“Och katten verkar inte sluta upp med sitt retande…” Sa han medan han klev in så nära att hans bröstkorg pressades något mot Ailonwy. Ett roat men på ett sätt frustrerat morrande hördes och kunde kännas från honom där det mullrade dovt genom hans bröst. Hans ena arm lade sig lätt och mjukt runt Ailonwys midja, inte för att fånga eller hålla henne kvar, det vore lätt nog för henne glida undan om hon ville. Men den handen sökte efter När och ville placera sig i ett litet grepp på dennes huvud. Hur hans kropp var påverkad var nu väldigt tydligt om han stod tätt bakom vampyren, handen mot hennes kjoltyg men kupad över kattens huvud.
“Jag tror katten försöker driva oss båda till vansinne med sina små påhitt…” Han sträckte ut den andra armen för att lägga den mot väggen och lutar sig lite mer framåt. Hans haka rörde nästan vid Ailonwys axel. Andetagen allt djupare och tyngre medan han såg ner över hennes axel mot Nawe. Snart skulle han nog ta för sig om hon fortsatte på detta sätt men han ville se var vampyren stod i det hela just nu. Skulle hon stanna nära dem eller gå till stolen som hon hade indikerat för bara en stund sedan.
Hans händer hade sträckt sig något efter dem båda när de en efter en gled ifrån honom. Blicken han gav dem båda vittnade om hur tydligt upphetsade man och ulv var. Men för flera andetag rörde han sig inte utan betraktade dem nyfiket medan han genom djupa andetag försökte stilla hjärtslagen något. Dofterna i rummet nu och synen av de båda gjorde det nästan omöjligt innan han med långsamma kliv närmade sig dem där Nawe lekfullt sökte skydd hos Ailonwy.
“Silver är en plåga för oss det är allt så sant…dock inte samma retliga plåga som ni är just nu.” Även om han velat ställa sig närmare stannar han ett steg ifrån dem. Hans egen svans och öron avslöjade hur road han var av situationen de befann sig i. Axlarna sjunker lite medan han slappnar av lite men blicken han ger dem avslöjar hur lusten och åtrån brinner i hans ådror. Inte bara för Nawe, utan även för Ailonwy, kanske till hans egen förvåning som fick alla varningsord om vampyrer att vara obetydliga viskningar.
“Varför skulle ni behöva räddas från mig? Har ni inte hela kvällen retas med berått mod?” Rösten håller ett illa dolt skratt medan han ser på dem och hade kunnat sträcka ut en hand för att röra vid dem. Men han håller sig stilla, njuter av dofter och synen där.
“Jag kommer inte hindra någon av er att gå om ni vill. Även om vi inte vill ni ska gå…Vi skulle kunna försöka ta vad vi vill ha men då visa vi är de odjur så många tror. Stanna med oss, ingen ska behöva vara ensam denna natt.” Vargen ler något snett och blicken blir mjukare medan nästan hela hans kropp slappnar av något. Handen hans sträcks nu ut och vidrör fjäderlätt först Ailonwys kind om hon lätt honom innan den rör vid Nawe’s. Det var nog mer Brand nu än Theron som var i kontroll.
Det är ett litet förvånat uttryck i hans ögon där när han slickar sig om läpparna långsamt, för ett väldigt flyktigt ögonblick verkar han bekymrad över att han dragit blod. Dock skiftar inte blicken från Nawe, han reagerade inte på hur hennes händer klöste i hans päls, istället böjde han sig ner igen, lät först nosen röra vid hennes hand innan han försiktigt och nästan ursäktande lät tungan slicka över det lilla sår han gjort.
“En byracka kan hon nog säkert få att sitta…Men vi är inte det Nawe… Ni får ändå ursäkta min lilla oförsiktigthet men jag sa jag bits gjorde jag inte?” Återigen duttar han med nosen på hennes hals, hans arm under henne vilar mot hennes lår, där fingrarna långsamt börjar röra sig i små rörelser. När han drar sig lite tillbaka är hans blick något mjukare även om han tydligt vill mer än han gör just nu.
Hans andra hand rör sig längs Ailonwys arm, till hennes axel och ner till hennes midja för att något lätt dra henne närmare om hon tillät det.
“Den korta versionen är att jag står här och den mannen lämnade aldrig skogen…” Innan han gör en tydlig inandning både när Nawe’s tunika lämnar henne och när hennes ben rör sig mot hans lår. Hans grepp hårdnar lite medan ett mjukt morrande sprider sig, att han uppmärksammat hennes doft är väldigt tydligt i hans andetag och de något ökade hjärtslagen. Lite prövande tar han ett steg mot sängen som för att se deras reaktioner.
“Silver bränner huden och skadar djupt om det vidrör sår. Så nej jag tål inte silver som i sagorna. Ingen av min sort tål silver.” Han sneglar mot Ailonwy för att se hennes reaktioner och han hade faktiskt sträckt lite på sig när hon sagt han var magnifik.
Pälsen och håret var tjockt men trots hans tidigare något väderbitna utseende var den mjuk och len. Hans svans slog lite bakom honom, inte irriterat men inte helt avslappnat heller. Blicken skiftade snabbt mot Ailonwy när hon började klia honom bakom örat. Vid deras ord svarade hans strupe och kropp med ett dovt morrande vars varnande vibrationer kunde kännas tydligt i hans kropp. Fortfarande med armen om Nawe’s midja klev han närmare Ailonwy. Kanske var han något mer nöjd med deras händer i hans päls än kroppen visade.
“Nej jag sitter eller knäböjer inte på någons order. Och just idag är jag ofarlig…för stunden.” Hans öron klippte lite som om de hade svårt avgöra om de uppskattade att bli kliad eller inte. Han lutar sig lite mot Ailonwy och andas in hennes doft samtidigt som hans nos rör vid hennes hals lätt. Sen vänder han sig mot Nawe igen och flinar lätt, armen flyttar sig ner för att nästan ha henne sittande på armen.
“Vad smakar hon? Och vad smakar ni tro?” Kvickt är hans mun vid hennes hals, ett lätt och försiktig bet innan spetsen på hans tunga rör vid hennes hals. Han verkade inte bry sig om att hennes byxor nu landade på golvet medan han slickar sig lite om läpparna. Blicken går sedan till ärret hon hittat på hans bröstkorg. För ett ögon blick är han tyst, blicken långt borta och sen drar han ett andetag.
“Det är från när jag, Theron och Brand för första gången mötte någon med silver på sitt svärd och som inte var i skogen med fredliga avsikter…”
Sen ler han snett igen och lägger kvickt men lätt handen om Ailonwys handled, låter den bara vila runt medan tummen långsamt rör sig över huden. Det var nu tydligt att båda delar av honom var road över situationen. Ailonwy som kliade honom bakom örat, Nawe i hans famn också med handen vid hans öra. Nu är det ett nöjt och roat men lågt skratt som hörs från honom.
“Är vi verkligen sagoväsen om vi står här, håller i dig och smakar på dig?”
Hans blick gled långsamt över Ailonwy innan han nickar långsamt. Det var tydligt för honom att hon var något spänd.
“Ni har inget att oroa er över denna kväll. Vi lovar båda vi inte vill dig något ont. Det är…uppfriskande kunna föra ett samtal mellan oss.” Vargen ler så gott en varg kan innan blicken kvickt går ner till den lilla varelse som nu befann sig så nära honom. Det rycker lite roat i hans läppar innan ett dovt läte sprider sig från hans bröstkorg. Kanske ett skratt blandat med ett morrande, det var smått oklart.
“En skön mö? En vacker dam är hon men nog inte en så oskyldig mö…” Kort efter de orden sker ett tydligt skifte i hans ögon, hållningen blir mer framåt böjd och något mer vild. En arm läggs kvickt, bestämt men inte omilt om Nawe’s midja för att lyfta henne från golvet. Hans andra hand läggs under hennes haka för att lyfta hennes blick. Detta innan hennes händer hunnit vandra mer än över armarna och hans midja, när de landar på hans bröstkorg trycker han henne lite mot sig men håller handen kvar under hennes haka.
“Du prövar dina gränser med dina retsamma ord katten… Jag är ingen herre och kommer aldrig vara. Inte heller är jag något halvblod… Vi är inte skapade utan föds med rent ulvablod… Akta dig katten…för jag bits…” Rösten är mycket mörkare nu, en naturens kraft, sten som rullar längs klipporna eller trädens knarrande i en storm. Allt medan han lutar sig ner närmare henne där han håller henne mot sin famn. Ett öra var ändå riktat mot Ailonwy som för att dela sin uppmärksamhet mellan dem. Det var tydligt det inte längre var Brand som hade kontrollen.
“Min mage så klart.” Säger han som var på deras kommentarer om vad de annars hade pratat om samtidigt som han klappar sig ganska hårt på magen innan han betraktar Ailonwy med ett snett leende även om ögonen är något mer vaksamma medan hennes skiftning sker. Han lutar sig lite mot väggen för att låta händerna hålla hårt om tunikans tyg medan han studerar dem båda, lite förvånad över Nawe’s lugna reaktioner och hur hon så villigt klev närmare vad som hon själv sa var något ur en saga.
“Visst är hon vacker allt, en dödligt nattens varelse utan hjärtslag och som vandrar mellan de dödas och levandes värld.” Hans röst är lugn och något lägre innan han sträcker lite på sig från sin plats där vid väggen.
“Var så säker på att vore hon hungrig skulle hon bita dig katten och säkert mig med om hon var hungrig nog.” Han flinar lite mot Ailonwy och suckar sedan kort. Med en snabb rörelse drar han sin tunika över huvudet för att kasta den på sängen där inne. Detta följdes av hur han drog av sig armskenorna som följde tunikan ner på sängen, i månens ljus kunde man se några ärr pryda hans bröstkorg, ett större som sträckte sig från skuldra till skuldra och hans vänstra överarm hade ett som tydde på att något engång gått rakt igenom hans arm. När han var helt bar på överkroppen vände han sig helt mot dem båda och log snett.
“Inte alltid man har tiden att bevara kläderna så jag tog tillfället nu men jag tror inte damerna misstycker.”
“Vi är väldigt olika lilla katten…Oftast kommer våra sorter inte så bra överens. Men idag verkar vara en bra överraskning. Inga högaljud nu katten men sagorna lever.” Säger han och blinkar med ett öga mot dem båda. Han tar ett djupt andetag och det första som sker är att i samma stund som hans ögon åter blir svarta och gyllene börjar hans hud täckas av nattsvart tjock päls. De tydliga ljuden av ben som bryts följs av att han böjer sig något framåt med ett dovt morrande. Han blir nästan ett huvud längre medan fingrarna blir något längre då de förses med klor. Ansiktet dras ut för att formas om till en vargs nos och käftar, öronen döljs av pälsen, hans hår blir svart innan ett par vargaöron uppenbarar sig på hans huvud. Allt tar bara några sekunder innan han sträcker på sig i vad som nu är den halv ulv och halv man som står där i rummet med dem.
“Så vad är det vi är för något Nawe?” Rösten är något dovare men än är det tydligt att det är Brand som är i kontroll även om skiftningen i ögon och kropp skulle kunnat antyda annat.
Brand stannar vid en dörr mot bortre delen av huset och använder nyckeln för att låsa upp dörren innan han resolut kliver in i vad som är ett enkelt rum. Det finns ett litet fönster ut mot vad som verkar vara en gränd, en säng bred nog för två om så skulle vara, ett enkelt bord och en pall vid bordet. Ingen direkt plats att hänga av sig kläder eller saker så han drar av sig den mantel med päls han haft på sig och kastar den på bordet innan han ställer sig bredvid fönstret och vänder sig om för att se om de skulle kliva in. För han hade hört hur de följde efter honom. Han blundar lite och andas in djupt genom näsan som för att lägga deras dofter på minnen. Men det resulterar i att han ler och slickar sig lite om läpparna innan han öppnar ögonen.
“Jag hoppas du menar min längd och inte så mycket annat?” Brand ser på Nawe och ler roat medan han lugnt väntar på att de ska kliva in i rummet.
“Sen kan ni stänga dörren om ni vill vara så snälla. Jag tänker att lite hemligheter kan man få ha för de som är där ute iallafall? Eller kanske vill Ailowny avslöja mig inför alla?” Det är en retsam ton i rösten medan han ser mot henne.
“En kattunge…det är inte helt lika lätt att säga som valp och jag ska hälsa poängen går fram ändå. Men jag kan väl säga ett rum är bättre…Då vissa saker kanske behöver visas och inte bara berättas om.” Han flinar lite mot Ailonwy innan han roat lägger till.
“Men kanske blir jag då också attackerad av era händer som kattungen blivit.” Med de orden reser han sig från stolen och lutar händerna lite mot bordet efter Nawes ord om att hon kan tänka sig gå in privat. Enligt honom var det kanske bäst även om det som vampyren sagt kunde vara bra ute också. Han sneglade ner mot sin hand som rört vid Nawe’s päls och öra.
“Jag kommer ordna ett rum men sen får ni avgöra om det är dit vi går eller om vi går ut.” Han blinkar mot dem båda med ena ögat innan han klev bort från bordet för att söka sig till en av tjänstefolket. Efter en liten kort diskussion och ett utbyte av några mynt försvann denne iväg bakom bardisken och återkom med en nyckel som han gav Brand. Han nickade innan han vände stegen tillbaka till bordet och de två.
“Så vad säger ni? Följa bjässen till rummet eller ska han följa er ut?”
Brand blinkar lite förvånat och ser något förvånad ut över hur Ailonwy reagerar på den andra närvaron samt verkar beskyddande över Nawe. Inte ett sätt han hade sett hennes sort reagera förut. Krävande och ägande men aldrig så genuint beskyddande vilket får honom att se lite mer fundersam ut innan han skakar på huvudet åt det hela.
“Ailonwy. Du behöver inte beskydda Nawe från oss. Vi vill henne inget ont och finns ingen avsikt att skada henne. Eller er heller för den delen. Men du har rätt i att han kommer skapa oss mer problem någon gång. Som om det inte har skett förut…”
Sen vrider han blicken mot Nawe och medan han ser något fundersam ut. Han förblir tyst en liten stund innan han tömmer stopet helt och ser lite frågande på Ailonwy.
“Jag tror valpen där inte helt förstår vad någon av oss är… Borde vi berätta i ett avskilt rum eller kommer det skrämma henne tror du?” Han ser nästan lite utmanande och roat på Ailonwy innan han kvickt, väldigt kvickt sträcker ut handen och rufsar om Nawes hår kort innan ett finger vidrör hennes ena öra väldigt kort.
“Är det säkert du vill veta vem det är som bits mer än mig? En bättre plats är bland inte så mycket folk för det kan…skapa lite oroliga känslor kan vi säga?” Det var ändå tydligt han uppskattade och på nått sätt ändå uppmuntrade Nawe’s nyfikenhet.
Brand’s blick och leendet var roat men blev något stelare ju mer Ailonwy och Nawe pratade. Kanske drog det lite i en muskel kring ögonen på honom varje gång Nawe kallade honom för herrn. När det pratas om adoption så träcker han sig efter det trästop som innehöll hans mjöd. Efter tre stora klunkar som tömmer halva stopet så ställer han ner det och ser på dem båda. Hans ögon är nu igen helt svarta och med de nu gyllene pupillerna. Det är en djup suck som lämnar honom medan han lutar sig lite fram mot dem båda, lutar armbågarna på bordet och knäpper händerna för att vila hakan på händerna. Rösten som lämnar honom är djupare, skrovligare som om den inte är van att tala ordentligt från hans läppar. Medan han försöker se Nawe rakt i ögonen.
“Jag tror vi sade du inte skulle kalla oss för Herrn, valp. Vi vet mycket väl hur människor brukar vilja ha något för det som de ger men vi är inte som dem och kommer aldrig vara det heller. Vår nytta av mynten här är den att köpa mat eller dryck på ett ställe som detta. Behöver vi kläder eller annat jagar vi för läder och hud, sår och skördar från jorden för annat eller samlar ullen från får innan kläder skapas. Sen är det jag som bits mer än Brand även om vi alla här kring bordet nog bits…”
Sen ler han lätt och vänder blicken mot Ailonwy för att lägga huvudet lite på sne med det vargaktiga flinet.
“Jag tror inte vår vän här skulle vilja adoptera mig speciellt mycket även om jag inte helt tror hennes fråga var helt uppriktig. Det är lite svårt att avgöra då vi inte kan höra hennes hjärtslag. Men vi kan höra dem tydligt från valpen här.” Blicken vrids igen mot Nawe innan den gyllene blicken långsamt och intresserat glider över henne med en klar nyfikenhet. Hans hållning hade ändrats från att ha varit avslappnad till att vara något mer lekfullt, kanske nästan arrogant och med en annan stämning av auktoritet, som någon som är van få som han vill och kan ta vad han vill. Men det var ändå inget hotfullt över honom. Hans ögon ändrar sedan tydligt färg igen inför dem. De blir återigen vita och pupillerna går innan han rätar på sig igen och drar handen genom håret.
“Inte bästa platsen eller stunden för det där…Han har då aldrig vett sköta sig.” Mumlar han men ser på dem båda med ett ursäktande leende som om det skulle förklara vad som precis skett.
Han studerar hela tiden kartan medan han lyssnar på deras ord och funderingar. Om detta företagande lyckades skulle det utan tvekan dra till sig uppmärksamhet på flera sätt, både önskad och oönskad. Rykten sprids fort men om man började sprida rätt rykten först kunde de flesta oönskade gästerna undvikas eller försenas. Han blundar till och suckar vid både Vecah’s fråga och Moleg’s reaktion på namnet. Men det är bara för någon sekund innan han nickar kort och ser mellan dem alla tre där inne.
“Då vår värd här har varit ärlig och öppen ska jag vara detsamma. Ja jag har arbetat för Karm’s Kungahus, eller snarare jag har arbetat specifikt för Leony Thaldwin som rådgivare.” Han låter de orden sjunka in kort innan han fortsätter, efter att ha gett dem alla en lugn blick i ett försök att läsa deras reaktioner.
“Hon ger mig fria tyglar att göra mycket av det jag vill. Men jag arbetar väl fortfarande för henne under premisserna att jag hjälper en vän när hon ber om mina råd. Jag kan tyvärr inte berätta så mycket mer om den tid jag spenderat vid deras hov av olika anledningar.” Det var av flera olika anledningar men mest specifikt för att han inte kunde minnas så mycket av det hela. Vilket gjorde honom väldigt frustrerad och det syntes på honom just nu. Sen blir hans blick hård och fylld av hat.
“Jag tror ni funderar över min koppling till Dar Zakhar… Men tror mig när jag säger att alla band till den platsen är brutna och kommer aldrig tas upp igen…” Hans röst är hård och han har inte sett på någon av dem medan han talat, dock har hans hållning blivit något ner spänd. En spändhet han försöker skaka av sig med några djupa andetag.
“Herr Veno, tro mig när jag säger att Karm’s Kungahus inte vet något om min närvaro här och inte kommer de få veta något heller förrän ni skulle godkänna att jag låter dem veta. Jag är här då min egen nyfikenhet ledde mig hit.” Kanske kunde detta också hjälpa honom minnas mer när han inte försökte tvinga fram minnen.
För en liten stund hade hans grå ögon fått en något mjukare och nästan medlidande glimt när Ailonwy talade om hur hennes by hade ödelagts av vampyrer men han höll för stunden tand för tunga. När såg hur hon sett på tjänsteflickan blev hans blick genast något hårdare men nästan lite bedjande medan ett dovt morrande kunde höras från hans bröst som sade Låt bli, förhoppningsvis var det bara de runt bordet som hade hört det innan det slutade och han slappnade av igen. Dock log han igen vid Ailonwy’s fråga om varför han bjöd dem på detta.
“Hos flo…hos oss anser vi det vara respektfullt och god sed att visa på gästfrihet. Oavsett var vi befinner oss då och då ni båda är oväntat men trevligt sällskap så varför ska jag inte visa på god sed?” Han höjer lite på ögonbrynen medan han drar en hand genom skägget och skrattar ett lite mer långdraget och mullrande skratt, ett genuint sådant efter vad Nawe sagt om att han få en flicka på fall.
“Det ska jag minnas att det är mat som är vad som får er på fall. Även om det kanske inte var min mening. Men ska du envisas med att kalla mig herrn så vet jag någon som kommer vilja ha ett litet samtal med dig om den saken, någon som bits mer än jag gör.” Leendet är roat men har också något mer djuriskt över sig då det visar en av hans hörntänder som långsamt växer sig lite längre och vassare innan den återgår till att se normal ut. Han blinkar med ett öga mot Nawe och sätter fingret mot sina läppar som om det han sagt samt visat var en liten hemlighet. Sen kliar han sig lite i skägget medan han ser fundersam ut.
“Om jag ska vara ärlig så vet jag inte helt varför namnet har blivit Nattsilver. Om jag ska gissa och spekulera lite själv så har det nog en del att göra med den gudom vi allt som oftast tillber. En som inte är så vida känd utanför skogen där jag växte upp. Devana gudinnan över skog och måne bland annat. Men nog är månensljus ibland som silver? Fast det kan vara en annan mening bakom silvret också. Det kan vara en fråga jag får ställa till mor där hemma sen, hon borde veta det då hon är den som bär kunskapen från alla före henne.” Av de mynt han hade lagt på bordet så var han rätt noga nu med att inte röra vid de som var i silver. Men blicken gick sedan till hur han såg Nawe sträcka sig efter Ailonwy’s hand och hela hans uttryck blev mer roat.
Det var något fascinerande i hur den lilla varelsen tillät sig att röras vid så lätt av vampyren. Det var då vad hans näsa sa honom att hon var och den brukade inte ha fel. Han kan inte låta bli att skratta lite lätt vid ljudet av den spinnande Nawe och hur förtjust Ailonwy var av något så enkelt att få klappa någons öron. Nå de var ju helt klart inte som vilka öron som helst det var väldigt tydligt. Han sliter blicken från de två vid Nawe’s ord om kött och nickar för att höja armen igen men också sin röst som tränger igenom det sorl som är där inne.
“Mat här borta. Minst två omgångar av det ni har med mest kött i! Men också något att dricka, mjöd och vin i flaska!”
Sen vänder han sig mot dem båda igen och rycker lite på axlarna.
“Ja så vanlig är jag då inte. Och jag tror vår vän här kan gissa vad jag är. Men jag vill då ingen av er något illa.” Hans blick vilade lite lätt på Nawe’s läppar innan de gick till hennes öron och han började sedan skratta lite när det frågades om svans. Ailonwy höll då inte tillbaka med sina frågor som kanske var mer rakt på sak än väntat.
“Jag måste säga det var ett rätt bra tag sedan vi skrattat så här öppet ändå. Men för att svara på frågan om var vi kommer ifrån. Färden har gått från vårt hem i Kungsskogen som ligger österut. Om byn haft ett namn så vore det nog Nattsilver. Ett gammalt väldigt gammalt namn för också de som bor där.” Blicken vilar igen på Nawe medan han sneglar kort mot Ailonwy.
“Var hennes öron och päls lika mjuk som den ser ut?”
“Krig är något vi nog aldrig kommer kunna undvika helt men ja många hade kunnat undvikas det är så sant så. Men jag må säga ni inte helt är som andra av er sort jag mött… De brukar inte helt vilja prata med mig av någon anledning och visar helst huggtänder då…” Han flinar lite mot Ailonwy innan han studerar hennes väldigt muntra och förhoppningsfulla blick mot Nawe’s öron. Det var ett uppfriskande samt kravlöst sätt samt bemötande han fann avslappnande.
När han vänder blicken mot Nawe igen så har ögonen hans blivit helt svarta med en gyllene iris och rösten är skrovligare men ändå road.
“Än har jag inte låtit någon bita mig…som jag inte velat bli biten av. Och nog kan vi vara bestämd och ta vad vi vill men det är inte alltid god sed att göra sådant samt när man inte känner personen i fråga. Hur mycket bits ni när man kommer för nära?” Han blinkar till och låter axlarna sjunka ner igen då de dragits upp lite medan han pratat, ögonen har återigen fått hans gråaktiga färg. Sen kan han inte låta bli att skratta lite när han hör Nawe’s mage kurra. Rösten är nu samma djupa och inte så skrovlig eller morrande som för bara en liten stund sedan.
“Kanske behöver du något att äta fast jag tror inte det heller hjälper dig komma ifatt mig i längden. Var är ni båda ifrån?” Han höjer sin arm och viftar den över huvudet i ett försök att påkalla tjänstefolkets uppmärksamhet då minst en av dem där vid bordet verkar vilja få beställa in nått.
“Kalla mig hellre Brand än herre… Det låter som om jag skulle vara en del av adeln vilket jag turligt nog inte är.”
“En människa men en icke-människa?” Han reser sig långsamt upp och med ett ord släcker han elden så inte ens en glöd blir kvar. Enda tecken på att det varit en eld är de svartnade kolbitarna som inte längre ens verkar avge någon värme. Men han följer smidigt och tyst efter Tova som leder vägen mot deras nu gemensamma mål. Han försöker minnas eller se om han kan minnas något alls som skulle kunna passa in på den beskrivning hon gett honom av mannen.
“Gula ögon… Det låter mer och mer intressant detta och jag ska erkänna det är något av mig som är upprymt av att möta vad denna man nu än är. Fast jag tror inte jag tänker möta honom svärd mot svärd…” Han ler snett och medan de går försöker han formulera en plan, en tanke eller tillvägagångssätt för att hantera detta okända mål. Något oheligt…det kunde tyda på många olika ting från något i hans minnen. Men än var det för lite för att han ska kunna säga säkert att mannen var det ena eller det andra. Men nog skulle han hålla det ord han givit Tova. Det var något han visste var en stor del av honom själv, löften och ord var något man höll.
Brand följer dem båda lite nyfiket med blicken tills de slagit sig ner vid hans bord. Men han höjer lite frågande på ögonbrynen vid Nawe’s ord om att en herre bör ta det om han önskar. Han kan inte låta bli att fortsätta le och plockar upp några mynt ur en bältesväska. Han lägger dem på bordet och lutar sig lite tillbaka med ett intressant uttryck följa Nawe’s örons rörelser. Han lade huvudet lite på sne medan han betraktade öronen för att sedan vända blicken mot Ailonwy.
“En del av mig säger jag kanske inte borde ge er mitt namn så lätt men den delen brukar jag inte lyssna på alla gånger. Jag är Brand, än är det då trevligt att göra er båda bekantskap. Beställ vad ni vill ha för som jag sa så bjuder jag denna gång.”
Blicken glider sedan till Nawe med samma roade leende som om ett skratta lurade väldigt nära ytan hos honom.
“Ni har så rätt i att denna Bjässe inte är helt vad han verkar vara. Ingen av oss är väl helt så enkla som vi verkar? Men nej min nos och hörsel är något bättre än vad man kan vänta sig. ” Flinet som följer är det som från en varg innan det försvinner igen och han suckar lätt.
“Men jag är väl inte en sådan bjässe är jag? Mig veterligen har jag sett folk som är både längre och större än mig.” Han slår lite dramatiskt ut med armarna medan han studerar dem båda. Det var båda han och hans andra hälft Theron som försökte bedöma dem båda. Vad Nawe var för något och hur mycket på sin vakt han behövde vara mot Ailony. Theron var verkligen inte glad över det sällskapet just nu medan Brand hade mycket trevligare nu än han haft på många dagar sedan hans resa börjat.
“Sen kan jag tycka det är lite ohyfsat att bara ta det man vill ha så jag frågar hellre och stillar min nyfikenhet på det sättet.”
Hans hållning hade inte ändrats men blicken hade sökt sig upp från både drickan och maten när den första av kvinnorna hade klivit in. Dock hade han inte sett upp helt från sin mat utan bara smått sneglat upp för att sedan fokusera blicken mot maten igen men han lyssnade noga för att se om han kunde uppfatta något som kanske sade. Men han ryckte till lite när nästa gäst klev in och en ny men välbekant doft slog emot honom. Han lät blicken vara kvar och avslutade sin måltid innan han rätade på sig och såg upp mot de båda som nu verkade ha inlett ett litet samtal. Med ett djupt andetag så lät han lugna sitt sinne och Theron lugna sig även om han hörde ett litet dovt morrande från denne som fick honom att le lite snett. Han sköt ifrån sig tallriken och lade händerna på bordet framför sig. Nu fanns det mer något nyfiket i hans hållning och lugna leendet som lurade på hans läppar.
“Jag kanske får avbryta och bjuda er slå er ner vid mitt bord istället så vi alla kan prata lite lugnare? Jag kan även erbjuda mig betala för mat och dryck?” Rösten var djup och lugn även om hans blick var något hårdare än tidigare när han betraktade de båda. Han höjde en hand för att gestikulera mot stolarna vid hans annars tomma bord och sen mot Ailonwy först innan han vände blicken mot Nawe, specifikt mer mot hennes öron som verkade gömt sig något i hennes hår.
“Jag känner igen en av dofterna här även om den i sin personlighet är främmande för mig. Men en är helt ny för mig så det gör mig nyfiken och jag blir en aningen nyfiken när det pratas om mig utan att prata till mig. “
Hans blick är fäst vid kartan och det är flera tillfällen som han nickar medan han lyssnar på Moleg’s förklaring samt plan. Korparna…Ordet dök upp i hans huvudet och han rynkade tankfullt pannan medan den nu något bekanta smärtan i tiningen gjorde sig påmind på nytt.
“Korparnas fäste…Det blir något annat än tidigare jobb för Leony…”Hans röst är något dämpad i ett tyst mumlande medan hans blick blir något ofokuserad under ett kort ögonblick och han blinkar ett par gånger innan han gnider sig över näsryggen med två fingrar. Hans hållning har för ett kort ögonblick stelnat till innan han slappnar av och böjer sig fram för att låta ett finger följa kartan ner till Erethilbergen, där han knackar lätt med fingret innan han fortsätter ner till Telkardalarna.
“Om du tar Korptornet kommer det underlätta för handeln från alvernas skog och Telkardalarna som vill röra sig norrut till Zirthimar. Resan skulle bli säkrare, inte ofarlig men säkrare och Korptornet skulle kunna bli en plats där handelsresand kan stanna och vara säkra innan de fortsätter resan åt något av hållen. En utmärkt chans att skapa kontakter, tjäna en slant på logi och som du säger beskatta handelsmännen.” Hans blick går sedan mot havet och han verkar något fundersam innan han suckar lätt med ett snett och något roat leende.
“Det skulle också eliminera risken från väder och vind som kan vara nog så oförutsägbart till havs. Ni har då tänkt igenom detta väl och jag är mer än villig stå till ert förfogande med de färdigheter och den kunskap jag kan uppbringa för detta…ändamål. Sen kan vi väl lämna diskussionen om exakt kompensation för detta tills efter vi har lyckats driva ut banditerna ur vårt torn?”
Han blinkar lite och skakar på huvudet med ett lätt roat skratt innan han drar ett djupt andetag och ler snett.
“Nej eller det är farligt men inte för mig i alla fall. Att använda den magi jag verkar kunna är som en del av mig själv utan att jag helt vet hur jag kan allt. Men jag vet instinktivt hur jag ska göra utan att det ska vara minsta farligt för mig.” Han ser nästan lite förvånad ut och skakar på huvudet igen.” Han lyfter en hand och gnider sig lätt över bröstet som ett försök att massera bort en kvarhängande smärtan där men nickar igen vid hennes ord om att avtalet är slutet då han kan känna värmen samt kraften i de orden.
“Berätta så mycket du kan om jägaren. Ju mer jag vet om mitt mål ju lättare kan jag hantera det. ” Han rullar lite på axlarna och sträcker lite på nacken som allt knackar lite för att mjuka upp muskler och leder. Det lade sig något väldigt kallt och allvarsamt över honom nu när han hade en uppgift. Eller kanske mer fokuserat än kallt var rätt ord när han mötte Tovas blick igen.
“Mindre än en halvdag sa du. Berätta vad du kan som sagt så ska jag göra mig beredd att dräpa denna jägare som inte har vett nog veta vad som är viktigt.”
Yazfein tar emot muggen med vin med ett vänligt och lugnt leende innan han betraktar de andra två på platsen, deras hållning och rörelser tydde på kunskap och träning, nått han själv inte hade på den nivån även om han var kunnig med sabeln så var den inte hans huvudsakliga verktyg. Sen vänder han sig mot mannen för att lugnt lyssna och studera dennes reaktioner, ord och det är tydligt han väger orden i sitt sinne noga. Skarpt drar han efter andan och sätter en hand mot sin panna innan han slappnar av och andas ut långsamt. Han hade för ett ögonblick sett en våg av minnen och ett namn hade varit väldigt skarpt i hans huvud, tack vare Tova så kom dessa stunder tätare nu och han började pussla ihop minnen men än var det svårt. Leony… det var namnet på kvinnan han sett i sina minnen, någon han hade arbetat åt förut och varit en högra hand åt. Han suckade lätt för att ta en liten klunk av vinet innan blicken lyftes från kartan till Moleg igen.
“Om ett falskt namn är användbart är väl ett falskt ansikte också nått användbart eller hur? Det är en av mina färdigheter men nå låt höra mer om dina ambitioner om att skaffa dig en bit av Talanrien. Ämnar ni skapa er ett eget rike eller att bli del av ett redan existerande rike?” Frågorna var ärliga, nyfikna och genuina medan han inväntade Moleg’s svar så log han lätt och lade huvudet lite mer på sne.
“Jag kan om det underlättar använda ett mer…vanligt ansikte om ni önskar?” Han höjde sin hand lite och såg frågande på Moleg. Det var tur att han hade tagit sig tiden att faktiskt se var brevet skulle ta honom. För detta hade blivit väldigt intressant på många sätt.