Liv
Hon kände hur hjärtat mjuknade igen. Det fanns ingen som kunde få sten att smälta så som Eira. Hon hade den egenskapen och även de häftigaste gräl och stormar kunde hon stilla. Det var bland de egenskaper hon värderade högst hos sin vän. Hennes lugn och hennes inverkan på andra. Men att se henne så förkrossad…det krossade henne själv inifrån! Det var också därför hon gått i förväg från sjön, för hon visste att hon bara skulle göra det hela värre. Visste att hennes ilska och kyla låg så nära till ytan.
Hon svalde hårt flera gånger när hon såg Eira stå där, så fullständigt…. fullkomlig. Det gjorde så ont i hjärtat.
Hon hade nog aldrig älskat någon, eller något så som hon kände för Eira.
Hon tog ett kliv fram till henne och fångade upp hennes kind med sin hand, samtidigt som den andra slingrade sig om hennes kropp och hon drog henne till sig plötsligt. Läpparna pressade hon mjukt mot Eiras. Hon var inte bra med ord, hade aldrig varit men kanske kunde en handling ändå få kvinnan att förstå?
En värme exploderade i magen samtidigt som en isande kyla fångade hennes hjärta. För hon visste,, visste att den här känslan och den här kyssen inte skulle vara besvarad. Inte på det sätt hon menade den. Hon bröt därför kyssen, tryckte sin panna mot Eiras innan hon släppte henne och tog ett kliv tillbaka. Hon svalde hårt innan hon vände på klacken för att gå till de sysslor som trots allt väntade och som hon redan hade försummat.
Hon hade en plats hos Eira… alltid? Ett korn av tvivel fanns där ändå i bröstet. Hon hade sett ett sådant mörker i sin framtid… Eira var hennes ljus, men skulle hon kunna lysa upp mörkret? Hon önskade verkligen att hon kunde se bättre, att hon hade ett bättre grepp och kunskap om sin förmåga. Och nu skulle hennes far ta med henne härifrån så hon tvivlade på att hon någonsin skulle kunna lära sig att kontrollera den så som völvorna här hade kontroll över sina förmågor. Han var nära nu, resan nära föreståndande och innan festligheterna var över skulle hon ha lämnat dem alla.
Ylva
Hon märkte att Asgeir satt stilla, blick stilla som om han var rädd att röra sig till en början. Var han rädd för henne? Eller hennes ord kanske snarare än henne. Det slog henne plötsligt att han kanske var rädd att bli förskjuten. Men så kunde det väl ändå inte vara? Han hade ju haft så många chanser att säga vad han kände, att han kände något. Så många chanser hade han haft att visa och säga henne om han hade några känslor. Han hade alltid hållit henne lite på avstånd och inte varit något annat än vänskaplig och ordentlig. Eller? För visst var det därför han tog upp det nu, för att hon inte skulle tro något annat än det som fanns där var av vänskaplig natur.
Hon kände kinderna brinna lika varma som elden och nu när de ändå pratade om det här så kände hon sig osäker.
Då han sökte hennes uppmärksamhet med sin blick vände hon den till hans. Hans klara blå ögon som alltid dolde ett skratt, en värme. Hon undrade om han ens visste om vilken kontakt han kunde skapa med bara en blick?
” Tror du att det var så hon menade?” Hon höjde ett ögonbryn i en tvivlande blick och rynkade nästan lite på näsan. Hon skakade sedan på huvudet. Hon kunde inte tänka sig att en drottning skulle tycka att en smed ens var det minsta tänkbart eller godtagbart som gemål till en prins. Inte i oroliga tider som den här. Var det kanske mer hans önskemål än hennes? Var hon någon han valde för att slippa en gemål av politiskt parti?
Det var en miljon tankar som rusade i huvudet och eldens sprakande kändes så familjärt, så lugnande och lockande. Hon kunde se eldsflammorna dansa i ögonvrån och hon lät huvudet vridas mot elden en liten stund. Försöka få ordning på känslorna, tankarna. Varför slog hennes hjärta så hårt? Och varför var hon så rädd? Vad var hon rädd för egentligen.
Hon fingrade på flaskan mellan händerna, kramade den som om svaren kunde komma från den då han talade igen och hon sakta lät blicken vandra upp till honom igen.
Hans viskande erkännande som fick hjärtat att stanna och skena på samma gång. Ett högt knak hördes från elden och gnistor sprakade från elden. Ändå kunde hon inte släppa honom med blicken där han så försiktigt strök en hårslinga bakom hennes öra.
Svara då! Säg något! Gör något Ylva! Han väntar ju på ett svar, en liten nickning, ett leende…något tecken att du ens hört vad han sagt!
Hon satt som förstenad för hon visste inte om hon hört rätt för en sekund. Och i nästan ville hon svara något men så kände hon sig så kluven. En känsla hon inte alls varit beredd på. Hon öppnade och stängde munnen så många gånger att hon fick en bild av en fisk på torra land på näthinnan.
“Asgeir…jag…” hon slickade sig lite om läpparna och kände hur hennes röst var lika låg och viskande som hans, hur hon drogs sakta mot honom som en mal till en brinnande låga.
Ylva
Hon såg på honom lite då han verkade fundera över det hon sagt. Två överhuvuden, det var inte vanligt men inte heller så att det inte hade hörts om det förut. Och även om Oden själv var allfader så var det väl ändå Gudarna tillsammans som härskade över Asgård. Hon trodde nog ändå att han och Eirik tillsammans skulle utgöra ett bra par i att styra och vara starkast tillsammans. Den här exkursionen gjorde henne bara mer övertygad om saken. ” Ni skulle bli svårslagna tillsammans…” svarade hon bara och nickade som om hon tänkte på det än.
När han vände samtalet till deras bortgångne bror satt hon tyst och såg ner i elden istället. Hon mindes den tiden och hur Frostheim sörjt tillsammans, chockade över ett sådant illdåd. Men vad fanns där att säga om det nu? Det var ett tag sedan och de flesta hade nog ändå kommit över det men så var det inte deras bror. Det var Asgeirs och Eiriks och gick det någonsin att verkligen komma över något sådant? Hon klappade honom bara lite tröstande, tafatt på låret. Hon kände hur han skruvade lite på sig och i ögonvrån såg hon hur han vände blicken mot henne. Hon kände kinderna bli lite rödare, varmare och höll flaskan mot honom.
” Hmmm kanske är det lite sanning i de båda..?” svarade hon med ett lite lättsammare tonfall. Som om hon ville lätta uppstämningen med honom och drog på munnen i ett snett leende. ” Fulla jag skulle bara göra tveksamma val… och här ute kan sådana val vara skillnaden på liv och död..” hon skrattade igen och såg hur han tog emot flaskan och tog en sista klunk själv innan han korkade igen flaskan och la den vid deras fötter i snön.
Hans närhet kändes varm, trygg och samtidigt kände hon en nervositet hon inte kunde förklara och inbillade hon sig eller kände han av den med? Var det kanske någon magi som låg i luften för vem visste viken kraft de där stenarna besatt där nere i det djupa hålet? Då han fortsatte kände hon hur kinderna lika väl kunnat börja brinna. Elden sprakade till och nog tyckte hon att lågorna lös lite starkare, dansade lite ivrigare. Hon visste inte vad hon skulle säga. Det fladdrade galet i magen och hon vågade inte möta hans blick.
” Ska…vi ha det här samtalet…. behöver jag nog ändå lite mer..” sa hon med ett nästan ursäktande litet skratt innan hon böjde sig över hans knä och fiskade upp flaskan igen. Hon tog några djupa klunkar och gjorde en grimas. Det brände hela vägen ner i magen. Hon korkade igen flaskan igen och försökte hitta det som sades. ” Jag ska nog ta mig ett samtal med den där skvallertanten sen….” sa hon med ett litet skratt och drog händerna över det varma ansiktet. Hon drog ett djup andetag.
” Du behöver inte oroa dig Asgeir… att jag tror att du skulle vilja… att vi…. jag förstår” svarade hon bara och försökte hitta orden. Hon drog en röd hårlock bakom örat och skrattade lite ursäktande. ” Den där drycken verkar inte alls hjälpa… rådgivare sa du. Jag kan inte ens tala klarspråk..” hon skrattade roat. Kanske hade drycken påverkat henne ändå. Löst upp tungan men känslorna var forfarande ihoptrasslade.
” Jag vet inte vad din mor menade. Jag är en smed… inte någon drottning. Jag ville bara ha tillgång till en egen smedja och en liten gård. Du och din bror behöver starka gemål. Speciellt nu…som kan stärka banden till allianser. Jag kan inte ta det på något annat sätt att hon valde att reta mig och på så sätt göra det tydligt att hon inte är villig att släppa gården.”
Hon drog en liten suck och vågade knappt se åt Asgeir. Att hon skulle få någon som han…det var otänkbart. ” Du behöver inte oroa dig att jag går och hoppas något Asgeir. Att du skulle leda mig..eller locka mig till något som inte kommer att hända. Jag förstår..” sa hon för att göra det lite tydligare vad hon menade. Hon skulle inte gå och hoppas på något som inte skulle kunna ske ändå.
Liv
Hon försökte att inte tänka på det, att inte spela upp det som just skett för hennes inre. Hon visste ju att hon önskade något, ville ha något av Eira som hennes vän helt enkelt inte kunde ge. Hon kunde inte vara arg på henne för att hon inte ville samma sak, inte kände samma sak som hon själv gjorde. Men just nu var hon sårad och kniven som skar djupt var inte fysisk. Hon kunde inte dra ut den och läka på samma sätt som alla andra sår läkt.
Plötsligt kände hon hur Eira hindrade henne i steget och höll hennes hand hård. När hade hon själv fattat hennes? Hon stannade upp och såg förvånat ned på deras händer men drog sig inte undan. Inte som hon kanske kunde väntas göra eller trott sig ville göra. Men nej, hon ville inte dra sig undan hon ville ju bara vara närmare Eira. Det var ju hon som tydligt visat att hon inte ville. Hon lät blicken höjas till hennes ansikte och hon såg det där… rädslan. Rädslan att saker och ting hade förändrats och de hade de ju. Hon ville säga att hon kunde följa med men hon visste också att det inte var hennes beslut att ta.
” Jag….” började hon säga och försökte hitta orden. Men hon höll igen, rädd att hon redan sagt för mycket den här dagen. Och dagen hade ju knappt ens börjat! Hon skakade istället bara på huvudet. ” Jag reser med min far… jag har inte sett dig med på den resan” svarade hon sedan ärligt och försökte hålla rösten så stadig och saklig hon kunde. Hon ville inte såra Eira men hon ville också inte inge henne några falska förhoppningar.
Nelia
Hon satt där med honom på den enkla bädden under gatorna i de hemliga tunnlar som vimlade sig fram som en labyrint, eller en stad inuti en stad. Det var knappast första gången hon varit här men det var första gången hon var här och inte hade planer på att återvända till Garnisonen innan någon märkte att hon saknades. Hon tänkte på Garnisonsmästaren, på hans döda kropp som låg på det lilla torget. Hon kunde inte känna något annat än glädje åt det, glädje och lite stolthet över vad Caspian gjort med honom. Hon fann sig själv till och med le större och lättare mitt i all misär.
Hon tog en tugga av sitt bröd och åt med god aptit för för henne var det ju trots allt mat lik den mesta mat som hon brukade äta.
” Vi ska nog se till att din häst hittas och räddas. Det är det minsta vi kan göra för dig. Med tanke på vad du startat här Caspian. Även om det inte var din plan eller hur du tänkt. Även om det råder fullständig panik och kaos… ingen av oss ångrar det. Inte någon här.”
Svarade hon och tog hans hand. Hon kramade varmt om den och fortsatte sedan att äta. ” Lite vila, sen fortsätter vi. Innan staden stängs helt eller att stöd kommer. Det finns vägar ut och vi kan försöka se till att vi får tag i hästen så vi har en chans då som du säger. ” hon nickade något mer beslutsam. Var den beslutsamheten kom ifrån visste hon inte riktigt för det var ju inte som om hon varit sådan innan. Eller? Eller kanske hade hon varit stark och beslutsam, kanske var det bara rädslan från Garnisonsmästaren som hållit henne tillbaka. Hon tänkte på alla de mörka och fruktansvärda stunder med honom och kände sig som om hon inte kunde andas. Som om något drogs åt kring bröstet och lungorna. Han måste känt av hennes känslor för han strök henne ömt över benet där hon satt brevid honom med ryggen lutad mot väggen. Kanske var det magin som band dem samman som gjorde att de kunde känna av varandra så bra eller så kanske det bara var att hela hon blev blek som ett lakan?
De satt så en stund, en timma eller två innan de var tvugna att röra sig vidare. Tunnlarna var förvirrande lika men hon verkade veta vägen. Ibland tvekade hon och behövde tid att fundera innan hon valde en väg åt dem. ” Känner du dig starkare? Behöver du vila? ” frågade hon viskande i mörkret.
Ylva.
Hon satt tyst och lyssnade på honom. Lät honom fundera vad han ville säga och lät honom tala till punkt. Hon hade inte bråttom och tålamod var en dygd och utan det skulle ett svärd aldrig kunna smidas. Hon slickade sig om läpparna en stund och drog på munnen i ett snett leende. ” Men vem säger att du måste leda själv? Frostheim kan väl ha två överhuvud som leder tillsammans. Om det är något du och din bror kan tänka sig göra? Jag har svårt att se att någon skulle emotsätta sig det, när tiden väl kommer” . Sa hon fundersamt.
Hon tog emot flaskan igen och drack några till små klunkar innan hon gav den åter till honom. ” Bäst att spara…” sa hon sedan med kinderna än mer rosiga och lutade sig in mot honom och iakttog eldens sprakande under en behaglig tystnad. Hon talade gärna med honom likväl som hon trivdes att bara sitta tyst i hans närhet. Hon kände värmen sprida sig något i kroppen där hon såg på de dansande lågorna.
” Fryser? Nej… faktiskt inte. Och du? ” frågade hon medan hon såg upp på honom så gott hon kunde där hon satt under hans arm, lutad in mot honom. Hon kände hur kinderna fått sig en allt rödare ton även om hon inte kunde se sig själv. Kanske var det drycken som funnits i den där pluntan eller så kanske det var Asgeir? Hon visste att det fladdrade i magen när hon var i hans närhet och hans blickar fick henne alltid att le. Hon kunde inte heller glömma hans mors önskan… nej ultimatum.. för att hon skulle få tillträde till gården som stod tom. Men.. det var något som inte skulle ske, inte kunde ske.
Ylva.
Hon lyssnade till eldens sprakande. Låg det något i det Asgeir sa? Villi verkade också tycka att hon var något mer än hon själv såg. Hade hon en relation till elden som inte alla hade? Men borde hon inte ha känt något, förstått det då? Nej.. hon var en smed. Smed, syster, sköldmö.. magiker …eller vad det annars kunde vara kunde hon inte se sig själv som. Hon sneglade bort mot hålet de kravlat sig ur. De lysande stenarna gjorde att det sken ur avgrunden och det var nästan som ett pulserande. Som något levande.
Hon drog sig närmare Asgeir utan att märka det själv. Makade sig närmare honom, han kändes trygg i allt det främmande.
Hans hår kittlade mot hennes kind och hon drog på munnen i ett leende och skrattade lite lätt.
” Tack… smed är det jag kan, det jag är.”
svarade hon med en nick och sneglade mot honom då han talade igen. Hans ord verkade något fyllda av självtvivel och hon tog emot flaskan. Hon flinade brett och tog en klunk och ännu en större och gjorde en grimas innan hon räckte den till honom. Hon slickade sig lite om läpparna och funderade över vad hon skulle säga. Hur hon skulle säga det.
” Jag har svårt att se att du skulle vara avundsjuk på någon Asgeir. Du säger att Villi har lätt att charma folk och komma överens med dem. Men du har fel. Folk är misstänksamma och misstror honom. Han är som du säger….hal som en ål.” Hon försökte hitta tillbaka till det hon ville ha sagt. “Jag tror han lever ett ensamt liv på sätt och vis. Vandraren..Jag undrar vad han maskerar med sin lättsamhet.?”.
Hon tog en klunk till från pluntan då han återigen erbjöd henne den. Hon synade den lite närmare, smekte dess utsmyckning.
” Du Asgeir har ett sätt som folk älskar. De respekterar dig, lyssnar på dig och du har ett sätt att bjuda in till samtal. Jag tror inte du ser hur speciellt det är hos någon som ska leda. Du försöker vara rättvis och du är generös. Det är du som har ett sätt som lätt gör en man avundsjuk. Inte tvärt om”. Hon höll tillbaka pluntan till honom och mötte hans blick med ett varmt, ärligt menat leende. ” och jag räknar mig in i skaran av män som lätt kan känna avund..” la hon mer skämtsamt till.
Nelia
Hans ord om att bara vara Caspian gjorde att hon rynkade pannan lite. Hon förstod inte vad han menade riktigt. Hur kunde man hata honomlägn? Hon hade inte sett något annat än en man med heder, samvete och empati. Så många stunder hade hon glömt att han var en människa, hon hade sett bortom det. Hon lyssnade till hans varma, starka hjärtslag och log mjukt i mörkret. Om det här skulle vara sista stunden…så var hon nöjd och glad såhär.
Han drog sig motvilligt ifrån honom och nickade lite. En syster… hans tal om familj fick henne att inse att hon inte kände honom alls. Hon visste inget om honom, inget annat än instinkter och hjärtats vetskap. Hon blev nyfiken och ville veta mer, hon ville veta allt om honom! Vem han var egentligen? Var han kom ifrån? Hans favoriträtt? Kunde han simma? Stort och smått… hon ville veta allt.
Smällen gjorde att det singlade ner smuts och damm från taket. Då och då skalv marken och deras pressande situation gjorde sig påmind. Deras sällskap hade inte kommit tillbaka än och det…var inte ett gott tecken.
” Kom, den här vägen..” sa hon och smet förbi honom ner i gången. Hon letade efter något, något som var en väl bevarad hemlighet. Något hon inte ens kunde säga till honom. De sicksackade sig fram tills hon verkade hitta det hon sökte. Hon sköt luckan åt sidan och kravlade ut. De hade kommit flera kvarter bort från torget där duellen ägt rum. Rökpelare stod på flera ställen i staden och i fjärran hördes bekanta men ändå obekanta toner av strid. ” Hitåt..” viskade hon lågt och smög längs de öde gatorna.
Länge smög och kröp de både längs gator och i hemliga tunnlar. Hon verkade veta vart de skulle. Tillslut verkade de komma fram till något som bäst kunde beskrivas som ett stort, inrett grävlingsgryt. Hon såg att det fanns några bekanta ansikten där och de kramade hårt om varandra. De utbytte snabba nyheter och alverna drog efter andan när de såg honom. Det var blandade känslor där kunde hon se. Anklagande till beundrande. Men den här revolutionen hade varit väntad, legat och pyrt under Iserions gator.
De fick en plats på en mjuk madrass. Något att dricka och äta. Även om det bara var en bit bröd tog hon tacksamt emot den. Hon samtalade lågt med en längre kvinna som saknade ett öga en lång stund innan hon kom tillbaka till honom och slog sig trött ner.
” De kan nog få ut din häst… men värdshuset där du bodde är genomsökt efter dig. Jag skulle inte tro att du har mycket kvar av dina tillhörigheter tyvärr..Men om du vill kan de försöka se efter? “
Nelia
Hon hade sagt orden med den största övertygelse hon känt på länge. Ett löfte kanske till honom lika mycket som till sig själv. Hon skulle inte låta den här mannen som gjort så mycket för henne, som offrat så mycket för hennes skull dö här. Det skulle inte vara någon rättvisa i livet då, och i en sådan värld skulle hon själv inte vilja leva.
Det kändes inte främmande, inte skrämmande heller att ha flätat sitt liv så till hans, till någon som bara för några dagar sedan var en komplett främling. En människa dessutom! Det kändes inte främmande alls utan helt rätt. Som om allt var i sin ordning, som om det var som det alltid skulle vara.
Hans andning verkade lättare och hans torra något mörka skämtande fick henne att skratta lågt i tunneln. De var fortfarande tvugna att viska och hon drog en lättad suck och lutade sin panna försiktigt mot hans.
“Du vann…det gjorde du. Men om jag är fri?… Den frågan är mer oklar” svarade hon med ett matt, något självplågat leende. ” Det du gjorde…verkade ha sänt ett budskap. Och jag undrar om vi någonsin blir fria från det..?” svarade hon allvarligt innan hon drog sig tillbaka från honom och mötte hans blick. Hon höll fortfarande sina händer starkt ihopflätade med hans men magin som surrat inom henne, vandrat dem emellan verkade ha ebbat ut något och känslan att inte kunna släppa honom fanns inte kvar. Istället fylldes det tomrummet av känslan att hon inte -ville- släppa honom.
” Vad är din plan? Jag vet inte vad vi ska göra… vad jag ska göra om jag inte är i tjänst i Garnisonen…jag…” hon kände sig plötsligt förvirrad, tom. Som om hon inte riktigt visste vem hon var plötsligt. ” Jag vet inte vem jag är om jag inte är Nelia, alven i Garnisonen” svarade hon sedan ärligt och slickade sig om läpparna. Hon hoppade till då hon kände en enorm smäll och tunnlarna skakade lite lätt, sand, damm och grus verkade regna ner lite från taken och hon hade dykt in i hans famn i överraskande rädsla. Hon hade slutit ögonen och lyssnade till hans hjärta som slog i bröstet. Hon drog ett skälvande andetag. ” Vi måste här ifrån…från Iserion..” viskade hon lågt med en darrande stämma.
Liv
Hon hade inte väntat på Eira utan med stadiga steg gått tillbaka. Vad fanns där att vänta på? Eira hade med all tydlighet svarat att det skulle vara dumt av henne att vänta eller att förvänta sig något av henne. Så varför då vänta i stegen?
Hon hörde snart hur Eira slöt upp vid hennes sida och försökte sig på ett samtal.
“Mmm… ” svarade hon bara och försökte hitta sin bäring igen. Hitta tillbaka till sitt mer lättsamma jag men det var svårt. Inte bara för att Eira med minimala ord och minimal handling fått henne ur fullständig balans och känna en sådan smärta att hon på riktigt trott att hon stuckit kniven i henne, utan för att hon sett vad hennes fars återkomst skulle föra med sig. Hon huttrade till vid de inre bilderna. För att få något att göra började hon att fläta håret där de gick. Att göra något praktiskt, enkla vardagliga handlingar hjälpte alltid med rastlösheten.
Hon önskade att hon hade kunnat se Eiras framtid. Bara något, en liten glimt som kunde visa att hon skulle få det bra. Att hon skulle få ett liv hon förtjänade, ett liv Eira själv längtade efter utan att förstå att det var det hon önskade.
Liv kände henne, kanske bättre än hon ville erkänna och ett liv här skulle inte vara nog för henne. Inte göra henne lycklig och ibland hade Liv undrat om Eira någonsin skulle bli lycklig. Ibland fick hon känslan av att Eira kände sig bekväm i de mörkare tankarna, grubblerierna och mörkret. Vad skulle hända med henne när Liv med sitt mer lättsamma, yviga sätt försvann? Det slog henne att hon kanske kände ett visst dåligt samvete över det hela? En känsla som var lika främmande för henne som erkännandet av hennes kärlek till Eira.
Gudar hon måste sluta grubbla, bara sluta känna så mycket. Hennes far var rätt bra på det ville hon minnas. Kanske kunde han lära henne att stänga av bättre?
Hon styrde stegen genom ängen och det våta gräset och i fjärran kunde hon se liv och rörelse i stan. De hade varit borta en stund men varje ensam stund med Eira skulle vara värt det.
Ylva
Det kändes som om kylan inte var lika brutal nu, lika dödlig. Men utanför den varma ringen så lurade den där, som en hungrig varg som cirkulerade kring dem. Mörkret började snart lägga sig och hon, precis som Asgeir förstod nog att de skulle få spendera natten ensamma här ute. Solen satt hastigt här i Utgård, nästan onaturligt fort. Men så var det nästan som en onaturligt plats, full med märkliga ting och upplevelser. Som de där stenarna, eller kristallerna som Asgeir rört vid. Hon sneglade mot avgrunden som de tagit sig upp ifrån. Hon kunde nästan känna deras närvaro. Som en bultande pulsåder genom jorden som kallade på dem. Hon svalde något och sa inget en stund men kände hur Asgeir sakta la armen om henne där de satt så nära den värmande elden.
Hon visste för en sekund inte vad som värmde henne mer, elden eller hans lätta omfamning och en ny slags rodnad spred sig på hennes kinder.
“Jag kan inte göra eld från ingenting Asgeir. Jag är en smed…det är allt. Det är inget speciellt med mig och jag borde väl ändå vetat om jag kunnat bruka någon form av magi. Eller tala med Gudarna hmm?” Hon skakade på huvudet med ett litet skratt. ” Jag tror Utgård börjar göra att du ser och hör saker som inte finns där. Det är den här platsen snarare än jag..” la hon till bestämt. Men fanns det där kanske lite tvivel?
Hon sneglade upp på Asgeir då han lät samtalet glida över på Villi och hans relation till hans familj. Hon hade sett honom göra fantastiska ting och att hela drottningen hade definitivt varit det mest fantastiska hon sett i sitt liv. Där Villis krafter förut skrämt henne hade hon bara känt tacksamhet, nyfikenhet och .. något mer svårbeskrivligt.
” Han sa till mig också att han var en besökare från norr. Första gången jag träffade honom. Men han var väldigt vag om exakt varifrån han kom eller varför han var på besök”
Svarade hon sedan som en bekräftelse på en outtalad fråga hon känt från Asgeir. Om hon visste mer om Villi och hans ursprung.
Hon såg ned i elden igen och lutade huvudet mot Asgeirs axel. De satt så i värmen och närhet en stund och lyssnade till det sprakande ljudet från elden. Hon slickade sig lite om läpparna.
” Villi är..” började hon lite trevande. Hon visste inte själv vart hon ville komma eller ens skulle komma med samtalet men hon hade grubblat i veckor nu och kanske var det bättre att ventilera det hon visste? ” Du vet när man sover och drömmer. När man sedan vaknar och inte riktigt vet om man är kvar i drömmen eller inte. Men när man ska förklara den så verkade orden inte vilja komma? De ligger precis där, precis inom räckhåll men du kan ändå inte forma dem. Så är det med Villi. Jag har en känsla av att jag känner honom. Träffat honom förut men oförmögen att komma ihåg när, var eller hur.” Hon rynkade pannan som om hon försökte vilja sig själv att minnas eller förstå gåtan som var den mannen.
“Vid vårt första möte.. det kändes naturligt och otvunget. När han visade sina förmågor blev jag livrädd… men när rädslan lagt sig.. Jag har ingen känsla av att han är ondsint eller kommer med onda uppsåt. Jag har inte heller känslan av att han alltid vill mitt bästa. Det bästa sättet jag har att beskriva honom är…han är som elden” . Hon ryckte lite på axlarna och fick en liten rynka i pannan av att försöka förklara sig. ” Elden är varken ond eller god. Den kan göra stor skada men också ofantligt mkt bra. Vi kan inte leva utan den, vi kan inte tämja den, vi måste respektera den. Men den är oss…likgiltig. Den bara ÄR… och lite så ser jag Villi. Han bara ÄR Villi.”.
Hon vände blicken upp mot Asgeir som nu satt så nära. Hon kände kinderna bli något varmare då han verkade möta hennes blick och hon svalde något. ” Jag…ja du märker. Jag kan inte formulera orden. Tur att jag inte är skald till yrket” sa hon sedan och log lite större och skrattade lite lågt. Plötsligt kändes kylan som bortblåst och hon kände sig varmare, mer tillfreds i mörkret.
Ylva
Hon fortsatte att ordna med vatten och hästarna och gjorde sitt bästa att inte se åt prinsarna och Villis håll. Hon gjorde också sitt bästa att inte se åt någon annans håll för hon hade märkt att de övriga med på den här färden hade börjat ge henne det ena underliga ögonkastet efter det andra. Hon höll sig på sin kant om det inte var för att underhålla dem vid elden på kvällen med någon sång eller dela ut mat när det varit hennes tur att ordna något varmt, som gröten på morgonen.
Nej istället grubblade hon över det Villi sagt. “Känna eldens rätta namn.” Varför kunde människan inte tala klarspråk?! Det var som om svaret fanns där, precis bortanför hennes förståelse och det var så frustrerande! Samtidigt fyllde det en annars rätt så tråkig och karg vardag med något att lägga tankarna på.
Hon sneglade mot den lilla elden där hon smälte snön. ” Hej..vad heter du?” frågade hon tyst för sig själv ut till elden och ingen. Elden gjorde inget annat än att fladdra lite i vinden och hon drog en road liten suck innan hon lät tankarna vandra hem till smedjan. Hon hoppades att hennes bröder mådde bra men framförallt vandrade den till arbetet, till järnet som låg där och väntade. På blåsbälgarna och elden. Hon undrade om hon skulle kunna göra en legering som kunde glimma något blått som isarna här i Utgård. De glimmade av den vackraste blå färgen. Skulle det kunna gå att smycka bladet med silver kanske? Hon sökte inom sig, den där känslan som hon kunde få när hon visste att hon var något riktigt och rätt på spåren. Den där känslan av… vetskap? Hur hade hon vetat egentligen teknikerna och blandningarna för de nya klingorna? Hade det varit intensiteten i elden, färgen på lågorna..? Hon var så förlorad i sina tankar på arbetet att hon först missade att Eirik ropade på henne.
Så hörde hon sitt namn igen över vinden och hon såg upp på dem där de verkade vinka till henne.
Hon släppte sitt arbete för en stund, klappade hästen på halsen innan hon styrde stegen genom snön mot Eirik, Villi och Asgeir som fortfarande verkade försjunkna i ett samtal. Av allvaret i Villis blick så förstod hon att det var något av vikt. Eirik hade alltid den där allvarsamma blicken och sättet, Asgeir såg något sammanbiten ut men det var ändå Villis uttryck hon reagerat mest på.
” Ja? Kan jag hjälpa till med något? ” frågade hon och lät blicken vandra från den ena till den andra.
Liv
Hon väntade på Eira. På att hon skulle simma ikapp, på att hon skulle komma upp på land på att hon skulle se på henne. Hon hade aldrig känt sig så öppen, så rå och oskyddad. Så…allvarlig. Hon förvånade sig själv att hon kunnat hålla sig så allvarlig så länge och så ärlig. Men inget svar kom, inte på en lång stund. Och den tystnaden som annars var så obekymersam dem emellan kändes nu tryckande och kall.
Inget svar, var också ett svar.
Hon kunde känna något skiftas, ställas på ända eller sin spets. En fysisk smärta någonstans bakom revbenen, trots att inget vapen hade svingats.
Så talade Eira tillslut, ett svar hon redan innan hon öppnat munnen, vetat att hon skulle ge. Hon drog åt sig sin hand, bort från henne och nickade bara till svar. Bröstkorgen kändes för snäv och hon vågade inte svara i rädsla att rösten inte skulle bära. Hon ställde sig upp för att klä på sig istället.
” Vi ska nog inte låta dem vänta för länge. Blotet är ikväll och jag bara vet att de letar efter en ursäkt att sätta mig på att förbereda getterna och fåren inför det..”
Hon undvek Eiras blick. Hon hade alltid tyckt att fåren och getternas ögon var det obehagligaste, som en äcklig rädsla men i jämförelse med att möta Eiras blick nu… hon skulle kunna stirra i tusen fårögon före det. Hon försökte hålla rösten stadig, saklig och inom sitt sinne stängde hon den där tunga dörren som skyddade hennes inre igen. Hon kunde nästan se det för sitt inre öga hur den stora järnlåsen och bommarna förseglade den.
” Min far kommer efter blotet. Jag får väl se det som positivt att jag slipper stirra i fler getters ögon i framtiden.” sa hon kort innan hon vred ut de sista dropparna vatten ur håret innan hon vände på stegen för att följa de osynliga stigarna tillbaka till husen och templet. Hon kände sig kall, huden knottrade sig fortfarande och hon visste någonstans att det inte var vattnet i den lilla sjön som fått henne att känna på det här viset. Så mycket var oklart, samtidigt hade hon sett deras återförening. Hon hade hoppats.. ja vad hade hon hoppats på? Hon borde aldrig sagt något och nu hade hon bara lämnat Eira där… och det där stinget av dåligt samvete letade sig in under huden igen. Som om hon gjort något fel som hon borde rätta till. Precis som när hon lurat Eira i det stora snåret brännässlor när de var yngre, för att se om hon kunde. Hon erkände det inte för Eira..eller för någon annan heller för den delen. Men det minnet fick henne fortfarande att skratta inombords. Eira hade rusat glatt ut för att sedan stanna upp när hon insett var hon var. Minen på hennes ansikte hade varit så lustig. Liv hade skrattat då också, till och med när hon tagit straffet för att ha lurat sin “syster” till sådan olycka. Det var inte så att hon inte förstod att smärtan måste varit outhärdlig, nej för det hade hon dåligt samvete men hon hade bara inte kunnat hejda mungiporna från att peka uppåt och skrattet bubbla i magen.
Så många gånger hade hon ställt sig frågan, ställt Gudarna frågan om hon var trasig. Ingen normal person skulle väl gjort något sådant och funnit det så lustigt? Men inget svar hade någonsin kommit, varken från henne eller någon av Gudarna.
Eira hade förlåtit henne och det var kanske det största mysteriet av allt.
Nelia
De sprang, stapplade och snubblade sig framm. Överallt omkring dem var det kaos och staden själv höll på att utplåna sig självt. Det var så det kändes där de drog fram.
Hon försökte tränga ute det som hände, det hemska och fruktansvärda hon såg. Hon hade sett mycket elände i sitt liv men hon hade ännu inte upplevt sådant brutalt kaos och brutalt våld som hon sett där ute idag.
Här var allt tyst och stilla…eller tyst och tyst. De kunde fortfarande höra kaoset ovan jord om än mer betydligt dämpat.
Då hennes vän försvann upp för stegen så lämnades de ensamma i mörkret. Hon hade uppfattat Caspians korta och sarkastiska svar och gett hennes vän en ursäktande blick innan han försvunnit. Ingen av dem höll tonen emot honom dock. Mannen framför henne hade ingen orsak att vara trevlig just nu.
Han var halvt ihjälslagen och halvt ihjältrampad så ingen av dem skulle hålla hans korta tonfall emot honom.
Hon rörde vid honom där han lutade sig mot väggen. Han höll sig knappt uppe på benen och en oro spred sig i henne. Hon lät händerna vandra försiktigt över honom, som att försäkra sig om att han hade alla kroppsdelar kvar åtminstone. Hans svar fick henne att dra på munnen lite och hon rörde försiktigt vid hans runda öron. I mörkret kunde hon se bättre än honom men även hon kunde inte urskilja alla detaljer. Hon lät ögonen vila vid hans ansikte och log snett ” Öronen sitter där de sitter.” hon lät händerna vandra ner något och läggas över hans bröstkorg “hjärtat slår starkt…” hon nickade något allvarligare ändå med ett litet leende. ” Din sinne..? Ja det har du nog aldrig haft något. ” skämtade hon lite med honom och lät leendet bli något större.
Så sänkte sig tystnaden över dem och hon kände hur magin tycktes dra dem än mer samman. Som en fysisk känsla att dras mot honom samtidigt som den fyllde hennes lungor, mage..blodet självt. Hon borde vara rädd för det, magin..men den kändes…trygg. Varm. Så som hon mindes hennes mors varma omfamning samtidigt som den inte var lika oskyldig.
Han måste också känt av den för hon kunde se i hans ögon att det fanns något där. Något som verkade liknas nästan vid förvåning. Så talade han igen och hon höll upp en hand mot hans läppar för att tysta honom direkt. “Sssh..” hon skakade på huvudet.
” Du ska inte dö här.” Hon sa det så allvarligt, så…krävande att hon nästan förvånades själv över sitt egna tonfall. Hon harklade sig lite ursäktande och trevade med händerna efter hans istället. Flätade in sina fingrar med hans. Hon undrade om hon kunde..?
Hon slöt ögonen en stund. Letade med sina andra sinnen efter den där känslan. Magin som ständigt verkade dra henne till honom. Hon drog efter andan i ren chock då hon kände den och kände den så hon nästan kunde ta på den, nästan kunde se den som något fysiskt slingrande. Hon tvingade sig att öppna sig, öppna sinnet. Utanför pågick början till vad som kanske kunde vara ett inbördeskrig, en slakt på hennes sort definitivt. Men här och nu stängde hon det ute. Hon försökte se i sitt inre var hon började och fann snart något. Hon lät vad det nu var för väsen komma in, röra sig in i henne och hon kände hur den sträckte sig efter något. Själen kanske? Energin? Livskraft… hon kände magin sträcka sig efter den och hon gav den villigt. Känslan var varm, kärleksfull, klok..osäker..stöddig och sorgsen. Hon reflekterade inte om det var magin hon kände eller delar av kanske Caspian själv. Hon lät magin dra av henne och hon kände hur deras händer kramade hårdare om varandra.
Det kändes som de stått så en evighet, låtit magin utforska vad det nu det var som fanns dem emellan innan den drog sig tillbaka från henne något. Hon tappade nästan andan och kände sig matt, andfådd. Det var som om arbetat ett dygn och behövde sova men hon var inte skadad. Hans grepp var starkare nu, hans andning inte lika besvärad och andfådd. Hon log ett skälvande leende. ” Jag låter dig inte dö här nere Caspian.. jag låter inte Iserion ta dig…så som den tagit mig eller de mina.” hon lät blicken hållas vid hans i mörkret. Han såg lite piggare ut och hon kunde dra en mer lättad suck.
Ylva.
Elden var så varm och skön. Hon ville bara krypa in i den. Använda dess kol som bädd och lågorna som varmaste täcke. En inre syn tog form av hur hon kunde omsluta sig av elden, som en skön mantel, eller filt. Det kändes som om dess lågor gav den mjukaste smekning och en bekant tröst. Som en mors varma omfamning. Hon stirrade in i elden en lång stund och vaknade ur de varma känslorna då Asgeir talade igen. Hans mörka stämma trodde hon nog skulle kunna väcka henne ur döden. Och hon rodnade när hon tänkte den tanken.
Hennes blick vandrade från elden till honom och kanske fanns där något spår av…något.
“Jag är lika lite en hemlig sejdare och som du är en vig akrobat..” svarade hon med ett skratt och skakade på huvudet. ” Jag… hade tur. Oden måste le mot oss” svarade hon och nickade. Men hon var inte helt säker. Hon tyckte sig se elden starta utan en gnista och Villis ord kändes läskigt nära. Eller så hade allt hans prat spelat henne ett spratt. Hon var en smed, van att göra upp eld. Det var allt. Eller?
Hon sträckte fram händerna mot elden, kände hur värmen spred sig från fingertopparna sakta ut med händerna. Hon kurade ihop sig intill Asgeir och la lite med ved på elden. ” Om jag nu skulle frysa ihjäl här i Hel… så är jag ändå glad att det är i ditt varma sällskap Asgeir.” sa hon efter en lång tystnad. Hon lät blicken långsamt vandra till hans ansikte och hon log ett mjukare leende. Så lät hon blicken vandra till elden igen. ” Kanske var det Villi som tände vår eld..bara Gudarna vet vad han är kapabel att göra” la hon till med ett litet skratt.
Ylva
Hon gav Asgeir en triumferande omfamning och stod så kanske ett par sekunder längre än vanligt. Om det var av lättnad och lycka eller hans underbara värme, trots sin stelfrusna kropp, var svårt att säga.
Men hon släppte honom tillslut och nickade skakande samtidigt som hon hjälpte honom att rätta till tunikan och skjorteln och dess snörning. Det var svårt för henne också för hennes fingrar ville inte heller riktigt lyda och handflatorna var totalt sönderskurna. Men det var så kallt att blodet frös utan att spillas för mycket och adrenalinet gjorde att hon inte kände av smärtan allt för mycket heller. Eller så var de bara så nära dödens kant, att inget kändes så farligt längre.
“Vi borde ordna en eld ” stammade hon huttrande fram. ” jag har lite torr ved i min packning..så vi får eld snabbt. Men vi måste skaffa mer” hon vände blicken upp till honom med ett litet leende och svarade aldrig på hans fråga om hon skulle berätta för de andra. Det var en diskussion som fick vänta, vänta tills de var i en något säkrare situation.
Kroppen skrek och protesterade fram tills dess att hon fått liv i den lilla elden. Det gick fortare än hon trott. Hon slog tändstålet mot fnösket och stenen och hon var inte säker, men hon tyckte att elden startade innan hon ens såg gnistan. Hon blinkade några gånger, hon måste ha sett fel. Frusen och förvirrad av kylan. Elden brann klar och varm och hon matade hastigt på den med några fler kvistar hon haft i sin sadelväska. Hon höll de skakande händerna över elden och log brett mot honom där han satt intill henne ihopkurad runt den lilla värmen hon just skapat med hans hjälp. Hon log mot elden lika mycket som hon log mot honom innan hon lutade sig ännu närmare elden med ansiktet. Så nära hon vågade utan att bränna sig. Samtidigt satt hon så nära honom att deras axlar och kroppar rörde vid varandra.
” Jag..håller med dig. Nästa gång vi badar ska det vara sommar. Eller vara nära en varm bastu. Gärna lite öl också..” hon kände lättnaden skölja över henne något, insikten om att de inte skulle frysa ihjäl här ute i ingenstans.
Liv
Hon visste att Eira skulle tala, tillslut. Om hon bara väntade ut henne. Och hennes kunskap om sin vän gjorde henne inte besviken. Hon stod intill Eira och lyssnade på vad hon sa. Men några ord skar djupare än andra och hon rynkade pannan något. Något i blicken blev något mörk och en ilska tände till. Hon drog några djupa andetag, lät inte ilskan ta över. Kontrollerade den som Völvorna lärt henne. För när hennes ilska exploderade lämnade den ingen oberörd.
” Mina löften håller. Mitt ord är min heder och inget jag ger lättvindigt” svarade hon henne och kände en kall hand krama henne om hjärtat. Hon vände blicken från henne och simmade lite. Lät vattnet skölja bort den värsta vreden.
Eira kände henne, visste vem hon var. Eller hon hade trott det. Hon hade litat på att hon skulle göra det. Hennes innersta väsen, hur den skulle finnas där, gömd under det som livet skulle ösa över henne.
Hon skulle återvända till Eira, hon hade för Hel sett det i sina syner! Men hennes vän hade haft rätt. Ingen av dem skulle nog vara densamma hur mycket hon än önskade det. Men hon hade också sett att hon skulle återvända med ett mörker..någon..något som skulle förändra henne för alltid och hon räknade med att Eira skulle se bortom det. Skulle skingra mörkret.
Hon simmade länge, dök flera gånger och lät känslan att nästan drunkna lugna henne något innan hon simmade till stranden och klättrade upp i gräset. Hon lät vindens kyla få huden att knottras men solens strålar värma och torka henne. Hon slöt ögonen en stund innan hon kisade för solen och såg Eira simma vidare. Hon väntade i tyst tålamod.
De sa inget för en stund, lät tystnaden återigen sänka sig och hon bet sig något i läppen. Hon sneglade mot Eira där hon kommit upp bredvid henne. Hon slog armarna om sina egna ben och tvekade länge.
” Jag älskar dig..” sa hon sedan ärligt och innerligt. Hon försökte fånga Eiras blick. “Jag har aldrig sagt det… men du måste ha känt det? ” frågade hon lite mer osäkert. Hon hade aldrig sagt orden rakt ut men hon hade visat det på alla de sett hon kunnat ändå.
” Hade jag kunnat göra annorlunda hade jag det. Jag hade aldrig lämnat dig. Men…Väven vill annorlunda”
Liv
Hon kände vattnet kring dem och såg hur Eira tog sig närmare och strök henne över pannan. Hon mötte hennes blick och ville säga så mycket mer men orden kom inte till henne. Varför kände hon sig plötsligt nervös? Hon hade aldrig kunnat dölja något från Eira. Det var som om kvinnan kunde se sanningen i allt. Se bortom ord och uttryck.
” Inte ens Oden själv skulle kunna hålla mig borta för evigt”. Svarade hon med ett litet leende och ville säga något mer men Eira slöt ögonen och la sig på rygg i vattnet igen och ögonblicket var över.
” Det är inte dig jag oroar mig för…Du har många många år framför dig..” sa hon med ett litet leende och simmade bort en bit. Lät henne få en liten stund. Hon hade inte bett om den, det gjorde hon aldrig. Men hon visste att Eira behövde den och hon skulle återvända till hennes sida när hon kände sig redo. När hon hade begrundat och funderat över det som sagts och det som skulle hända. Hon uppskattade det. Hon kände ingen som var så klok och kom med så goda råd som Eira. Hon skulle bli en fantastisk Völva, om hon bara vågade tro på att hon skulle kunna bli det.
Hon dök några gånger i det kalla vattnet. Höll andan under vattnet så det kändes som om lungorna skulle sprängas innan hon tog sig upp till ytan igen. Hon visste att hon skulle återvända hit en dag, men hon visste också att hon inte skulle vara densamma den dagen hon gjorde det. Och hon oroade sig över om Eira skulle ta emot henne med varma öppna armar…. eller om hon skulle vara för främmande för henne. Eller om Eira själv skulle bli någon annan. Hon ville stanna tiden, leva här lite längre än vad som tilläts.
Liv
Hon gick hand i hand med Eira genom skogen. Fåglarna började stilla vakna och deras sång fyllde tystnaden som uppstått. Inte en obekväm tystnad, men tystnad likväl. Så bröt Eira den med sitt konstaterande, eller fråga. Det var någon av en blandning. Hon undvek hennes blick och hennes brist på svar var väl talande för sig själv.
Hon skulle ge sig av, hon hade vetat det länge nu men inte velat tänka på det. Men det närmade sig, hon kände det i märgen och nu handlade det om dagar.
Hon ville inte förstöra morgonen med att tala om det just nu. Så det fortsatte att gå under en kort tystnad innan Eira talade igen. Hon vände blicken till henne för att säga något men överraskades över hennes tilltag.
Hon snubblade till och trillade in i ett buskage och det tog ett par sekunder innan hon kommit på fötter igen. ” Fusk!!” ropade hon efter henne och rusade genom snåren, mellan träden på osynliga stigar ner mot sjön. Hon skrattade och följde efter.
Tillslut såg hon sjön och Eira var redan i full färd med att dra av sig kläderna för att dyka i. ” Nästa gång puttar jag dig i brännässlorna” hotade hon skämtsamt innan hon drog av sig kläderna och hoppade i efter Eira med ett glatt tjut. De simmade länge i det kyliga vattnet. Men det var uppfriskande och de tävlade med varandra och lekte i sjön. Solen steg allt mer och morgonens strålar värmde i ansiktet. Tiden gick och de visste väl båda två att de nog skulle hamna i trubbel när de återvände så kanske var det därför de drog sig extra länge i vattnet.
” Du hade rätt i det du sa att jag kommer att ge mig av..” Sa hon efter en stunds tystnad i gräset intill sjön där de låg och lät solens strålar torka dem. Hon låg på rygg i solen och såg upp mot lövverket i träden ovanför. ” Jag har vetat det ett tag…. Min far är på väg. Jag har sett det. Inte bara i mina drömmar och syner på natten..” hon vände ansiktet mot Eira där hon låg intill henne. ” Jag har inte sagt något.. inte till någon.. men jag får dem på dagarna också. Fullt tydliga, inte i gåtor. Det är som att stå där…fast ändå inte. På en annan plats, i en annan tid..” Hon låg tyst en stund. Lät den nya informationen sjunka in hos Eira. Hon visste att hennes vän tog tid på sig att begrunda allt hon sa.
“Jag kommer att vara borta ett tag. Men jag kommer tillbaka..det lovar jag dig..” Hon log mjukare och fattade hennes hand där hon låg intill henne.
Liv
Hon väntade otåligt utanför långhuset. Än låg dimman tät över marken, som en ljus och våt filt över världen.
Solen hade inte hunnit titta över horisonten än men den var ack så nära. Nattens mörker var inte fullt lika djup och tryckande. Eller så var det Eira som skingrat hennes mörkaste tankar som gjorde att världen såg lite ljusare ut?
” Ähh… här ska ingen drunka eller frysa ihjäl. Det tillåter jag inte.”
Och så var det med den saken.
Hon tog Eiras hand och sprang med henne mellan husen, ut från ansamlingen av dem och vidare ut över ängen för att närma sig skogen. Ängens höga gräs var vått och vätan fick deras särkar att bli blöta. Hon kände kylan stryka dem över benen. Som dödens fingrar som försökte fånga dem. Hon skrattade lite av känslan, det kittlade och kylde in i märgen på samma gång.
Så höjde hon ansiktet mot himlen och ylade innan hon glatt skrattande vände ansiktet mot Eira.
” Ge efter.. Det lättar det där mörka sinnet och tröttheten.”
Hon kramade hennes hand något innan de far vidare in mellan träden på väl sprugna och osynliga stigar. Mellan träd, snår och buskar. Hon saktade av på stegen, lät de båda hämta andan och fortsatte sedan hand i hand med henne i en mer stillsam, tyst promenad. Hon skulle sakna de här promenaderna. De här tysta och nästintill frusna i ögonblicket mornarna. Då det kändes som om det var bara dem kvar i hela världen.