Zaahl sprack upp i ett leende när hon utbrast hans namn, men när han tog in synen av henne falnade leendet i stillsam häpnad. Även om oasen och Nasrins hem var fantastiska att beskåda bleknade de ändå i jämförelse med hennes gestalt. Hans ögon följde hur klänningen flöt över hennes kropp, för att sedan se upp i det välbekanta, nu rentvättade ansiktet. Hennes drag framhävdes nu, och han kunde svära på att hennes ögon förvandlades till ädelstenar i kvällssolen.

“Dramatisk? Jag?” sade han med spelad förvåning och sneglade på kammen för att inte bli påkommen med att stirra på Nasrin. Leendet kröp tillbaka över läpparna medan han stillsamt följde henne med blicken. De rosiga kinderna gjorde henne bara än finare. Han tycktes inte vara den enda som beundrade den andre. Hennes beröring fick honom att hålla andan för ett ögonblick, även om det bara var tyget i kläderna hon kände på. Hans självförtroende tog dock en törn när hon gjorde honom medveten om hans gräsliga hår. Dess korta strån skulle i många år vara en påminnelse om oförrätten människorna gjort honom. Ändå skrattade han halvhjärtat med Nasrin.

De gyllene ögonen betraktade hennes ansikte utan avbrott, och Zaahl såg skiftningarna när hon höll i hans hand. Själv kunde han inte låta bli att diskret smeka hennes handlov med fingertopparna.

En aning tveksamt följde han med längre in i rummet och satte sig på pallen. Tyst såg han på medan hon letade, och blicken fästes vid hennes ena hand. Efter en vända av funderingar tog han till orda.

“Jag kom fönstervägen eftersom vakten utanför uppgett att han fått order att inte släppa in mig,” började han, men lät inte pausen därpå dröja längre än att avbryta ett eventuellt svar. “Du behöver en helare, Nasrin. Inte leka barberare. Sänd efter en med detsamma, innan det sprider sig för långt.”

För långt. Till hennes lungor och hjärta för att kräva hennes liv. Zaahl fann att han mjukt lagt handen om hennes handled, ömt och försiktigt nog att förhoppningsvis inte orsaka någon smärta. Oroligt lät han blicken skifta mellan hennes magidrabbade hand och friska ansikte.

En viss del av oron släppte när hon försäkrade honom att hon sänt efter en helare. Fullt avslappnad skulle han nog inte bli förrän hennes arm var återställd och farbrödernas aska ströddes i vinden – eller hur människorna nu än valde att säga farväl till sina döda. Men istället för att grubbla över det lät han sig själv skratta till och se på saxen med höjda ögonbryn.

“Det kan knappast bli värre,” kläckte han ur sig innan han rätade på ryggen och lät henne börja. I hemlighet lade han ljudet av hennes glädje på minnet. Ett skratt så vackert ville han aldrig glömma. Stillsamt njöt han sedan av behandlingen, och såg sansat in i hennes ögon när de hamnade ansikte mot ansikte. Hon var söt som inte noterade närheten till en början, och han var personifieringen av självbehärskning när hennes kinder väl flammade av rött. Förhoppningsvis hörde hon inte hur ett ansträngt andetag trängde sig ur hans strupe när hon vidare bet sig i läppen. Det fanns en frustration i honom, men inget han inte var villig att genomlida.

Nasrin såg till att få dem båda på andra tankar. Den där oron bara växte i takt med hennes ord. Bekymrat såg han ned på sina knän och blinkade bort strån som föll över hans ansikte.

“Antingen det, eller så såg han chansen att ta över med lömska ursäkter. Det känns inte tryggt.” Han blev tyst för ett ögonblick innan han såg upp på henne. “Anställ mig. Om jag är din personliga vakt kan ingen hindra mig från att vara vid din sida, och ingen anställd av din farbror behövs vid din dörr. Sedan måste du gå till din far, Nasrin. Om du kan bota honom måste Osman kliva tillbaka, inte sant?”

De gyllene ögonen praktiskt taget bad henne att följa hans rekommendation. Inte kunde han stå vid sidan av och se på när hennes manliga släktingar slog hennes liv i spillror. För allt i världen borde han bege sig hem, men det var inte möjligt med Nasrins utsatta position.

Undan för undan började Zaahls hår se bättre ut. De förfärligt skurna kopparstråna blev jämnare under Nasrins hand och sax. Känslan av hur hon rodde om honom och hanterade hans hår var oslagbar. Kanske skulle han förstöra sin frisyr mer i framtiden, om så bara för att få bli ompysslad av henne igen. Säkerligen hade hennes far en barberare som kunde kallas in. Ändå valde Nasrin att göra det själv. Med de röda kinderna hon bar för jämnan kunde han ana varför.

Det tillsammans med hennes—som han tolkade det—godkännande fick ett belåtet leende att krypa fram längs Zaahls läppar. Han tänkte inte kräva någon betalning för att få vara hennes vakt. Att kunna stanna vid hennes sida var gott nog. När hennes fråga kom pressade han dock ihop läpparna och gnuggade sig fundersamt över sin smått stubbiga haka, följt av en djup suck.

“Du frågar tyvärr fel person, Nasrin. Jag är militär, ingen helare. Jag har aldrig ens blivit anförtrodd en Vélas’hara. Det enda jag vet är att vissa spenderar kort tid i våra helares kammare, medan andra inte kommer ut på en vecka. Mitt folk är ju dock inte drabbade av sjukdom, rent generellt,” förklarade Zaahl. De var alver trots allt, och på hemmaplan såg han aldrig någon sjuk. Det var inte för inte som de ansågs vara odödliga.

“Vill du att jag ska följa med dig till honom? När du gjort mig presentabel vill säga.” Zaahl skrattade till lågt bakom stängda läppar, men det fanns en ömhet i hans erbjudande. Han kunde dock inte låta bli att retas nu när han började må bättre. “Eller så stannar jag här. Vore ju dumt om du blev distraherad.”

Zaahl knep ihop ögonen, men gjorde inte mycket mer än så utöver ett flin som reaktion på stinget över kinden. Han såg sedan på Nasrin i ett ögonblick, kanske två, innan han tystlåtet njöt av hennes beröring. Han hade fått sitt hår ompysslat hundratals gånger förr men aldrig hade det känts så intimt som nu. Han hummade mjukt och frånvarande angående hur hon förutspådde kvällen, som om han inte riktigt tog in orden. Tvärtom började tankarna snurra kring hur resterande timmar av dagen kunde spenderas, i synnerhet med tanke på att Zaahl inte kände sig trygg med Osmans vakter i närheten av Nasrin. Han hade varit seriös med att bli hennes vakt. Tröttheten till trots ville han inget hellre än se till hennes säkerhet under alla dygnets timmar. De hade varit ifrån varandra alldeles för länge—åtskilda i det förbannade tehuset.

Stillsamt mötte han hennes blick och nickade instämmande. Hon behövde en helare, helt klart. Om han fått bestämma hade hon haft varenda läkekunnig i staden utanför dörren, redo att göra sitt yttersta inom loppet av sekunder. Han fick dock inte känslan att det skulle uppskattas om han red ut och jagade rätt på dem för att sedan släpa dem dit. Faktumet att det var hon som kallat på dem var väl nog för att skynda deras fötter.

Zaahl tog ett djupt andetag och reste på sig. Efter att ha borstat av lite hår från sitt knä såg han på Nasrin igen.

“Nasrin,” började han med dov och något allvarsam röst. “Det är för din säkerhet som jag vill att din far blir återställd så snart som möjligt. Inget annat.”

Han såg på henne som för att tala om att han förstod. Zaahl ville lika lite som Nasrin skiljas åt. För tillfället var de tillsammans, och inte förrän alla hennes hot var ur världen kunde de ens fundera på hur de skulle göra framöver. Inga obligationer band dem samman. Inga långa vänskapsband skulle föra dem ihop. Hon skulle väl skratta åt honom om han berättade vad han tolkat av andarna han och hans folk trodde på. Kanske hade han bara vant sig vid hennes sällskap och inbillat sig att hon trivdes i hans lika gott. Men det grämde honom att inte ha någon klar anledning att behöva stanna utöver ren vilja. Å andra sidan var det allt som fått honom att följa henne sedan hon skurit upp repet kring hans handleder.

Med stillsamt anlete klev han fram till henne, blicken flackande till hennes läppar för ett ögonblick innan han såg upp i de gröna ögonen.

“Skicka iväg vakten. Jag vakar över dig i natt,” nästan viskade han.

Zaahl vågade knappt andas när Nasrin klev närmare. Hennes blick sade allt han behövde veta, och ändå avvaktade han som för att insupa och njuta av hur hon kämpade mot sina egna känslor. Beröringen av hennes hand, smekningen av hennes fingertoppar, sände behagliga rysningar upp längs armen för att sedan ebba ut genom resten av kroppen. Det var likt ett sandkorn i öknen jämfört med vad han önskade från Nasrin.

Omedvetet hade hans blick sjunkit till hennes mun igen och han såg tyst på hur hennes tunga mjukt fuktade läpparna. Han såg glansen som följde längs med deras skära yta—undrade om de var lika mjuka som de såg ut. För ett ögonblick förlorade han sig i stunden och väcktes inte ur sina skenande tankar förrän Nasrin gled ifrån honom.

“Nasrin—” sade han, men avbröt sig själv genom att sträcka ut handen och ta tag om hennes arm, den som fortfarande var frisk. Han ville veta vad hon tänkt säga, ville själv säga en hel rad saker, men istället drog han henne intill sig, denna gång så nära att deras kroppar möttes. Ena handen fann hennes kind, medan den andra förflyttade sig till hennes midja för att ytterligare föra henne till sig. Det gick inte att motstå längre.

Zaahls blick var full av tagna beslut och erkända känslor. Den flackade mellan hennes ögon och läppar under bråkdelen av ett andetag innan han lutade sig in. Deras läppar kraschade samman och hans händer drog henne girigt närmare. Hela hans väsen skrek av hur mycket han behövde denna fantastiska varelse. Fingrarna letade sig mot hennes nacke för att tippa hennes huvud ytterligare och hans läppar tycktes både ivriga och ömma i en blandning av allt han kände för henne. Allt som nu vällde ut.

Om och om igen hade han sett Nasrins blickar och rosiga kinder utan att agera. Om och om igen hade han pressat undan lusten att kyssa henne, om så bara för att han var rädd om henne. Men Nasrin var en kvinna som stod emot stormar och makt likt solen lös efter det hårdaste av väder. Hon klarade sig genom allt och med ens hade han insett att istället för att avvakta och vara varsam borde han istället visa vad han vill och lita på hennes starka vilja. Där han tidigare trätt med försiktighet förtjänade hon nu ärligt agerande.

Zaahl kysste henne djupt och hängivet. Ingen hade kunnat missta hans kyssar för någonting annat än resultatet av att länge lägga band på sig själv. Smaken av henne skulle för alltid stanna i hans minne, och känslan av de mjuka läpparna likaså. Zaahl drog ut på den intensiva kyssen så länge han kunde innan hans läppar särades från hennes. Det var dock knappt, och hans andetag vällde ut över hennes nykyssta läppar. Hans ögon öppnades på glänt och tiden stod plötsligt still med frågan skriven i luften. Hade han gått över en gräns, eller tagit ett steg på rätt väg?

Nasrins lilla leende var allt och lite till. Världen föll bort i och med det och den efterföljande kyssen som slukade honom totalt, för det var när deras läppar möttes igen som han förstod att detta var mycket mer än bara åtrå. Zaahl lät ömt tummen smeka över hennes kindben samtidigt som han besvarade kyssen, stillsamt och lättat till en början.

I stunden fanns det ingenting annat än vad de delade. Mycket hade de gått igenom på kort tid, och för varje gång han såg på henne förstod han mer och mer varför andarna yrkat på att följa henne. Blåmärkena över hans kropp skvallrade om vad han gjort endast för möjligheten att vara vid hennes sida. Zaahl kunde ha vänt hem för länge sedan, men han hade ångrat det resten av sitt liv.

Ett litet leende drog på mungiporna när han kände hur kyssarna hettade till och Nasrin började dra honom mot sängen. Hon som rodnat så många gånger hade plötsligt funnit mod nu när de gav uttryck för allt som bubblat till ytan. Zaahl gillade det, åh, vad han gillade det.

Han lät henne trippa på tå några steg innan han smekte sina händer utefter hennes sidor, över höfterna och vidare ner mot låren. Han blev tvungen att böja på knäna en aning, men lyfte strax upp henne och klistrade sina läppar mot hennes igen. Trots den lummiga smärtan som dovt gjorde sig påmind gjorde han inte ett ljud ifrån sig när han utan ansträngning bar henne till sängen.

Med ett djupt andetag övergav han motvilligt kyssen och lade mjukt ner Nasrin bland lakanen. Vakten utanför fick tänka vad han ville. Om han kom in till följd av ljud skulle det vara det sista han gjorde. Ingen skulle få beröva Zaahl och Nasrin denna stund, och hans possessiva blick som långsamt beundrade Nasrin där hon låg framför honom avslöjade varje tanke.