Nasrin hade alltid gillat att slå läger ute i öknen. Det var någonting speciellt att sitta runt lägerelden som värmde i den kyliga natten, medan öknens tomrum bredde ut sig runt omkring en. Att få dela te och lågmälda samtal under den stjärnklara himlen till ljudet av vinden som rasslade mjukt i sanden. En längtansfull suck lämnade henne där hon satt. Om ändå sällskapet var bättre. Hennes gröna blick vandrade uttråkat mellan männen som följt med henne på denna exkursion. Deras enda syfte var att skydda henne om de skulle råka på något rövarband eller illasinnade ökenalver. Att försöka ha en konversation som höll någon form av mening eller intellektuell färdighet var omöjligt. Nu satt de istället sinsemellan och delade samma historier som kvällen innan och kvällen innan det. Uttråkat himlade hon med ögonen. Om bara något intressant kunde hända. De hade varit ute i öknen i nästan en veckas tid nu.

Deras läger var inte stort, endast tre tält, där det största var där hon sov och de andra två, mycket mindre, fick männen dela på. Men något annat var inte tänkbart för den enda dottern till Sheik Muhsin Goray, ledaren för Gorayklanen bland nomadfolket som levde i Harmasöknen. Nasrin gäspade och reste sig från sin plats vid lägerelden och gick med lätta steg bort till riddjuren. Kanske de skulle vara bättre sällskap. Där låg några kameler och tuggade slött, men de hade också några hästar med sig. Kameler var utan tvekan bäst lämpade för att ta sig genom öknen, men de var långsamma och hästarna de hade med sig var lätta, snabba och väl anpassade till det karga landskapet. Djuren verkade lugna och hon grävde fram en näve korn ur en sadelväska för att erbjuda till en av hästarna. Ett svart sto som nosade försiktigt mot hennes hand innan den väl började tugga i sig av kornet. Hon strök stoet över den silkeslena pannluggen och pratade lågt till henne. Såhär borta från lägerelden var nattluften kall och hon drog sin sjal tätare om axlarna och det mörka hårsvallet. Stoets tuggande var rogivande och hon lyfte blicken ut över dynorna som lystes upp av månen. De borde snart vara framme i ökenalvernas rike och snart komma fram till deras mål…

Hennes tankar måste ha vandrat för en stund men då stoet frustade och backade undan kom hon tillbaka till nuet.

“Lugn, vad är det med dig…?” hon strök stoet över halsen med djuret kastade med huvudet och tog ytterligare ett steg tillbaka. Även kamelerna verkade upprörda över någonting och reste sig mödosamt från sanden. När hon vände sig tillbaka mot lägerelden fastnade hennes blick på något som rörde sig i sanden. Nej. Det var sanden som rörde sig. Innan hon hann ropa till männen utbröt det tumult när män, kameler och hästar i panik försökte undkomma slukhålet som öppnats under deras läger. Nasrin hörde skriket från en av männen som inte hann undan men vände sig inte om för att se vem det var utan snubblande skyndade hon sig till en plats där sanden var stilla under hennes fötter.

Hennes hjärta bankade hårt i bröstet och hon såg sig förvirrat omkring på männen som räddat sig undan slukhålet. Någon pekade bort mot sanddynerna och ropade något om att det var en attack. Hennes blick gick instinktivt åt det hållet och mycket riktigt kunde hon se ett par figurer snabbt röra sig över sanden. Några av männen försökte fånga in hästarna för att ta upp jakten på ogärningsmännen. Men om de verkligen skulle hinna ikapp dem var tveksamt. Nasrins förvirring gick över till en brinnande ilska. Med vild blick såg hon sig omkring efter något och hennes blick fastnade på det koger pilar och bågen som fortfarande låg intill en av sadlarna. Hennes far må ha skämt bort henne med ädelstenar och fina tyger. Men hon hade också fått lära sig att jaga med både falk och pilbåge. Med en blick mot de flyende i fjärran tog hon beslutsamt upp bågen och la an en pil. Hon drog tillbaka strängen och lät pilen flyga iväg. Miss. Hon bet ihop tänderna och la an ytterligare en pil. Hon kunde se hur en av de flyende kom över krönet på sanddyn. I ett försök att stilla sitt bankande hjärta andades hon ut, siktade och släppte iväg pilen. Denna träffade sitt mål och adrenalinet brände genom hennes kropp i ett segerrus. I månens sken kunde hon se hur den andre gjorde ansats att hjälpa sin kompanjon och hon drog snabbt ytterligare en pil, fylld av övermod från sin tidigare träff. Men innan hon hann släppa iväg pilen försvann figuren bakom sanddyn. I närheten hade några av männen lyckats fånga in ett par hästar och med sablar och långa piskor redo kastade de sig nu upp på djuren för att skynda fram till den skadeskjutne.

Nasrin såg sig omkring, blicken sökandes efter en häst eller kamel som kunde ta henne till sitt jaktbyte. När det nu äntligen hände någonting skulle inte männen få ta på sig äran. En av männen hade ännu inte gett sig av på den häst han fångat in och hon slängde kogret över ena axeln innan hon skyndade sig mot honom.

“Ge mig hästen…!” beordrade hon honom innan han kommit upp på dess rygg. Djuret var stressat och ögonvitorna syntes, men utan att tveka tog hon tag om dess man och svingade sig upp på dess rygg. Det var knappt så att hon hann fatta tag om tyglarna innan hon sporrade hästen ut i öknen efter de andra.

Männen cirkulerade runt den skadeskjutne med dragna sablar och piskor som ven genom nattluften tillsammans med häcklande ord och svordomar. De avvaktade inte med något regelrätt anfall för Nasrins skull, tvärtom verkade de inte belåtna över att hon anslöt sig till dem. Nej, deras försiktighet skylldes deras ovisshet om vad den skadade var kapabel till. Nasrin stannade en kort bit bort och drog en pil som hon lät vila mot bågen. Hennes blick gick från männen till den mörka siluetten i mitten. Ilska flammade återigen upp i hennes bröst över dessa mäns inkompetens.

“Vad väntar ni på? Ta fast kräket!”

Ökenalver. Det sög till i magen av en sorts skräckblandad förtjusning då Nasrin insåg att de var allt närmare sitt mål. Språket som spottades fram var främmande men utan tvekan det som talades av ökenalverna. Och trots att hon av sammanhanget förstod att det inte var några trevligheter som for ur munnen på alven kunde hon inte annat än att le självbelåtet. Hon hade länge funderat över hur de skulle nå sitt mål och få en ökenalv att hjälpa dem. En fråga som nu verkade lösa sig självt genom att hon lyckats skadeskjuta en som de senare kunde tvinga fram information ur.

Men hennes segervissa uttryck suddades snabbt ut då sanden runt alven steg upp i en virvelvind. Männen runt omkring henne hade gjort ansatts att följa hennes order, men deras hästar skyggade undan för sanden som piskades upp runt omkring dem. Tumult utbröt återigen då männen ropade och drev på de skrämda djuren att bli kvar och fortsätta cirkulera alven. Hennes egna häst reste sig på bakbenen och kastade med huvudet då den försökte ta sig undan anstormningen. Utan sadel och med bågen i ena handen var det svårt att både hålla sig kvar och mana på hästen framåt. Med ett tvärt kast från hästen slängdes hon av och landade framstupa ned i sanden. Pilarna for ut ur kogret och hon gav ifrån sig ett ilsket rop som dränktes i dånet från vinden. Sanden sved i ögonen och hon drog sjalen över mun och näsa då hon stapplade upp på fötter.

Ilskan kokade åter i hennes blod och med armen höjd över ögonen trotsade hon virvelvinden och fortsatte framåt. Inte en chans att hon skulle låta denna möjlighet gå till spillo. En skugga vid hennes sida uppenbarade sig som en av hennes män, även han till fots, men med samma beslutsamhet som hon. De utväxlade blickar som sa att de tänkt samma sak, även fast hon anade frustrationen över att hon gett sig in hetluften på detta sätt. Något hon ignorerade totalt.

Genom den vinande sanden kunde de snart urskilja konturerna av ökenalven i mitten av stormen. Vissheten att målet var nära gav henne förnyad kraft som gjorde att hon tillslut lyckades ta sig igenom barriären av vind och sand. Triumferande sträckte hon sig efter en pil. Men kogret var tomt och för bråkdelen av en sekund insåg hon att hon nu stod öga mot öga med en ökenalv utan något medel att försvara sig. Om det inte vore för mannen som också tog sig ut ur den virvlande sanden hade hon nog känt fruktan, men till det snärtande ljudet av hans piska fann hon åter sitt mod.

“Ge upp, alv, du kan inte vinna med dina patetiska små tricks!” hennes röst var fylld av det övermod hon kände och adrenalinet rusade i kroppen. Hon hade aldrig varit i en sådan situation tidigare och aldrig hade hon känt sig så levande som nu. Med en blick manade hon mannen att göra ett utfall med sin piska. De visste inte vad alven var kapabel till, men bara om de kunde få virvelvinden att upphöra skulle de andra komma till deras undsättning och säkerligen kunna övermanna honom.

När virvelvinden la sig var det som att hörseln kom tillbaka och det var först nu som hon insåg vilket oljud den orsakat. Genom damm och sand som fortfarande hängde i luften uppenbarade sig nu resterande av hennes män, några till fots, några på hästryggen. Nasrin tog ett steg tillbaka för att ge plats åt dem då de tog sig an alven. Med ena handen mot höften såg hon belåtet mellan männen och hennes byte. De var inte helt odugliga trots allt. Hennes blick sänktes till alven som blängde på henne. Ett triumferande leende spred sig på hennes läppar då hon tog ett par steg närmare.

“Patetiskt,” upprepade hon för att sedan ge en blick till männen som höll honom nere. “Bind honom,” beordrade hon och backade återigen ett par steg för att betrakta männen som började bakbinda hennes byte.
“Shayzadi, jag tror det är bäst om vi slår ihjäl den här-” började en av männen men avbröts av ett –tsk– från Nasrin. Den av männen som tagit sig igenom virvelvinden med henne klappade till den första mannen i bakhuvudet. Det fick Nasrin att fnysa men med ett snett leende såg hon ned på den bakbundna ökenalven.
“Han kommer komma till nytta,” sa hon kort och höjde nonchalant på hakan innan hon vände sig bort mot dit deras läger en gång varit.

***

Det hade tagit större delen av natten för dem att fånga in kameler och plocka samman det som fanns kvar av deras läger. Det hade redan börjat ljusna i öst när de äntligen fått tid att be gudar och andar att ta emot deras fallna vän till dödsriket. Och vid den tiden var det dags att ge sig av för att hinna ta sig vidare innan dagen blev för varm. Men trots den omtumlande natten var alla angelägna om att ge sig av från den plats de blivit anfallna och de hade kommit överens om att ta en omväg för att undvika att eventuella ökenalver kom och letade efter sin kompanjon som nu var i deras grepp. Ökenalven som de nu både bakbundit händerna på, såväl som ett rep runt hans hals som en av männen sedan fäst vid sadeln till sin häst.

Ett par timmar efter att de gett sig av hade solen stigit en bra bit över himlavalvet och nattens kyla hade redan bränts bort. Nasrin satt uppflugen på en av kamelerna och gäspade. En gäspning som både orsakades av nattens tumult såväl som tristess. De rörde sig försiktigt fram, männen tysta och alltid på helspänn. Missbelåtet drog hon på läpparna och såg sig över axeln till ökenalven som de hade på släp. Hon tyglade in kamelen till dess att hon var jämte deras fånge.

“Du vet, du ska vara tacksam att du fortfarande är i livet,” började hon, blicken nonchalant framåt, “Mina män vill se blod. Du hade faktiskt ihjäl deras vän.”

Hon såg slutligen ned på honom därifrån hon satt på kamelens höga rygg. Hon hade inte brytt sig om sin fånge så mycket tidigare, men nu kunde hon inte låta bli att studera honom där han haltade fram. Såret från pilen hade männen visserligen bundit upp, men endast så bra som krävdes för att han skulle kunna gå själv och inte tynga ned något av riddjuren. Kanske skymtades där en glimt av medlidande då hennes blick svepte över såret, men det hade lika gärna kunnat vara solen som spelade ett spratt. Ett litet leende prydde hennes läppar då hon drog undan sjalen som delvis täckt hennes ansikte.
“Man kan säga att du har mig att tacka för ditt liv,” rösten var road över hennes egen påhittighet och de gröna ögonen glimmade illmarigt.

Nasrin kände hur pulsen steg när han inte bara spottade i hennes riktning utan dessutom var så oförskämd att han knappt såg åt hennes håll. Som en kvinna av börd i allmänhet och ensambarn i synnerhet var hon inte van vid sådan fräckhet. Hon fnös. Vilken oförskämd och arrogant alv.

“Mellan oss två är det du om någon som är sinnesförvirrad som tror du är i en position att komma med några hot,” sa hon med en nedlåtande ton och ena ögonbrynet höjt då hon demonstrativt synade honom från topp till tå. Med ytterligare en liten fnysning vände hon bort blicken till öknen som bredde ut sig runt omkring dem.

“Vilket bevisligen är fallet eftersom du underskattat oss-” hon slängde en kort, menande blick mot honom och repen som band honom- “Fler än en gång. Men du behöver inte oroa dig, vi kommer nog slå läger snart, eftersom värmen tycks påverka dig så mycket.” Hon log ett falskt leende och höjde arrogant på hakan. Förnärmelsen över hans tidigare fräckhet fick fortfarande hennes hjärta att slå hårt och begärde att hon skulle ge igen ytterligare. Därför la hon till;

“Jag trodde ökenalver var bättre anpassade till öknen än så. Men det kanske bara är dig det är fel på.”

Utan att kunna hjälpa det log hon självsäkert, blicken fortfarande höjd framåt. En självsäkerhet som inte var helt ärlig, för han hade rätt i att de tog en risk som ännu inte sökt skydd från solen nu när den närmade sig zenit. Men hon visste att männen ville vänta in i det sista för att komma så långt från nattens lägerplats som möjligt. De ville inte riskera att hamna i ytterligare ett möte med ökenalver, särskilt inte samma som attackerat dem under natten. Tanken fick Nasrin att fortsätta i samma spår som tidigare.

“tsk, jag tror jag måste jaga ner en ny, bättre alv. Kanske någon av dina vänner vill göra dig sällskap?” tonen var sockersöt. Med ett lika sockersött leende såg hon ned på honom för att se hans reaktion i hopp om att hon träffat en öm punkt och göra honom upprörd. Att han faktiskt hade uttalat mordiska intentioner bara ett ögonblick tidigare verkade inte stilla hennes vilja att provocera honom.

Till hennes stora förnöjelse verkade den sista kommentaren väcka någon sorts reaktion hos honom och hennes leende blev bredare då han vände blicken till henne. Hon kände hur pulsen steg när hjärtat slog hårdare i bröstet av hans klingande skratt. Reaktionen var inte det hon hoppats på. Det gjorde henne bara mer beslutsam att ta reda på vad som fick honom att tända till.

Hans blick på vattenskinnet gick inte henne omärkt förbi och hon höjde på ena ögonbrynet med en fnysning.
“Trots det verkar du ju fortfarande vara vid gott mod,” svarade hon med nonchalant ton på hans sista konstaterande. Själv hade hon druckit bara för en kort stund sedan och någon törst kände hon inte ännu. Ändå sträckte hon sig efter vattenskinnet där det var fastspänt vid sadeln, en omedveten rörelse driven av hennes lust att provocera honom. Hans fråga hejdade henne dock och det var hennes tur att skratta till. Med ett litet leende som inte kunde beskrivas som annat än högmodigt vred hon på sig i sadeln så att hon var vänd nästan helt mot honom. Det var tydligt att hans fråga fångat hennes uppmärksamhet. Att hans ton varit nedlåtande verkade dessutom ha gått henne helt över huvudet.

“Hitta en Anarindi? Är det så ni kallar er själva?“ frågan var retorisk, men inte nedlåtande, utan endast ett neutralt konstaterande. Hon suckade och skakade på huvudet, leendet kvar på läpparna. “Nej, en person som mig har större mål än så.” Demonstrativt rättade hon till sjalen som låg över hennes mörka hår. Den var av dyrbart material med diskreta och välbroderade detaljer.

“Du borde faktiskt känna dig hedrad,” fortsatte hon i samma högmodiga ton, “Som får ynnesten att vara min fånge.” Hon flinade över sin egen finurlighet, och hon var tvungen att bita sig i läppen för att inte brista ut i skratt. Utan att inse faran i att dela med sig av vem och hennes familj var till någon som hade all anledning att hämnas, och dessutom nyss dödshotat hela hennes sällskap, fortsatte hon.

“Min far är ingen mindre än Sheik Muhsin, Gorayklanens överhuvud. Den rikaste och starkaste av klanerna i Harmasöknen, och jag dess arvtagerska” Det sista var en sanning med modifikation, men hon älskade att krydda historierna om sig själv och sin familj. Hon var ju trots allt där i öknen eftersom hennes far blivit allt svagare med åren och hennes farbröder var ett konstant hot. Att hon skulle bli bortgift till någon avlägsen klan sekunden hennes far gick bort var en detalj hon helt enkelt glömde att nämna.

Den gröna blicken svepte över honom där han gick och hon la huvudet fundersamt på sned. Beroende på vem han var kunde han kanske komma till nytta.
“Mina män skulle därför göra allt för att rädda mig. Dina vänner verkade dock inte lika lojala…” Längre fram utväxlade hennes egna män några ord och hon slängde en kort blick åt deras håll. De verkade som att en av dem hittat en passande lägerplats längre fram som de nu styrde stegen mot.

“… eftersom de lämnade dig trots att de hade god tid på sig att hjälpa dig. Eller såg de kanske chansen att göra sig av med dig?” fortsatte hon då hon åter vände blicken till honom med aningen höjda ögonbryn. Om han var någon högättad eller betydelsefull person skulle hon kanske kunna få det hon sökte i utbyte mot honom. Om inte… ja, då måste hon komma på ett sätt att få honom att hjälpa henne.

Nasrin fnös bort hans kommentar. För henne var det otänkbart att männens lojalitet till henne endast var en form av lydnad. De hade svurit sin trohet och sina liv till hennes far och familj, och edsbrytare var bara något man hörde om i de gamla sagorna. Det var inte naivitet som fick henne att inte tvivla på sina män utan snarare arrogans.

Men någon närmare eftertanke hann hon inte ge åt frågan, då han plötsligt for in i kamelens sida. Hon hann nätt och jämt gripa tag i sadeln för att inte kastas ned på marken då djuret gick ned på knä. Istället för att falla framstupa träffades hon av alvens hårda skallning. Det svartnade till för ögonen och smärtan blixtrade genom hennes huvud. Hennes händer gick av reflex till ansiktet och när kamelen fick fotfästet igen gled hon ur sadeln och landade på svajiga fötter i sanden. För ett ögonblick blinkade hon mot öknens ljus som verkade skarpare än någonsin. Hon kände hur något varmt och blött rann ned för hennes läppar och när hon höll fram handflatorna var de mörka av blod. Hennes tillfälliga förvirring ersattes av kokande ilska och hennes blick gick omedelbart till alven som skrattandes dragits ned på marken.

Marken som nu rörde sig. Precis som den gjort natten innan. Runt omkring ropade männen och drev på sina riddjur. Allt för att ta sig undan. Men Nasrin brydde sig inte om dem. Hon kunde endast se alven framför henne. Om han hade brutit hennes näsa skulle hon ha ihjäl honom. Med snabba steg var hon framme vid honom för att rikta en hård spark mot hans ansikte. I nästa stund var hon över honom, ögonen brinnande av ilska och med blodet som rann från hennes näsa såg hon nog ut att vara allt annat än någon välboren dam.

“Hur vågar du…!?” fräste hon och vred tag om hans hår för att blotta hans strupe, “Oförskämda, arroganta alv…!” Hon hade dragit sin dolk, ett vackert smide med guld och ädelstenar i skaftet, men dess stål blankt och dess spets nu mot hans hals.

För ett ögonblick trodde Nasrin att han skulle ge med sig. Snaran om halsen drogs åt och hon tryckte knivspetsen hårdare mot hans hals för att understryka att hans liv lätt kunde tas ifrån honom. Men sanden slutade inte röra sig omkring dem och ett frustrerat ljud lämnade henne då repet skars av. Hennes blick flackade till mannen på hästen och alla de andra som kämpade mot den sjunkande sanden.

Hans ord fick henne att bita ihop käkarna i en grimas och hon drog hans huvud ännu mer bakåt.
“Någon har redan dött…!” fräste hon, blicken fäst i hans. De gröna ögonen var fyllda av ilska, frustration men nu också oro. Hon tryckte dolken hårdare mot hans hals och såg en rännil av blod då spetsen gick igenom hans hud. Varför gav han sig inte? Det enda som stod mellan honom och döden var ett snabbt drag med dolken. Hennes hjärta slog allt hårdare. Hon behövde göra det snart, annars skulle de alla dö.
“Ge med dig! Är det värt att dö för ingenting!?” bakom den ilskna tonen hördes oron och hennes blick flackade rådvillt, letande efter en lösning. När allt kom till kritan kände hon sig osäker på om hon skulle kunna ta en annan person liv. Även om det bara var en ökenalv. Att slå honom medvetslös kunde hon knappast lyckas med. Så gick det upp för henne och hennes ögon smalnade av i ett slugt leende. Snabbt la hon armen om hans hals i ett hårt grepp och i en och samma rörelse kastade hon sig åt sidan.

Hon landade hårt på rygg och luften slogs nästan ur hennes lungor då han hamnade över henne. Illa kvickt la hon benen runt honom för att hålla honom på plats till dess att någon av männen kunde hjälpa henne. Om hon nu hade förstått det hela rätt, men av det hon sett både under gårdagen och nyss, så behövde alven ha sina händer i sanden för att kunna styra den. Och nu, bakbunden som han var, hade hans händer inte längre kontakt med den.