“Su’aco ifa!” Handen var utsträckt mot Tova i det ögonblick jägarens hand sökte sig mot bältet, orden lämnade läpparna samtidigt som dolken flög. En skarp vind, en knuff men inte mot dolken, ett allt för litet mål för honom i stundens hetta. Nej den vägg av vind som for genom träd och grenar var menad att knuffa Tova ur vägen för dolken. Skulle han lyckas helt eller ens alls? Det visste han inte men han hoppades att det skulle lyckas om inte annat få Tova lite ur vägen så dolken inte skulle bli ett dödligt kast.
Yazein hade mött mannens anfall med mjukhet, följsamhet istället för styrka, dirigera dennes attacker bort från sig i försök att inte låta klingorna låsas samman. Ett snabbt steg åt sidan efter mannens kast med dolken, sabeln sjönk samtidigt som axeln som i förberedelse för en stöt, blicken gled mot mannens axel innan handleden snärtade upp sabelns spets mot insidan av mannens lår. Sabel fortsätter uppåt, över mannens vänstra axel innan hugget faller snett ovanifrån ner över mannens högra axel, oavsett om en blockering skulle ske tar han ett halvt steg bakåt, istället för att helt fullfölja hugget drar han armen bakåt, stöter sedan sabeln mot mannens bröst. Allt sker i en mjuk dans utan någon paus och inom ett par andetag, innan Yazfein skulle ge sig själv ett par steg avstånd till mannen och försöka cirkulera för att igen hamna mellan honom och Tova.
Han ställer sig upp långsamt medan droskan stannar, lägger en mjuk mantel om hennes axlar, en mörkt röd mantel i fint slätt ylle. En mantel gjort för att hålla både kylan och värme borta, även ylle kunde kännas mer lyxigt. Innan han lugnt drog på sig byxor, lät skjortan vara slarvigt öppen innan han öppnade droskans dörr. Klev ut och stannade utanför där han vände sig om för att erbjuda henne en hand ner. Allt innan han sida vid sida med henne började gå mot den något mer utsmyckade tvåvånings byggnad som var värdshuset.
“Nå jag tänker kanske på deras säkerhet mer än något just nu. Och kanske ska vi inte ge tempel och deras helighet allt för mycket att prata om? Ord sprids om inte annat fort om vad som setts eller hörts.”
Kusken hade hoppat ner snabbt och lämnat över tyglarna till stallfolket som skulle se till till droskan samt dragdjuren. Han sprang sedan före dem båda för att visa vägen mot dörren till värdshuset och antagligen vidare till ett rum. Tydligen hade mannen varit hit tidigare som Arzin sagt till honom, vilket medför en kort uppskattande nickning. Ibland kunde man lita på att dessa människor gjorde som man sade åt dem. Ibland. Arzin ler och sneglar mot Isla medan de går.
“Vilket fördärv ni vore för en stad om man lät er härja fritt. Även om jag nog tror ni vet var det är bäst att dra en gräns.”
“Jaga ner vårt sort? Om det är vad ni tänker göra kanske jag inte borde släppa iväg er alls?” Armar och händer läggs mjukt om hennes midja för att dra henne lite mer mot honom. Men han håller inte speciellt länge eller hårt innan armarna släpper taget långsamt. Nå han hade inte mycket emot att bli kallad hennes just nu. Även om det var lite drygt med att hon kallade honom byracka än. Men ibland fick man själva det obehaget också, precis som när man hanterade människor ibland.
“Vill hon dra på sig en mantel innan vi kliver in eller ska hon låta alla få beskåda er kropp medan vi går?” Rösten är retsam och fingrar drar så där smeksamt mjukt över hennes nacke medan han lutar sig lite bakåt igen när droskan börjar att sakta in. Det hade varit kortare till värdshuset än vad han mindes men det var ett mindre bekymmer om ens något alls. Men något bättre och större utrymme än droskan var väldigt lockande just nu. Det var inte utan att han kände sig lite instängd där och som att han behövde få sträcka på sig.
Mannen var starkare och snabbare än Yazfein hade först trott vilket irriterade honom något men det hindrade inte att han låste klinga med monsterjägaren. Hade hans kropp inte instinktivt haft minnet från träning och erfarenheter hade mannen lätt haft omkull honom på ren styrka. Men med en stadig hållning och följsamhet kunde han styra kraften bort från sig utan att låta mannen föra sitt svärd närmare. Lågorna brann än omkring Yazfeins svärd innan han skrattade åt mannens ord.
“Snärjt? Här har ett hederligt avtal slutits. Sen vad hon är bryr jag mig inte om, ett avtal är ett avtal.”
Han tar ett snabbt steg bakåt, låter sin klinga pressa mot mannens innan han låter sin egen sjunka innan han med en snabb handledsrörelse slå upp med sin spets mot mannens hand. Om den skulle träffa så hoppades han den slog över fingrarna men han väntar inte på att se om det lyckas utan rör sig i sidled bort från Tova. Ena handen släpper sabeln för att börja glöda rött.
“Chathbualeab!” Ordet faller vant från hans läppar medan en röd prick far från hans hand mot mannen innan den detonerar i ett eldklot som han hoppas ska ha någon mer effekt än blixten.
Han skrattar lugnt och ser på henne medan han långsamt tvingar tillbaka det mänskliga utseendet hos sig för att snart sitta där som mannen igen. Lutad mot droskansvägg med armarna över ryggstödet bakom sig så gott det går. Blicken släpper henne aldrig medan droskan rullar mot det värdhus han sett ut tidigare. Det är ett roat leende han har och hans ögon glöder lite rosaktigt nu för stunden.
“Nå byrackan erbjuder, men besten insisterar och kommer nog inte godta ett nej…”
Han höjer lite på ögonbrynen när hon säger hon inte kommer göra något åt templet för stunden. När hon sätter sig i hans knä så kan hans kropp inte annat än reagera, formar sig mot henne och han lutar huvudet lätt mot hennes hand som rör sig över kinden.
“Om de hittar mig får jag bekymmer? Jag tycker det låter lite som ni underskattar mig och överskattar vad de kan göra där på templet.” Armarna läggs mjukt runt henne när hon lutar sig mot honom. Armarna bestämda men mjuka där de vilade runt henne. Han hade inte missat hur hon sade att de inte var nått de behövde nu, nå det hade hon på ett sätt rätt i. Han behövde inte bekymmer med ett tempel när han var på väg att röra om lite i den oro som fanns i Iselem.
“Berätta vad ni nu har fått för planer sköna Isla…” Viskar han mot hennes öra och lutar pannan lite mot hennes hjässa.
“Nå jag hoppas då inte det kommer hålla er bort alltför länge igen… Det har varit lite…trist utan er närvaro.” Vilket han kanske inte alls tyckte egentligen men lät inte nått i hans hållning avslöja det förutom att hans blick kvick gled mot Alethir under ett par hjärtslag. Han hade inte för avsikt att slå sig ner där med henne men det var alltid en utmaning att prata med henne dock låter han sig ta lite mer tid än vad han kanske egentligen behövde innan han svarar, blicken har vandrat lite mot taket en stund medan han verkat tankfull.
“Jag vet de som vill slå ner det hela med vapen makt men det är inte heller rätt väg att gå. Jag vill säg dock säga att jag inte håller med er om att helt släppa in dem och ge dem vad de vill ha. Tänk om de vill ta över regentsskapet här? Hur skulle det sluta? Nej jag tror vi ska försöka se varför rebellerna fått sådant stöd och se vad vi kan göra för att ställa deras anhängare på rätt sida igen.” Han log mot henne innan han sträckte sig efter ett eget glas som han dock fyllde med vin innan han tar en liten klunk för att snegla mot henne och försöka läsa hennes reaktioner på det han sagt.
“Men jag tror också vi skulle kunna försöka isolera rebellerna, stänga våra gränser än mer och dra ut dem på det sättet. Även om det inte är nått jag alls skulle föredra. För om vi stänger deras sätt att helt förse sig med förnödenheter bjuder vi in till plundring av de vi försöker hålla säkra. Det är inget vi vill alls eller hur?”
Arzin drar sig långsamt ur och undan från henne för att slå sig ner på bänken. Men ändrar än inte sitt utseende helt tillbaka till mänskliga delen av sig själv. Istället ler hans ögon och följer hennes varje rörelse där han betraktar henne. Det rullande skrattet hörs igen medan han nickar långsamt, ett av hornen skrapar mot droskans vägg. Han låter henne röra vid honom som hon vill där nu och andas in hennes doft djupt igen. “Får jag kanske då erbjuda en plats och bad i det rum jag ämnar hyra i staden innan karavanen beger sig iväg igen om ett par dagar?”
Han rycker lite på axlarna för att visa det kanske inte är det bästa rummet men det skulle mer än duga om det var så hon ville ha del av det. Hans slutliga mål var ändå Iselem och de rykten han hört komma därifrån. Han knackade lite på väggen och inom kort skulle droskan börja röra sig långsamt mot ett värdshus. Minnet av den och dem samt vad man sett eller hört på platsen skulle för många bli en trollskdimma eller dröm. “Vad är er nästa plan och vad tänker ni göra åt templet?”
Han hade placerat händerna bakom ryggen medan han inte helt slutat se på henne under den tid hon talat. Vid ett tillfälle hade han känt den där alltför bekanta känslan av någon som betraktade honom. Men reagerar inte på den utan ser kanske lite spelat fundersam ut medan hon fortsätter tala om problem samt andra saker som hänt under hennes frånvaro. Vissa saker var han rätt nöjd med hur de hade slagit ut, speciellt hur de alver som bosatt sig hos människor av andra skäl än att de varit politiska nu ej längre var välkommna som pilgrimer till skogen och dess heliga platser. Det är men en väl inövad och otroligt trovärdig sorgsen suck som han nickar långsamt. Än var hela hans hållning avslappnad och lugn förutom vad som verkade vara den där tillfälliga sorgen över hans anlete.
“Allas våra hjärtan brast den dagen vi förlorade vår drottning. Men jag vet att det är mycket som förändras och mången översyn sker för att förhindra något sådant ska ske igen när nästa regent från skogen väljs. Någon vi alla kan stödja och som har vårt förtroende, inte sant?” Hans ord var lite trevande och testade för att se om hon skulle säga nått om den nya så kallade drottning som slagit sig ner i staden. Sen ler han lugnt mot henne och lutar sig lite fram vad som var en lätt bugning för att inte behöva höja rösten för att överrösta sorlet runt dem eller så andra skulle höra för mycket.
“Jag kan förstå det smärtar er hur gränserna har stängts och hur vi för stunden inte längre kan hjälpa de som är fast hos människorna och dess likar. Men jag för kanske säga att innan säkerheten i vår egen skog är så säker vi kan färdas utan hot från våld och död ska vi kanske inte sträcka vår arm för långt ut? Jag tror Alethir kan hålla med mig för stunden. Jag är glad ändå se ni mår bättre och fått njuta av tråkiga tider. En logistikers arbete är aldrig klart och dagarna blir aldrig tråkiga.” Hans blick gled snabbt ner mot hennes hand som vilade på den gravida magen för ett halvt hjärtslag. “Får man fråga hur långt det beräknas vara kvar tills man kan gratulera ordentligt?”
Elidyr’s blick hade först följt Alethir när denna klev in för att gå mot sin plats samt även sänkt sitt huvud lite i respekt för mannen. Även om han kanske inte kom överens med alla som var med i rådet så hyste Elidyr respekt för dem alla som av någon anledning var en del av rådet. Han var ännu ganska ung jämfört med många där inne men det hindrade honom inte från att allt som oftast ställa frågor eller helt enkelt ifrågasätta de andras förslag eller åsikter. Vad som riktigt fick honom att reagera och ser förvånad ut var vem som följde Alethir in. Elbereth? Det var ett ansikte han inte sett på länge här, så med ens var det lilla lugn han hade haft förstört genom året som gått. Eller ja det hade varit lite lugnare det hade det men inte helt lugnt. Men just de två var nog de som stod längs ifrån varandra när det kom till ideologi och hur man ska hantera…vissa saker. Men ändå hade han respekt för henne. Efter att hon slagit sig ner ursäktade han sig från de två han hade samtalat med och drog sig långsamt bort mot Elbereth.
Lite sneglade han mot Alethir och försökte läsa av den mannens humör för dagen medan han funderade på hur nära varandra de två stod. De hade ju trots allt kommit till rådsrummet tillsammans. Med mjuka steg gled han nästan upp på vänster sida om Elbereth, sträckte sig fram över bordet i en mjuk rörelse för att greppa ett glas och en karaff med vatten.
“Lady Siannodel, det är glädjande er hälsa och tillstånd låter er göra oss sällskap för dagen. Låt mig fylla ett glas åt er.” Han väntar inte in ett svar innan han ställde det nu fyllda glaset med vatten framför henne och studerade hennes reaktion på vad han gjorde samt sade. Långsamt lade han händerna på ryggen där han stod bredvid henne med ett vänligt leende.
“Jag måste ändå fråga hur det är med er trots att jag kan se ni verkar må bra nog för…att delta i vad som ibland kan vara…långtråkiga samtal.”
Det är återigen ett mullarande skratt som fyller droskan där då han hör hennes ord om hur hon skulle kunna hålla sig till bara honom. Det skulle han inte begära oavsett. Han hade njutit lika mycket av att se andra ta för sig av henne och hennes njutning som hon nog gjort. De var två väldigt olika bestar och det roade honom. “Ta så många du vill då. Mig kvittar det så länge ni njuter.”
Rösten hade varit road djup och len med ett samma roat flimmer i de glödande ögonen. Han hade varit på väg att säga något när hennes ben läggs om honom trycker honom mer mot henne och drar ett stön från honom innan han andas djupt, hela hans väsen ryser och skakar. “Inte för att jag tror ni behöver mitt beskydd…eller kanske om ju låter ett tempel fängsla er så…lätt.” Avslutar han innan hennes blodiga läppar möter hans, delar av hans ansikte ändrar skepnad för att möta dem med mjuka läppar som håller henne kvar. Girigt drack han av hennes blod. Känner det och magin flöda genom hans ådror. Märket syntes först över den sten som var i hans bröst när han drog sig tillbaka sen vandrar det ner över hans kropp medan hans blick möter hennes, roa och glödande av hans inre kraft och en åtrå till henne. Han slogs mot hennes trollbindande, lät sin destruktiva magi förtära och bränna bort allt som skulle kunna ge henne kontroll över att styra hans tankar eller kropp mot hans egen vilja. Att fylla honom med njutning eller upphetsning var inget han skulle kunna hindra oavsett så det lät han förbli kvar medan hennes märkning letade sig in i hans uråldriga väsen. Hans röst är ett dovt mullrande spinnande när han talar. “Isla är ni nöjd nu?”
Han är stilla för ett hjärtslag vid hennes ord innan hans tunga fortsätter att faktiskt göra henne ren från blod men också smeka över hennes bröst lite retsamt innan han höjer huvudet. De glödande prickarna är ändå rätt roade över hur hennes vågade sätt var där nu. Han är stilla under långa andetag och sen lutar han sig över henne, trycker höfterna mot henne med ett dovt mullrande från sin hals. “Akta er…så jag inte gör så ni bara vill ha mig om ni märker mig…”
Orden var lika mycket en utmaning som en varning. Aldrig i sina oräkneliga år av existens hade han ens funderat på att låta någon märka honom. Många hade försökt fängsla honom, dårar alla men här och nu övervägde han faktiskt låta henne göra det. Skulle han kunna hålla sin egen kontroll om han lät henne göra det? Han fnyser lite och skrattar sedan ett lågt mullrande skratt.
“Vågar du märka mig då? Jag lär följa er runt men det ger er inte kontrollen över mig…” Hans glödande blick glider över hennes kropp när han drar sig lite bakåt. Det röda ljuset från vad som verkade vara en sten av något slag där i hans bröst, dansade över hennes kropp medan han såg lystet och djuriskt på henne. Långsamt böjer han sig ner över henne och leendet i ögonen är tydligt, utmanande. “Gör det…”
Det var svårt att utläsa några känslor över det som nu var ben, men det var något roat som syntes i de glödande prickar i skallen. Ett mullrande som kunde tolkas som ett skratt ekade i hans hals och inne i droskan där han långsamt släpper ner hennes ben från sina axlar men håller sig bestämt kvar i henne. Muskler rör sig under hans hud som fått en något mörkare färg, vågor av nått som om kroppen ville växa mer. Men om han lät den skulle hans form inte få plats i droskan. Mjukt lutar han sig mot hennes tumme som strök över hans mungipa. Såret på hans hals läkte snabbt. Långsamt sänks hans huvud och tungan hans börjar mjukt, metodiskt och noggrant slicka över hennes hud, den tar girigt för sig av blodet som täckte hennes hud.
“Du vågar göra anspråk på mig som er?” Även om det är bestens röst så är den road och lugn där hans kropp låser henne fast under sig. En hand på hennes horn och klor som skrapar mjukt längs med medan hans andra nästan läggs helt runt hennes lår av hur stor den vuxit sig, kramar mjukt men i ett ägande sätt om henne. Men någonstans hade hon inte fel i detta. Djupt inne visste han hur han nog aldrig skulle få nog av henne. Men inte hade förnuftet övergett honom som hos andra män.
“Drick yngling…ta för dig…” Stönar han fram vid hur hennes tänder på nytt sjunker in i hans hals, avgörandet om vem som skulle bryta först borde vara snart. Rösten hade förlorat allt som var mänskligt och nu bara en best som talar från avgrunden. Ju mer hon tar av hans energi ju mer förändras hans kropp, axlarna blir bredare, armarna större länge och händerna blir återigen rovfågeln fyra klor och hårda hud. Mörkbrun päls väller fram från hans skuldror och ner över ryggen. Men ändå är hans egen njutning och extas väldigt tydlig i hela hans kropp. Även hans lem i henne växer något i takt med resten av hans kropp. Men än drog han sig inte undan, lät sig själv njuta av hennes girighet.
Att veta när det var dags att sluta var också en makt i sig, hans nu större hand och klor lägger sig över hennes huvud efter ett tag. Det skulle snart börja bli lite svårare för honom att stå emot hennes kraft om han lät henne hållas mycket längre. “Nog nu Isla…” Rösten mullrar från hans bröst medan Arzins hand höll bestämt och försökte mjukt dra hennes läppar och tänder från hans hals.
Hennes klösande och njutningsfulla läten eggade bara hans djuriska sida med, nu var det inte länge någon rytm eller takt bakom hans rörelse. Kroppen rörde sig på instinkt, gav och tog som han ville. Små strimmor av blod kunde ses över hans hud innan såren för läkte. Hans egna stön var inte längre från en människa, det var djupare djuriska och dova. Blicken som för ett ögonblick möter hennes är något många ser i mardrömmar, glödande eld som lovar död, kaos och ett slut. Men han vrider villigt huvudet för henne, blottar halsen mer.
“Gör det om du vågar…” Rösten är djup mullrande och retsamt innan hon sänker tänderna i hans hals, det som flödar samman med blodet är uråldrigt, en naturens kraft, glödande och förrädiskt i sig självt. Det sväljer för stunden det hon vill dela med honom men han känner det i sig. Låter det inte slå klorna i honom även om han nu ändå skulle få svårt vara utan henne. Som ett svar på hennes ord faller för stunden hans mänskliga anlete bort, i ett moln av aska. Kvar är den skallen och hornen som visats förut. Hornen växer sig större, vittnar om hans egentliga form är mycket större än människa. Munnen på dödskallen öppnas i ett ljudlöst vrål som skulle eka i hennes huvud medan höfterna slår emot henne med sådan kraft bänken under den gnisslar plågat och hans säd fyller henne på nytt. Det enda bekanta i hans ansikte nu vore hans glödande ögon som ser på hennes ansikte, läpparna där spåren av hans blod finns, blodet fyllt med kraften hos något som funnits nästan sedan tidens början. Lite utmanande böjer han på huvudet. Blottar halsen igen för att se om hon skulle ta för sig igen.
Hennes förvandling, hornen som växer, svansen som börjar röra vid honom och hur skuggorna täcker hennes armar och ben gör honom mer upphetsad. Dova stön som blir att mer likt ett morrande från en best hörs tydligt i hans bröstkorg, men han lägger ner huvudet mot hennes bröst, trycker hennes ben med sig och låter tungan, samt läpparna njuta av hennes bröst samt den sav som de nu utsöndrade.
“Mmm ta för dig Isla…drick dig full…”
Han morrar mot hennes bröst och istället för att röra sig lite långsammare när hennes sköte börjar försöka mjölka honom så rör han sig hårdare mer bestämt men utan att öka tempot det minsta. Han lyfter sedan huvudet lite, kastar en blick mot sin axel och sen mot hennes läppar och huggtänder. Han flinar lite lurigt igen och slickar sig om läpparna.
“Bit mig…Hårt och ta för dig…”
Sen lägger han ner läpparna mot hennes bröst igen, dyrkar dem om vartannat och suger på dem mellan att låta tungan cirkulera över bröstvårtorna.
Han flinar lite och hade tänkt säga något när hennes läppar rörde vid hans lem, vilket gjorde hela han stelnade till, stönade dovt och klippte med ögonen innan han såg på henne igen. Andas väldigt mycket tyngre igen medan hon talade, dyrkade det hon ville ha från honom och han lät henne hållas under flera hjärtslag innan han klev närmare dörren, men ännu inom räckhåll för henne. Knuffade upp dörren och med den styrka hans normala form hade kastade ut de tre männen som var där inne med dem. Han ville inte störas just för denna stund med henne även om han egentligen inte hade brytt sig. Dörren smällde han igen hårt och lade sin händer på hennes midja när han böjde sig ner. Kysste henne om hon tillät det, men han skulle bestämt ta om hennes midja, när han kom åt, dra upp henne på fötter och lyfta henne mer, lägga ner henne på rygg på bänken.
Allt innan han lade sig över henne, drog upp hennes ben till sina axlar för att nästan vika henne dubbel under sig, då tränger han hårt in i henne. All ömhet glömd och borta, ett djuriskt begär i hans ögon som glöder blandat med de hårda rörelser hans höfter gör mot henne. Händer som läggs på hennes axlar, håller henne kvar under sig medan hans best tar för sig mer än vad den kanske borde. Men han ville inte hålla tillbaka för mycket längre, men helt skulle han inte släppa på sin kontroll då de var lite för mycket folk där ute för att de skulle vara klokt. Även om hennes njutning och energi gjorde det väldigt svårt inte släppa allt.
“Så… så… väldigt girig… Ta inte för mycket av dem bara…Drar uppmärksamhet till sig…”
Även om den tränade masken fanns över hans ansikte kunde den inte hindra att hans kropp reagerade på hennes händer och läppar, det dova mullrandet blev högre och högre när hennes hand rörde sig som han ville. Hennes läppar som igen visade vad de så väl kunde göra. Hans blick kastas ner mot mannen under henne när hon släpper hans tumme från sina läppar, bestämt lägger han händerna på hennes huvud, låter fingrarna mjukt glida genom hennes hår gång på gång medan han ler snett.
“Vad vill ni ha då? Säg det och jag ska ge er det denna gången…Mig hårt och vilt? Eller fler män?”
Hans röst är retsam och bestämd medan hans ena fot lätt sparkade till den ena av männen vid henne som om de inte betydde något alls för honom. Han var beredd att kasta ut männen från droskan och ta henne ännu en gång för att tömma sig och fylla henne med säd och energi hon behövde. Vore det sista gången han gjorde det? Nej men för denna stund och gång så vore det nog hans sista gång.
“Säg det…låt mig höra av besten till byracka kan göra för er?”
Hans hand greppar om hennes hand medan de andra två männen ännu tar för sig, han lutar sig så där lömskt framåt och följer hennes hand närmare men inte så nära hon kanske önskat. Istället ler han mot henne och rör sig lite mot hennes hand enbart, drar sig undan när hon ville ha honom närmare.
“När de är klara…Då… ska du få mig…” Morrar han fram dovt och fortsätter hålla sitt avstånd så där retsamt nära medan de andra männen också tydligt börjar närma sig deras egen gräns för vad de skulle klara av att hålla ut.
“Töm dem så fint och duktigt nu. Låt mig se dem och er njuta till fullo först…” Han drar en hand över hennes kind innan han lägger en hand på hennes kind, drar tummen bestämt och förföriskt över hennes läppar. Hans andra hand lägger sig om hennes, styr den i hur den rör sig över hans mandom när hon har en man under sig och en bakom sig.
Han var road och njöt lika mycket av hennes närhet som de andra verkade göra. Kanske njöt han lite mer av den position han befann sig i… att ge henne till dem eller behålla henne för sig själv. Hans händer färdas för en stund över hennes mage, till hennes bröst och kramade dem bestämt, nästan lite som att han ville lägga beslag på henne innan han hjälper henne loss. Knuffar henne mjukt men bestämt in i famnarna på de andra männen vars händer girigt tar i henne, placerar henne så de alla kunde ta henne som de och nog hon önskade.
Arzin lutar sig bakåt, lägger upp armarna på bänkens rygg där och ser på den syndiga föreställningen framför sig med ett djävulskt leende, ögonen glöder som brinnande kol när han betraktar det hela utan att säga något. Men det är ändå ett dovt nästan ohörbart mullrande som kan höras från hans bröstkorg. Händer som håller i henne, smeker och glider över huden, höfter som rör sig utan någon tydlig rytm där hon nu var mellan tre män. Någon som försöker hålla hennes händer, en annan som håller i hennes hår.
“Låter jag dem ta er som de vill eller bör jag vaka över er?” Hans ord är retsamma och han lutar sig lite framåt, fortfarande upphetsad av det hela, kanske än mer av hur giriga och något hårdhänta männen var med henne. Som om deras natur var lite förstärkt av hans energi och att han tog av deras mer destruktiva viljor.
Nice 🙂
