Zaahl ville slita det belåtna ansiktet av Kahel. Förmodligen kunde man ana det i hans blick som blev kylig då han såg mot mannen. Ändå gjorde han som han gjort varje sekund sedan han hamnat i detta fångenskap. Han kontrollerade sin andning, snärjde sina mordiska tankar och lät den inre tystnaden skölja över honom.

Det var nästan förgäves då Kahel tycktes försöka utöva sin makt över Nasrin också. Zaahl kände hur pulsen steg när han såg den vidrige mannen gripa tag om henne. Under tortyr hade han blivit tränad att utstå och hålla tyst om det inte fanns någon säker utväg, men kunde han verkligen stå tillbaka om Nasrin for illa? De tyglade andetagen blev tyngre—blicken vassare. Men tack och lov släppte han henne. Sedan mjuknade Zaahls blick omedelbart då han följde henne steg för steg tills hon stod framför honom.

Under det hela kunde han uppskatta Nasrins klipska drag. Att hon hade något i baktanken förstod han nästan direkt, men det blev än tydligare när hon talade till honom. Nasrin visste exakt hur man skulle använda soltopasen. Det var dock inte allt. Han började ana fukten vid hennes kläder.

“Nasrin,” sade han hest, knappt hörbart, för att få hennes uppmärksamhet. Men vad skulle han ens kunna följa upp med?

Blicken låg utan avbrott på hennes vackra ansikte, även om han hatade sättet hon såg på Kahel. Där fanns inte det hat som den mannen förtjänade, utan istället historia.

När han i tystnad lyssnat på dem drog han sedan ett skarpt andetag då Kahel gick med på Nasrins vädjan. Själv nådde han knappt golvet, och det krävdes all vilja i sinnet att behålla minen någorlunda när kroken drogs ur hans hand. Än värre var det att vikten ökade i den andra handen, och han kunde känna hur senor och ben flyttades då kroken pressade uppåt. Ändå log han, om så bara vagt för en ynka sekund. Han kände en välbekant doft. Sedan en ljuv klang av röster som försökte få bukt på situationen som uppstått. Att ett samarbete uppstått blev nu klart för honom. Tacka andarna för de djärva damerna i hans liv.

Men hoppet dog illa kvickt när Kahel såg samma sak som Zaahl. Fan. Fan!

–

Röken rullade in från illa bevakade vrår. Den näst intill obefintliga branden skulle vara omöjlig att upptäcka, även om det skulle vara den de förvirrade vakterna letade efter. Strax över hälften lämnade sina poster för att släcka elden och fösa ut röken—vilken bara bolmade upp mer och mer för att gradvis fylla salar och korridorer. Det ropades höger och vänster för att få bukt på problemet, och snart nog var människorna rädda att byggnaden skulle brinna ner. Men vart fanns lågorna?

Dumma som får, de olyckligt skapade människorna. Målet var aldrig att bränna ner tehuset. Nej, det var en täckande manöver för att dölja de alver som slank in genom fönstren. Det var för att dölja dem, samt Nasrin och Zaahls framfart när de tog sig ut. Det var för dem Shaariels magi jobbade.

En efter en började vakterna falla i röken där de avslöjade sig genom grova hostningar. Likt svepande skuggor smög alverna runt och avslutade deras liv snabbt och effektivt. Tills någon märkte vad som pågick.

“Det är en attack! Vi är under attack!” ropade en utav vakterna som nästan råkat trampa på en fallen kamrat.

Av de tio vakter som stått posterade utanför den tillfälliga tortyrkammaren, stannade endast fyra stycken kvar utanför dörren medan de andra sprang för att hjälpa till.

–

Zaahl borde ha glädjts åt den lyckade manövern som pågick där ute, men istället såg han med skräck mellan Kahel och Nasrin. Genast började han försöka att vränga loss sin andra hand, men då de krossat dem båda ner till minsta ben blev det en omöjlig uppgift. Det skulle ta för lång tid, och han behövde köpa mer till Nasrin. Med ett djupt andetag samlade han sedan sin sista styrka och sparkade mot Kahel. Rörelsen och kraftansträngningen slet loss hans hand från kroken, och Zaahl föll till golvet med ett kvävt vrål.

Med möda lyckades Zaahl sätta sig upp, om än nära på att kollapsa omedelbart. Det låg en skräck i hans blick när han bevittnade hur Nasrin gav sig på Kahel. För allt i världen borde hon lagt benen på ryggen och sprungit medan hon kunde. Kahel var distraherad, och det var hennes bästa chans om hon nu prompt skulle ta sig an honom. Det både värkte och värmde hans hjärta att hon stannade kvar bara för hans skull. Där och då visste han att andarna hade haft rätt om henne.

Den där skräcken växte tusenfalt och spärrade upp Zaahls ögon då hon skrek till. “Nej—” försökte han ropa, men rösten förrådde honom då den var torr och sprucken. Varje nerv i kroppen sade åt honom att göra någonting när han hjälplöst bevittnade hur Kahels magi greppade henne och spreds upp för armen. Nej.

Zaahl bet ihop, såg hastigt ner på sina skakande händer, om man ens kunde kalla dem det längre. Blicken flackade till det golv som han stirrat på så länge att han lärt känna varje liten detalj. Han skulle i sömnen kunna rita upp ojämnheten i den packade jorden, hur den knappt märkbart böljade sig efter stenarna som onekligen låg till grund för byggnaden, och varje färgskiftning låg likt en fastetsat tavla i minnet.

När han därpå satte sina manglade och sönderslitna slamsor till händer mot marken flämtade han till av smärtan, men den skulle inte stoppa honom. Han frammande varje uns av liten kraft han hade kvar och kände den flöda genom kropp och sinne. Det tog en sekund. Två. Sedan formades den packade jorden om och kastade sig efter Kahel.

Den grep likt klor kring mannens ben, sökte sig uppåt men räckte inte hela vägen.

Utanför steg ljudet av stridigheterna mellan alver och människor. Samtidigt tjocknade den brandluktande röken, böljandes in i tortyrkammaren—tills det fyllde allt, och Zaahl kunde inte längre se händerna framför sig, än mindre de andra två.

“Spring Nasrin!” lyckades han få ur sig. Kahel var fast, om än inte så pass mycket som Zaahl hade hoppats på. Men tillräckligt för att ge henne en chans.