i din bakgrund, är Valaedrion en spelpjäs vi helst vill slå bort från brädet? Och om svaret är ja, hur hårt vill vi slå? Om vi bara vill utpressa honom skulle jag kunna stå till tjänst. Några skelett borde han ha i garderoben. Och om vi tänker längre än så…” Orden dog ut, för han vågade inte riktigt yttra något så förbjudet här som att ha ihjäl den uppstoppade herren. Egentligen ville han inte dröja kvar i den låga stämningen, vilket nog syntes i hans anlete då han försökte hålla gott mod.
“Vad är vårt mål här egentligen? Jag… Förlåt att jag tar upp detta här och nu, men det har grämt mig ett tag. Det känns som vi stampar på stället.” Nu sneglade han möjligtvis mer på Alienna, som trots allt var en drottning. Det gjorde honom gott att påminna även sig själv om det ibland.
Zaahl höll ett vaksamt öga omkring sig när de rörde sig mot porten, och han försökte desperat bana väg för dem med hjälp av sin bitglada märr, men någon vidare långt öppen sträcka fick de aldrig. Mumlandes för sig själv bakom sjalen sade han ett par väl valda ord om människors ypperliga förmåga att skapa totalt kaos, med absolut noll hänsyn till andra. Marknaderna där han kom ifrån såg minsann inte ut på detta viset.
Han såg de mörkklädda männen innan han hann reagera. Hans egen häst frustade till när hon blev knuffad på av Nasrins sto som tvingades vända om, och Zaahl hamnade för långt bort för att kunna kvickt rycka åt sig Nasrin och bara sätta av i full galopp – folk i vägen eller ej.
“Släpp henne!” röt han och drog sin klinga, redan med fötterna ur stigbyglarna och på väg ur sadeln när de grep tag i Nasrin. För sitt inre såg han allt som kunde gå fel om han inte lyckades skydda henne nu, och hans annars stadiga puls knappade upp ordentligt. Utan att tveka svepte han ner mellan hästarna och försökte få tag i henne, men en utav de mörkklädda männen klev emellan. Zaahl högg ner honom illa kvickt, men det tycktes bara ha varit en distraktion för de två som nu grep tag om honom bakifrån. Han röt till i rent vredesmod, slungandes den ene ifrån sig, men fler kom till deras hjälp.
Zaahl höjde ögonen till Nasrin, och i dem sken paniken. Inte över att själv bli tillfångatagen för att möta ett öde han visste allting om—ett öde ingen levande varelse ville bli bekant med. Nej, han insåg att han fick panik för att han höll på att förlora henne. Det var en insikt så stark att det kändes som att bli stött med ett spjut rakt i bröstet. Allt han kämpat för senaste tiden bara rycktes ur händerna på honom, allt för att han inte kunde tänka två steg till. De skulle aldrig begett sig in i staden. De skulle aldrig tagit denna vägen. Det var mycket de aldrig skulle gjort.
Fylld av en glöd som hette duga började han bekämpa varenda en som gav sig på honom, och både djur och människor slängde sig ur vägen. Varje smidig rörelse, fylld av en styrka han själv knappt visste att han hade, var en hyllning till alla de år han levt och tränat. Den alviska stridskonsten var de andra överlägsen, men de hade en stark fördel som han inte kunde vinna över i slutändan. Antalet.
Det blev snabbt blodigt, och till slut dog striden av när de lyckades trycka ner Zaahl i backen, band honom och närapå stod på honom för att han inte skulle kunna resa sig. Frenetiskt försökte han få syn på Nasrin i tumultet, fortfarande rädd att ropa det namn han numera höll så kärt.
“Så det var en alv,” skrattade en utav männen rått när han drog av Zaahl huvan och sjalen. “Du kommer att önska att du aldrig blivit född.”
Plötsligt spelade det ingen roll vad han hade fått tag i för kläder. Ytterst lite spelade roll när han frös fast där han stod, efter att betryggande ha lagt ena handen om Nasrins sida, som om han ville hålla om henne men hindrats av de ord hon spillde ur sig. Hans ögon vidgades en aning där han stirrade på henne, och namnet på hennes farbror ekade i huvudet. Det var inte första gången han råkade på Jahzir och sakta men säkert sipprade något mörkt in i hans blick. Zaahl tycktes försvinna iväg i tanken, flyta bort till en annan plats av tunga minnen. Andetagen blev ytliga och kontrollerade samtidigt som hans hand kring hennes midja omedvetet pressade hårdare.
Även Shaariel hade stelnat till, och hennes ögon var än större. Hon såg mellan dem, uppenbart orolig. Som om de alla stod på kvicksand och minsta rörelse skulle sänka dem.
“Vi är bekanta med Jahzir sedan tidigare,” mumlade Zaahl till slut och tycktes komma loss ur sina djupa tankar. Han strök handen över Nasrins sida, i en lätt ursäkt för att hans fingertoppar börjat gräva sig in, innan han flyttade lite packning från kamelen till sin tjuriga häst.
“Shaariel, hämta Nim och göm er tills kusten är klar. Sedan återvänder ni hem. Ta kamelen, vi måste kunna rida snabbare än den kan springa.” Hans order var rak och stjärnklar, men Shaariel bara skakade på huvudet.
“Och låta dig möta honom ensam? Aldrig!” flämtade hon, men ryckte till när han sträckte fram en hand mot henne.
“Jag kommer lämna dig med ett meddelande,” sade han skarpt för att inte tillåta diskussionen som spanaren uppenbarligen ville ha. Motvilligt rotade Shaariel i sin bältesväska och räckte sedan penna och papper till honom. Zaahl skrev ner ett förhållandevis långt meddelande på det lilla pappret, avslutandes med sin signatur – vilket var det enda som gick att urskilja utan att kunna deras språk. När hon tagit emot meddelandet, packat ner det i sin väska och uppgivet tagit kamelen, grep Zaahl tag om Nasrins ben och hjälpte henne kvickt upp i sadeln innan han i en svepande rörelse satt upp på den tjuriga märren.
“Vi tar den östra porten. Då borde vi komma ut obemärkt, om de inte har folk vid varje stadsport. Jag litar på dina kunskaper med pilbågen om det skulle komma till den punkten. Du skjuter bra trots allt,” sade han med ett litet vetande flin. “Och du kan lita på mig. Jag är med dig hela vägen.”
Han rättade till sjalen över ansiktet innan han manade på sin häst, som genast började trippa mellan människorna som knappt flyttade på sig. Självsäkerheten var egentligen svagare än han gav sken av, för de var i ett duktigt underläge här. Men det var inte hopplöst.
“Era imbeciller,” muttrade Athanishka och såg på folkmyllret som förvisso skulle agera med ursinnig vrede, men hon var distraherad nog för att ha missat en viktig detalj. Hon försökte rikta om deras tankar, men de var många och två annalkande personer stal hennes fokus. Sakta började en och en av de attackerande människorna skifta från sitt fokus på vampyrerna, för att istället endast vända sig mot demonen och hans Isra. Nenya lät hon ingen vidröra. De flöt förbi henne som om en skyddande barriär lyfts kring hennes fastfrusna gestalt, nästan så att de hellre slogs mot varandra än att riskera ett steg för nära henne.
Athanishkas lugna ansikte var nu sammandraget i djup koncentration, och hon tog ett steg i Nenyas riktning, men hejdade sig. Blicken for upp mot Ayperos för att smalna av, låst på honom. Hon skakade svagt på huvudet.
“Du gav mig ingenting, men tog allt. Hur någon litar på dig är bortom all förståelse. Lyssna inte på honom, Nenya. Han har inget hjärta. Inte som du. Hör hur han tror att han äger dig. Hör hur han tro sig kunna bestämma vart du skall gå. Om det är det du vill ha, tänker jag inte hindra dig. Men vet att du förtjänar så mycket mer.”
En värme tycktes stiga i kyrkan samtidigt som människorna blev allt mer fokuserade på Ayperos och Isra, samt den mystiska beskyddare hon hade med sig. Klokt, för det var henne de gav sig på. Fler och fler strömmade in i kyrkan, provisoriska vapnen i högsta hugg och blickarna spända på drottningen. De vrålade och attackerade, som om de alla bar samma smala sinne. Ingen tycktes bry sig om varken Ambrosina eller Sarathena, och i synnerhet inte Nenya.
Athanishka vände sig då mot Sarathena med sin dimmiga, och samtidigt skarpa blick. “Ta henne härifrån. Eller så kommer vi alla brinna.”
I den sekunden sprängdes ett utav de stora blyinfattade fönstren. Glasskärvor flög ut över folket och väldiga lågor röt när de slängde sig in genom öppningen. Golvet började falla in på sina ställen, följt av skriken från de som föll ner i kyrkans brinnande källare. Utanför slängde folk allt utav trä de kunde hitta mot kyrkans väggar, där de tänt en eld som slickade sig upp för stenväggarna i väldiga flammor. Katedralen skulle brinna, och dem alla med den.
Det var svårt, om inte omöjligt, att koncentrera sig på klädesplaggen i damens och flickans stånd. Blicken vandrade hela tiden över till Nasrin, speciellt då han skymtade ett leende i hennes anlete. Som han önskade få se det ordentligt, men det var viktigt nu att de dolde sina ansikten. Någonting i hur hennes ögon förändrades talade dock om för honom att hon drog på mungiporna bakom tyget. Skönt att hon ännu kunde finna glädje trots den information de nyligen fått. Zaahl kunde inte ens tänka sig hur det var att vandra omkring med sådana rykten i ryggen. Han undrade vad hon tänkte på, men just då såg hon upp. Han rynkade på ögonbrynen när hon såg sig omkring med en vaksamhet han var väl bekant med. Även Zaahl sökte genom miljön, men kunde varken se eller höra någonting som borde väcka misstankar. När Nasrin vände sin uppmärksamhet till honom tog det en sekund innan han såg ned på henne och blinkade till.
“Eh, ja,” sade han frånvarande och sneglade på klädesplaggen i sin hand. En utstyrsel i färger från andrahandsbad, helt utan de broderier han var van vid. De skulle göra honom urbota trist i jämförelse med de djupt färgade mörka kläder han hade på sig, vars dekorerande guldtråd inte längre skulle ligga styvt mot hans bröst. Sanden som letat sig in i fibrerna skulle bli skön att slippa dock.
“Detta blir jättebra, tack,” sade han artigt och gav flickan som höll fram sin hand de mynt som de begärde. Sedan föste han Nasrin därifrån för att slinka mellan husen och finna en oövervakad innergård där han kunde byta om.
“Om min familj ser mig i dessa kläder kommer de antingen skratta åt mig eller skälla på mig för att jag vanärar min härkomst,” mumlade han och vek prydligt ihop sina egna kläder när han fått på sig de nya. En dassigt gråblå tunika, ett par sandfärgade byxor med en svagt gul ton och benlindor som förmodligen bara skulle bli till besvär. När han fått på sig en brun väst suckade han djupt.
De fortsatte att inhandla förnödenheter till resan och Zaahl insisterade på att de köpte mat från ett av gatustånden som luktade himmelskt. Han stod med en säck fylld med deras inköp slängd över ena axeln, och ett tunt bröd fyllt med kyckling, grönsaker och härliga kryddor som han nästan ätit upp, när han hörde Shaariels röst ropa. Men munnen full vände han sig om, och nedför gatan kom hon ridande på den ena hästen, släpandes den andra och kamelen i tyglarna.
“De letar efter er,” flåsade hon fram när hon stannade intill dem och gled ur sadeln. “Ni måste bege er genast, innan de finner er.” Shaariel kastade en menande blick på Nasrin, som för att säga att Nasrin visste precis vilka som refererades till. Zaahl var kvick på att trycka i sig det sista av sin brödrulle och fäste säcken i sadeln på kamelen. Nåja, Nasrin hade ju haft bråttom. Men riktigt så här stressigt behövde andarna inte göra det för dem.
Zaahl ryckte till. Han mötte hennes blick och pressade samman sina läppar i ett smalt streck samtidigt som han strök henne över ena armen i lönlös tröst. Hennes ord träffade honom rakt i själen för ingen hade kunnat missa desperationen som fanns där, och han förstod henne. Hade inte vem som helst gjort detsamma? Familj är en stark kraft för de flesta, vare sig man levt i trehundra år eller tjugotre.
“Jag hör dig,” svarade han tyst för att bekräfta henne, men någonting skavde ändå. En hemlängtan kanske, nu när han stod så nära någon av sitt eget folk och minst en till befann sig i staden. Det var som om det fanns två viljor i luften där den ena ville föra honom tillbaka söderut, och den andra pekade mot norr. Eller kanske mot Nasrin. Blicken flackade ner mot sin arm när hon släppte den och han kunde nog räkna med blåmärken från hennes fingertoppar. Inte för en sekund hade han klagat dock. Hennes känslor behövde ta vägen någonstans.
Av vad han fått veta angående hennes farbröder tvekade han inte en sekund på att detta var deras verk, eller som minst att de använde sig utav det till sin egen fördel. I sanningens namn såg det inte speciellt ljust ut för Nasrin och ingen skulle klandra henne om hon gav upp och faktiskt flydde från allting. Men det var aldrig så simpelt. Speciellt inte när det inte bara var hennes framtid som stod på spel. Om hennes egna släktingar kunde behandla henne på detta vis, hur hänsynslösa skulle de då inte vara mot hennes folk? Blicken vandrade nerför hennes hals. Hon hade ännu inte lärt sig använda soltopasen. Och om han inte följde med henne skulle hon vandra rakt in i sin egen död, eller värre.
Shaariel tittade stumt på Nasrin innan hon lyfte blicken till Zaahl och han förstod att hon lämnade över ordet. Med ett djupt andetag försökte han formulera orden. “Jag har fått order om att hålla trupperna redo. Men anledningen bakom är vag och ingenting jag borde förtälja här.”
Shaariel klev närmare och såg rakryggat på sin general, men någon form av vänskapsband var nästan palperbart mellan dem. “Vad väljer du, Ochtaliwa’? Ditt folk, eller hennes?”
De båda såg på Nasrin och Zaahl suckade djupt. Givetvis var Shaariel tvungen att ställa frågan på det viset för att trycka på hans skuldkänslor. Men vad hon inte visste var att han skulle få skuldkänslor oavsett vilket val han än gjorde. Det var bara en fråga om vad som vägde tyngst, och där blev valet lätt.
“Säg till Faresha att de är redo, och att jag återvänder när jag är färdig. Alternativt om hon ger mig en stol i rådet,” sade han rakt och tog Nasrins hand. En gest som tycktes göra Shaariel stött.
“Vakta djuren medan vi inhandlar förnödenheter,” tillade han med ett flin, daskade till Shaariel på axeln innan han drog iväg med Nasrin in bland folkmyllret igen. Han såg på henne och log svagt, som om han precis blivit trygg med en tanke. Nej, han tänkte inte lämna henne.
Bain mötte den första förolämpningen med ett påklistrat leende, uppenbart utan någon form av välvilja. Denne adelsherre kunde dock slänga vad han ville på Bain. Allt var bara mat till den avsmak han redan kände, men han hade hört värre saker förut. Att kliva in i Nela’thaënas var en semester jämfört med hans tidigare tillvist. Här stod dock mycket mer på spel, och Bain var lustigt nog en utav spelarna. Inte för att särskilt mycket någonsin hände här där tiden tycktes ha stannat i takt med allas långa liv.
Med händerna bakom ryggen fuktade han läpparna och lät blicken svepa över till Tath’nel som kom på tal. Eller snarare hans bakgrund. Det hade varit klokast att gå under en pseudonym när han nu ändå försökte smälta in, men vem var Bain att påpeka sådant? Nu var det för sent, vilket blev otroligt uppenbart. Men det rörde inte Bain nämnvärt i ryggen. Inte heller tycktes han påverkad när han själv hamnade i blickfånget igen, och han mötte Velaedrions blick med det artiga, kalla leendet tillbaka på sina läppar. Bakom ryggen gned han fingrarna mot varandra. Enda tecknet på frustration. Men adelsmän skrämde honom inte. Han hade hanterat dem förut, om än i mänsklig form. Men det kvittade för de var alla lika självgoda och höga på sig själva. Bain tänkte inte glädja honom med sina ord i onödan och gav först bara ifrån sig en road fnysning. Ett svar hade även bekräftat vad Velaedrion inte ännu hade bevis för. Så han stod där, tyst och rakryggad med vaksamma gröna ögon och betraktade det hela. Han skulle nog aldrig bli vass som de andra två. Skulle aldrig käfta tillbaka med ord som Tath’nel kunde, eller lära sig det politiska spelet som Alienna. Men trots att hans lojalitet i grunden med goda skäl kunde ifrågasättas, stod han här och nu och hade valt sida mellan de som fanns framför honom. Det valet var enkelt.
“Min kära har nog rätt trots allt. Jag råder dig att passa din tunga,” sade Bain med en isande ton. Han såg på adelsherren och innan Velaedrion hann säga något blinkade Bain till. En gnista tändes i Velaedrions mun för att sedan i en brännande låga sveda hans tunga, gom och strupe. Elden slocknade lika snabbt som den uppkommit, men styrkan i den skulle utan tvekan bränna honom.
“Annars kanske någon vill göra sig av med den,” fortsatte han med höjda ögonbryn och log oskyldigt. Som om han inte haft en aning om vad som precis hänt. Men det fanns ett rävaktigt lur i hans ögon som bara gick hand i hand med det röda håret, vars långa fläta svajade svagt i vinden som svepte förbi på torget. Det var trots allt inte mörkermagi som var Bains egentliga styrka eller naturliga talang. Hans mor brukade säga att hans syster hade elden i själen medan Bain kunde göra den fysisk.
Därpå såg han på sina två vänner, med frågan om de skulle bege sig klistrad i anletet.
Att de två damerna inte skulle gå väl ihop hade Zaahl kunnat lista ut utan att rådfråga en endaste ande. Det fanns lika mycket vilja i dem båda och det skulle troligtvis gå åt olika håll. Ingen kunde missta den bitska tonen i Nasrins röst, eller avsmaken i Shaariels avsmalnande ögon när hon betraktade deras händer. Stackaren skulle vara glad att hon inte funnit dem under natten. Hennes ögon hade skrumpnat. Men det fanns inte tid att oroa sig över dynamiken som slagits ned med spik mellan dem, för även han var nyfiken på hur Shaariel kände till Nasrins namn.
Shaariel vred stelt på sig och svepte med blicken över folket omkring dem, över tak och strukturer omkring dem. Hon fuktade läpparna och såg sedan tillbaka, rakt på Nasrin.
“Vi hör och ser många ord och ting. Viskningar som blir till samtal inpå de kalla nätterna, för att åter viskas mellan människorna om dagen. De säger att Gorayklanens dotter övergett sin far, då även hon insett vad som är bäst för folket. Vissa påstår att du rymt, andra att du reser runt för att träffa friare.”
Zaahl rynkade på ögonbrynen när Shaariels blick för ett ögonblick flackade till honom.
“De flesta tror däremot att du blivit en vilde i öknen som använt dina fars män för att vända ökenalverna emot honom, och därmed få oss att avsluta jobbet du inte klarar av. Men vi är klokare än att lita blint på rykten. Och vi behövde veta vad som hänt dig, Zaahl,” fortsatte hon.
“Vilka är vi? Och vad har du gjort?” Det låg en misstänksam klagan i hans röst.
Shaariel fnös. “Nim och jag har en av hennes män i förvar,” sade hon och nickade mot Nasrin även om hon pratade över huvudet på henne. “Han tålde inte mycket innan han började prata. Dock verkade han bara kunna gissa sig till varför hon kidnappat dig. Även om den saken verkar ha gått över…”
Zaahl kunde först inte säga någonting. Inga ord letade sig upp ur hans strupe. Istället sneglade han på Nasrin för att läsa hennes reaktion. Dessa rykten skulle onekligen påverka henne, men han hade ännu inte lärt känna henne tillräckligt för att kunna säga hur pass mycket hon lät sådant bita sig fast. Det enda som var positivt var att ingen tycktes ha fått reda på sanningen bakom hennes ageranden.
Mycket riktigt rang dialekten lika rund och mjuk som Zaahls. Hennes andetag kom ansträngda då hon bet tillbaka ilskan som matades av Nasrins egen, frustandes genom näsborrarna så att tyget i Nasrins sjal svajade till varje gång. Hon pressade sig mot hennes rygg och tycktes grymta missnöjt över svaret, som om det bara förargade henne ytterligare.
“Inte?” väste hon tyst och tryckte knivseggen allt hårdare mot Nasrins strupe. Hennes mörka ögon följde Nasrins blick mot dörröppningen, varpå hon konfunderat rynkade sina ljusbruna ögonbryn. Men vad än för tanke som bildats i hennes sinne tvingade hon undan den.
“Du vet mycket väl att det inte är något, utan någon. Usla människokräk. Du ska få betala för dina handlingar.” Orden nästan spottades fram och just som hon gjorde sig redo att skära halsen av henne lade det bruna stoet öronen bakåt och spände läpparna.
–
“Shaariel?” undrade Zaahl chockat samtidigt som han riktade sitt snabbt dragna svärd mot nykomlingen. Det låg dock ingen ondo i hans ögon, utan bara chock och en viss oförstålse. Som om han inte riktigt trodde på vad han såg framför sig. Han hade nästan tappat påsen med mynt som han höll i sin vänstra hand när han tyckt sig höra Nasrins röst och kommit ut till synen av henne under hot. Nu stod han plötsligt ansikte mot ansikte med ett minne hemifrån. Även Shaariel stelnade till och stirrade ned längs med svärdsklingan.
“Släpp henne och lägg ner vapen, Shaariel,” tillade Zaahl skarpt och lade an klingan mot hennes hals. En sekund av tvekan passerade innan hon fnös och backade undan, blängandes mellan dem båda. Zaahl tycktes se faran som över, skidade svärdet och ställde sig nära intill Nasrin med handen på hennes ena axel.
“Är du okej?”
Men han hann knappt avsluta frågan innan Shaariel med hetsiga händer gestikulerade mellan dem och drog samman ansiktet i avsmak. “Vi såg dig, Ochtaliwa‘. Såg hur du fördes bort av denna barbar och vi har sökt er sedan dess. Nu försvarar ni henne? Säg mig att ni inte ingått en allians, slösandes er tid med någon som velat dig illa, när ditt folk behöver dig. Säg mig att det inte är så.”
Hennes pinade ord lät anklagande – en ton som inte satt väl hos hennes överbefälhavare. Hans gyllene ögon smalnade av och i ett samlande andetag tycktes han växa på längden där han stod och naglade fast Shaariel med sin blick. Trots hennes stolta hållning tycktes hon krympa framför honom, kämpandes emot sin ovilja att vika sig.
“Det är så,” svarade Zaahl rakt och slätt. “Shaariel, möt Nasrin – en betydelsefull person med ett problem som ligger i mitt intresse att lösa. Nasrin, möt Shaariel – en utav mina yngsta spejare.” Han nämnde hennes ringa ålder likt en förolämpning, vilket det också var. Ungdomens dagar kommer med förhastade beslut och om det funnits ögon på honom och Nasrin borde de förstått att han inte längre var hennes fånge utan gick vid hennes sida av egen fri vilja. Hennes namn hade han sagt tyst nog för endast deras öron att höra och uppenbarligen litade han på sin spejare med det. Något mer som blev uppenbart var att Shaariel hade kunskap om shejkens dotter, för ögonen spärrades upp en aning.
Zaahl kastade en sned blick på Nasrin som var en större tråkmåns än han anat, men det var också mycket mer på spel för hennes del så han kunde köpa hennes ovilja att ta vad som skulle kunna bli snedsteg. Han vände blicken mot märren som pressade sig mot honom utan någon som helst respekt i ett försök att undvika havet av människor.
“Om vi är så rädda för att de ska kännas igen borde vi lämnat dem i utkanten av staden,” mumlade han för sig själv och tänkte att det kanske inte gjorde något om de gjorde sig av med hans ilskna sto. Hon kunde gott få förpesta någon annans liv. Å andra sidan var det en välsignelse att få rida. Zaahl kände sig otroligt färdig med att gå efter att ha blivit släpad genom kilometer efter kilometer av Nasrin. Han förblev tyst när hon talade, även om hans uppmärksamhet tydligt var med på noterna samtidigt som han hade koll omkring dem hela tiden. Snart nog stannade de utanför byggnaden, halvt täckta av skugga, och han tog ett djupt andetag. Han gillade inte alls idén på att lämna henne ensam, men det fanns en gräns till hur mycket han orkade säga emot denna envetna kvinna. Att hon inte skulle få styra efter sin far var ett sant slöseri. Allt han fick ur sig var ett missnöjt grymtande innan han tryckte stoets tyglar i händerna på henne, för att därpå dra en kniv från bältet och rycka åt sig hennes dolk i en rörelse som likväl kunde varit lika flytande som vatten. Ibland sken hans graciösa natur igenom det som härdats av öknen. Skakandes på huvudet med ett djupt andetag knackade han till hjaltet och vrängde sedan ur två ädelstenar med hjälp av knivspetsen.
“Synd på ett så fint vapen, men om det är vad du önskar, älskling, så ska jag få det gjort.” Han klev in nära henne och skidade långsamt hennes dolk tillbaka vid hennes höft, hela tiden med blicken spänd i hennes. “Gå ingenstans och ropa om det är något.”
Det sista kom ut bra mycket mer allvarligt och med det slängde han en sista blick omkring dem innan han gick in med ädelstenarna i ena handen. Inte förrän han gått in drog han av sig sjalen för ansiktet.
–
Fem minuter passerade. Människor möttes för att handla, prata och göra affärer överallt – i varje vrå. Det var ett ypperligt tillfälle för någon att smyga fram genom myllret. Hon gömde sig i skuggorna, flöt längs med ryggar på ovetande personer fullt upptagna med annat och strax kom hon ljudlöst upp bakom Nasrin. I en kvick svepande rörelse hade hon ett kallt blad mot hennes hals och lutade sig in för att viska i hennes öra.
“Din resa slutar här. Vi tar tillbaka de som tillhör oss,” väste en kvinnlig röst med en hint av att vara len likt honung när hon inte hade avsmak på tungspetsen. Nära inpå kunde man känna hennes doft, en underlig och kryddig form av parfym som tycktes sitta ingrodd i de färglösa kläderna. Bladet pressades hårdare mot strupen.
Munkavel? Zaahl fnös roat och undrade vart den unga kvinnan som sovit i hans famn hela natten tagit vägen. Inte var hon här i alla fall. Men han gjorde inte annat än att skaka på huvudet åt hennes bitska gensvar. Hon hade en poäng i att han inte skulle välja något som drog till sig uppmärksamhet, så motvilligt vek han ihop plagget och lade tillbaka det. Att det fanns en annan mening bakom hennes ord gick rakt över huvudet.
När Nasrin vände sig till damen och flickan, som förväntansfullt tittat på dem och deras riddjur, stelnade han till då dolken lades fram som möjlig betalning. Blicken flackade upp till hennes ansikte – hans ögon stora av förvåning. Han särade på läpparna för att säga hennes namn och be henne hejda sig, men inte kunde han yttra hennes identitet här bland alla människor. Hon behövde verkligen inte ge bort sin vackra dolk som utan tvekan hade ett mycket högre värde än klädesplaggen de nu stod och tittade på. Bara en utav stenarna skulle vara gott nog för att köpa upp allt den gamla damen hade sytt. Ovanpå det fanns det säkert en historia bakom ett sådant fint vapen, vare sig det var en gåva eller arvegods, eller om hon så köpt den till sig själv – vilket han i så fall allra helst ville höra om. Med tanke på hur ofta hon använde den måste den stå henne kär hur den än kom att hamna i hennes händer. Zaahl såg bekymrat på henne, tog ett djupt andetag och kastade en blick på kläderna som skulle kunna få honom att passa in, samt byta ut hans trasiga byxor.
När Nasrin lade handen om hans arm och talade för enbart hans öron sneglade han ned på dolkens fina handtag innan han mötte hennes blick.
“Jag kan inte med gott samvete låta dig göra dig av med din dolk för att jag ska ha nya kläder. Och vad hände med att jag aldrig ska lämna dig?” Han förvånades över sårbarheten i sin egen röst. Med ens samlade han sig, gav flickan ett ursäktande leende innan han grep tag om tyglarna till märren samt Nasrins ena hand och började vada genom folket omkring dem. Stoets svarta mule kom konstant närmare i ett försök att nypa till honom, men Zaahl låtsades knappt om henne. Fokuset låg på Nasrin.
“Om du verkligen vill kan vi byta in den, men om den har betydelse för dig löser vi det på annat vis. Jag har vapen att byta in, en klädnad med guldbroderier och vi skulle nog kunna klara oss på två djur. Sedan finns det ju andra sätt att lösa problemet, men det drar eventuellt mer uppmärksamhet om man inte är tillräckligt klåfingrig.” Han gav henne ett slugt leende som förvisso doldes bakom sjalen, men ögonen förtäljde tillräckligt. Det kändes märkligt att ha gått från att kräva mycket i utbyte mot den stora tjänst han gjorde henne, till att nu inte ens vilja ta emot vad hon var villig att offra. Hela Zaahls inställning till Nasrin hade förändrats.
“Socker är bra vintermat,” hade Zaahl instämt. De gav sina hästar socker om vintrarna för att de skulle klara det bördiga gräset där de släpptes på bete i väst om somrarna. Han var inte säker på att den bruna märren, som mer än en gång försökte ta en tugga av honom, förtjänade något sött dock. Hon verkade dessutom ha en försmak för alvblod. Nasrins kommentar fick en avsmalnad blick i utbyte. Retsticka. Bara för att hennes häst var en skänk från andarna själva. Men när de satt i sadeln igen, på väg till staden, tycktes hans häst påminnas om att han visste vad han gjorde i sadeln och visade sig från sin bästa sida. Det var enda anledningen till att Zaahl inte satte sig på kamelen istället.
Även han dolde sitt ansikte och drog upp sin huva för att dölja sin identitet. Hans långa öron doldes under det mörka tyget, och hans kopparfärgade hår stack bara fram i små flyende stripor kring ansiktet. Ingen skulle kolla snett på dem till en början, då många reste med ansiktet förtäckt. Han visste inte riktigt vad han kunde förvänta sig här, för det var länge sedan han faktiskt besökt en människostad. Det var ett jobb för handelsmän, spioner och andra utsända från hans folk. Inte generaler som förvisso i detta nu ignorerade en lång rad av arbetsuppgifter.
Blicken sökte sig till Nasrin då hon började berätta om deras mål. Zaahl höll sig tyst, sneglandes mot staden då och då. För att ha varit så emot hans eget folks vis att attackera främlingar tycktes hon inte se problemet i att hennes gjorde detsamma, om än av helt andra anledningar. Mindre hedersamma, om han fick säga det själv. Men inga av de tankarna ljöd han högt, för det spelade föga roll. Han såg inte annorlunda på henne oavsett. Istället bara nickade han som tack för informationen, och de gick vidare till planering för sin vistelse istället. Det lät klokt att de skulle haft en last som försvunnit i stormen, och han skulle just öppna munnen och svara henne när hon hade ett tillägg som fick Zaahls mun att förbli öppen bakom sjalen. Han hade sagt det som ett skämt, nästan helt i alla fall, och hon nappade på det? Han huffade ofattbart innan leendet spreds så pass i hans ansikte att man såg det på hans ögon.
“Och här trodde jag att din stolthet skulle få för många törnar av att låtsas vara min maka. Men det är nog klokt, vid närmare eftertanke – för om jag förstått er samhällsstruktur rätt kommer fokuset att flyttas från dig om du är en gift kvinna. Galenskap, men vi vore dumma som inte utnyttjar det just nu. Mig känner ingen igen förutom de som reste med oss.” Han sträckte ut ena handen för att klappa henne ömsint på låret. “Men oroa dig inte kära fru, jag kommer att vara en barmhärtig make idag.”
Ett skratt for ur honom innan stadens folk började möta upp dem längs med vägen de red in på. Allehanda försäljare vid utkanten av staden försökte ropa in dem. En bagare som ville sälja ut morgonens bröd, en skomakare som slog med ett par lädertofflor mot sin lucka i väggen och utlovade bästa skorna i Harmas och en ung herre med suggestiv klädsel som subtilt försökte föreslå… umgänge. Zaahl var inte intresserad utav något, utan hade bara utkik efter en klädaffär. Hästarnas hovar gick inte att höra trots den hårda gatan, då myllret av människor rappt ökade ju längre in bland de ljusa husen de kom. Tygerna vajade ovanför deras huvuden och svalkan i skuggan de skänkte var en välsignelse i den redan varma förmiddagen. Barn till lokalbor sprang hit och dit, störandes hästarnas framfart, och handlare ställde upp sina stånd längs en gata de slutligen kom in på. Det var inte ett utav de stora handelstorgen, men avsides och bra nog för att kanske hitta lite nya kläder.
“Här!” sade Zaahl plötsligt och gjorde halt vid ett stånd där en gammal dam och en liten flicka sålde både handgjorda smycken och kläder. Damen var blind, men log likväl när hon fick höra från sitt barnbarn att de fick kunder. När Zaahl suttit av sin häst, som genast lade öronen bakåt, sökte han bland plaggen. Vad kunde en mindre betydelsefull handelsman tänkas ha på sig? Han drog fram en blå tunika och vände sig till Nasrin med frågan redan skriven i sina ögon, även om han inte kunde låta bli att orda den.
“Älskling, vad sägs om den här? Skulle jag vara mer iögonfallande om jag bar en färg som kompletterar mig?” Leendet bakom hans sjal gick från varmt till retsamt.
Zaahl satte sig upp och gnuggade sömndrucket ur sina ögon innan han såg på henne med samma intetsägande anlete som han ofta fick när han bara lyssnade eller funderade. Egentligen lyssnade han bara med ena örat, för den svaga strimman av gryningens varma ljus klättrade över horisonten och lade sig mjukt över Nasrins ansikte. Kanske gav andarna honom denna vackra syn som kompensation för kylan som hon lämnat mot hans bröst. Han märkte knappt själv att mungiporna vagt kröp uppåt där han satt och bara tittade på henne – badad i dagens första strålar. Men orden letade sig envist in i hans sinne och Zaahl blinkade sig ur ett fokus till ett annat. Han harklade sig kvickt och försökte låtsas som att han inte fastnat med blicken eller försvunnit i tankarna.
“Eh, ja, nya kläder är väl en god idé av flertalet anledningar,” sade han till att börja med och sneglade ned på de guld-broderier som löpte över de fina tygerna i hans klädnad. Vem som helst kunde se att han sett bättre dagar, och så även hans utstyrsel, men för den som tänkte ett varv extra skulle man snabbt komma fram till att han kanske inte var vem som helst. Nåja, han hade i alla fall inte sina vackra vapen hängande i bältet längre. De var förmodligen i någon av Nasrins förrådande mäns ägo. Om de råkade ihop med dem igen skulle Zaahl gladeligen återta dem, men för stunden kunde han se fördelen i att inte bära dem när de nu skulle in i handelsstadens myller.
“Okej, så en historia. Ehm… Ja, vi har ju en del handel med människor här i öknen så det vore en rimlig lögn antar jag. Jag tänker inte skiljas från dig, alltså behöver vi en anledning till varför vi kommer till staden tillsammans. Så vilken roll ska jag spela?” Han såg på henne med en ny intensitet i sina gyllene ögon. “Din kompanjon? Kanske en annan vilsen efter stormen som du valt att slå följe med för extra säkerhet? Eller kanske en make?” Zaahl höjde hakan med ett flin lekande på läpparna, men dröjde inte allt för länge med ögonen fästa i hennes den här gången utan reste på sig och började försöka ordna någon form av frukost att tugga på samt borsta av hästarna och kamelen. Kanske skulle deras riddjur kännas igen om Nasrins män hunnit till staden innan dem, men inte kunde de lämna dessa ytterst nödvändiga djur. När hans hand svepte över den bruna märrens hårrem högg hon efter honom och han gav henne en sur blick tillbaka. De måste sett ut som två bråkade småbarn. Ur sadelväskorna på marken fiskade han upp vad som verkade vara de sista bitarna torkat getkött, kastade dem till Nasrin och tryckte själv i sig ett par mandlar. De fick helt enkelt fylla magarna senare.
Alienna hade inte kunnat ha mer fel den där kvällen. Bain kämpade inte mot mörkret – han jobbade med det. Lät det flyta i hans ådror. Lät det konsumera honom som han konsumerade det. De var ett och samma. Men han sade ingenting om det, utan lät det gå. Bättre att hon trodde ljust och fint om honom, för det behövdes om han skulle lyckas med sitt uppdrag.
Natt och dag passerade, och Bain fann dem alla mer och mer frustrerande. Han hade svårt att sova i de mjuka sängarna, så pass att han några nätter testat att lägga sig med en filt på golvets hårda yta. Flertalet kvällar somnade han sittandes i fönstret efter att ha sänt iväg meddelanden till sin syster genom skuggorna i natten, om inte för att han stannade uppe tills kusten var klar så för att magin det krävde av honom tog rejält med energi. Han var ofta trött och seg dagen efter. Fem gånger hade han lyckats få iväg någon sorts information som var värd att höra för Aenya. Möjligtvis ville han även sända livstecken, och han hoppades innerligt att hon brydde sig lika mycket som han. Tankarna vandrade ofta genom skogarna till henne, var hon än var nu. Hans skuggor skulle finna henne, det var han säker på. Om det ändå funnits ett sätt för henne att skicka något tillbaka utan att riskera allt. Natt efter natt satt han där i fönstret och önskade att han haft något som påminde honom om henne. Men inget förutom sin egen reflektion i glaset.
Kanske var Bain bara ung och rastlös, men han blev snabbt trött på att ingenting gick vidare framåt. De spenderade längre tid än han önskat i Dal’elath, och till vilken nytta? Intriger hit, intriger dit. Politik var inte Bains styrka men han försökte innerligt försöka förstå hur ändlösa samtal skulle leda till handling. Inte blev han mer tillfreds av att se blickarna som klängde sig fast vid dem här i staden. Drottningen och hennes två kompanjoner. Det kunde mycket väl vara så att han läste in för mycket i allas blickar, som tyckte sig se deras förakt mot honom vart han än gick. Det stora torget var inget undantag, men som alltid höll Bain sin tunga i schack. Han stod propert i sina mörka kläder – nya men fortfarande i samma dystra ton som han inte kunde skiljas från. Med händerna knäppta bakom ryggen försökte han följa med i samtalet med handelsmannen, men blicken drogs ut över torget.
De gröna ögonen fastnade på Tath’nel, och hans ögonbryn rynkades när den ofamiljära känslan sipprade genom luften. Fokuset flackade till Alienna för en stund innan han förgäves försökte höra vad som sades när deras gode gamle vän Valaedrion kom för att samtala med Tath’nel. Kräk. Men Bain tvivlade inte på att mörkeralven i förklädnad klarade av att fäktas med sina ord. Ändå lutade han sig in mot Alienna för att viska i hennes öra, försiktig med att inte förolämpa handelsmannen vars hemligheter de ville åt.
“Borde vi hjälpa honom?” Bain drog sig tillbaka och nickade diskret bortåt vad han antog var deras vän nu, och inte bara Aliennas. Om nu Bain kunde räknas som vän under ytan.
I den stunden blev det uppenbart för Zaahl. Det fanns inte en chans att han skulle kunna återvända hem utan att följa med Nasrin till vägs ände först. Vad som väntade vid slutet av den vägen låg ännu i dimma – en ovisshet han helst behöll om det skulle innebära att det bultande hjärtat inuti hans bröst istället skulle värka när han slutligen hjälpt henne ur den härva hon befann sig i. För den saken stod glasklar. Zaahl tänkte inte lämna henne åt sitt öde. Hon hade lyckats nästla sig in utan att ens veta om det, och nu kunde han inte släppa taget. När han låg där med armarna om hennes kropp, oförmögen att ta djupa andetag, förstod han att denna märkliga känsla som börjat gro skulle få honom att kämpa för henne. Nasrin förtjänade inte att hamna i sina farbröders klor för att bli bortgift till en ovärdig man.
Sättet hon tittade bort varje gång hon försökte möta hans blick sände en spänning genom kroppen. Inte för att det hjälpte henne, men han kunde inte låta bli att se mer intensivt på henne då, om så bara för att inte missa dessa små tecken som bara matade viljan att få vara nära henne. En stött suck lämnade Zaahl då Nasrin synade hans ursäkt, men mer än så fick han inte ur sig då hennes beröring fyllde honom med värme nog att kunna avvärja kölden hela natten. Faktumet att hon sökte sig till honom ytterligare fick ett nöjt leende att spricka upp i hans ansikte. Han hade skyddat ett helt folk förut, och ändå hade han aldrig känt sig så tillräcklig som nu.
“Låt oss hoppas det, för jag kan tänka mig att upprepa det här,” mumlade han mot hennes hjässa och lade armarna tätare kring henne, bedjandes att hans värme skulle vara nog för henne. I bakgrunden hörde han sprakandet av den döende elden, det svaga suset av ökenvindarna och riddjurens stundvisa rörelser. Tillsammans med Nasrins andetag var det allt han behövde för att trött sluta sina ögon.
“Sov gott, Nasrin.”
Gryningen kom och Zaahl blinkade några gånger innan han insåg att han ännu höll om Nasrin. Armen värkte efter att ha tagit plats som hennes kudde hela natten, men det var det värt. Efter en snabb dubbelkoll med blicken svepande över deras knapphändiga läger pressade han läpparna mot hennes hår och strök ena handen över det. Öknen hade inte varit snäll mot någon utav dem, men ändå njöt han av att kamma fingrarna genom lockarna och att dra in hennes doft.
“God morgon,” sade han med morgonhes röst. “Jag tror vi måste röra på oss snart om vi ska hinna in och ut ur staden idag.” Zaahl drog sig bakåt en aning för att se på henne, ett leende redan piggt på hans läppar. De hade inte diskuterat dagen egentligen, men han ville väldigt ogärna spendera någon natt där de kunde bli upptäckta. Att inte ta sig in till staden var dock bara dumt. Mat, vatten och rykten behövde de innan de gav sig vidare.
Zaahl kunde inte låta bli att le då Nasrin inte stötte bort hans omtanke. Han följde henne med blicken hela tiden, och kunde nu se rodnaden som färgade hennes kinder. Det var inte det enklaste att utgöra i mörkret, men när hon lade sig intill honom fann han förändringen av paletten i hennes vackra ansikte. Som om något drog i honom lade sig även han på sidan och noterade hur den svaga eldens sken lekte över hennes hår, vidare över hennes midja och höfter där den brann bakom henne. Långsamt vandrade hans blick tillbaka upp för att fastna vid de där indragande gröna ögonen innan han drog ett andetag, som om han laddade upp inför något han bestämt sig för.
“Fler dolda förmågor vet jag inte, men…” Zaahl rättade till sig, sträckte ut sin arm och drog henne intill sig, så tätt att han lovade att hon kunde höra hans hjärta bulta i bröstkorgen. “Vi kallar oss solens folk. Du får avgöra om jag lyckas generera mer värme än en dödlig.” Rösten kom ut len och tyst, men mer behövdes inte i den tysta natten. Mjukt lade han sin arm om Nasrin och smekte varsamt över hennes rygg, sneglandes ner mot hennes ansikte som var omöjligt att släppa med blicken. Zaahl var ingen blyg person direkt, och ändå blev han lite förvånad över att han vågade sig på att hålla om henne. Allt han visste var att han ville hålla henne på detta viset genom hela natten, tills gryningen och den väntande resan särade på dem.
“Jag tvivlar egentligen inte på att du klarar dig genom nattens köld, men för den här natten kan jag låtsas,” närapå viskade han och lade båda armarna om henne, den ena tjänade som kudde till hennes huvud. Zaahls andedräkt blandades med hennes silkeslena hår och han kunde inte låta bli att tänka på sig själv som lyckligt lottad i stunden, förutsatt att hon inte slog honom ifrån sig nu och alla tecken han läst varit urbota fel. När allt kom till kritan var det kanske inte så pjåkigt ändå att bli kidnappad och bortförd av en bestämd ung dam, som minsann inte frös det minsta. Om någon av hans folk kom och letade efter honom var han inte längre säker på att han skulle följa med dem hem. Nu ville han vara här med Nasrin i sin famn, lyssnandes till varje andetag hon tog.
Zaahl försökte förgäves höja handen framför ansiktet för att undvika att få kärnan rakt i plytet, men nog förbannat fick han den på kinden ändå. Hans halvhjärtade “Aj” var inte särskilt övertygande, speciellt då det blev inbäddat i ett lätt skratt. Zaahl fann sig själv skratta mycket i Nasrins sällskap, även om hon fläppte till honom eller kastade dadelkärnor. Det var också charmen med henne, och ett välkommet inslag av vardaglig barnslighet som kunde behövas i allt allvar som kretsade kring dem hela tiden. Mycket hade gått snett sedan hon tillfångatagit honom, och Zaahl kände på sig att det värsta inte hade slagit dem än. Helt ärligt verkade det som att de var på väg att kliva in i en farofylld situation kring hennes familjeintriger, som han så elakt kallat dem för ett par dagar sedan innan han visste vad det innebar.
“Tänker du komma ihåg allt jag sagt? Jag får passa min tunga,” sade han och kastade tillbaka kärnan på henne innan han snodde en dadel till. Eller tja, sno och sno. Allt som var hennes var nu även hans, enligt deras muntliga avtal. Och hon hade skjutit knytet närmare honom. En simpel gest som i det stora hela betydde väldigt mycket. En liten symbolik för den osannolika allians som bildats mellan dem.
“Och om jag var orolig, skulle det vara så illa?” Den här gången hade både tonen och ansiktsuttrycket mjuknat. Vart allt detta kom ifrån var svårt att säga, men på något plan brydde han sig om henne. Det var hela anledningen till att han följt med för att hjälpa henne. Det fanns ingen uttalad vinst i änden av detta riskfyllda uppdrag. Allt som stod i hennes makt att ge hade Nasrin visserligen sagt, men vad det betydde hade de inte ens pratat om, och Zaahl var ändå där vid hennes sida. Blicken sjönk tillfälligt ned över hennes hals, som om han kunde se soltopasen som hängde under kläderna. Detta mäktiga smycke som inte bara skulle rädda hennes fars liv, utan även hennes.
Det gick inte att hålla ögonen stängda speciellt länge, då han var tvungen att kika lite på henne medan hon berättade om den plats hon kom ifrån och den bakgrund hon hade. Zaahl låg stillsamt och bara lyssnade, som förtrollad i denna lugna stund de delade. Längs med vägen på dessa få dagar hade dynamiken mellan de två skiftat något oerhört och nu kändes det som att ett täcke av ro och överenskommelse lagt sig över dem. Hans blick vandrade över hennes profil, markerad av månljuset som föll från himlavalvet i en av många stjärnklara nätter. Han kartlade varje lock av mörkt hår till sitt minne, hur hennes ögonfransar smekte huden när hon blinkade och sättet hennes läppar rördes när hon pratade och åt.
Det var en vacker bild i en svår situation som Nasrin målade upp, och Zaahl visste inte om det var hennes mjuka klang eller det han såg framför sig som fick kroppen att slappna av och pulsen att sjunka ett snäpp. Tankarna spann i takt med att han lyssnade till varenda ord. Var Nasrins folk skrämda inför konflikter som de levt utan under hennes fars styre? Hur utbredd var oron nu? Och varför brydde sig Zaahl över huvud taget? Inte såg han sig som en kallhjärtad person, men att tycka synd om människor var ett långt steg även för honom.
Zaahl slöt ögonen igen, lagom till att Nasrin vände sin blick mot honom. Han må ha varit urbota trött, men än skulle inte sömnen ta honom. Ytterligare en stund låg han där, med ena handen under huvudet som kudde, och bara lyssnade. Vilken ynnest ändå att få ligga under stjärnorna och höra om andra kulturer, men hennes närapå vacklande röst lämnade en grämande känsla i maggropen. När tystnaden kom tittade han på henne igen, först undrandes om hon skulle fortsätta, innan han insåg att svaret på den frågan var nej.
Med ett djupt andetag—den varma andedräkten i stark kontrast mot den kyliga luften omkring dem—beredde han sig på att svara på hennes fråga, som hon bytt ämne till. Ögonen sökte sig till samma stjärnhimmel som vakade över hans marker. Hans hem.
“Lithváya är lite som ditt rike var förut, fast vi kommer faktiskt överens. De olika städerna styrs av en regent var, och de alla samarbetar. Mir Karaas, där jag kommer ifrån, styrs av min kusin Faresha och så har det varit de senaste 200 åren ungefär. Hon gör det bra, även om hon är irriterande som tusan,” sade han med ett skratt. “Men hon är bra. Kan skrämma livet ur en best med bara sin blick, men är otroligt empatisk. Jag hade inte bytt ut henne till någon i världen.”
Han undrade om hon, eller någon i deras familj för den delen, saknade honom. Satt de och tittade på stjärnorna och månen i detta nu och undrade om han skulle komma hem? Kanske hade de rentav skickat en styrka för att hämta hem honom. Zaahls vänner litade på honom, men Faresha var en annan sak. Hon var likt en överbeskyddande storasyster ibland.
Han drog en djup suck. “Våra städer är byggda under jord, förutom tornen som reser sig upp ur sanden. Du skulle se dem. Väldiga pelare av guld och pärlemoglas som sträcker sig upp mot solen. De går i ton med hur vi dekorerar våra städer, i alla fall i Karaas. Palatset skiner trots att det är under jord, och guldet speglas i vattenkanalerna som rinner genom golven.”
Hans gyllene ögon glittrade i månljuset när han för en liten stund bara tittade uppåt i tystnad. Sedan, som för att avbryta sin egen hemlängtan, vred han på sig och stal en dadel från Nasrin. Hungern tog över och ett nöjt flin lekte på hans läppar när han petade ut kärnan och tryckte i sig den lilla frukten.
“Och trots all flärd jag lever i är det du som reser runt med väldiga tält och lyx. Hur många nätter ute i kylan klarar du egentligen, shejkens dotter?” frågade han retsamt och tog en dadel till.