När Abbes läppar mötte hennes var det allt som Ise drömt om. Kyssen var ömsint och Ise försökte hälla alla sina känslor bakom kyssen. Det var allt hon drömt om, men hon ville ha mer. När han fördjupade kyssen var hon inte sen på att svara med samma mynt. Hennes händer greppade hans armar och hon tryckte sig mot honom med samma passion som han tryckte sig mot henne. Allt hon förnam var Abbes läppar, hans händer, hans doft. Hon hörde inte ens ljudet som fick Abbe att titta upp på helspänn. Men på hans fråga tittade hon omedelbart bort mot där de lagt Sigrid. Tomt.
Till och med efter sin död skulle Sigrid komma emellan henne och Abbe. Ise hejdade sina tankar, nu var det inte läge att vara svartsjuk på en död kvinna.
“Herregud, hon är borta!” väste Ise. Hon drog sig undan från Abbe och reste sig upp och började gå bort mot platsen där Sigrid legat. Hon satte sig på huk och studerade marken. Halvsläpande steg ledde bort från lägret och in i skogen. Hennes hjärta rusade fortfarande från kyssen och nu än mer av skräcken och stressen över att ha tappat bort den döda kvinnan. Hur skulle de förklara för de andra varför de inte hållt vakt ordentligt? Vad skulle Vidar säga, skulle han kunna se på dom vad som hänt? Tankarna snurrade i rapid medan hon började följa efter spåren, desperat i att hitta den döda kvinnan innan något mer hände.
Kaiyo såg på Zaria och synade hennes luggslitna uppsyn. Hon hade rätt, de behövde mat och läkarvård, tid att läsa boken och förbereda hur de skulle hantera monstret. Men han tvekade. Han ville absolut inte ta med sig dom till byn, det kändes som en hög risk att antingen han eller Zaria skulle bli lynchade beroende på om de trodde honom eller henne. Samtidigt såg han hennes blodiga sotiga klänning och han visste att hans arm behövde rengöras och bandageras, något han inte kunde göra här ute.
“Hur vet jag att du inte övertalar dom att lyncha mig? Vad hindrar dom från att lyncha dig när de inser vad du är?”
Byborna hade varit snälla, han ville inte behöva komma tillbaka med förstärkning från Tredje Ögat. Han funderar en stund.
“Finns det någon annan by i närheten som inte känner dig och din mor?”
Det skulle kunna vara en acceptabel kompromiss. Om hon gick med på den.
Lia följde efter Faegrim fram till pelarna. Hon kunde inte begripa vad de försökte visa men hennes röst speglade Faegrims tveksamhet när hon sa “Jag antar det.”. Hon fortsatte fundersamt “Vet vi om inskriptionerna på pelarna är alviska? Om de är det, är vi nog på rätt väg ändå.” Öppningen såg allt annat än inbjudande ut men utan att vänta på svar började hon försiktigt närma sig den. Hon försökte se vad som väntade dom men i den gassande solen var det omöjligt att se något alls innanför den mörka öppningen. Det var först när hon stod framför ingången hon kunde se vad som gömde sig i dess mörker. En korridor nedåt, inte slutandes nog för att behöva trappsteg men med definitiv lutning. Hon insåg att de skulle behöva ha en ljuskälla med sig in, och tog fram sitt elddon och en fackla. Med van hand fick hon igång facklan och höll upp den framför sig mot den mörka gången.
Lia tog försiktigt ett steg framåt. När ingenting hände trots att hon stigit in i den mörka korridoren, andades hon ut och såg sig om efter sina resekamrater.
Kaiyo lyfte huvudet från där han lutat det mot den kalla bergväggen. Han tittade på Zarias utsträckta hand. Hans arm var rejält bränd, men hur hade Zaria tänkt att hon skulle hjälpa honom? Hon verkade ju bara kunna blodmagi och om det stod mellan det och att låta armen vara, valde han hellre det senare. “Hur skulle du hjälpa till? Med blodmagi?” Trots att han försökte undvika det kunde han ändå inte helt tvätta bort avsmaken från det sista ordet ur hans mun. “Tack, men jag klarar mig. Spara på krafterna, du kommer behöva dom.” fortsatte han för att försöka släta över det lite i alla fall. Varför han brydde sig visste han inte, hon var ju bara en smutsig blodmagiker, men han behövde också hennes hjälp för att stoppa vad hon än hade släppt lös, så det var ju en anledning så bra som någon att inte helt främmandegöra henne.
Han lutade återigen huvudet mot den svala stenen.
När gryningen äntligen kom, satt Kaiyo vaket och stirrade ut genom grottöppningen. Han ville vänta tills solen stigit upp ordentligt innan han tog ner deras skydd. Han kände tröttheten ända in benen nu, efter en hel natt utan sömn. Han reste på sig och sträckte sig så gott det gick i det trånga utrymmet innan han vände sig mot sina motvilliga flyktkamrater för att se hur de klarat natten.
“Jag kan visa dig dansen ikväll.” sa Merel nästan drömskt och rörde vördnadsfullt vid inskriptionen. Hon kunde tydligt se dansstegen i sitt huvud, en sekvens likt många andra som hon utfört men på något vis fundamentalt annorlunda. Att kopiera dansen ikväll skulle inte vara något problem. Men tänk om man hade kunnat få se den utförd av en meoier, det hade varit en upplevelse. Hon såg sig själv utföra dansen i sitt sinne och hon rörde vid den motsvarande symbolen på väggen, om och om igen.
Hennes translika tillstånd bröts när Keziah nämnde demoner. “Tror du verkligen vi kan stöta på en demon?” sa hon fascinerat, “Vad är egentligen demoner? Är de så onda som det sägs?”
Merel slet sig ifrån väggen och började undersöka grottan istället, lite orolig att fastna i dansen igen. Hon hoppades Keziah inte hade märkt något, den andra kvinnan kunde vara hopplöst ouppmärksam ibland och oroväckande klarsynt ibland. Just nu hoppades Merel på att det var det tidigare.
Hon lämnade sin packning och fortsatte in i grottan, följande väggen med inristningen. Hon följde väggen varvet runt och kunde när hon kommit tillbaka till deras saker att det fanns ytterligare två vägar ut ur kammaren. “Det verkar som att det finns två vägar för oss att fortsätta längs.” sa hon rakt ut, litandes på att hennes röst skulle spridas i tystnaden som låg i grottan. ” En som leder uppåt och en som leder nedåt. Jag tänker att det är den som leder nedåt som är mest intressant, eller vad tror du?”
Ise fnissade också till av Abbes kommentar. Det kändes fint, att höra deras tysta skratt i samklang. Och han hade nog rätt i det.Hon nickade därför instämmande när han föreslog att de skulle utforska det här först. Att få ha Abbe för sig själv, en liten stund, utan överentusiastiska eller upprörda bröder, det lät bra tänkte hon medan hon följde Abbes blick runt lägret. Alla tankar försvann dock snabbt när han strök sin tumme längs hennes käke. Hans hand varm mot hennes kalla kind. Hennes ögon sökte sig till hans och hon höll andan när han lutade sig in, hans ansikte badandes i eldens gyllene sken.
Allt runtomkring henne försvann. Bara de två, eldens sprakande och den lilla distansen mellan dom. En del av henne ville själv ta kommandot och ta bort det sista avståndet mellan deras läppar. Äntligen känna hans läppar mot sina. Men hon hade drömt om detta så länge och att låta honom ta sista steget, även om det innebar att vänta några sekunder extra, var värt det. Hon andades in djupt, kände värmen från hans närhet, och nickade nästan omärkligt.
” Det måste det vara, vi måste ha skydd innan den hinner ikapp oss. Gå in med din mor först och sätt henne så bekvämt det går, jag går in sist och försöker dölja ingången”
Kaiyo såg på när Zaria hjälpte sin mor in. Han bad en tyst bön att de alla skulle få plats när han såg hur trångt det var. De fick alla plats dock och Kaiyo drog en tyst suck av lättnad när de alla var inne i grottan. Han inspekterade omedelbart ingången och började lägga besvärjelser för att dölja dom både från syn, lukt och ljud men även magi. Det var en komplicerad process i flera steg men han visste att det han hade gjort borta i stugan hade fungerat till viss del, vilket gav honom en del av pusslet till att förstå vad de mötte. Nu var fokus mer på att hindra varelsen från att upptäcka dom, i stugan försökte han hindra den från att komma in. Han skulle upprepa den besvärjelsen med som extra skydd om han fick tid men hellre att de inte blev upptäckta alls. Det gick långsammare än han var van vid på grund av att han bara kunde använda en arm. Vissa moment krävde två händer och varje gång bet han ihop käkarna och andades djupt genom näsan mot smärtan av att använda den brända armen.
När första lagret av besvärjelser var klart vände han sig om mot Zaria. I det lilla utrymmet var hon inte långt bort men han böjde sig ändå närmre.
“Jag kan dölja oss till viss del från att bli upptäckta med ljud eller lukt och även från att bli sedda men det är inte perfekt så försök vara så tyst som möjligt.” viskade han tyst. Han hade egentligen velat att hon skulle studerat boken men det fanns inget ljus i grottan så det fick vänta till gryningen.
Han återgick till att fortsätta lägga besvärjelser på öppningen.
När det äntligen var klart satte han sig försiktigt ned på marken, la försiktigt den brända armen i knät, lutade huvudet mot den kalla fuktiga bergväggen och försökte meditera.
Lia försökte memorera allt de två nyfunna vännerna berättade om Iselem.
Det var torrt, varmt och lät som raka motsatsen till hennes Barastar. Hon hjälpte till där hon kunde, med det hon kunde, vilket inte var mycket när det kom till att förbereda för äventyr. Hon var dock van vid att spendera mycket tid i berg och skog, så hon flikade försiktigt in det hon kom på.
“Jag tänker att en sandstorm kanske är lik en snöstorm på vissa sätt, och då behöver vi skydd från vind och för att skydda mot temperaturen, även om det i det här fallet är höga temperaturer vi behöver skydd mot istället för låga.”
Helt plötsligt var de klara och gick ut genom dörren till värdshuset, till en helt olik plats en den hon lämnade. Borta var Barastars karga berg och skogar och nu möttes hon av en vägg av värme och sanddyner så långt ögat kunde nå. Lia gick över till Tussie och Faegrim och studerade kartan. Det var svårare att orientera sig i öknen än i skogarna hon växt upp i, men principen var ju den samma.
“Ja, jag tror det med, bakom den sanddynen borde vi kunna se ruinerna… Eller så är det bakom sanddynen bakom den. Jag är relativt säker på att det är åt det hållet iaf”
Hon började gå åt det hållet de bestämt. Hon kämpade lite med att ta sig fram i den lösa sanden, men till slut kom hon upp på krönet av sanddynen. Hon blickade ut över öknen som bredde ut sig åt alla väderstreck.
Rakt nedanför sanddynen syntes inga spår av en ruin, där var det bara mer sand. Lia undrade vad som krävdes för att en ruin skulle bli begravd av sand. Medan hon stod och blickade ut över vyerna blev hon plötsligt uppmärksam på något. Hon skymtade någon form av struktur mellan sanddynorna!
“Titta där! Kanske det är ruinerna vi söker!” sa hon exhalterat. Hon började snabbt ge sig av ner för sanddynens andra sidan men fick lugna sig lite då hon höll på att tappa balansen när sanden skiftade. Hon kollade tillbaka på sina resekamrater. “Det är visst svårare att gå i sand än i berg.” skrattade hon generat.
Vid Zarias nekande om hjälp vände han sig om igen och började gå längs med bäcken i jakt på stenraset.
“Jag känner inte din mor personligen, men alla som studerar vid Caras Idhrenin har hört talas om henne. Janina Dobrany, en av de främsta Mähriska magikerna som varit aktiv där. Hon försvann utan förklaring eller spår för ca 20 år sedan…” Han vände sig om och skannade Zaria upp och ner som om han såg henne för första gången. “Nu förstår jag varför.” fortsatte han kort och vände sig om och fokuserade på vägen framför dom igen. Han skannade skogen och bäcken efter tecken på problem. Han såg fortfarande saker i ögonvrån men de verkade hålla sitt avstånd. Skönt. Han hoppades att de skulle nå stenröset snart så han kunde lägga nya skyddsbesvärjelser och hoppas att de klarade sig till gryningen.
Kaiyo ryckte till vid minsta lilla ljud under färden genom skogen.Han såg saker röra sig i ögonvrån och känslan av att vara iakttagen växte allt mer.
Till slut kom de äntligen till en bäck. Kaiyo stannade upp när Zaria hjälpte sin mamma över. “Vi måste gå i bäcken en bit, annars kommer den bara hitta vårt spår igen” sa han lågt och började gå upp längs bäcken utan att vänta på svar. Han hoppades att de förrädiska väsen som bodde i den inte var just här, just nu. Ett par meter skulle räcka trodde han. Hoppades han.
Det kalla vattnet strömmade runt hans anklar och kylan trängde igenom det blöta tyget och ända in i benet på honom. Han tog sig försiktigt fram över de hala stenarna men det blev allt svårare ju mer hans fötter domnade bort i kylan. Han andades djupt och försökte ignorera smärtan i armen och i benen. Efter ett par meter vågar han sig äntligen ur bäcken och hoppas att det skulle räcka. Kylan hade gjort honom så fokuserad på att ta sig fram snabbt att han helt glömt att kolla efter Zaria och hennes mamma och han vände sig nu om för att se hur det gått för dom. “Behöver du hjälp med din mor?” sa han medan han vände sig om och började spana längs bäckens sidor för att se om något följt efter dom, än så länge verkar de ha klarat sig.
Merel plockade upp facklan Keziah lämnade efter sig och fortsatte noggrant undersöka klippväggen medan hon följde efter den andra kvinnan. När Keziah visade henne klomärkena blev hon också än mer upprymd. Detta var definitiva spår efter Meoierna, de hade varit här!”Det låter utmärkt att använda denna grotta som bas” sa Merel när hon kom ikapp Kez och klev ut ur gången och in i kammaren som öppnade upp sig framför dem. Hon höjde båda facklorna och deras fladdrande sken spelade över väggarna. Merel slogs av känslan att hon upptäckte något uråldrigt. Hänfört fortsatte hon in i grottan.
Grottans väggar såg ut att vara formade av en längesedan uttorkad underjordisk flod och jordens rörelse men hon tyckte sig också se subtila tecken på att området inte alltid varit övergivet.
Hon stannade till och riktade facklan mot en del av grottväggen där det syntes märkliga symboler och figurer, som såg ut att vara inristade av klor i den mjuka sandstenen. De var enkla men fyllda av mening och i facklornas sken såg det ut som att de dansade en kuslig urgammal dans.
“Keziah, har du sett? Du hade rätt!” Merels röst var fylld av förundran och upphetsning. Detta var mer än hon trodde att de skulle finna. Och så snart.
“Kan du tyda vad det betyder?”
Kaiyo tog emot boken när Zaria kom utspringande ur stugan och tryckte den i hans famn men höll på att tappa den då den slog emot hans brända arm och han ryckte till. När Zaria började halta mot skogsstigen följde han efter men kastade upprepade blickar över axeln för att hålla koll på besten. Elden i stugan kanske skulle hindra den ett tag men Kaiyo visste att det sannolikt inte skulle döda den. Han hoppades att hans besvärjelser skulle hålla besten fångad så de hann få ett försprång. Han kom ikapp Zaria och såg på henne där hon haltande ledde sin mor.
“Finns det någon å eller liknande vi kan ta oss längs med för att den inte ska kunna spåra oss?”
Han bar den tunga boken med sin oskadda hand och höll den svedda handen lite ut från kroppen så den inte skulle slå emot hans kläder. “Eller någon form av grotta eller försvarbar position, jag skulle nog kunna gömma oss från att bli upptäckta om jag fick lite tid.
“Han behövde tid att hantera sin brända arm och Zaria behövde tid att läsa boken. Ju längre bort från stugan och längre in i skogen de kom, desto mer hoppades han att inget annat skulle attackera dem, hur mycket sanning låg det i bybornas rädsla för skogen på natten?
Precis när Kaiyo tänkt den tanken, hörde han hur kvistar knäcktes inne i skogen. “Zaria!” väste han. “Något kommer! Vi behöver skydd NU, annars kan jag inte försvara oss.”
De var alldeles för långt i från byn för att hinna dit i tid, de behövde söka skydd och vänta på gryningen.
Han hatade att vara så beroende av Zaria men han kände inte till skogen och kunde inte lösa det här problemet själv.
Abbes beröring registrerades snabbare än hans ord och när han strök fingrarna över hennes kind fastnade hennes andetag i halsen en kort sekund. Den fjäderlätta beröringen kändes ömsint på ett sätt som deras tidigare interaktioner inte gjort och hon kunde inte låta bli att luta sig in i hans hand.
Ett försiktigt leende spred sig över hennes läppar vid hans ord. “Jag anade aldrig att du kände likadant” sa hon mjukt “nu behöver du inte tänka på det i ensamhet längre”. Hon vred på huvudet så hennes läppar snuddade vid hans hand. Hon pausade och slängde sedan en förstulen blick mot där Vidar låg och sov. Hennes bror hade alltid varit beskyddande runt henne när det kom till pojkar och män, vilket aldrig stört henne innan eftersom hon ändå hade haft en förälskelse i Abbe, men skulle det fortsätta nu. “Tror du Vidar misstycker? Ni är ju bästa vänner, nog måste han vara okej med det?”
Ise tuggade nervöst på sin underläpp. Rhig hade sett henne titta efter Abbe ett par gånger och konfronterat Ise om det, var på Isen förnekat allt, men hon hade heller aldrig fått klarhet i vad Rhig tyckte om det heller. Om hon var emot det eller bara retades med Ise. Vad Rhig tyckte spelade ju ingen roll just nu, då hon var kvar i Barastar men Vidar var här och hon ville inte riskera att förlora sin bror, men hon ville inte heller ge upp det här nyfunna med Abbe.
Kaiyo växlade mellan att hålla ett öga på Zaria så hon inte försökte döda honom nu när hennes magi inte var hämmad av armbanden längre och med att stirra upp mot hålet i taket där varelsen börjat bryta igenom. Bortruttnande kött, rovdjurständer, stora klor. Han försökte få syn på någon form av indikator om vilken typ av odöd best de hade att göra med samtidigt som han väntade på Zaria att komma med någon form av insikt där hon satt i ett hörn och försökte läsa boken.
Han försökte komma på någon skyddsbesvärjelse som kunde skydda mot vad det än var som nu var halvvägs inne i stugan, men utan att veta vad för monster det var kunde han inte veta vilken magi som skulle fungera.
När Zaria slog ihop boken och började sätta eld på taket undrade han snabbt vad som tagit åt henne men på uppmaningen att ta Janina tvekade han inte, ville Zaria elda upp sig själv fick hon göra det. Då slapp han döda henne själv. Han lyfte upp den apatiska magikern och började ta sig mot stugans dörr samtidigt som han försökte undvika besten, Zaria och elden. Bordet hade fattat eld som spred sig snabbare än elden i taket. Kaiyo snubblade till på något som låg på golvet och satte reflexmässigt handen mot bordet, rakt in i elden. Han bet ihop käkarna hårt för att inte skrika av smärta när elden brände hans hand och tappade nästan Janina. Han stötte ifrån bordet och lyckades tillslut få Janina ut ur stugan. Väl ute la han henne på marken i brist på bättre alternativ och vände sig mot stugan igen.
“Zaria! Vad gör du?! Vart är boken?” Han tittade in genom dörröppningen och väntade på svar, han visste inte vart han skulle ta vägen, vart fanns det försvarbara positioner i skogen? Han övervägde att ta Janina och bara springa mot byn men mellan hans hand som gjorde allt mer ont och allas insisterade att man inte gick i skogen efter mörkrets inbrott kändes det inte som en bra plan. Han hoppades motvilligt att Zaria hade en plan.
Merel sniffade på luften efter Kez kommentar men kände inget annorlunda från alla andra grottor hon besökt. Det luktade lite fuktigt och ostört. Hon ryckte på axlarna, tog sin packning och följde efter sin medresenär in i gången.
När Kez höjde facklan uppåt följde Merel den med blicken upp och in i svärtan. “De skulle väl inte bara stoppa in saker slumpmässigt i bergväggen väl? Nog måste det finnas spår för oss att hitta som indikerar om de klättrat eller så?” Merel sträckte sin egna fackla så högt hon kunde för att försöka se spår.
“Magisk väktare vore spännande. Eller en av meoierna själva, tror du de kan ha överlevt så länge?” Merel hukade sig för att få plats i den allt trängre gången. Snart fick de båda gå i sidled för att kunna få plats. Det var i en synnerligen trång passage som Merel såg det. Först trodde hon det bara var sprickor i berget men något med det fick hennes blick att fastna på det. Det var för symmetriskt, för regelbundet för att kunna vara sprickor.
“Kez, jag tror jag har hittat något!” Upprymdheten fyllde hennes röst när hon studerade symbolen, eller kanske var det ett mönster, närmre. I höjd med Merels höft fanns en liten inristning, ett antal linjer som var ihopbundna och korsade varandra om vart annat.
Kaiyo ignorerade Zarias ord och fortsatte spana ut genom glipan i fönstret. Om han bara kunde få en liten glimt av monstret..Hans huvud vändes dock omedelbart mot henne när hennes sista ord registrerades. Igen. “Jag chansar på att den låter mig gå igen.”
“Vad menar du med igen?” Orden kom ut som ett morrande, han ville bara ta Zaria och ruska om henne. Var hon verkligen så här trygg i sin blodsmagi att hon undanhöll information i ett läge som detta.
Hans ilska ersattes något av oro när skrapandet från utsidan kom tillbaka. En oro som sedan växte snabbt när ljudet färdades upp för väggen och det stod klart att varelsen försökte gräva genom taket.
Kaiyo fattade ett beslut som han hoppades inte skulle få honom dödad. Han grabbade tag om Zarias handleder med båda händerna och såg henne rakt i ögonen.
“Om jag får minsta lilla misstanke, minsta lilla obehagskänsla som får mig att tro att du gör något, är du död och din mamma kommer aldrig bli sig själv igen.”
Medan han pratade lossade han på armbanden så Zaria kunde dra ur sina händer.
“Berätta vad som står i boken innan den där saken tar sig in och dödar oss alla tre”
Medan han pratade hade skrapandet ökat i styrka och entusiasm och Kaiyo hoppades att det inte skulle vara för sent för dom att vända situationen redan.
Merel Fayek stod vid klippkanten och väntade på att Keziah skulle nå botten. I vanlig ordning hade den andra kvinnan lämnat all packning med henne och förväntade sig att hon skulle lösa det. Det gjorde inte Merel så mycket, hon var van att klara sig själv och föredrog det så. Att hon slagit sällskap med Kez var mer en slump av händelser än något annat. Hon undrade vad hennes föräldrar skulle säga om de såg henne nu.
Efter sin hemerit hade hon blivit utvald som underhållare tack vare sin skönhet och grace och hennes föräldrar hade blivit överlyckliga. De hade fått in henne i på ett värdshus ofta besökt av högt uppsatta adelsmän och andra inflytelserika personer och förväntningarna att hon skulle fånga någon adelmans öga var givna. Ingen hade frågat vad Merel tyckte om detta, vilket var tur, för de hade inte uppskattat svaret hon skulle gett dom.
När Surama hade vandrat in i värdshuset där Merel uppträdde hade hon omedelbart blivit nyfiken, då det var den första sandalven hon stött på. Efter att hon slutat för dagen satt hon och lyssnade på alvens berättelser i flera timmar.
När det gick upp för henne att Surama var döende tog hon med honom till ett vårdhem och de träffade Keziah. När Kez efter alvens död och obduktion skulle ut och jaga de mysterier alven pratat om var det självklart för Merel att följa med. Hur kunde hon återvända till värdshuset när det fanns så mycket de inte förstod om världen?
Och nu stod hon här. Merel suckade när repet slackade av men ingen bekräftelse av att den andra kvinnan nått botten kom. Hon antog att det gått bra.”Jag kommer skicka ner packningen först och sen kommer jag efter” ropade hon ner i klyftan. Hon väntade inte på svar innan hon började dra upp repet. När repet väl var uppe knött hon fast deras saker och firade ned. När hon kände att packningen tagit i marken och repet inte var spänt längre knöt hon fast sig själv i repet och följde kvickt efter ner i mörkret.
Väl nere såg hon sig om, tände sin egna fackla och vände sig till sin resekamrat.
“Så, vart går vi nu?” frågade hon medan hon såg sig om efter spår av den uråldriga civilisation Kez hade sagt skulle finnas undangömd här.
Kaiyo tittade oförstående på henne när hon sträckte fram händerna. Efter ett ögonblick förstod han vad hon ville och han skrattade rakt ut.
“Du vill att jag har av dig handklovarna? Som dämpar din magi? Vad hindrar dig från att inte omedelbart döda mig när jag gör det? Det är helt uteslutet, visa mig vilken sida det var så översätter jag den själv.”
Kaiyo tittade ner i boken och började försöka läsa den sidan Zaria hade stannat på. Han kände igen någon enstaka symbol men det mesta av sidan var helt obegriplig. Han hade översatt gamla böcker förut men detta var något helt annat. Han rörde försiktigt vid sidan och kände sig omedelbart smutsig, som att hans fingrar fått en oljig hinna på sig. Han skulle inte kunna läsa den här boken.
Han slets mellan valet att veta vad dom stod inför men också släppa lös en blodsmagiker som garanterat inte lät sig fångas så lätt igen, eller hitta något annat sätt att bekämpa monstret.
Han knuffade undan Zaria från fönstret och spanade ut. Om han kunde få syn på varelsen kanske kan kunde identifiera den, men gårdsplanen utanför var mörk och stilla.
Zarias oförmåga att göra något annat än att vara hysterisk började gå Kaiyo på nerverna. När hennes svar på hans fråga om varelsen brukade göra så här var i princip “jag vet inte” samtidigt som varelsen höll på att bryta igenom hade Kaiyo fått nog. Antingen var Zaria en mäster manipulator som var övertygad om att hon skulle kunna vinna över varelsen hon frambringat att hon var okej med att den kom in hit och dödade Kaiyo eller så var hon precis det hon verkade vara, en rädd oduglig flicka som bara ville ha sin mamma.
Hans besvärjelse verkade hålla och orsaka monstret obehag i alla fall. Han andades ut.
När Zaria frågade honom om den var borta snäste han “Det vet jag inte, det hade varit användbart att veta om den gjort så här förut men det verkar ju inte finnas någon här som har bott här och kan svara på den frågan.”
Han höll noga koll på vad Zaria gjorde medan han släppte besvärjelsen han lagt på boken och slet upp golvet igen. Det kunde inte hjälpas, han behövde veta vad monstret var och Zaria vägrade ju berätta det utan boken. Försökte hon något skulle han döda henne. Ingen skulle sakna en blodsmagiker.
“Jag jagade bort den med magi. Vi får se hur länge det håller.”
Han slängde upp boken på bordet med en smäll och tittade mot henne där hon stod vid fönstret.
“Visa mig vilken formel du använde”
Kaiyo tog knytena med vänderot och tibast från Zaria och smulade vant ner dom i en skål och hällde på salt.
När han såg att hon tagit ner mer, tog han dom kvastarna med. Istället för att bryta sönder dom, hängde han dom över de förbommade fönstrena och hällde rikligt med salt på fönsterblecket.
På hennes fråga svarade han kort “Boken är på en säker plats.” Han skulle fortsatt men något stort drog sig mot stugan. Något ville in. Kaiyo såg paniken i Zarias ögon och började mumla en besvärjelse medan han fortsatte förbereda saltet och örterna. Han tog upp ytterligare ett par örter ur en påse i bältet och blandade ner i saltet.
Det var en häxbrygd av skyddande örter vilket inte var optimalt men de hade inte tid att ta reda på exakt vad det var som ville in och då fick man jobba brett istället.
Han strödde rikligt med saltblandningen framför dörren och skulle precis börja rista in runor i dörrkarmen när skrapandet lät på andra sidan dörren. Skrapandet efterföljdes av en hög duns som fick dörren att skaka. Det var bara år av träning som gjorde att Kaiyo inte tappade sin besvärjelse när han rykte till av ljudet. Han drog fram en krita ur bältespåsen istället och fick snabbt runorna på plats.
När han äntligen var klar vände han sig till Zaria igen. “Brukar den göra så här?”