Aurelia
Hon älskade hans hummande, hans mörka stämma som nästan resonerade genom hennes bröstkorg. Det var som valarnas ljud under vatten, som kunde sprida sig i flera sjömil och ändå kännas i själen. Så hon saknade ljuden!
Hans händer trasslades in i hennes hår och hon pressade sig lite mer mot honom också innan hon kände hur han plötsligt svepte upp henne i sin famn. Hon skrattade till förvånat och la armen om hans axlar.
” Ja…säg det..” svarade hon bara retsamt med ett rodnade leende innan hon skrattade. ” Stövelmask?” frågade hon sedan och såg frågande på honom. ” jag förstår inte ordet… ” hon skrattade och skakade på huvudet. ” Kallar du mig för liten? Jag är väl allt annat än liten och hjälplös.. ja kanske är jag inte den mest världsvana på land men du skulle se mig till havs! ” insisterade hon men utan att ändå göra något motstånd då han bar henne till köket. Om det var mat han ville ge henne skulle hon inte säga nej. Hon åt mer än två man tillsammans och var hungrig nästan jämt. En skillnad kanske mellan henne och de landlevande.
Ylva
Hon lämnade Asgeir med en retsam blick och retsamt himlande med ögonen då han så envist höll fast vid att ett glatt humör minsann verkade vara botet på allt i livet. Hon skrattade lite lågt för sig själv dock innan hon slog följe med Villi, Torsten och Aunbräcke in i stallet för att välja ut en häst. Vad nu hon kunde bistå med i den frågan verkade bara Villi veta.
Hon samtalade artigt med deras generösa gårdsherre och försökte till bästa förmåga att svara på frågorna utan att svara på frågorna. Det var en konst hennes bröder Torbjörn och Ragnar var mästare i. Men hon var inte så dålig hon heller och hon kunde se både en irriterad och road glimt i Aunbräckes ögon till och från. Hon kunde till och med höra Torsten småskrocka ibland då deras nyfunna välgörare försökte formulera om frågan för att fånga henne i någon form av språklig fälla.
Tillslut verkade de trots allt lämna frågorna om deras resa och fokusera på hästarna och Villis kommentar fick henne bara att skratta. “En häst att matcha dina ögon gör ingen nytta om den inte gillar dig. Eller har ork nog med en resa”. Svarade hon bara och gick längs stallgången för att inspektera det ändå rätt breda utbudet. Hon var ingen hästkännare men det var sannerligen inte Villi heller. Så hon hade redan bestämt sig för att försöka hitta en med så lugnt lynne som gick att finna. Även om det kanske inte var det bästa djuret i övrigt. Men vilken nytta gjorde ett magnifikt starkt djur om dess ryttare ändå inte kunde rida den?
” När jag var liten tog min äldsta bror Torbjörn med mig ut att fånga varg med snara. En flock hade rivit en hel del får på en gård i närheten och de ville ha hjälp. Vi satte upp många snaror och efter några nätter så fick vi en varg i fällan. Men i den djupa snön hade han snubblat och knäckt pilbågen vi haft med oss. Tobrjörn dödade vargen med ett slag av en sten mot dess huvud. Jag minns fortfarande ljudet av skallen som krossades. Tänk det, att kunna säga att man dödat en varg med bara händerna…”
Hon berättade historien lugnt och utan det minsta antydan till skryt, nästan lite frånvarande där hon gick och tittade in i boxarna. Så vände hon sig mot Aunbräcke och Villi. ” Kan vi ta ut den här hästen ur boxen? ” frågade hon och la huvudet lite på sned. Hon ville se hur den rörde sig och hur den skulle vara i närheten av Villi. Det var inte den högsta hästen men den hade bred bringa och vad hon kunde se kraftiga och starka ben. En arbetshäst var kanske inte det bästa valet då hon tvivlade på att de hade orken att ta sig så långt i samma tempo som de andra. Den här hästen såg inte ut som den typiska arbetshästen men den var knappast någon stridshäst heller. Den påminde om hennes egen och lynnet verkade trevligt.
Nelia
Vid hans ord om att hon skulle vara lika mjuk som det vackra vita tyget fick hennes kinder en allt djupare rodnad och det matchade hennes eldröda hår vid det här laget. Men hon svarade honom inte. Vad fanns där att säga om en sådan kommentar?
Hon satt bara där med honom i tystnad och en stämning som blev allt mer laddad. Hon kunde känna det, som krypande känsla i huden som vindarna innan ett väderomslag.
Hon vände blicken upp på honom då han såg mot henne men verkade undvika att se på henne på samma gång. Hon ville inte tro att han ångrade sig på något sätt, angående natten de haft och hon trodde inte det. Men hennes mörka tankar hade lätt att slå rot.
“Jag har ingen annanstans att ta vägen. Garnisonsmästaren vet vilket skick han lämnade mig i och jag tror inte han kommer att söka mitt sällskap än på några dagar.”
Hon bet sig lite i läppen. Hon var själv inte övertygad om den saken. Hon förväntades att återgå till sina sysslor direkt. Här fanns aldrig någon vila. Men hon kunde inte heller gå någonstans. Hon var allt för rädd för vilka konsekvenser det skulle bli för de andra.
“Det finns ett sätt…ett alternativ…” sa hon långsamt, tveksamt. Hon sneglade upp mot honom. ” Men jag tror inte du kommer att tycka om det och det är inte utan risk heller. Men det är den bästa och enda lösningen. Nu när jag inte har några skador kvar och ser Garnisonsmästaren mig kommer det bara bli hemska konsekvenser…”
Hon fångade hans blick något och sträckte försiktigt ut en hand och rörde vid hans arm. ” Du behöver inte vara ledsen. Det finns inget av det här som jag ångrar..” försäkrade hon honom med ett litet leende.
Aurelia
Hon kände hur han smekte hennes kind så försiktigt och hans skratt fick hans varma andedräkt att blåsa hennes hår ur hennes ansikte. Hon log större och fann sig själv att luta sig närmare honom, ställa sig något upp på tå för att tillslut möta hans läppar med sina. Det var som om en explosion av bubblor skedde i magen och hon tänkte på valarna som blåste ut under vattnet samtidigt. Det var så det kändes blandat med en värme hon inte kunde beskriva.
Det var inte som att hon inte varit intim med en man förut men inte någon av hans sort och hela situationen var ny för henne. Vid deras hov skulle det vara en rad gester, fraser och steg innan en sådan här värme kunde delas.
Precis som med allt annat hos deras folk så var det mer direkt, okonstlat och hon fann sig att le i kyssen.
Vid hans retsamma och löftesrika viskande ord breddades leendet än mer och en rodnad så djup att fjällen på hennes kinder uppenbarade sig infann sig. ” Jag är trollbunden… visa mig” viskade hon lika lågt och löftesrikt tillbaka.
” Du får väl se om mina brön är något att ha här då…” fortsatte hon lågt innan hon lät blicken möta hans kort innan hon var den som återigen lät läpparna röra vid hans.
Nelia
Hon såg på honom då han nickade så bestämt och såg efter kokerskan som smitit iväg och lämnat dem ensamma. Det känns som en evighet sedan de varit själva och ändå var det knappt ett dygn sedan sist. Hon rodnade lite om kinderna vid minnena. Hon svalde och mötte hans blick då han ställde sin fråga.
“Tills dess får du förbereda dig.” Hon förstod inte riktigt hans fråga och han såg också bekymrad ut. Men han hade sagt att det var nog med tid för honom. Hon måste se förvirrad ut för han ställde sig upp plötsligt och svepte in henne i den vackra manteln. Hon drog något efter andan och ryggade nästan tillbaka rädd att hon skulle smutsa ner den. Men han verkade inte bekymrad och hon drog den kritvita manteln om sig med Athals emblem lysande. Hennes röda, förut så rena lockar såg återigen mattare ut. Blod och svett hade den inverkan på håret men fördelen var väl att dess djupr röda färg maskerade det mesta.
“Så mjukt..” sa hon med nästan vördnad i rösten och kände på tyget försiktigt med sin ena hand. Lät den smeka mellan tumme och pekfinger. ” Tror du…. att du vinner? ” frågade hon sedan lågt, men en viss oro i rösten.
Ylva
Hon flinade till mot Asgeir då han talade om sin mor och hennes sätt att uttrycka sig. “Ja det gör hon. Men hon förväntar sig också svar…” svarade hon med ett retsamt ögonbryn höjt innan samtalet gled vidare in på annat och uppdraget. Hon skrattade mer lättsamt ju mer tid de red intill varandra. ” Jag önskar att livet och allt som följde med var så enkelt som en god inställning!” svarade hon honom och skrattade högre. ” Men en god inställning hjälper knappast i en sköldmur om du inte har vapen eller sköldar. Eller någon som vet hur de ska användas. Du måste erkänna att en krigare är ett långt bättre val än en smed i ett sådant läge…” hon skakade lite på huvudet. ” Det är ingen fara…jag tar inte illa upp över den ärligheten.”
Samtalet förflöt mellan dem och hon trivdes i Asgeirs sällskap. Han var lättsam och det goda lynnet smittade lätt av sig. Hon förstod varför hennes bröder tyckte om honom så mycket. Men hon hade en känsla av att han inte alltid var så lättsam och ytlig i sina känslor. Ibland trodde hon sig se något djupare i hans blick men så var de korta ögonblicken över så fort att hon trodde sig inbillat dem.
Efter ett tag kom de fram till gården och hon höll in sin häst och föll bak i ledet med de andra krigarna. Likt dem klev hon ur sadeln och var tacksam över den korta vilan från den. Hon hade aldrig ridit så många timmar i streck och hade en känsla av att hennes bak inte skulle tacka henne för att ha fått möjligheten att få följa med på den här färden.
Hon sträckte lite på sig och vände blicken till Villi då han höjde rösten för att fånga hennes uppmärksamhet. Hon nickade lite mot honom och lämnade över tyglarna till sin häst till en av gårdens pojkar.
“Vad får dig att tro att jag vet något mer om hästar än herr Aunbräke själv här? Det är hans djur och han känner dem säkert bäst. ” Frågade hon Villi men följde ändå med honom mot stallarna. Hon såg fram emot att komma in i värmen om så bara för en liten stund. För stallarna var ändå varmare än kylan ute på gårdsplanen. Hon gnuggade sina händer mot varandra och blåste liv i dem samtidigt som hon såg hur Eirik och Asgeir mötte upp varandra och verkade fastna i ett något allvarligt samtal.
Nelia
Hon såg att det fanns något som brann i Caspians ögon. En iver och en längtan men också något mörkare något hon inte sett hos honom förut. Hon hade dock sett det mörkret hos många människor och en hel del alver också för den delen. Det där illa dolda maskerade hatet. Han hatade Garnisonsmästaren. Hon svalde hårt och fattade hans händer då han så häftigt tog hennes i hans. Hennes förkämpe. Ett litet leende växte sig på hennes läppar. För i hennes ögon brann där också hatet för Garnisonsmästaren, rädsla javisst, men också ett djupt liggande hat.
Hon nickade kort och först lite försiktigt innan hon nickade med större bestämdhet. Kokerskan skakade på huvudet men samtidigt såg hon också en chans att någon satte mannen på plats.
“Garnisonsmästaren tycker om att spendera sin lediga söndagskväll nere i ett av affärsdistriktets mörkare delar. Där kan man vadslå om nästan allt och där skulle ingen höja på ett ögonbryn heller om en vadslagning. Han skulle också ha svårare att ta hjälp av Garnisonen om han hamnar i underläge. Men det betyder inte att han inte har allierande där. Han har spenderat många timmar i flera år där. Det går hemska rykten…”
Hon svalde något och drog filten mer om sig. Hennes kläder hade bara varit trasor kvar när hon kom hit och hon hade ännu inte fått några nya. Det var som om kokerskan också uppmärksammade det och tveksamt lämnade den med orden att hon skulle hämta något för henne att ta på sig.
Nelia såg på Caspian. ” Söndagen är två dagar bort. Hinner du återhämta dig?”
Aurelia
Hon log ett litet roat leende då han medgav att han säkert skulle göra fler misstag i hennes land, hennes värld än hon gjort i hans. Kanske. Vad hon sett av folket i Kaldrand så rann deras blod varmt i ådrorna trots kylan och nog var de allt mer krigiska än de män eller kvinnor hon själv var van vid. Diplomati och fulspel var helt klart mer utbrett där hemma. Här verkade man ställa saker mer eller mindre tillrätta på en gång via nävarna, eller yxor, svärd och vad hon kunnat se en och annan idiotisk utmaning också.
Hon lät blicken följa honom kort innan hon slog bort den då han så ömt strök hennes kind.
Kylan var som bortblåst och hon trodde nog att en sådan beröring värmde mer än all ved någonsin kunde. Kylan bekom henne inte lika mycket som det verkade besvära dem. Men så kom hon från havets djup också och där var det betydligt kallare.
Hon kände hur han försiktigt lät fingrarna utforska hennes ansikte och hon höjde blicken till hans ansikte då han önskade det.
Hans ord fick hennes rodnad att djupna något men då han la till bröd så log hon större mer åt sig själv än honom. För visst hade hennes fantasier sprungit iväg med henne då han talade om att kanske lära henne något. ” Bröd blir man inte mätt på. Men mina brön är väl knappast något som imponerar..” sa hon skämtsamt och svalde något igen. Hon kände hur hon drogs närmare honom och försiktigt lät hon sina egna fingrar följa hans handled ned mot hans armbåge.
Nelia
Hon såg på Caspian då han svarade på hennes fråga utan att egentligen svara på den samtidigt som han försiktigt rörde vid hennes hand. En djup rodnad spred sig på hennes kinder och hon slog ned blicken något. Det pirrade i kroppen, surrade nästan och hon kände sig full av energi trots att hon legat på dödens rand på bordet för bara en liten stund sedan. I och med känslan kom också en djup känsla av skam och skuld. Speciellt då hon lät blicken blygsamt vandra över Caspian som såg något mer död än levande ut.
Han borde inte ha kommit, han borde inte gjort sådär mot sig själv. Inte för hennes skull.
Samtidigt var det en röst inom henne som ändå ville säga emot allt det. En bestämd känsla, uppmaning nästan som en sträng tillsägelse och hon stelnade till något. Det var som om rösten och känslan inte riktigt var hennes egen och hon tog tacksamt emot distraktionen av teet som kokerskan gav henne. Hon blåste på den varma tekoppen och lyssnade vidare till Caspian.
Caspian började hon lite försiktigt och kände en så stark rädsla att hon nästan ville kräkas. Garnisonsmästaren har ingen heder. Han bar bara ett starkt begär av kontroll och makt. Tro inte för en sekund att han skulle möta dig under hedersamma avsikter eller inte spela fult. Hon sökte kokerskans blick för en bekräftelse och den sammanbitna minen hos den äldre kvinnan talade sitt egna språk. Hon skakade på huvudet.
Hon ställde sin kopp åt sidan och mötte Caspians blick. Hon kunde stirra på honom i timmar trodde hon och den där varma känslan spred sig i kroppen på henne igen. En värme olik allt hon känt och hon ville luta sig in i den, omslutas av den. Stänga ute omvärlden och bara leva i känslan. Det var svårt att inte dras med i den och hon undrade om det var magi eller om det bara var personen han var som fick henne att känna på det här viset? Adelsman, paladin..människa! Hon drog händerna över ansiktet och kände den starka klumpen av oro växa sig större. Så…vad skulle ske om han nu lyckades med sitt förvärv? Han köpte hennes frihet och sen då? Det var ju knappast som att de hade en framtid tillsammans ändå och den tanken fick en stor sorg att växa sig i bröstet.
Ylva
Hon drog på munnen i ett roat litet leende då Asgeir upprepade orden som Eirik sagt om att han gav bort sin vänskap för lätt. Hon hade ingen aning om det var sant eller inte men hon visste att Asgeir var väldigt omtyckt och hennes egna bröder hade talat väl om prinsen mer än en gång. När hon tänkte efter hade de bara talat väl om den ena av de två prinsarna och hon kunde inte riktigt komma ihåg att de talat om Eirik alls. Det fick hennes panna att rynkas lite och hon lät sig förlora sig själv i sina egna tankar och minnen för en liten stund. Hon tyckte om Eirik, instinktivt precis som hon hade tyckt om Villi. Även om hon inte kände dem så var det något inom henne som ändå sa åt henne att det fanns något hos dem som var värt att lära känna och hålla nära.
En liten del av henne började undra om det hade med magi att göra? Men hon ville ogärna tro att det var så, att den kunde påverka hennes känslor och tycke för en annan människa.
Så väcktes hon ur sina tankar då Asgeir ställde henne en fråga igen och såg på henne forskande med det där breda leendet. Hennes egna ansikte slappnade av något och ett genuint roat leende växte även på hennes läppar och hon skrattade till.
” Nej.. det är inget. Bara något er mor sa.” Hon skakade på huvudet och ena handen som för att förneka att det var något och klappade istället hästen lite förstrött på halsen innan hon vände bort blicken igen för att spana över vidderna innan hon sneglade bakåt och såg hur Eirik klivit av sin häst och verkade ha en någorlunda lättsam konversation med Villi. Men.. gick det att ha någon annan sort med honom? Tanken fick henne att skratta till lite innan hon vände ansiktet tillbaka till Asgeir som verkade fundera kort han med innan han fortsatte deras konversation.
Orden han sa fick henne nästan att trilla ur sadeln. ” J-j-jättarna?!” Hasplade hon ur sig och försökte att hålla rösten låg och stadig. Trots allt förstod hon väl någonstans att det inte var något hon skulle tala högt om.
Hon försökte samla sig och räta upp sig själv i sadeln. Hästen klippte lite nervöst med öronen och hon klappade den igen på halsen och mumlade lite lugnande ord. Vad hade hon gett sig in i? Något inom henne ville skylla på Villi men hon kunde inte riktigt förstå varför och hon skakade av sig det rätt fort. Hon var glad att hennes bröder inte vetat vad uppdraget handlade om och hon förvånades också att trots allt så kände hon sig inte rädd. Nervös och överraskad ja men inte rädd vilket hon borde vara. Hon var ingen krigare och alla visste att jättar kunde sluka en i ett nafs. Hon borde vara livrädd men oron överskuggades av en nyfikenhet. Hon hade bara hört om jättarna i hemska sagor men nu skulle hon få chansen att faktiskt se en på nära håll. Inte ens hennes bröder kunde skryta med en sådan sak. Hon hade varit rädd för det övernaturliga i hela sitt liv. Rädd för sagor om hemska plågor och ond död men det övernaturliga hon stött på hade inte varit annat än under och magnifikt. Eiriks sätt att förvandla sig, Villis förmåga att jaga bort den minsta kyla och hur han helade deras drottning. Det övernaturliga skulle respekteras, visst precis som allt levande men det fanns något i den som var skrämmande vackert också. Skulle hon tycka att en jätte var skrämmande vacker också? Eller bara skrämmande?
“Och ni kände att en smed är rätt person att följa med på ett sådant uppdrag?” . Hon såg på Asgeir ett kort ögonblick innan hon brast ut i skratt.
Aurelia
Hon såg att han var nervös. Hon gjorde honom nervös och insikten fick henne att nästan skratta. Hur kunde någon som han, en storvuxen karl, man i sitt eget hus, smed och krigare vara nervös runt någon som henne?
För han verkade inte nervös på det där misstänksamma viset som så många andra var. Det där sättet folk blev när de kom i kontakt med någon eller något som de inte sett eller förstod sig på. Nej han verkade nervös på ett annat, mer varmt sätt.
Han sträckte på sig och ställde sig med armarna i kors och hon kunde förstå varför han kunde uppfattas som skräckinjagande för vissa med det där enda ögat och bistra uppsynen. Hon skulle ljuga om hon sa att hon själv inte varit lite rädd för honom först men det hade snabbt gått över. Han kunde verka hård och kantig på utsidan men hon hade nog sett hur han oroade sig för sina bröder, tog hand om huset och skänkte gåvor till Gudarna mot deras beskydd för hans syster.
Vid hans ord spred sig den kraftiga rodnaden över hennes kinder upp mot öronen och ner över halsen. Den blålila tonen kunde hon inte dölja och hon log något större och visade de spetsiga tänderna.
* Jag har ingen önskan att flytta härifrån. Du behöver inte oroa dig* svarade hon honom och såg lite blygsamt upp mot honom också. * Och tack…för komplimangen. Men jag vet att jag måste irritera dig och dina bröder också. Med alla mina frågor och min matlagning har ju mycket att önska. * svarade hon med ett skratt och försökte att förtränga hur hon nästan eldad ner hela huset i sitt första försök att laga mat över elden.
Nelia
Hon tittade på kokerskan och hon ville förneka allt kvinnan sa men hon kunde det inte direkt. Hon svalde hårt och skulle säga något då Caspian trots allt gav svar på tal och hon kände en djup rodnad sprida sig över kinderna. Hon undrade om det var magin, hade den på något vis bundit dem samman eller hade det varit ett ödets band?
Hon vände blicken mot kokerskan igen. ” Ja… jag antar att jag är galen” svarade hon bara med ett litet snett leende för hon kunde inte sluta le när hon såg mot Caspian som åt som en utsvulten varg vid hennes sida. Hans ord verkade komma ur sanning. Varför satt han annars här? Hur hade han ens vetat att hon behövt honom? Magi eller inte.. Han var här för henne. Människa och allt. Hon svalde hårt ändå och kände rädslan komma krypande.
Relationer mellan människor och alver var inget som de aldrig hört om. Tvärt om gick där många rykten och det fanns nog med halvblod i staden för att starkt bevisa att sådana relationer kunde ske. Men ömsesidiga sådana? Hon hade aldrig varken hört eller sett någon sådan. Det skulle vara självmord för honom att erkänna en relation till henne, ändå satt han här och gjorde just det. Förvisso bara för en kokerska men det var ändå ett erkännande.
Han verkade dock snart finna rösten igen och hon såg på honom då han talade om att ta henne bort från det här stället. Ta henne med sig?
” Jag vet inte hur… det skulle gå till”. Svarade hon honom och svalde hårt. Hon slog sig ned på bordet intill hans mat och lät benen dingla något medan hon funderade. Hon kunde inte sluta se på Caspian och hon märkte hur han var försvagad, värre än hon sett honom sist. Han såg… nästan döende ut.
” Hur…varför kom du?” frågade hon sedan tyst och sneglade mot kokerskan som diskret försökte att inte tjuvlyssna när det var det enda hon ville göra.
Kokerskan iakttog de två. Det var uppenbart att det fanns något mellan dem. Ett band som var lika onaturligt som att katter och hundar skulle bli kära i varandra. En dödsdömd relation. Ett misstag hon hade hoppats på att slippa se igen. Om Nelia vetat ödet hennes mor verkligen råkat ut för. Äpplet faller inte långt från trädet.
” Det kan man verkligen fråga sig. Och nu står vi här med en större soppa än vi kan mäkta med”. Muttrade hon till Nelias ord. “Garnisonsmästaren … jag vill inte ens tänka på vad ödet kommer att bli om det här kommer ut. Nelia drick ditt te… innan vi får värre följder..”
Hon visade mot en tekanna som stod intill elden. Hon hade inte trott att kvinnan skulle kunna få i sig det själv men var glad att hon slapp tvinga i henne det. Hon såg på Caspian och undrade om mannen förstod vad de talade om. Män verkade ibland blinda till livets början. Och hurdan hans kunskap var om livet kunde bara Athal veta.
Nelia
Hon mötte Caspians blick där han utmattad, försvagad försökte skämta med henne. Självsäker som bara någon som han kunde vara. Hon kände tårarna fortfarande trilla något men inte av smärtan eller sorgen utan snarare av lättnad att han mådde bra och lyckan att han kommit och hon skrattade lågt åt han skämtsamma svar. Hon strök honom över kinden och lutade sin kind mot hans hand något då han försökte stryka bort hennes tårar. Det här var galenskap. Han var människa. Han var palladin. Han var allt hon inte borde beblanda sig med. Allt hon inte borde få och ändå låg hon här på bordet och grät för att han kommit för hennes skull. ” Jag har nog sett värre..” svarade hon med ett litet gråtfyllt skratt. Hon kände efter. Kroppen kändes …bra. Hon kände sig ovanligt stark och faktiskt skulle hon säga att hon mådde bra. Annat än lite trött ungefär som när man kände sig precis nyvaken. Men han såg ut att må allt annat än bra så hon hävde sig upp till sittande och fattade hans ansikte mellan sina händer.
Hans ord fick hennes leende att falna och en rädsla kom inkrypande i bröstet. En isande kyla och hennes händer darrade lite lätt då hon drog tillbaka dem.
Vad skulle hon säga? Han hade ju rätt. Glädjen över att vara vid liv, över att må bra började överskuggas av rädslan och minnet av det hon just gått igenom.
Kokerskan såg mellan dem och tryckte ett stop öl i handen på Caspian. ” Därför ska vi se till att ingen kommer på er här” svarade hon och såg allvarlig ut. Hon vände blicken till Nelia och la handen på hennes axel. “Du vet vad som händer om det kommer ut. Jag är inte säker på att du går att lappa ihop igen”. Hon svalde något och såg sedan på Caspian. “Min herre… Ert intresse för Nelia..Jag vet att det inte är min plats att fråga. Men jag måste. Ni såg hennes skick och jag hoppas ni förstår nog att inte ta illa upp. Men ert intresse för henne… hur djupt går det?” Hon såg allvarligt på Caspian. Det var uppenbart att kokerskan var osäker, rädd till och med för den mäktiga mannen som stormat in i hennes hem. Men samtidigt fanns där en beslutsam blick.
Nelia såg på kokerskan och sedan på Caspian. “Ameilia…” hon höjde handen för att hejda kvinnan. “Sluta, Caspian är inte att klandra. Och frågan är allt för personlig och närgående. Sluta. Ser du inte att han är slutkörd. Han behöver mat och vila inte ett förhör”. Hon gled ner från bordet och med stöd från bordet stod hon på vingliga ben. Hon svalde något och ställde sig mellan kokerskan och Caspian. Precis som han gjort innan för henne och precis som kokerskan gjort för henne. De stirrade på varandra en bra stund. En tyst kamp om viljor.
Kokerskan skakade på huvudet och svor lågt innan hon grävde fram lite bröd, en bit ost och ett äpple och la det på bordet framför Caspian, där Nelia precis legat. ” Så… mat, herrn vilar. Nelia det här är allvar. Du står på benen utan en skråma. Hur ska vi dölja det? Vi har en människa av hög börd som äter vår fattiga mat och en alv som står framför mig som borde vara döende. Nelia…” Kokerskan såg moderligt på kvinnan och med en bestämd blick. ” Nelia..lyssna på mig. Det är ditt liv ni leker med. Jag lovade din mor att ta hand om dig bäst jag kan men det här…” hon gestikulerade mellan dem. ” Du vet att det här aldrig kommer att gå vägen. Är du galen?!”
Aurelia
Hon såg på honom då han kom in och släppte ned vedträna i en enda stor hög igen. Det ekade i stugan och hon hoppade till trots att hon ändå såg det komma. Hon drog lite roat på munnen och skakade på huvudet. Det måste finnas ett bättre sätt att att plocka ihop allting i famnen för att sedan göra en så stor oreda igen för att sedan stapla veden fint.
Hon gick för att tända några ljus för att ge dem lite bättre sken här inne så de kunde se bättre. Även om mörkret också hade sina fördelar och att hon också såg betydligt bättre i mörkret än någon av dem. Hennes ögon var trots allt anpassade till det dunkla ljuset i haven.
Tystnaden låg som en varm filt i rummet och hon stördes inte av den men hon märkte att han skruvade något på sig. De hade dansat runt varandra som småspigg i tången och hon hade på känn att han ville säga henne något men inte riktigt hittade orden. Förut hade hon varit orolig och osäker på att det skulle handla om att de tyckte att det var för besvärligt att ha henne boende hos sig men de senaste dagarna hade hon känt sig mer och mer välkommen av dem alla. Så något sådant kunde det inte vara.
Då han tillslut verkade hitta rösten igen såg hon förvånat på honom. Hon sken upp för att säga något men han hasplade vidare och hon stängde munnen långsamt. Hon kliade sig lite över armen och drog bak en ljus hårlock bakom det ovanligt spetsiga örat.
” En dans? Så…så du menar att du hellre önskar att jag går själv än i ditt sällskap?” frågade hon och kunde inte låta bli att dra lite retsamt på munnen. Kanske hade hon missuppfattat något i översättningen? Eller var han nervös att be henne att gå?
Hon kom långsamt fram till honom och plockade upp ett av alla de nu strösslade vedträna. ” Där jag kommer ifrån, när man får frågan om man vill gå på dans…så brukar det oftast vara menat som någons sällskap”. Hon höll ut vedträt mot honom med ett litet leende, en kanske lätt rodnad spred sig även på hennes kinder men till skillnad från hans vackra rosa nyans var henne nästan något blålila.
Nelia
Kokerskan såg på palladinen som trängde sig förbi henne för att komma åt Nelia. Hon kunde se hans varma blick för henne och hur han så varsamt vände på henne. Kokerskan kunde inte dölja sin förvåning ändå. En människa, en man av hans rang som så uppenbart hade känslor för den stackars alvinnan som låg på hennes bord.
Hon iakttog dem under tystnad en stund, tankarna snurrade, malde på bakom de skarpa ögonen.
Nelia drog efter andan något då hon lades på rygg på de öppna såren hon hade men kokerskan vågade inte gå emellan honom och kvinnan på hennes köksbord.
“Min herre… därifrån ni kommer ifrån.. med all respekt. Det är inte där vi lever. Det är inte där Nelia lever”. Hon lät mjukare i sitt tonläge nu, sorgsen och mer sårbar. Som om hon hållit uppe den hårda fasaden när Félar var här inne.
Hon skulle precis säga något mer då han la sin ena hand över hennes bröstkorg och den andra på hennes mage. Hon kunde känna något, en närvaro i rummet hon inte kunde förklara och förstod vad det var som höll på att ske.
Hon tog ett par steg tillbaka med handen över bröstet i chock och förvåning. Hon visste inte exakt vad det var hon just blev vittne till men hon hade hört historier om magi och mäktiga trollkarlar. Hon stödde sig på en stol när hon trodde att hennes ben skulle ge med sig.
Nelia märkte inte av så mycket till en början men i sitt undermedvetna mörker kunde hon snart se ett varmt sken. Ett pulserande varmt sken i regnbågens alla färger. En värme som sveptes runt henne, inom henne. I takt med att såren läkte kom hennes andning lättare, det plågsamma uttrycket i hennes ansikte mildrades. Det varma sken som omslöt Caspian och henne som kokerskan också kunde se i verkligheten kunde Nelia känna inom sig, sprida sig som en löpeld i själ och hjärta. Hjärtat slog hårdare, kinderna återfick en mer hälsosam rodnad. Magin kallade på henne, som osynliga lianer eller rep slingrade de kring henne igen, kring henne och Caspian och mörkret skingrades sakta till ett dunkelt sken.
Hon kunde höra honom säga hennes namn och hon försökte simma till ytan av sitt medvetande. Hon ville skrika att hon var där, att hon hörde honom. Sakta slog hon upp ögonen, de kändes tunga, örterna och teet kanske fortfarande gjorde henne något sömning?
”Caspian?” frågade hon med en hes röst. Allt skrikande och den långa tystnaden gjorde att den kändes svår att få grepp om. Svår att styra. Hon harklade sig lite samtidigt som hon vände på ansiktet mot honom. ”Caspian..” fick hon ur sig igen lite tydligare och ögonen tårades när hon såg honom på knä intill henne. Hon sträckte ut sin hand och la den över hans kind och log ett varmt leende mot honom. Hon kände en tår rinna över näsryggen och falla men hennes leende växte sig större. ”Du kom..” sa hon som om hon nästan inte trodde på det hon såg.
Kokerskan slog sig ned på en stol i ren chock och hänförd över det hon såg. Över magin, över den varma utväcklingen mellan individerna framför sig. En vänskap, kanske mer… som aldrig borde vara. Som var dömd i deras land. Hon ville inte komma dem emellan för stunden, men hon såg att paladdinen inte verkade må så bra. ” Min herre…” harklade hon sig lite innan hon ställde sig upp för att gå närmare med en stol åt honom. ” Här… låt mig hjälpa..”
Ylva
Hon lyfte blicken till Asgeir då han red in till henne igen och diskret märkte hon hur krigaren hon ridit intill drog sig undan och hon kvävde ett roat litet leende åt det hela.
De rörde sig alla runt prinsarna insåg hon och såg upp på Asgeir igen då han talade till henne. Hon höll den där en stund, kanske en stund för länge innan hon nickade lite med ett litet leende.
” Jag har inte många..min erfarenhet av vänskap är väl något begränsad. Men det gör också att jag vet vilket typ av vän jag -inte- vill vara”. Svarade hon sedan och lät blicken vandra ut över landskapet något.
Vinden drog i dem och vinden dansade över de snöklädda vidderna och plockade upp snön i små virvelvindar.
” Om vi vänder varandra ryggen i misstro innan vi ens hunnit lämna vår egna stadsgräns så har jag inte så stor förhoppning på att få återse den heller.”
Hon lät tankarna vandra något och då och då kunde hon inte låta bli att låta blicken landa på Asgeir där han red intill henne. Hon sneglade något över axeln och såg Eirik slå följe med Villi. Det skulle bli en spännande men lång resa tänkte hon i en skräckblandad förtjusning och drog lite roat på munnen. “Din bror påminner om min äldsta. Han har samma blick, som om världens tunga ansvar ligger på hans axlar. Vänskap är något som inte kommer till sådana så lätt. Jag tog inte illa upp”. Försäkrade hon sedan Asgeir med en liten nick och klappade hästen igen på halsen. Hon tänkte på mötet med hans mor, på ultimatumet för att få tillgång till marken och gården och tanken fick hennes kinder att djupt rodna. Hon kände också en underlig värme och kärlek för deras drottning. Hon var en sann varginna till sina valpar. Hon undrade om hennes egna mor hade varit likadan om hon hade fått leva och kunde också känna en stark avundsjuka till Asgeir och Eirik som hade en sådan fantastisk mor. Och far. Hennes egna far hade också haft sina stunder men om sanningen skulle fram så hade han varit en bättre krigare än far.
“Så….vad exakt är vårt uppdrag?” Frågade hon och lät blicken vandra till hans ansikte igen och la huvudet på sned. Hon visste inga detaljer och det var väl kanske inget hon förväntade sig att få veta heller.
Aurelia
Hon la huvudet lite på sned igen och iakttog honom med de onaturliga ögonen innan hon log ett större leende åt hans något mildare utbrott.
Hon skakade på huvudet och skrattade sedan lågt. ” Nej, jag vet att det inte är mitt fel. Men jag vill inte heller vara till besvär för dig eller dina bröder.” Svarade hon bara och ryckte lite på axlarna. Hon plockade på sig ett par vedträn till.
“Hmmm är det möjligt att ha fler vedträn i famnen måntro? Eller försöker du gömma dig för mig och min fråga? ” retade hon honom vänligt istället där hon gick förbi honom mot huset och vedförvaringen i det stora rummet.
Hon sparkade av snön utanför dörren och strax innanför klev hon ur de varma,, tjocka stövlarna. Hon ville inte dra in snö i huset trots allt. Så lämnade hon av vedträna i den stora förvaringen intill den stora öppna spisen. Elden brann fortfarande stadigt och hon såg mot de orangea, gula och röda lågorna. Det var verkligen inte som någon eld där hemma. Hon älskade elden här den verkade så levande och så varm. Speciellt såhär i mörkret och kylan av det som verkade vara vinter.
Hon såg hur han följde efter henne in och flyttade på sig så han kunde röra sig lättare i utrymmet. Tre stora vuxna karlar i det här huset, hon hade förstått varför det såg så stort ut men ändå när de alla var samlade här inne så verkade utrymmet ändå så litet.
Félar stod kvar vid sidan om dörren när Caspian tog de hastiga kliven fram och föste kokerskan åt sidan. Han gnuggade händerna nervöst mot varandra och Kokerskan gav honom ett mördande ögonkast som han verkade undvika genom att vände blicken mot sina skor istället. Kokerskan vände sedan sin uppmärksamhet och blick mot Caspian. Det var tydligt att hon bland de samlade var en kvinna med auktoritet och hon sträckte snart på sig igen och klev återigen fram mot Nelia i ett försök att ställa sig mellan henne och Caspian. Mannens vrede verkade inte göra henne mindre benägen att skydda den avsvimmade kvinnan men hon höll blicken noggrant vid hans ansikte och iakttog honom med försiktighet. Samma blick som man gav till en orm eller ilsken häst man inte litade på. Hon tog ytterligare ett litet tygstycke ur ett av kärlen där de verkade dra i någon starkt luktande och la den varsamt mot ett av de öppna såren.
” Det här är ingen plats för er min herre. Jag ber om ursäkt att ni behövts se det här.” Hon vände sig sedan till Félar och gav honom ett mordiskt ögonkast igen. “Jag vet inte varför Félar tog hit er”.
Hon såg lite ursäktande ut mot honom och försökte hålla sina händer och blick stadig sedan mot Nelia.
Nelia märkte inte av uppståndelsen i det lilla slitna skjulet. När kokerskan såg över delar av de mer allvarsamma skadorna så ryckte det lite lätt i kroppen men henne ögon verkade fortfarande slutna och hennes andning var fortfarande jämn.
Félar verkade ha återfått något av sitt mod och såg ursäktande på kokerskan. ” Garnisonsmästaren” svarade han och tog ett par kliv fram. Han och kokerskan verkade utbyta en hel konversation i bara några blickar innan han vände sig mot Caspian. ” Han frågade efter Nelia igår kväll. Vi räknas alltid in och när hon inte återvänt under natten så lät han soldaterna vänta på henne vid hennes återkomst.” Han svalde något och vände bort blicken från den sargade kvinnan på bordet. Han var uppenbart blek av åsynen. “Hon bröt mot reglerna och missade sitt arbete. Garnisonsmästaren… låt oss säga att han använder vissa avskräckande metoder att få fram sina poänger…”
” Félar det räcker!” avbröt kokerskan och visade honom dörren. “Du har gjort nog här!” och med det giftiga tonläget som kokerskan gav nickade han bara kort och slank ut genom dörren.
Kokerskan såg på Caspian, synade honom uppifrån och ner. Hon hade direkt fått intrycket av att mannen inte ville dem något ont. Inte så som hon sett hans förfärade min när han föste sig fram till Nelia.
” Hon visste att hon måste vara tillbaka innan gryningen. Visste vad han var kapabel till, visste vad han gjort.. Dumma tös.”
Även om rösten var något hård så gav hon Nelia en öm och medlidsam blick där hon fortsatte att se till de öppna, ilskna såren.
“Jag hörde att hon visat en ärad gäst, en palladdin vägen genom staden igår kväll.” Hon gav Caspian en menande blick som att hon ville få det bekräftat att det var han. “Att hon valts över Garnisonsmästarens förslag och favorit. Det skulle inte förvåna mig om han valde att ta ut sin ilska över henne bara för att han kunde..” muttrade hon och svor en låg ilsken ed. “Men hon bröt också mot reglerna och han var i sin rätt att utöva en bestraffning…” sa hon sedan med en ihålig röst. En röst som återspeglade den hopplöshet de nog alla kände här.
Félar stod bra två steg ifrån mannen och han gned sina händer mot varandra som för att finna värme i dem. Eller så var det bara hans nervösa drag. Han höll huvudet lågt och även om han var längre än människan framför sig så verkade han ändå försöka göra sig så liten som möjligt. Han nickade då han hörde svaret från Caspian och verkade flacka något med blicken.
“Jag förstår. Jag…” Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta och vinkade åt honom med en diskret gest då en grupp soldater verkade komma ut från sina sovsalar. Han styrde stegen över den stora öppna ytan mot de mer mörka delarna än intill de många byggnaderna, stallarna och kvarteren där de som arbetade i Garnisonen höll till.
” Hon vilar. ” svarade han och försökte undvika mannens blick där han gick ett halvt steg framför honom. Han tvekade något och lät blicken ständigt vandra över skuggorna. ” Herrn gör bäst att inte fråga för mycket. Att inte reta upp Garnisonsmästaren. ” svarade han och vek av mellan två hus. ” Nelia…” hans röst dog bort något och han svalde något. ” Kom. Det är bättre att jag visar er. Men var tyst och försök att smälta in. ” han gav honom en skeptisk blick. Som om han inte ens trodde att det var möjligt. Hur kunde det med mannens raka hållning och rena kläder? Han tog en risk med att ta mannen till Nelia. Visa vad Garnisonsmästaren var stånd till men kanske var han trött på att känna sig maktlös? Trött på att stå vid sidan och se vad människorna gjorde med dem som praktiskt taget var i slaveri i det stora maskineriet som var landets armé.
Félar tog de mindre trafikerade vägarna och höll sig till de mörka vrår som fanns. I Garnisonens utkant fanns där byggnader för de som arbetade utan att vara varken soldater eller rekryter. Även här fanns det en ordning att hålla sig till och alvernas boningar var i de enklaste skick. Träskjul egentligen och Garnisonsmästaren och de högre rankande officerana även soldaterna satte aldrig sin fot här. Han kunde se två män stå utanför kokerskans hem. De stelnade till när de såg honom komma med Caspian i släptåg och verkade vela om att stå kvar eller fly. Han lyfte bara handen i hälsning och de steg åt sidan och släppte in dem.
Skjulet var större än många och här var en naturlig samlingsplats för dem med ett stort stadigt bord i ena änden, några hyllor med olika kärl, ett par stolar. En liten sliten öppen spis och en säng i ett hörn. Kokerskan snodde runt i förvåning när de klev in och spärrade upp sina ögon när hon såg Caspian. Hon stod som stelfrusen och dolde Nelia som låg avsvimmad på mage på bordet. Det var uppenbart att hon varit i full färd med att se över och lägga om de öppna såren på hennes rygg. Kokerskan var längre än en normal kvinna men hon verkade inte ha alvernas spetsiga öron men i det dunkla ljuset var det inte helt lätt att avgöra om hon var alv eller ej. ” Félar?! Vad…vad tar du dig till?. Min herre…det här är …jag menar.. Här är ingen plats för..” det var uppenbart att hon inte visste hur hon skulle kasta ut mannen utan att få ilskan över sig.
Garnisonsmästaren stormade iväg utan ett ord till och Félar såg efter mannen och sedan på palladinen. Han bugade sig djupt för mannen då han inte bara var den av högst rang här i Garnisonen för stunden men också för både vördnad och tacksamhet och sin egen personliga åsikt att mannen gjort dem alla en stor tjänst att sätta sig upp mot Garnisonsmästaren.
“Jag ber om ursäkt herrn. Får jag föreslå att vi lämnar soldaterna till sitt så ska jag hjälpa er med vad ni än önskar”
Han nickade något och gav Caspian en så menande blick han vågade i fråga om soldaterna och deras stora öron. Då Caspian verkade överens med honom om att röra på sig från platsen så visade han med armen mot vart de skulle gå. Inte förrän han var säker på att soldaterna var utom hörhåll fortsatte han. ” Garnisonsmästaren menade det han sa när han förklarade att Nelia inte är i stånd att vara er guide. Får jag fråga varför en man som er själv har så stort intresse i henne? Många kan visa er staden herrn”.
Félar var något osäker på vart frågan kom ifrån och varför han ens fått infallet att lägga sig i? Alla alver visste att det var bättre att aldrig lägga sig i något. Hålla huvudet lågt, arbeta på, aldrig ifrågasätta och aldrig ta sig friheter. Ändå hade han gått emot just allt det och nu gick han här med en människa i släptåg som lika väl kunde vara ondsintare än Garnisonsmästaren själv. Men Nelia hade i sin yra frågat efter honom. Caspian,..hjälp Caspian. Han var säker på att han hört orden. Eller var det ett rop på hjälp från Caspian. Vid gudarna varför i hela friden hade han lagt sig i?!
Han visste varför.. men han förbannade sig själv och sitt svaga hjärta.