Nuwa sneglade över axeln och gav Yian med förlåtande blick tillsammans med ett smalt leende. Inga dömande tankar skulle sändas i kvinnans väg för hennes sätt att hantera sin chock och oro efter vad som nyligen hänt. Faktum var att ingenting skulle göra situationen bättre av gråt och elände, förutom att möjligtvis lätta på hjärtat något. Alla hanterade kriser olika och så var det med det. Oavsett om Yians leenden, skoj och skratt var genuina eller ej tänkte Nuwa inte ålägga sig några fördomar. Istället fortsatte hon stillsamt att gå med en lättsam blick på sin nya kompanjon ena stunden, för att i nästa slänga ett vaksamt öga på andra sidan dalen där en mörk skog tog vid. Vid frågan svepte hon ögonen bak mot Yian igen, hennes blinkning lika stillsam och flytande som fingrarna hon drog över toppen av det långa gräset.
“Det är en lång färd och en stor stad. Säkerligen kan du unna dig någon form av upplyftande upplevelse för att inte gå med allt för tung själ.” Nuwa suckade mjukt, samtidigt som vinden tycktes föra hennes tankar bort mot horisonten. Hon rynkade knappt märkbart på ögonbrynen.
“Jag är från Masei från början. Vi bodde ganska långt ner på bergens sluttningar, jämfört med de flesta andra. Men… det tillhör det förflutna nu. Det återstå att se om jag känner igen mig när vi kommer dit. Kejsaren har jag dock aldrig träffat. Det är en stor ära, men jag vet inte vad han tycker om sådana som mig. I egenskap av sektmedlem alltså… Vissa anser att vi borde göra vår plikt och tjäna landet istället för vad de kallar det egna syftet.” Det låg en bitterhet gömd i hennes ton, men hon visste att hon klev över en gräns. Det bar lätt hänt när ingen fanns i närheten att kontrollera henne. Åsikter, känslor och annat trams hörde inte sekten till.
Medan Nenya bytte om stod Athanishka tyst utanför, rak i ryggen och med en ovanligt avslappnad ändock regal hållning, stelare än den svepande skepnad hon nästan blivit efter alla år hon spenderat i mörker. De alviska dragen var tydliga trots den evighet som passerat utan kontakt med vare sig naturen eller annat liv. Hon rörde inte en min, men sneglade mot mannen som kvickt sysselsatte sig med att göra butiken prydligare än någonsin. Hans tankar var knappast förbryllande. Redan nu spekulerade han med sig själv om vilka han skulle berätta om detta ovanliga besök för, och girig som han var kom där en och annan fundering över hur mycket damerna skulle spendera på kläder. Han skulle bli bra snopen när han gick igenom sin kassa och fann att betalningen han snart skulle tro att han fick i själva verket inte fanns. Men aldrig kom han på tanken att något inte stod rätt till med damen som besökte honom. Kunde han ha, för Athanishka hade sett hans förflutna också. Tölp.
När Nenya slutligen kom ut höjde Athanishka på sina mörka ögonbryn och drog svagt på ena mungipan. Hon följde vampyren med blicken, varje rörelse, snurr och böljande hårsvep.
“Elegant och djärvt på samma gång. Precis som du,” sade hon med sin lena röst och tog ett djupt andetag samtidigt som ögonen vandrade över de nya kläderna. “Jag kan inte tänka mig något mer passande för en Saelorian.”
Med en enkel svepning av handen genom luften fick hon butiksbiträdet Kelsson att haja till. Plötsligt rätade han på sig och log brett.
“Tack för besöket och välkomna åter!”
Athanishka nästan fnös åt honom och hans simpla, lättövertalade sinne innan hon vänligt föste med sig Nenya ut genom dörren. Väl ute på gatan slog hon armkrok med den nu välklädde damen och började strosa längs med butikerna.
“Skulle du verkligen vilja det?” sade hon plötsligt. “Styra Gröndal och ha mig vid din sida?” En kontroversiell tanke.
“Jag tog hand om dem bara,” klämde Bain in något avfärdande med ett mjukt leende på sina läppar. Leendet blev dock ett smalt streck när hans ansikte tog ett mer ömt uttryck, sökandes i Aliennas ansikte efter en lögn bakom hennes ord. Det skulle krävas mer än så för att övertyga honom om att hon inte for illa av häcklandet, även om hon kanske var stark i själen och var klok nog att inte ta åt sig. Han särade på läpparna för att säga något men höll sig då drottningen hade mer på hjärtat. När han andades ut slokade hans mörkklädda axlar. För en stund fördjupades rynkan mellan hans ögonbryn och blicken sökte sig bort, tittandes åt sidan ut i intet. När han fuktat läpparna såg han på henne igen, beskådandes den skönhet som nu stod så nära honom.
“Han är i en cell i närheten. Hur det är med honom har jag dessvärre ingen vetskap om. Men jag kan ta reda på det om du önskar.” Om det skulle lätta eller tynga hennes hjärta återstod väl att se. Bain vågade sig på att luta sig mot rötterna med armarna närapå i kors, fingrandes på den skrovliga ytan och lät några av sina slanka fingrar leka sig innanför. De magihämmande effekterna kittlade mot huden – en obehaglig krypande känsla som hotade hans blotta natur. Samtidigt var det fascinerande. Plötsligt drog han åt sig handen och såg bekymrat på Alienna.
“Han är inte som varken dig eller mig. Vad är han, exakt? Och… vilken relation har ni?” Sista frågan lät en aning framtvingad, som om det fanns en pinsamhet i att fråga.
Nuwa gav henne en försiktig blick, trevande efter en kontakt hon inte var bekväm att ta men kände sig nödgad till. Det låg inte i hennes natur att trösta, eller att tröstas för den delen, men hon hade sett andra göra det med förträfflig fallenhet. Kanske borde hon erbjudit en famn eller mer ömkande ord, men det satt långt inne. Iställde slog hon upp ett hastigt artigt leende.
“Då rör vi oss mot skogen,” konstaterade Nuwa och sneglade nedför trapporna som ledde ner till en nattfuktig stig som skulle föra dem genom dalen. På håll kunde man se gräset vaja i den svala vinden, glimrande i den tidiga nattens månljus. Där hade Nuwa spenderat många timmar, både i meditation och träning. En fridfull plats, även om det kändes som att friden som legat i luften nu var infekterad efter vad orkerna fått för sig. Vidriga otyg.
Tyst mötte hon Yians blick och hennes käke spändes en aning vid hennes förfrågan. Tystnaden var en stor del av Nuwas liv och hon var, till skillnad från sin medmänniska, kanske lite väl bekväm i den. Givetvis förstod hon att det skulle vara givmilt av henne att bjuda på en konversation. Nästa hinder var dock att hon aldrig pratade om sig själv. Eller ja, nästan aldrig. Vid sektens tröskel hade hon fått lämna sitt gamla jag och överge sig helt till dem. Sitt förflutna skulle man glömma, även om hon misstänkte att ingen lyckats.
Nuwa tog ett förberedande andetag. “Ja, vad finns det att säga? Vi eh… vi beblandar oss inte så mycket med omvärlden men har som regel att alltid hjälpa våra medmänniskor. Det är därför vi finns. Man skrivs in som tonåring efter en utslagsgivande prövning och sedan jobbar man sig uppåt.” Hon sneglade bortåt gläntan som de nu närmade sig efter att ha klivit av sista trappsteget. “Om detta uppdraget går bra för mig kanske jag äntligen blir invald i kärnan. Det finns tre ringar för lärljungar att kliva innanför – den yttre, den inre och kärnan. Över oss står ledaren och rådet. Men missförstå mig inte, målet är att tala med kejsaren och skipa rättvisa för din by.”
Stegen bar längs stigen och ut i gläntan. Det långa gräset slickade deras klädnad, smekte dem likt böljande sjövågor. Nuwa lät diskret dra fingrarna genom de mjuka topparna, ringlandes dem kring pekfingret.
“Har du någonsin varit i Masei, fröken Yian?”
Stackars Kelsson, mannen med det prydliga skägget och den fina låga hatten, var minst sagt obekväm i närheten av de båda damerna. Athanishka såg det i hans sinne och han kunde skatta sig lycklig som inte hade några dömande tankar. Dock en hel del press på sig själv. Den fule karln planerade dock bara att ta fram sina allra dyraste plagg, men det gjorde detsamma eftersom Athanishka aldrig betalade i faktiska pengar – även om de gott fick inbilla sig det.
I en djup inandning besvarade hon kyssen med slutna ögon och såg sedan på Nenya genom gliporna mellan sina ögonlock. “Uppenbarligen,” mumlade hon och skakade uppgivet på huvudet. Sedan kastade hon en blick på butiksinnehavaren som rev både ett och annat när han tog fram olika plagg. De hängdes upp intill ett provrum, som mer eller mindre bara var ett draperi i en halvcirkel mot väggen.
Han harklade sig. “Är detta någonting som faller fröken Saelorian i smaken?” Athanishka svepte över det svala trägolvet, lät sina nakna fötter leta sig över plankorna och lämna smutsiga spår efter sig. Hon klev fram genom graciösa steg och drog fingrarna över det fina tyget i en utav skjortorna innan hon vred på sig och gav Nenya en intetsägande blick.
Den kalla, varsamma blicken växlade mellan Nenya och butiksinnehavaren. En slug vampyr vars adlighet rann genom varje ådra och sken genom hennes vackra hy – trollbindande och snärjande om hon valde att lägga den sidan till. Den simpla man som nu kysste hennes hand, för att sedan spärra upp ögonen hur mycket han än försökte dölja det och behålla sin professionella neutralitet, tycktes kuvas i skuggan av hennes aura.
“S-Saelorian?” klämde mannen ur sig innan han slog på sitt charmigaste leende. “Låt mig presentera mina mest välskapta verk.”
Athanishka följde honom med blicken när han rörde sig bort mot damkläder, varpå hon stannade honom i steget med ett skarpt harklande. “Nej, nej. Vi ska ut och jaga. Ta fram byxor, skjortor och västar är du vänligt.” Hennes röst kom ut så vackert len, men när hon sedan flöt fram över golvet i sina evigt graciösa steg och ställde sig bakom Nenya hade rösten förändrats tillbaka till den hon egentligen besatt, rå ur strupen.
“Försöker du annonsera vart jag fört dig genom att sprida ditt släktnamn? Eller är det kära faster själv som du försöker locka hit?” Hon hade gripit tag om Nenyas arm, lät sina klor borra sig in i huden utan att penetrera den. De något bitska orden viskades nära hennes öra, läpparna snuddandes längs örats ås. Sedan kysste hon ömt den sköra huden bakom hennes öra, nedåt halsen. Blicken låg riktad framåt, försäkrandes om att mannen var fullt upptagen och inte kunde se dem.
Jag tänker inte släppa dig, ljöd Athanishkas röst inuti Nenyas sinne samtidigt som hennes kyss blev till en smekning av tungan mot halsen, slickandes upp bakom hennes öra vilket hon i en utandning nafsade lite lätt på.
Athanishka sneglade på Nenya, lät blicken vandra över hennes ansikte – hennes ögon, hennes vackert skulpterade kindben och de mjuka läpparna vars smak hon fortfarande kunde känna på sina. Denna vackra, förnäma dam som hellre bar herrkläder i bekvämlighetens namn. Knappt märkbart lät hon fingrarna stryka mot hennes hand, en försiktigt svarande gest till tummen som smekt hennes egen knotiga hand. Med ett djupt andetag slet hon blicken från Nenya och kisade in mot butiken.
“Jag föredrar dig nog utan kläder,” mumlade hon mot Nenyas öra, hennes andedräkt en smekning mot det mörka håret. “Men nej, jag blir inte upprörd. Du är som mest perfekt när du får vara dig själv. Ditt vilda, modiga själv.” Hon lät nästippen stryka fjäderlätt mot hennes hals innan hon drog sig undan och gick in i butiken. Ett par var precis klara vid disken och herren lyfte artigt på hatten innan han klev ut genom dörren.
“Fröken Isandra Evenfell!” hälsade butiksinnehavaren med ett brett leende som lös upp hela hans skäggiga ansikte. Att han kände igen den hon föreställde sig som var mer än uppenbart. Athanishka mötte honom med ett främmande leende på sina läppar.
“Kelsson, du är lika stilig som alltid,” kvittrade hon med en röst som inte var hennes, med ord som fick herren att rodna och sträcka på sig.
“Och vem är din vackra vän?” undrade han och såg intresserat på Nenya. Athanishka vände ansiktet mot henne, väntande på om sanning eller lögn skulle komma över kvinnans läppar.
Athanishka sneglade ned på deras händer, Nenyas som nu höll om hennes egen. En skeptiskt blick sköts sedan upp i vampyrens ansikte. Trots att de nyligen varit sammanflätade i badet vred hon nu på handen i hennes grepp, men stillade sig innan hon dragit sig undan. Hon hummade eftertänksamt åt svaret hon fick och vred sina avsmalnade bleka ögon mot den där vattenpölen, som sannerligen luktade som om något ställt sig och pissat mitt på gatan. Inte helt osannolikt, med tanke på att det brukade drälla både en och annan fyllbult i dessa kvarter. Ett sätt för dem att hantera sitt odrägliga liv, gissningsvis.
“Jag har inte burit skor sedan en bokstavlig evighet tillbaka,” mumlade Athanishka och började gå, undvikandes den där vattenpölen med ett markant steg till sidan. “Jag har inga planer på att börja nu. Om du är orolig över smuts föreslår jag att du inte stoppar mina tår i munnen.”
Det ryckte något i hennes ena mungipa, det enda tecknet på att någon form av nöje fanns i hennes ord. Det var en stunds promenad genom staden för att komma undan från stadsdelen som stank av sot, piss, dåligt öl och den fullkomligt horribla stanken från garverikvarteren som slingrade sig in mellan husen. Ljudet av lekande barn som borde vara i skolan, hårt arbete i verkstäderna och geggiga fotsteg byttes ut mot de av diskuterande damer, rena skor mot kullersten och klapprande hovar som drog droskor åt de människor som var för fina för att gå. Så småningom började butiker kanta gatan de gick på. Vackert målade skyltar hängde ut från väggarna och butiksägare stod och konverserade med sina kunder med sina evigt ofelaktiga leenden. En och annan blick vändes mot de två kvinnorna som kom gåendes. En man till häst hade till och med mage att följa dem med blicken så pass att han nästan föll ur sin sadel. Glada ansikten mötte dem och några lyfte till och med på hatten.
“Jag har lärt mig att man får bäst service i skepnaden som en något rikare dam,” sade Athanishka lågmält och lät Nenya se vad alla andra såg – illusionen av att de trädde fram likt två adelsdamer ute på sin shoppingrunda. Så småningom stannade hon till utanför en butik som inte bara sålde klänningar eller tyger. De hade inte tid för att få något sytt på beställning, om inte Nenya ville vänta en vecka till på att ha något på sig utöver den trasiga finklänningen.
“Duger detta?” undrade hon med en gestikulerande nickning med hakan mot kläderna innanför skyltfönstret.
Athanishka såg på Nenya då hon föll ihop. Dåraktigt utav henne att försöka slänga upp sina murar och stänga ute denna… häxa, som hon blivit kallad. Hennes anlete var blankt, med undantag för en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen – så grund att den knappt var märkbar. I en graciös rörelse, så som hon ofta förde sig, sträckte hon fram ena handen för att erbjuda vampyren hjälp upp. De vita ögonen tycktes vandra över varje svettdroppe, vidare ner över klänningen som nu täckte den kropp hon utforskat.
“Jag tror vi är redo,” svarade hon med ansträngd mjukhet i rösten. Men istället för att bege sig mot dörren och bryta de runor som höll Nenya fången i denna kyliga lilla husvåning, grep hon istället tag om hennes käke. Athanishka lutade sig in, lät sina läppar smekas fjäderlätt mot Nenyas kind.
“Motstå mig aldrig igen.” Viskningen kom som en varning, men var också sensuell. Som om straffet skulle vara något annat än smärtsamt. Hon drog läpparna över huden, tills de mötte Nenyas egna och slöts i en kyss. Greppet om käken blev en smekning, ned över halsen. Långsamt. Förföriskt. Hon smekte den nedåt, strök över hennes ena bröst och vidare mot magen innan hon drog sig bakåt. Varningen låg kvar i de bleka ögonen.
Med flytande steg tog sig Athanishka bort till dörren, gjorde ena runan ogjord och öppnade sedan. “Dåså, låt oss gå och shoppa lite!” Med en snabb blick på Nenya försvann hon sedan ut. Först gick man genom ett litet kök; inte mer än en öppen eldstad invid murstocken, ett stort skåp samt ett bord invid kökssoffan som hon brukade sova på. Det lilla fönstret bidrog inte med mycket ljus. Ytterdörren ledde dem därifrån rakt ut till en liten balkong med en trappa som tog dem ned till markplan. Det var en gammal arbetarlägenhet på andra våningen. Under bodde en liten familj vars barn brukade leka på gatan när vädret tillät. Nu var det en aning lerigt efter ett tidigare regn, men det tycktes inte bekymra Athanishka som barfota klev ner från den knarrande trappan ut på gatan. Hon såg sig om samtidigt som hon inväntade Nenya. Ingen tycktes reagera på dem. Ingen alls. De såg vad hon ville att de skulle se.
“Vill du gå till de finare butikerna eller något här i närheten?” Jodå, det var uppenbart att de inte befann sig på den bästa av gator i Iserion. Livet här var ytterst tragiskt, knappt värt att leva.
Det gick inte att hindra ett litet flin som drog på mungiporna, som om rädslan i Nasidirs röst matade honom med belåten energi. Lågorna glimmade i Bains ögon, färgade dem eldigt röda i kontrast mot den gröna kulör som gömde sig under det flammande ljuset. Vilken fröjd att få ge tillbaka—att få känna sig överlägsen på något vis. Det var en berusande känsla, men han gjorde sitt bästa för att sudda ut den. Nödvändigt ont, det var vad han intalade sig själv att han höll på med. Leendet låg dock kvar när även hans syster tycktes stå på hans sida i hans agerande.
Sakta fortsatte han att röra sig mot cellen med ett vaksamt öga på de andra. Med en suck ställde han sig sedan vid det vackra mönster av rötter som höll drottningen inne, lutade försiktigt en hand mot ytan som kändes skrovlig under hans lena fingrar. När hans namn ljöd innifrån vred han hastigt på huvudet, skiftade sin uppmärksamhet till Alienna. Denna skönhet fångad i mörkret, som en glimmande stjärna på den tidiga natthimlen. Något mjuknade i Bains blick.
“Du behöver inte oroa dig över dem mer,” svarade han vänligt och vände sig helt mot henne. “F—Förlåt att jag försvann innan. Jag ville inte ställa till med trubbel, men hade jag vetat hur de skulle bete sig mot dig…” Det var svårt att hitta orden, kanske för att de var halvsanningar på hans läppar.
“Är du okej?” Bains gröna ögon såg nu ömkande på den stackars drottningen som fascinerade honom så mycket. Utan att tänka på det hade han klivit oerhört nära gallret, stod nu endast en centimeter från att tekniskt sett luta sig mot det.
Nuwa rättade till tygsäcken som låg över axeln. Steg för steg gick hon nedför trappan. Blicken vändes mot Yian då orden började välla ut. Det låg ett allvar i Nuwas mörka ögon, och hon tog varsamt in allt som sades. Det kröp under skinnet av att höra berättelsen, både av obehag men också ett inre begär av att få bekämpa dessa orcher. Nuwa ville så innerligt sudda ut deras glädje som Yian talade om. Att de ens hade mage att ta sig in i Nirai. När sekten fick tag på dem skulle det stå dem dyrt, men det var inte utan att det vred sig en aning i magen. Om orcherna var många fler i antal fanns risken att det kunde sluta illa för hennes kompanjoner. Inte för att hon kommit nära någon annan än sin lärare, men hon tyckte om dem alla tillräckligt för att vilja se dem i livet. Det låg också en stolthet i att klara sig ute på uppdrag.
Av Yians ord att döma var dessa orcher lika hemska som Nuwa haft fördomar om. Monster, om man så ville kalla dem. Det förargade henne att bara höra om det och hon fick lov att ta ett djupt andetag för att sänka sin puls—försökte höra sin mästares röst i huvudet. ‘Andas. Låt tystnadens lugn flöda genom dig.’
Blicken blev skarp då ledaren beskrevs, men även vad de gjort mot kvinnans egen bror. Nuwa kunde inte riktigt begripa hur hon kunde berätta allt detta med ett leende klistrat på läpparna. Hade kvinnans chock slängt upp väggar för att hålla hennes käbslor på armlängds avstånd? Det var starkt av henne att inte bryta ihop totalt, eller göra något dumt och försöka sig på en räddningsaktion. Nuwa visste att hon hade gjort något liknande…
Hon fuktade läpparna och lade en stödjande hand mot Yians axel. “De kommer att rädda din bror, det är jag säker på. Lika säker som jag är att kejsaren kommer förhindra detta från att någonsin hända igen.” Orden kändes som lögner på hennes läppar. Nuwa var inte säker på någonting, men hon hade spenderat år ut och år in med att lära sig tala lugnt och sansat. Hela hennes väsen var doppad i ett lugn som omslöt henne och dolde den eld som brann inuti—så som sekten ville ha henne.
“Om du behöver prata om det är jag idel öra. Vi har timmar och åter timmar framför oss, så tid är ingen bristvara. Min tanke är att vi går ner i dalen och sedan genom skogen. Det finns en övergiven liten by en bit härifrån. Vi kan sova där för natten och starta morgondagen tidigt. Nästa tecken på civilisation når vi inte förrän imorgon, och det är dumt att vandra för långt under nattens timmar. Vad tror du om det, fröken Yian?” Nuwa försökte sig på ett leende, men det såg inte ens nästan lika naturligt ut som Yians. Nästan som om hennes ansikte glömt bort hur man gör.
Nuwa skulle inte döma kvinnan. Hon var trots allt i chock och utöver det träffade Nuwa sällan utomstående, utan umgicks mest med de inom sekten. Här var allting lugnt, hövligt och väluppfostrat. Kanske var det därför som Yians blick lämnade en gnagande känsla i huden. Hon såg på henne med ett svagt leende, försökte verkligen se genuin ut den här gången då hon kände för kvinnan.
“Tystnadens lärljungar skulle aldrig lägga över en börda på den som kommer till oss för hjälp.” Orden var korta men mjuka. Nuwa hade egentligen ingenting emot att låta Yian bära någonting, men mycket gick osagt för stunden. Hennes ledare skulle inte tillåta ett sådant beteende och med allra största säkerhet skulle han ha henne lagd under käppen. Hon hade fått smaka på den förut när hennes beteende behövt korrigering, och hon var inte överdrivet sugen på att återuppleva det.
Stegen bar till köket som var nedlagt för dagen. Disk stod i torkstället och på handdukar på ett bord. Lärljungarna i yttre cirkeln hade ansvar för all disk, en av många tråkiga uppgifter de hade. Nuwa var glad att den tiden låg bakom henne nu. Timmar och åter timmar hade hon spenderat med viskan i handen.
“Sei har menat för mig att följa dig. Det återstår att se varför och vad som väntar oss på denna resa. För er skull hoppas jag att den blir lugn och fri från rövare.” Det var svårt att övetala ens sig själv, men Nuwa försökte i alla fall. Hon plockade på sig allehanda proviant samt ätdon. Kniv behövdes inte, hon hade redan två skarpa dolkar instoppade och undangömda i sin klädnad. Torkad frukt, torkat kött, lite bröd, ost samt rostade vattenmelon- och solroskärnor slank ner i säcken, omslutna i vaxduk eller små påsar. När hon kände sig klar visade hon hövligt vägen ut mot en stentrappa som ledde ner bland klipporna mot dalen som var deras första steg på resan söderut. Nuwa bar sig med rak rygg och invand hållning. Hon sneglade bakåt på det hon kallade hem när fötterna bar nedför trappan, undrandes när hon skulle få se det igen—och vem hon skulle vara när hon återvände. En tyst suck lämnade henne innan hon sneglade på Yian. Denna färgglada stackare som måste sett hemska saker, om det Nuwa hört angående orcher stämde i det minsta.
“Fröken Yian… vad hände egentligen? Om du orkar prata om hur din by blivit drabbad, vill säga.” Det låg en oro och omtanke i hennes tonfall den här gången, inte lika stel som förut. Som om sann avslappning lade sig över henne i samma stund som hon lämnat sektens tillhåll.
Smärtsamt medveten om att Aenya bevittnade allting pressade Bain ner sina osäkerheter och rädslor, djupare och djupare samtidigt som de klöste inom honom. Det var dock omöjligt att dölja hur hans gröna ögon flimrade till när Nasidir knuffade honom. Bain gav ifrån sig ett huff och tvingades stappla bakåt två steg. Det gjorde lite ont där den andre alvens händer träffat. Hela idén att leka hjälte började kännas befängd, men Bain tog ett djupt andetag och samlade sig själv. Han besvarade den andres leende med ett eget rävaktigt, framtvingat genom stark övertalning mot sig själv.
“Jag är inte inuti era sinnen, tack och lov,” bet Bain tillbaka efter att han nätt och jämnt lyckats hoppa undan från Nasidirs hotfulla gestalt. Utan att vänta knäppte han med fingrarna och en låga antändes mot Nasidirs klädsel. Han kan, eventuellt, ha ökat på flammorna för att de verkligen skulle sätta fart. Egentligen borde han inte skada någon. Inte för att han brydde sig, speciellt inte om denna idiot, men misstänkte att hans syster ville ha sin armé intakt.
“Föreslagsvis går du och släcker det där,” sade Bain med höjda ögonbryn och började röra sig mot rötterna som höll Alienna fången. Blicken flackade som hastigast mot systerns håll
Nuwas blick flackade mellan Yian och sektledaren. Han stod som lugnet själv framför kvinnan, som om den förfärliga nyheten hon bar med sig inte var både tung och chockerande. Orcher i Nirai… Nuwa önskade bittert att hon fått hjälpa till med ett uppdrag av sådan vikt. Det skulle säkerligen komma att skrivas ner i historien, på något vis någon stans. Och Nuwa skulle ut på en jäkla vandringsresa. Helt befängt, men hon klistrade på ett stramt leende och mötte kvinnan med all respekt hon kunde frammana—kanske med en skeptisk blick på smutsen hon dragit på sig. Nåja, tron verkade finnas med denna färgglada skribent. Det skulle göra resan enklare då Nuwa hade viktiga rutiner varje dag för att utöva sin tro.
Nuwa tittade diskret på boken som fallit ur Yians famn. Så hon var inte bara skribent, utan tecknade också. En konstform som Nuwa aldrig behärskat. Inte kalligrafi heller förvisso. Hennes lärare sade ofta att hon fortfarande förde penseln likt ett otåligt barn. När kvinnan skamset plockat upp boken igen mötte Nuwa tyst hennes blick. Hon hade en fantastisk förmåga att se totalt likgiltig ut, även direkt efter det leende som hon nyligen klämt fram.
“Jag kan hålla oss säkra,” svarade hon med en försäkrande nickning. Energin osade från ledaren som stod intill henne. Han hade lika gärna kunnat säga det högt; Det är det enda du duger till. Jäkla perfektionist till gubbe.
“Slå följe med Nuwa, fröken Yian. Hon kan packa och bära med sig allt ni kan tänkas behöva på er färd.” Ledaren log brett och lade sedan en stöttande hand om Yians axel. “Vi ska göra vårt yttersta för att rädda din by och tömma den på orcher.” Med de orden lämnade han dem och gick för att med kvickhet styra upp gruppen som skulle ge sig av. De hade redan börjat klä sig och beväpna sig för uppdraget.
Nuwa fyllde lungorna med luft, såg efter honom och gav sedan Yian en snabb blick innan hon vände på klacken.
“Följ med mig, fröken Yian,” sade hon med en ton lika rapp som hennes steg. Rakt över innergården gick hon, upp på en vacker terass och in i en paviljong där sektens kvinnor brukade husera. Raskt skyndade hon sig genom en smal hall, knappt inredd, och sköt sedan undan en dörr som ledde till sovsalen. Fem prydligt bäddade madrasser låg på golvet, alla med en kista intill sig. Nuwa gick fram till en utav dem. Hennes rörelser hade gradvis slutat vara lika beräknade och graciösa ju längre in i paviljongen hon kommit, uppenbart mer avslappnad när ledarens utvärderande ögon inte kunde se henne.
“Vill fröken ha lugnande kamomillté innan vi ger oss av?” undrade Nuwa med rak stämma, samtidigt som hon packade en tygväska med extra kläder. Sedan hängde hon på sig ett svärd, fäst i ett vackert rött silkesrep. Innan hon slängde väskan över axeln stoppade hon ner en vacker ask samt en påse som skramlade av mynt. Dåså, det lämnade bara ett besök i köket innan hon var redo. De skulle inte kunna bära med sig alla nödvändigheter för hela resan, men med en liten lögn om att de var pilgrimer skulle de komma långt på folks välvilja. Lögner var förstås ingenting hennes överordnade uppmuntrade, men Nuwa var inte så dum att hon tänkte lida på den långa resan.
“Om det inte framgått redan, min vackra Nenya, är jag inte en person som tycker om att dela.” Athanishkas röst var lugn och saklig. Blicken vandrade över till vampyren, missade inte i det minsta hur handduken glidit lite. Ögonen vandrade långssmt uppåt och fäste sig vid Nenyas ansikte. Hon tog ett djupt andetag och när skruden hängde slött över hennes bleka kropp skred hon fram till henne.
“Vänd dig om,” sade hon – åter igen rakt på sak. Hennes sinne grep tag om Nenyas. Det var inte bara hennes ena hand som vände på den något längre kvinnan utan även mentala klor som ingöt en lydnad som kunde få svaga sinnen att utföra de största av dåd. Nu behövde hon dock bara komma åt ryggen på Nenya. Mjukt smekte hon klorna över den bara huden.
“Jag kan inte riskera någonting. Förlåt mig, men jag är inte redo att låta honom komma åt ditt sinne.” Athanishka satte sedan en utav sina klor mot sin egen handflata och hissade pinat när hon rev upp ett djupt sår. Sedan doppade hon ena knogen, då hon inte hade mycket till fingertoppar att tala om, i blodet som trängde fram. Fortfarande med Nenyas egen fria vilja i ett järngrepp började hon sedan att måla symboler mellan hennes skulderblad. Blodmagi. Den magi som var målat runt om i rummet, absorberad i kalkväggarna. Detta var för att förhindra att vampyrens två älskare skulle kunna sträcka sig efter hennes sinne. Athanishka tänkte verkligen inte dela henne med någon.
En vacker dag nådde sitt slut när himlavalvets mörka slöja lade sig över det böljande landskapet. Fåglarnas vårkvitter tystnade och med det också mycket av aktiviteten i den samling av paviljonger som låg intill bergen. Ett av få klippiga områden i norr, även om det förstås inte på långa vägar kunde mäta sig med de mäktiga Solbergen. Tystnadens Sekt hade sitt säte långt bort från Masei. De hade en lång historia, men som namnet förtäljde gjorde de inte mycket väsen av sig.
Nuwa höll sin blick nedåt när hon förberedde sektledarens kvällsté med delikata, invanda rörelser. Det var hennes tur denna kväll. Trots att det sades att téceremonin inte var en utvärdering visste Nuwa att blicken som låg på henne hela tiden dömde varje liten rörelse. Hon gillade egentligen inte när det var hennes tur att servera ledaren hans té, men med över trettio lärljungar, varav nu tjugo innanför den yttre cirkeln, kunde hon skatta sig lycklig att det inte skedde allt för ofta. Alla inre- och kärnlärljungar turades om att utföra ceremonin, liksom alla lärljungar – även nybörjarna i yttre cirkeln – fick turas om att servera det äldre rådet varje dag. Nuwa brukade föredra det framför ledarens genomträngande blickar, även om rådet givetvis också dömde varje rörelse. Inför dem fick man i alla fall vara två. Nu satt hon alldeles ensam.
“Xin-Yue,” började ledaren. Nuwa fick kämpa för att inte rynka på näsan när han kallade henne vid förnamn—alldeles för familjärt. “Dina handleder har blivit grövre.” Ett hårt konstaterande. Hon kunde höra på tonfallet att han inte gillade det. Nuwa sneglade ner på sina blottade handleder. Hon såg ingen skillnad alls.
“Min lärare har lagt in en extra träning varje dag,” svarade Nuwa sansat. Hon tänkte inte förtälja att det var hon som tjatat på sin lärare om att få träna mer på sin vapenteknik. Hon visste sin plats, i alla fall när ledaren såg på. Han hummade bara till svar och såg på när hon varsamt blandade teet med det heta vattnet hon nyss hällt i den runda koppen. När ett plötsligt ljud skar genom tystnaden såg hon dock upp, tittade mot dörren och sedan på sin ledare. Även han såg orolig ut och ropen hördes in genom de tunna väggarna.
De var inte de enda som reste sig upp och gick ut för att möta den färgglada kvinnan som kommit rusande in på deras gård. Flera andra kom ut på terasserna med oro i blicken. Nuwa synade henne från topp till tå. Det var inte varje dag hon träffade på utomstående personer. Kvinnans ord oroade henne djupt och hon sneglade på sin ledare, vars mörka ögonbryn var hårt sammandragna. Han gick fram till kvinnan, tog hennes ena hand i sina och kramade den mjukt.
“Jag hör din vädjan och beklagar din sorg, fröken Yian. Det är en ovanlighet att orcher drabbar byar som din. Vi skall skicka våra bästa krigare – du har mitt ord.” Han vinkade till sig en utav de högt värderade lärarna, Nuwas tränare för att vara exakt. Denne gick sedan och samlade ihop ett gäng av de han tyckte passade bäst. När han närmade sig Nuwa log hon svagt, glad att få äran. Men ledaren höjde sin ena hand mot dem, stannade all rörelse och för ett ögonblick även Nuwas förväntansfulla andetag.
“Kejsaren måste varnas. Gränserna är inte lika starka som vi trott. Kan du ta på dig att resa till Masei och vittna om vad du just sett, fröken Yian? Vi sänder en utav våra att hålla dig säker längs med vägen.” Han gav henne ett leende och vinkade sedan till sig Nuwa. Han kunde inte mena allvar. Det mest spännande som någonsin hänt sedan hon kom hit som en tanig tonåring; och han tänkte skicka henne på en vandringsresa?! Hon såg oförstående på sin tränare, men även han tycktes mållös. Nuwa stod honom nära och såg i hans blick att han hade velat ha med henne till byn, trots att hon inte lyckats bli invald i kärnan än. Men hon gick lydigt fram och gav den skärrade kvinnan ett stöttande leende.
“Nuwa kan gå med dig,” förklarade ledaren som ett sätt att presentera henne. Hon studerade kvinnan, hennes klädsel och skriftrullarna. Försökte tyda vilken typ av skribent hon var. Hon stod i kontrast mot Nuwa vars yttre plagg var svart likt den annalkande natten, även om den invävda guldtråden och röda silket skimrade i kvällsljuset.
Athanishka såg sig över axeln och log brett. Hennes bleka ögon strövade över Nenyas tilltalande kropp—hennes former, vackra hy och upp till hennes fina ansikte. Nyss hade hon utforskat varje centimeter av vampyren, nu tog hon in henne med blicken till fullo.
“Du kan gå naken om du vill,” svarade hon lent, men det obehagliga väsandet gick inte att radera från hennes röst. Den skulle för alltid vara en motsägelse. Vacker och motbjudande på samma gång. “Du har sett hur jag klär mig—i de tunnaste tyger jag kunnat finna. Så tunna att man ser genom dem. Men det fina med magi är…”
Athanishka gjorde en gest framför sig och spände blicken i Nenya. Till synes lades kläder över hennes kropp. Trista, heltäckande plagg i enlighet med Iserions trender och inte alls den böljande, exotiska friheten hon helst av allt klädde sig med.
“… att folk ser vad jag vill att dem ska se,” avslutade hon. Till och med hennes svagt spetsiga öron var nu dolda under det blöta håret. Hon torkade de korpsvarta striporna och släppte sedan illusionen från Nenyas sinne innan hon gick in till sovrummet för att klä på sig sin svarta skrud.
Bain tog ett djupt andetag, samlade sig och grävde ner tvivlet inom sig. Han fick helt enkelt låta bli att tänka på skadan dessa tre skulle kunna åsamka honom med sina bara händer. Att ingen tycktes vara det minsta nojig över vad han kunde göra mot dem var inte direkt något som höjde hans självförtroende, men Bain frammanade en roll han haft för länge sedan. Under sin ungdom hade han förklätt sin osäkerhet med elaka kommentarer – ett falskt självförtroende som bringade honom till att göra andras liv lite mindre roligt under skolåren. Denna gång hade han inga tuffa vänner bakom ryggen dock. Det var bara han mot dem.
Bain kastade en blick mot fängelset för att försöka få en skymt av Alienna, men kunde inte se henne. Tack vare barriären kunde han inte heller känna av hennes närvaro. Ändå visste han på något vis att hon var där. Klokt att hålla sig undan och inte ge de tre tölparna någon uppmärksamhet. Bain snörpte på munnen, blängde på Nasidir och tog ett steg mot honom.
“Känner du dig smart när du häcklar en viktig fånge? Du har inte haft en tanke på att det kan komma att skapas en lösning med drottningen – som du och dina idioter till vänner,” En nickande gest mot de andra två “—äventyrar genom att bete er som småbarn.”
Bains mörka blick flackade inte för en sekund nu då han gick fram till Nasidir, såg in i hans ögon med sina gröna som smalnade i avsmak.
“Jag sa; Gå. Nu.” Han höjde handen och spann den ett halvt varv med en snärtande rörelse i luften. Trots att Bain inte vek av med blicken kunde han se hur de andra två började sloka. Något melankoliskt svepte över dem och lade sig likt ett täcke. Hopplösheten och dystra tankar tog plats i deras sinnen, fick dem att sakta tappa viljan som brann i dem. Kanske problematiskt att tränga in upplevelsen av meningslöshet och förtvivlan hos fullt kapabla rebeller, men rent fysiskt var det harmlöst. Förhoppningsvis skulle de komma ur det relativt fort när Bain väl släppte på den mentala illusionen, om man nu kunde definiera den så. Den ene började till och med att snyfta tyst medan den andre satte sig ner och stirrade ut i intet. Det lämnade bara Nasidir.
Athanishka var tyst. Hon besvarade kyssen och lät sin ena knotiga hand stryka över Nenyas hud. Det låg en besvikelse i hennes blick, nästan som att en trött suck av åratal av tankar kom i kapp henne och mätte sig mot Nenyas ord.
”Hela mitt liv blev förstört då jag blev utnyttjad av den jag trodde älskade mig. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja beskriva vad han tvingat mig utstå. Tror du jag har hjärta att utsätta någon för samma falska hopp som jag hade?” Sorgen skymtade i hennes bleka ögon. ”Det är alldeles för tidigt för att kunna sätta ett namn på dessa känslor, men jag ser fram emot att få se vad som kan växa mellan oss. Du får helt enkelt lita på mig. De dödliga kan lita på varandra, till och med älska, utan att dela tankar. Så varför inte vi?”
Athanishka log nu svagt, kysste henne igen och kramade om henne lite innan hon drog sig undan och klev upp ur badet. Att tvätta ur håret ordentligt med tvål fick vänta till en annan dag. Vattnet forsade av hennes bleka kropp då hon klev över karets kant, vilket bildade en pöl på det kalla stengolvet. Det plaskade svagt under hennes nakna fötter då hon gick över till dörren där några handdukar hängde på en krok.
”Nå, är du sugen på att inhandla nya kläder?” undrade hon och började torka av sin hud. Blicken svepte över den då den inte längre var lätt fuktig. Det var ytterst märkligt att gå från hennes tillstånd, att vara fuktig likt en svamp i hundratals år – en varelse anpassad efter den djupa grotta hon suttit fast i – till att nu vara torr och nästan len.
För någon som han förstått inte ville bli vidrörd var Aenya väldigt trygg i att konstant röra vid honom, tänkte Bain. Hans kind, hans arm, hur hon skuffade med sig honom när de gick efter att han gett henne ett tappert leende. Var det deras blodsband som skapade denna tillit? Han såg på hennes röda hår medan de tyst gick bortåt, hur det svepte med en svag ljummen vind som strök förbi dem. När hans fötter klev på knastrande löv fick han motvilligt flytta ner blicken i marken för att se vart han satte sina klumpiga fötter. Ja, klumpiga i en alvisk bemärkelse i alla fall. En dum människa skulle väl aldrig höra hans steg.
När de närmade sig gick Bain så varsamt att han sackade efter, men kom snart upp intill sin syster och hukade sig för att snegla in mellan vegetationens grenverk och få en skymt av vad som pågick borta hos den intressanta Alienna. Han översåg platsen; noterade hur långa skuggor drog sig över de där usla vakterna som nu hade stake nog att tala på det viset mot en drottning. Fiende eller ej, de verkade inte veta vem de stod inför. Om hon i sanning var ute efter en fredlig lösning äventyrade de oerhört mycket genom att behandla henne illa.
Bain tog ett djupt andetag. Han skulle behöva en stor skopa mod och tvingas gå in i en roll där han inte var helt bekväm, men nog kunde han göra det. Det fanns inte en chans att han skulle svika sin syster. Bain reste på sig och mötte Aenyas blick, nu med en beslutsamhet i sina gröna ögon.
“Jag löser det. Men… jag vill inte att du glömmer vart min lojalitet ligger,” sade han mjukt och satte handen mot hennes bröstben, log svagt och försvann sedan som en suck i vinden när han blev ett med skuggan som täckt hans rygg.
“Det är dags för er att gå nu.” Bain dök plötsligt upp lutad mot ett träd bakom de tre männen vars höga röster varit mäkta irriterande i denna ljuvliga skog. Hans armar var korsade och han inspekterade lojt sina naglar på ena handen, snörpte lite på munnen som om han såg oönskad smuts i sin handflata innan han ägnade de andra en mörk blick. Mörkret ur skuggorna tycktes klänga sig fast vid honom, lurandes och redo.