Nasrin var inte sen att följa hans skarpa uppmaning och gjorde inte något motstånd när han drog med sig både henne och kamelen in i det lilla huset. Tvärtom skyndade hon sig, för att stanna ute i det öppna var inte ett alternativ. Innan ännu en pil hann avfyras hade de hunnit in i huset och kamelen brölade oroligt där den vankade av och an i ett av hörnen.

Hennes blick flackade mellan det skrämda djuret, Zaahl och den brunnen där ute. Hennes andhämtning var snabb och hjärtat rusade i bröstet. Pulsen slog så hårt att det bultade i huvudet, en smärta som tidigare kommit krypande av den gassande solen och som nu förstärktes.

“Hur ska jag kunna veta det?!” fräste hon åt hans dumma fråga och skyndade fram mot kamelen. Djuret högg upprört mot henne då hon närmade sig och det var inte utan visst besvär som hon lyckades ta fram sin egen båge och kogret med pilar. Kamelen snurrade hastigt runt och hon fick ta några snabba steg åt sidan för att inte bli nedtrampad. Med båge och koger i hand skyndade hon tillbaka till Zaahl och sjönk ned på knä vid husväggen.

“Jag borde inte ha litat på dem,” muttrade hon ilsket medan hon snabbt strängade bågen. “De kommer få möta ett öde värre än piskan för det här.” Rösten var sammanbiten och ansträngd men vreden som kokade i henne hördes tydligt. Men när hennes blick föll till kogret sjönk hennes mod. Hon såg tillbaka till Zaahl med allvarlig min.

“Det här och dolken är allt vi har.” För att understryka situationens allvar satte hon kogret mot väggen bredvid sig. Ur det stack endast två fjäderbeklädda pilar upp. Två. Hon hade inte tänkt på det när hon i all hast packat innan de flydde från stormen dagen innan. Insikten slog hårt och hennes huvud dunkade när allt värre då hon försökte hitta en lösning på deras situation.

Allt detta; det ena kaoset efter det andra. Hon hade visserligen önskat att något skulle hända för några dagar sedan, men inte detta. Inte att nästan slukas av ökensanden två gånger, bli skallad- det också två gånger-, fastna i en sandstorm och nu förrådd av de hon färdats med. Ett plötsligt, bittert skratt lämnade henne och hon lutade sig tillbaka mot väggen med en trött suck.

“Aja, de kan inte ha så många fler pilar än vi—” Hon avbröt sig själv. Blicken for instinktivt mot dörröppningen innan hon åter såg på Zaahl. De hade skjutit så slarvigt, dessutom endast en pil åt gången, trots att de verkade så fast beslutna att döda henne.
“De kan omöjligt vara alla fem,” sa hon lågt och nickade långsamt. “Skytten är för dålig. Två av männen jag reste med skulle träffa ögat på en huggorm, även om deras egna ögon var förtäckta.” Hennes blick gick från öppningen till Zaahl. Andhämtningen fortfarande ansträngd, men i hennes ögon brann fortfarande den där okuvliga lågan. Hon vägrade att låta vem eller vilka det än var att vinna.

Nasrin var snabbt på fötter när kamelen trängde in Zaahl mot väggen. Hon hann ta ett par steg mot dem innan en befallning på ett främmande språk fick kamelen att lägga sig ner. Förbryllad lät hon blicken vandra mellan djuret och Zaahl, som långsamt tog sig bort från den. Det fanns ingen tid att reflektera över det nu, men det blev tydligt att det fanns mer hos honom än kungliga kusiner och förmågan att kontrollera öknen runt dem.

Hon backade upp mot väggen igen och lät blicken flacka mellan dörröppningen och Zaahl, som nu satt på knä. Fingrarna gled över bågsträngen medan hennes puls rusade i en blandning av ilska, rädsla och förväntan. Orolig för att någon skulle dyka upp runt hörnet sträckte hon sig efter en av pilarna. Hon skulle precis säga något när Zaahl öppnade ögonen.

Instinktivt gick hennes blick mot öppningen. Bakom klippan till vänster. Hans retsamma ord fick henne att vända tillbaka blicken till honom, så hastigt att håret for runt axlarna på henne. Förolämpningen fick den effekt han hade önskat. Med en fnysning gav hon honom en sur blick med avsmalnade ögon. Det var dock inte utan att ett litet leende kunde anas på hennes läppar.

Hon tog ett djupt andetag för att stilla sitt rusande hjärta och svalde mot torrheten i munnen då hon la an pilen. Bakom klippan till vänster. Hon slöt ögonen och upprepade orden tyst för sig själv, ett mantra medan hon andades djupt. Det fanns ingen tid att sikta noggrant, samtidigt som hon inte hade råd att missa. Med fingrarna strykande över pilens fjädrar öppnade hon ögonen, höjde bågen och tog ett steg fram i dörröppningen.

Hennes blick fann genast siluetten mellan klipporna och utan att tveka lät hon pilen flyga. Så snart hon sköt klev hon tillbaka och tryckte ryggen mot väggen. Ett smärtfyllt stön hördes och ingen pil sköts tillbaka mot dem. Hon visste att hon träffat. Andhämtningen blev åter snabbare och hennes blick sökte Zaahls för bekräftelse.

Då hördes en röst mellan klipporna.

“Alv…!” Rösten var ansträngd men tydlig. “Du kan ge dig av och ingen kommer att skada dig. Gå hem. Vi har inget otalt med dig.” Rösten tystnade, som om talaren behövde samla sig. “Ge dig av och lämna Nasrin till oss.”

“Vad hon än har lovat dig är det en lögn. Ljuga och bedra är det enda hon kan. Har hon snyftat och pratat om att skona folket från krig?” Ett hest, glädjelöst skratt studsade mellan klipporna, följt av några sekunders tystnad. “Hör mig när jag säger det; den enda som orsakar krig är hennes far! Och hans dotter kan bara så split och orsaka lidande…!”

Nasrin bet hårt ihop käkarna mot vreden som kokade i henne.
“Lögn!” skrek hon ilsket och la an den andra pilen. Hennes ögon brann av raseri. “Jag ska skära ut tungan på dig för de orden!” Hennes röst darrade av ilska medan hon drog pilen mot strängen. Hon skulle inte låta någon komma undan med en sådan bespottelse.

Vänta här. Det var inte orden hon förväntat sig från Zaahl. Om han hade mött hennes blick hade han sett ilskan som nu riktades mot honom. För ett ögonblick övervägde hon att sätta pilen i ryggen på honom när han lämnade henne i huset. Men hon bet tillbaka impulsen, så hårt att hon fick blodsmak i munnen. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Män gick inte att lita på – varken människor eller alver. Det knöt sig i bröstet på henne vid insikten. Framförallt den insikt att hon varit alldeles för naiv.

Minuter passerade och hon försökte då och då kika ut för att se vad som försiggick, men utan framgång. Hennes blick flackade mellan öppningen och kamelen. Om hon var snabb kanske hon kunde använda den som skydd och fly in bland klipporna? Men hon avfärdade tanken nästan lika snabbt. Utan vatten skulle hon inte komma långt.

Ljuden som ekade mellan klipporna drog till sig hennes uppmärksamhet och med pilen redo mot strängen vågade hon sig på att se ut genom öppningen. Lättnad sköljde över henne då hon såg Zaahl komma släpande på den förrädiska mannen. Ett djupt andetag lämnade henne och hon tog ett steg ut ur huset– bara för att tveka vid dörren. Hennes blick gick från Zaahl till mannen han släpade och vidare upp mot klipporna som omgav dem. Den tidigare insikten om hennes naivitet gjorde sig påmint och hon rörde sig ut i det öppna med avvaktande steg.

Pilen låg fortfarande mot strängen, även om hon höll bågen sänkt. Hon stannade några meter ifrån dem och lät blicken vila på Zaahl några ögonblick innan den sjönk till mannen, vars huvud var tvingat uppåt av Zaahls grepp. Trots blodet som rann från hans ansikte och bröst flinade mannen mot henne.

“Ta den om du kan, shayzadi,” hånade han med ansträngd röst. “Tysta den vars sanning du inte klarar av att höra.” Vreden blossade upp inom henne igen. Hon tog ett steg framåt och sänkte handen till dolken i sitt bälte.

“Tyst, förrädiska svin!” fräste hon. Mannens reaktion gjorde bara hennes ilska värre. Han skrattade i ett hest, plågat ljud som övergick i rossliga hostningar. Hennes fingrar slöt sig hårdare om dolken, och till sist drog hon den och pressade den mot hans strupe. Skrattet tystnade, men hans blick var hatisk då han såg utmanande på henne.

“Förrädisk?” väste han och hostade igen. “Din far tappade sina mäns lojalitet för länge sedan.” Hans smärtor tycktes plåga honom svårt, men någon rädsla för dolken mot halsen visade han inte.

Och varför skulle han? Nasrin visste att hon inte skulle klara av att följa upp sina ord eller hot. Det hade hon redan bevisat några dagar tidigare. Att avfyra en pil på avstånd var en sak. Men att möta någon öga mot öga och orsaka dem skada med sina egna händer? Det var något helt annat. Tvekan speglades i hennes ögon när hon gav Zaahl en hastig blick. Mannen märkte det genast och rosslande började han att skratta igen.