Det var ett hårt slag mot Zaahls värdighet att bli bunden av människorna. Han bad till andarna att hans vänner skulle ha vett nog att inte komma efter honom, för på något vis trodde han fortfarande att han skulle komma ur denna knipa. Exakt hur hade han bara inte hunnit lista ut. En del utav honom var även rädd för vad dessa kortlivade varelser var kapabla till, även om han aldrig skulle erkänna någon form av rädsla ens för sig själv.
Zaahl slutade inte kämpa de första timmarna. Det var med våld de fick binda och hålla fast honom, för att inte tala om när de skulle ro om hans skada i benet. Han höll på att bita av ett av de stubbiga öronen på en utav dem när de knäckte pilen, drog ut den och bandagerade honom. Till svars blev han inte ens nästan försiktigt behandlad, men det gjorde honom ingenting. Något sådant fanns ändå inte i människornas natur, och Zaahl hade genomgått träning för att utstå mycket. Vidriga varelser, de där människorna.
Under nattens gång sade han inte ett ord på deras språk, om hans ens talade över huvud taget. När de andra bad för sin vän viskade Zaahl sin egen bedjan till sina andar—bad dem att se till att människan stannade begravd i sand och att han inte skulle få någon ro i efterlivet. Faktum var att det skulle dröja tills att solen stod högt på himlen innan han yttrade något på det allmänna språket.
Med inpräntad misstänksamhet sneglade han på Nasrin då hon kom upp bredvid och tilltalade honom, men Zaahl vred knappt på huvudet, som för att förneka henne uppmärksamhet. Istället fnös han och rynkade på näsan. Tyget för ansiktet hade sedan länge fallit bort i tumultet. Nu tycktes han ha slutat kämpa lika vildsint, även om han konstant försökte gno ut händerna från de välknutna repen. Förgäves. Där gick han nu, med ett rep skärandes in i halsen och framför allt nacken, som en sabla hund följandes efter sin ägare. Den ovärdiga situationen sköljde över honom likt en kalldusch.
“Du är sinnessjuk om du tror att jag någonsin kommer tacka dig, människa,” sade han med sin starka dialekt och spottade på marken i hennes riktning, som om vätskan i hans kropp inte redan var dyrbar. De torra läpparna bedrog honom. “Det enda jag ångrar är att jag inte dödade fler utav er. Men sanna mina ord att det är vad som väntar er när jag kommer ur det här.”
Zaahl slet menande med armarna tills repet knarrade kring hans handleder, hur lite han än lyckades att röra på dem bakom ryggen. En våg av smärta gick genom kroppen och blandade sig med den av hans haltande ben. Att vara bakbunden gjorde honom otroligt stel och axlarna protesterade redan efter alla timmar. Fler skulle det väl bli. Hon hade uppenbarligen andra planer för honom än döden. Frågan var bara vad.
Zaahl kisade upp mot solen. “Fast om jag har tur tar öknen hand om det åt mig. Ni är dårar som färdas under de varmaste timmarna. Nog för att jag visste att människor var dumma, men ni överträffar mina fördomar…”
Ett hopp visade sig i Zaahls ansikte i form av ett svagt, belåtet flin när han märkte hur besvärade hästarna blev. De slängde sig och kämpade för att komma undan den stormande sanden som letade sig in överallt där den kom ut och piskade dem i ett ständigt flöde. Den ena efter den andra tycktes falla av eller vara vis nog att kliva ner från sadeln frivilligt och skona de stackars djuren. Det skulle ta sin lilla tid att rengöra hästarnas näsborrar, ögon, öron och päls efter Zaahls försök att försvara sig. Han försökte att förändra sanden under sig, men att skapa gångar krävde mer koncentration än han kunde uppmana för stunden. Den ständiga smärtan i benet och hotet runt omkring tog all av hans uppmärksamhet.
När han kunde skymta två figurer som rörde sig framåt genom den virvlande sanden tycktes den sakta ner för ett ögonblick – ett avbrott i kraften av hans magi. Snart nog var han öga mot öga med kvinnan, och en man hack i häl. Att det kändes utsatt att stå på alla fyra framför dem var en underdrift, men Zaahl borrade bara ner händerna djupare i sanden. Hans gyllene ögon brann av motstånd och ett underliggande hat mot dessa människor. Han tänkte inte ge sig i första taget. Det var dock lättare sagt än gjort.
“Patetiska små tricks?” upprepade han med ett kort skratt. Hans accent var annorlunda, flytande och len med orden. Det var inte ofta han inte talade sitt modersmål. Strax därpå såg han dock mannen höja sin piska, och Zaahl han inte mer än höja sin ena arm i försvar. Det snärtade till och lädret virade sig kring underarmen, varpå Zaahl var snabb med att dra omkull mannen. Dock kom detta på bekostnad av upprätthållandet av magin. Med en tyst svordom försökte han återuppta virveln som dött av, men det var för sent. En utav de andra sparkade till honom i ryggen så att han föll ihop på mage, och en fot sattes mot hans huvud. Med kinden tryckt ner i sanden blängde han på kvinnan, tänderna blottade och andetagen tunga. Fortfarande lika upprorisk sträckte han sig efter sin kniv, men den sparkades bort. Det var bara att inse… han var övermannad.
Hovar dundrade mot sandens kalla yta, ljudet dovt och lovandes trubbel. Zaahl kände dem genom sanden trots avståndet, och andarnas viskningar gled genom de tunna vindarna över marken, slingrandes i ohörbara röster kring varje sandkorn för den som hade förmågan att höra dem. Han tycktes kunna tolka dem som tvetydiga, som om viskningarna både bad honom fly och fäktas i ett virrvarr av oeniga röster av ord sedan länge glömda.
Zaahl bet ihop genom smärtan och försökte koncentrera sina energier trots sin rusande puls, men en pil genom benet var svår att tänka bort. Han kände hur det lösa tyget i hans byxor sakta blev vått av långsamt sipprande blod, och kylan i luften gjorde blodfläckarna än mer påtagliga där tyget låg mot huden. Han gjorde en ansats till att resa på sig, men benet ville inte samarbeta. Med en hand mot marken kunde han känna hur de andra i hans sällskap försvann en efter en bortom den höga dynen han själv tumlat ned för—kände hur de utnyttjande den uråldriga magi som fått ökenalverna att försvinna spårlöst under mark.
Zaahl grep en näve sand i handen, svor tyst och försökte samla ihop sig. Topplagret av underlaget började sakta sväva, små korn singlandes uppåt – för att sedan falla när första hästen anlände och travade runt honom i en avskärmande cirkel, följt av flertalet andra tills det inte fanns någon utväg. Att han och hans vänner misslyckats så fatalt med sitt självåtagna uppdrag var en massiv besvikelse. Faktumet att det fortfarande andades människor i hans närhet var som ett slag i magen av bittert nederlag. Hans stam och familj skulle inte ha vänliga ord att spilla när han återvände hem. Speciellt inte med tanke på att de flesta utav dem ansåg det klokare att hålla sig gömd och inte ge sig på människor förrän de hittat innanför vissa gränser. Zaahl hade gärna människorna på ytterligare avstånd, därav detta dumdristiga upptåg som han trott sig haft under kontroll.
Blicken for upp till en mer feminin figur som dök upp i gruppen av män som omringat honom, och de gyllene ögonen hakades fast i hennes gröna för en lång sekund innan han spottade ur sig svordomar från sitt eget språk. Blicken svepte sedan över dem alla – vapen och piskor i deras händer, utlovandes en riktigt dålig natt om Zaahl inte gjorde något snart. Han måste sett ut som ett trängt rovdjur på marken när han blottade sina tänder i ren motsträvan och byggde upp inför att försvara sig.
Med ena handen svepte han över marken framför sig. Sanden reste sig och tycktes fångas av en fantomvind som bara fortsatte i en virvel ut från Zaahl, piskandes mellan hästarnas spänstiga ben och vidare uppåt för varje varv. Runt, runt, runt vispades sanden tills en regelrätt virvelvind av genomträngande små korn for omkring honom där han stod på knä med händerna mot marken. Sanden letade sig in i kläder, i ögon, allt den kom åt—och särskilt hästarna blev hårt utsatta av den lokala sandstormen. Allt han behövde var att driva undan dem tillräckligt för att kunna fly.
Med hopbitna käkar tittade han upp på tumultet, suset av hans magi dånandes i de spetsiga öronen där han satt i ögat av virveln. Bara en vilja av stål skulle motstå dessa krafter.
Bain satt tyst och ögnade Alienna medan hon pratade. Varje ord tycktes sugas upp och han höll sig tyst även om den gröna och intensiva blicken skvallrade om att mycket försiggick i hans tankar. I alla scenarion av nya styren som diskuterades hörde han en irriterande gemensam nämnare; en högalv skulle sitta på tronen. Trots de olika utgångarna och ställningstagandena fanns det inte ens en tanke på att ha någon av annat blod på tronen – eller för den delen slopa den åldrade synen av att ha en enstaka person som enhälligt kunde styra om han eller hon så ville. Vilka som satt i rådet skulle givetvis också spela roll, men i slutändan ville de i huvudstaden tydligen ha en kung eller drottning på tronen, och Bain misstänkte att det över deras döda kroppar någonsin skulle få sitta en skogsalv där. Problemen låg djupt rotade i alvernas vackra skogar. Men Bain sade inget om det. Inte nu.
Det var dock svårt att hålla sina nya upproriska tankar för sig själv när hans systers uppror nämndes, och han mumlade tyst “Bara de som vägrar att ens lyssna har skäl att vara rädda för Aenya…” Bain trodde på sina egna ord, men visste att han skulle acceptera sin syster till varje pris oavsett.
Orden fortsatte att flöda vid bordet och när de ställdes inför ett val satt han tyst en stund, innan han insåg att både Alienna och Tath’nel satt och väntade på hans åsikt, av alla i denna värld. De mörka ögonbrynen med rödlätt ton ålte upp i förvåning.
“Ska jag bestämma det?” Bain ställde ner sitt vinglas som han suttit och hållt. “Varför inte kampanja för dig, Alienna? Eller såg du inte det som en del utav vad vi talat om – att komma hit för att förändra?”
Frågan låg tung i hans blick, men där fanns också något förvirrat och besviket under ytan.
Athaniska tycktes inte bekymrad av det hånande sättet Sarathena talade till henne. Faktum var att ingenting alls tycktes tynga hennes sinne där hon stod intill Nenya vid altaret. Hennes kloliknande fingrar, långa och förrädiska, smekte över det mörka håret med yttersta ömhet – plockades i trådarna av hennes tankar för varje stråk. Men det var först när hon märkte att minnena trängde sig fram som hon påverkade någonting. Som om Nenya aldrig glömt Ayperos, eller snarare som att hon valt att glömma honom själv.
“Ni har fel,” sade hon tyst, men den raspiga rösten bar likt ett kraftfullt eko genom hela katedralen, akustiken i arkitekturen till hennes fördel från altaret. Hon kysste ömt Nenyas ögonbryn innan hon vände sig helt om mot deras gäster. Tysta viskningar av knarrande läder svepte längs med väggarna där vakterna stod.
“Jag har inte förändrat Nenyas sinne. Din brorsdotter, din kusin-” Hon nickade mellan dem båda och envar. “- har inte lurats till tillgivenhet. Jag skulle aldrig göra så mot någon, inte efter min historia.”
Hon tog några svepande steg ned för trappstegen och började långsamt att cirkulera. De bara fötterna var tysta mot det kalla stengolvet, graciösa i varje steg likt den alv hon en gång varit.
“Ni tror att Nenyas känslor för mig är någonting jag iscensatt för egen gynning. Att hon inte är här frivilligt. Att varje kyss hon gett mig varit tvingad. Men nej.” Athanishka stannade upp och såg tillbaka på Nenya med ett leende. “Hennes känslor är äkta.”
Det var sanning. Athanishka hade aldrig rört hennes känslor. Minnet kring Ayperos och Isra, ja. Passerad tid, ja. Men aldrig hennes egna känslor. Där fanns ingen som helst magi inblandad. Det var det vackra och grymma i det hela.
–
Samtidigt rörde sig en röst in i Ambrosinas sinne. Den låg kring väggarna, slingrade mellan kaoset av tankar och minnen. Ett mjukt hummande ljöd när sensationen smekte sig kring dem. “Föreställ dig vilken potential du skulle kunna uppnå om detta blev sorterat. Vilka nivåer du skulle kunna nå om varje vrå av röra städades upp och ställdes på sin rätta plats. Tänk om du kunde komma underfund med dina känslor – vilken kraft du hade varit. Jag kan hjälpa dig.”
Bain sneglade kallt på Lord Velaedrion. Han kunde förvisso hålla med om att det hela var pinsamt, men den som verkligen skämde ut sig var ljustotten själv. Han framstod otroligt vrång och dessutom hade han misstagit sig grovt. Kanske inte fullt så grovt som Tath’nel och Bain gav sken av, men ändå. För att trycka till en högalv fick det vara värt det.
Han såg med stolthet på Alienna när hon lät sina träffsäkra ord sätta Velaedrion på sin plats. Ett svagt leende ryckte på mungiporna när modiga ord lämnade hennes läppar. Blicken dröjde vid henne, nästan som att han fastnade där för en stund, men när den näsvisa högalven vände sig och gick var Bain inte sen med att titta triumferande efter honom. För nog var det en vinst att han inte kunnat överrumpla dem med sina vassa ord.
Bain kunde inte låta bli att skrocka lågt när han vände sig tillbaka till sällskapet och skakade på huvudet. Tath’nels ord i hans öra kittlade mot huden och något stelt svepte över hans blick. Motvilligt lyfte han sitt glas tillsammans med de andra två och klistrade på ett leende, som sedan växte till något genuint när Alienna skrattade gott åt situationen. Nåja, något komiskt fick han lov att erkänna att det var.
Efter en klunk av det goda vinet, tillåtandes den perfekt avvägda blandningen av sött och syrligt skölja över tungan, lät han ställa ner glaset på bordet med eftertänksamma rörelser. Samtidigt sträckte han ut ena handen och lade den om Tath’nels lår för att borra in naglarna hårt.
“Du är död. Så död,” viskade han då han lutade sig in mot honom, till synes bara viskandes saker i sin älskades öra. Men skenet bedrog. Ändå klingade något retsamt i hans röst, för inte trodde Bain på allvar att han hade något att sätta upp mot denna gamla alv som så oförskämt kysst honom.
Med en suck vände han sig sedan mot Alienna. “Jag hoppas du har godare kontakter här än den vi just fick träffa. Annars kommer vi ha en mycket tradig vistelse här är jag rädd—för att inte tala om motsträvig,” sade han relativt lugnt och tog en bit mat. Att de skulle stöta på motstånd var förväntat, men om alla skulle möta dem med samma inställningen som Lorden de nyss talat med… ja, då skulle det vara halvt omöjligt att tala vett i någon utav högalverna.
Bain satt fundersam och tittade på Alienna. Hon var klok, och den skojfriska ungdom han nyligen badat med satt nu likt den drottning hon var. Han nickade svagt åt hennes förslag och tyckanden, förstod vad hon menade och höll med i mångt och mycket. Jisses, hur befann han sig här i politiska kretsar, talandes kring strategier för fred? Av alla personer hade det landat på honom. Bain hade vatten så långt över huvudet att han inte längre såg ytan.
“Jag har en och annan idé, men jag måste få tänka lite,” svarade han drottningen angående förslag på fredliga lösningar att lägga fram till rådet.
När Lord Velaedrion dök upp sneglade Bain först bara ointresserat på honom och fortsatte att någotsånär stilfullt tömma sitt glas. Hans blick som mestadels låg på Alienna var svår att avläsa, men innerst inne beundrade han hennes sätt att bemöta högalven som var ren slöseri på luft. Han ville snäsa åt honom, köra upp i hans ansikte att det minsann var de högfärdiga högalverna som var anledningen till deras splittrade land. Kräken som satt på sina sidenkuddar och blundade när folket led. Men Bain höll sig i skinnet. Inte här, inte nu.
Ändå mötte han den där blicken som Velaedrion gav honom, hans egen lika isande kall och ruvande på hat. Till slut öppnade han munnen för att leverera en egen kommentar för att sätta denna fisförnäma fjant på sin plats, men istället blev han sittandes med läpparna på glänt då Tath’nel klev fram. En smärre chock glimmade till i Bains gröna ögon vid smekningen, men han slöt genast ögonen och besvarade kyssen då sinnet lyckligtvis var kvickt. Det tog emot, mer än han ville erkänna, men ändock betedde han sig som om han och Tath’nel kysst varandra många gånger förut. Att det var den mest sensuella, fina och fantastiska kyss han någonsin fått vägrade han erkänna även för sig själv. Kärlek hade varit mycket sparsmakat i Bains liv. Inte för att det fanns något av den varan här heller, tvärtom kanske, men han spelade med för Aliennas skull. Efter kyssen lät han blicken dröja kvar vid Tath’nel för ett hjärtslag eller två innan han såg rakt på ljustotten som förpestade deras middag. Bain lade upp ena armen på bordet och gav honom ett snett flin för att understryka den kamouflerade mörkeralvens ord. Kanske, eventuellt, möjligtvis tyckte han inte fullt lika bittert om Tath’nel då. Sättet han gav svar på tal var väldigt tillfredsställande. Vid beröringen drog han honom närmare intill sin sida och kysste snabbt hans hand, som om han gjort det otaliga gånger förut. Nå, vad skulle Velaedrion säga nu?
På vägen till restaurangen berättade Bain halvt motvilligt om sin skolgång. Främst om hur han fokuserat på sin eldmagi, men även slutet av tiden när han började upptäcka att han hade potential till så mycket mer. Lärarna hade inte helt gillat det, då de försökt forma denna gåva men… Bain hade inte varit en enkel ungdom. Sedan slutade allt tvärt när han lämnade skolan, men detta ville han inte prata om.
Snart nog kom de till Lothlindor och i ärlighetens namn förväntade han sig att vakten skulle neka honom inträde. Om Bain varit malplacerad förut var det ingenting mot här. Ögonen visste knappt vad de skulle titta på där han följde efter längst bak i ledet, häpen och slagen av tystnad inför detta makalösa ställe. Han fann det oerhört orättvist att all denna lyx och skönhet var högalverna förunnat. Samtidigt som de satt här i allt välmående kämpade hans eget folk ute i skogarna. Ändock glittrade hans ögon av den vackra platsen där han snart satte sig till bords, likt en dyster svart-röd fläck i magin som var Lothlindor.
Uppmärksamheten vändes till Alienna när hon beställde åt dem, och han nickade stumt åt hennes förslag. Han fick inte verka för ivrig på att träffa rådet. Vinet och tilltugget som bars in blev en bra distraktion. Han tog för sig och kunde inte hindra ett njutande mummel vid första klunken. Detta överträffade allt. Så mycket bättre än adelsfamiljens rester som han ätit i Iserion i tre månader – som i sig var ett rejält upplyft från vad han levt på i tjugo år innan dess.
“En fråga,” började Bain men pausade för att tugga i sig några vindruvor. “Vad exakt har vi sett och hört? Jag är inte villig att röja Akh’Nairfinde.” Undertonen i hans röst avslöjade att de skulle ha ett problem om Alienna och Tath’nel hade sådana planer.
Athanishka såg över Nenyas ansikte med ett kärleksfullt leende och strök sina fingrar genom hennes hår, någotsånär lika mörkt som hennes eget.
“Tror du att de som dör ångrar sin kärlek, Nenya?” sade hon tyst, det växande leendet talandes för var Athanishka själv trodde.
Sekunden innan portarna till katedralen öppnades vände hon upp blicken, och därpå betraktade hon Nenyas släktingar som klev in i vad som blivit en mötessal. Utanför i staden hade folk börjat samlas på gatorna. De bar tillhyggen, eller i bästa fall vapen, och gick långsamt man ur huse för att omringa kyrkan i drivor. De kantade gator med sökande blickar, hårt greppandes sina vapen.
Athanishka bara höjde på hakan när deras första gäster kom fram. Hon log åt fasterns ord, men himlade nästan med ögonen till kusinens.
“Säg mig Ambrosina, ser Nenya ut att vilja bli räddad?” Kommentaren att hon var en galenpanna fick flyga förbi. Må så vara, det var bara vad en manlig demon drivit henne till genom sin grymhet.
Hon strök sin hand över Nenyas hår, förvrängde orden i hennes huvud för att upprätthålla föreställningen om hur länge hon varit här. Kusinens prat om veckor fick inte förvirra henne.
“Det stämmer bra att ni är inbjudna hit. Det är inte mig ni behöver rädda henne från. Som jag förstått det är en viss demon inte direkt er favorit. Ingen man vill befläcka sin släkt med. Ändå är han snart vid vår dörr, sökandes efter någon vi alla håller av.” Hon gav Nenya en öm blick. “Jag tänkte föreslå att ni hjälper oss. Hjälper Nenya. Vi är på samma sida här.”
Diskret sträckte hon sig efter deras sinnen, inte för att påverka utan för att plocka bland trådarna som var deras minnen och känslor. Bara en glimt skulle vara gott nog.
Hur mycket Abbe än led av kylan som infann sig där Ises händer legat mot hans armar, där hennes läppar mött hans, bankade hjärtat i bröstet nu inte bara av besvarade känslor utan även oro. Kanske rädsla. Han var generellt inte skraj av sig, men detta var Sigrid. Att möta ett monster kunde han göra utan problem, men kunde han döda en vän trots att hon blivit ett? För det fanns ingen tvekan – Sigrid var nu odöd. De borde ha bränt henne. Fan, de borde ha bränt henne!
Med hopdragna ögonbryn såg han efter Ise. Abbe kunde knappt röra sig, knappt andas. Blicken vandrade från henne för att följa spåren i snön. Detta var illa. Fast inte lika illa som när Ise bestämde sig för att följa efter.
“Ise!” väste Abbe så tyst han förmådde. Genast kom han upp på fötter, grabbade tag om sin yxa och började följa efter. “Ise!”
Abbe skyndade sig ikapp henne utan att göra allt för mycket väsen av sig. Snart nog grep han tag om hennes arm för att hejda henne.
“Vi kan inte lämna de andra sovandes oövervakade. Och nej, jag tänker inte låta dig vandra in i skogen alldeles ensam.” Han gav henne en menande blick, som om han visste att hon gärna hade gjort det. “Vi måste väcka de andra.” Var det kul att erkänna sitt misstag? Nej. Behövde de all sömn de kunde få? Japp. Ändå var det mest resonliga att inte lämna dem, och absolut inte låta Ise sticka iväg på ett självmordsuppdrag. Abbe skulle aldrig kunna förlåta sig själv. Litandes på henne vände han tillbaka och tittade in i vindskyddet där han började ruska om Vidar.
Nuwa nickade mjukt som om hon förstod. Det var inte helt olikt hur hon själv hanterade motgångar och trauman. Minus leendet förstås. Något sådant var främmande på Nuwas läppar. Tyst fortsatte hon att gå, kände i luften hur Yian inte var färdigpratad. Det var märkligt, men hennes många år i Tystnadens sekt hade gjort henne oerhört lyhörd för när någon var på väg att säga något. Det var en helt annan energi som omgav en person utan något att säga, jämfört med den som nu osade från Yian. Med varsamma steg, ljudlösa mot de stora stenarna, rörde hon sig framåt och sneglade mellan varven på sin resekamrat.
Även Nuwa stannade upp, något steg framför henne, och vände sig för att titta med stilla blick på henne. De mörka ögonen vandrade inte för en sekund från Yians anlete, något som satt djupt inpräntat i henne. Ett tecken på respekt, hade hon lärt sig. Hennes svårlästa uttryck mjuknade något.
“Yian…” Hon lyfte svagt ena handen och funderade på att lägga den om hennes axel, men hejdade sig. “Jag kan försäkra dig att om mina kompanjoner hann i tid har de redan löst situationen. I annat fall kommer de inte ge upp förrän allt har ställts till rätta och alla som räddas kan har räddats.” Till ett pris förstås. Alltid till ett pris. Det fanns en anledning till varför de kunde bo i så fina paviljonger.
“Ju kvickare vi kan nå kejsaren, desto snabbare kan hjälp sättas in och läget utredas. Någonstans har gränsen brister. För att inte tala om all inverkan på nivåer vi knappt kan förstå. Vårt meddelande är otroligt viktigt. Du är otroligt viktig. Och jag ska göra mitt yttersta för att få fram dig tryggt och säkert, så fort som möjligt.”
Hon märkte knappt själv att hon klivit närmare—den där handen nu vilandes på Yians axel. Nuwa hade nästan slut på luft så många ord som hon spillt ur sig, och en smula chock över faktumet lös i hennes ögon.
Det var lite frustretande att inte ta sig an vad de kommit dit för med en gång. Bad och middag, hur viktigt var det gentemot att ta tjuren i hornen och börja nysta upp politiken och läget i Dal’elath? Det hela började gnaga i Bain, som inte visste hur mycket tid han borde spendera med att vinna Aliennas gunst gentemot att se sig om och samla information. Men… när han såg på henne var valet lätt.
Det krävdes mycket vilja för att inte himla ögonen åt Tath’nels kärvänliga närmanden med drottningen, hur han så uppenbart gjorde anspråk på henne som om han var orolig vad hennes egen vilja skulle kunna få för sig. Men Bain sade ingenting—slog på ett leende även om han såg Tath’nels blickar. Kanske fanns där en utmaning i sättet han drog på mungiporna.
Snart nog var de alla färdiga och stegen bar bort från badplatsen och dess magiska aura.
“En gång, för länge sedan. Eller ja, länge sedan i mina termer—inte era. Vi var här med en grupp från skolan. Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket och om någon bad mig om vägbeskrivningar skulle jag inte kunna svara.” Han tog en paus och såg sig omkring, och när blicken svepte omkring honom stannade den upp vid Alienna, där den dröjde en kort stund för att ta in hennes ljusa gestalt, hennes blå klänning likt en vårhimmel gentemot hans egen närapå svarta klädnad. “För att vara helt ärlig har jag inte ens en aning vart man vänder sig om man behöver mat i magen. Så… vart ska vi?”
Mitt i allt det hemska satt de där i den finaste av stunder, så avlägsen från deras hårda leverne och kultur. Abbe kände sig nästan fjantig så som han höll på, men det var samtidigt precis rätt. Han ville behandla Ise med all den ömhet han kände för henne och när han tänkte efter insåg han att han alltid varit lite vänligare och försiktigare med henne. Inga ryggdunk när de hälsade, brottade aldrig ner henne i nysnön och de stundvis hårda skämten som florerade i kvarteret där hemma riktade han aldrig mot henne.
Han klarade knappt av att hålla sig i skinnet. Det kändes som en evighet passerade innan Ise nickade till svars, väntandes på honom. Det ryckte i Abbes mungipor innan han slöt ögonen och eliminerade avståndet mellan dem. Kyssen var öm till en början. Mild och kärleksfull, hans läppar mjuka mot hennes medan handen sakta strök sig bakåt över hennes käke, smekte över halsen och lade sig runt hennes nacke under det ljusa håret. Abbe hämtade andan, men det var knappt, innan han kysste henne igen. Den här gången låg en lång längtan bakom kyssen och han pressade sig mer mot henne, visade precis hur mycket han suktat efter det här. Möjligtvis smög det sig in en lite väl stor portion passion, men just som han skulle lägga sin andra arm kring henne hördes ett ljud.
Abbe tittade upp, plötsligt på helspänn. Ena jaken grymtade och vred på sig. Phew, det var bara dem. Men så lät det igen, likt ett plufsande i snö längre bort. Alert svepte han med blicken över lägret, sökte efter avvikande detaljer.
“Ise…” viskade han spänt. “Vart är Sigrid?”
Där hennes kropp legat under en filt var det nu tomt. Helvete.
Bain blev alldeles paff av drottningens skiftande humör. Det var inte utan att han kände sig stött när hon snäste även mot honom. Nog för att han var lite svajig när det kom till sociala interaktioner—den senaste veckan var trots allt mer än han upplevt på många år—men hade ändå trott att han lyckats bete sig någorlunda vettigt kring Alienna. Givetvis var det en hårfin balans mellan vänskaplig anda med flirtiga undertoner samt den hövlighet som en drottning borde visas. Kanske hade han trampat snett, men kunde inte för allt i världen lista ut åt vilket håll hon ville att han skulle luta. Bäst att köra på det säkra kortet.
Förvånat såg han efter Alienna när han stormade iväg, ignorerade kallt Tath’nels rullande ögon och började sedan klä på sig. De var klara här, den saken var säker. Varje ord som mörkeralven sade till sin drottning, eller vad hon nu var för honom, nådde Bains öron. Han sneglade bara tomt mot dem vid de fortsatta gliringarna och koncentrerade sig på att få på sina kläder och reda ut sitt långa hår. Sedan gick han lugnt över till dem, ett svagt försäkrande leende dragandes på mungiporna.
“Jag ber om ursäkt, Ers Höghet,” började han med en hand mot bröstet. “Det var aldrig min mening att göra någon upprörd.”
Han vände sig mot Tath’nel, nu med ett bredare leende på läpparna. “Jag hoppas vi kan vara hövliga mot varandra härdanefter. Vi kommer kunna uppnå så mycket mer om vi jobbar tillsammans.” Blicken växlade mellan de båda. “Vad sägs om att vi tar reda på vad som är senaste nytt i trakten och bland rådet, samt vart vi ska husera? Jag misstänker att ryktet om vår ankomst nått många öron vid detta laget.”
“Dåså,” var allt Nuwa sa när hon hivade bärsäcken över axeln och började gå, intill Yian. Faktum var att hon såg till att hålla jämna steg med henne hela tiden, och då och då sneglade hon tyst på henne.
Dagens etapp började genom den täta skogen, så lummig att man emellanåt fick pressa sig fram genom växtligheten. Hade de tur kunde de hitta en djurstig, och Nuwa tycktes uppenbart besvörad av att inte kunna gå jämsides med Yian. Lyckligtvis glesnade naturen till slut och solljus nådde dem genom bladverket. Istället tog stenar plats på marken i alla dess former och storlekar. Det sög i benen att kliva mellan dem, över dem och runtom. Inte heöler tycktes det finnas någon ände till dem, utspridda som ett virvarr av spelpjäser kastade över planen.
Nuwa hade plockat fram en duglig frukost ur sin säck, delat det med Yian med ett stramt leende på sina läppar. När varje smula slunkit ner i magen tog hon slutligen tag i tankarna som legat och ruvat.
“Fröken Yian,” började hon tyst och sneglade försiktigt på henne, ögonbrynen sammandragna i tveksamhet. “Du behöver inte låtsas kring mig. Om din fasad är ditt vis att hantera vad som hänt är jag den sista att hindra dig, men… Låtsas inte för min skull, eller andras.” Hon stannade nästan till följd av sina egna ord, förvånad över att ha spillt så pass många ur sin sparsamt använda mun. Det var något med Yian som fick henne att slappna av dock—något som tog henne ett kliv bort från tystnaden hon levt så länge i. Vanligtvis gick det flera dagar mellan tillfällena hon talade, men med Yian tycktes det vara rakt av omöjligt. Tvärtom kändes tystnaden påträngande istället för behaglig, som om det som fanns att säga skulle vara befriande på något vis.
Athanishka såg hela tiden på Nenya, nu under skuggan av sina mörka ögonfransar då hennes huvud drogs bak med håret i Nenyas starka nypor. Ett belåtet leende lekte över hennes bleka läppar vid de betryggande orden, vaggade i den förvrängda verkligheten som snärjt Nenyas sinne. Med ett andetag besvarades kyssen, nästan öm i jämförelse till de heta känslor som spirat. Klorna klickade då hon lyfte händerna från hennes ben och slöt dem kring hennes huvud, smekandes det mörka håret som hon svagt kammade igenom.
När deras blickar möttes igen efter kyssen tycktes häxans ögon klarare, som om den blå färgen under det vita töcknet lyckats sudda ut ett lager av dimma. Hon log, men det bildades ändå en rynka mellan hennes mörka ögonbryn.
“Jag skulle leta efter dig genom allt, genom detta livet och nästa, och jag skulle finna dig.” Med en blinkning drog hon extra på smilbanden och reste sakta på sig, nu i höjd med den vampyr hon ägnat nästan all tid åt senaste veckorna. Dessvärre fanns det andra som även letade efter Nenya, och som inte tänkte låta någonting stoppa dem. Hon strök ännu en gång över hennes hår, något bekymrat som dunklade hennes anlete.
“Men oroa dig inte. Ingen får ta dig ifrån mig, och jag går ingenstans. Vi har en fördel, ett steg före dem. Därför låter vi dem komma hit, till oss, här där vi har en hel stad vid våra fötter.” Hon lutade sig fram för att viska i Nenyas öra. “Alla kärlekshistorier handlar om att överträffa något, inte sant?”
Vidare kysste hon den tunna huden precis under hennes öra, lät ena handen smeka sig ned längs med hennes ansikte och över halsen. En blandning av sensuella rörelser och rispande klor.
Abbes andetag blev genast tyngre när han kände hennes läppar mot sin hud, ett möte mellan mjukt och grovt. Blicken sjönk till Ises mun för att klamra sig fast då han fann sig själv önska möta de där läpparna med mer än sina hårdhudade händer. Det var givetvis ingenting märkligt att hon inte haft en aning hur hans tankar gått, för Abbe hade ansträngt sig till tusen för att inte kliva över några vänskapliga gränser. I synnerhet på grund av följande samtalsämne; Vidar.
Abbe följde hennes uppmärksamhet bort till den sovande mannen. Det kändes som ett svek likväl som att någonting äntligen lades tillrätta—sittandes här med Ise och prata om känslor. Blicken flackade tillbaka till henne med sammanpressade läppar.
“Svårt att säga,” började han och ryckte på axlarna. “Antingen slår han ihjäl mig för att jag går efter hans lillsyrra av alla människor i världen, eller så spikar han ett bröllopsdatum åt oss.” Abbe fnissade lite, guppandes på sina breda axlar då han kunde se det framför sig. Det återstod att se vad Vidar skulle tycka och tänka om saken. “Vi behöver inte berätta ännu, om du inte vill. Vi kanske borde utforska vad det här är först.”
Ja, han ville väldigt gärna undersöka vad som kunde komma av detta. Det kändes förfärligt märkligt att ens ha erkänt sina känslor för varandra. Tyst slängde han en blick omkring lägret innan han vände sin fulla uppmärksamhet tillbaka till henne, strök tummen längs linjen av hennes käke och vinklade försiktigt upp hennes ansikte. Ansiktet han var så van vid och ändå såg i ett nytt ljus. Plötsligt tyst lutade han sig in, men lät inte läpparna möta hennes även om de var millimeter ifrån varandra.
“Får jag kyssa dig?” viskade han ut, andedräkten varm mot hennes läppar.
Livskamrat. Ett laddat ord, full av antydningar som Bain inte vågade sätta fingret på. Ena sekunden kunde han svära på att det var någonting mellan dem, för att i nästa bli säker på att så inte var fallet. Det gjorde honom yr i tankarna på hur han skulle lyckas snärja in sig och komma nära drottningen. Det var ju trots allt därför han fått släppa henne fri—för att utnyttja henne. Det kändes som en märklig tanke när han såg på henne. Märkligast av allt var nog att han inte var lika känslokall som han var van vid, speciellt inte då Aliennas förflutna tycktes tynga hennes sinne.
Blicken flöt långsamt över till Tath’nel när denne svarade sin vän, drottningen. Bain kunde nästan se de mindre vänliga tankarna osa kring honom, något som fick honom att bara svagt och kaxigt höja på sina mörka ögonbryn.
“Rådgivare?” mumlade han nästan stött. Inte alls vad han hade tänkt för sig själv, men å andra sidan, varför inte? Det om något skulle få honom att bli delgiven information. Ett hoppfullt leende drog på mungiporna. Det dog dock tvärt när han med ett harklande vände sig bort när mörkeralven, nu i en blekare skepnad, reste sig och visade upp precis allt. Inte för att Bain aldrig sett en naken man förut, men han var mer privat av sig än dessa två. Faktumet att han själv ens var utan kläder just nu var en anaträngning. Tack och lov fick Tath’nel på sig kläder kort därpå och Bain kunde slappna av igen, bara för att sekunden därpå få hans ord slänga likt en lavett i ansiktet.
“Vadå ifred för en gångs skull?” hävde han ur sig och stirrade efter honom. “Jag har sett gott om damer ska du veta!”
Bain fnös innan även han tog sig upp ur badet och snappade illa kvickt upp en handduk som virades kring höften. “Lyssna inte på honom, Ers Majestät. Jag vet min plats och tänker inte titta på dig på det sättet. Inte för att du inte är vacker… eller asså… Jag är inte blind, menar jag. Jag… eh—” Han harklade sig. “Vad är planen nu?” undrade han och började borsta sitt långa röda hår.
“Laohu,” svarade den store mannen som hasade upp mot ena väggen och drog upp ena knät för armen att vila på. Hans inte allt för vackra leende sträckte sig från öra till öra. Varför kunde inte Nuwa svara på. De var märkliga allihop, och hon fann det stundtals svårt att läsa av dem. Folk utanför hennes sekt var så… levande, på något vis. De var inte samlade eller tysta eller stillsamma. Allt var annorlunda och hon behövde bestämma sig för om det kändes bra eller besvärligt.
Stillsamt satt hon och betraktade när Yian ritade de tre männen en och en. Hon lyssnade till deras historier som Yian bad dem att berätta. Den förste, ynglingen, berättade om ett matstånd som han besökte varje gång de besökte närmaste stad. Han fullkomligt älskade deras friterade mat som gjordes på beställning, och han drog otaliga skämt som han fått höra av gubben som drev det där ståndet. Till och med Nuwa fnissade åt ett utav dem. Det var en så simpel sak att vara glad över, nästan tråkigt av allt han hade kunnat berätta om. Samtidigt kunde hon inte låta bli att vara en smula avundsjuk på den frihet dessa män hade. Sakta men säkert började hon slappna av och var inte lika orolig när gäspningarna började strömma in i följd. Tankarna på att sitta vaken hela natten dunstade likt ett stilla sommarregn mot solvarma stenar. Prydligt ordnade hon två sparsmakade sovplatser åt sig själv och Yian. När det var dags att sova, till slut, låg hon vaken länge till ljudet av männens hemska snarkningar. Tyst sneglade hon på Yian och fann sig oförmögen att slita sin blick. Makalösa kvinna som gått igenom så mycket och ändå funnit glädje i denna natt. Hon var beundransvärt på många sätt, inte minst för sina fantastiska artistiska kunskaper som fått alla att häpna.
“Godnatt,” viskade hon tyst, ryckandes på ena mungipan, innan en kortvarig sömn skänkte henne vila.
I gryningen, som inte varit allt för långt borta, var Nuwa redan uppe. Därav den kortvariga sömnen – hon kunde inte missa gryningen. Nuwa strök foten, klädd i en nätt tygsko, över marken framför sig i en rörelse lika mjuk som en ljummen sommarvind. Det breda stråket sopade undan de papperstunna löven som träden strött över marken. Nuwa förde handen framför sig i en halvcirkel—en symbol för den stigande solen hon hälsade varje morgon. I invanda rörelser strök hon sedan händerna över sin klädnad, rätade ut dem och förde dem in under sig när hon placerade sina knän mot det rena stråket hon skapat på marken. Nere på knä lade hon händerna platt över låren, slöt ögonen och lät morgonljuset skina över ansiktet. Där satt hon i tystnad. Andades. Lät dagens nya ljus fylla henne med ny energi. Där satt hon tills solen krupit över horisonten helt och börjat ta sin plats på himlavalvet.
Detta gjorde Nuwa varje morgon i synkroniserade rörelser tillsammans med sin sekt. För sitt inre kunde hon höra gongens uppbyggnad, och sedan det mjuka slaget mot metallen som ekade ut över lärljungarna. De hon nu lämnat bakom sig. Idag var en ny dag – ännu en resa mot huvudstaden.
Bakom sig kunde hon höra att någon annan vaknat, men satt kvar med slutna ögon. “Vi ger oss av snarast möjligt. Frukost kan vi äta på vägen.” Rösten var mjuk samt något tveksam trots att hon var bestämd i sin åsikt. Aldrig någonsin hade Nuwa öppnat munnen under Seis heliga morgonceremoni.
Abbe blinkade en gång. Två gånger. Hans sinne försökte greppa pusselbitarna hon lade ut en och en, försökte skapa sig en bild av hur situationen såg ut men hängde inte med i orden förrän Ise talade klarspråk. Först då blev hans ögonvitor tydliga och förvåningen sken i hela hans kroppspråk där han nästan stelnade till intill henne. Abbe hade nästan intalat sig själv att det var en omöjlighet, att denna fantastiska vän någonsin skulle fatta tycke för honom. Deras kemi hade förvisso alltid varit bra, men kompisgänget var starkt och endast Sigrid hade varit tydlig nog med någon form av känslor, även om han misstänkt att de känslorna mest handlade om någon sorts ha-begär. Ingenting han ville tänka på nu, oavsett…
Abbe sneglade ned på sin hand som låg mot Ises och han vågade försiktigt smeka sin tumme över hennes handrygg, som om han rörde henne för första gången. Hur många gånger hade han inte tittat på henne och önskat att de inte var vänner utan bara två främlingar? Abbe hade inte haft några hämningar då. Och hur många gånger hade han inte förbannat att hans gode vän Vidar var hennes storebror? Att gå efter en väns lillasyster var ingenting man gjorde utan vidare. Men i denna stund lät han inbilla sig att det kanske snarare var en fördel. Vidar hade redan godkänt honom som vän, kanske skulle han då ha lättare att se Abbe tillsammans med Ise? Här, i detta nu, spelade det föga roll. För Vidar sov. Och här satt Abbe ensam med Ise. Ett faktum som drog på mungiporna.
“Du kommer alltid vara min vän, Ise,” började Abbe och lyfte sin lediga hand, kämpandes mot smärtan i armen, för att stryka fingrarna fjäderlätt över hennes kind. Det var första gången han rörde henne på det viset, så mycket mer intimt än de varmaste av kramar.
“Jag har också tänkt på dig som mer än det dock. Men jag var rädd att förstöra någonting mellan oss, mellan mig och Vidar och hela dynamiken mellan våra familjer och vänner. Jag har bara tittat på dig när ingen ser, inte ens du…” Hans ögon mötte hennes, varmt mörker och havsblå is, “Och bara i min ensamhet har jag låtit mig själv tänka på dig.” När ingen annan kunde fråga varför han hade längtan i blicken, varför han suckade så djupt eller zonade ut.