Ed rörde inte en min när krigarna spände sina bågar och höjde sina svärd, men flyttade knappt märkbart vikten till båda benen. Hen tittade runt sig långsamt, sedan tillbaka på den blinde mannen framför henne. Vilken heder, tretton mot en. Vilken heder, att sikta bågar mot den ene så denne inte kan försvara sig mot svärden. Hon säger det inte högt, biter sig i tungan för att inte gå för långt. Istället blickar hon mot Raysia och sedan tillbaka mot gruppens ledare.
“Ataman”, säger hon, “Ni läser in en förolämpning där det inte finns någon. Ni har än hedern i behåll, jag ämnar inte att ta den från er”, konstaterar hon med lugn röst, men handen runt lien har ett fastare grepp än tidigare. Hon är tyst i någon sekund innan hon börjar tala igen. “Vi är inte lika, du är en ledare och jag ett vandrande svärd – men vi har historier som liknar varandra”, säger hon och tittar runt på de arga krigarna runt henne fortfarande utan att avslöja något i sitt ansikte – en släthet som nästan kunde nå den gamle mannens över hennes ansikte.
“Jag har också mist familj. Till elden. Men inte en naturlig eld, nej, min far var rebell. Mannen som var hans fiende tände eld på vår stuga mitt i natten”, säger hon, men hennes röst avslöjar inga känslor. “Jag såg min egen tvilling brinna upp, smälta till inget i de lågorna”, erkänner hon, hennes röst nu bara ett litet mummel, “Och jag har synen i behåll, men något ben, det har jag inte. Vi är inte lika, men jag tror vi kan hitta likheter ändå.”
Så tittar hon igen runt och tillbaka ner på mannen framför henne. Det där var de sista orden hon hade. Kanske skulle hon dö – hon fann förvånansvärt lite känslor inför den döden. Mörkret skrämde henne inte längre. Denna situation var som bäst underhållande, intressant. En ny kultur att upptäcka – slapp hon ut levande hade hon en ny historia att berätta.
Ed följde efter Raysia. Hon gick med en knappt märkbar haltning – det syntes endast om man verkligen kollade och försökte definiera vad det var som gjorde hennes gångstil som den var. Det som märktes betydligt bättre om man bara lyssnade var att hennes fötter gjorde olika ljud när de slog i marken trots att hon hade läderkängor på sig. Det ena var dovt, ett vanligt ben gjort av fläsk och ben, medan det andra gav ifrån sig ett lätt ihåligt, stelt ljud. Hon höll lien i handen med klingan neråt och såg till att den inte skar någonting när hon steg in i tältet där hon sedan skickligt manövrerade den så att hon höll klingan uppåt. Hon höll den i ena handen. Bara om man visste kunde man se att hon använde den som stöd för att stå lite stadigare, men hon stod så pass bredbent att det knappt syntes. Hon lade ner ryggsäcken på marken.
Också på Eds annars uttryckslösa men hotfulla ansikte så syntes en viss förvåning i några sekunder när den blinde nämnde henne vid rätt kön. Hon lyfte ett ögonbrynn och tittade runt på resten av de förvånade ansiktena, “Hon eller Han, jag går efter det ni vill nämna mig som. Mig gör det ingen skillnad, jag är ändå jag”, var det första hon sa innan hon vände sig till mannen i mitten.
“Attaman”, nämnde hon honom, “Ni är i desperat behov om ni sjunker så lågt som att hyra legoknektar”, sade hon utan att späda på sanningen, “Vi är inte att lita på. Jag kan lova tre saker på min lie och mig själv – jag är självisk, det kan jag lova, men jag erbjuder beskydd där det behövs och jag kan inte mutas. Om ni väljer att tro mig, det är upp till er.” Hon stod rakryggad och stolt. Hon stack ut bland människor med sitt snövita hår trots att hon var simpelt klädd.
Jasper skrattade till när stopet rörde sig till Kvitheras hand och lutade sig framåt nyfiket, “Sakers äkta namn? Hur funkar det, vad händer när du hittar sagda namn?” frågade han med glittrande ögon. Magi skulle aldrig sluta fascinera honom, det fanns så många olika sorter att det alltid fanns något nytt. Det var en kraft som var så olik, så mystisk på något vis.
Hans uppmärksamhet drogs från Kvithera när Saga började med en komplimang och sedan talade om strid. Det lilla leendet han haft föll av läpparna och han lyfte en hand för att klia sig i nacken med en liten suck. Han tittade sig runt, nästan som att han letade efter någon.
“Säkert skulle det vara användbart i strid”, sade han lite avfärdande och ryckte på axlarna, “Men jag kan inte försvara mig själv och stänger av när konflikt av vilken sort som helst stegras runt mig och jag beblandas i den. Skulle jag skickas i krig skulle jag dö innan jag hade chansen att hjälpa någon”, erkände han och stirrade på sitt tomma glas. Han tänkte på de i skolan med maktbegär, de som gillade att ge sig på honom på olika sätt. Att han sällan kunde göra något för att förhindra det. Han skakade snabbt av sig det och tittade upp med ett nytt, mera ansträngt leende som inte fick huden runt ögonen att rynka sig, “Men jag kan säkert hela på andra ställen!”
Jasper stirrade efter henne när hon försvann in i hålet i väggen. Han höll sig med nöd och näppe för att ångra sig och ropa tillbaka henne. Även om han gjorde det så skulle han frukta det, var han någonsin inte rädd i sådana här situationer? Han tvekade, men nu var han ensam och det sista han ville vara i mörka ruiner om natten var just ensam, så han sträckte sig upp för att skjuta in sin korg i hålet. Han sträckte sedan upp händerna för att göra som hon gjort, men han orkade knappt lyfta sig själv. Med en hel del klumpigt bensparkande och sökande efter grepp med fötterna så lyckades han till sist komma sig upp för att krypa upp efter henne, men vid det laget hade han hunnit skrapa upp båda knäna och bli svettig. Han kikade efter henne.
Ed var inte säker på hur hon kommit hit. Å andra sidan var hon sällan säker på hur hon hamnade någonstans över huvud taget nuförtiden. Hon hade träffat Raysia tidigare idag, på en taverna som alla andra, på jakt efter jobb som de flesta andra legosoldater. Nu satt hon där, på en bänk bestående av en trädstam kapad på längden och placerad ovanpå två stubbar, och vässte lien. Den metalliska, nästan skärande ljudet av väss-sten mot klinga ekade genom luften när hon långsamt men målmedvetet taktfullt drog den över bladet igen och igen. Det var en gammal lie vid det här laget, men hon kände den väl. Visst hade hon också ett svärd, men när hon en gång lärt sig svinga dödens eget vapen kunde hon inte sluta.
Det vita håret blåste i den lätta brisen och ringbrynjan rasslade när hon sträckte på ryggen och tittade upp mot himlen med de bruna ögonen och ögonbrynen som var så drastiskt vinklade att hon såg arg ut också när hon inte rynkade pannan. Ed var inte inbjudande; en och åttio, bredaxlad och vältränad, med skarpa ögon och ilsken uppsyn – precis vad som behövdes som legoknekt, men inte socialt. Hon hade sedan länge övertalat sig själv om att hon inte behövde se vänlig ut. De flesta som kom henne för nära blev dödade hur som helst. Hon hade bara presenterat sig som Ed Bremirsbarn. Inte bremirsdotter eller son, bara Bremirsbarn. Det kändes bäst så, att bara existera. Inte tolkas. Hon ville inte heller presentera sig som Svartfågel – men vem presenterade nu sig själv med ett öknamn. Ett öknamn som klingade olycka till på köpet.
Hon ställde sig upp när hon såg Raysia komma och böjde sig ner efter manteln för att dra den tillbaka över axlarna. Väskan stod ännu vid hennes fötter, så hon böjde sig ner och lade undan stenen, lutade sig mot lien när hennes nya bekantskap närmade sig. Hon lutade huvudet mot höger, som en fråga.
“Nå?”
Jasper var som en öppen bok och det var inte svårt att läsa förvirringen på hans ansikte. Han hade klart och tydligt känt Sagas magiska aura – den var stark, hon hade utan tvekan något väldigt kraftfullt i kroppen. Ändå talade hon som at den inte var något speciellt, och undvek att berätta för dem var det var trots att han frågat. Vad kunde vara så personligt med ens magi att man inte kunde prata om den i en stad där nästan alla är magiker? Han lyfte ett ögonbryn och gjorde ögonkontakt med henne i någon sekund, men bestämde sig för att släppa det och låta henne styra konversationen tillbaka till dem.
“Helande magi, inget storslaget”, log han, och med ens lös hans händer upp med ett svagt, blått sken som reflekterades i glaset i deras ölstop. Det var borta lika snabbt som det dök upp, “För att göra lång beskrivning kort så kan jag ta andra människors smärta och förstöra den inuti min livskärna”, svarade han och lutade ett finger mot mitten av sin bröstkorg som att han pekade på sitt hjärta. “Och så kan jag göra ljuset runt mina händer till en sköld i någon sekund, men magin är inte gjord för att slåss med. Din magi då, Kvithera?”
Jasper nös av dammet i luften och böjde sig ner för att plocka upp biten han rivit ur väggen – han dog inte nästan för att sedan lämna den efter sig där – och stoppade den i sin korg för tillfället. Just nu kunde de se från det gröna ljuset, men han visste inte vad det var eller varifrån det kom; det kunde försvinna minst lika snabbt som de upptäckt det.
Han gav henne en uppgiven blick och tittade över axeln, bort mot korridoren de kommit igenom. De kunde bara gå tillbaka och fortsätta den vägen, men hon hade rätt i att den här vägen antagligen var bättre. Jasper var nyfiken, också, me det erkände han inte. Han vände sig tillbaka mot henne och lät sina händer slockna nu när det gröna ljuset lät dem se utan hans magi.
“Nej, det har jag inte”, svarade han. “Det är väl bara att klättra vidare.”
Jasper tittade på sina två nya bekantskaper och sköt ifrån sig sitt glas innan han lutade armbågarna mot bordet och sträckte ut benen så de stack u på andra sidan. När han satt såg han fortfarande lång ut, men kanske inte över två meter. Mest såg han inbjudande ut; hans ansikte var fräknigt och hans leende fick huden vid ögonen att rynka sig. Näsan var rund och fick honom att se lite yngre ut än han var. Man skulle lätt kunna ta honom för att vara från karm om han inte bröt lite när han talade – många vid Caras Idhrenin talade inte sitt modersmål. Jasper minns hur han inte kunde språket över huvud taget när han kom till universitetet första gången; det var en brant inlärningskurva.
“Jag och Kvithera har hunnit utbyta lite småprat med varandra, men vem är du, Saga? Kaldrländare, ja”, sa han och log, “Hurudan är din magi? Vad gör du när du inte utövar den?” frågade han innan han vände sig till Kvithera. “Den sista frågan går till dig också!”
Han visste inte mycket om social interaktion, så han lät sig själv fråga. Han hade spnderat flera år i skolan utan några vänner; kanske nu var chansen?
Han gick fram till henne och hostade, såg ett litet skrapsår i hennes panna av det flygande gruset. Han lyfte handen till hennes panna och den glödde till. I någon sekund blev blodådrorna vid hans handled svarta, sedan var det som förut igen. “Sådär. Förlåt.”
Han tittade över axeln på vad hon tittade på när hon sa något om en väg ut. En bit upp på väggen hade stenarna ramlat in. Det gröna ljuset skimrade och Jasper rynkade pannan, “Det där är inte dagsljus, det borde vara natt utomhus vid det här laget”, konstaterade han, men det var något osäkert i hans röst. Borde man gå fram dit? Det kunde vara farligt. Återigen vandrade tankarna tillbaka till idén att gå tillbaka och ropa på hjälp tills någon upptäckte dem. Varför hade han gett sig in hit, igen?
Jasper hoppade till när Saga lade handen på hans axel å satte sin dricka han nyss skålat med i halsen. Med ens glömde han fullständigt bort vad han tänkt säga åt Kvithera. Han betraktade Saga med ett litet leende på läpparna medan han diskret försökte hosta bort irritationen i halsen. Han hade sett henne förut men inte lärt hennes namn före nu. Han log tillbaka, matchade hennes öppenhet med en egen sådan.
“Jasper Eirsson, trevligt att träffas”, svarade han och hoppade till igen när värdshusvärden satte ner ölen på bordet. Han tittade förvirrat på den. Han hade inte betalat för något sånt, än mindre hade han råd. Han hade satt nästan sitt sista på vinet han just druckit upp. Han tittade upp på henne och ögonen vidgades när han såg henne halsa hela stopet på en gång. Nå, det mesta i alla fall. Det som missade munnen räknades inte. Han kunde inte låta bli att le igen. Kaldrländarna var som en bris av frisk luft i Caras Idhrenin. Många skulle väl kalla dem ohövliga, men Jasper uppskattade enkelheten. Det behövde inte vara så svårt runt dem, inget behövde tolkas eller dansas runt. Han sträckte sig inte efter ölen, antog att den var hennes. Kaldrländare hade det ganska lätt för sig att hantera alkohol. Jasper blev lite snurrig av ett stop, och hade redan druckit vin.
“Du borde se om du kan vinna öldrickartävlingen senare ikväll”, föreslog han skämtsamt med en glimt i ögat och ett till leende.
Pelarbiten slog i marken bara några centimeter från de två ruinäventyrarna. I samma ögonblick som de två föll bakåt av Drosais knyck i Jaspers axlar så formades ett dammoln runt dem när stenen slog ner som en meteor. Ekot blev fem gånger mera öronbedövande när det klingade mot väggarna och ekade flera varv. Jasper låg som stelfrusen med grus i ögonen, shockad och med hjärtat i halsgropen, fladdrande som vingarna på en fjäril. Han rullade av Drosai så snart han hade kontroll över sina lemmar igen och satte sig upp. Han stirrade förstummat på pelarbiten framför dem och kratern den lämnat efter sig.
Han gnuggade sig i ögonen, fortfarande ordlös efter vad som hänt. I hans huvud snurrade bilder av hans egen kropp, livlös och krossad under stenen. Till sis fick han upp munnen, “Tack”, mumlade han, “Du räddade mitt liv”, lade han till och gnuggade sig i ögonen. Han var osäker på om han grät av gruset och dammet eller av lättnad att han inte var död.
“Påminn mig om att jag är skyldig dig en tjänst när du behöver en”, lade han till och ställde sig upp. Han sträkte ut en hand för att hjälpa henne upp.
“Tharmanskt?” Ekade Jasper. Ordet klingade inte bekant för honom, han var osäker på om han någonsin hört det förut. Han visste inte särskilt mycket om länderna i världen – mestandels av tiden spenderade han på att läsa om anatomi och helande örter, inte sånt. Däremot kunde han se hur hennes näsa rynkades i någon sekund och höra tonen i hennes röst. “Vad är det? Du låter inte som att det är något särskilt fantastiskt”, skämtade han och steg in i rummet för att titta närmare på den lilla bassängen, “Det påminner om något slags badhus. Tror du det här har varit en bassäng? Arkitekturen har helt klart varit ståtlig innan den föll samman”, sade han. Det var delvis åt henne, delvis åt honom själv; han förstod att hon inte skulle svara om hon inte fann det nödvändigt.
Han vände sig mot henne från trappan han stod på och nickade när hon sa vad hon hade med sig. “Jo, en fackla. Jag orkar inte hålla händerna lysande hur länge som helst, förr eller senare kommer jag bli trött. En fackla skulle göra jobbet lite lättare”, förklarade han och lät blicken vandra över rummet. I ett hörn såg han en trädrot sticka ut ur väggen. Han joggade fram till den och tog ett stadigt tag innan han ryckte till för att försöka få ut den ur väggen tillräckligt långt för att knäcka av den och använda den som fackla. Med lite tyg runt ändan skulle det passa perfekt-
En spricka spred sig efter väggen där han ryckt i trädroten. Den spred sig snabbt upp mot taket, mot den del av en pelare som sedan länge gått av som ännu satt fast i taket. Om Drosai tittade kunde hon se den börja lossna; med ett knak kom ett regn av grus och damm regnande ner över Jasper, som inte märkt något förrän den lossnat. Han tittade upp från roten han ryckt i just när den föll från taket, rakt ner mot honom.
Jasper lyssnade hjärtligt på vad hon sade. Hans minne vandrade med ens bakåt i tiden, långt innan hans magi dykt upp och fått hans händer att lysa. Ett minne som luggit gömt inom honom drogs till ytan. Ett minne med färgglada tyger, vackra sånger, energiska volter som fick Jasper, 7 år och med gluggar i munnen, att gapa av förundran. Just en sån karavan som Kvithera talade om hade kommit förbi hans lilla by. De flesta gillade dem inte, höll hårt om sina börsar och gick snabbt förbi.
Men inte Jasper. Hans förundran för de starka färgerna fick honom att stanna på vägen för att titta. Det hade gått en bra stund innan han fortsatt hem med rotfrukterna han ombetts hämta och han minns ännu utskällningen ha fick av sin mormor när han kom hem. Han hade gråtit då, men nu förstod han varför hon varit så arg; han skulle oroa ihjäl sig om ett barn han skickade iväg inte kom hem i tid.
Kvitheras fråga ryckte honom ur sina tankar. Han tittade ner i sitt stop och skrattade stelt. Han ryckte på axlarna, “Vi förjer och stirar”, sa han med en ihopblandning av de två orden hon föreslagit. “Firar en till termin och sörjer både pengar och tid”, erkände han. En bekymrad rynka dök upp mellan hans ögonbryn och han vände sig för att titta på trubaduren på scenen i några sekunder, “Pengarna sinar, så vi får se om jag är kvar nästa termin”, mumlade han. Han skakade på huvudet för att få bort den dunkla stämningen som uppenbarat sig i hans sinne, “Men nog om det. Den dagen, den sorgen”, sa han innan han bytte samtalsämne.
“Även om du bytt mask ofta så indikerar användningen av en mask att det finns ett ansikte, nåt äkta, där under, eller hur? Karavanlivet kan inte vara enkelt, men jag kan tänka mig att det var svårt att plötsligt bli stationär i en stad som denna efter att ha rest omkring hela livet?” Det var en fråga, även om den inte var formad som en.
Jasper log. Han visste vad hon hette, men det var ohövligt att säga att man vet. Presentation var alltid stundande när man träffades första gången, det hade hans mormor strängt lärt honom.
Kom ihåg nu, Jasper, att du ska alltid presentera dig själv och låta den andra presentera sig även om du redan vet vem de är. Om du utgår från det du hört om dem och inte det du lärt av dem så låter du dem inte visa vem de är innerst inne.
Han tog glatt hennes hand i ett stadigt men snällt grepp, lättad att hon verkade öppen till att lära känna honom. Han undrade om han någonsin sett någon med så gröna ögon. Knappast. “Jasper Eirsson, trevligt att träffas”, hälsade han, “Jag är ingen speciell, bara jag. Den helande magin är inte den mest iögonenfallande, antar jag”, skämtade han och skrockade lite innan han drog in stolen under sig så han skulle kunna sitta lite bekvämare. Han stack ut benen så att de inte skulle ta i någonstans.
“Stolen du gett mig är bekväm och ditt sällskap så som det är är allt jag kan begära när jag bara klampat upp hur som helst för att störa din kväll”, lade han till med ett leende. Ljuset från oljelamporna reflekterades i hans ögon och på hans guldiga hår – han såg pålitlig ut utan att ens försöka, hans ärlighet syntes i de små rynkorna som dök upp runt hans ögon när han log. “Vem är du själv, Kvithera?”
“Åh, säg inte så”, klagade Jasper och följde råttan med blicken tills den försvann bortom hans ljuskägla. Tanken på att äta råttor gjorde honom illamående. Visst, han skulle göra det om han var tvungen för att överleva, men han ille ännu inte tro att de var långt bortom räddning. Han tog några försiktiga steg före han började gå längs den mörka korridoren.
Hon pratade inte mycket, verkade det som, men hon verkade i alla fall inte ogilla honom, vilket var en lättnad. Möjligheten att både vara fast i några ruiner och vara det med någon som ogillade honom var inte något han gärna utforskade.
Han kikade in i ett rum till höger om dem. Det var fuktigt om golvet och överväxt av mossa. Några tjocka pelare hade hållit emot tidens tand och höll ännu upp taket, och i mitten fanns en formation som han bara kunde tolka som en bassäng utan vatten.
“Vad är det här stället egentligen?” frågade han rakt ut i luften, “Eller ja, vad har det varit kanske är en bättre fråga?” lade han till och vände sig mot Drosai. “Drosai, visst? Har du något att göra en fackla med?”
Jasper suckade tungt åt hennes betoning på hoppas. Han ville inte erkänna det, men hon hade rätt. Vad var att hoppas jämfört med att faktiskt göra nånting åt saken? När hon nickade mot dörren så tvekade han en sekund före han tog korgen i ena handen och lät sin vänstra hand lysa upp. Försiktigt klättrade han in där den fallna dörren en gång stått och in i mörkret. Det tog nån minut för hans ögon att vänja sig, men efter ett tag kunde han se bättre.
Framför honom var en lång, mörk korridor. Han kunde inte se slutet på den; den kunde vara bara några tiotals meter eller flera kilometer lång. Väggarna var av sten och dröp av fukt och mögel. Vinrankor växte längs väggarna och taket och golvet var knappt synligt under allt stenras, jord och skräp. Hon hade rätt; den sluttade neråt. Om den fortsatte långt skulle de bara fortsätta neråt och neråt. Vad var målet med det här egentligen? Kanske det var bättre att bara ropa på hjälp? Han vände sig för att gå ut men såg Drosais skugga klättra in efter honom. Han stannade halvvägs och bet sig i tungan. Han hade bestämt sig redan, det var bäst att bara fortsätta den väg han var påväg.
Han vände sig om, lät handen lysa upp och började gå. Inte allt för snabbt. En råtta sprang över hans fötter och han ryckte till, tog ett djupt andetag och försökte slappna av. Det måste inte vara farligt. Det kunde också bara vara ruiner helt utan något där. Tomt och ödsligt, inget farligt. Med lite tur så fortsatte de så pass långt att de hittade ut. Inget farligare än så.
“Djupare ned?” Ekade Jasper och blev genast lite blekare. Han tog emot örterna hon plockat upp åt honom. “Tack. Borde vi verkligen gå djupare ned?”
Tanken att ta en gång som tog dem neråt satte en klump i magen på honom. Vem visste vad de kunde hitta där? Hans huvud började måla upp faror runt varje hörn – monster, skuggor, översvämningar, stenras…. Hans ögon blev distanta och det blå ljuset skiftade i hans irisar. Å andra sidan, vad hade de för val? Om det inte fanns någon väg upp, mot himlen, så måste man väl ta sig neråt? Vem vet, kanske de kunde hitta en annan väg upp någonstans?
Medan han tänkte så flyttade han tankspritt omkring örterna i korgen som för att sortera dem. Det fanns inget annat val. Han slickade sig nervöst om läpparna och huttrade till lite i kvällskylan. Solen hade nästan gått ner nu. De höga ruinväggarna kastade långa skuggor över dem och markens kyla sipprade upp och igenom hans kläder. Dagen hade varit varm, men nu började det genast bli kallare. Hade han vetat bättre hade han tagit med sig sin mantel, men nu var han bara klädd i vit skjorta och väst. Han drog halsduken ur bältet och svepte den om halsen.
Jasper suckade tungt där han stod vid värdshuset bardisk. Han tornade lätt över folket och kunde se musikerna spela utan problem, men han hade tankarna någon annanstans. Terminprovet hade gått helt okej – men avgiften blev så pass hög att den lätt tog en tredjedel av allt han ägde. Han hade varit tvungen att sälja så mycket drycker och smörjor att han knappt haft tid att göra annat än laga dem för att ha råd. Det kunde inte fortsätta såhär, det visste han. Han gjorde redan sitt bästa. Mer än sitt bästa – om hans intellekt inte räckte till så måste han skaffa mer pengar på något vis. Hans helande drycker och smörjor tog honom en bit på den vägen, men långt ifrån tillräckligt långt. Kanske han borde skaffa jobb? Butiksbiträde i någon av affärerna inne i staden? Kunde han bli bartender eller var han för klumpig för sånt? Nej, han kunde ju nog blanda drycker, tekniskt sätt…
Det sista han ville var att lämna Caras Idhrenin. Han hade ingenstans att ta vägen; han hade ingen familj att återvända till, ingen framtid. De i byn hade säkert redan glömt honom, han hade inte sett sina föräldrar sedan han var fem år gammal. Tanken på världen och dess storlek skrämde honom. Det enda som räddade honom var tanken på att stanna i studierna tills han kände sig tillräckligt trygg i sig själv, och det gjorde han inte ännu.
Han suckade och skakade på huvudet för att ta sig ur tankarna. Det behövde han inte tänka på just nu, han kom igenom provet och hade råd med terminavgiften den här gången. Nu borde han fira. Han tog en klunk av vinet i sitt stop och drog en till, djup suck – han hade en del bekanta här, men inga egentliga vänner, ens efter flera år på plats. Han var för rädd för att skaffa vänner, osäker om de tyckte om honom eller inte. Det fanns en del grymma elever vid skolan också; folk som gillade att hacka på annat folk. Rikebarn som inte förstod något annat än makt. Jasper hade blivit en panelhöna, varesig han ville vara det eller inte.
Han lät blicken vandra över de firande, alla som satt och pratade och drack. Hans ögon föll på en välkänd röd gardin av hår – Kvithera, han visste vem hon var. Hon hade satt krokben för Hilrik Korpskjölds räkmacka en del på sista tiden. Han tyckte lite synd om henne, men kunde onekligen förneka att det var ganska roligt att se Korpsköljd försöka hantera henne och misslyckas. Jasper tittade ner i sitt glas. Halvfullt. Han hade druckit en del redan. Med långa steg gick han över till hennes bord, och log försiktigt åt henne med en gest mot stolen mitt emot, “Är det ledigt här? Vi verkar båda sitta tysta på olika håll.”
Jasper tog ett djupt andetag. Han hade redan räknat ut att hon inte var särskilt pratsam, men han hade aldrig talat med henne och därför inte heller helt insett till vilket nivå hon förblev tyst. När hon till slut pratade så log han. Delvis för att hon ville tala med honom, men också delvis för att det hade blivit lite obekvämt och han redan hade hunnit börja fundera på vad för småprat han kunde komma upp med trots att hon inte verkade vara någon pratglad människa.
“Nej”, svarade han och böjde sig ner för att plocka upp örterna och växterna som spridits ut över marken. Hans fingrar var kvicka i sina rörelser och snart var korgen full. Han önskade för sig själv att hans magi också skulle fungera på icke-levande saker, så som söndriga korgar, till exempel. Hans mormor hade vävt den här korgen. Visserligen hade han redan förstått att dess tid snart skulle vara inne, men han hade hoppats att det skulle komma av användning och inte våld.
Han steg upp och lyfte en hand över huvudet, lät den glöda lite starkare. Det tog inte mycket energi av honom att bara låta dem lysa, eftersom han tekniskt sätt inte använde magin till något, bara lät den flöda till händerna. “Jag har aldrig varit här nere förut.”
Jasper tittade upp när han hörde fotsteg. Det sista han förväntat sig se här var en annan studerande från akademin, än mindre en han kände igen. Snabbt torkade han bort tårarna som hotat falla och tittade upp på kvinnan framför honom. Han hade sett henne förr; de hade några lektioner ihop. Kanske lite hetlevrad, men bra på sin sak trots att hon inte gjorde som lärarna ville att man skulle göra. Lång, men inte lika lång som han.
Han tittade på henne förvånat och såg hennes ögonbryn sakta lyftas som att ställa en fråga. Vilken fråga var han inte helt säker på, men en fråga hur som helst. Försiktigt ställde han sig upp och lät sina händer lysa upp igen så han skulle kunna se henne lite bättre. De va nästan lika långa – det var få som han inte behövde böja huvudet ner för att se i ögonen. Jo, det var definitivt hon. Dro-någonting. Drosai, kanske?
De stirrade på varandra medan Jasper sökte orden. Efter ett tag så öppnade han munnen, “Av alla ställen jag trodde jag skulle stöta på någon idag var det väl inte precis här”, började han. “Men jag antar du fallit ner och inte blivit knuffad”, lade han till, ett litet skämt i hans digra situation.