Nelia
De sprang, stapplade och snubblade sig framm. Överallt omkring dem var det kaos och staden själv höll på att utplåna sig självt. Det var så det kändes där de drog fram.
Hon försökte tränga ute det som hände, det hemska och fruktansvärda hon såg. Hon hade sett mycket elände i sitt liv men hon hade ännu inte upplevt sådant brutalt kaos och brutalt våld som hon sett där ute idag.
Här var allt tyst och stilla…eller tyst och tyst. De kunde fortfarande höra kaoset ovan jord om än mer betydligt dämpat.
Då hennes vän försvann upp för stegen så lämnades de ensamma i mörkret. Hon hade uppfattat Caspians korta och sarkastiska svar och gett hennes vän en ursäktande blick innan han försvunnit. Ingen av dem höll tonen emot honom dock. Mannen framför henne hade ingen orsak att vara trevlig just nu.
Han var halvt ihjälslagen och halvt ihjältrampad så ingen av dem skulle hålla hans korta tonfall emot honom.
Hon rörde vid honom där han lutade sig mot väggen. Han höll sig knappt uppe på benen och en oro spred sig i henne. Hon lät händerna vandra försiktigt över honom, som att försäkra sig om att han hade alla kroppsdelar kvar åtminstone. Hans svar fick henne att dra på munnen lite och hon rörde försiktigt vid hans runda öron. I mörkret kunde hon se bättre än honom men även hon kunde inte urskilja alla detaljer. Hon lät ögonen vila vid hans ansikte och log snett ” Öronen sitter där de sitter.” hon lät händerna vandra ner något och läggas över hans bröstkorg “hjärtat slår starkt…” hon nickade något allvarligare ändå med ett litet leende. ” Din sinne..? Ja det har du nog aldrig haft något. ” skämtade hon lite med honom och lät leendet bli något större.
Så sänkte sig tystnaden över dem och hon kände hur magin tycktes dra dem än mer samman. Som en fysisk känsla att dras mot honom samtidigt som den fyllde hennes lungor, mage..blodet självt. Hon borde vara rädd för det, magin..men den kändes…trygg. Varm. Så som hon mindes hennes mors varma omfamning samtidigt som den inte var lika oskyldig.
Han måste också känt av den för hon kunde se i hans ögon att det fanns något där. Något som verkade liknas nästan vid förvåning. Så talade han igen och hon höll upp en hand mot hans läppar för att tysta honom direkt. “Sssh..” hon skakade på huvudet.
” Du ska inte dö här.” Hon sa det så allvarligt, så…krävande att hon nästan förvånades själv över sitt egna tonfall. Hon harklade sig lite ursäktande och trevade med händerna efter hans istället. Flätade in sina fingrar med hans. Hon undrade om hon kunde..?
Hon slöt ögonen en stund. Letade med sina andra sinnen efter den där känslan. Magin som ständigt verkade dra henne till honom. Hon drog efter andan i ren chock då hon kände den och kände den så hon nästan kunde ta på den, nästan kunde se den som något fysiskt slingrande. Hon tvingade sig att öppna sig, öppna sinnet. Utanför pågick början till vad som kanske kunde vara ett inbördeskrig, en slakt på hennes sort definitivt. Men här och nu stängde hon det ute. Hon försökte se i sitt inre var hon började och fann snart något. Hon lät vad det nu var för väsen komma in, röra sig in i henne och hon kände hur den sträckte sig efter något. Själen kanske? Energin? Livskraft… hon kände magin sträcka sig efter den och hon gav den villigt. Känslan var varm, kärleksfull, klok..osäker..stöddig och sorgsen. Hon reflekterade inte om det var magin hon kände eller delar av kanske Caspian själv. Hon lät magin dra av henne och hon kände hur deras händer kramade hårdare om varandra.
Det kändes som de stått så en evighet, låtit magin utforska vad det nu det var som fanns dem emellan innan den drog sig tillbaka från henne något. Hon tappade nästan andan och kände sig matt, andfådd. Det var som om arbetat ett dygn och behövde sova men hon var inte skadad. Hans grepp var starkare nu, hans andning inte lika besvärad och andfådd. Hon log ett skälvande leende. ” Jag låter dig inte dö här nere Caspian.. jag låter inte Iserion ta dig…så som den tagit mig eller de mina.” hon lät blicken hållas vid hans i mörkret. Han såg lite piggare ut och hon kunde dra en mer lättad suck.
Ylva.
Elden var så varm och skön. Hon ville bara krypa in i den. Använda dess kol som bädd och lågorna som varmaste täcke. En inre syn tog form av hur hon kunde omsluta sig av elden, som en skön mantel, eller filt. Det kändes som om dess lågor gav den mjukaste smekning och en bekant tröst. Som en mors varma omfamning. Hon stirrade in i elden en lång stund och vaknade ur de varma känslorna då Asgeir talade igen. Hans mörka stämma trodde hon nog skulle kunna väcka henne ur döden. Och hon rodnade när hon tänkte den tanken.
Hennes blick vandrade från elden till honom och kanske fanns där något spår av…något.
“Jag är lika lite en hemlig sejdare och som du är en vig akrobat..” svarade hon med ett skratt och skakade på huvudet. ” Jag… hade tur. Oden måste le mot oss” svarade hon och nickade. Men hon var inte helt säker. Hon tyckte sig se elden starta utan en gnista och Villis ord kändes läskigt nära. Eller så hade allt hans prat spelat henne ett spratt. Hon var en smed, van att göra upp eld. Det var allt. Eller?
Hon sträckte fram händerna mot elden, kände hur värmen spred sig från fingertopparna sakta ut med händerna. Hon kurade ihop sig intill Asgeir och la lite med ved på elden. ” Om jag nu skulle frysa ihjäl här i Hel… så är jag ändå glad att det är i ditt varma sällskap Asgeir.” sa hon efter en lång tystnad. Hon lät blicken långsamt vandra till hans ansikte och hon log ett mjukare leende. Så lät hon blicken vandra till elden igen. ” Kanske var det Villi som tände vår eld..bara Gudarna vet vad han är kapabel att göra” la hon till med ett litet skratt.
Ylva
Hon gav Asgeir en triumferande omfamning och stod så kanske ett par sekunder längre än vanligt. Om det var av lättnad och lycka eller hans underbara värme, trots sin stelfrusna kropp, var svårt att säga.
Men hon släppte honom tillslut och nickade skakande samtidigt som hon hjälpte honom att rätta till tunikan och skjorteln och dess snörning. Det var svårt för henne också för hennes fingrar ville inte heller riktigt lyda och handflatorna var totalt sönderskurna. Men det var så kallt att blodet frös utan att spillas för mycket och adrenalinet gjorde att hon inte kände av smärtan allt för mycket heller. Eller så var de bara så nära dödens kant, att inget kändes så farligt längre.
“Vi borde ordna en eld ” stammade hon huttrande fram. ” jag har lite torr ved i min packning..så vi får eld snabbt. Men vi måste skaffa mer” hon vände blicken upp till honom med ett litet leende och svarade aldrig på hans fråga om hon skulle berätta för de andra. Det var en diskussion som fick vänta, vänta tills de var i en något säkrare situation.
Kroppen skrek och protesterade fram tills dess att hon fått liv i den lilla elden. Det gick fortare än hon trott. Hon slog tändstålet mot fnösket och stenen och hon var inte säker, men hon tyckte att elden startade innan hon ens såg gnistan. Hon blinkade några gånger, hon måste ha sett fel. Frusen och förvirrad av kylan. Elden brann klar och varm och hon matade hastigt på den med några fler kvistar hon haft i sin sadelväska. Hon höll de skakande händerna över elden och log brett mot honom där han satt intill henne ihopkurad runt den lilla värmen hon just skapat med hans hjälp. Hon log mot elden lika mycket som hon log mot honom innan hon lutade sig ännu närmare elden med ansiktet. Så nära hon vågade utan att bränna sig. Samtidigt satt hon så nära honom att deras axlar och kroppar rörde vid varandra.
” Jag..håller med dig. Nästa gång vi badar ska det vara sommar. Eller vara nära en varm bastu. Gärna lite öl också..” hon kände lättnaden skölja över henne något, insikten om att de inte skulle frysa ihjäl här ute i ingenstans.
Liv
Hon visste att Eira skulle tala, tillslut. Om hon bara väntade ut henne. Och hennes kunskap om sin vän gjorde henne inte besviken. Hon stod intill Eira och lyssnade på vad hon sa. Men några ord skar djupare än andra och hon rynkade pannan något. Något i blicken blev något mörk och en ilska tände till. Hon drog några djupa andetag, lät inte ilskan ta över. Kontrollerade den som Völvorna lärt henne. För när hennes ilska exploderade lämnade den ingen oberörd.
” Mina löften håller. Mitt ord är min heder och inget jag ger lättvindigt” svarade hon henne och kände en kall hand krama henne om hjärtat. Hon vände blicken från henne och simmade lite. Lät vattnet skölja bort den värsta vreden.
Eira kände henne, visste vem hon var. Eller hon hade trott det. Hon hade litat på att hon skulle göra det. Hennes innersta väsen, hur den skulle finnas där, gömd under det som livet skulle ösa över henne.
Hon skulle återvända till Eira, hon hade för Hel sett det i sina syner! Men hennes vän hade haft rätt. Ingen av dem skulle nog vara densamma hur mycket hon än önskade det. Men hon hade också sett att hon skulle återvända med ett mörker..någon..något som skulle förändra henne för alltid och hon räknade med att Eira skulle se bortom det. Skulle skingra mörkret.
Hon simmade länge, dök flera gånger och lät känslan att nästan drunkna lugna henne något innan hon simmade till stranden och klättrade upp i gräset. Hon lät vindens kyla få huden att knottras men solens strålar värma och torka henne. Hon slöt ögonen en stund innan hon kisade för solen och såg Eira simma vidare. Hon väntade i tyst tålamod.
De sa inget för en stund, lät tystnaden återigen sänka sig och hon bet sig något i läppen. Hon sneglade mot Eira där hon kommit upp bredvid henne. Hon slog armarna om sina egna ben och tvekade länge.
” Jag älskar dig..” sa hon sedan ärligt och innerligt. Hon försökte fånga Eiras blick. “Jag har aldrig sagt det… men du måste ha känt det? ” frågade hon lite mer osäkert. Hon hade aldrig sagt orden rakt ut men hon hade visat det på alla de sett hon kunnat ändå.
” Hade jag kunnat göra annorlunda hade jag det. Jag hade aldrig lämnat dig. Men…Väven vill annorlunda”
Liv
Hon kände vattnet kring dem och såg hur Eira tog sig närmare och strök henne över pannan. Hon mötte hennes blick och ville säga så mycket mer men orden kom inte till henne. Varför kände hon sig plötsligt nervös? Hon hade aldrig kunnat dölja något från Eira. Det var som om kvinnan kunde se sanningen i allt. Se bortom ord och uttryck.
” Inte ens Oden själv skulle kunna hålla mig borta för evigt”. Svarade hon med ett litet leende och ville säga något mer men Eira slöt ögonen och la sig på rygg i vattnet igen och ögonblicket var över.
” Det är inte dig jag oroar mig för…Du har många många år framför dig..” sa hon med ett litet leende och simmade bort en bit. Lät henne få en liten stund. Hon hade inte bett om den, det gjorde hon aldrig. Men hon visste att Eira behövde den och hon skulle återvända till hennes sida när hon kände sig redo. När hon hade begrundat och funderat över det som sagts och det som skulle hända. Hon uppskattade det. Hon kände ingen som var så klok och kom med så goda råd som Eira. Hon skulle bli en fantastisk Völva, om hon bara vågade tro på att hon skulle kunna bli det.
Hon dök några gånger i det kalla vattnet. Höll andan under vattnet så det kändes som om lungorna skulle sprängas innan hon tog sig upp till ytan igen. Hon visste att hon skulle återvända hit en dag, men hon visste också att hon inte skulle vara densamma den dagen hon gjorde det. Och hon oroade sig över om Eira skulle ta emot henne med varma öppna armar…. eller om hon skulle vara för främmande för henne. Eller om Eira själv skulle bli någon annan. Hon ville stanna tiden, leva här lite längre än vad som tilläts.
Liv
Hon gick hand i hand med Eira genom skogen. Fåglarna började stilla vakna och deras sång fyllde tystnaden som uppstått. Inte en obekväm tystnad, men tystnad likväl. Så bröt Eira den med sitt konstaterande, eller fråga. Det var någon av en blandning. Hon undvek hennes blick och hennes brist på svar var väl talande för sig själv.
Hon skulle ge sig av, hon hade vetat det länge nu men inte velat tänka på det. Men det närmade sig, hon kände det i märgen och nu handlade det om dagar.
Hon ville inte förstöra morgonen med att tala om det just nu. Så det fortsatte att gå under en kort tystnad innan Eira talade igen. Hon vände blicken till henne för att säga något men överraskades över hennes tilltag.
Hon snubblade till och trillade in i ett buskage och det tog ett par sekunder innan hon kommit på fötter igen. ” Fusk!!” ropade hon efter henne och rusade genom snåren, mellan träden på osynliga stigar ner mot sjön. Hon skrattade och följde efter.
Tillslut såg hon sjön och Eira var redan i full färd med att dra av sig kläderna för att dyka i. ” Nästa gång puttar jag dig i brännässlorna” hotade hon skämtsamt innan hon drog av sig kläderna och hoppade i efter Eira med ett glatt tjut. De simmade länge i det kyliga vattnet. Men det var uppfriskande och de tävlade med varandra och lekte i sjön. Solen steg allt mer och morgonens strålar värmde i ansiktet. Tiden gick och de visste väl båda två att de nog skulle hamna i trubbel när de återvände så kanske var det därför de drog sig extra länge i vattnet.
” Du hade rätt i det du sa att jag kommer att ge mig av..” Sa hon efter en stunds tystnad i gräset intill sjön där de låg och lät solens strålar torka dem. Hon låg på rygg i solen och såg upp mot lövverket i träden ovanför. ” Jag har vetat det ett tag…. Min far är på väg. Jag har sett det. Inte bara i mina drömmar och syner på natten..” hon vände ansiktet mot Eira där hon låg intill henne. ” Jag har inte sagt något.. inte till någon.. men jag får dem på dagarna också. Fullt tydliga, inte i gåtor. Det är som att stå där…fast ändå inte. På en annan plats, i en annan tid..” Hon låg tyst en stund. Lät den nya informationen sjunka in hos Eira. Hon visste att hennes vän tog tid på sig att begrunda allt hon sa.
“Jag kommer att vara borta ett tag. Men jag kommer tillbaka..det lovar jag dig..” Hon log mjukare och fattade hennes hand där hon låg intill henne.
Liv
Hon väntade otåligt utanför långhuset. Än låg dimman tät över marken, som en ljus och våt filt över världen.
Solen hade inte hunnit titta över horisonten än men den var ack så nära. Nattens mörker var inte fullt lika djup och tryckande. Eller så var det Eira som skingrat hennes mörkaste tankar som gjorde att världen såg lite ljusare ut?
” Ähh… här ska ingen drunka eller frysa ihjäl. Det tillåter jag inte.”
Och så var det med den saken.
Hon tog Eiras hand och sprang med henne mellan husen, ut från ansamlingen av dem och vidare ut över ängen för att närma sig skogen. Ängens höga gräs var vått och vätan fick deras särkar att bli blöta. Hon kände kylan stryka dem över benen. Som dödens fingrar som försökte fånga dem. Hon skrattade lite av känslan, det kittlade och kylde in i märgen på samma gång.
Så höjde hon ansiktet mot himlen och ylade innan hon glatt skrattande vände ansiktet mot Eira.
” Ge efter.. Det lättar det där mörka sinnet och tröttheten.”
Hon kramade hennes hand något innan de far vidare in mellan träden på väl sprugna och osynliga stigar. Mellan träd, snår och buskar. Hon saktade av på stegen, lät de båda hämta andan och fortsatte sedan hand i hand med henne i en mer stillsam, tyst promenad. Hon skulle sakna de här promenaderna. De här tysta och nästintill frusna i ögonblicket mornarna. Då det kändes som om det var bara dem kvar i hela världen.
Ylva
Hon såg hur han såg ut som en dränkt björn framför henne och hon kunde inte låta bli att skratta till. “Hmm jo det har du väl rätt i..” svarade hon honom och huttrade märkbart i kylan. Hon svalde något och tog tag om hans axlar då han kupade sina händer för henne att sätta foten i. ” Och jag som inte trodde att det kunde bli kallare än Hel…” hennes läppar hade redan hunnit bli blå och hon nickade lite innan hon med hans hjälp kom upp på hans axlar. Hon försökte att hitta balansen. ” D-d-det b-b-blir en b-b-b-b-bra historia…n-n-när v-v-vi kommer hem” stammade hon fram i kylan och pekade mot en avsats som hon siktade på. ” T-t-tappar du mig…” hon lät hotet bli hängande i luften men den skämtsamma tonen gick inte att undgå.
Med hans hjälp fick hon en bra knuff och med ett lätt tjut fick hon precis tag i en utstickande sten. Den skar henne i handflatorna och hon svor högt. Väggarna var hala av fukt och om han såg ut som en dränkt björn så var hon absolut en dränkt katt som desperat försökte kravla sig upp. Hon var nära att ramla vid fler än ett tillfälle innan hon tillslut lyckades kravla sig upp över kanten i snön. Hon visste att hon inte hade många minuter på sig att få upp värmen innan kroppen skulle stänga ner direkt. Hon hälsade varmt på hästarna och började slita i packningen efter torra plagg.
Hon hade nog aldrig fått av sig och fått på sig kläder i sådan hast förut, inte ens när hennes bröder överraskat stövlat hem den där gången hon haft en extra varm stund med Björn Bredaxle. Hon blev nästan imponerad av sin egna fart.
Hon började sedan slita i Asgeirs packning och kände direkt en känsla av att hon gjorde något hon inte borde. Ens packning var verkligen privat. ” Jag hoppas att du inte bär några hemligheter i din packning Asgeir! ” ropade hon över kanten samtidigt som hon med repens hjälp sänkte ner torra kläder till honom. Hon huttrade såg illa att hon knappt fick ur sig orden.
Det var med nöd och näppe hon fick upp honom med hjälp av hästarna. Hon hoppade glatt och ropade glatt då han äntligen kom upp över kanten. Hon hjälpte till att dra upp honom i armen och omfamnade honom i ett glädjetjut. ” Nu är vi bara halvvägs till döden!” utbrast hon i ett segervisst skratt.
Liv Hellvidottir
Hon märkte hur Eira tvekade något. Hur hon redan funderade över hennes syner. Hon kanske borde väntat med att säga något om det? Kanske hade Eira låtit sin tankeverksamhet vandra till lite trevligare tankar än… förändring. Sådant kunde vara skrämmande och hon ville inte så några skrämmande frön hos Eira. Hennes Eira.
Så märkte hon hur Eira drog en djup suck innan hon vände blicken mot henne där de låg under det varma täcket.
“Du känner mig allt för väl..” svarade hon och böjde sig ner och gav henne en kyss innan hon flinade mot hennes läppar och drog täcket av dem.
Hon tog ett mjukt, ljudlöst skutt ur bädden. ” Kom då! Har vi tur så kanske vi hinner bada med vattennymferna innan de drar sig undan för dagen..” hon viskade exalterat. Förändring…det var skrämmande och hon ville göra allt annat än att lägga för mycket tankeverksamhet vid den synen. För hon visste redan vad den innebar. Den vita ugglan.
” Och Aslög vaknar alltid tidigt…jag vill verkligen slippa uppgiften att utfodra djuren, göra rent i deras stall och göra dem redo för blotet ikväll…se de där stora mörka ögonen..du vet hur obehagliga jag tycker fåren och getternas ögon är! Stirrande…” hon gjorde en märkbar rysning innan hon flinade igen och halvt skuttande baklänges, halvt smygandes försökte locka med sig en alldeles nyvaken Eira.
” Om du är riktigt snäll så kan jag till och med låta dig vinna när vi tävlar..jag kan till och med sjunga lovsånger över din simteknik, överösa dig med sommarens blomster och ge dig en segerkyss” hon höjde lite retsamt på ögonbynen ett par gånger samtidigt som hon hade det breda, retsamma leendet på läpparna.
“kom nu..! ” hon smet tyst ut ur långhuset och till sin lättnad hade hon sett Aslögs vilda lockar sprida ut sig över en av kuddarna på en av bäddarna de tassat förbi.
Ylva
Hon skrattade åt hans svar angående sin egna överlevnad och njöt av värmen i vattnet. Så lät hon sin blick följa hans upp mot hålet och hästarna. Hur han hade tänkt få ner hästarna hade hon ingen aning om, djuren som skrämdes av sin egen skugga och knappast hade någon som helst talang för att klättra.
” Vi är verkligen i ett trångmål…” sa hon med en djup suck och mötte hans blick igen. ” Jag är en smed.. inte en akrobat.” svarade hon med ett skratt om sin egen vighet. Men när hon ändå lät sin blick vandra över honom så måste hon erkänna att han nog ändå hade en poäng. ” Men jag antar att du har lättare att kasta upp mig en bit än tvärt om” . Svarade hon med ett retsamt litet flin.
Hon tog några simtag närmare honom och ställde sig framför honom. ” om vi kliver upp på avsatsen där, där kläderna ligger så kommer vi upp ytterligare en liten bit. Jag har extra kläder i min packning uppe vid hästarna. Jag kan kasta ner din packning..eller delar av den. Kläder, mat… Jag kan försöka att ta mig tillbaka till de andra så får vi hjälpas åt att få upp dig”
Hon såg upp mot hålet igen innan hon lät blicken vandra till honom. ” Eller har du ett rep som är långt nog kan jag försöka att få upp dig med hjälp av hästarna? ” Hon la huvudet på sned. Det skulle bli mörkt snart så de hade inte allt för lång stund att vela. Även om hon tog sig upp dit så skulle det nog ta tid att få tag på de andra. Kanske skulle de andra ge sig av och leta efter dem? Nej.. Eirik var klok nog att låta det vänta tills det ljusnade. Eller?
Ylva
Hon drog på munnen i ett litet leende då han sträckte på sig och skämtade med henne med det där leendet som var så smittsamt.
” Åhhh lite återhållsamhet har jag ändå sett hos dig. Du har inte pillat på mig en enda gång. Så någon överlevnadsinstinkt finns nog hos dig också”
Retade hon honom och flinade brett. Hon mötte hans blick och kände den där värmen stiga igen och var det bara som om hon inbillade sig eller lös väggarna lite starkare nu? Hon skrattade till lite innan hon vadade vidare för att klä av sig de våta, tunga plaggen. Han verkade inte vänta allt för länge innan han verkade följa henens exempel. Till skillnad från honom så verkade hon inte vända bort blicken då han drog av sig alla de varma och blöta plaggen. Skulle hon dö här nere eller där ute i Hel så skulle hon ändå dö med något trevligt att lägga blicken på. Det var i alla fall så hon tänkte rättfärdiga sitt öppna stirrande.
Då han sträckte på sig och såg upp mot avsatsen följde hon blicken åt det hållet. Det var en bra bit upp, kanske kunde hon nå bättre om hon stod på hans axlar? Eller kanske kunde ha ge henne något av en skjuts? Men sedan då?
Hon lät blicken snegla tillbaka till honom där han klätt av sig på överkroppen och drog handen genom sitt våta hårt. Hon svalde hårt och kände plötsligt hur värmen steg här inne.
“Hmmm jag måste nog säga att din plan är väldans lockande prins av Kaldrand” svarade hon med ett litet skratt och tog några simtag. ” Härligt varmt faktiskt. Vilken lättnad att inte vara halvt ihjälfrusen… hmm en liten stund av njutning då…bara för att du tvingade mig” . La hon till och gav honom ett brett leende.
Ylva Sigvaldadottir
Hon mötte Villis blick och såg hur han retsamt såg ned på henne. Hon flinade stort och skrattade till.
” Ge mig en anledning att inte vara så allvarlig så lovar jag att både dansa och sjunga. Men sist jag undersökte saken så sitter vi fortfarande fast i något som bäst kan beskrivas som Hel med mat som vi använt som sadelvärmare. Gudarna ska veta att jag tvingar bort tankarna på min studsande bakdel som mörar det torkade köttet vid varje tugga.”
Hon la händerna i sidorna och drog på sig sin mest allvarsamma stirrande blick. Som om det var Villis fel, snön, kylan och det torkade köttet. Hon visste att han retade henne. Han gjorde trots allt det med majoriteten av andetagen han drog. Ibland störde det henne men såhär ute i ingenstans på en resa som kanske skulle resultera i en säker död. Antingen av en jätte eller den förbaskade kylan så var hans retsamma tonfall och sätt ett trevligt inslag. Även om inte alla verkade uppskatta det alltid.
Hon la armarna i kors över bröstet då han svävade vidare och hjälpte till att ställa i ordning. Hon himlade roat med ögonen innan hon gick för att hjälpa till att vattna hästarna. Det var ett tidskrävande arbete trots allt, smälta snön och ge det till alla hästar. Men utan dem skulle den här resan aldrig gå. Hon var imponerad av hästen som prinsparet köpt till Villi i början av resan. Den lilla hästen var inte mycket att se på för världen men den hade inte slängt av Villi en enda gång även om den dagligen försökte sig på tjynyp av honom. Och så var också fallet då han kom tillbaka till henne.
” Säkert avstånd?” frågade hon honom retsamt med ett litet leende då han stod två steg ifrån hästen. ” Klokt av dig” la hon till då hästen skakade lite på huvudet och la öronen bakåt. ” Det är ett under att hon låter dig sitta upp varje dag”. Hon skrattade roat.
Hans kryptiska ord fick henne att lägga huvudet på sned. Han verkade allvarlig på Villis sätt att vara allvarlig. Nästan lite högtidlig men orden som alltid lika kryptiska. ” En gång…bara en gång hade jag önskat att du talade klarspråk med mig eldens mästare”
Hon log större och skakade lite på huvudet men hon mötte hans blick och nickade lite. ” Om jag hade förstått elden hade den inte bränt mig så illa nästan dagligen. Jag tror nog att du misstagit dig på person” la hon till med ett leende.
Så ropade prinsparet på honom och han fladdrade iväg likt eldlågorna och hon lämnades kvar med funderingarna och tankarna han gett henne igen. “Se inte så nöjd ut..” muttrade hon till hästen innan hon strök den över halsen och fortsatte med sysslorna. Eldens sanna namn..vad hade han menat med det? Skulle hon kunna bemästra elden? Eller förstå den. Vara den som han? Det störde henne att han alltid lämnade henne med fler frågor än hon börjat konversationen med. Framförallt att han alltid lämnade henne med en känsla att hon missat något uppenbart.
Hon sneglade efter honom och såg honom i samtal med Eirik och Asgeir men när hon såg deras blickar vandra ut mot lägret och mot hennes håll vände hon hastigt bort blicken. Hon ville inte verka vara typen som tjuvlyssnade…eller stirrade. Hon visste inte riktigt varför hon kände kinderna rodna lite.
Nelia
Det var som om avgrunden själv skapades framför deras ögon. Så mycket död och lidande. Hon sprang efter alven som tagit tag i hennes arm. Hon kände väl igen honom, hennes vän som Caspian tidigare träffat också. Hon visste att han hade haft ett gott öga till henne och han hade mer än en gång räddat henne ur trångmål eller fångat henne när hon fallit. Återigen var han där för henne. Trots att han sett, trots att han förstått att hennes känslor låg hos en annan. Ändå hade han inte släppt henne och återigen kände hon tacksamheten till honom. De skyndade sig längs de små, vindlande gränderna och tillsammans med så många andra som flydde försökte de hålla sig undan det fullständiga, våldsamma kaos som nu verkade sprida sig från det lilla duelltorget ut på stadens gator.
När de rundade ett hörn stötte de ihop med Caspian och de föll omkull av farten och kraften. ” Caspian!” utbrast hon samtidigt som hon snabbt kom på benen och tillsammans med alven drog de upp Caspian på fötter igen. ” Den här vägen..” visade alven och hon höll Caspian under armen och skyndade vidare med honom. De undvek de flesta soldaterna och en tjock brandrök spred sig över den här delen av staden. När de kom till en gränd störtade de rakt mot vad som verkade vara ett plank. Hon tryckte upp det tillsammans med alven och föste Caspian framför sig in. Nya gränder följde, in genom dörröppningar till mer eller mindre förfallna hus innan ljudet av död och kaos började avta.
Hon sköt upp en dörr och föste in Caspian framför sig bakom alven. De rörde sig genom tomma rum innan alven sköt en bokhylla åt sidan och de smet in. En smal stentrappa ledde ner under huset och smala, mörka tunnlar. De hade inget ljus men det verkade inte hindra dem även om de nu inte sprang hejdlöst. En bit in i den mörka tunneln stannade de. Lät sig själva hämta andan och lyssnade. Det var tyst här, fuktigt och mörkt. ” Den här vägen..” sa alven och de gick långsammare nu. ” Går det bra? Är ni oskadda? ” frågade han vidare och sneglade sig över axeln.
“Ja..jag är det.” Svarade hon med andan något i halsen. Hon försökte syna Caspian men det var svårt i mörkret. De rörde sig framåt och gick förbi flera små stentrappor och stegar. ” Vänta här..” sa alven och smet upp för en av stegarna och försvann för en stund. Hon vände sig mot Caspian. ” Är du oskadd? ” frågade hon och rörde vid honom. Hon kände den där värmen dra henne till honom, snärja sig runt dem igen.
Liv Hellvidottir
Hon höll tillbaka skrattet, fnissade lågt då hon inte ville väcka någon av de andra som fortfarande sov djupt.
Hon höll sig kvar, klamrade sig fast vid Eira tills hon gav upp och hon drog täcket mer över dem som för att skyla dem från världen. Hon kysste henne på kinden roat.
” Världens hjul är i rullning. Jag hörde den knaka och knarra” viskade hon lågt mot hennes öra. ” 3 stora oxar, 9 röda katter, 7 svarta korpar och en uggla vit”. viskade hon vidare ivrigt. Vad synerna ville kunde hon inte riktigt säga men något var i görningen. Något de inte kunde hejda.
Synen hade varit klar, lika klar som att uppleva en verklig dag. Som att stå i stormens öga.
” åhhh och älvorna dansade på de norra ängarna. Det kommer att bli en varm och solig dag! Låt oss ta en simtur i älven, låt oss smita ut innan vi får andra uppgifter idag.”
Hon var ivrig. Synen hade varit pressande så hon visste att det var något oundvikligt som närmade sig. En förändring de inte kunde hejda eller förneka. Så hon ville njuta av tiden som den var när den var som bäst. Med henne. Med Eira. Hon strök kvinnan intill henne i sängen över hennes mjuka hår. Iakttog henne där hon låg intill henne, kände värmen från hennes kropp som sömnen och natten gett henne. Hon var som vackrast nu, i mörkret sådär sömndrucken. ” Snälla… ” la hon till i en mer retsam ton.
Ylva Sigvaldadottir
Hon nådde precis botten med huvudet ovanför vattenyta. Asgeir hade inga problem med djupet då han var betydligt längre än henne. Hon hoppades bara att det inte skulle bli djupare någonstans, eller att källan skulle vara knuten till någon annan vattenreservoar som kunde fylla på vattnet. Kläderna tyngde ner och gjorde det svårt att simma allt för länge.
Hästarna såg nyfiket ner på dem och hon bad tysta böner till alla Gudar som ville lyssna att de höll sig från kanten för det sista de behövde var sällskap av två stora riddjur här nere.
Hon vände blicken mot Asgeir då han kom efter henne mot väggen. Ljuset pulserade, lös här nere och gav den lilla grottan men den varma källan ett magiskt ljus. Hon hade aldrig sett något liknande eller ens hört om det. Det var som att hela grottan andades. Hon hann precis sträcka ut handen för att hindra Asgeir att röra vid väggen men drog tillbaka den hastigt då hon var för sent ute.
Han såg chockad ut och drog hastigt tillbaka sin hand sedan. Hon såg sig om, en skälvning verkade gå genom hela grottan då han rört vid stenarna.
“Nej… jag har den irriterande ovanan att inte pilla på sådant jag inte vet vad det är” svarade hon honom och gav honom en skarp blick innan hon fick ett litet leende.
” Jag har aldrig sett eller hört något liknande. Men jag har nog vett och respekt nog att veta när man ska vara på sin vakt. Kanske Villi vet vad det är? Eller Eirik? Han har väl också rest en del och verkar om inte annat vara välinformerad om saker och ting i landet..”
Hon följde sedan Asgeirs blick upp mot öppningen och hästarna som stod där. När Asgeir rört vid väggen hade de frustat något och backat några steg vilket ändå var bra. Hon fick en bekymrad rynka i pannan. ” Det är långt dit upp”. sa hon sedan innan hon började att se sig om mer. Det fanns en liten avsats vid andra väggen och hon tog sig försiktigt dit, satte fötterna försiktigt längs botten och kände sig fram. Så började hon knäppa upp bältet och lämna det mesta som tyngde ner henne på den lilla avsatsen av sten. Hon drog av sig de två tjocka tunikorna, manteln, vantarna och halsduken. Mössan hade hon fiskat med sig på vägen.
” Tror du vi kan klättra ut?” Frågade hon Asgeir samtidigt som hon var i färd med att sätta upp sitt blöta hår i ett hårband för att få det ur vägen ur ansiktet. Hon kände sig förvånansvärt lugn ändå i deras trångmål. Kanske var det för sällskapet eller kanske var det för att hon kände sig varm för första gången på veckor.
Ylva Sigvaldadottir
Han ställde sig upp med sin hand fortfarande i hennes. Eller hennes i hans kanske var en bättre beskrivning. Hans enorma labbe hade lätt kunnat krossa hennes. Men han hade ett förvånansvärt mjukt handtag om det då han såg ned på henne.
Kylan påverkade henne inte alls längre, vinden kunde vina och yla bäst den ville. Såhär med hennes hand i hans och under hans varma blå ögon spelade kylan inte längre så stor roll.
Så lutade han sig närmare och hon kunde på riktigt känna hur hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. Det slog och lät ända upp i öronen och hon bad Gudarna att han inte kunde höra hur det lät från henne! Det här var ren…idioti. Han var prins för bövelen och knappast någon för henne. Men hans blick…kunde det vara så att han kände något mer för henne än bara att hon var en bra smed?
Minnet av hans mors önskan och krav av henne för den biten land som Ragnhildr ägde gjorde sig påmind och hon slog bort blicken. Han tog det kanske som en gest för han släppte hennes hand. Men inte förrän han lovat henne sötebröd och varma sängar och sättet han sagt det på..sötebröd och sängar fick hennes tankar att spinna iväg något. Hon tog ett kliv tillbaka och vände bort blicken från honom. Hon behövde kyla ner tankar och…annat.
“javisst…jättarna..” svarade hon och harklade sig lite. Men så i ögonvrån såg hon plötsligt hur hans enorma gestalt fanns där… för att sedan inte skymta till.
“Asgeir! ” ropade hon och kände en viss panik slå över henne. Hon kastade sig närmare det stora hålet som lämnat kvar efter honom och stirrade på det. Men hon hann inte stirra särskilt länge innan hon kände hur marken under hennes fötter gav vika och med ett illtjut försvann hon ner i hålet efter honom.
Hon slog i vattnet med ett högt PLASK och det tog ett par sekunder innan hon förstod vad som skett. Ett par starka händer drog henne uppåt och snart fick hon luft igen. Hon hostade upp något vatten och blinkade några gånger som om hon hade svårt att förstå vad som just skett. Paniken hon känt då han plötsligt försvunnit, rädslan i fallet och nu den härliga känsla av värme och lättnat.
Hon skrattade högt med honom samtidigt som hon drog vattnet ur ansiktet. Hennes mössa flöt omkring i vattnet intill dem.
“Så mycket för jättar och deras spår..” skrattade hon och blinkade något. Hon vände blicken från Asgeirs glada och våta ansikte och följde hans blick upp mot hästarna som stirrade ner på dem. Hon skrattade av ren lättnad och skakade på huvudet. Hur i hela världen skulle de komma upp dit igen? Och hur skulle de inte frysa ihjäl när de väl kom upp? Hon vände blicken mot Asgeir. “Ja vi kan ju avgöra att historierna om de varma källorna är sanna ändå..” så lät hon blicken vandra runt och tog sig något närmare väggarna och de grönt lysande mineralerna. Vad var det för något?
Ylva Sigvaldadottir
“En smed och en prins? Och här trodde jag att vi var en kung och en drottning… jaja… enkelt tillkommet enkelt tappat” svarade hon med ett skratt samtidigt som hon lättsamt ryckte på axlarna och tuggade på det sega köttstycke han delat med sig av.
Hon la huvudet lite på sned och lyssnade på hans skämtsamma berättelse.
” Om du inte väljer att vara prins eller kung.. så kan du bli en hyffsad sagoberättare ändå” retade hon honom och blinkade med ena ögat. Hon kände värmen flamma i magen igen, lika varm som smedjans låga. Hon svalde något och såg på hans utsträckta hand där han satt på sin sten. Hon tvekade en stund. Såg han tvekan i hennes blick? Förstod han vad den innebar?
Hon tog hans hand tillslut och kände en värme flamma upp igen starkare än förut. Men de rörde sig inte, samtidigt kändes det som om världen ställde sig på ända. ” Asgeir..” började hon tveksamt men visste inte vad hon ville säga egentligen.
” Jag är varken drottning eller…något annat… jag är bara en smed. ” svarade hon tillslut och ville säga något mer. Så mycket mer men ändå var det så svårt. Hade han alltid haft så blå och varma ögon? Hade hans leende alltid varit så varmt?
Hon borde fokusera på uppdraget, fokusera på att säga något…vad som helst!
” Du kommer att bli en bra kung… du och din bror..” fick hon sedan ur sig uppriktigt. ” Se bara vad ni är villiga att göra för ert rike, er kung. Inte ens hästarna skrattar åt det..” la hon till med ett snett litet leende.
Nelia
Hon såg att Caspian sett henne. Om det var med blicken han upptäckt henne eller med någon annan förnimmelse visste hon inte men för ett kort ögonblick mötte deras blickar. Hon hoppades att han i hennes såg hennes oro och tillgivenhet för honom. Men det var svårt att förmedla något annat än ren skräck inför situationen. Han hade insisterat på den här duellen, insisterat på att hjälpa henne men hon kunde inte låta bli att känna en stor skuld över hans nuvarande situation. Det var på grund av henne som han kanske skulle mista livet. Hon slog direkt bort de mörka tankarna. Nej! Han skulle segra, han bara…. måste …segra. Tänkte hon och bad en tyst bön till alla gudar, alla väsen och magiska ting hon kunde komma på.
Om han överlevde lovade hon att alltid stå vid hans sida. Kanske var det en annan form av träldom men den skulle ändå vara självvald. Och visste hon något annat liv? Kunde hon ens föreställa sig ett liv av egna val? Vilka val? Det var så abstrakt, så absurd tanke att hon nästan ville skratta.
Hon kände magin snärja sig kring hennes liv, lika påtaglig och verklig som om hon skulle se kraftiga rep lindas kring hennes kropp. Hon kände hur den sträckte sig ut mellan människor och alver som samlats här, likt dimma eller snärjande tentakler leta sig över den leriga och smutsiga marken för att sträckas ut mot honom.
Då striden tog fart stod hon som förstenad. Runt henne skrek folk både smädelser och glada tillrop. Det låg en oro, en fara i luften blandat med hopp och förtvivlan. Hon kände sig illamående och hade hon kunnat stoppa sitt hjärta från att slå med vilje hade hon nog gjort det. Med uppspärrade, förfärade ögon stod hon tyst och orörlig och iakttog det som utspelade sig framför henne.
Garnisonsmästaren såg ut att vinna striden för ett tag men hon kunde ändå inte se bort. Inte göra annat än att ta små andetag, blinka. Då han låg till marken, tillsynes slagen väcktes något inom henne. Hon försökte ta sig fram i folksamlingen i en hastig rörelse men någon höll henne tillbaka. Ett stadigt tag kring hennes arm. Hon såg på en av de andra alverna från garnisonerna som gav henne en bister blick. En varnande blick och hon hejdade sig i sin framfart.
” UPP!!” ropade hon allt vad hon kunde kände det som om hennes hjärta skulle explodera. Hon kunde känna bandet mellan dem vibrera av all den vilja och önskan hon skickade genom det. Hon drog efter andan då han med nöd och näppe hejdade Garnisonsmästaren.
Striden fortsatte i vad som verkade vara en evighet innan Caspian fick överhanden och tillslut slog tyrannen medvetslös. Ett öronbedövande vrål for genom folksamlingen. Hon kunde inte tro det. Hon ville tro det men kunde inte. Inte förrän hans blick mötte hennes. För en sekund försvann världen runt omkring och kvar fanns bara dem. Magin flammade upp som ett levande väsen, ett ljus, ett ljud ett band som drog dem samman. Hon såg på honom, där han stod och hade ögon bara för henne och hon undrade hur hon någonsin kunde förklara för honom alla de känslor som fanns där. Stolthet, glädje, kärlek..rädsla..tacksamhet. Sekunderna kändes som en evighet men hon väcktes ur den magiska bubbla som de skapat av att någon vrålade hennes namn.
Folksamlingen hade börjat bli våldsam och längre bort kom fler soldater. Ett inferno, ett kaos uppstod då människor och alver drabbade samman. En smältdegel..ett tryck hade legat och hans vinst över Garnisonsmästaren och ord om hennes frihet hade tänt glöden till en flammande eld. Hon puttades nästan omkull av den våldsamma folkmassan men kände hur alven drog henne med sig, bort från soldaterna, bort från den strid som nu utbröt.
Lara
Hon skrattade lätt, roat åt hennes syster. Hon verkade på gott humör om hon nu orkade och ville ge sig in i diskussionen med henne men så ställde sig Lyreth plötsligt upp och rev sönder sin klänning. Hon hann höja en hand i gest för att hejda henne men sänkte den igen med en suck. På något vis skulle deras mor lägga skulden på henne, hon bara visste det.
” Du har ju knapparna! ” ropade hon efter sin syster som tagit ett språng och dykt ner i kanalen. Själv ställde hon sig upp med ett leende och tog fållarna på sin klänning och knäppte dem noggrant mot livet för att korta klänningen hon bar. Hon tänkte då inte väcka sin mors fullständiga ilska med att riva sönder sin klänning också!
” Hittar du ens utanför revet? ” ropade hon retsamt innan hon själv tog ett litet språng och dök i. Att flyta mellan skepnaderna var lika lätt som att andas. Hennes systers vackra blåskimrade fjäll skymtade längre fram i vattnet. Hennes egna var rödlila och där hennes syster hade en stjärt av en sjöhäst hade hon snarare en av en fisk. Om man såg efter var hennes fenor vid hennes höfter, ner över ryggen och stjärten lika dem hos en drakfisk och hennes armar täcktes också av möster av vackert rödlila fjäll. Precis som hennes syster hade hon också en nästan genomskinlig vacker ryggfena. Hennes rödlila hår matchade hennes fjäll som den gjorde på så många av deras folk.
Hon simmade snart ikapp henne och blåste bubblor kring hennes syster som för att för tillfället göra det svårt för henne att se innan hon sköt förbi henne i vattnet mellan kelpen som växte såhär i kanalerna. ” Är du redo att besöka skeppsvraken?! ” frågade hon henne med ett brett leende. Utanför staden, utanför revet fanns ett område med klippor och starka strömmar. Många skepp hade gått sitt öde till mötes där. Det var en plats dit många unga tog sig för att visa sitt mod och utforska.
Ylva Sigvaldadottir
Då han återigen talade om att det var hans bror som ville straffa honom, den här gången med sadeln, skrattade hon igen. ” Du tror då allt att Eirik är ute efter dig. Vad har du gjort för att förtjäna en sådan plågsam behandling av bakdelen och varför drog du in oss andra i din bestraffning?” frågade hon retsamt och skämtsamt alltmedan hon skrattade samtidigt som de sträckte på sig.
Hon lät blicken vandra över honom och märkte själv hur hon dröjde sig kvar med den och kinderna antog en djupare röd ton när han såg på henne och hon vände bort blicken något för att studera landskapet igen innan hon lät den vandra tillbaka över honom nu lite mer diskret. Hon kunde inte låta bli.
” Kanske kan de det, men du är nog svårast av oss att lyfta…hmm och kanske Eirik om han väljer att nyttja sina gåvor. Jag menar en lämmel är ju svårare att få tag i än en man..” skämtade hon vidare och flinade brett. Hon hade inte sett honom byta skepnad fullt ut så hon hade ingen aning om en sådan sak ens var möjlig. Men hon var säker på att hon sett honom ändra delar av sig själv även om varken han eller Asgeir bekräftat vad hon sett. Faktum var att de gjorde ytterst lite för att svara på något påstående eller fråga om den saken. Och hon hade inte velat lyfta ämnet heller då det verkade vara ett sådant känsligt sådant för Eirik. Men hon hade tusen frågor hon ville ställa honom, precis som hon plågade stackars Villi med tusen frågor om hans förmågor. Men till skillnad från Eirik verkade Villi mer än bekväm att svara på dem.
Så vände Asgeir återigen samtalet mot henne och hon skrattade till förvånat. ” Jag?! ” och när han väl fortsatte med att hon var någon hjältinna från någon saga så brast hon ut i gapskratt. Han hade blivit spritt språngande galen, precis som hon varit som följt med på det här uppdraget. Hon skakade ivrigt på huvudet och följde honom med blicken i sina rörelser. Hon höll tillslut upp händerna och i skrattet klämde hon fram ett “stopp stopp stopp” innan hon sänkte händerna igen för att fånga den torkade köttbiten. Hon skakade på huvudet med ett brett leende på läpparna och såg på honom då han slog sig ned på en sten. Hon hade suttit nog för stunden och njöt av känslan att röra på benen och stå stadigt på marken men hon klev honom närmare. Såhär när han satt på en sten var de nästan lika långa och för en sekund undrade hon hur han såg världen jämfört med henne?
Hon var vid gott humör och kände hur stämningen lättat. ” För det första… det finns inget simpelt med att vara en kungason. De två orden går inte att sätta i samma mening. En dag kommer du att bli kung…Eller Eirik..eller varför inte båda? Så sluta med charaden, vi vet alla här var vi står i samhället.” Hon viftade lite med den torkade köttbiten mot honom med ett stort leende. ” För det andra är jag knappast någon hjältinna. Jag är en smed… en smed som i en plötsligt och tillfällig sinnesförvirring tappade omdömet och följde med hit ut…till ingenstans… och bidrar ungefär med..ingenting. Och att ni två ens gick med på att låta mig följa med gör att jag ifrågasätter om ni är kloka nog att leda ett rike överhuvud taget. Vi ber till Oden att era föräldrar aldrig lämnar jordelivet” hon skrattade skämtsamt igen innan hon sänkte köttbiten från hans nästipp och tog en tugga.
” och för det tredje..” hon mumlade lite då hon försökte tugga köttet. ” Om det här är vår variant på sötebröd… så är vårt rike här ute illa ute med dig och mig som kung och drottning” . Hon flinade brett, från öra till öra.
Hennes blick var varm och hon mötte hans varma ögonpar och kände den där lilla varma lågan flamma i bröstet igen. Plötsligt insåg hon hur nära hon stod honom och hur ensamma de faktiskt var här ute i vildmarken och hennes kinder antog en djupt röd färg.