Nelia
Hon följde med honom. Det tog emot att lämna staden men vad kunde de annars göra? Hon vågade inte stanna, för hon vågade inte att han skulle ta beslutet att stanna med henne. Hon kunde inte förklara det band de hade till varandra. Varför det kändes så viktigt att vara med honom, se till att han var säker men nu var det så.
Hon följde med honom, lågt, tyst och snabbt då han vinkade på henne och manade på henne. Hon nickade lite och skyndade ut genom den trasiga muren till den väntade hästen.
Den klippte med öronen och lät ivrig, glad att få se honom. Hon däremot var mer tveksam. Hon hade aldrig suttit på en häst och djuren hade alltid skrämt henne lite. Hans häst var inget undantag. Den var större än någon häst hon sett förut och skulle hon säga att hästar gjorde en min så var det en min som sa ” vem tusan är det här och vad gör hon här?!” .
Medan han hälsade på sin häst och lugnade den så vände hon sig mot de två mörkklädda alverna som stod i skuggorna. Hon gav dem båda en hastig kram och några väl valda ord till farväl innan de försvann i skuggorna.
Hon skyndade fram till honom och med hans hjälp hamnade hon i sadeln. Hon visste inte vart hon skulle hålla riktigt men höll i pommeln på sadeln. Hon hann precis få ett tag om den, kände hur Caspian höll en arm hårt om henne innan han manade på hästen i en vild galopp. Hon knept ihop ögonen och lutade sig lite framåt, då Caspian lutade sig framåt. Hästen var snabb. Hennes hjärta slog vilt och hon vågade inte öppna ögonen till en början. De red en bra stund, eller vad som kändes som en bra stund innan hon vågade öppna dem. Inte förrän Caspian talade och lät hästen sakta ner till en långsammare galopp än den vilda ritt de haft vågade hon öppna dem.
” Tror du..det? ” frågade hon och vågade knappt tro det själv. Bakom dem låg inget annat än karga berg och det som kunde vara staden såg hon inte röken av ens. Hon hade aldrig varit utanför dess murar och det var inte förrän nu hon faktiskt lät sig själv se sig om. Även om nattens mörker inte visade mycket så kunde hon ändå se konturerna av landskapet och vände blicken förundrat uppåt mot den stjärnbeklädda himlen.
Ylva
Hennes kyssar var varma, heta och hon smekte honom där hon kom åt. Deras intima plats vid elden verkade krympa, världen krympa till bara de två och hon visste inte hur men hon fann sig snart i hans famn. Hade hon klättrat upp där eller han dragit upp henne i sin famn? Hon la benen om honom där han satt med ryggen lutad mot stocken de dragit fram för att egentligen sitta på intill elden. Fällen hade glidit ner i snön och med dem också dem. Hon kände hur han höll henne i sina stora armar. Hur han kysste henne med sådan hetta, lät fingrarna leka upp i hennes eldröda hår.
De kysste varandra som om de var varandra rena luft att få ner i lungorna. Omkring dem verkade bergen sjunga, elden flammade varmare än någonsin och sprakade. Ändå verkade veden i den inte brinna ut. Hade hon varit mer vid medvetande om sin omvärld hade hon kanske lagt märke till den saken. men nu fanns bara ögonen för honom.
Hon hade aldrig känt åtrå och hetta för någon som hon kände nu. Om det var på grund av honom eller att de varit nära döden..eller vid gudar befann sig i Hel självt och detta var den bästa känslan att känna att man levde förblev osagt.
Han sa hennes namn och hon öppnade de gröna ögonen för att blicka på honom. I de gröna ögonen fast det ett guldskimmer som kanske inte funnits där förut. Hon log ett varmt leende innan hennes läppar hittade hans igen. En iver och längtan rev i henne nu. Som om dammen släppt för det hon hållit tillbaka och hållit inom sig. Kanske skulle de ångra sig imorgon men här och nu…. önskade hon bara känna mer. Hon kände snart hur hon hamnade på ryggen på fällarna under honom. Armar och ben omslingrade om varandra. Värmen hon genererade, med honom var något som värmde mer än kroppen. Runt dem började snön att sakta smälta, elden flammade varmare, stenarna lös allt klarare. ” Åhhh Asgeir… ge mig mer..” viskade hon mot hans läppar i en het iver.
Liv
Eiras hälsning för henne att dra på munnen. Kanske var hon road, kanske var det bara att hon kommit för nära sanningen? Hon var blåslagen, sönderslagen, trasig i själen och allt hon ägde hade hon med sig här. Vem var hon ens? Hon hade hoppats att komma hit skulle kännas som att komma hem, men hon kände sig som en främling. En ulv bland fåren. Och Eira… ja hon hade också vuxit upp och hon hade också sina egna ärr och sår.
” Män ja… om jag skulle kalla dem charmernade är mer tveksamt..” svarade hon och drog på munnen igen i något som mer kunde liknas vid ett leende. Det där lättsamma och roade leendet hon burit när de var yngre. Det kanske fanns där ändå? Under allt det svåra.
Hennes fortsatta meningar till henne fick hennes axlar att sänkas något och hon drog en något lättad suck. Så klev hon fram till kvinnan. Hon stod stilla en stund. När hade Eira vuxit så mycket? Hon var ju nästan längre än henne nu! Hon drog försiktigt av handsken och sträckte ut sin kalla hand. Försiktigt strök hon Eira över kinden innan hon log varmare och drog in henne i en varm omfamning. ” Jag är så glad att se dig! ” viskade hon ömt mot hennes öra. Och det var ren och skär sanning i de orden. Hon var glad över att se henne, att hålla i henne att känna hennes verkliga närhet. Hon borrade in sitt ansikte mot hennes hals och svalde så hårt, höll ögonen så hårt slutna och bad till Gudarna att hon skulle kunna orka hålla tillbaka tårarna som hotade att släppas lösa.
Hon ville inte släppa henne. Bara stå här. En stund ändå. De hade så mycket att tala om och berätta för varandra men just nu var hon för trött för att tala. För trött för annat än den tysta gesten hon gav henne. Bara en liten stund till.
Nelia
Hon mötte hans blick och nickade bestämt. Hon var rädd, men så var rädsla en känsla som hon levt med hela livet. Dagligen och något hon lärt sig att pressa sig förbi. Låta kroppen arbeta, sinnet inte stelna till av rädslan. Det var något som de flesta av dem lärt sig redan i unga år. Hon följde med honom, ljudlöst och skulle precis ut genom en ny öppning då hon hörde dem, soldaterna och Caspian var inte långt efter. Med ett ryck drog han henne tillbaka, in bakom sig och tryckte henne mot muren. Skyddade henne delvis med sin egna kropp. Hon höll andan och lyssnade till soldaternas prat.
Det var knappast första gången hon hört människors röster drypa av förakt mot henne och de sina. Men hon kunde se, på sättet hans käkar spändes att han inte alls hade haft samma vana.
Försiktigt sträckte hon ut sin hand och la den mjukt på hans arm i ett tafatt kanske litet försök att trösta honom. Som att säga att allt var i sin ordning. Att inte lyssna.
Hennes hjärta slog hårt och hon försökte slicka sig om de torra läpparna. Gudar vad hon längtade efter en kall kopp vatten, eller ännu bättre…öl. Hon slöt ögonen en stund och lät sig tas tillbaka till natten med honom. Gudar… det kändes som en livstid sedan. Att det bara var dagar, kanske 14 dagar? Nej, inte ens så länge. Tid och rum hade flutit samman. Speciellt under Garnisonsmästarens “straff och förhör”. Hon svalde. Kände den där kalla ångesten gripa henne och magin som band dem samman kändes stram. Orolig. Så…en lugnande värme där, som strålade från honom även om den var ansträngd. Hon lät de gröna ögonen öppnas och såg hur han nickade mot henne innan han tog hennes hand för att skynda på henne. Skynda vidare.
Hon hörde hästen bakom muren, ett lågt frustande. ” Jag… kan inte rida. Men jag kan hålla mig fast..” sa hon i en bestämd men ändå orolig försäkran. Hon hade aldrig i livet suttit på en häst och hade ingen aning om hur lätt eller svårt det skulle vara att hålla sig fast. Men… hon litade på honom. Med sitt liv.
Det var inte helt lätt att komma upp på hästen, även om den lät henne kravla sig upp tålmodigt uppenbart glad att se sin herre. Den buffade glatt sitt huvud mot hans hand och gav ifrån sig ivriga små läten. Säkert var den lika längtade att ta sig härifrån som dem. Stanken av blod och rök var knappast något som lugnande någon, varken man eller häst. ” Så… jag tror jag har det..” viskade hon lågt där hon hittat sin balans någorlunda.
Ylva
Hans kyssar blev lite varmare, lite djupare och hela hon kände sig varm. Kände sig… det var så mycket som kändes på samma gång. Förvirrad, rädd…glad. Upphetsad. Hon kände kinderna bli rödare och hon var helt säker på att det inte bara hade att göra med den där lilla flaskan han så klyftigt nog packat ner inför den här resan.
” Jag…jag vet inte..” Svarade hon ärligt med ett litet skratt. Hon sökte hans blick. Det fanns så många anledningar, tusentals att stoppa det här nu. Direkt. Hon var inte ämnad att vara med honom. Hon var en smed för bövelen inte någon….drottning? Men så måste hon fundera så långt fram? Kunde den här stunden inte bara få vara den här stunden?
Sannolikheten att överleva den här expeditionen var ju inte direkt svindlande stor heller. Gudar.. hur länge sedan hade den ens varit sedan hon varit med en man nu? Skulle hon frysa ihjäl, bli uppäten av en jätte eller dö någon svältdöd utan att få uppleva extas igen?
Hon sökte hans blick. En inre kamp pågick mellan lusta, rädsla och logik. ” Åh till Hel med det hela!” sa hon sedan i en flämtning innan hon sökte hans läppar igen. Den där värmen exploderade ut i kroppen och hon lät kyssarna djupna. Inom sig fladdrade hjärtat, magen ja självaste blodet som vingslag av tusentals fjärilar. Hon lät händerna söka sig upp till hans kinder, strök hans frostbeklädda skägg något innan hon lät armarna slingra sig om honom. Hon lät sinnet och tankarna vara, lät instinkten och kroppen ta över. Viljan och det undermedvetna. Hennes kyssar djupnade och känslan att det inte var nog slog emot henne. Hon hade aldrig åtrått någon så mycket som hon nu lät sig åtrå honom. ” Asgeir…” flämtade hon viskande mot hans läppar. Sa hans namn med sådan värme. Den lilla elden intill dem flammade upp, de varma lågorna slog emot dem och borta där de brakat igenom tycktes de självaste kärnan av jorden lysa upp. Stenarna hummade fram sitt godkännande, sin egen iver.
Liv
Hon manade på hästen men vinden drog tag i hennes mantel. En ilsken, virvlande vind och med den, en röst. Hon saktade av, höll in hästen efter ett par meter. Hon vågade knappt vända sig om. Hon vred ansiktet litet åt sidan, som om att snegla mot stigen och kvinnan som klivit ut på den. Hon visste utan att ens se henne. Kände det i hela kroppen. En stund satt hon kvar på hästen, osäker på vad hon skulle säga eller göra. Så vände hon hästen om och stirrade på kvinnan på stigen ett par meter bort.
Jorden kom i rörelse, eller var det hon?
Hon manade på hästen ett par steg innan hon stannade upp och klev av. Lädret knarrade något och hon flexade de frusna fingrarna.
” Jag ser dig. ” hälsade hon henne med ett snett leende. Hon drog huvan något bakåt och visade sig själv för henne samtidigt som hon tog ett par klev framåt. Hon la upp mantelns sidor för att visa hennes svärd, för säkerhetsskull. Hon ville inte att Eira skulle känna sig överraskad eller illa till mods.
Hon gick långsamt fram, som om hon var rädd att skrämma kvinnan. Det var inte så konstigt, i hennes ögon såg hon sig själv som ett monster. ” Du är lika vacker som jag minns dig. Lysande stjärna..” hälsade hon henne lågt när hon kom närmare. Varför rusade hennes hjärta så ?
Liv
Så många år. Så många livstider sedan. Men hon hade alltid vetat, alltid att hon skulle återse den här platsen. Hon höll in den lilla hästen. Knappast en ärorik återkomst det här. Slagen, ärrad, skadad, utblottad. ”Men inte bruten” sa hon högt för sig själv innan hon klappade den lilla raggiga hästen på halsen. Hon hade kommit att älska det lilla envisa stoet. Knappast en häst för strid men det var tåga i det lilla djuret och en en envishet hon bara kunde känna igen som sin egen.
Hon hade bytt bort det sista av värde hon haft kvar för den. Den och ett om ombyte, ett svärd och en sköld. En lätt resepackming. Hon hade bytt sin mors hus men vad skulle hon göra med det annars? Hon visste vad hennes öde skulle vara och inte fanns den där i den utblottade och trasiga byn.
Hon såg templet. Så likt men ändå så olikt där på den andra toppen, på andra sidan den lilla staden som låg nedanför. Där fanns den. Hoppet och gnistan. Hon rättade till manteln mot vinden och drog en envis hårlock bakom örat. Ett stort ärr täckte hennes kind, ett minne från en av sina resor över havet. Men visst fanns det där även nyare sådana. Ilskna lärdomar. Hon slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne… lät den flyga med vinden för en stund. Fanns hon där? Ibland såg hon henne så klart. Ibland bara som skuggor. Skulle hon bli glad att återse henne?
Hon öppnade ögonen igen och manade på hästen. Hon hade hoppats på att det skulle kännas som att komma hem., Men återigen kändes ingen plats riktigt som hemma.
Nelia
Hennes hjärta värkte då hon såg hur plågad han var över det som skett. Över vad de tillsammans startat. Endast framtiden skulle utvisa om de kom ur det här som hjältar eller ondskefulla monster. Hennes erfarenhet sa henne att hon skulle utmålas som det monstruösaste av monster, som förvred en mänsklig paladin att starta ett sådant blodigt kaos. Men hon lät inte tankarna etsa sig fast vid det. Hon var här, här med honom och det var allt som räknades i stunden. Hon lutade sitt huvud mot hans axel, höll hans hand mjukt i sin och slöt ögonen. Lät vilan omsluta de båda.
Följande dag verkade han mer bestämd och det fanns en beslutsamhet både i hans blick, röst och sina handlingar. Det lugnade henne något då hon inte alls tyckt om att se honom så plågad kvällen innan. Eller hade det varit dag? Här nere under jord hade hon tappat uppfattningen om tiden. De tog farväl och tog tacksamt emot den lilla matransonen de fick innan de rörde sig längs de vindlande gångarna för att komma upp ur det dammiga hålet strax utanför alvernas slumområde.
” Sssh…” sa hon mjukt åt honom och lyssnade stilla. Hon såg sig om flera gånger innan hon följde honom. Då han drog tyget över henne så drog hon på munnen i ett större leende.
” Den här vägen…” viskade hon och skyndade längs de smala kullerstensklädda gatorna. De tog bara de små gränderna och hon undvek noga gator där det kunde gå människor. Snart var de framme vid murarna och hon vinkade på honom att komma ikapp. Stanna upp och hon drog lite efter andan. ” På andra sidan muren där… borde din häst finnas nu. Genom passagen till höger. ” viskade hon så lågt hon kunde och lät blicken svepa över gatorna. Lyssnade till ljud av eventuella soldater. Var skulle de ta vägen sen? Utanför staden…hade hon ingen aning om. Men hon var med honom och det var allt hon önskade och ville ha.
Ylva
Säg något! Gör något! Vad som helst nu. Du kan inte bara sitta här och göra ingenting!
Hennes inre skrek åt henne att agera men hon kunde inte. Hon hade aldrig känt en sådan kluven känsla, en sådan rädsla och sådan iver på samma gång. Det var som om alla tankar och känslor var som en enda stor myrstack där alla myrorna övermannade varandra och klättrade runt i ett endaste kaos. Hon satt därför kvar, orörlig med blicken sökande hans. Kanske sökte efter hon ett svar, kanske en utväg, kanske något helt annat.
Men han lutade sig sakta in, han gav henne alla chanser att avstyra det hela som var på väg att hända. Ändå gjorde hon inget motstånd så det måste väl ändå betyda något? Hon visste att hon tyckte om Asgeir men allt var så komplicerat kring honom. Men behövde det vara det? Här ute kanske inget behövde vara komplicerat egentligen. Just nu fanns de bara de två och den här elden. Och kylan.
Hon slöt ögonen sakta då hon kände hans trevande läppar träffa hennes. Det var som en explosion i bröstet och hon hans kyss var fylld av så mycket och ändå var den så försiktig. Som om han var rädd att driva bort henne med allt det som lovades med den. Hon kunde inte låta bli att besvara den. Hennes rädsla, hopp och längtan bäddade hon in i kyssen men drog sig sedan bort något för att avsluta den. Hon andades något tyngre där hon lutade pannan mot hans. Kinderna så varma, händerna och kroppen likaså. Hon hörde eldens sprakande och kände hur det kittlade över kroppen. Som de där miljonerna av miljoner myror sprang över hyn.
” Mmmmm Asgeir…” svarade hon lite försiktigt, tvekande ändå. För hon visste inte vad hon skulle säga. Hon drog en röd hårlock själv bakom örat innan hon vågade vända blicken mer mot honom. ” Jag tror jag…behöver lite mer tid…att tänka…” svarade hon honom och lät ett litet leende forma sig snett innan hon försiktigt lutade sig fram igen för att smaka på hans läppar i en ny trevande omgång.
Ylva
Hon mötte Asgeirs blick först när hon kom fram då han hälsade på henne med sina varma ord. Hon kunde se där ett leende spela precis under ytan. Den fanns där i hans blick även om den aldrig riktigt nådde läpparna. Det här var en allvarsam stund alltså och hon kände hur hon skärpte sina sinnen och lyssnade till det som sas.
Magiska föremål? Hon visste inte riktigt vad hon tyckte om den saken faktiskt. Villi hade brukat magi flera gånger. Hon hade ju sett det och hon hade också sett Eirik göra det även om hans magi hade andra uttryck. Först hade hon blivit rädd och hon skämdes än över hur hon stött bort Villi alla de där veckorna sedan. Hon kände hur kinderna nästan hettade röda vid minnet och som om han förstod att hon tänkte på det så vände sig Villi till henne.
Hon öppnade munnen för att förneka det hela men samtidigt så kände hon det. Hon som hela tiden vägrat erkänna det men kanske, kanske fanns där ett korn av sanning ändå. Men det var ju helt galet! Hon kunde inte bruka magi och hon förstod inte riktigt vad han menade heller. Varför kunde mannen aldrig tala klarspråk!? Ibland ville hon bara ta tag i honom och ruska sanningens ord ur honom. Hon bet således istället ihop käkarna och såg mer sammanbiten ut.
Då konversationen fortsatte så lyssnade hon intresserad. Så jättarna tyckte om det oväntade i det väntade alltså. Ja, men hon kunde förstå den tjusningen. Det var som att öppna en gåva trots allt. Hon hade hört sin bror tala om en handelsresande som hade haft en liten speldosa, en vanlig träask men när man öppnade den så hade den spelat en melodi tack vare tråd, kugghjul och fjädrar. Hon förstod inte riktigt hur det gick till egentligen och länge hade hon trott att han skämtat med henne. Men tillslut hade han ändå övertygat henne. Det fanns så mycket i världen hon varken sett eller hört och hon kände hur sinnet sträcktes ut något över vidderna.
Så hörde hon sitt namn nämnas och hon drogs tillbaka till samtalets allvar igen. Hon hummade lite och rynkade pannan. ” Men hur ska jag smida något här ute? Jag har varken städ, verktyg eller någon eld…även om det sistnämnda nog Villi har en lösning på”… Svarade hon med en liten rynka i pannan.
Liv
Hon kände hur hjärtat mjuknade igen. Det fanns ingen som kunde få sten att smälta så som Eira. Hon hade den egenskapen och även de häftigaste gräl och stormar kunde hon stilla. Det var bland de egenskaper hon värderade högst hos sin vän. Hennes lugn och hennes inverkan på andra. Men att se henne så förkrossad…det krossade henne själv inifrån! Det var också därför hon gått i förväg från sjön, för hon visste att hon bara skulle göra det hela värre. Visste att hennes ilska och kyla låg så nära till ytan.
Hon svalde hårt flera gånger när hon såg Eira stå där, så fullständigt…. fullkomlig. Det gjorde så ont i hjärtat.
Hon hade nog aldrig älskat någon, eller något så som hon kände för Eira.
Hon tog ett kliv fram till henne och fångade upp hennes kind med sin hand, samtidigt som den andra slingrade sig om hennes kropp och hon drog henne till sig plötsligt. Läpparna pressade hon mjukt mot Eiras. Hon var inte bra med ord, hade aldrig varit men kanske kunde en handling ändå få kvinnan att förstå?
En värme exploderade i magen samtidigt som en isande kyla fångade hennes hjärta. För hon visste,, visste att den här känslan och den här kyssen inte skulle vara besvarad. Inte på det sätt hon menade den. Hon bröt därför kyssen, tryckte sin panna mot Eiras innan hon släppte henne och tog ett kliv tillbaka. Hon svalde hårt innan hon vände på klacken för att gå till de sysslor som trots allt väntade och som hon redan hade försummat.
Hon hade en plats hos Eira… alltid? Ett korn av tvivel fanns där ändå i bröstet. Hon hade sett ett sådant mörker i sin framtid… Eira var hennes ljus, men skulle hon kunna lysa upp mörkret? Hon önskade verkligen att hon kunde se bättre, att hon hade ett bättre grepp och kunskap om sin förmåga. Och nu skulle hennes far ta med henne härifrån så hon tvivlade på att hon någonsin skulle kunna lära sig att kontrollera den så som völvorna här hade kontroll över sina förmågor. Han var nära nu, resan nära föreståndande och innan festligheterna var över skulle hon ha lämnat dem alla.
Ylva
Hon märkte att Asgeir satt stilla, blick stilla som om han var rädd att röra sig till en början. Var han rädd för henne? Eller hennes ord kanske snarare än henne. Det slog henne plötsligt att han kanske var rädd att bli förskjuten. Men så kunde det väl ändå inte vara? Han hade ju haft så många chanser att säga vad han kände, att han kände något. Så många chanser hade han haft att visa och säga henne om han hade några känslor. Han hade alltid hållit henne lite på avstånd och inte varit något annat än vänskaplig och ordentlig. Eller? För visst var det därför han tog upp det nu, för att hon inte skulle tro något annat än det som fanns där var av vänskaplig natur.
Hon kände kinderna brinna lika varma som elden och nu när de ändå pratade om det här så kände hon sig osäker.
Då han sökte hennes uppmärksamhet med sin blick vände hon den till hans. Hans klara blå ögon som alltid dolde ett skratt, en värme. Hon undrade om han ens visste om vilken kontakt han kunde skapa med bara en blick?
” Tror du att det var så hon menade?” Hon höjde ett ögonbryn i en tvivlande blick och rynkade nästan lite på näsan. Hon skakade sedan på huvudet. Hon kunde inte tänka sig att en drottning skulle tycka att en smed ens var det minsta tänkbart eller godtagbart som gemål till en prins. Inte i oroliga tider som den här. Var det kanske mer hans önskemål än hennes? Var hon någon han valde för att slippa en gemål av politiskt parti?
Det var en miljon tankar som rusade i huvudet och eldens sprakande kändes så familjärt, så lugnande och lockande. Hon kunde se eldsflammorna dansa i ögonvrån och hon lät huvudet vridas mot elden en liten stund. Försöka få ordning på känslorna, tankarna. Varför slog hennes hjärta så hårt? Och varför var hon så rädd? Vad var hon rädd för egentligen.
Hon fingrade på flaskan mellan händerna, kramade den som om svaren kunde komma från den då han talade igen och hon sakta lät blicken vandra upp till honom igen.
Hans viskande erkännande som fick hjärtat att stanna och skena på samma gång. Ett högt knak hördes från elden och gnistor sprakade från elden. Ändå kunde hon inte släppa honom med blicken där han så försiktigt strök en hårslinga bakom hennes öra.
Svara då! Säg något! Gör något Ylva! Han väntar ju på ett svar, en liten nickning, ett leende…något tecken att du ens hört vad han sagt!
Hon satt som förstenad för hon visste inte om hon hört rätt för en sekund. Och i nästan ville hon svara något men så kände hon sig så kluven. En känsla hon inte alls varit beredd på. Hon öppnade och stängde munnen så många gånger att hon fick en bild av en fisk på torra land på näthinnan.
“Asgeir…jag…” hon slickade sig lite om läpparna och kände hur hennes röst var lika låg och viskande som hans, hur hon drogs sakta mot honom som en mal till en brinnande låga.
Ylva
Hon såg på honom lite då han verkade fundera över det hon sagt. Två överhuvuden, det var inte vanligt men inte heller så att det inte hade hörts om det förut. Och även om Oden själv var allfader så var det väl ändå Gudarna tillsammans som härskade över Asgård. Hon trodde nog ändå att han och Eirik tillsammans skulle utgöra ett bra par i att styra och vara starkast tillsammans. Den här exkursionen gjorde henne bara mer övertygad om saken. ” Ni skulle bli svårslagna tillsammans…” svarade hon bara och nickade som om hon tänkte på det än.
När han vände samtalet till deras bortgångne bror satt hon tyst och såg ner i elden istället. Hon mindes den tiden och hur Frostheim sörjt tillsammans, chockade över ett sådant illdåd. Men vad fanns där att säga om det nu? Det var ett tag sedan och de flesta hade nog ändå kommit över det men så var det inte deras bror. Det var Asgeirs och Eiriks och gick det någonsin att verkligen komma över något sådant? Hon klappade honom bara lite tröstande, tafatt på låret. Hon kände hur han skruvade lite på sig och i ögonvrån såg hon hur han vände blicken mot henne. Hon kände kinderna bli lite rödare, varmare och höll flaskan mot honom.
” Hmmm kanske är det lite sanning i de båda..?” svarade hon med ett lite lättsammare tonfall. Som om hon ville lätta uppstämningen med honom och drog på munnen i ett snett leende. ” Fulla jag skulle bara göra tveksamma val… och här ute kan sådana val vara skillnaden på liv och död..” hon skrattade igen och såg hur han tog emot flaskan och tog en sista klunk själv innan han korkade igen flaskan och la den vid deras fötter i snön.
Hans närhet kändes varm, trygg och samtidigt kände hon en nervositet hon inte kunde förklara och inbillade hon sig eller kände han av den med? Var det kanske någon magi som låg i luften för vem visste viken kraft de där stenarna besatt där nere i det djupa hålet? Då han fortsatte kände hon hur kinderna lika väl kunnat börja brinna. Elden sprakade till och nog tyckte hon att lågorna lös lite starkare, dansade lite ivrigare. Hon visste inte vad hon skulle säga. Det fladdrade galet i magen och hon vågade inte möta hans blick.
” Ska…vi ha det här samtalet…. behöver jag nog ändå lite mer..” sa hon med ett nästan ursäktande litet skratt innan hon böjde sig över hans knä och fiskade upp flaskan igen. Hon tog några djupa klunkar och gjorde en grimas. Det brände hela vägen ner i magen. Hon korkade igen flaskan igen och försökte hitta det som sades. ” Jag ska nog ta mig ett samtal med den där skvallertanten sen….” sa hon med ett litet skratt och drog händerna över det varma ansiktet. Hon drog ett djup andetag.
” Du behöver inte oroa dig Asgeir… att jag tror att du skulle vilja… att vi…. jag förstår” svarade hon bara och försökte hitta orden. Hon drog en röd hårlock bakom örat och skrattade lite ursäktande. ” Den där drycken verkar inte alls hjälpa… rådgivare sa du. Jag kan inte ens tala klarspråk..” hon skrattade roat. Kanske hade drycken påverkat henne ändå. Löst upp tungan men känslorna var forfarande ihoptrasslade.
” Jag vet inte vad din mor menade. Jag är en smed… inte någon drottning. Jag ville bara ha tillgång till en egen smedja och en liten gård. Du och din bror behöver starka gemål. Speciellt nu…som kan stärka banden till allianser. Jag kan inte ta det på något annat sätt att hon valde att reta mig och på så sätt göra det tydligt att hon inte är villig att släppa gården.”
Hon drog en liten suck och vågade knappt se åt Asgeir. Att hon skulle få någon som han…det var otänkbart. ” Du behöver inte oroa dig att jag går och hoppas något Asgeir. Att du skulle leda mig..eller locka mig till något som inte kommer att hända. Jag förstår..” sa hon för att göra det lite tydligare vad hon menade. Hon skulle inte gå och hoppas på något som inte skulle kunna ske ändå.
Liv
Hon försökte att inte tänka på det, att inte spela upp det som just skett för hennes inre. Hon visste ju att hon önskade något, ville ha något av Eira som hennes vän helt enkelt inte kunde ge. Hon kunde inte vara arg på henne för att hon inte ville samma sak, inte kände samma sak som hon själv gjorde. Men just nu var hon sårad och kniven som skar djupt var inte fysisk. Hon kunde inte dra ut den och läka på samma sätt som alla andra sår läkt.
Plötsligt kände hon hur Eira hindrade henne i steget och höll hennes hand hård. När hade hon själv fattat hennes? Hon stannade upp och såg förvånat ned på deras händer men drog sig inte undan. Inte som hon kanske kunde väntas göra eller trott sig ville göra. Men nej, hon ville inte dra sig undan hon ville ju bara vara närmare Eira. Det var ju hon som tydligt visat att hon inte ville. Hon lät blicken höjas till hennes ansikte och hon såg det där… rädslan. Rädslan att saker och ting hade förändrats och de hade de ju. Hon ville säga att hon kunde följa med men hon visste också att det inte var hennes beslut att ta.
” Jag….” började hon säga och försökte hitta orden. Men hon höll igen, rädd att hon redan sagt för mycket den här dagen. Och dagen hade ju knappt ens börjat! Hon skakade istället bara på huvudet. ” Jag reser med min far… jag har inte sett dig med på den resan” svarade hon sedan ärligt och försökte hålla rösten så stadig och saklig hon kunde. Hon ville inte såra Eira men hon ville också inte inge henne några falska förhoppningar.
Nelia
Hon satt där med honom på den enkla bädden under gatorna i de hemliga tunnlar som vimlade sig fram som en labyrint, eller en stad inuti en stad. Det var knappast första gången hon varit här men det var första gången hon var här och inte hade planer på att återvända till Garnisonen innan någon märkte att hon saknades. Hon tänkte på Garnisonsmästaren, på hans döda kropp som låg på det lilla torget. Hon kunde inte känna något annat än glädje åt det, glädje och lite stolthet över vad Caspian gjort med honom. Hon fann sig själv till och med le större och lättare mitt i all misär.
Hon tog en tugga av sitt bröd och åt med god aptit för för henne var det ju trots allt mat lik den mesta mat som hon brukade äta.
” Vi ska nog se till att din häst hittas och räddas. Det är det minsta vi kan göra för dig. Med tanke på vad du startat här Caspian. Även om det inte var din plan eller hur du tänkt. Även om det råder fullständig panik och kaos… ingen av oss ångrar det. Inte någon här.”
Svarade hon och tog hans hand. Hon kramade varmt om den och fortsatte sedan att äta. ” Lite vila, sen fortsätter vi. Innan staden stängs helt eller att stöd kommer. Det finns vägar ut och vi kan försöka se till att vi får tag i hästen så vi har en chans då som du säger. ” hon nickade något mer beslutsam. Var den beslutsamheten kom ifrån visste hon inte riktigt för det var ju inte som om hon varit sådan innan. Eller? Eller kanske hade hon varit stark och beslutsam, kanske var det bara rädslan från Garnisonsmästaren som hållit henne tillbaka. Hon tänkte på alla de mörka och fruktansvärda stunder med honom och kände sig som om hon inte kunde andas. Som om något drogs åt kring bröstet och lungorna. Han måste känt av hennes känslor för han strök henne ömt över benet där hon satt brevid honom med ryggen lutad mot väggen. Kanske var det magin som band dem samman som gjorde att de kunde känna av varandra så bra eller så kanske det bara var att hela hon blev blek som ett lakan?
De satt så en stund, en timma eller två innan de var tvugna att röra sig vidare. Tunnlarna var förvirrande lika men hon verkade veta vägen. Ibland tvekade hon och behövde tid att fundera innan hon valde en väg åt dem. ” Känner du dig starkare? Behöver du vila? ” frågade hon viskande i mörkret.
Ylva.
Hon satt tyst och lyssnade på honom. Lät honom fundera vad han ville säga och lät honom tala till punkt. Hon hade inte bråttom och tålamod var en dygd och utan det skulle ett svärd aldrig kunna smidas. Hon slickade sig om läpparna en stund och drog på munnen i ett snett leende. ” Men vem säger att du måste leda själv? Frostheim kan väl ha två överhuvud som leder tillsammans. Om det är något du och din bror kan tänka sig göra? Jag har svårt att se att någon skulle emotsätta sig det, när tiden väl kommer” . Sa hon fundersamt.
Hon tog emot flaskan igen och drack några till små klunkar innan hon gav den åter till honom. ” Bäst att spara…” sa hon sedan med kinderna än mer rosiga och lutade sig in mot honom och iakttog eldens sprakande under en behaglig tystnad. Hon talade gärna med honom likväl som hon trivdes att bara sitta tyst i hans närhet. Hon kände värmen sprida sig något i kroppen där hon såg på de dansande lågorna.
” Fryser? Nej… faktiskt inte. Och du? ” frågade hon medan hon såg upp på honom så gott hon kunde där hon satt under hans arm, lutad in mot honom. Hon kände hur kinderna fått sig en allt rödare ton även om hon inte kunde se sig själv. Kanske var det drycken som funnits i den där pluntan eller så kanske det var Asgeir? Hon visste att det fladdrade i magen när hon var i hans närhet och hans blickar fick henne alltid att le. Hon kunde inte heller glömma hans mors önskan… nej ultimatum.. för att hon skulle få tillträde till gården som stod tom. Men.. det var något som inte skulle ske, inte kunde ske.
Ylva.
Hon lyssnade till eldens sprakande. Låg det något i det Asgeir sa? Villi verkade också tycka att hon var något mer än hon själv såg. Hade hon en relation till elden som inte alla hade? Men borde hon inte ha känt något, förstått det då? Nej.. hon var en smed. Smed, syster, sköldmö.. magiker …eller vad det annars kunde vara kunde hon inte se sig själv som. Hon sneglade bort mot hålet de kravlat sig ur. De lysande stenarna gjorde att det sken ur avgrunden och det var nästan som ett pulserande. Som något levande.
Hon drog sig närmare Asgeir utan att märka det själv. Makade sig närmare honom, han kändes trygg i allt det främmande.
Hans hår kittlade mot hennes kind och hon drog på munnen i ett leende och skrattade lite lätt.
” Tack… smed är det jag kan, det jag är.”
svarade hon med en nick och sneglade mot honom då han talade igen. Hans ord verkade något fyllda av självtvivel och hon tog emot flaskan. Hon flinade brett och tog en klunk och ännu en större och gjorde en grimas innan hon räckte den till honom. Hon slickade sig lite om läpparna och funderade över vad hon skulle säga. Hur hon skulle säga det.
” Jag har svårt att se att du skulle vara avundsjuk på någon Asgeir. Du säger att Villi har lätt att charma folk och komma överens med dem. Men du har fel. Folk är misstänksamma och misstror honom. Han är som du säger….hal som en ål.” Hon försökte hitta tillbaka till det hon ville ha sagt. “Jag tror han lever ett ensamt liv på sätt och vis. Vandraren..Jag undrar vad han maskerar med sin lättsamhet.?”.
Hon tog en klunk till från pluntan då han återigen erbjöd henne den. Hon synade den lite närmare, smekte dess utsmyckning.
” Du Asgeir har ett sätt som folk älskar. De respekterar dig, lyssnar på dig och du har ett sätt att bjuda in till samtal. Jag tror inte du ser hur speciellt det är hos någon som ska leda. Du försöker vara rättvis och du är generös. Det är du som har ett sätt som lätt gör en man avundsjuk. Inte tvärt om”. Hon höll tillbaka pluntan till honom och mötte hans blick med ett varmt, ärligt menat leende. ” och jag räknar mig in i skaran av män som lätt kan känna avund..” la hon mer skämtsamt till.
Nelia
Hans ord om att bara vara Caspian gjorde att hon rynkade pannan lite. Hon förstod inte vad han menade riktigt. Hur kunde man hata honomlägn? Hon hade inte sett något annat än en man med heder, samvete och empati. Så många stunder hade hon glömt att han var en människa, hon hade sett bortom det. Hon lyssnade till hans varma, starka hjärtslag och log mjukt i mörkret. Om det här skulle vara sista stunden…så var hon nöjd och glad såhär.
Han drog sig motvilligt ifrån honom och nickade lite. En syster… hans tal om familj fick henne att inse att hon inte kände honom alls. Hon visste inget om honom, inget annat än instinkter och hjärtats vetskap. Hon blev nyfiken och ville veta mer, hon ville veta allt om honom! Vem han var egentligen? Var han kom ifrån? Hans favoriträtt? Kunde han simma? Stort och smått… hon ville veta allt.
Smällen gjorde att det singlade ner smuts och damm från taket. Då och då skalv marken och deras pressande situation gjorde sig påmind. Deras sällskap hade inte kommit tillbaka än och det…var inte ett gott tecken.
” Kom, den här vägen..” sa hon och smet förbi honom ner i gången. Hon letade efter något, något som var en väl bevarad hemlighet. Något hon inte ens kunde säga till honom. De sicksackade sig fram tills hon verkade hitta det hon sökte. Hon sköt luckan åt sidan och kravlade ut. De hade kommit flera kvarter bort från torget där duellen ägt rum. Rökpelare stod på flera ställen i staden och i fjärran hördes bekanta men ändå obekanta toner av strid. ” Hitåt..” viskade hon lågt och smög längs de öde gatorna.
Länge smög och kröp de både längs gator och i hemliga tunnlar. Hon verkade veta vart de skulle. Tillslut verkade de komma fram till något som bäst kunde beskrivas som ett stort, inrett grävlingsgryt. Hon såg att det fanns några bekanta ansikten där och de kramade hårt om varandra. De utbytte snabba nyheter och alverna drog efter andan när de såg honom. Det var blandade känslor där kunde hon se. Anklagande till beundrande. Men den här revolutionen hade varit väntad, legat och pyrt under Iserions gator.
De fick en plats på en mjuk madrass. Något att dricka och äta. Även om det bara var en bit bröd tog hon tacksamt emot den. Hon samtalade lågt med en längre kvinna som saknade ett öga en lång stund innan hon kom tillbaka till honom och slog sig trött ner.
” De kan nog få ut din häst… men värdshuset där du bodde är genomsökt efter dig. Jag skulle inte tro att du har mycket kvar av dina tillhörigheter tyvärr..Men om du vill kan de försöka se efter? “
Nelia
Hon hade sagt orden med den största övertygelse hon känt på länge. Ett löfte kanske till honom lika mycket som till sig själv. Hon skulle inte låta den här mannen som gjort så mycket för henne, som offrat så mycket för hennes skull dö här. Det skulle inte vara någon rättvisa i livet då, och i en sådan värld skulle hon själv inte vilja leva.
Det kändes inte främmande, inte skrämmande heller att ha flätat sitt liv så till hans, till någon som bara för några dagar sedan var en komplett främling. En människa dessutom! Det kändes inte främmande alls utan helt rätt. Som om allt var i sin ordning, som om det var som det alltid skulle vara.
Hans andning verkade lättare och hans torra något mörka skämtande fick henne att skratta lågt i tunneln. De var fortfarande tvugna att viska och hon drog en lättad suck och lutade sin panna försiktigt mot hans.
“Du vann…det gjorde du. Men om jag är fri?… Den frågan är mer oklar” svarade hon med ett matt, något självplågat leende. ” Det du gjorde…verkade ha sänt ett budskap. Och jag undrar om vi någonsin blir fria från det..?” svarade hon allvarligt innan hon drog sig tillbaka från honom och mötte hans blick. Hon höll fortfarande sina händer starkt ihopflätade med hans men magin som surrat inom henne, vandrat dem emellan verkade ha ebbat ut något och känslan att inte kunna släppa honom fanns inte kvar. Istället fylldes det tomrummet av känslan att hon inte -ville- släppa honom.
” Vad är din plan? Jag vet inte vad vi ska göra… vad jag ska göra om jag inte är i tjänst i Garnisonen…jag…” hon kände sig plötsligt förvirrad, tom. Som om hon inte riktigt visste vem hon var plötsligt. ” Jag vet inte vem jag är om jag inte är Nelia, alven i Garnisonen” svarade hon sedan ärligt och slickade sig om läpparna. Hon hoppade till då hon kände en enorm smäll och tunnlarna skakade lite lätt, sand, damm och grus verkade regna ner lite från taken och hon hade dykt in i hans famn i överraskande rädsla. Hon hade slutit ögonen och lyssnade till hans hjärta som slog i bröstet. Hon drog ett skälvande andetag. ” Vi måste här ifrån…från Iserion..” viskade hon lågt med en darrande stämma.
Liv
Hon hade inte väntat på Eira utan med stadiga steg gått tillbaka. Vad fanns där att vänta på? Eira hade med all tydlighet svarat att det skulle vara dumt av henne att vänta eller att förvänta sig något av henne. Så varför då vänta i stegen?
Hon hörde snart hur Eira slöt upp vid hennes sida och försökte sig på ett samtal.
“Mmm… ” svarade hon bara och försökte hitta sin bäring igen. Hitta tillbaka till sitt mer lättsamma jag men det var svårt. Inte bara för att Eira med minimala ord och minimal handling fått henne ur fullständig balans och känna en sådan smärta att hon på riktigt trott att hon stuckit kniven i henne, utan för att hon sett vad hennes fars återkomst skulle föra med sig. Hon huttrade till vid de inre bilderna. För att få något att göra började hon att fläta håret där de gick. Att göra något praktiskt, enkla vardagliga handlingar hjälpte alltid med rastlösheten.
Hon önskade att hon hade kunnat se Eiras framtid. Bara något, en liten glimt som kunde visa att hon skulle få det bra. Att hon skulle få ett liv hon förtjänade, ett liv Eira själv längtade efter utan att förstå att det var det hon önskade.
Liv kände henne, kanske bättre än hon ville erkänna och ett liv här skulle inte vara nog för henne. Inte göra henne lycklig och ibland hade Liv undrat om Eira någonsin skulle bli lycklig. Ibland fick hon känslan av att Eira kände sig bekväm i de mörkare tankarna, grubblerierna och mörkret. Vad skulle hända med henne när Liv med sitt mer lättsamma, yviga sätt försvann? Det slog henne att hon kanske kände ett visst dåligt samvete över det hela? En känsla som var lika främmande för henne som erkännandet av hennes kärlek till Eira.
Gudar hon måste sluta grubbla, bara sluta känna så mycket. Hennes far var rätt bra på det ville hon minnas. Kanske kunde han lära henne att stänga av bättre?
Hon styrde stegen genom ängen och det våta gräset och i fjärran kunde hon se liv och rörelse i stan. De hade varit borta en stund men varje ensam stund med Eira skulle vara värt det.