Post has published by Arcsteel
Viewing 12 posts - 81 through 92 (of 92 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Zaahl kunde inte låta bli att le då Nasrin inte stötte bort hans omtanke. Han följde henne med blicken hela tiden, och kunde nu se rodnaden som färgade hennes kinder. Det var inte det enklaste att utgöra i mörkret, men när hon lade sig intill honom fann han förändringen av paletten i hennes vackra ansikte. Som om något drog i honom lade sig även han på sidan och noterade hur den svaga eldens sken lekte över hennes hår, vidare över hennes midja och höfter där den brann bakom henne. Långsamt vandrade hans blick tillbaka upp för att fastna vid de där indragande gröna ögonen innan han drog ett andetag, som om han laddade upp inför något han bestämt sig för.

    “Fler dolda förmågor vet jag inte, men…” Zaahl rättade till sig, sträckte ut sin arm och drog henne intill sig, så tätt att han lovade att hon kunde höra hans hjärta bulta i bröstkorgen. “Vi kallar oss solens folk. Du får avgöra om jag lyckas generera mer värme än en dödlig.” Rösten kom ut len och tyst, men mer behövdes inte i den tysta natten. Mjukt lade han sin arm om Nasrin och smekte varsamt över hennes rygg, sneglandes ner mot hennes ansikte som var omöjligt att släppa med blicken. Zaahl var ingen blyg person direkt, och ändå blev han lite förvånad över att han vågade sig på att hålla om henne. Allt han visste var att han ville hålla henne på detta viset genom hela natten, tills gryningen och den väntande resan särade på dem.

    “Jag tvivlar egentligen inte på att du klarar dig genom nattens köld, men för den här natten kan jag låtsas,” närapå viskade han och lade båda armarna om henne, den ena tjänade som kudde till hennes huvud. Zaahls andedräkt blandades med hennes silkeslena hår och han kunde inte låta bli att tänka på sig själv som lyckligt lottad i stunden, förutsatt att hon inte slog honom ifrån sig nu och alla tecken han läst varit urbota fel. När allt kom till kritan var det kanske inte så pjåkigt ändå att bli kidnappad och bortförd av en bestämd ung dam, som minsann inte frös det minsta. Om någon av hans folk kom och letade efter honom var han inte längre säker på att han skulle följa med dem hem. Nu ville han vara här med Nasrin i sin famn, lyssnandes till varje andetag hon tog.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ett förvånat litet ljud lämnade henne, men hon gjorde inget motstånd när han drog henne intill sig. För ett ögonblick var hon fullständigt handfallen och visste inte hur hon skulle reagera. Eller snarare hur hon borde reagera. Det var knappast lämpligt att hon lät sig omfamnas av honom, men samtidigt fanns det ingen i närheten som skulle säga något om det. Och hon kunde inte förneka att det var vad hon önskat. Både nu och tidigare under dagen.

    Likväl kände hon hur kinderna hettade än mer och hjärtat slog hårt i bröstet. Tidigare hade hon trott att det betydde att hon borde vara på sin vakt runt honom. Nu var hon inte lika säker. Hon sneglade upp mot hans ansikte. Men att hålla hans intensiva blick i sin var omöjligt när hans lena viskningar fick magen att knyta sig av välbehag. Det var som om hans röst kallade på någonting djupt inom henne.

    Hon log mjukt, och slog ner blicken innan hon långsamt lät kroppen slappna av i hans famn. Hon fann snabbt en bekväm position, huvudet vilande mot hans arm.
    “Om du måste ha en ursäkt så får du gärna låtsas,” viskade hon lågt, orden knappt mer än en flämtning bland hennes ytliga andetag. I en mjuk rörelse lät hon sin hand glida från hans bröstkorg, fingertopparna smekande över hans arm och vidare ned längs hans sida. Hennes blick flackade upp på honom igen men hon kunde inte hålla kvar blicken. Istället rörde hon sig närmare och lät ansiktet vila mot hans axel, gömd i hans värme.

    “Vi får väl se imorgon då om jag klarat mig… och om du kan leva upp till det namnet,” mumlade hon lågt mot hans bröstkorg. Hennes egna känslor förvirrade henne. Det sätt som hennes kropp verkade ha blivit plågsamt medveten om honom, hur närheten fick något i henne att darra av både osäkerhet och längtan. Hur kunde hon ens känna så, efter allt de varit med om? Hon drog sig inte undan, men hennes fingrar grep mjukt tag i tyget på hans kläder, som för att motstå frestelsen att låta dem utforska hans kropp.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    I den stunden blev det uppenbart för Zaahl. Det fanns inte en chans att han skulle kunna återvända hem utan att följa med Nasrin till vägs ände först. Vad som väntade vid slutet av den vägen låg ännu i dimma – en ovisshet han helst behöll om det skulle innebära att det bultande hjärtat inuti hans bröst istället skulle värka när han slutligen hjälpt henne ur den härva hon befann sig i. För den saken stod glasklar. Zaahl tänkte inte lämna henne åt sitt öde. Hon hade lyckats nästla sig in utan att ens veta om det, och nu kunde han inte släppa taget. När han låg där med armarna om hennes kropp, oförmögen att ta djupa andetag, förstod han att denna märkliga känsla som börjat gro skulle få honom att kämpa för henne. Nasrin förtjänade inte att hamna i sina farbröders klor för att bli bortgift till en ovärdig man.

    Sättet hon tittade bort varje gång hon försökte möta hans blick sände en spänning genom kroppen. Inte för att det hjälpte henne, men han kunde inte låta bli att se mer intensivt på henne då, om så bara för att inte missa dessa små tecken som bara matade viljan att få vara nära henne. En stött suck lämnade Zaahl då Nasrin synade hans ursäkt, men mer än så fick han inte ur sig då hennes beröring fyllde honom med värme nog att kunna avvärja kölden hela natten. Faktumet att hon sökte sig till honom ytterligare fick ett nöjt leende att spricka upp i hans ansikte. Han hade skyddat ett helt folk förut, och ändå hade han aldrig känt sig så tillräcklig som nu.

    “Låt oss hoppas det, för jag kan tänka mig att upprepa det här,” mumlade han mot hennes hjässa och lade armarna tätare kring henne, bedjandes att hans värme skulle vara nog för henne. I bakgrunden hörde han sprakandet av den döende elden, det svaga suset av ökenvindarna och riddjurens stundvisa rörelser. Tillsammans med Nasrins andetag var det allt han behövde för att trött sluta sina ögon.

    “Sov gott, Nasrin.”

    Gryningen kom och Zaahl blinkade några gånger innan han insåg att han ännu höll om Nasrin. Armen värkte efter att ha tagit plats som hennes kudde hela natten, men det var det värt. Efter en snabb dubbelkoll med blicken svepande över deras knapphändiga läger pressade han läpparna mot hennes hår och strök ena handen över det. Öknen hade inte varit snäll mot någon utav dem, men ändå njöt han av att kamma fingrarna genom lockarna och att dra in hennes doft.

    “God morgon,” sade han med morgonhes röst. “Jag tror vi måste röra på oss snart om vi ska hinna in och ut ur staden idag.” Zaahl drog sig bakåt en aning för att se på henne, ett leende redan piggt på hans läppar. De hade inte diskuterat dagen egentligen, men han ville väldigt ogärna spendera någon natt där de kunde bli upptäckta. Att inte ta sig in till staden var dock bara dumt. Mat, vatten och rykten behövde de innan de gav sig vidare.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Motvilligt drogs hon ur sin sömn, väckt både av gryningsljuset och rörelsen intill henne. Hon mumlade tyst i protest och begravde ansiktet djupare mot hans varma bröstkorg. Ett ögonblick passerade innan hon vaknade till och insåg att det var Zaahls bröstkorg hon gosat in sig mot. Hennes tidigare fånge.

    Hon blev genast klarvaken och slog upp ögonen. Med en rosig ton på kinderna kikade hon upp på hans leende ansikte. Hans ord tog ytterligare ett ögonblick för henne att bearbeta. Hennes tankar snurrade mer kring den gångna natten än den kommande dagen. Hon låg fortfarande i hans famn. Hon måste ha legat så hela natten, skyddad mot den värsta kylan. Och även om hennes kropp var lite stel kände hon sig… utvilad. På fler sätt än bara kroppsligt. Det betydde dock inte att hon hade någon större lust att lämna hans varma omfamning. Hon kunde inte hjälpa sig själv från att le åt både tankarna och hans leende.

    Tsk, varför ha så bråttom? Det är fortfarande tidigt,” mumlade hon lågt, slöt ögonen och rättade till sig som om hon faktiskt tänkte somna om. Men det nöjda leendet på hennes läppar ersattes snart av en missbelåtet min och hon öppnade ögonen igen med en suck. “Men du har rätt,” erkände hon och drog sig motvilligt ur hans famn. Hon kvävde en gäspning medan hon satte sig upp och lät blicken svepa över deras lilla läger innan den föll tillbaka på Zaahl.

    “Jag har tänkt på en sak…” började hon samtidigt som hon drog fingrarna genom sina mörka lockar för att reda ut dem. Med tankfull blick studerade hon honom innan hon fortsatte, “Jag tror det är bäst att vi inte berättar sanningen om hur vi träffades. Vi borde komma på en annan historia.”

    “Även om några av de andra männen jag reste med överlevt, så är det säkrast om vi har en historia som inte för tankarna till soltopaser.” Hon tog ett djupt andetag, närmast en suck. “Något som får sanningen att låta bisarr och otrolig.”

    Något som skulle få mina farbröder att tvivla på sina mäns ord, lade hon till för sig själv och vände fundersamt blicken ut mot öknen. Hon hoppades innerligt att deras färd ner till handelsstaden skulle gå smärtfritt och att ingen som kände igen henne skulle vara där. Men den allvarsamma minen i hennes ansikte sprack upp av ett leende. Hennes ögon smalnades av med en retsam glimt när hon såg tillbaka på honom.

    “Oavsett vad vi kommer på så tror jag att du behöver nya kläder,” sa hon och hennes blick gled menande till hålet i hans byxben. Hennes blick fästes återigen i hans. “Nya kläder till dig, mat, vatten… och en historia. Vad tror du?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Zaahl satte sig upp och gnuggade sömndrucket ur sina ögon innan han såg på henne med samma intetsägande anlete som han ofta fick när han bara lyssnade eller funderade. Egentligen lyssnade han bara med ena örat, för den svaga strimman av gryningens varma ljus klättrade över horisonten och lade sig mjukt över Nasrins ansikte. Kanske gav andarna honom denna vackra syn som kompensation för kylan som hon lämnat mot hans bröst. Han märkte knappt själv att mungiporna vagt kröp uppåt där han satt och bara tittade på henne – badad i dagens första strålar. Men orden letade sig envist in i hans sinne och Zaahl blinkade sig ur ett fokus till ett annat. Han harklade sig kvickt och försökte låtsas som att han inte fastnat med blicken eller försvunnit i tankarna.

    “Eh, ja, nya kläder är väl en god idé av flertalet anledningar,” sade han till att börja med och sneglade ned på de guld-broderier som löpte över de fina tygerna i hans klädnad. Vem som helst kunde se att han sett bättre dagar, och så även hans utstyrsel, men för den som tänkte ett varv extra skulle man snabbt komma fram till att han kanske inte var vem som helst. Nåja, han hade i alla fall inte sina vackra vapen hängande i bältet längre. De var förmodligen i någon av Nasrins förrådande mäns ägo. Om de råkade ihop med dem igen skulle Zaahl gladeligen återta dem, men för stunden kunde han se fördelen i att inte bära dem när de nu skulle in i handelsstadens myller.

    “Okej, så en historia. Ehm… Ja, vi har ju en del handel med människor här i öknen så det vore en rimlig lögn antar jag. Jag tänker inte skiljas från dig, alltså behöver vi en anledning till varför vi kommer till staden tillsammans. Så vilken roll ska jag spela?” Han såg på henne med en ny intensitet i sina gyllene ögon. “Din kompanjon? Kanske en annan vilsen efter stormen som du valt att slå följe med för extra säkerhet? Eller kanske en make?” Zaahl höjde hakan med ett flin lekande på läpparna, men dröjde inte allt för länge med ögonen fästa i hennes den här gången utan reste på sig och började försöka ordna någon form av frukost att tugga på samt borsta av hästarna och kamelen. Kanske skulle deras riddjur kännas igen om Nasrins män hunnit till staden innan dem, men inte kunde de lämna dessa ytterst nödvändiga djur. När hans hand svepte över den bruna märrens hårrem högg hon efter honom och han gav henne en sur blick tillbaka. De måste sett ut som två bråkade småbarn. Ur sadelväskorna på marken fiskade han upp vad som verkade vara de sista bitarna torkat getkött, kastade dem till Nasrin och tryckte själv i sig ett par mandlar. De fick helt enkelt fylla magarna senare.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Zaahl hade rätt i att de behövde en trovärdig anledning till varför de reste tillsammans – både nu och senare. Handelsstaden kunde mycket väl krylla av män som var lojala till hennes farbröder, men det var ingenting jämfört med den fara som väntade i Talvirah. Nasrin nickade långsamt medan hon övervägde hans ord, blicken sänkt i en fundersam min. Men när han började föreslå roller såg hon genast upp på honom med rynkade ögonbryn. Hon fnös åt hans flin och skakade på huvudet med en oimponerad min. Helt övertygande var den dock inte, för i hennes mungipor spelade ett litet leende som hon inte kunde dölja. Vad hon inte visste då var att hon troligtvis skulle få äta upp sin skepsis senare.

    När Zaahl reste sig för att se till djuren gjorde Nasrin detsamma. Omsorgsfullt började hon att skaka ur sanden ur plädarna. I ögonvrån såg hon hur den bruna märren och Zaahl utbytte något som mest kunde liknas vid hatiska blickar. Det fick henne att skratta tyst för sig själv medan hon rullade ihop plädarna.

    “Jag hoppas det finns socker nere i staden,” sa hon då hon gick fram mot packningen med plädarna under ena armen. Hon var bara någon meter ifrån Zaahl då han kastade getköttet till henne, vilket hon fångade enkelt med sin fria hand. Ett leende spred sig över hennes läppar och hakan höjdes en aning medan hon lät blicken vandra mellan den bruna märren och Zaahl. “Det har hästarna verkligen förtjänat.” Leendet hade blivit större, nästintill illmarigt. Hon satte sig på huk vid packningen, men lät blicken vila på honom ett ögonblick längre innan hon började stuva undan plädarna i sadelväskorna.

     

    Solen hade klättrat en bit på himlen när de var redo att ge sig av. Nasrin hade knutit sin sjal runt huvudet och ansiktet. Endast hennes ögon syntes mellan det mörka tyget. Hon tänkte inte ta några onödiga risker nu när de närmade sig staden.

    Framför dem bredde den ut sig– en brokig, kaotisk samling av sten, lera och tyg, byggd kring den livgivande oasen som hållit karavaner vid liv genom århundraden. Några boningar var uthuggna direkt ur de få klippor som reste sig i utkanten, medan resten av staden bestod av vitputsade lerhus. Smala gränder och öppna torg bands samman av färgglada tygstycken, spända över gatorna för att ge skugga åt både invånare och besökare. Trots den tidiga morgonen kunde de redan höra stadens myller. Röster blandades med ljudet från kameler och tygmarkiser som smällde i vinden.

    Nasrin styrde det svarta stoet närmare Zaahl, blicken vandrande mellan honom och staden. Hon kunde känna hur pulsen steg i bröstet ju närmare de kom och en sorts skräckblandad förtjusning lös i hennes ögon.
    “Officiellt tillhör staden de styrande i Thel Shaen,” sa hon lågt, så att bara han kunde höra. “Men de få soldater som bär Ormdrottningens sigill har ingen verklig makt att skydda karavanerna från de olika klanerna,” fortsatte hon sedan och log bakom sjalen. Det fanns en viss stolthet i hennes röst, något som grundade sig i det där okuvliga inom henne. Hennes folk, nomaderna, skulle aldrig låta sig kuvas helt av kustens härskare.

    “Så… troligtvis kommer både män från mina farbröder och andra klaner att vara här för att kräva betalning av handelsmännen för att beskydda dem,” förklarade hon, ögonbrynen rynkade över hennes ögon då hon sneglade på Zaahl. “Eller… snarare en avgift för att inte bli anfallna när de fortsätter ut i öknen.”

    Hon tvekade inför vad hon skulle säga härnäst och suckade. Blicken vändes mot staden framför dem.
    “Jag tror det säkraste är att vi säger att vi är på handelsresa, men att en del av vår last gick förlorad i stormen,” sa hon till slut, medan hon drog sig till minnes sin skeptiska reaktion på hans tidigare förslag. Hon himlade lätt med ögonen “…Och att du är min make.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    “Socker är bra vintermat,” hade Zaahl instämt. De gav sina hästar socker om vintrarna för att de skulle klara det bördiga gräset där de släpptes på bete i väst om somrarna. Han var inte säker på att den bruna märren, som mer än en gång försökte ta en tugga av honom, förtjänade något sött dock. Hon verkade dessutom ha en försmak för alvblod. Nasrins kommentar fick en avsmalnad blick i utbyte. Retsticka. Bara för att hennes häst var en skänk från andarna själva. Men när de satt i sadeln igen, på väg till staden, tycktes hans häst påminnas om att han visste vad han gjorde i sadeln och visade sig från sin bästa sida. Det var enda anledningen till att Zaahl inte satte sig på kamelen istället.

    Även han dolde sitt ansikte och drog upp sin huva för att dölja sin identitet. Hans långa öron doldes under det mörka tyget, och hans kopparfärgade hår stack bara fram i små flyende stripor kring ansiktet. Ingen skulle kolla snett på dem till en början, då många reste med ansiktet förtäckt. Han visste inte riktigt vad han kunde förvänta sig här, för det var länge sedan han faktiskt besökt en människostad. Det var ett jobb för handelsmän, spioner och andra utsända från hans folk. Inte generaler som förvisso i detta nu ignorerade en lång rad av arbetsuppgifter.

    Blicken sökte sig till Nasrin då hon började berätta om deras mål. Zaahl höll sig tyst, sneglandes mot staden då och då. För att ha varit så emot hans eget folks vis att attackera främlingar tycktes hon inte se problemet i att hennes gjorde detsamma, om än av helt andra anledningar. Mindre hedersamma, om han fick säga det själv. Men inga av de tankarna ljöd han högt, för det spelade föga roll. Han såg inte annorlunda på henne oavsett. Istället bara nickade han som tack för informationen, och de gick vidare till planering för sin vistelse istället. Det lät klokt att de skulle haft en last som försvunnit i stormen, och han skulle just öppna munnen och svara henne när hon hade ett tillägg som fick Zaahls mun att förbli öppen bakom sjalen. Han hade sagt det som ett skämt, nästan helt i alla fall, och hon nappade på det? Han huffade ofattbart innan leendet spreds så pass i hans ansikte att man såg det på hans ögon.

    “Och här trodde jag att din stolthet skulle få för många törnar av att låtsas vara min maka. Men det är nog klokt, vid närmare eftertanke – för om jag förstått er samhällsstruktur rätt kommer fokuset att flyttas från dig om du är en gift kvinna. Galenskap, men vi vore dumma som inte utnyttjar det just nu. Mig känner ingen igen förutom de som reste med oss.” Han sträckte ut ena handen för att klappa henne ömsint på låret. “Men oroa dig inte kära fru, jag kommer att vara en barmhärtig make idag.”

    Ett skratt for ur honom innan stadens folk började möta upp dem längs med vägen de red in på. Allehanda försäljare vid utkanten av staden försökte ropa in dem. En bagare som ville sälja ut morgonens bröd, en skomakare som slog med ett par lädertofflor mot sin lucka i väggen och utlovade bästa skorna i Harmas och en ung herre med suggestiv klädsel som subtilt försökte föreslå… umgänge. Zaahl var inte intresserad utav något, utan hade bara utkik efter en klädaffär. Hästarnas hovar gick inte att höra trots den hårda gatan, då myllret av människor rappt ökade ju längre in bland de ljusa husen de kom. Tygerna vajade ovanför deras huvuden och svalkan i skuggan de skänkte var en välsignelse i den redan varma förmiddagen. Barn till lokalbor sprang hit och dit, störandes hästarnas framfart, och handlare ställde upp sina stånd längs en gata de slutligen kom in på. Det var inte ett utav de stora handelstorgen, men avsides och bra nog för att kanske hitta lite nya kläder.

    “Här!” sade Zaahl plötsligt och gjorde halt vid ett stånd där en gammal dam och en liten flicka sålde både handgjorda smycken och kläder. Damen var blind, men log likväl när hon fick höra från sitt barnbarn att de fick kunder. När Zaahl suttit av sin häst, som genast lade öronen bakåt, sökte han bland plaggen. Vad kunde en mindre betydelsefull handelsman tänkas ha på sig? Han drog fram en blå tunika och vände sig till Nasrin med frågan redan skriven i sina ögon, även om han inte kunde låta bli att orda den.

    “Älskling, vad sägs om den här? Skulle jag vara mer iögonfallande om jag bar en färg som kompletterar mig?” Leendet bakom hans sjal gick från varmt till retsamt.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nasrin ångrade omedelbart sina ord. Hon sköt honom en sur blick, lika vass som den bruna märren brukade ge honom, och hade hon kunnat hade hon gärna huggit efter honom också. Istället blev det en grimas som doldes bakom sjalen, följt av ett lågt muttrande över hur han vältrade sig i sin egen självgodhet. Hon hade en känsla av att han skulle ta tillfället i akt och reta gallfeber på henne. Kanske skulle det ändå sluta med att hon satte tänderna i honom.

    Men hennes irritation skingrades när hennes uppmärksamhet fångades av människorna och staden runt omkring dem. Handelsstaden var en plats av liv och rörelse, en kaotisk blandning av ljud, dofter och färger. Som på något sätt ändå följde sin egen ordning. Efter nästan två veckor i öknen var det en lättnad att åter vara omgiven av andra människor. För en stund glömde hon bort de faror som väntade.

    Hon hade nästan förlorat sig själv i stadens rytm när Zaahl plötsligt drog sig till hennes uppmärksamhet och det stannade vid ett av de många stånden. Hon satt av sin häst och såg sig omkring. De befann sig på en av de mindre gatorna, men det var fortfarande gott om folk som rörde sig där– handelsmän, springpojkar och andra resande, alla upptagna med sina egna ärenden. Längre bort skymtade hon några vakter. De bar det kungliga emblemet, men det var ingen garanti för att deras lojalitet faktiskt låg hos familjen Tenir.

    Men för tillfället verkade ingen bry sig om varken henne eller Zaahl och hon drog tyglarna över stoets hals för att vända uppmärksamheten till de varor som utbjöds. Hennes blick landade omedelbart på de handgjorda smycken som var prydligt uppradade. De var enkla men vackra, gjorda av flätade band, glaspärlor och målade stenar. Deras värde var ringa, men hantverket var omsorgsfullt. Nasrin lät fingrarna löpa lätt över ett av armbanden medan hennes blick svepte över utbudet.

    Zaahls ord fick henne att se upp. Hans ögon lös av retsamhet och hennes ögonbryn drogs ilsket samman. Hon fnös irriterat.
    “Det enda som skulle komplettera dig är en munkavel,” fräste hon och vände demonstrativt tillbaka uppmärksamheten mot smyckena. “Ta vad du vill. Men kanske inte något för iögonfallande,” lade hon till, denna gång med en lägre ton och en snabb, menande blick mot honom. Han var tillräckligt iögonfallande som han var.

    Hon vände sig mot den blinda gumman och den lilla flickan som såg oförstående mellan henne och Zaahl. Nasrins blick mjuknade och hon drog ned tyget som täckte hennes ansikte innan hon log mot barnet.
    “Vi blev tyvärr av med våra mynt–” hon höll fram sin välsmidda dolk med en enkel gest mot ädelstenarna som var infällda i dess skaft– “men kanske kan vi betala med en av de här?” Flickan såg storögt på ädelstenarna innan hon vände sig mot den gamla damen och viskade något i hennes öra. Kvinnan funderade länge, så pass länge att Nasrin kastade en snabb, orolig blick mot Zaahl.

    “Jag kan inte ta emot sådan betalning,” sade hon till slut. “Som ni ser är jag gammal och blind, och mitt kära barnbarn är för ung för att hjälpa mig förstå värdet av ädla stenar.” Nasrin kände hur hjärtat sjönk.
    “Men,” fortsatte damen, “längre ned längs gatan finns både en panthandlare och juvelerare. Om det inte är för mycket besvär så kan ni få mynt för era ädelstenar. Och jag lovar er ett bättre pris på varorna. För ert tålamod.”

    Nasrin såg fundersamt mellan damen och den lilla flickan innan hon nickade och skidade dolken. Hon flyttade sig närmare Zaahl, ena handen mot hans arm och sänkte rösten.
    “Det är en bra idé att få mynt. Det kommer att göra allt vi behöver köpa mycket enklare.” Hon såg frågande på honom. “Jag kan skynda mig dit medan du hittar nya kläder.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Munkavel? Zaahl fnös roat och undrade vart den unga kvinnan som sovit i hans famn hela natten tagit vägen. Inte var hon här i alla fall. Men han gjorde inte annat än att skaka på huvudet åt hennes bitska gensvar. Hon hade en poäng i att han inte skulle välja något som drog till sig uppmärksamhet, så motvilligt vek han ihop plagget och lade tillbaka det. Att det fanns en annan mening bakom hennes ord gick rakt över huvudet.

    När Nasrin vände sig till damen och flickan, som förväntansfullt tittat på dem och deras riddjur, stelnade han till då dolken lades fram som möjlig betalning. Blicken flackade upp till hennes ansikte – hans ögon stora av förvåning. Han särade på läpparna för att säga hennes namn och be henne hejda sig, men inte kunde han yttra hennes identitet här bland alla människor. Hon behövde verkligen inte ge bort sin vackra dolk som utan tvekan hade ett mycket högre värde än klädesplaggen de nu stod och tittade på. Bara en utav stenarna skulle vara gott nog för att köpa upp allt den gamla damen hade sytt. Ovanpå det fanns det säkert en historia bakom ett sådant fint vapen, vare sig det var en gåva eller arvegods, eller om hon så köpt den till sig själv – vilket han i så fall allra helst ville höra om. Med tanke på hur ofta hon använde den måste den stå henne kär hur den än kom att hamna i hennes händer. Zaahl såg bekymrat på henne, tog ett djupt andetag och kastade en blick på kläderna som skulle kunna få honom att passa in, samt byta ut hans trasiga byxor.

    När Nasrin lade handen om hans arm och talade för enbart hans öron sneglade han ned på dolkens fina handtag innan han mötte hennes blick.

    “Jag kan inte med gott samvete låta dig göra dig av med din dolk för att jag ska ha nya kläder. Och vad hände med att jag aldrig ska lämna dig?” Han förvånades över sårbarheten i sin egen röst. Med ens samlade han sig, gav flickan ett ursäktande leende innan han grep tag om tyglarna till märren samt Nasrins ena hand och började vada genom folket omkring dem. Stoets svarta mule kom konstant närmare i ett försök att nypa till honom, men Zaahl låtsades knappt om henne. Fokuset låg på Nasrin.

    “Om du verkligen vill kan vi byta in den, men om den har betydelse för dig löser vi det på annat vis. Jag har vapen att byta in, en klädnad med guldbroderier och vi skulle nog kunna klara oss på två djur. Sedan finns det ju andra sätt att lösa problemet, men det drar eventuellt mer uppmärksamhet om man inte är tillräckligt klåfingrig.” Han gav henne ett slugt leende som förvisso doldes bakom sjalen, men ögonen förtäljde tillräckligt. Det kändes märkligt att ha gått från att kräva mycket i utbyte mot den stora tjänst han gjorde henne, till att nu inte ens vilja ta emot vad hon var villig att offra. Hela Zaahls inställning till Nasrin hade förändrats.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nasrin såg förbryllat på Zaahl, ögonbrynen rynkade i oförståelse. Vad menade han…? Det hon hade sagt dagen innan…? Men innan hon hann fundera vidare grep han tag i hennes hand och ledde henne bort från damen och den lilla flickan. Hon hann knappt kasta en ursäktande blick över axeln innan de försvann in i myllret av människor.

    “Zaahl–” började hon, men avbröts när han istället började tala om andra sätt att få tag på pengar. Hennes blick flackade ner mot dolken, men for genast upp till honom igen när han antydde stöld. Ögonen smalnade, och hon knuffade honom lätt i sidan medan de gick.

    “Vi ska inte dra till oss mer uppmärksamhet,” väste hon. Som om hennes egna ord påminde henne om att vara försiktig, drog hon snabbt upp sjalen igen för att dölja sitt ansikte. Instinktivt svepte hennes blick över folkmassan omkring dem, men ingen verkade ha lagt märke till henne – än mindre känt igen henne.

    Eller? Kanske var det bara hennes egen oro som spelade henne ett spratt. Eller bara den överväldigande staden och myllret av människor efter en sådan lång tid i öknen. Men plötsligt kändes det som om det visst var någon som hade ögonen på dem.

    “Det är för riskabelt att sälja något av djuren,” sa hon lågt medan de banade sig väg genom de trånga gatorna. “Om någon får en tillräckligt bra titt på märkningen kan de känna igen dem.” Hon lutade sig närmare Zaahl medan hennes uppmärksamhet fortsatte att vara riktad mot omgivningen. Längre bort skymtade hon vakterna igen.
    “Jag har inga problem att offra en eller två av ädelstenarna om det hjälper oss,” fortsatte hon och mötte hans blick, hennes ögon varma av leendet som doldes bakom sjalen. “Det viktigaste är att vi gör det snabbt och utan att dra till oss uppmärksamhet.” Dessutom kommer vi säkert behöva dina vapen. Men de orden yttrade hon inte högt, även om de syntes i hennes blick som åter flackade mot människorna omkring dem. Egentligen ville hon varken byta bort eller förstöra dolken. Fingrarna spändes kring stoets tyglar och hon bet ihop käkarna vid tanken. Men det var deras bästa alternativ. Och någonstans inom sig visste hon att det var hon som behövde göra uppoffringar, särskilt med tanke på hur villkorslöst Zaahl hade valt att hjälpa henne.

    “Där..!” Nasrin kunde skymta skyltar längre fram, precis som den gamla damen hade sagt. Hon nickade diskret i deras riktning. Byggnaden var ingen enkel handelsbod, utan ett av de vitputsade husen. Ett diskret men ändå tydligt tecken på att verksamheten där inne var mer än bara vanlig handel.

    “Gå in du, det är nog bäst,” sa hon när de stannade framför dörren. “Jag håller i djuren här utanför.” Hans tidigare ord ekade i hennes huvud och hon vände blicken från dörren till honom igen. “Jag stannar precis här,” försäkrade hon, rösten mjuk. “Så du lämnar mig inte.”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Zaahl kastade en sned blick på Nasrin som var en större tråkmåns än han anat, men det var också mycket mer på spel för hennes del så han kunde köpa hennes ovilja att ta vad som skulle kunna bli snedsteg. Han vände blicken mot märren som pressade sig mot honom utan någon som helst respekt i ett försök att undvika havet av människor.

    “Om vi är så rädda för att de ska kännas igen borde vi lämnat dem i utkanten av staden,” mumlade han för sig själv och tänkte att det kanske inte gjorde något om de gjorde sig av med hans ilskna sto. Hon kunde gott få förpesta någon annans liv. Å andra sidan var det en välsignelse att få rida. Zaahl kände sig otroligt färdig med att gå efter att ha blivit släpad genom kilometer efter kilometer av Nasrin. Han förblev tyst när hon talade, även om hans uppmärksamhet tydligt var med på noterna samtidigt som han hade koll omkring dem hela tiden. Snart nog stannade de utanför byggnaden, halvt täckta av skugga, och han tog ett djupt andetag. Han gillade inte alls idén på att lämna henne ensam, men det fanns en gräns till hur mycket han orkade säga emot denna envetna kvinna. Att hon inte skulle få styra efter sin far var ett sant slöseri. Allt han fick ur sig var ett missnöjt grymtande innan han tryckte stoets tyglar i händerna på henne, för att därpå dra en kniv från bältet och rycka åt sig hennes dolk i en rörelse som likväl kunde varit lika flytande som vatten. Ibland sken hans graciösa natur igenom det som härdats av öknen. Skakandes på huvudet med ett djupt andetag knackade han till hjaltet och vrängde sedan ur två ädelstenar med hjälp av knivspetsen.

    “Synd på ett så fint vapen, men om det är vad du önskar, älskling, så ska jag få det gjort.” Han klev in nära henne och skidade långsamt hennes dolk tillbaka vid hennes höft, hela tiden med blicken spänd i hennes. “Gå ingenstans och ropa om det är något.”

    Det sista kom ut bra mycket mer allvarligt och med det slängde han en sista blick omkring dem innan han gick in med ädelstenarna i ena handen. Inte förrän han gått in drog han av sig sjalen för ansiktet.

    Fem minuter passerade. Människor möttes för att handla, prata och göra affärer överallt – i varje vrå. Det var ett ypperligt tillfälle för någon att smyga fram genom myllret. Hon gömde sig i skuggorna, flöt längs med ryggar på ovetande personer fullt upptagna med annat och strax kom hon ljudlöst upp bakom Nasrin. I en kvick svepande rörelse hade hon ett kallt blad mot hennes hals och lutade sig in för att viska i hennes öra.

    “Din resa slutar här. Vi tar tillbaka de som tillhör oss,” väste en kvinnlig röst med en hint av att vara len likt honung när hon inte hade avsmak på tungspetsen. Nära inpå kunde man känna hennes doft, en underlig och kryddig form av parfym som tycktes sitta ingrodd i de färglösa kläderna. Bladet pressades hårdare mot strupen.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det var med blandade känslor som Nasrin betraktade hur Zaahl metodiskt vred ur ädelstenarna ur dolkskaftet. Bakom sjalen drog hon lite uppgivet på mungipan. Hon hade haft dolken i flera år, och hon skulle ljuga om hon påstod att den inte betydde något för henne. Men det här var deras bästa alternativ. Och när hon väl bestämde sig för något, fanns det få som kunde få henne att ändra sig.

    Ånger kände hon dock inte över dolken. Nej, den enda ånger hon hade var över sitt eget förslag att posera som hans hustru. Han ville verkligen att hon skulle få äta upp det. Hon skulle till att fräsa något åt honom men orden fastnade i halsen när han kom så nära inpå. Det knöt sig i magen och hon blev alldeles stilla. Hennes blick mötte hans, men det var inte utan ansträngning hon lyckades hålla kvar den intensiva ögonkontakten. När han slutligen såg sig omkring andades hon tyst ut. Ett andetag hon inte ens varit medveten om att hon hållit inne.

    Tsk, var inte orolig. Vad kan hända?” sa hon efter honom, rösten retsam och nästintill arrogant. Hennes blick dröjde vid dörröppningen innan hon vände den till riddjuren. Särskilt den sura märren vars tyglar hon nu höll i. Ögonen smalnade i ett tyst hot om att stoet skulle hålla sig i schack.

    Medan hon väntade började tankarna vandra till vad som väntade härnäst. De var knappt en dagsfärd från Talvirah. Om de kunde ta sig ut ur handelsstaden inom några timmar skulle de vara framme innan solen gick ner nästa dag. Hon kom på sig själv med att undra vad Zaahl skulle tycka om hennes hem, vad hon skulle visa honom. Det fick henne att le för sig själv.

    Men leendet förvandlades till en förvånad flämtning när hon plötsligt kände stål mot sin hals. För ett ögonblick var hon säker på att det var en av hennes farbröders män. Att hennes resa var över. Att de hade sett henne och nu skulle ha ihjäl henne. Ilska bubblade upp i henne. Hon vägrade dö i någon smutsig gränd.

    Men så insåg hon det som inte stämde överens med den bilden. Rösten som talade var en kvinnas och blandade sig med en kryddig parfym. Det fanns en hint av en dialekt hon kände igen, även om hon inte kunde säga från vart. Det hejdade henne från att göra något dumt och hon höjde långsamt händerna i en avvärjande gest.

    “Om jag har tagit något från dig,” sa hon lågt, rösten darrande av något som kunde misstas för rädsla, “så varsågod att ta tillbaka det.”

    “Du behöver inte hålla en kniv mot min strupe för det,” fortsatte hon sedan, rösten högre. Högre än vanlig samtalston men fortfarande skälvande. Men det blev tydligt nu att det inte var av rädsla, utan av ilska. Hennes blick flackade mot dörren. Hade Zaahl hört henne? Vågade hon ropa efter honom? Bladet som trycktes mot hennes strupe fick henne att tveka och tankarna spann febrilt efter en lösning ur situationen.

Viewing 12 posts - 81 through 92 (of 92 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.