Nasrins lilla leende var allt och lite till. Världen föll bort i och med det och den efterföljande kyssen som slukade honom totalt, för det var när deras läppar möttes igen som han förstod att detta var mycket mer än bara åtrå. Zaahl lät ömt tummen smeka över hennes kindben samtidigt som han besvarade kyssen, stillsamt och lättat till en början.
I stunden fanns det ingenting annat än vad de delade. Mycket hade de gått igenom på kort tid, och för varje gång han såg på henne förstod han mer och mer varför andarna yrkat på att följa henne. Blåmärkena över hans kropp skvallrade om vad han gjort endast för möjligheten att vara vid hennes sida. Zaahl kunde ha vänt hem för länge sedan, men han hade ångrat det resten av sitt liv.
Ett litet leende drog på mungiporna när han kände hur kyssarna hettade till och Nasrin började dra honom mot sängen. Hon som rodnat så många gånger hade plötsligt funnit mod nu när de gav uttryck för allt som bubblat till ytan. Zaahl gillade det, åh, vad han gillade det.
Han lät henne trippa på tå några steg innan han smekte sina händer utefter hennes sidor, över höfterna och vidare ner mot låren. Han blev tvungen att böja på knäna en aning, men lyfte strax upp henne och klistrade sina läppar mot hennes igen. Trots den lummiga smärtan som dovt gjorde sig påmind gjorde han inte ett ljud ifrån sig när han utan ansträngning bar henne till sängen.
Med ett djupt andetag övergav han motvilligt kyssen och lade mjukt ner Nasrin bland lakanen. Vakten utanför fick tänka vad han ville. Om han kom in till följd av ljud skulle det vara det sista han gjorde. Ingen skulle få beröva Zaahl och Nasrin denna stund, och hans possessiva blick som långsamt beundrade Nasrin där hon låg framför honom avslöjade varje tanke.
Blicken Bain gav Camthalion innan han och hans syster gick undan var inte utan skam, som om han funderade på att be om ursäkt för att stjäla av hennes tid från honom och de andra. Men inga ord kom över hans läppar, och snart hade han vänt lägret ryggen för att gå iväg med Aenya. Mjukt lade han sin hand ovanpå hennes, svepte fingertopparna över knogarna och vidare upp över handryggen innan han helt kramade om hennes hand. Att gå arm i arm med sin syster kändes lika främmande som familjärt numera.
“Lärorikt,” svarade han först medan de klev ner till älven. Först vid det brusande vattnet som slog mot stenarna släppte han fasaden och släppte ut ett tungt andetag – som om han hållit det genom alla dessa veckor.
“Och urbota trist. Men jag skötte mig bland alla sociala intriger, tror jag. Alla var nog inte lika glada över min närvaro dock.” Ett snett flin prydde Bains läppar innan han tog Aenyas händer i sina och placerade sig framför henne. Ett allvar kröp sedan in över hans anlete.
“Drottning Alienna vill bjuda in dig för samtal. Hon tycks beredd att sätta saker i rullning, och jag tror att hon är på vår sida. Jag vill minnas att hennes exakta ord var att vilja bana väg för en förändring som syns. Som hörs. Som väcker något i alvernas hjärtan,” fortsatte han lågmält, älvens framfart till trots. De gröna ögonen fann sin spegelbild i hennes. “Det är riskabelt, men ett tillfälle du kanske aldrig får igen. Jag litar på henne. Har du råd att kliva undan för att följa med mig till Dal’elath? Går det ens nu när du gör allianser med fiender?”
Sista ordet kom ut med en god portion avsmak. Han gillade inte att se sin syster ge vika. Även om han inte kände till historien bakom henne och generalen ansåg han varje blick som Aenya riktade uppåt på andra att vara bortkastad.
Zaahl vågade knappt andas när Nasrin klev närmare. Hennes blick sade allt han behövde veta, och ändå avvaktade han som för att insupa och njuta av hur hon kämpade mot sina egna känslor. Beröringen av hennes hand, smekningen av hennes fingertoppar, sände behagliga rysningar upp längs armen för att sedan ebba ut genom resten av kroppen. Det var likt ett sandkorn i öknen jämfört med vad han önskade från Nasrin.
Omedvetet hade hans blick sjunkit till hennes mun igen och han såg tyst på hur hennes tunga mjukt fuktade läpparna. Han såg glansen som följde längs med deras skära yta—undrade om de var lika mjuka som de såg ut. För ett ögonblick förlorade han sig i stunden och väcktes inte ur sina skenande tankar förrän Nasrin gled ifrån honom.
“Nasrin—” sade han, men avbröt sig själv genom att sträcka ut handen och ta tag om hennes arm, den som fortfarande var frisk. Han ville veta vad hon tänkt säga, ville själv säga en hel rad saker, men istället drog han henne intill sig, denna gång så nära att deras kroppar möttes. Ena handen fann hennes kind, medan den andra förflyttade sig till hennes midja för att ytterligare föra henne till sig. Det gick inte att motstå längre.
Zaahls blick var full av tagna beslut och erkända känslor. Den flackade mellan hennes ögon och läppar under bråkdelen av ett andetag innan han lutade sig in. Deras läppar kraschade samman och hans händer drog henne girigt närmare. Hela hans väsen skrek av hur mycket han behövde denna fantastiska varelse. Fingrarna letade sig mot hennes nacke för att tippa hennes huvud ytterligare och hans läppar tycktes både ivriga och ömma i en blandning av allt han kände för henne. Allt som nu vällde ut.
Om och om igen hade han sett Nasrins blickar och rosiga kinder utan att agera. Om och om igen hade han pressat undan lusten att kyssa henne, om så bara för att han var rädd om henne. Men Nasrin var en kvinna som stod emot stormar och makt likt solen lös efter det hårdaste av väder. Hon klarade sig genom allt och med ens hade han insett att istället för att avvakta och vara varsam borde han istället visa vad han vill och lita på hennes starka vilja. Där han tidigare trätt med försiktighet förtjänade hon nu ärligt agerande.
Zaahl kysste henne djupt och hängivet. Ingen hade kunnat missta hans kyssar för någonting annat än resultatet av att länge lägga band på sig själv. Smaken av henne skulle för alltid stanna i hans minne, och känslan av de mjuka läpparna likaså. Zaahl drog ut på den intensiva kyssen så länge han kunde innan hans läppar särades från hennes. Det var dock knappt, och hans andetag vällde ut över hennes nykyssta läppar. Hans ögon öppnades på glänt och tiden stod plötsligt still med frågan skriven i luften. Hade han gått över en gräns, eller tagit ett steg på rätt väg?
Zaahl knep ihop ögonen, men gjorde inte mycket mer än så utöver ett flin som reaktion på stinget över kinden. Han såg sedan på Nasrin i ett ögonblick, kanske två, innan han tystlåtet njöt av hennes beröring. Han hade fått sitt hår ompysslat hundratals gånger förr men aldrig hade det känts så intimt som nu. Han hummade mjukt och frånvarande angående hur hon förutspådde kvällen, som om han inte riktigt tog in orden. Tvärtom började tankarna snurra kring hur resterande timmar av dagen kunde spenderas, i synnerhet med tanke på att Zaahl inte kände sig trygg med Osmans vakter i närheten av Nasrin. Han hade varit seriös med att bli hennes vakt. Tröttheten till trots ville han inget hellre än se till hennes säkerhet under alla dygnets timmar. De hade varit ifrån varandra alldeles för länge—åtskilda i det förbannade tehuset.
Stillsamt mötte han hennes blick och nickade instämmande. Hon behövde en helare, helt klart. Om han fått bestämma hade hon haft varenda läkekunnig i staden utanför dörren, redo att göra sitt yttersta inom loppet av sekunder. Han fick dock inte känslan att det skulle uppskattas om han red ut och jagade rätt på dem för att sedan släpa dem dit. Faktumet att det var hon som kallat på dem var väl nog för att skynda deras fötter.
Zaahl tog ett djupt andetag och reste på sig. Efter att ha borstat av lite hår från sitt knä såg han på Nasrin igen.
“Nasrin,” började han med dov och något allvarsam röst. “Det är för din säkerhet som jag vill att din far blir återställd så snart som möjligt. Inget annat.”
Han såg på henne som för att tala om att han förstod. Zaahl ville lika lite som Nasrin skiljas åt. För tillfället var de tillsammans, och inte förrän alla hennes hot var ur världen kunde de ens fundera på hur de skulle göra framöver. Inga obligationer band dem samman. Inga långa vänskapsband skulle föra dem ihop. Hon skulle väl skratta åt honom om han berättade vad han tolkat av andarna han och hans folk trodde på. Kanske hade han bara vant sig vid hennes sällskap och inbillat sig att hon trivdes i hans lika gott. Men det grämde honom att inte ha någon klar anledning att behöva stanna utöver ren vilja. Å andra sidan var det allt som fått honom att följa henne sedan hon skurit upp repet kring hans handleder.
Med stillsamt anlete klev han fram till henne, blicken flackande till hennes läppar för ett ögonblick innan han såg upp i de gröna ögonen.
“Skicka iväg vakten. Jag vakar över dig i natt,” nästan viskade han.
Undan för undan började Zaahls hår se bättre ut. De förfärligt skurna kopparstråna blev jämnare under Nasrins hand och sax. Känslan av hur hon rodde om honom och hanterade hans hår var oslagbar. Kanske skulle han förstöra sin frisyr mer i framtiden, om så bara för att få bli ompysslad av henne igen. Säkerligen hade hennes far en barberare som kunde kallas in. Ändå valde Nasrin att göra det själv. Med de röda kinderna hon bar för jämnan kunde han ana varför.
Det tillsammans med hennes—som han tolkade det—godkännande fick ett belåtet leende att krypa fram längs Zaahls läppar. Han tänkte inte kräva någon betalning för att få vara hennes vakt. Att kunna stanna vid hennes sida var gott nog. När hennes fråga kom pressade han dock ihop läpparna och gnuggade sig fundersamt över sin smått stubbiga haka, följt av en djup suck.
“Du frågar tyvärr fel person, Nasrin. Jag är militär, ingen helare. Jag har aldrig ens blivit anförtrodd en Vélas’hara. Det enda jag vet är att vissa spenderar kort tid i våra helares kammare, medan andra inte kommer ut på en vecka. Mitt folk är ju dock inte drabbade av sjukdom, rent generellt,” förklarade Zaahl. De var alver trots allt, och på hemmaplan såg han aldrig någon sjuk. Det var inte för inte som de ansågs vara odödliga.
“Vill du att jag ska följa med dig till honom? När du gjort mig presentabel vill säga.” Zaahl skrattade till lågt bakom stängda läppar, men det fanns en ömhet i hans erbjudande. Han kunde dock inte låta bli att retas nu när han började må bättre. “Eller så stannar jag här. Vore ju dumt om du blev distraherad.”
En viss del av oron släppte när hon försäkrade honom att hon sänt efter en helare. Fullt avslappnad skulle han nog inte bli förrän hennes arm var återställd och farbrödernas aska ströddes i vinden – eller hur människorna nu än valde att säga farväl till sina döda. Men istället för att grubbla över det lät han sig själv skratta till och se på saxen med höjda ögonbryn.
“Det kan knappast bli värre,” kläckte han ur sig innan han rätade på ryggen och lät henne börja. I hemlighet lade han ljudet av hennes glädje på minnet. Ett skratt så vackert ville han aldrig glömma. Stillsamt njöt han sedan av behandlingen, och såg sansat in i hennes ögon när de hamnade ansikte mot ansikte. Hon var söt som inte noterade närheten till en början, och han var personifieringen av självbehärskning när hennes kinder väl flammade av rött. Förhoppningsvis hörde hon inte hur ett ansträngt andetag trängde sig ur hans strupe när hon vidare bet sig i läppen. Det fanns en frustration i honom, men inget han inte var villig att genomlida.
Nasrin såg till att få dem båda på andra tankar. Den där oron bara växte i takt med hennes ord. Bekymrat såg han ned på sina knän och blinkade bort strån som föll över hans ansikte.
“Antingen det, eller så såg han chansen att ta över med lömska ursäkter. Det känns inte tryggt.” Han blev tyst för ett ögonblick innan han såg upp på henne. “Anställ mig. Om jag är din personliga vakt kan ingen hindra mig från att vara vid din sida, och ingen anställd av din farbror behövs vid din dörr. Sedan måste du gå till din far, Nasrin. Om du kan bota honom måste Osman kliva tillbaka, inte sant?”
De gyllene ögonen praktiskt taget bad henne att följa hans rekommendation. Inte kunde han stå vid sidan av och se på när hennes manliga släktingar slog hennes liv i spillror. För allt i världen borde han bege sig hem, men det var inte möjligt med Nasrins utsatta position.
Zaahl sprack upp i ett leende när hon utbrast hans namn, men när han tog in synen av henne falnade leendet i stillsam häpnad. Även om oasen och Nasrins hem var fantastiska att beskåda bleknade de ändå i jämförelse med hennes gestalt. Hans ögon följde hur klänningen flöt över hennes kropp, för att sedan se upp i det välbekanta, nu rentvättade ansiktet. Hennes drag framhävdes nu, och han kunde svära på att hennes ögon förvandlades till ädelstenar i kvällssolen.
“Dramatisk? Jag?” sade han med spelad förvåning och sneglade på kammen för att inte bli påkommen med att stirra på Nasrin. Leendet kröp tillbaka över läpparna medan han stillsamt följde henne med blicken. De rosiga kinderna gjorde henne bara än finare. Han tycktes inte vara den enda som beundrade den andre. Hennes beröring fick honom att hålla andan för ett ögonblick, även om det bara var tyget i kläderna hon kände på. Hans självförtroende tog dock en törn när hon gjorde honom medveten om hans gräsliga hår. Dess korta strån skulle i många år vara en påminnelse om oförrätten människorna gjort honom. Ändå skrattade han halvhjärtat med Nasrin.
De gyllene ögonen betraktade hennes ansikte utan avbrott, och Zaahl såg skiftningarna när hon höll i hans hand. Själv kunde han inte låta bli att diskret smeka hennes handlov med fingertopparna.
En aning tveksamt följde han med längre in i rummet och satte sig på pallen. Tyst såg han på medan hon letade, och blicken fästes vid hennes ena hand. Efter en vända av funderingar tog han till orda.
“Jag kom fönstervägen eftersom vakten utanför uppgett att han fått order att inte släppa in mig,” började han, men lät inte pausen därpå dröja längre än att avbryta ett eventuellt svar. “Du behöver en helare, Nasrin. Inte leka barberare. Sänd efter en med detsamma, innan det sprider sig för långt.”
För långt. Till hennes lungor och hjärta för att kräva hennes liv. Zaahl fann att han mjukt lagt handen om hennes handled, ömt och försiktigt nog att förhoppningsvis inte orsaka någon smärta. Oroligt lät han blicken skifta mellan hennes magidrabbade hand och friska ansikte.
Zaahl lade handen över hjärtat och bugade sig en aning för Nasrins far när han blev presenterad. Det var dock svårt, för att inte säga omöjligt, att dölja skepsisen mot Osman. Nåja, Zaahl hade fått ett namn på farbrodern, medan denne gott fick söka Zaahls namn på annat håll. Nasrin var allt för vänlig i hur hon presenterade honom, som om han endast varit en hjälpsam färdkamrat och inte till början en fiende. En fiende som hon själv skapat sig, men ändå. Det var oavsett förbi nu.
Han ämnade att kliva fram som Mushin bett om, men tvekade då hostattackerna satte in. Att Nasrin desperat sökt efter hjälp för sin far gick nu att förstå till fullo. Det var inte en frisk människa som Zaahl nu stod och tittade på. Det kändes också märkligt. Hans eget folk blev ju aldrig sjuka på detta viset. Det hela gjorde Zaahl osäker på hur han skulle bete sig. Istället bara stod han där som ett fån klädd i ett hemskt yttre. Kanske tur att mannen inte kunde se ordentligt.
När sheiken lmnat dem, konversationen skiftat totalt och Nasrin lade sin hand mot Zaahls arm kunde han inte hejda sig från att räta på ryggen likt ett rovdjur som mäter ett annat. Inga ord lämnade honom utöver de som förmedlades från en hårdnad blick på Osman. Dessa två skulle ha ihjäl varandra om de vistades under samma tak för länge. Den saken var klar.
Nasrin må inte ha ägnat sin farbror en blick när de gick, men Zaahl såg länge och iskallt på mannen innan han vände sig framåt.
“Jag är inte bekväm med att han är här med tanke på allt som hänt. Skynda dig att hela din far, Nasrin,” sade Zaahl tyst innan två tjänare kom för att stjäla honom från hennes sida. Det tog emot, men tanken på att bli ren, klädd och få något att äta och dricka var otroligt lockande. Han leddes längre in i den imponerande byggnaden, till en kammare avsedd för gäster. En dam som fyllde ett inhämtat kar med varmvatten och väldoftande oljor erbjöd sig att hjälpa honom tvätta sig, men Zaahl tackade prompt nej trots hennes trugande. Medan han nästintill förgäves väntade på att alla uppassare skulle lämna kammaren fann han ett fat med guava, vilka han bröt itu och gladeligen slukade i sig. Inte ens maten där hemma smakade så ljuvligt som färsk frukt efter dessa avskyvärda dagar.
När solnedgångens magiska strålar letade sig in genom fönstren kev Zaahl upp ur badet. Vattnet var nu grumligt av all smuts, damm och bortskrubbat blod. Han å andra sidan kände sig nästan pånyttfödd, doftade härligt och kunde dra fingrarna genom det korta håret. Ett fnitter från dörren fick honom att skyndsamt svepa ett badlakan om sin droppande kropp, varpå dörren slutade glipa med en smäll. irriterat andades han ut. Så exotisk var han väl ändå inte?
Det var med viss tveksamhet som han sedan klädde sig i det som lagts fram till honom. Inte för att han motsatte sig plaggen i sig, nej tvärtom kände han sig fin och proper igen även om det inte var till den standard han hade hemmavid. Men att ge tjänstedamerna mer att tissla om tog emot.
Rummen och innergården badade i brandgula färger när han slutligen smet ut från sin sängkammare i jakt på Nasrin. Genom lite frågor till de han stötte på i sitt utforskande lyckades han till slut finna rätt dörr. Här stötte han dock på problem i form av en vakt som inte alls ville släpp in honom.
“Hon får inte störas,” sade vakten med eftertryck.
Zaahl gav ifrån sig ett ytligt skratt. “Jag tror knappast att hon kommer motsätta sig min ankomst.”
“Jag upprepar mig. Hon får inte störas. Speciellt inte av en alvman. Det är min order.”
Zaahl rynkade på ögonbrynen. Order? Av vem? Knappast hennes far. Med ett djupt andetag kastade han en blick åt vardera håll i korridoren innan han skakade på huvudet och gick. Tyst räknade han sina steg innan han smet runt ett hörn, fann en väg ut mot fasaden och grymtade tyst av smärta när han klättrade upp på taket. På tysta steg, lågt hukad för att undvika blickar, svepte hans fötter över taket medan varje steg räknades. Sedan klättrade han in genom ett fönster, snabbt och smidigt likt en katt.
“Nasrin?”
Bain kastade en besvärad blick på korpen innan han sneglade på Camthalion. Det krävde all styrka i hans sinne att inte kliva in i tältet för att avbryta det hetlevrade samtalet. Han fnös och vände blicken framåt innan ett kortvarigt leende ryckte i mungiporna.
“Jag har god lust. Men jag antar att mitt fina sällskap de senaste veckorna har ingjutit etikett i mig,” sade han som om det var något att vara stolt över. Orden inifrån tältet drog dock något allvarsamt över Bains anlete, och han tittade allvarsamt ut i intet för ett slag. Viskningarna i lägret filtrerade han bort. Kvar finns endast det inte så lite subtila hotet bakom tältduken. Galenskap att ge en chans till den som kallar sig själv fiende—den som ber om inträde utan att lägga det i ett hölje av skam för sitt förflutna och sina handlingar. Bain kände inte till generalen, men han kände till den blodiga historien.
Med underliggande mening såg han på Camthalion igen, sökandes en tillfällig allians grundad i deras omtanke för Aenya. Hennes bror och bästa vän, vilka bättre att vara extra oroliga och uppmärksamma?
I nästa sekund klev damerna ut och Bain rätade genast på sig. Han såg på sin syster med vördnad, och på främlingen med mörk misstänksamhet. Sedan inväntade han ytterligare order, även om det kliade under huden att få komma till handling. Tiden i huvudstaden hade gjort honom otålig.
Timmarna kunde inte flyta långsammare. Varje ögonblick var för långt för att gå utan hjälp till Nasrin. Zaahl gjorde allt i sin makt för att dölja oron som låg likt en osagt mening i hans ögon, i synnerhet eftersom han själv inte hade velat ha ömkan när inget fanns att göra. Bättre att kämpa sig igenom den nödvändiga tiden. Men han tänkte inte ge upp. På något vis skulle han se till att Nasrin blev av med det förtvinande mörka som långsamt lade beslag på hennes kropp.
Det var först när de närmade sig Talvirah som Zaahls ögon skiftade till de av beundran och nyfikenhet. Han mumlade någonting om hur vackert det var medan han såg sig omkring, innan folket snappade upp vem som återvänt. För att undvika diskussioner och skvaller behöll han sin sjal virad runt huvudet, med öronen väl dolda undertill. Ett litet leende skymtade i hans anlete när ett modigt barn kom skuttande och lade handen mot hans hästs skuldra. Hästarna tycktes lika glada över ankomsten som de själva för de påträngande människorna bekom dem knappt.
Finast av allt var dock Nasrin där hon red intill honom. Stillad hemlängtan klädde henne väl, och han kunde se hur hon hörde hemma här. Trots smärtan hon oundvikligen genomled kunde hon bära sig stolt genom staden och upp till vad han antog var hennes bostad.
Zaahls blick följde tornen upp mot skyn i samma veva som han drog av sig huvudbonaden. Nasrins far förtjänade att veta vem han släppte in i sitt hem. Han mötte Nasrins leende med ett eget när de kom innanför portarna, och sedan gick allt fort. Vid första anblick tolkade han Mushin som en god man, och gjorde sig redo för att presentera sig när han istället hänvisades undan likt en tjänare. Det tog emot att inte längre vara inom armlängds avstånd till Nasrin, men han fick ge sig i denna tillfälliga trygghet. Här fanns väl ingenting att skydda henne mot.
Trodde han.
Zaahl lutade sig mot en kall stenvägg i skydd av skuggan och ett leende skymtade i hans fortfarande slagna ansikte när han såg på Nasrin i konversation med sin far. Det var en lättnad att ha fört henne hem, och ovanpå det ha skänkt henne kunskapen att kunna rädda sin far – fastän det var hon själv som digert behövde hjälp nu. Men leendet dog omedelbart då hans tankar avbröts av en röst och Zaahl vände rappt ansiktet mot mannen. De gröna ögonen gick inte att missta och omedelbar skepsis infann sig i hur han såg på farbrodern.
“Där jag kommer ifrån presenterar vi oss innan vi ber om intima historier,” sade han lugnt, men ett lurigt leende dolde sig under självbehärskningen. Speciellt intimt hade det inte varit, men mannen kunde gott få undra. Zaahl låg ändå i underläge här. Om inte för sin ras så för sitt utseende. Kläderna var inget att skryta om ens i stan, dessutom så smutsiga att inte ens en fattig hade tackat ja till dem. Först nu önskade han att han grävt djupare i sadelväskorna efter något nytt att ta på sig. Håret var ännu värre. Dåligt avskuret, smutsigt och rufsigt. Även en människa skulle nog känna sympati vid synen av honom, men Zaahl misstänkte att ingen fanns att finna hos denna farbror. En farbror som av någon anledning bjudits innanför murarna. En farbror som var ståtlig intill den en gång ädle generalen.
Synen av den mörka magin som övertog hennes arm fick Zaahl att svälja mot klumpen i halsen. Han hade sett det förut, inklusive dess förödande konsekvenser. Det var med stress i blicken som han hastigt såg upp på Nasrins ansikte och smärtan som dolde sig där. Hans eget lidande flöt iväg—ställdes åt sidan. Om Nasrin kände Kahel väl visste hon förmodligen vad som väntade henne om detta fick fortgå. En tillintetgjord framtid. Men inte om Zaahl fick bestämma.
Utan ett ord tog han emot smycket och lät det vila i hans ena hand medan han sträckte sig efter hennes uppkavlade ärm med den andra. Varsamt försökte han lyfta den för att se vart mörkret i hennes ådror slutade, men förgäves.
“Jag behöver se hela skadan,” nästan viskade han, som om han egentligen inte ville säga orden och besvära henne. Det var inte ett måste för att magin skulle fungera, men däremot viktigt för att han skulle veta hur bråttom de hade om detta inte skulle fungera. Tyst drog han fram en kniv som han plockat på sig från hästarnas packning och med en lugnande blick lika stadig som hans hand såg han in i Nasrins ögon, innan han började skära i tyget. Kanske var det synd på ett så fint hantverk, men Zaahl hade ändå svårt att se skönheten i något hon fått av sin farbror.
När han skurit upp ärmen och axeln på hennes klädnad, vek han ner tyget och drog en lättnadens suck över att det mörka i ådrorna till synes inte hade nått hjärtat ännu. Att det spred sig var dock uppenbart, och det var tvunget att stoppas omedelbart. Sittandes nära henne slöt han ögonen, höll smycket framför läpparna och bringade ljusa minnen samtidigt som han fyllde lungorna med luft. Sen blåste han.
Utandningen fylldes med magi när den passerade soltopasen. Skimret flöt i luften likt bläckdroppar i vatten innan de letade sig in i Nasrins hud. Zaahl vågade knappt andas när han spänt väntade på resultatet, och fann sig be tyst till andarna igen. Det mörka och sjuka som slingrat sig sakta upp över axeln stannade upp. Det gick knappt att se för den som inte stirrat sig blind på skiftningarna. Desto tydligare var hur det sedan drog sig tillbaka, men inte ens nästan så långt som han hoppats på.
Förtvivlan steg och rynkorna blev djupa mellan Zaahls ögonbryn. Han blåste igen, men magin bet inte mer. Igen. Och igen. Sedan svor han så högt att hästarna ryckte till.
“Vi måste ta dig till en helare. Finns det någon i din hemstad?” frågade han oroligt, varje ord kantat av brådska. Sina egna smärtor brydde han sig inte det minsta om.
Bain rörde sig med aktsamma steg över den nedtrampade undervegetationen i lägret när de alla förflyttade sig till Aenyas tält, som han sedan innan kände igen. Otaliga gånger hade han stirrat på den spända tältduken och undrat om mardrömmarna höll hans syster från sömn. Mardrömmar om samma händelser som nykomlingen så fräckt bagatelliserat. Hur mycket han än ogillade generalens sätt att föra sig, att tala och att framfusigt tränga sig på, höll han munnen stängd och tankarna för sig själv. Om Aenya dömde det värt att tala med henne tänkte Bain inte invända, även om han ville.
Han ställde sig utanför tältets öppning, hoppades på att få höra delar av konversationen. Blicken flöt tveksamt till Camthalion gång på gång. Till och med en blind hade kunnat se hur obekväm Bain var. Kanske borde han säga något, men allt som kom till sinnes var för rappt på tungan för hans osäkerhet att hantera.
Det började tisslas och tasslas i lägret. Någon smällde till sin vän på armen för att sedan peka på Bain medan de viskade till varandra. Helst av allt ville han sjunka genom jorden eller försvinna in i sina skuggor igen. Istället stod han där med nedslagen blick och ryckte till när Sercenasses aggressioner gjorde sig hörda, och ett kärl slår i tältduken mot hans rygg. Med rynkade bryn ser han åt Camthalion med frågan skriven i sina gröna ögon, de samma som hans systers innanför de tunna väggarna.
“Är du okej med det här?” frågade han utan försiktighet. “För jag är inte säker på att jag är det. Hon är min syster, och hon är ju din… vän?”
Tveksamheten var uppenbar i frågan förklädd till ett påstående. Om Bain kände sig orolig över att låta sin storasyster vistas ensam med någon som tekniskt sett utdelat ett hot, och i allmänhet gjorde honom osäker inombords, borde det kanske betyda att Camthalion kände liknande. Bain hade förstått att de var nära. Hur nära var den stora frågan.
Zaahl drog hastigt efter andan och bet tillbaka ett smärtat stön när han drogs in i Nasrins famn. Ömt lade han sina armar kring hennes kropp och njöt av närheten som bjöds på. Han var så innerligt stolt över henne. Vad hon än frammanat i sitt sinne var det starkt nog att läka varje brutet ben och öppet sår. Förvisso var det ingen nyhet för honom hur fantastisk hon var, men ändå fortsatte hon att förvåna honom.
Glädjen blev dock kortlivad då han märkte hur mycket hon besvärades av magin som onekligen var en pina. Med ens blev Zaahl lika orolig som han varit stolt. Han visste inte ens hur man läker sådan magi. Det var så långt bort från hans profession.
Han hummade jakande åt hennes ord samtidigt som han strök henne över ryggen, med en hand han inte ens skulle kunnat plocka upp en fjäder med om det inte vore för henne. Blicken låg på horisonten och Shaariels ord ekade i huvudet. Sorgen fick dock vänta, även om han höll om Nasrin lite extra för att mota bort minnet av hur hans vän gått slutet till mötes. Kanske var det då han också insåg att han och Nasrin kommit att bli varandras trygghet. En osannolik vänskap hade växt sig starkare i allt de gått igenom tack vare hennes hemska farbror och hans kumpan.
“Jag lämnar ett meddelande till mitt folk bland klipporna. Ifall de mot all förmodan klarade sig ur anfallet,” mumlade han innan han vred på sig och lade en hand mot Nasrins kind. Han vände hennes ansikte mot sitt och såg henne djupt i ögonen, i tystnad letande efter alla känslor hon gömde bakom dem.
“Sedan måste du låta mig försöka hela dig, och om soltopasen eller mina metoder inte fungerar behöver vi skynda oss till någon med magiska kunskaper. Du kan inte rädda din far om din kropp förtvinar.”
Med de orden hjälpte han henne på fötter och hämtade hästarna. Att påstå att det inte var det minsta mödosamt att ta sig bort till klipporna hade varit en lögn. Hela kroppen värkte och det kändes i varje steg. Men till klipporna kom de trots allt. Väl där knöt han hästarna vid en sten, gav dem mat och vatten från sadelväskorna och satte sig sedan trött på backen i skuggorna från klippformationerna.
“Kom,” sade han bestämt till Nasrin och gjorde en gest för henne att slå sig ned intill honom. Om hon nu kunde bemöda sig att sitta rakt på sanden utan att ha någon dyr filt under sig.
Bain hade stelnat till när pilarna farit, och den redan vaksamma blicken vändes rappt mot den vithåriga alven som trädde fram. Vad hette han nu igen? Cam, någonting. Det spelade föga roll. Om han visste sanningen eller ej kring Bains fritagande av drottning Alienna stod inte skrivet i hans namn, även om han var nära Aenya. Det var en spänd Bain som såg på skytten, undrandes hur många i lägret som visste om sanningen bakom Aliennas försvinnande från det fängelse Aenya och hennes undersåtar satt drottningen och hennes kumpan i. Två personer som Bain nu lämnat bakom sig för att komma hit.
Hur som haver gladde det honom att hans syster tycktes glad att se honom. Hennes lilla leende hade smittat av sig, men ändock kunde inte det vaksamma i hans blick och kroppsspråk sköljas bort. Skeptiska blickar kastades på vapnen i det udda sällskapet, och Bain kunde bara hoppas att samtalets riktning gick i lås då han gärna undvek just väpnade konflikter. Han må ha blivit mer trygg i sin magi, efter erkännande från de runt omkring honom, men ännu var han feg i det fysiska våldet.
Förvånat såg han på bågen, följaktligen sin syster, då hon gav honom en pilbåge som han knappt ens hjälpligt skulle kunna använda. Den kändes främmande i handen. Givetvis tog han emot den dock, och trädde den över huvudet för att låta den hänga på ryggen.
Nykomlingens kommentar angående Aenyas tid i Iserion fick hans gröna ögon att flamma till av samma bestämda ilska som när han hört henne hotas. Ännu sa han ingenting, men ville bra gärna. Det visade sig att hans tid i Dal’elath hade tuffat till honom. Men dum var han inte. Om hans syster ville ha ett fredligt samtal skulle hon få det, utan att Bain tumlade in och förstörde allt med sin överbeskyddande bitterhet. Det förvånade honom dock att drottning Aliennas varande i huvudstaden inte nått hela landet.
Bain rynkade ögonbrynen. “Alienna är ju inte—” Han hejdade sig själv. Kanske ville Aenya i detta fall hellre hålla gammal fakta vid liv. Om inte annat fick hon berätta själv.
Innan de alla gick sin väg in i lägret—där folk antingen skulle välkomna honom eller hata honom, beroende på vilken information de fått—klev Bain upp intill sin syster.
“Det var inte såhär jag hade tänkt anlända,” viskade han intill hennes öra. “Jag måste tala med dig sen. Du har getts en möjlighet, men inte utan risker.” Bain backade undan, drog handen över hennes arm i en hälsande och öm gest innan han tog några kliv upp mot lägret. Tveksamt kastade han en blick på den vithårige alven och gav honom ett rakt leende.
Zaahl hade smått ryckt till när hon tagit hans manglade hand, men närheten var lika välkommen som smärtan var pinande stark. Tunga och hesa andetag trängde ut över hans återfuktade läppar, den nedre sprucken av ett slag som Kahel tidigare utdelat.
Förhoppningen steg inom honom när hon tog fram soltopasen. Om orken funnits där hade ett leende krupit fram. Han visste att det funnits någon form av motvilja till att använda den från hennes sida, men om hon lyckades nu skulle hennes chanser i livet se mycket ljusare ut. Om inte skulle hon lämnas ensam att övervinna sin farbror och hans män. Inklusive den vedervärdiga Kahel.
Zaahls blick sjönk till hennes arm. En del av honom ville be henne ro om sig själv först, för allt han ville var att se henne säker och i god hälsa. Han ville det så mycket att han fann sig själv mumlandes någonting med en röst så tyst att den knappt bar ord. Även om det varit hörbart hade Nasrin inte kunnat förstå, då språket var hans eget. Han bad till andarna att låta honom stanna vid hennes sida—att låta honom få skydda henne tills hennes liv och framtid var utom fara. Han bad dem att ge henne alla verktyg att kunna använda Vélas’hara—den vackra soltopasen i hennes smycke. Vidare talade han om för andarna att om de inte lyssnade till hans bedjan skulle han bekämpa efterlivet och föra krig mot dem tills de förde honom tillbaka till henne. Inte ens döden, som nu väntade på hans sista andetag, skulle få stoppa honom från att fortsätta vid Nasrins sida.
Nasrin försökte, och misslyckades. Zaahl drog ett darrande andetag och bet ihop. Fan. Hjälp henne, förmanade han andarna, men denna gång endast i tanken.
Vid nästa försök höll Zaahl andan. Han vågade inte störa henne, och ögonblicket innan hennes ansträngning gav resultat kändes som en evighet. Sedan såg han det. Skimret.
Zaahl kved när ben rättade till sig med knakande och krasande ljud. Fingrarna som varit i onaturliga vinklar flyttades på plats, revben hittade sina fästen igen. Det kliade något fasansfullt i alla otaliga sår som läkte med övernaturlig snabbhet, och kvar lämnades bara rosa ärr samt smutsen av hans blod. Läkningen ebbade ut. I kroppen dröjde en mörbultad känsla och otaliga blåmärken, men han var åter hel. Nasrin hade verkligen lyckats.
Med en skarp inandning slog Zaahl upp ögonen, hans mörka fransar fladdrande i ett par kvicka blinkningar. Det kändes som att komma upp till ytan efter ett allt för djupt dyk. Ena stunden hade han haft en fot i graven, för att nu istället stå tryggt.
Blicken fann Nasrins och han satte sig upp. Det undgick honom inte att en tanke dämpat hennes leende. Som av en reflex breddades hans eget, likt ett försök att kompensera glädjen hon tappat. Men han frågade inte. Att använda soltopasen var oerhört personligt.
Istället lade han händerna om hennes ansikte och kysste mjukt hennes panna.
“Tack,” viskade han tyst mot hennes hud. Fingrarna letade sig försiktigt in i hennes mörka hår och han förflyttade ömt sina läppar till hennes tinning. Kyssen var än mer tillgiven den här gången och han önskade få vara nära henne längre än vad som var klokt. Det dröjde dock innan hans läppar föll bort, och han lutade sig bakåt för att lägga huvudet något på sned.
“Du klarade det,” förkunnade han. Hans löfte att följa henne på hennes resa upphörde i och med det. Tills du lärt dig använda stenen, hade han sagt. Den melankoliska sorgen och stundens spänning som redan legat i luften beblandade sig med vissheten om att detta mycket väl skulle kunna vara slutet på deras resa. Men Zaahl kände det i hela sin själ. Detta var början.
Aenya hade inte varit stolt över honom, tänkte Bain när han lämnade platsen där han vilat över dagen. Färden från Dal’elath hade tagit flera dagar, och för att slinka obemärkt genom skogar och byar hade Bain valt att hålla sig till skuggorna i skydd av nattens mörker—som en del av dem. Han hade varit fullkomligt utmattad om det inte vore för hans omoraliska ritualer som använde sig utav andra källor. Källor som inte längre levde.
Just idag kunde Bain avvara dagtid för att resa vidare. Dag ut och dag in hade han lyssnat efter rykten om vart rebellstyrkorna kunde befinna sig, för att slutligen tro sig vara dem hack i häl. Stundvis gick han till fots, men hans en gång skogsvana ben hade det inte i sig att röra sig över stock och sten. Lyckligtvis var de täta trädkronorna skydd nog för att skapa en fri väg framåt i dess skuggor, där han svepte fram utan att märkas.
Nåja, nästan i alla fall. Det fanns de som höll utkik efter just en skugga, och en av Aenyas spanare lät sin fågellika vissling ljuda klart och tydligt när hon anade något mörkt som svepte över vegetationen och in mot lägret.
Men trots att Bain inte ville något hellre än att omfamna sin syster där hon stod i all sin nedtonade prakt, som den undangömda eldsjäl hon var, lyckades givetvis något komma emellan. Eller några, snarare. Bain med sin dåliga koll hade inte en susning om vilka de var, men en sak visste han med absoluta säkerhet. Ingen gav sig på hans syster utan vidare.
Skuggan tätnade. Svartnade. Kvickt tog den form och hintar till färger formade vad som snart var en slank alv i mörka kläder—slitna och alldeles för vackra för skogens stigar. Hans hår sträckte sig långt ned över ryggen i en tilltufsad fläta, och de gröna kalla ögonen spändes i främlingen där han plötsligt stod lutad mot närmaste träd.
“Rör henne, eller någon annan här, och det blir det sista du och dina kamrater gör,” varnade Bain. Hans röst bar ingen tveksamhet. Inget tvivel eller ens tillstymmelse till rädsla. Ingen hotade hans syster utan vidare. Han struntade i hennes rustning och vapen. Själv bar han ingenting sådant.
När han för ett ögonblick såg på Aenya mjuknade dock det kyliga i hans anlete. Äntligen var han tillbaka till den enda skärva av hem han kände till i denna värld.
Världen kändes osannolik och påhittad för ett slag. Zaahl hade upplevt det förut när han förlorat någon som stått honom nära. Priset för ett långt liv, på en position som hans, var att behöva återuppleva det hålrum som slagits fram i hans själ. Igen och igen. Inte heller blev det lättare för var gång, även om han blev bättre på att hantera det.
Nu fanns det inte mycket att hantera. Zaahl visste knappt vart han var eller varför när han blinkade till och såg upp på Nasrin vars vackra ansikte var en skänk från andarna. Om hon var det sista han såg skulle det vara ett gott slut. Hennes oro och omtanke lade sig mjukt omkring honom. Eller var det sanden som han kände? Han visste knappt ut eller in längre. Världen var i ett töcken bakom smärtan som stångades med hans medvetande.
Tacksamt tog han emot vattnet. Det kändes som år och dagar sedan han fått något att dricka, mer än sitt eget blod efter hugg och slag. Klunk efter klunk sjönk ner i hans strupe tills han var tvungen att sluta dricka av ren skam för att eventuellt ta det enda vattnet de hade. Blicken vändes åter upp mot Nasrins ansikte, men gled nu långsamt ned för hennes hals.
Zaahl lyfte en utav sina trasiga händer, andetagen ansträngda om än inte lika hesa. I bakgrunden kunde man höra den andra hästen trampa oroligt omkring och tröttheten tycktes bli tyngre i Zaahls blick när sanden dammade upp för att täcka deras spår. Hans underläpp darrade svagt när han strök handryggen mot hennes bröstben—mot smycket som dolde sig där under de fina kläderna.
“Du måste försöka,” började han vagt. Orden var inte hårda som hennes, men inte heller en bön. Snarare var de uppmuntrande och fulla av tro på hennes förmåga. “Annars är jag rädd att min vila blir mycket lång.”
Varje steg var en pina, men smärtan till trots fortsatte Zaahl att sätta ena foten framför den andra. Han var skyldig Nasrin det efter allt hon riskerade för hans skull. Det fanns även en till han stod i skuld till och hon kom mot dem genom röken. Shaariel. Hon skulle belönas rikligt för sin modiga manöver, men även få en reprimand angående hennes dåraktighet. Ändå började känslan av lönlöshet lyfta från hans betungade själ. Kanske kunde de lyckas ändå.
Zaahl hade inte orken att säga något. Egentligen orkade han inte gå upprätt heller, men mycket kunde åstadkommas i de mest digra av stunder och till slut tog de sig ut. Han mötte blickarna hos de av sitt folk som mötte dem vid hästarna utanför. Ord kanske han inte kunde åstadkomma, men hans respekt skulle de få oavsett. Han hann inte mycket mer än så innan nästa våg av elände vällde mot dem i form av Jahzirs män. Så mycket för att ta sig ut i hemlighet. Flyktvägen hade det förvisso inte varit något fel på och han förstod snabbt att mötet avslöjat dem. Vad som grämde honom värst var att han inte kunde strida vid deras sida.
Sedan gick allting fort. För fort.
En känsla av att operationen skulle gå vägen fyllde honom när Shaariel och hennes trupp uppenbarade sig. Han underlättade så gott han kunde när han fick hjälp upp i sadeln, även om han inte förstod hur han skulle hålla sig kvar. Nasrin tycktes dela hans tanke.
Mitt i tumultet som urartade omkring dem, medan Nasrin försökte manövrera den oroliga hästens förvirring och stundande panik, fäste Zaahl blicken på Shaariel. Hon var duktig, men inte i första hand en fäktare. Han såg det komma innan Kahel körde sin klinga rakt genom hennes kropp. Ändå högg det honom så hårt att han tappade andan.
Tyst viskade han hennes namn. En av hans främsta spioner. Fast framför allt hans vän. Och nu tynade hon bort för att möta andarna på värsta tänkbara vis. Han kände en tår rinna nedför kinden. Allt han ville var att stanna och slåss, men då skulle precis allt vara förgäves. Därför lät han motvilligt Nasrin styra dem därifrån, och han försökte hålla sig i sadeln samtidigt som han lutade sig något mot henne i ett vagt tecken på att det var okej.
All kraft gick åt att inte falla av när de red med den bästa fart som hästen kunde åstadkomma. Natten gjorde det enkelt att rida genom gatorna och gav dem mestadels fri väg. De få som rörde sig ute kastade sig åt sidan. Den andra hästen hade satt av hack i häl av ren instinkt och höll jämn takt med dem hela vägen. Då och då trängde han fram ett hest höger eller vänster till Nasrin, tills de såg den norra porten.
“Den här porten. Sedan bara rid,” raspade orden ur hans torra strupe. Antingen skulle detta bli en kapplöpning utan dess like, eller så skulle klipporna i landskapet vara tillräckligt beskydd för att skaka av sig Jahzirs män som onekligen kom efter dem. Kahel hade gjort det klart och tydligt hur värdefulla de två var.
Det visade sig vara det senare. Vid något tillfälle kunde man höra ropen från andra ryttare, men Zaahl slöt sina ögon och bad till andarna att täcka deras spår. Och mycket riktigt—i vindpustar som inte ens nästan var starka nog, flyttades sanden om bakom hästarna. Den dammade upp i fjäderlätta moln för att snabbt lägga sig tills inte ett enda hovspår fanns kvar på marken. Zaahl såg ingenting utav det, men han kände det ända in i benmärgen.
Allt eftersom de tog sig fram genom öknen slank han in och ut ur medvetande. De kom längre och längre bort, tills gryningen började skymta i en svag rand av orange vid horisonten. Till slut orkade han inte mer. All reserv tog slut.
Zaahl slog i marken med en duns när han gled av och föll från hästryggen, rakt ner i sanden några meter från en knotig klippformation. Han blinkade till, väckt av smärtan, men slöt mjukt ögonen igen. Nu gick det inte mer.
Röken stack i näsan och ögonen, och Zaahl hostade till när det brände ner i halsen vid varje raspig inandning. Smärtan från tortyren slog likt blixtar genom kroppen vid varje hostande. Ändå höll han den fortfarande undan med ren och skär vilja.
“Nej,” viskade han med sammandragna ögonbryn när han märkte att Nasrin kom till hans sida istället för att ge sig av. Nej. Hon behövde fly, och det genast. Vad för chans hade han egentligen? Antingen klarade hon sig, eller så var de båda dömda att misslyckas. Ändå kunde han inte mota bort henne när hon knöt den fuktiga sjalen över hans andningsvägar. Det blev genast mycket behagligare, men hans desperata blick var spänd i Nasrin – bedjandes.
Med sina sista krafter försökte han hålla kvar Kahel i greppet av sin magi, men den sinade. De jävlarna hade vunnit.
Zaahl såg på Nasrin med sina trötta ögon och när han precis tänkt att han nu var knäckt såg han glöden inom henne. Hon var inte villig att ge upp. Hon hade ännu hopp. Och för en stund fick han rida på den vågen.
Med ett kvävt vrål av smärta och ansträngning fick han fötterna under kroppsvikten och tog sig mödosamt upp på benen med hennes hjälp. Det kändes inte möjligt och ändå tog han ett kliv på darrande ben. Och ett till. Och ännu några fler, tills de var utanför dörren och doften av blod slingrade sig genom den rökfyllda luften.
“Och nu?” undrade han tveksamt medan han stapplade fram. Ljudet av stridigheter ekade längre fram, och bakom dem skulle Kahel strax inte bara vara fly förbannad utan även fri.
Med möda lyckades Zaahl sätta sig upp, om än nära på att kollapsa omedelbart. Det låg en skräck i hans blick när han bevittnade hur Nasrin gav sig på Kahel. För allt i världen borde hon lagt benen på ryggen och sprungit medan hon kunde. Kahel var distraherad, och det var hennes bästa chans om hon nu prompt skulle ta sig an honom. Det både värkte och värmde hans hjärta att hon stannade kvar bara för hans skull. Där och då visste han att andarna hade haft rätt om henne.
Den där skräcken växte tusenfalt och spärrade upp Zaahls ögon då hon skrek till. “Nej—” försökte han ropa, men rösten förrådde honom då den var torr och sprucken. Varje nerv i kroppen sade åt honom att göra någonting när han hjälplöst bevittnade hur Kahels magi greppade henne och spreds upp för armen. Nej.
Zaahl bet ihop, såg hastigt ner på sina skakande händer, om man ens kunde kalla dem det längre. Blicken flackade till det golv som han stirrat på så länge att han lärt känna varje liten detalj. Han skulle i sömnen kunna rita upp ojämnheten i den packade jorden, hur den knappt märkbart böljade sig efter stenarna som onekligen låg till grund för byggnaden, och varje färgskiftning låg likt en fastetsat tavla i minnet.
När han därpå satte sina manglade och sönderslitna slamsor till händer mot marken flämtade han till av smärtan, men den skulle inte stoppa honom. Han frammande varje uns av liten kraft han hade kvar och kände den flöda genom kropp och sinne. Det tog en sekund. Två. Sedan formades den packade jorden om och kastade sig efter Kahel.
Den grep likt klor kring mannens ben, sökte sig uppåt men räckte inte hela vägen.
Utanför steg ljudet av stridigheterna mellan alver och människor. Samtidigt tjocknade den brandluktande röken, böljandes in i tortyrkammaren—tills det fyllde allt, och Zaahl kunde inte längre se händerna framför sig, än mindre de andra två.
“Spring Nasrin!” lyckades han få ur sig. Kahel var fast, om än inte så pass mycket som Zaahl hade hoppats på. Men tillräckligt för att ge henne en chans.