Dastan stod tyst medan Sera talade. Han avbröt henne inte, lät varje ord falla över kartan framför dem som ännu en pjäs i det spel de snart skulle tvingas spela med människoliv som insats. Hans ansikte var annorlunda jämfört med kvällen innan. Det var samlat. Den varma lättsamhet som funnits kvällen innan hade lämnat plats åt den gamle general…[Read more]

Dastan lade genast märke till hur drottningens uttryck förändrades. Han log ursäktande och skakade långsamt på huvudet. “Nej, min drottning… det är jag som ska be om ursäkt.” Han gjorde en liten avvärjande gest med handen. “Det var inte min mening att göra er obekväm. Ni ställde en oskyldig fråga, och jag råkade ge ett betydligt tyngre svar ä…[Read more]

Natten gav slutligen vika.

Först märktes det bara i himlen. Stjärnorna bleknade en efter en och den djupblå himlen över öknen började sakta övergå i kalla nyanser av grått och violett. Långt bort, där sanddynerna mötte horisonten, bröt en tunn gyllene linje mörkret. Kylan låg fortfarande kvar över lägret. Små eldar glödde mellan tälten, och…[Read more]

Dastan hade knappt hunnit sjunka tillbaka i sina egna funderingar förrän Akilas harkling drog honom tillbaka till nuet. Han höjde blicken mot henne. När hon åter räckte fram vinflaskan tvekade han först, innan ett uppgivet, roat leende drog över läpparna. “Nå väl, om det är min drottnings önskan.” Orden följdes av ett lågmält skratt. Den här…[Read more]

Dastan tog varsamt emot pergamentet och lät blicken vandra över de slitna raderna. Han läste långsamt, en gång, sedan ännu en gång, innan han till slut räckte tillbaka det till sin drottning. “Hm..” Han valde sina ord med omsorg. “Att skriva direkt till Iselems drottning när utgången av ett krig ännu är oviss… det kräver antingen desperation…[Read more]

Knuffen mot axeln fick Dastan att dra lite generat på mungipan. “Det gläder mig att höra, min drottning.” Han skrattade lågt och skakade på huvudet. “Jag tror ändå att ni just lyckades ta tio år av mitt liv.” Den sista rodnaden över kinderna började sakta lägga sig. Hennes sätt att avdramatisera situationen gjorde sitt. Det var en sida av Akila so…[Read more]

Akilas ord träffade honom betydligt hårdare än den näve sand hon kastat bara några ögonblick tidigare. Dastan blinkade till. “…Jag…” Han hann inte längre innan orden fastnade någonstans mellan hals och tanke. En torr harkling lämnade honom medan blicken, för första gången sedan han klivit in i salen, sökte sig någon annanstans än mot drottn…[Read more]

“Du har rätt,” sade han lågt. “Hon var en storslagen kvinna.” Han sneglade mot Sera med ett litet leende.

När Meren tackade honom vände han sig mot henne och böjde huvudet lätt och placerade högerhanden mot sitt bröst. Hennes ord verkade göra honom en aning obekväm, inte för att han ångrade vad han berättat, utan för att han sällan lät andra komm…[Read more]

Den lilla skvätten sand träffade hans stövlar och Dastan sänkte blicken mot dem med ett uttryck av spelad förvåning. Sedan såg han tillbaka på drottningen och skakade långsamt på huvudet. “Ett angrepp mot rikets general.” Han lade en hand mot bröstet. “Jag är osäker på om lagen ens omfattar sådant.” Ett stilla leende vilade kvar innan han forts…[Read more]

Dastan stod kvar ett ögonblick vid dörren. Den svala luften i salen var en välkommen kontrast till den brännande eftermiddagen utanför. Han förde en hand över sin renrakade hjässa av gammal vana innan han bugade djupt. “Min drottning.”

När han reste sig igen fanns ett svagt, nästan ursäktande leende i mungipan. “Jag försäkrar att min blick inte v…[Read more]

Dastan satt tyst en lång stund efter att Meren talat, med blicken på henne, som om han försökte se kvinnan bakom titeln snarare än ledaren framför honom. Till slut nickade han långsamt. “Jag tror…” sade han lågmält. “…att det krävs mer mod att göra det du gjort än att vinna ett dussin slag.”

Hans blick gled ut över öknen. “Att leda soldater…[Read more]

“Tja, vi må vara unga jämfört med erat folk.” skrockade Dastan harmlöst över Merens kommentar och förde upp en strimma hår bakom örat, som hade fallit ner framför hans ansikte. Han placerade sedan sin handflata prydd av valkar från årtal av strider över sitt bröst och nickade tacksamt. “Dina ord hedrar oss, Meren.”

Dastan lät ett mjukt leende…[Read more]

Dastan skrockade något roat över Seras kommentar och log mot henne strax innan hans leende avtog och hans blick åter föll mot halsbandet som vilade mot svärdet. Kort därpå hördes den Alviska befälhavarens röst. “Befälhavare Meren.” Sade han något bekräftande när han hörde hennes röst.

Dastan hade suttit stilla medan Meren talade. Inte orörlig so…[Read more]

Dastan reagerade omedelbart på ljudet. Ett snabbt skrap mot sten, följt av ett dämpat klirr. Hans kropp spände sig instinktivt — handen gled mot kniven som satt tätt fäst mot hans höft, och blicken svepte över mörkret nedanför kullen. Sanden, elden långt borta i lägret, skuggorna. Allt stilla. Förutom det där lilla… andetaget. Han satt kvar på…[Read more]

Dastan drog in ett djupt andetag och lät blicken vila på Sera en stund innan han nickade, beslutsamheten redan återvänd i hans hållning. “Jag behöver tala med Rakhim och de övriga befälhavarna,” sade han till slut, rösten låg men stadig. “De måste förstå vad som väntar och vara redo att agera utan tvekan. Innan gryning kommer de i sin tur se til…[Read more]

Dastan drog lite på munnen åt hennes utbrott, som om han försökte dölja ett skratt men inte riktigt lyckades. “Stövelmaskar, hm? Det var nytt.” sade han lågt och skakade på huvudet. “Jag trodde det var därför du hade en general?” Fortsatte han med en något retsam ton och ryckte skämtsamt på axlarna.

Han rätade på rygg med händerna korsade framf…[Read more]

Dastan skrockade kort åt hennes kommentar. “Allt jag hör är ursäkter,” svarade han lätt med ett snett leende. Sedan nickade han långsamt medan hon talade, som om han fäste varje ord på ett osynligt ark för framtida bruk. Ett dämpat, uppskattande ljud lämnade hans bröst — inte riktigt ett skratt, mer ett tecken på att han gillade hur hon tänkte.

“…[Read more]

Dastan nickade belåtet. Han höjde sitt hand och knackade lätt på Seras panna med sitt pekfinger. “Mycket bra, Sera.” Svarade han kort, vilket bekräftade att han var tillfreds med hennes svar. “Att se möjligheten i att kombinera. Att förstå att ett slag kräver tålamod, timing… och lite fantasi.” Fortsatte han med en svagt leende.

Da…[Read more]

Dastan lät ett djupt andetag passera medan han betraktade henne. Hans blick var stadig, men inte hård. Mer nyfiken, som en lärare som väntade på ett svar han redan visste kunde överraska honom. “Det beror på hur man ser det och vem man frågar.” sade han lugnt. “Och du behöver inte vara det för att tänka som en. Det handlar inte om att bära en kron…[Read more]

Dastan stod tyst ett ögonblick, medan hennes ord sjönk in. Vinden hade mojnat, men det låg fortfarande ett fint dis av sand i luften, som om öknen själv höll andan tillsammans med dem. Han tog emot brevet ur hennes hand igen och såg på det som om han kunde tvinga det att tala. “För bra…” upprepade han lågt, som om smaken av orden var bitter. “…[Read more]