Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn?…[Read more]

Hans bekanta röst fick henne att se upp ifrån sitt blodiga hantverk. De hade rest tillsammans länge nog för att hans närvaro skulle kännas familjär, att för henne var han en lika naturlig del av hennes omgivning som vatten och luft. Hur länge hade han stått där utan att hon hade märkt det? Skjórinn tyckte inte om tanken att det fanns dem som kund…[Read more]

En distinkt smäll ekade genom salen när de tunga trädörrarna slogs igen och i salen verkade det inte vara någon mer än de två. Inte långt därefter trängde sig en mörk rök in genom dörrkarmen och gav rummet en obehaglig kyla som fick de flesta att rysa till. Från röken reste sig en stor mörk skepnad, det var som om kroppen i sig var byggd av svart…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Det var sällan, om ens aldrig, som Ranghildr bad någon om något men idag lade hon sin stolthet åt sidan och en lättnads suck lämnade hennes läppar – som darrade något av kölden – när hon lovade att följa med henne hem. Vanligtvis var hon inte heller en känslosam människa men hon lade sina armar omkring Gerda i en hastig kram, som för att visa sin…[Read more]

Hennes underläpp darrade lite, men om det var på grund av kyla, feber eller gråt var inte helt tydligt. Hennes far dömde henne inte, det hade hon redan innan förstått att han inte skulle, men likväl såg hon på honom att det hela besvärade honom, och det borde det. Hon hade vänt en man ut och in, skurit upp honom och dragit ut allt på insidan, lå…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Nästan besviket lät hon sina händer omfamna muggen som Gerda hade hållit fram till henne. Den nästan brände hennes fingrar som var så stela av frosten och kylen. Försiktigt blåste hon på drycken för att kyla den något. Fast det verkade inte hjälpa någonting när hon sippade på den och brände läpparna och strupen. Det gav henne lite värme och lu…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Febern härjade fortfarande ohämmat i hennes kropp, men hennes huvud var klarare nu och trots att tröttheten stod som skriven i hennes ansikte så verkade hon inte ha lika mycket problem med att hålla sig vid medvetande som när hennes mor först burit in henne i långhuset. Troligen hade spriten vid det här laget börjat verka för att dämpa de värsta a…[Read more]

Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i allt för mycket formalitet men det var likväl viktigt att alla visste sin plats, och Daermond gjorde det utan att för den sakens skull vara lismande. Hon kunde uppskatta sådana egenskaper och som för att understryka det så såg hon bak på honom med ett litet leende, trots att det kanske inte riktigt n…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Daermond fanns i närheten. Precis som en skugga, gjorde han inte mycket väsen av sig men fanns nära. Hon behövde egentligen inte kalla på honom, han följde efter henne som en hund. Han nickade mot henne och började gå med henne. Bara några steg bakom hennes skuldra.

Mannen var klädd i en buteljgrön gambeson, under ett harnesk. Den vadderade…[Read more]

Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan fr…[Read more]

Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ry…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände ba…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]