Den smalnade blicken fick Ranghildr att höja ena ögonbrynet lite grann för att sedan stryka Maeves hår milt. Nästan som om hon lugnade en hund, snarare än en dotter.

“Ranheim, ja. Se så, se inte på mig med den blicken.” sa hon med ett litet leende och klappade sin dotter på axeln för att knyta ett band på slutet av hennes hår för att avsluta flät…[Read more]

Det var kanske sant, att det blev ensamt. Hon hade upplevt den ensamheten i Karm, från stunden då Yazfein försvunnit utan en tillstymmelse till förvarning eller förklaring, och efter slaget i Loradon. Efter slaget hade hon haft Arand, i varje fall på ett vis. Han hade alltid haft förmågan att försvinna iväg på annat, både fysiskt men också i sin…[Read more]

Lite lätt nickade hon åt Asgeirs antygande. Det fanns en sanning där som han sa och hon skakade nätt på huvudet åt det hela.

“Livet har en tendens att ge både goda och dåliga minnen. Till oss alla, Asgeir. Det förändrar inte vem vi är. Tvärtom, det är det som gör oss till den vi är.” sa hon, simpelt. Som om det inte var något annat i världen…[Read more]

Ranghildr log lite för sig själv när hon hörde hennes ord, hon visste nog vad dottern tänkte på. Att hon minsann skulle dö i strid, en känsla och tanke hon själv var bekant med.

“Det blir ensamt efter ett tag, ditt tankesätt. Tro mig, jag vet.” sa hon med ett snett leende och drog lite hårdare till om hennes hår så att flätan skulle bli smalare o…[Read more]

Orden fick henne att frusta till lite roat.

”En familj med skator kanske”, kommenterade hon lite drygt. Trots allt så var en egen familj inte något hon någonsin tänkt på att skaffa. Hon hade ju sina bröder, och det kändes någonstans mer sannolikt att någon av dem skulle stadga sig först. Själv hade hon alltid trott att hon skulle dö i strid, oc…[Read more]

Det kändes skönt att slippa tänka på allt mörkt som hade skett under de två långa åren och enbart sitta där med Maeve framför sig. Som på gamla dagar, hon strök en hand igenom hennes hår igen, denna gång verkade den inte fastna i någon av hennes gamla fågelbon och hon började fläta.

“Med alla de fågelbon du hade i håret skulle du kunna starta en…[Read more]

Ett ögonblick verkade hon nöjd, som om hon kunde godta hans löfte sedan skakade hon på huvudet åt det hela för att sedan korsa sina armar lite bestämt och ilsket.

“Jag frågade inte dig om det som rådgivare, Yazefin” sa hon och höjde ögonbrynet för att se på honom med en blick som sa att hon inte riktigt litade på mannen framför sig. Hon sucka…[Read more]

Det kändes som att hon var ett barn igen, sittandes framför sin mor medan hon kammade ut hennes hår, och för en kort sekund lät hon sig själv njuta av stunden. När hon lämnat Kaldrland hade hon varit ung och naiv, utan några större bekymmer i världen, men den Maeve som återvänt hyste inte längre några sådana illusioner.

”Äsch, du är värre… Och j…[Read more]

“Ge mig ditt fulla namn, och svär vid det.” sa hon allvarligt. För trots allt hade hon hört att det var mäktiga. Något som hon kunde använda som försvar att han skulle hålla tyst om det hela.

“För jag är inte dum nog att tro att du kommer hålla tyst, utan att jag har en hake på dig.” sa hon och det fanns enbart en allvarlig blick. En som visade…[Read more]

Hon gav ifrån sig en hastig utandning – som i ett skratt för att trycka honom en sista gång mot väggen och släppa honom sedan. För att sedan sträcka på sig och nickade ner mot korridoren.

“Ingen får veta om det, inte ens Maeve.” sa hon allvarligt och såg på honom med en menande blick. Som även visade hur trött hon var på allt. All död, smärta o…[Read more]

Det var förstås inte svårt att se att Maeve var både orolig och frustrerad över att inte få svar. Men då var de två, trots allt. Hon flinade bara lite lätt åt hennes fråga för att sätta sig bakom henne med korsade ben. På vägen dit hade hon fått tag i en kam gjord av ben.

Försiktigt, kanske oväntat försiktigt för hennes lite kraftigare fingrar,…[Read more]

Ett litet, frustrerat läte lämnade hennes läppar när hennes mor vägrade berätta vad det var hon tänkt säga, men… Hon hade inte berättat något för sin mor om allt hon frågat om, så hon skulle inte kräva något annat av sin mor heller, även om det nu såtts ett litet frö av oro i hennes mage. Hon hade ju sett blicken, och kände ilskan inom sin mor,…[Read more]

Hatet i hans ögon fick honom att le lite grann, lite mer nöjd över  att det fanns något annat sliskiga rövslickande sida som han visade innan. Lite mer stake än vad han visat innan. Hon tryckte in hans kropp igen med sin för att sätta sitt knä mellan hans ben för att ha honom ännu mer i kontroll.

“Ett löfte ja, men de är lika flyktiga som…[Read more]

I tystnaden som följde efter Maeves ord, hördes enbart Ranghildrs tunga andetag som tydde på att hon inte riktigt var lugn. Utan det fanns en ilska som bubblande där inom henne. En kort stund mötte hon sin dotters blick utan att tveka för att sedan skaka på huvudet.

“Precis som dina hemligheter, har jag mina.” sa hon simpelt och snörade på sina…[Read more]

I protest skakade hon på huvudet medan hon krängde på sig sina stövlar.

”Det är inte rättvist. Om jag lovar, berättar du för mig då?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn innan hon sträckte på sig igen och mötte sin moders blick, lika blå som hennes egen. Hon skulle ändå inte kunna njuta av någon fest, så mycket visste hon redan nu, och allvaret…[Read more]

Milt lade hon en hand på sin dotters hand, men det fanns något distanserat och fundersam blick där. Precis som Maeve fanns en bekymrad rynka emellan sina isblåa ögon. Hon suckade tyst och klappade hennes hand sedan.

“Glöm vad jag sa, Maeve. Det är inte din börda att bära.” sa hon sedan med ett svagt leende och tog hennes och Maeves smutsiga…[Read more]

Hon hade förstås inte menat att uppröra sin mor, men det var sanningen, och hon tänkte ofta på det. Så som hon hade funnit Kettil… Hon var glad att hennes mor inte hade behövt se det, men det var en tung sak att bära på helt själv.

”Mor…” Hon lade en tröstande hand på Ragnhildrs ena axel, men hon hade likväl en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”…[Read more]

När Maeve nämnde Kettil vände sig Ranghildr om, hon hade spänt sina nävar ilsket som för att hindra tårarna att växa när hon tänkte på den döda sonen. Hon drog ett par djupa andetag innan hon svalde och såg mot Maeve igen.

“Ger du mig ditt löfte, att inte säga åt din far?” frågade hon, med en allvarlig blick i sina ögon. Som visade att det va…[Read more]

Också hon höjde på ett ögonbryn, en vana hon troligen lärt sig från sin mor och nu speglade på ett vis som gjorde det uppenbart att de trots allt var mor och dotter.

”Givetvis inte, men jag hoppas att vi inte ska behöva göra det valet”, sade hon lite fundersamt medan hon torkade av sig och började klä på sig.

”Kettil var ensam i Caras Idhrenin…[Read more]

“Och hennes liv är värt mer än våra fränders liv?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Förstås ansåg inte hon det, men det var en delikat situation det var hon tvungen att medge. Samt tanken på att skicka en liten tös som henne till sin död… Det påminde henne allt för mycket om Kettil.

Hon suckade och drog av sig sina egna kläder för att…[Read more]