Plötsligt spelade det ingen roll vad han hade fått tag i för kläder. Ytterst lite spelade roll när han frös fast där han stod, efter att betryggande ha lagt ena handen om Nasrins sida, som om han ville hålla om henne men hindrats av de ord hon spillde ur sig. Hans ögon vidgades en aning där han stirrade på henne, och namnet på hennes farbror ekade i huvudet. Det var inte första gången han råkade på Jahzir och sakta men säkert sipprade något mörkt in i hans blick. Zaahl tycktes försvinna iväg i tanken, flyta bort till en annan plats av tunga minnen. Andetagen blev ytliga och kontrollerade samtidigt som hans hand kring hennes midja omedvetet pressade hårdare.

Även Shaariel hade stelnat till, och hennes ögon var än större. Hon såg mellan dem, uppenbart orolig. Som om de alla stod på kvicksand och minsta rörelse skulle sänka dem.

“Vi är bekanta med Jahzir sedan tidigare,” mumlade Zaahl till slut och tycktes komma loss ur sina djupa tankar. Han strök handen över Nasrins sida, i en lätt ursäkt för att hans fingertoppar börjat gräva sig in, innan han flyttade lite packning från kamelen till sin tjuriga häst.

“Shaariel, hämta Nim och göm er tills kusten är klar. Sedan återvänder ni hem. Ta kamelen, vi måste kunna rida snabbare än den kan springa.” Hans order var rak och stjärnklar, men Shaariel bara skakade på huvudet.

“Och låta dig möta honom ensam? Aldrig!” flämtade hon, men ryckte till när han sträckte fram en hand mot henne.

“Jag kommer lämna dig med ett meddelande,” sade han skarpt för att inte tillåta diskussionen som spanaren uppenbarligen ville ha. Motvilligt rotade Shaariel i sin bältesväska och räckte sedan penna och papper till honom. Zaahl skrev ner ett förhållandevis långt meddelande på det lilla pappret, avslutandes med sin signatur – vilket var det enda som gick att urskilja utan att kunna deras språk. När hon tagit emot meddelandet, packat ner det i sin väska och uppgivet tagit kamelen, grep Zaahl tag om Nasrins ben och hjälpte henne kvickt upp i sadeln innan han i en svepande rörelse satt upp på den tjuriga märren.

“Vi tar den östra porten. Då borde vi komma ut obemärkt, om de inte har folk vid varje stadsport. Jag litar på dina kunskaper med pilbågen om det skulle komma till den punkten. Du skjuter bra trots allt,” sade han med ett litet vetande flin. “Och du kan lita på mig. Jag är med dig hela vägen.”

Han rättade till sjalen över ansiktet innan han manade på sin häst, som genast började trippa mellan människorna som knappt flyttade på sig. Självsäkerheten var egentligen svagare än han gav sken av, för de var i ett duktigt underläge här. Men det var inte hopplöst.

Zaahl höll ett vaksamt öga omkring sig när de rörde sig mot porten, och han försökte desperat bana väg för dem med hjälp av sin bitglada märr, men någon vidare långt öppen sträcka fick de aldrig. Mumlandes för sig själv bakom sjalen sade han ett par väl valda ord om människors ypperliga förmåga att skapa totalt kaos, med absolut noll hänsyn till andra. Marknaderna där han kom ifrån såg minsann inte ut på detta viset.

Han såg de mörkklädda männen innan han hann reagera. Hans egen häst frustade till när hon blev knuffad på av Nasrins sto som tvingades vända om, och Zaahl hamnade för långt bort för att kunna kvickt rycka åt sig Nasrin och bara sätta av i full galopp – folk i vägen eller ej.

“Släpp henne!” röt han och drog sin klinga, redan med fötterna ur stigbyglarna och på väg ur sadeln när de grep tag i Nasrin. För sitt inre såg han allt som kunde gå fel om han inte lyckades skydda henne nu, och hans annars stadiga puls knappade upp ordentligt. Utan att tveka svepte han ner mellan hästarna och försökte få tag i henne, men en utav de mörkklädda männen klev emellan. Zaahl högg ner honom illa kvickt, men det tycktes bara ha varit en distraktion för de två som nu grep tag om honom bakifrån. Han röt till i rent vredesmod, slungandes den ene ifrån sig, men fler kom till deras hjälp.

Zaahl höjde ögonen till Nasrin, och i dem sken paniken. Inte över att själv bli tillfångatagen för att möta ett öde han visste allting om—ett öde ingen levande varelse ville bli bekant med. Nej, han insåg att han fick panik för att han höll på att förlora henne. Det var en insikt så stark att det kändes som att bli stött med ett spjut rakt i bröstet. Allt han kämpat för senaste tiden bara rycktes ur händerna på honom, allt för att han inte kunde tänka två steg till. De skulle aldrig begett sig in i staden. De skulle aldrig tagit denna vägen. Det var mycket de aldrig skulle gjort.

Fylld av en glöd som hette duga började han bekämpa varenda en som gav sig på honom, och både djur och människor slängde sig ur vägen. Varje smidig rörelse, fylld av en styrka han själv knappt visste att han hade, var en hyllning till alla de år han levt och tränat. Den alviska stridskonsten var de andra överlägsen, men de hade en stark fördel som han inte kunde vinna över i slutändan. Antalet.

Det blev snabbt blodigt, och till slut dog striden av när de lyckades trycka ner Zaahl i backen, band honom och närapå stod på honom för att han inte skulle kunna resa sig. Frenetiskt försökte han få syn på Nasrin i tumultet, fortfarande rädd att ropa det namn han numera höll så kärt.

“Så det var en alv,” skrattade en utav männen rått när han drog av Zaahl huvan och sjalen. “Du kommer att önska att du aldrig blivit född.”