Kaiyo såg på Zaria med en blandning av misstänksamhet och en gnagande oro som började växa inom honom. Hennes ord och rörelser var kantade av en tveksamhet som han hade svårt att avgöra om det var på grund av okunskap eller något annat, något farligare. Hennes försäkran om att det inte blödde ekade tomt i hans öron, särskilt med tanke på hur hårt hon knöt sin hand. Han hade sett för många som försökt dölja små, till synes obetydliga misstag, bara för att upptäcka att de startat en kedja av förödande konsekvenser.
Han lutade sig framåt och lät blicken vila på de avritade runcirklarna i anteckningsboken. Ögonen smalnade när han insåg hur lika de två cirklarna var. De subtila skillnaderna mellan dem var tillräckliga för att förändra deras innebörd, men inte tillräckligt tydliga för att någon utan djup kunskap skulle märka dem. Kaiyo drog ett finger längs papperet, utan att röra vid bläcket, och muttrade tyst för sig själv medan han analyserade detaljerna.
“En Frände,” sa han till slut, som om ordet vägde tungt i munnen. Han såg upp på Zaria och mötte hennes blick. “Vet du ens vad det betyder? Vet du vad du kan ha åkallat?”
Utan att vänta på svar fortsatte han, “Det är det som är farligt med sådant här, små fel. En enda felplacerad runa kan vara skillnaden mellan en läkande kraft och en förbannelse.”
Kaiyo suckade och drog en hand genom sitt hår. Han kunde inte avgöra om det värsta redan hade hänt, eller om det fortfarande låg framför dem.
Det gnagde i honom att han inte hade mer kontroll över situationen. Boken kändes som en katalysator, något som drog dem närmare en avgrund som han ännu inte kunde se botten av.
När han såg att hon bläddrat med sin skadade hand studerade han de sidor hon vidrört noga utan att finna några spår av blod. “Det där,” sa han långsamt, och hans röst var mörk, “är inte normalt.” När hon envist deklarerade att det inte blödde lutade han sig framåt, pekade på boken och sa: “Vi måste vara säkra. Öppna handen.”
Kaiyo satt och betraktade Zaria medan hon läste tills Rowan kom med material för amuletterna. Omsorgsfullt började han skapa amuletter. De små träbitarna låg prydligt uppradade framför honom, och med varje ristning i träet följde en mjuk, knappt hörbar ramsa. Hans fingrar rörde sig vant över materialen; åratal av träning gjorde att han knappt behövde tänka på vad han gjorde. Symbolerna som växte fram på träbitarna och silvret var inte starka nog för att stoppa ett monster, men kanske tillräckliga för att skydda byborna tillräckligt länge för att de skulle hinna undan.
När Rowan hade ställt materialet på bordet tidigare hade han frågat något om hur lång tid det skulle ta. Kaiyo hade bara hummat till svar. Han kunde känna bybornas desperation i luften, som en tung lukt som inte gick att undkomma. Deras förväntningar vilade på hans axlar, och han kunde inte låta bli att känna ett visst förakt mot deras hjälplöshet. Ändå gjorde han sitt bästa. Det fanns inget annat val.
Det monotona arbetet avbröts abrupt när Zaria plötsligt dök upp vid hans sida, boken tryckt mot bröstet och ett intensivt uttryck i ansiktet. När hon nästan hängde sig över honom, pekande och ivrig, ryckte han till. Hennes närhet var oväntad. Reflexerna han hade utvecklat under ett hårt liv i ständig beredskap skrek åt honom att slå bort hennes händer, att ta avstånd, men han höll sig tillbaka. Hans fingrar spände sig om träbiten han höll i, och det krävdes en medveten ansträngning för att släppa den.
“Vad pratar du om?” muttrade han, mer defensivt än han tänkt sig. Hans blick följde hennes pekande finger mot boken. Den var uppslagen på en sida med komplexa runcirklar och text som han inte kunde läsa. Trots det kunde han känna kraften som nästan vibrerade i luften runt sidorna. Det var som om boken visste att den uppmärksammades.
Zarias hastiga rörelser avbröts av ett plötsligt, tyst “aj!” när hon skar sig på en av sidorna. Kaiyo lade snabbt märke till hur hon knöt handen om fingret och drog den undan, som om hon försökte dölja det. Hans ögon smalnade, och hans röst blev hård. “Började det blöda?”
Han kunde inte låta bli att luta sig närmare, hans ögon sökte efter tecken på att blodet verkligen hade rört vid boken. Om det hade gjort det… Han ville inte ens tänka på vad det kunde innebära. Blodsmagi var farligt, särskilt med föremål som boken Zaria höll i. Han hade sett vad sådana saker kunde åstadkomma, och det var inget han ville återuppleva.
“Du måste vara försiktig med den där,” sa han skarpare än han avsett. “Blod och böcker som den där är en farlig kombination. Vi vet inte vad som kan hända.” Hans blick mötte hennes.
Kaiyo drog ett djupt andetag och försökte samla sig. Han behövde hålla huvudet kallt. “Du glömmer att jag inte kan läsa vad som står där,” fortsatte han, den tidigare skärpan i rösten nu ersatt av ett mer kontrollerat lugn. “Om det här är så viktigt som du säger, skriv ner det för mig.” Han sträckte sig efter sin väska vid dörren, drog fram en liten anteckningsbok och en penna, och räckte dem till henne. medan hans blick dröjde sig kvar vid hennes knutna hand.
Hade blodet redan lämnat sitt spår på bokens urgamla sidor?
Det var knappast en slump att Zaria råkat skära sig just nu, just här. Boken verkade nästan hungrig.
Han hade sett det förut, böcker som dessa var aldrig bara objekt. De kände, reagerade, ibland med en egen vilja.
Kaiyo betraktade vaksamt boken.
Det fanns något i boken, något han inte kunde sätta fingret på, som kändes fel.
Som om den iakttog dem tillbaka.
“Jag kan inte ta några risker,” mumlade han. Med en snabb rörelse drog han undan en av amuletterna han nyss färdigställt och muttrade en ny ramsa medan han höll den mellan sina händer. Amuletten glödde svagt, och när han var klar kastade han en granskande blick mot Zaria och boken. Inget verkade förändras, men han kände sig något säkrare. För tillfället.
Kaiyo höll noga koll på Zaria när de anlände till byn, och när hon insisterade på att han skulle få bo med dom, kände han en del spänning rinna av honom. Faran var inte över än, men hans hot verkade ha haft effekt.
När Zaria blev erbjuden ett bad som hon insisterade på att ta i enskildhet frågade Kaiyo om det fanns möjlighet för honom också att tvätta av sig. Osäker på hur länge Zaria skulle vara i sitt bad, tvättade han sig snabbt och effektivt ignorerandes smärtan i hans arm. Han hade förberett sig på att ta på sig sina smutsiga kläder igen, men när han klev upp noterade han att det låg ett ombyte rena kläder bredvid. Tacksamt tog han på sig den enkla tunikan och byxorna. Baserat på passformen var det nog Rowans, de var lite för korta och mycket för breda, men det var ändå fördragbart framför att ta på sig sina smutsiga kläder.
Kaiyo gick ut och satte sin vid bordet där Rowan satt fingrande på en skål han ännu inte rört. Kaiyo lät blicken glida ut genom den öppna dörren på byn som började röra sig i sitt vanliga mönster. Trots allt som hänt verkade byborna göra sitt bästa för att behålla vardagen, även om rastlösheten låg som en tung dimma i luften. Han lade märke till hur männen samlades i små grupper och talade dämpat, hur kvinnorna snabbt skyndade förbi med sina hinkar från brunnen. Deras blickar sökte trygghet – och Kaiyo kände ansvaret väga på hans axlar.
Efter en kort stund harklade sig Rowan. Hans ansikte var markerat av oro, och hans blick sökte Kaiyos, som om han letade efter svar han inte själv kunde formulera. “Vad har hänt med din arm?”
Kaiyo tittade ner på den brända armen som syntes tydligt nu i den kortärmade tunikan. “Jag brände mig vid stugan, när vi försökte ta oss ut.” svarade han kort. Han var vältränad i att ignorera smärta men Rowans fråga fick honom att tappa koncentrationen och smärtan hamnade i fokus igen. Rowan såg medlidande på honom. “Jag kan be en av kvinnorna titta på den, vi har ingen läkare i byn men Lidia är duktig med örter och bandage.”
Kaiyo tittade tacksamt på honom och nickade. “Det skulle uppskattas, tack.”
De båda männen försjönk i tystnad igen och när Rowans fru kom med en skål gryta började Kaiyo äta hungrigt.
När han snabbt ätit upp fortsatte Rowan. “Vi behöver göra något, vi kan inte bara vänta och hoppas att faran går oss förbi. Du sa att skogen inte är säker längre. Vad kan vi göra?”
Kaiyo reste sig långsamt, hans hållning lugn och avslappnad men hans tankar vakna och klara. “Först och främst, ni behöver stärka er beredskap. Håll männen samlade och nära byn, särskilt under natten. Inga ensamma patruller. Om något kommer, så möter ni det tillsammans.”
Rowan nickade, men det var tydligt att han kände sig överväldigad. “Vi har aldrig behövt tänka på sådant här tidigare. Grimsbo… det är en lugn plats. Ingen förbereder sig för krig här.”
Kaiyo lade en hand på hans axel, en gest av uppriktig vänskap. “Jag vet, Rowan. Det är därför jag vill hjälpa till. Ingen förtjänar att leva i skräck, särskilt inte människor som ni – som öppnar era dörrar för främlingar och tar hand om varandra. Vi kan klara det här, men vi måste vara försiktiga.”
Han gick ut på stugans lilla veranda och såg ut över byn. Några kvinnor hade stannat för att prata med varandra, deras röster låga men fyllda av oro. Kaiyo suckade och vände sig tillbaka mot Rowan. “Jag har sett platser som den här förstöras av rädsla och misstro. Ni måste hålla ihop. Du måste få dem att förstå att ingen kommer lämnas ensam.”
Rowan följde honom ut och ställde sig bredvid, hans blick riktad mot molnen som började täcka himlen. “Vad skulle du göra? Om det här var din by?”
Kaiyo såg för en kort sekund chockad ut. Ingen hade någonsin frågat honom något liknande. Han hade vuxit upp på gatan där det var den starkaste överlever. När han blev rekryterad av Caras Idhrenin och i förlängning Tredje Ögat, var det den slugaste överlever.Han hade alltid behövt sätta sig själv först, annars hade han inte stått här idag. Han övervägde frågan noga innan han svarade, försökte tänka utanför vad som var bäst för bara honom.
“Jag skulle se till att vi hade ordentliga vakter under natten. Byborna kan turas om att hålla vakt i par. Jag skulle samla alla, förklara läget så ärligt jag kan, utan att skrämma upp dem för mycket.”
Rowan nickade, tyst en stund innan han talade igen. “Du verkar veta mycket om att skydda folk. För en spelman, menar jag.”
Kaiyo log snett. “När man har levt på vägarna tillräckligt länge lär man sig att skydda sig själv. Man ser hur snabbt allt kan förändras, under mina resor har jag sett många byar enas mot ett hot, eller söndras. Jag vill inte att det händer här.”
De stod i tystnad ett ögonblick, och Kaiyo märkte hur Rowans axlar sänktes något, som om lite av tyngden på hans sinne lättade. “Tack,” sade han till slut. “För att du bryr dig. Det betyder mycket för oss alla.”
Han svarade Rowan med en nick men Kaiyo kände ett stygn av dåligt samvete, hade han hanterat Zaria bättre hade byn kanske inte behövs sväva i fara.
“Jag kan visa er hur man gör amuletter som man kan hänga vid fönster och dörrar för skydd. De skyddar inte mot allt men det är bättre än inget.”
Kaiyo såg på Rowans tacksamma ansikte och nickade, även om han innerst inne kände en viss tvekan. Amuletter skulle ju vara baserade på magi men kunde ge en falsk känsla av säkerhet och få folk att göra dumheter. De kunde också stärka bybornas moral, och just nu behövdes all trygghet de kunde få. Det var värt risken bestämde han sig för. Han drog fingrarna genom sitt fortfarande fuktiga hår och vände blicken ut mot byn igen. “Vi kan börja med amuletterna ikväll,” fortsatte han. “Jag behöver lite material – träbitar, snören, och om någon har något av järn eller silver så är det ännu bättre. Små bitar räcker.”
Rowan nickade allvarligt. “Jag ska samla männen och se vad vi kan hitta. Folk kommer att känna sig tryggare om de ser att något konkret görs.”
Kaiyo såg honom gå iväg med beslutsamma steg och kände hur en tyst lättnad spred sig genom hans kropp. Det var något han kunde göra, något praktiskt som inte bara stillade bybornas oro utan också gav honom en stund att fundera. Han visste att situationen fortfarande var skör. Zaria var inte den enda som misstrodde honom – han såg det i de vaksamma blickarna från några av männen och i viskandet bland kvinnorna. Det låg i luften, som ett hot som ingen vågade tala om.
Han gick tillbaka in i stugan och slog sig ner vid bordet, där Rowans fru städade undan resterna av måltiden. Hon såg på honom med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet. “Du verkar veta mycket om sånt här,” sa hon till slut och torkade av bordet. “Skydd, faror… det är inte vanligt för en spelman, eller hur?”
Kaiyo log svagt, en gest som varken bekräftade eller förnekade något. “Man lär sig mycket på vägarna,” svarade han enkelt. “Människor berättar historier, visar gamla metoder. Och faror är inget man kan undvika, särskilt inte där jag varit.”
Hon studerade honom ett ögonblick innan hon ryckte på axlarna och gick ut till köket. Kaiyo satt kvar, tankarna snurrande.
När Zaria äntligen kom ut ur badet dök det upp en ny skål med gryta från Rowans fru, som hon började sleva i sig. Kaiyo hörde inte vad hon muttrade och antog att det nog var lika bra. När Rowans fru ursäktade sig igen.
När de var ensamma lutade sig Kaiyo fram och sa tyst “Du måste få läst i boken Zaria. Jag kan inte skydda byn eller din mor om jag inte vet vad vi möter. Om du hjälper mig kan jag stoppa det och skicka tillbaka det till där det kom ifrån.”
Kaiyo stod stilla och lyssnade på rösterna som närmade sig, hans hand vilade vid svärdsfästet av gammal vana. Men när han såg männen komma fram genom skogen, ändrade han snabbt sitt uttryck. Han släppte sin vaksamma hållning och lät en vänlig, nästan lättad min ta över. Han ville inte väcka misstankar, inte ännu.
När Rowan och de andra närmade sig, höll Kaiyo sig tyst, studerade dem noggrant. Han lät deras oro flöda fritt medan han noga iakttog deras ansikten, deras hållning, deras händer – letade efter något som kunde indikera en fara. Zarias reaktion var lika avslöjande som bybornas; hon kramade om sin mor, tårögd men stum. Kaiyo kände en vag tillfredsställelse över att hans hot hade haft effekt.
Rowans blick landade till slut på honom, fylld av frågor men också spår av misstänksamhet. “Ni kom precis i tid. Det har varit en lång natt, och Zaria och hennes mor har gått igenom mer än någon borde behöva.” sade han och log varmt mot Rowan och de andra.
“Elden tog deras hem innan någon kunde göra något åt det. Om jag inte hade varit där, hade de inte överlevt.”
Han såg mot Zaria och hennes mor med en sorgsen min, som om han verkligen brydde sig om deras lidande. “De är starka, de här kvinnorna, men de behöver trygghet nu. Och jag hoppas Grimsbo kan ge dem det.”
Rowan verkade fortfarande osäker, men en av männen bakom honom nickade. “Det var rätt gjort av dig att hjälpa dem.”
Kaiyo log svagt och ryckte på axlarna. “Jag gjorde bara vad vem som helst hade gjort. Men farorna i skogen…” Han lät meningen hänga i luften och såg menande på Rowan. “Det är nog bäst att vi inte dröjer oss kvar här. Jag vill inte att de ska utsättas för något mer.”
Rowan, som fortfarande såg ut att försöka förstå situationen, tog ett steg närmare. “Faror? Vad för faror?”
Kaiyo höll kvar sin blick på Rowan, en sekund för länge för att det skulle kännas bekvämt, innan han ryckte på axlarna. “Det är inget att oroa sig över. Inte nu när vi är på väg till Grimsbo. Där kommer de vara trygga – så länge vi inte drar uppmärksamhet till oss.”
Rowan tittade på Zaria, som stod tätt intill sin mor och undvek ögonkontakt. Hon såg rädd ut, men Kaiyo visste att hennes tystnad skulle tala för hans version av historien. Han lade en hand på Rowans axel, en gest av kamratskap. “Jag uppskattar att ni kom för att hjälpa. Det visar vilket starkt samhälle ni har här. Låt oss se till att de kommer hem till något säkert nu.”
Hans ord verkade mjuka upp det sista av Rowans misstänksamhet. “Självklart,” sade Rowan med en nick och vände sig mot Zaria. “Vi ska se till att ni kommer tillbaka till byn. Och om det finns något vi kan göra för att hjälpa…”
“Det är generöst av er,” avbröt Kaiyo med ett vänligt leende. “Men låt oss börja med att ta oss dit. Sedan kan vi se vad som behövs. Jag är säker på att Zaria och hennes mor bara vill vila nu. Och efter vad jag såg i skogen i natt, vill jag gärna också vara här ifrån innan solen ens börjar sjunka ned mot horisonten.”
Med de orden tog han ett steg tillbaka och gjorde en gest som om han ville visa att han litade på deras goda vilja. “Kom, vi har redan förlorat nog med tid här.”
Han följde efter männen, alltid med ett öra på deras samtal och en blick på Zaria. Vänligheten han visade var bara en del av spelet, men för nu behövde han dem att lita på honom.
Kaiyo gick med långa, målmedvetna steg längs den slingrande skogsstigen, hans blick vaksamt svepande över omgivningen. Byborna pratade lågmält sinsemellan, mestadels om branden och vad som kunde ha orsakat den. Rowan gick bredvid honom, ibland kastande blickar på Zaria och hennes mor.
Kaiyo noterade det, men höll sin ton avslappnad.
“Det är ett vackert område ni har här,” sade han och pekade mot en glänta där solljuset bröt igenom trädens kronor. “Ni måste ha en stark gemenskap för att upprätthålla en by i närheten av Ard. Det kräver mod.”
Rowan hummade kort, inte övertygad. “Det kräver vana, snarare än mod,” svarade han. “Vi har bott här i generationer.”
Kaiyo nickade som om han förstod, även om hans tanke var annorlunda. Mod eller inte, vana kunde lätt krossas om rätt tryckpunkter användes. Han lade märke till hur Rowan sneglande mot Zaria då och då. En möjlig svaghet, noterade han tyst.
“Rowan,” började han och sänkte rösten, som för att signalera ett förtroligt samtal. “Det jag såg i natt… Det var inte bara elden. Det var något där ute. En skugga som rörde sig. Jag kan inte säga vad det var, men det kändes…” Han valde sina ord med omsorg. “Onaturligt.” Han sneglade menande på Zarias blodiga klänning.
Rowan stelnade till men försökte spela oberörd. “Vi har våra legender, precis som alla andra byar,” sade han. “Men jag har inte sett något som inte kan förklaras.”
Kaiyo log lätt och lade en hand på mannens axel. “Legender föds ur något, Rowan. Jag vill bara att ni är på er vakt. För säkerhets skull.”
Rowan såg på Kaiyo, som log och verkade helt bekväm, trots att situationen borde ha varit allt annat än det. “Jag undrar vad du gör så här långt från byar och städer,” sade Rowan plötsligt, låtsande en lättsam ton men med en underton av misstänksamhet.
Kaiyo vände huvudet och såg på honom med ett uttryck av lätt förvåning, som om frågan hade kommit från ingenstans. “Jag är en spelman,” svarade han enkelt. “Jag reser för att upptäcka berättelser och legender och sprida dom vidare i världen.”
Rowan knorrade lågt för sig själv men sade inget mer. Hans tankar malde. Det fanns något under ytan här. Zaria, hennes mor, och nu denne Kaiyo – alla var inblandade i något som var större än vad de berättade.
Han såg sig om och mötte blicken hos en av männen som följt med honom. En tyst förståelse passerade mellan dem, något som inte missades att plockas upp av Kaiyo. Om något hotade Grimsbo, skulle de inte vänta på att det blev värre.
Rowan höll dock sina tankar för sig själv. För tillfället skulle han bara lyssna. Det fanns mer att lära om mannen bredvid honom och de mörka skuggor han talade om. Och vad det än var, skulle Rowan se till att byn var förberedd.
Ise stannade abrupt när Abbes hand slöt sig om hennes arm. Hon stirrade på honom, övervägde att rycka sig fri, men hans blick var fast och fylld av en sådan beslutsamhet. Han hade rätt, förstås. I hennes hjärta visste hon det. Men ändå. Att lämna de andra sovande var dumdristigt, men tanken på att återvända till lägret, till Vidar och hans vaksamma ögon, fick henne att tveka. Skulle han förstå vad som hänt mellan henne och Abbe? Kunde han läsa det i hennes ansikte, i hennes rörelser? Vidar var alltid så skarpsynt.
Kyssen brände fortfarande på hennes läppar, men ännu mer brände Abbes närvaro vid hennes sida.
Ett djupt andetag. Hon nickade, motvilligt. “Okej. Vi går tillbaka. Men…” Hon pausade, valde sina ord noga. “Om Sigrid kommer nära igen, tveka inte. Oavsett vem hon var.” Rösten var hårdare än hon väntat sig, men det behövdes. Hon ville tro att orden var för honom, för att påminna honom om vad de var tvungna att göra, men de var lika mycket för henne själv.
Ise följde efter Abbe tillbaka till lägret, sinnena på helspänn. När Abbe stannade vid Vidar och började ruska honom, stod hon kvar vid ingången till vindskyddet. Hon tvekade igen, tankarna snurrade. Vidar var inte dum. Han skulle känna på sig att något var annorlunda. Skulle han ifrågasätta det? Kanske inte direkt. Men en blick, en antydan, och hon skulle avslöja sig själv.
Vidar stönade trött till när Abbe fortsatte rucka på honom, och det fick henne att rycka till. Hon insåg att hon stått där för länge, som fastfrusen. Hon slank snabbt iväg för att väcka Gerda och Odd. Vid deras förvirrade blickar sa hon bara kort “Sigrid” och såg hur en skräckblandad förståelse blommade upp i deras sömndruckna ansikten. Gerda var snabbt uppe och gick bort till där den döda kvinnan legat och började studera spåren. När Ise kom till Sigruns sovande form frös hon till igen. Hur skulle den sörjande kvinnan ta att hennes tvilling blivit odöd? För en barastar var det ett öde värre än döden.
De borde bränt henne! De borde hållt bättre vakt! De borde inte ha kyssts! Skit också! Ett av Ises bästa ögonblick i livet var nu besudlat av förbannelsen. Det måste få ett slut! Någonstans i det här gudsförätna landet måste en lösning finnas!
Ise rycktes ur sina tankar när Odd kom upp bredvid henne och la handen på hennes arm. “Jag kan väcka henne, gå och hjälp Gerda spåra istället.”
Ise log tacksamt mot den gamle mannen och gick bort till Gerda.
“Jag fick upp spåret och det leder ut i skogen” sa hon när hon kommit närmre den äldre kvinnan. “Men vi vågade inte följa det själva utan att väcka alla först.” avslutade hon tamt.
Gerda tittade upp på henne och sa kallt “Och hur kommer det sig att ni inte märkte när Sigrid reste på sig? Det var inte mycket till vakthållning ni två gjorde ikväll…”
Det kändes som hon fått en örfil. Ise famlade efter ord för att försvara sig i den andra kvinnans ögon men fann inga ord för att försvara sig och Abbe.
Merel lyssnade med växande fascination på Keziahs ord medan de gick. Som vanligt imponerades hon av hur Keziah kunde binda samman spridda trådar av kunskap till något så insiktsfullt. Demoner som gudar, gudar som människor, en värld av nyanser där inget var helt gott eller ont — det var en tankevärld som Merel både lockades av och ibland förskräcktes av. Kez hade alltid haft ett sätt att avmystifiera saker, vilket ibland var till hjälp, och ibland kändes som att det lämnade världen lite mindre magisk.
När Kez stannade vid grottans kant och började tala om vattnet och hålen, lät Merel blicken svepa över den enorma salen. De glödande stenarna, de mystiska hålen och den branta nedstigningen talade om en plats som för länge sedan pulserat av liv och aktivitet. Hon föreställde sig meoierna som rörde sig smidigt upp och ner, klor som rev mot stenen medan de klättrade som skuggor genom sin egen värld.
“Jag undrar ibland hur du rymmer så mycket i huvudet, Kez,” sa hon till slut och log svagt, men det fanns en värme i tonen. “Hur du kan prata om gudar och demoner som om de vore grannar vi borde hälsa på, och ändå se så tydligt vad som finns här framför oss.” Hon pekade på väggen där klospåren löpte uppåt. “De där meoierna, de verkar verkligen ha byggt sin värld för att vi inte ska kunna följa efter. Om vi ska upp dit lär det kräva både skicklighet och kanske lite tur. Å andra sidan…”
Hon såg mot nedförsbacken, där grottans avgrund tycktes breda ut sig som en lockande men farlig inbjudan. “Att gå neråt känns som att dyka rakt in i det okända. Men ibland måste man ta risken.” Hon sneglade på sin vän.
“Jag tycker vi går neråt,” fortsatte hon och sträckte ut en hand för att ge Kez en lätt knuff i sidan. “Om det är något kvar här som meoierna inte ville att någon annan skulle hitta, så tror jag att det är där nere vi hittar det. Vem vet, kanske möter vi din gåtfulla demon som vill leka med oss.” Hennes blick blev lite allvarligare, och hon såg tillbaka upp mot hålen.
“Men om vi inte hittar något vettigt där nere kanske vi måste hitta ett sätt att klättra upp ändå. Fast jag röstar för att vi sparar det till sist. Jag gillar inte tanken på att klänga upp där utan att veta vad vi kan stöta på.”
Merel lät sina steg falla mjukt mot den ojämna stenytan när hon började ta sig djupare in i grottan. Varje steg förde dem längre bort från tryggheten, från ljuset bakom dem, och när glödstenarnas sken blev starkare i den allt större kammaren, kändes det som om luften blev tyngre. Det var något i tystnaden som lade sig över dem, något som inte bara var frånvaron av ljud, utan en närvaro, svävande och stillsam, som om själva grottan lyssnade på deras rörelser.
“Det är märkligt,” sa hon lågt, nästan för sig själv, “hur en plats kan kännas… levande.” Hon lät blicken svepa över de glänsande stenarna. “Som om den har ett minne av allt som hänt här. Kanske är det därför gamla bosättningar som denna känns så mäktiga. Det är inte bara vi som går här. Det är minnet av alla som gått här före oss.”
Hennes ord ekade svagt mot väggarna, ett ensamt ljud som drunknade i det enorma utrymmet.
Hon fortsatte obevekligt framåt, och golvet sluttade brantare ju längre ner hon gick. Här och var var marken förrädiskt lös, och Merel fick flera gånger ta stöd mot stenarna för att inte halka. När hon nådde en bred avsats som gav en utsikt över en ny, ännu större del av grottan, stannade hon upp och lät en suck av förundran undslippa sig.
Framför dem låg en enorm sjö, mörk och stilla, dess yta speglade de glödande stenarna i taket som om en stjärnhimmel dolde sig under vattnet.
“Så mycket vatten har jag nog aldrig sett på en och samma plats” sa hon förundrat.
En svag, nästan ohörbar rörelse i luften fick Merel att rysa, och hon lade instinktivt sin hand på den lilla dolken hon hade i bältet.
Det var svårt att urskilja i det svaga ljuset, men något tycktes röra sig där nere, något som inte hörde till grottans stenar. Hon böjde sig fram och kisade för att se bättre. Det var lågt, knappt en skugga, men det rörde sig med en flytande, nästan djurisk smidighet.
“Ser du det där?” viskade hon och nickade mot något vid sjöns kant.
Kaiyo lutade sig mot grottväggen, försiktig att inte komma åt sin arm och studerade Zaria och hennes mor utan att dölja sin irritation. Dimman som låg över bäcken kanske kunde få någon annan att känna något slags lugn, men inte honom. Han vred lätt på axeln, kände efter att vapnet satt som det skulle, och mötte Zarias blick. Hennes oro var tydlig, men han brydde sig inte om att dölja sitt cyniska leende.
“Grimsbo, alltså,” sade han med låg röst, som om han smakade på orden. “Det är närmare, det är sant.” Hans blick vandrade mot Zarias mor, som låg tyst nu, hennes andning fortfarande ansträngd. Kaiyo suckade och strök undan en slinga hår från sitt ansikte.
Han lutade sig lite framåt, hans blick kall och orubblig när han fäste den vid Zaria. Han lät orden komma långsamt, varje stavelse som ett stickande hot.
“Men låt mig vara tydlig, Zaria,” fortsatte han med en kylig ton. “Om vi går dit, om vi ens sätter fot i Grimsbo, så gör vi det på mina villkor. Om du vågar försöka vända dem mot mig… låt oss bara säga att de nog inte kommer vara särskilt mottagliga när de hör sanningen. Tänk dig deras ansikten när jag berättar att du är en blodmagiker.” Orden var mjuka, nästan viskande, men varje stavelse bar på en obeveklig tyngd. “Och det är bäst att du förstår vad som händer om jag faktiskt försvinner. Har du hört talas om Tredje Ögat? De bränner byar bara för att någon viskat om förbjuden magi.” Han lutade sig tillbaka. “De kommer att få höra att Grimsbo gömde något… eller någon. Och då kommer ingen lämnas levande. Ingen.”
Han väntade en stund för att låta hotet sjunka in innan han fortsatte. “Så länge vi är där, rör ni er inte fritt. Om ni ens tänker på att prata med någon utan att jag är med, kommer jag anta det värsta.” Han pekade med ett finger mot henne, som för att förstärka vikten av det han sade.
“Och sen har vi monstret.” Hans röst blev hårdare, nästan viskande. “Du skapade det här, Zaria. Ditt blod, din kraft. Tror du att du bara kan lämna mig att reda ut röran? Om jag försvinner, kommer monstret att jaga dig och allt du håller kärt. De andra kanske inte tror Sören Sup nu, men när monstret börjar ta deras husdjur och barn? Hur länge tror du tills de vänder sig mot dig?”
Kaiyo reste sig långsamt och gick några steg bort, som om han redan hade förlorat intresset för samtalet. Han såg ut över bäcken innan han lade till.
“Så, om vi går till Grimsbo, blir det på mina villkor. Och du gör bäst i att inte glömma att jag alltid ser mer än du tror, Zaria.”
När Abbes läppar mötte hennes var det allt som Ise drömt om. Kyssen var ömsint och Ise försökte hälla alla sina känslor bakom kyssen. Det var allt hon drömt om, men hon ville ha mer. När han fördjupade kyssen var hon inte sen på att svara med samma mynt. Hennes händer greppade hans armar och hon tryckte sig mot honom med samma passion som han tryckte sig mot henne. Allt hon förnam var Abbes läppar, hans händer, hans doft. Hon hörde inte ens ljudet som fick Abbe att titta upp på helspänn. Men på hans fråga tittade hon omedelbart bort mot där de lagt Sigrid. Tomt.
Till och med efter sin död skulle Sigrid komma emellan henne och Abbe. Ise hejdade sina tankar, nu var det inte läge att vara svartsjuk på en död kvinna.
“Herregud, hon är borta!” väste Ise. Hon drog sig undan från Abbe och reste sig upp och började gå bort mot platsen där Sigrid legat. Hon satte sig på huk och studerade marken. Halvsläpande steg ledde bort från lägret och in i skogen. Hennes hjärta rusade fortfarande från kyssen och nu än mer av skräcken och stressen över att ha tappat bort den döda kvinnan. Hur skulle de förklara för de andra varför de inte hållt vakt ordentligt? Vad skulle Vidar säga, skulle han kunna se på dom vad som hänt? Tankarna snurrade i rapid medan hon började följa efter spåren, desperat i att hitta den döda kvinnan innan något mer hände.
Kaiyo såg på Zaria och synade hennes luggslitna uppsyn. Hon hade rätt, de behövde mat och läkarvård, tid att läsa boken och förbereda hur de skulle hantera monstret. Men han tvekade. Han ville absolut inte ta med sig dom till byn, det kändes som en hög risk att antingen han eller Zaria skulle bli lynchade beroende på om de trodde honom eller henne. Samtidigt såg han hennes blodiga sotiga klänning och han visste att hans arm behövde rengöras och bandageras, något han inte kunde göra här ute.
“Hur vet jag att du inte övertalar dom att lyncha mig? Vad hindrar dom från att lyncha dig när de inser vad du är?”
Byborna hade varit snälla, han ville inte behöva komma tillbaka med förstärkning från Tredje Ögat. Han funderar en stund.
“Finns det någon annan by i närheten som inte känner dig och din mor?”
Det skulle kunna vara en acceptabel kompromiss. Om hon gick med på den.
Lia följde efter Faegrim fram till pelarna. Hon kunde inte begripa vad de försökte visa men hennes röst speglade Faegrims tveksamhet när hon sa “Jag antar det.”. Hon fortsatte fundersamt “Vet vi om inskriptionerna på pelarna är alviska? Om de är det, är vi nog på rätt väg ändå.” Öppningen såg allt annat än inbjudande ut men utan att vänta på svar började hon försiktigt närma sig den. Hon försökte se vad som väntade dom men i den gassande solen var det omöjligt att se något alls innanför den mörka öppningen. Det var först när hon stod framför ingången hon kunde se vad som gömde sig i dess mörker. En korridor nedåt, inte slutandes nog för att behöva trappsteg men med definitiv lutning. Hon insåg att de skulle behöva ha en ljuskälla med sig in, och tog fram sitt elddon och en fackla. Med van hand fick hon igång facklan och höll upp den framför sig mot den mörka gången.
Lia tog försiktigt ett steg framåt. När ingenting hände trots att hon stigit in i den mörka korridoren, andades hon ut och såg sig om efter sina resekamrater.
Kaiyo lyfte huvudet från där han lutat det mot den kalla bergväggen. Han tittade på Zarias utsträckta hand. Hans arm var rejält bränd, men hur hade Zaria tänkt att hon skulle hjälpa honom? Hon verkade ju bara kunna blodmagi och om det stod mellan det och att låta armen vara, valde han hellre det senare. “Hur skulle du hjälpa till? Med blodmagi?” Trots att han försökte undvika det kunde han ändå inte helt tvätta bort avsmaken från det sista ordet ur hans mun. “Tack, men jag klarar mig. Spara på krafterna, du kommer behöva dom.” fortsatte han för att försöka släta över det lite i alla fall. Varför han brydde sig visste han inte, hon var ju bara en smutsig blodmagiker, men han behövde också hennes hjälp för att stoppa vad hon än hade släppt lös, så det var ju en anledning så bra som någon att inte helt främmandegöra henne.
Han lutade återigen huvudet mot den svala stenen.
När gryningen äntligen kom, satt Kaiyo vaket och stirrade ut genom grottöppningen. Han ville vänta tills solen stigit upp ordentligt innan han tog ner deras skydd. Han kände tröttheten ända in benen nu, efter en hel natt utan sömn. Han reste på sig och sträckte sig så gott det gick i det trånga utrymmet innan han vände sig mot sina motvilliga flyktkamrater för att se hur de klarat natten.
“Jag kan visa dig dansen ikväll.” sa Merel nästan drömskt och rörde vördnadsfullt vid inskriptionen. Hon kunde tydligt se dansstegen i sitt huvud, en sekvens likt många andra som hon utfört men på något vis fundamentalt annorlunda. Att kopiera dansen ikväll skulle inte vara något problem. Men tänk om man hade kunnat få se den utförd av en meoier, det hade varit en upplevelse. Hon såg sig själv utföra dansen i sitt sinne och hon rörde vid den motsvarande symbolen på väggen, om och om igen.
Hennes translika tillstånd bröts när Keziah nämnde demoner. “Tror du verkligen vi kan stöta på en demon?” sa hon fascinerat, “Vad är egentligen demoner? Är de så onda som det sägs?”
Merel slet sig ifrån väggen och började undersöka grottan istället, lite orolig att fastna i dansen igen. Hon hoppades Keziah inte hade märkt något, den andra kvinnan kunde vara hopplöst ouppmärksam ibland och oroväckande klarsynt ibland. Just nu hoppades Merel på att det var det tidigare.
Hon lämnade sin packning och fortsatte in i grottan, följande väggen med inristningen. Hon följde väggen varvet runt och kunde när hon kommit tillbaka till deras saker att det fanns ytterligare två vägar ut ur kammaren. “Det verkar som att det finns två vägar för oss att fortsätta längs.” sa hon rakt ut, litandes på att hennes röst skulle spridas i tystnaden som låg i grottan. ” En som leder uppåt och en som leder nedåt. Jag tänker att det är den som leder nedåt som är mest intressant, eller vad tror du?”
Ise fnissade också till av Abbes kommentar. Det kändes fint, att höra deras tysta skratt i samklang. Och han hade nog rätt i det.Hon nickade därför instämmande när han föreslog att de skulle utforska det här först. Att få ha Abbe för sig själv, en liten stund, utan överentusiastiska eller upprörda bröder, det lät bra tänkte hon medan hon följde Abbes blick runt lägret. Alla tankar försvann dock snabbt när han strök sin tumme längs hennes käke. Hans hand varm mot hennes kalla kind. Hennes ögon sökte sig till hans och hon höll andan när han lutade sig in, hans ansikte badandes i eldens gyllene sken.
Allt runtomkring henne försvann. Bara de två, eldens sprakande och den lilla distansen mellan dom. En del av henne ville själv ta kommandot och ta bort det sista avståndet mellan deras läppar. Äntligen känna hans läppar mot sina. Men hon hade drömt om detta så länge och att låta honom ta sista steget, även om det innebar att vänta några sekunder extra, var värt det. Hon andades in djupt, kände värmen från hans närhet, och nickade nästan omärkligt.
” Det måste det vara, vi måste ha skydd innan den hinner ikapp oss. Gå in med din mor först och sätt henne så bekvämt det går, jag går in sist och försöker dölja ingången”
Kaiyo såg på när Zaria hjälpte sin mor in. Han bad en tyst bön att de alla skulle få plats när han såg hur trångt det var. De fick alla plats dock och Kaiyo drog en tyst suck av lättnad när de alla var inne i grottan. Han inspekterade omedelbart ingången och började lägga besvärjelser för att dölja dom både från syn, lukt och ljud men även magi. Det var en komplicerad process i flera steg men han visste att det han hade gjort borta i stugan hade fungerat till viss del, vilket gav honom en del av pusslet till att förstå vad de mötte. Nu var fokus mer på att hindra varelsen från att upptäcka dom, i stugan försökte han hindra den från att komma in. Han skulle upprepa den besvärjelsen med som extra skydd om han fick tid men hellre att de inte blev upptäckta alls. Det gick långsammare än han var van vid på grund av att han bara kunde använda en arm. Vissa moment krävde två händer och varje gång bet han ihop käkarna och andades djupt genom näsan mot smärtan av att använda den brända armen.
När första lagret av besvärjelser var klart vände han sig om mot Zaria. I det lilla utrymmet var hon inte långt bort men han böjde sig ändå närmre.
“Jag kan dölja oss till viss del från att bli upptäckta med ljud eller lukt och även från att bli sedda men det är inte perfekt så försök vara så tyst som möjligt.” viskade han tyst. Han hade egentligen velat att hon skulle studerat boken men det fanns inget ljus i grottan så det fick vänta till gryningen.
Han återgick till att fortsätta lägga besvärjelser på öppningen.
När det äntligen var klart satte han sig försiktigt ned på marken, la försiktigt den brända armen i knät, lutade huvudet mot den kalla fuktiga bergväggen och försökte meditera.
Lia försökte memorera allt de två nyfunna vännerna berättade om Iselem.
Det var torrt, varmt och lät som raka motsatsen till hennes Barastar. Hon hjälpte till där hon kunde, med det hon kunde, vilket inte var mycket när det kom till att förbereda för äventyr. Hon var dock van vid att spendera mycket tid i berg och skog, så hon flikade försiktigt in det hon kom på.
“Jag tänker att en sandstorm kanske är lik en snöstorm på vissa sätt, och då behöver vi skydd från vind och för att skydda mot temperaturen, även om det i det här fallet är höga temperaturer vi behöver skydd mot istället för låga.”
Helt plötsligt var de klara och gick ut genom dörren till värdshuset, till en helt olik plats en den hon lämnade. Borta var Barastars karga berg och skogar och nu möttes hon av en vägg av värme och sanddyner så långt ögat kunde nå. Lia gick över till Tussie och Faegrim och studerade kartan. Det var svårare att orientera sig i öknen än i skogarna hon växt upp i, men principen var ju den samma.
“Ja, jag tror det med, bakom den sanddynen borde vi kunna se ruinerna… Eller så är det bakom sanddynen bakom den. Jag är relativt säker på att det är åt det hållet iaf”
Hon började gå åt det hållet de bestämt. Hon kämpade lite med att ta sig fram i den lösa sanden, men till slut kom hon upp på krönet av sanddynen. Hon blickade ut över öknen som bredde ut sig åt alla väderstreck.
Rakt nedanför sanddynen syntes inga spår av en ruin, där var det bara mer sand. Lia undrade vad som krävdes för att en ruin skulle bli begravd av sand. Medan hon stod och blickade ut över vyerna blev hon plötsligt uppmärksam på något. Hon skymtade någon form av struktur mellan sanddynorna!
“Titta där! Kanske det är ruinerna vi söker!” sa hon exhalterat. Hon började snabbt ge sig av ner för sanddynens andra sidan men fick lugna sig lite då hon höll på att tappa balansen när sanden skiftade. Hon kollade tillbaka på sina resekamrater. “Det är visst svårare att gå i sand än i berg.” skrattade hon generat.
Vid Zarias nekande om hjälp vände han sig om igen och började gå längs med bäcken i jakt på stenraset.
“Jag känner inte din mor personligen, men alla som studerar vid Caras Idhrenin har hört talas om henne. Janina Dobrany, en av de främsta Mähriska magikerna som varit aktiv där. Hon försvann utan förklaring eller spår för ca 20 år sedan…” Han vände sig om och skannade Zaria upp och ner som om han såg henne för första gången. “Nu förstår jag varför.” fortsatte han kort och vände sig om och fokuserade på vägen framför dom igen. Han skannade skogen och bäcken efter tecken på problem. Han såg fortfarande saker i ögonvrån men de verkade hålla sitt avstånd. Skönt. Han hoppades att de skulle nå stenröset snart så han kunde lägga nya skyddsbesvärjelser och hoppas att de klarade sig till gryningen.
Kaiyo ryckte till vid minsta lilla ljud under färden genom skogen.Han såg saker röra sig i ögonvrån och känslan av att vara iakttagen växte allt mer.
Till slut kom de äntligen till en bäck. Kaiyo stannade upp när Zaria hjälpte sin mamma över. “Vi måste gå i bäcken en bit, annars kommer den bara hitta vårt spår igen” sa han lågt och började gå upp längs bäcken utan att vänta på svar. Han hoppades att de förrädiska väsen som bodde i den inte var just här, just nu. Ett par meter skulle räcka trodde han. Hoppades han.
Det kalla vattnet strömmade runt hans anklar och kylan trängde igenom det blöta tyget och ända in i benet på honom. Han tog sig försiktigt fram över de hala stenarna men det blev allt svårare ju mer hans fötter domnade bort i kylan. Han andades djupt och försökte ignorera smärtan i armen och i benen. Efter ett par meter vågar han sig äntligen ur bäcken och hoppas att det skulle räcka. Kylan hade gjort honom så fokuserad på att ta sig fram snabbt att han helt glömt att kolla efter Zaria och hennes mamma och han vände sig nu om för att se hur det gått för dom. “Behöver du hjälp med din mor?” sa han medan han vände sig om och började spana längs bäckens sidor för att se om något följt efter dom, än så länge verkar de ha klarat sig.
Merel plockade upp facklan Keziah lämnade efter sig och fortsatte noggrant undersöka klippväggen medan hon följde efter den andra kvinnan. När Keziah visade henne klomärkena blev hon också än mer upprymd. Detta var definitiva spår efter Meoierna, de hade varit här!”Det låter utmärkt att använda denna grotta som bas” sa Merel när hon kom ikapp Kez och klev ut ur gången och in i kammaren som öppnade upp sig framför dem. Hon höjde båda facklorna och deras fladdrande sken spelade över väggarna. Merel slogs av känslan att hon upptäckte något uråldrigt. Hänfört fortsatte hon in i grottan.
Grottans väggar såg ut att vara formade av en längesedan uttorkad underjordisk flod och jordens rörelse men hon tyckte sig också se subtila tecken på att området inte alltid varit övergivet.
Hon stannade till och riktade facklan mot en del av grottväggen där det syntes märkliga symboler och figurer, som såg ut att vara inristade av klor i den mjuka sandstenen. De var enkla men fyllda av mening och i facklornas sken såg det ut som att de dansade en kuslig urgammal dans.
“Keziah, har du sett? Du hade rätt!” Merels röst var fylld av förundran och upphetsning. Detta var mer än hon trodde att de skulle finna. Och så snart.
“Kan du tyda vad det betyder?”
Kaiyo tog emot boken när Zaria kom utspringande ur stugan och tryckte den i hans famn men höll på att tappa den då den slog emot hans brända arm och han ryckte till. När Zaria började halta mot skogsstigen följde han efter men kastade upprepade blickar över axeln för att hålla koll på besten. Elden i stugan kanske skulle hindra den ett tag men Kaiyo visste att det sannolikt inte skulle döda den. Han hoppades att hans besvärjelser skulle hålla besten fångad så de hann få ett försprång. Han kom ikapp Zaria och såg på henne där hon haltande ledde sin mor.
“Finns det någon å eller liknande vi kan ta oss längs med för att den inte ska kunna spåra oss?”
Han bar den tunga boken med sin oskadda hand och höll den svedda handen lite ut från kroppen så den inte skulle slå emot hans kläder. “Eller någon form av grotta eller försvarbar position, jag skulle nog kunna gömma oss från att bli upptäckta om jag fick lite tid.
“Han behövde tid att hantera sin brända arm och Zaria behövde tid att läsa boken. Ju längre bort från stugan och längre in i skogen de kom, desto mer hoppades han att inget annat skulle attackera dem, hur mycket sanning låg det i bybornas rädsla för skogen på natten?
Precis när Kaiyo tänkt den tanken, hörde han hur kvistar knäcktes inne i skogen. “Zaria!” väste han. “Något kommer! Vi behöver skydd NU, annars kan jag inte försvara oss.”
De var alldeles för långt i från byn för att hinna dit i tid, de behövde söka skydd och vänta på gryningen.
Han hatade att vara så beroende av Zaria men han kände inte till skogen och kunde inte lösa det här problemet själv.
Abbes beröring registrerades snabbare än hans ord och när han strök fingrarna över hennes kind fastnade hennes andetag i halsen en kort sekund. Den fjäderlätta beröringen kändes ömsint på ett sätt som deras tidigare interaktioner inte gjort och hon kunde inte låta bli att luta sig in i hans hand.
Ett försiktigt leende spred sig över hennes läppar vid hans ord. “Jag anade aldrig att du kände likadant” sa hon mjukt “nu behöver du inte tänka på det i ensamhet längre”. Hon vred på huvudet så hennes läppar snuddade vid hans hand. Hon pausade och slängde sedan en förstulen blick mot där Vidar låg och sov. Hennes bror hade alltid varit beskyddande runt henne när det kom till pojkar och män, vilket aldrig stört henne innan eftersom hon ändå hade haft en förälskelse i Abbe, men skulle det fortsätta nu. “Tror du Vidar misstycker? Ni är ju bästa vänner, nog måste han vara okej med det?”
Ise tuggade nervöst på sin underläpp. Rhig hade sett henne titta efter Abbe ett par gånger och konfronterat Ise om det, var på Isen förnekat allt, men hon hade heller aldrig fått klarhet i vad Rhig tyckte om det heller. Om hon var emot det eller bara retades med Ise. Vad Rhig tyckte spelade ju ingen roll just nu, då hon var kvar i Barastar men Vidar var här och hon ville inte riskera att förlora sin bror, men hon ville inte heller ge upp det här nyfunna med Abbe.