Det hade varit ett tag sedan han hade pratat med sällskapet som först gett sig av för att hitta passet och Ragnhildr. Efter första byn hade han hållit sig lite bakom eller färdats i släptåg från sällskapet. Mycket för att hålla ett öga på allt runt dem men också för att vara säker på att en viss gudom inte skulle försöka göra något mot honom. Saker hade skett väldigt fort här ändå och han hade haft lite att fundera över. Sen att en annan gudoms ord hade ekat i hans öron och drömmar hade inte gjort saken bättre, så han hade dragit sig undan mer och mer. Men alltid haft uppsikt över Maeve och sällskapet även om de inte sett honom eller hört honom. Det var inte hans sätt att strida öppet på så vis heller även om han kunde det. Nu senaste dagarna hade den där rösten i huvudet varit mer angelägen om att han skulle lyssna så han hade ganska nyligen avslutat ett samtal med en något lättroad och irriterande person. Nu fanns han utanför byggnaden från vilken han känt och sett hur något hänt, något som man inte kunde se med vanlig syn. Känslan av att han borde gå in fanns där men han något hejdade honom. Väldigt försiktigt sände han ut en liten tanke mot stugan, en tänke och magi som skulle få ett visst halsband att glöda lätt varmt och ett väldigt lätt ryck mot dörren ut skulle kännas i dess kedja. Platsen han stod på var väldigt öppen bara ett tiotal meter ifrån stugan.
Yazfein får ta ett par djupa andetag för att ändå hålla sig lugn men det är ett roat leende som syns på hans läppar när Loke har pratar om Lloth.
“Om hon är tråkig eller inte kan jag inte svara på men jag tycker inte om henne… Om jag har vett eller inte är väl något ni gudar bör veta?”
Han ser lite frågande på Loke och ler snett innan han suckar lätt för att öppna och stänga händerna ett par gånger mer för att inte låta sig själv bli för uppjagad men inte upprörd. Han studerar mannen som sade sig vara en Gud men samtidigt tvivlade han inte på det efter hur Loke tilltalat honom och ändå nämnt alla hans tankar så. Vid Lokes fråga om lojalitet så ler han snett och nickar.
“Nå till skillnad från Lloth så tror jag inte någon av er här försöker tvinga till er lojalitet med hot eller tortyr? Om man kan visa sig vara bättre än Lloth i hur man behandlar de som är lojala så är det väl större motivation att vara lojal också eller har jag fel?”
Hans blick smalnar lite och käken är för en stund lite spänd innan han nickar långsamt.
“Ja…det är jag och det är något väldigt nytt för mig men jag vill göra vad jag kan för henne på den tid vi har. Kan jag ge henne lite mer tid så vill jag det.”
Dock verkar han inte förvånad över det Loke säger om att vara redo att göra något för honom. Så det är med en liten suck som han ställer sig upp för att borsta av byxornas knän men nickar.
“Jag är för det första beredd att lyssna på vad det kan vara du behöver från mig innan jag får veta om du kan eller vill hjälpa mig på något sätt.”
Det är en bestämd men lurig blick från Yazfein när han möter Lokes blick och lägger händerna bakom ryggen vilandes på bältet för att känna hur kroppen ändå slappnade av då detta inte var alls som att ha att göra med Lloth eller hennes prästinnor.
Om han hade lärt sig något från Lloth så var det bäst att inte göra några snabba eller hastiga rörelser. Istället förblev han sittande där och följer figuren med blicken så långt det går. När Loke vandra runt honom går det en kall rysning längs hans ryggrad och namnet verkade på något sätt bekant men han kom inte ihåg så mycket om det just nu. Sen ler han lite snett och rycker på axlarna vid dennes ord om Oden.
“Lloth hade gjort något mycket värre än att ta min tunga…” Han suckar sedan och studerar återigen varelsen som kallade sig för Loke som nu hoppat upp på en sten där. För en kort stund verkar Yazfein villrådig och inte riktigt som om han var beredd på att något skulle svara på hans kallelse men nu hade det skett. Med ett djupt andetag ser han rakt på Loke med en bestämd blick.
“Jag antar att du som en gud vet vad Lloth är och hur hon fungerar… Nå jag söker något annat än henne, jag vill bort från allt vad hon står för. Den sista gången hon sa åt mig göra en sak åt henne så var det för att hon ville se mig misslyckas och dö. Så vad jag undrar om ni som gudar är bättre än Lloth… Och om ni skulle acceptera mig…” Han håller kvar blicken men bakom masken av lugn är han nervös och hundra olika tankar far omkring i hans huvud. Sen sänker han blicken och funderar ett tag.
“Det finns en kalderländsk kvinna som vunnit mitt hjärta, hon har lockat mig från det mörker jag en gång befann mig i… Men…jag kommer antagligen leva många år längre än henne. Kan…kan ni hjälpa mig dela min livsenergi och långa livs längd med henne så vi kan dela åren med varandra?” Hans röst är lite tveksam och han verkar osäker på att det ens var bra att säga det han just sagt. Dock var det vad han ville och varför han sträckte sig ut efter gudarna här.
Han ser bara lugnt på Maeve när hon talar och han verkar fundersam men säger inte emot henne utan nickar för att visa han förstår henne på ett sätt. Dock ser han lite fundersam på henne när hon säger att hon inte kunde hindra sig själv, det var något oroande på sitt sätt ändå.
“Känns det ändå som om det var rätt det du gjort och en förtjänt bestraffning för det mannen gjorde?” Själv ansåg Yazfein att det kanske varit lite lindrigt gjort men han ville försäkra sig om Maeve inte skulle komma att tvivla på det hon gjort eller kanske skulle komma att behöva göra. Dock slänger han en väldigt hastig blick bort åt det hållet Arand gått innan han ser på Maeve igen för att nicka på nytt vid hennes ord om att de skulle frukta dem igen. Hans lila ögon ser fundersamma ut innan de möter hennes beslutsamma blick och han ler mjukt mot henne för att lätt fatta hennes hand kort.
“Jag kommer alltid finnas vid din sida om det är där du vill ha mig.” Hans röst är inte mer än en viskning för att hålla orden mellan dem. Dock ser han sedan mer fundersam ut igen.
“Om du ska få dem att frukta er så se till att det du gör är på rättfärdiga grunder. Jag kommer från ett ställe där man använt fruktan på ett sätt den inte borde användas på och utan att kunna rättfärdiga sina handlingar. Grymhet är inte vad ni bör stå för men hårdhet och rättfärdiga handlingar kan skapa nog med fruktan…Tänk på det och låt mig vara det enda monster här?” Han ser på henne med ett lätt leende och något frågande i blicken nu och han har sett till att hålla rösten något dämpad medan det kunde höras skrik och rop runt dem.
Han rycker bara till en gång och det är när något vidrör hans sinne men han slappnar sedan av igen för att sitta kvar där lugnt. När han sedan hör en röst så öppnar han långsamt ögonen för att betrakta skepnaden som fanns där framför honom. Dock förblir han sittande där under tystnad i några ögonblick innan ett roat leende syns på hans läppar för att långsamt nicka.
“Om du är en av vad de folket här kallar för gudar så ja då kallade jag. Men nå vem och vad är du?” Detta var inte riktigt vad han hade förväntat sig att få se. Mannen, om det nu var en man som stod framför honom passade inte riktigt in på de beskrivningar av de Gudar som det berättats för honom om. Men det fanns varelse som kunde ändra utseende lite som de ville och kanske kunde detta vara en av dem. Att varelsen framför honom var gammal till sinnet var tydligt men det skratt och roade sätt som han närmat sig honom på gjorde Yazfein lite fundersam. Detta var inte alls ett sätt Lloth hade agerat på, allt var som sagt ännu väldigt nytt för honom och han försökte ändå ta in det hela.
“Nå om du är en av gudarna så kanske du kan hjälpa mig eller iallafall ge mig svar på några funderingar jag har…” Han ser lite frågande på mannen nu och sträcker lätt på armarna även om han inte röra sig på annat sätt. Att han blivit tillsagd att vara försiktig med vad han önskar får honom bara att känna sig road inombords. Det var inte som att han inte tänkt igenom detta en längre tid. Men nå nu var det bättre chans än någonsin så, varför inte ge det ett försök?
Han har sedan sitt lilla tal inte vikt av med blicken från det som händer framför honom. När Maeve höjer blicken för att möta hans så finns det en liten förvåning och fråga där men han säger inget just då. Inte rör han sig heller när krigarna skrider till det blodiga verk som just beordrats. För några ögonblick är han stilla och ser på Maeve innan han långsamt går bort mot henne. Slänger en blick mot det verk hon utfört. Lätt lägger han en hand på hennes kind och håller den kvar där om hon låter honom. Han förblir tyst under några sekunder innan han talar.
“Varför?” Det finns ingen anklagan eller hårdhet i rösten, den är snarare mjuk och bara nyfiken. Han hade sett känslor i hennes ögon som inte funnits där förut när det kom till blod och våld. Så nog var han nyfiken på vad som hade ändrats. Sen kanske inte hans ord hade varit helt sanna men det hade för stunden fått alla att tänka efter och lugna sig något samt kanske på ett sätt rättfärdigat det som skedde.
Han verkar inte alls bry sig om det som händer runt dem utan är helt fokuserad på Maeve och efter en stund suckar han lätt.
“Maeve…Hur är det och är tanken att söka efter en annan by nu?” Hans frågor är fortfarande lugna trots hur situationen är där men det verkar inte bekomma honom så mycket över vad som faktiskt var en avrättning av byns invånare. Det hade varit deras val att göra och han tänkte inte lägga sig i det beslutet.
Han möter lugnt Arands blick och ser lite frågande på mannen , osäker på om mannen faktiskt visste vem och vad han talade med. Lugnt drar han sin dolk och låter den snurra lätt i handen medan han studerar Arand samt folket som hölls bakom honom. Han sneglar sedan bakåt mot Maeve och ler lätt innan han ser mot folket igen. Ger inte ens Arand en blick nu.
“Hur jag eller någon av de mina hade reagerat tror jag inte någon vill veta käre monsterjägare. För som du nog vet så finns det gott om monster där ute. Kanske redan mitt bland oss? Men inte bland de kaldrländare som finns här. Alla slåss de för sitt land och den de följer. Att håna och påstå man varit med vid mordet av en av de styrande borde straffas hårt… För vi kan inte bevisa han inte var där kan vi?” Han klev fram så han stod bara några meter ifrån byborna fångats in, gav dem inte ens en blick medan han började gå fram och tillbaka framför dem, blicken riktad mot byn medan mannens skrik hördes bakom honom när Maeve fortsatte med sitt verk. Sen stannar han upp och ser rakt mot byborna där.
“Tortyr säger han… Detta är inte tortyr detta är straff som sagt, er frände där gjorde ett medvetet val att smäda och håna, något han borde vetat bättre än att göra med tanke på vilket läge han befann sig i. Får detta straff er andra att tänka efter och fundera över hur ni ska agera och svara på frågor som ställs för det något gott med sig. Jag har sett värre straff och tortyr än detta, tro mig när jag säger att ingen av de som är här med mig är monster… Men nog har jag sett monster allt, saker som nog skulle få även en monsterjägare att tveka. Så ett råd från mig är att fundera över vad som faktiskt är viktigt här.” Han vänder sedan ryggen åt byborna, sneglar mot Arand som stormar iväg innan blicken sedan fokuserar på Maeve i ett försök att läsa av hennes uttryck.
Han hade ganska fort listat ut vad tanken med spikarna var och vad som skulle ske. Men han hade inte väntat sig att se spänningarna och hur upprörd Arand skulle bli. Han kom några steg efter monsterjägaren och höjer lite tankfullt på ögonbrynen när han hör vad Arand säger först. Lugnt ställer han sig så han står framför mannen men då har både Maeve och Arand bakom sig. De som kunde se han ansikte såg ett uttryck från en person om betraktade början på en skulptur eller annat konstverk. Även om det inte såg så ut så lyssnade han uppmärksamt på det som sades bakom honom.
“Det är väldigt dumt att påstå att man dräpt någon man inte har varit med och dräpt, speciellt inför dennes familj. Vill man inte locka fram ilska så borde man vara tyst. ” Hans ord var lika mycket för de runt om som för mannen som var uppspikad framför honom. Men det fanns inga känslor i rösten utan han förblev väldigt saklig och fingrar lite på den dolk han bär i sitt bälte. Det var tydligt att en hel del tankar ändå fanns hos honom där han stod.
“Att göra ett exempel av denna dåre är nog ändå klokt på sitt sätt och visa att nog är nog. Skulle du inte hålla med Arand om att ibland är en hård hand väldigt behövlig för att visa man gått för långt?” På något litet sätt verkar Yazfein nu också lite road av hela scenen framför sig även om han inte sagt det. Långsamt vänder han sig lite för att kunna snegla på Maeve lite frågande som för att fråga vad nästa steg skulle vara.
Han kunde tydligt se avsmaken i Arands min över det han gjorde men av någon anledning så bekom det honom föga. Eller det var länge sedan någon annans åsikter om magin varit något han brytt sig om. Kanske fanns det en person vars åsikt han hade brytt sig om. Att Arand kallade det självbevarelse fick Yazfein att flina brett och kallt innan han skakar på huvudet. Långsamt höjde han handen för att dra den genom sitt hår eller iallafall illusionens hår innan han skakar på huvudet igen. Lågornas sken speglades i de mörka ögonen och på något sätt var det en ganska bra representation för hans inre, glöd, eld och förstörelse blandad med värme.
“Nej min gode monsterjägare det spelar föga roll för dessa folk. Skulle ryktet spridas om att du setts vid detta anfall mot byn här får du ju verkligen lov att se dig om över axeln tills Hrafn är död. Kanske även efter det om någon skulle råkat ha släkt eller vänner här?” Han ser lite frågande på monsterjägaren innan han ser ut att ordentligt fundera på dennes fråga om vad han själv gjorde där. Sen sneglar han bort mot Maeve och sen verkar han bli väldigt allvarlig.
“Jag gjorde misstaget att lämna henne förut. Det är inget jag kommer göra igen. Så länge hon låter mig följa henne så kommer jag vandra med henne. Bakom henne eller bredvid henne det får hon säga. Men jag kommer finnas där… Sen är en utflykt en möjlighet att sträcka lite på sig eller hur?” Rösten har ingen värme eller känslor utan är ett väldigt sakligt konstaterande även om man kanske kan ana att han är beredd att göra mycket för att se till ingen ska hindra honom från att göra det han just sagt. Den sista meningen han säger är sagd med en mer road ton. Han verkade ha varit på väg att säga något mer när monsterjägaren svär och skyndar bort mot Maeve. Yazfein lägger händerna bakom ryggen för att styra sina lätta steg efter honom bort mot vad som nu än ser ut att vara på väg att ske.
Yazfein gled tyst efter gruppen och höll sig i skuggorna medan krigarna och Maeve fortsatte in i byn, en sabel och dolk var allt han var beväpnad med som var synligt. Han förstod tydligt varför så många av de andra krigarna var där, hämnden och ilskan som drev dem. Själv kunde han inte dela deras känslor för det hela utan var där för att han kände att det var hans plats att vara där. Men han var inte så delaktig i det anfall som skedde och försökte hålla sig ur vägen för de flesta på båda sidor. Dock hindrade det inte att han mötte invånare som försökte fly eller försvara sig själva. Ett par gånger fick dolken tala för att “övertala” ett par personer att sitta ner och vänta på det som skulle komma efter anfallet var över. Nu rörde han sig tyst mot monsterjägarens rygg, för att närma sig denne från vänster på tysta fötter.
“Vad för dig att delta i detta? Det verkar inte vara en sak som du skulle finna något nöje i?” Han vandrar lugnt bredvid Arand nu med en blodig dolk i handen och ett lite frågande uttryck i ögonen som sneglar mot Maeve så länge han kunde se henne. Detta var hennes val och han hade nog gjort samma sak men kanske inte tagit så många fångar man kunde utan istället valt bara ett par men nu var det hennes beslut. Men lite nyfiken på vad monsterjägaren skulle få ut av att vara här nu. Med en lätt hand rörelse såg han till att elden på ett hus tog sig lite bätte och spred sig lite snabbare än vanligt innan han vände sin något lila blick mot Arand igen.
Vid planerandet av detta anfall eller fälla, kalla det vad man vill hade Yazfein varit väldigt tyst och bara kommit med åsikter eller besvarat frågor om dessa hade ställts till honom. Det det börjat bli klart vad för sorts planer man hade gjort upp hade det varit flera som verkat tveksamma till moralen bakom det hela. Yazfein hade inte varit en av dem utan studerat och lyssnat på planerna lika lugnt som om detta var vardag för honom. Vilket det nästan var, han rörde sig på den andra sidan av moral och heder allt för mycket för att bry sig. Lögner, vilseledning och dubbelspel hade varit hans levebröd tills han träffat Maeve. Det hade ändrat ganska mycket på hur han såg på sak när det kom till henne och de runt om henne. Just befann han sig en bit från resten av gruppen, blicken riktad mot det håll de snart skulle färdas för att finna byn.
Han hade avslöjat för den regerande familjen vad och vem han egentligen var men hade valt att hålla en illusion över sig för stunden. Dock var han inte säker på hur snabbt ryktet skulle sprida sig och alla eller större delen av folket skulle hört ryktet om honom. Dagarna efter begravningen hade han inte hållit sig undan Maeve men han hade haft lite att göra så några timmar om dagen hade han gett sig av själv. Nu när han stod med ryggen mot elden och sällskapet var han återigen den äldre rådgivaren, i jordnära mörka kläder, även om svarta kläder var bra för mörkret visste inte många att de kunde bli för mörkt i skuggorna då för att på det sättet sticka ut. Han suckade och rättade till bältet lite som höll hans värja och en lång dolk. Det var inte hans första val av vapen under denna expedition men ändå kändes det lite betryggande att ha dem där. Långsamt vrider han på huvudet för att se bort mot Maeve och Arand som närmat sig henne när hon talat klart. Ett bra tal, kort och tydligt som gjorde klart vad som gällde. Han ler mjukt där han står när hans blick vilar på Maeve. Trots detta så är han ytterst uppmärksam på sin omgivning. Men han lät den välbekanta värmen i bröstet tändas och fladdra till närh han såg på henne. Han skulle göra sitt bästa för att se till att inget hände henne där nu eller senare. Dock visste han hon kunde ta vara på sig själv men strider var kaos och man kunde inte förutse allt som skulle hända.
Yazfein hade hela tiden rört sig nära Maeve men inte aktivt deltagit i de sista farväl alla hade tagit eller hur de hade skjutit ut båten i vattnet. Men han fanns där hela tiden, märkte hur vinden avtog runt dem när de hade sagt sina sista farväl. För att sedan tillta igen när de stod på strandens kant, förde båten ut på vågorna. Hur kraftiga de än var eller hur mycket de än verkade blåsa så kantrade inte båten eller ändrade riktning. Fören var stadigt riktad rakt ut i havet när de kom med bågen för att sätta fyr på bålet som fanns uppstaplat runt mannen där. Han ser bort mot Maeve och inväntar hennes reaktion på hur hon ska göra när de kommer med bågen och pilarna åt henne. Han tar ytterligare ett steg bakåt och lägger armarna bakom ryggen medan han sänker huvudet lite. Sänder ut en tanke om att ifall gudarna var där denna dag hade han ett par frågor till dem och ville gärna prata med dem om de skulle ge sig till känna för honom.
Yazfein hade inte bemödat sig med att lägga en illusion över sig där han stod vid Maeve’s sida, en lång mantel med huvan långt uppdragen var vad han hade valt denna gång. Lätt höll han hennes hand och såg mot kroppen som låg där på riset, väntade på sin sista färd. Detta var en väldigt ny situation för honom, han visste inte vad han skulle känna eller säga. Mannen som syskonen kallade för morfar var näst intill okänd för Yazfein men han förstod att denne hade betytt väldigt mycket för Maeve och hennes syskon. Antagligen hade mannen varit viktig för hela familjen och nu fanns han inte längre bland dem. Yazfein hade under natten inte kunnat sova, legat vaken och stirrat upp i taket medan han sökte svar i sig själv. Tankar och tysta rop hade kastat ut i natten i försök att få kontakt med de väsen som folket i Kaldrland kallade för gudar. Men det hade varit tyst, inget svara mer än de nattliga ljud som kom från fästet. Han såg kort mot Maeve innan han såg mot båten igen och kände en underlig klump i magen, som om något fattades eller att någon såg på honom från bortom båten och havet. Han skakar lite på sig och ryser när han så känner hur vinden tilltar sakta, starkare och starkare blåser det runt alla som samlats där. Men vinden verkar dö ut när den närmar sig båten, blir till en svag bris som inte gör mer än att Ejvalds hår och skägg fladdrar svagt. Nästan som om vinden var där för att se vem som låg på riset, vidrörde mer än bara kroppen som låg där, sökte i själen hos det som en gång varit Ejvald.
Yazfein kramar kort Maeves hand lite hårdare innan han öppnar sitt sinne men känner ingen magi där men något var det som fanns där bland dem. Något större än alla där, mäktigare än Yazfeins magi och kraft. Trots detta fanns inget hotfullt över det som hände, vinden blåser ännu starkt mot deras ryggar för att mattas av närmare båten. Efter en stund blir den svagare och svagare tills det inte är mer än en lätt bris som gjord för att föra en båt över havet. Längre ut kan man se hur tjocka svarta moln samlas för att sedan sprida regnet över havet men utan att det verkar vara storm. Blixtar och åska kan både ses och höras långt ute till havs men närmar sig sakta. Återigen får han känslan av att något större än dem är där bland dem, lyssnar, iakttar och begrundar. Han ser ner mot Maeve där bredvid sig och försöker se om hon också kan känna den känslan av att det finns något bland dem. Åskan och blixtarna rör sig närmare innan de verkar stanna upp, regnet och stormen håller sig på flera hundra meters avstånd från stranden efter att i rasande fart ha närmat sig. Det är en overklig känsla då regnet faller svagt och man då och då ser en blixt följt av mullret från åskan. Men utan att det kommer närmare.
Yazfein flyttar sin hand från hennes axel upp mot hennes nacke där han låter den vila mjukt med fingrarna som rör sig mjukt genom hennes nackhår. Vad han känner för Maeve kan vara svårt att se precis men att han verkligen känner något för henne syns tydligt i både ögon och hållning när han står så nära henne han bara kan. Han ser på Audgisil när denne lägger en hand på hans axel men vet faktiskt för första gången på länge inte hur han ska svara eller vad kan ska säga alls till mannen. Han vara nickar och sneglar ner mot Maeve, handen rör tröstande över hennes nacke medan han sedan suckar.
Han vänder sedan blicken mot den unge mannen som kommer springandes och hör hur rösten skär genom den spända tystnaden som ändå fanns runt platsen. Han kunde förstå att de kände sorg över att ha förlorat Ejvald men han kunde inte riktigt sätta sig in i de känslorna. Lite försiktigt flyttar han sig omedvetet något steg längre ifrån Asgeir även om han var långt ifrån Yazfein. Han visste inte hur Maeves bror skulle ta hans närvaro, kanske skulle han ta det lika bra som hennes far hade men han var inte säker på det. När Maeve reser sig upp lägger han en arm om hennes midja, både för att han vill vara nära henne och för att han vill finnas där om hon behöver stödet, det hade inte undgått honom att hon varit något vinglig.
Han kliver nu lugnare fram till Maeve och lägger faktiskt sin hand på hennes axel ömt. Men i en mycket smidigare rörelse än vad man kan tro för den man han ser ut att vara. Han lyssnar noga på det Audgisil säger och tar in alla ord även om han inte riktigt kan förstå känslorna bakom allt så lyssnar han. Planen var ett väldigt stort risktaganden det var väldigt tydligt för honom och för dem alla. Om minsta lilla gick fel så kunde de antingen inte hitta den väg som de talade om eller så skulle Ragnhildr dödas av Hrafn… Han kramar om Maeves axel lite lätt innan han böjer sig ner och säg mjukt.
“Låt oss inte gömma oss om din far är ärlig i sina ord.”
Med de orden så ställer han sig rak i ryggen och släpper den magi han höll runt sin illusion, så att istället för en äldre man står där nu mörkeralven som var hans riktiga jag. Blick lugn och stilla riktad mot Audgisil med en tyst ursäkt innan han viker undan blicken lite.
“Jag vill säga mina kunskaper och den magi jag förfogar över står till ert förfogande i vad för plan ni än kommer fram till. Min styrka är något större än vad jag först gett sken av…” Han sänker sedan blicken men har inte flyttat handen från Maeves axel utan håller den bestämt där kanske mer som ett stöd för sig själv än något att just där och då.
Yazfein hade följt samtalet samlat och lugnt som han hade kunnat men vid Eiriks ord rycker han till för att se lite förvånat på den unge mannen. Men Audgisil’s ord förvånar honom än mer och han sänker som hastigast blicken mot golvet, inte av skam utan av förvåning. Han tar ett par steg närmare Maeve och ger henne en frågande blick. Han var osäker på om detta egentligen var rätt läge men samtidigt verkade ju hennes far veta så mycket mer än man trodde. Sen vänder han sig lite ursäktande mot Audgisil och sänker respektfullt huvudet. “Kung Audgisil ni har rätt i att ni inte varit annat än respektfull mot mig. Tro mig då jag ändå säger att jag aldrig menat någon här något ont.” Han ser sedan mot Maeve igen låter blicken vila på henne medan han funderar. Dock säger hans blick att han skulle följa om hon valde att berätta mer om dem nu. Han hade inte mer att säga om de andra händelserna då det inte var del av varför han varit här. Det hade bara skett att han blivit indragen i det hela och fick nu följa den vägen till dess slut.
Yazfein har tyst följt med dem in i salen och stått en bit bakom båda syskonen, blicken gled lite mellan dem alla medan de talade så när Audgisil talar till honom så nickar han kort men visar inga känslor i blick eller ansikte. “Jag råkade befinna mig på rätt plats för att se hur er dotter gjorde sig redo att rida iväg i all brådska. När hon märkte att jag sett henne så blev jag ombed att följa med. Även om hon är kapabel att ta vara på sig själv så är det aldrig fel att ha fler med sig på sådan brådskande ritt som hon tänkte företa sig.” Han har faktiskt sagt hela sanningen denna gång även om anledningen till att hon bett honom följa med kanske var lite mer personlig än vad många nog skulle tro.
Han placerar händerna bakom ryggen och studerar Audgisil innan han ser på Maeve och Eirik igen. Han vet inte riktigt mer vad han ska säga eller göra just nu, så det hade varit bra att han fått frågan om hur han varit inblandad. Eirik vet mer om det och Yazfein undrar hur länge det kommer vara innan han berättade något om det för någon annan. Men sen skakar han på huvudet och suckar lätt, de hade slagit hårt mot dem det som hänt, kanske skulle fokus förbli på det ett tag framöver nu så han kunde vara lugn ett tag.
Ejvald betraktade hela scenen som utspelade sig på skeppet där Ragnhildr befann sig och log snett för sig själv. Bakom ryggen gjorde han sedan ett litet tecken när hon höjde sin näve, alla krigare på hans skepp vrålade högt och höjde sina nävar som hon hade gjort. Men det var inte alla som gjorde det på hennes skepp. Några få såg väldigt frågande och förvirrade ut under en stund medan nästan alla hade vrålat sitt bifall till henne. “Vem är det som bestämt det och bara för att du är hirdhersens dotter kan du inte göra som du vill?” En av de lite yngre krigarna lade armarna i kors för att möta hennes blick bestämt. Det var tydligt att mannen nog ansåg att han skulle ta över ledarskapet på skeppet efter deras fallna ledare. Han var en ganska bredaxlad man vid namn Torkel men inte så lång och han var en duktig yxkämpe.
Yazfein möter Maeves blick under långa sekunder och det märks att han gärna hade stått bredvid henne med en arm om henne även om det inte alls gick just nu. Istället glider han förbi henne, en nästan fjäderlätt beröring vid hennes hand utan att han ser på henne när Audgisil har sagt åt dem att följa honom in i hallarna. Han hade själv gärna undvikit att vara iblandad i det samtal som skulle komma. Men samtidigt var han ju mer inblandad med familjen Ulfhedna än vad man kunde tro. Dock väntar han tills de båda syskonen ska börja röra på sig innan han själv skulle falla in bakom dem. För några ögonblick är han stilla, sluter ögonen och sänder ut en tanke till Oden och Frigg. Något han aldrig hade gjort förut, be till ett väsen som om det vore en gud. Vad Lloth än var så var det inte en gud iallafall inte någon han hade tillbett och skulle aldrig göra. Nu betraktade han Eirik och Maeve noga, försökte läsa av dem för att förstå vad som nog skulle komma.
Ejvald hade plockat undan sina saker innan han ställde sig lutad mot masten och betraktade Ragnhildr med ett snett leende. Det såg inte ut som att han hade gjort fel i att utse henne till ledare för den långbåten. Biorn går förbi och ser lite frågande på honom innan han ser mot Ragnhildr. Ejvald bara rycker på axlarna och flinar lite. “Någon gång ska hon väl lära sig och manskapet behöver få lära sig att det inte är fel att lyda under henne. ” Han står där och ser hur hans manskap börjar samlas, stuvar undan de nya förnödenheter och andra saker de tar med sig från byn. Än verkade ingen säga något om att Ragnhildr stod på en långbåt hon inte varit på tidigar under deras räder. Det skulle bli intressant att se hur alla reagerade när de var tillbaka och hon skulle tala om vad samt vart de skulle färdas. Ejvalds hand vilade på svärdsknappen medan han såg ut över byn och skeppen.