Ranghildr. Rösten var bekant, men det kändes nästan som i en dröm. Det var allt för länge sedan rösten till hennes närmsta vän hade fyllt hennes öron. För ett ögonblick vandrade minnena tillbaka till barndomen när de talade om äventyr, ära och framtiden. Fast vem skulle kunna förbereda dem till detta mötet?

De isblåa ögonen vandrade mot Freggi…[Read more]

“Få information och förhoppningsvis sticka mitt spjut i honom.” sa hon och det fanns ett mörker där i Ranghildrs ögon. Både sorg och ilska för att han förmodligen hade sänt hennes yngsta son till Hel. Harfn skulle själv inte få njuta av Odens eller Frejas salar. Nej, hon skulle nog se till att Hels klor höll honom på plats.

Ett snett leende, ett…[Read more]

“Måste det ena, utesluta det andra?” frågade hon, med ett liknande leende som Maeve hade. Ett som inte nådde till ögonen, men det såg inte allt för påklistrat ut åtminstone. Fast sedan kunde hon inte rå för att skrocka lite för sig själv för att sedan humma till.

“Vet du? Jag tror bestämt att dina kvicka svar är något du ärvt från far din. Li…[Read more]

Ranghildr la en hand på kinden där som Asgeir hade kysst henne som hastigt och skrockade lite över hans ord. Hon lät blicken lite disträ följa Maeve när hon så ilsket marscherade ut. Ett senare tillfälle skulle hon nog få tag på henne. Men inte nu. Nu var hon tvungen att vara kvar i den här festen som hennes make så storslaget lovat.

Lite…[Read more]

“Audgisil?” frågade hon lite retsamt, hon visste förstås redan att de var alldelles för lika i vissa saker. Ibland önskade Ranghildr att Maeve hade fått mer av sin make. Trots allt var det inte alltid lätt att vara lika tempramentsfull som henne.

Åt hennes ord om världen nickade hon lätt samtidigt som hon strök hennes hår. Det var förstås en…[Read more]

Som svar på hennes spelade upprördhet kunde Ranghildr inte rå för att ge henne ännu ett skratt för att klappa henne på axeln för att avsluta en till fläta och sedan vände hon Maeves ansikte och höll i hennes haka för att inspektera ansiktet med ett snett leende.

“Några nog, men det är väl bara vishet som syns?” frågade Ranghildr och gjorde en g…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Ett litet tag verkade det som om Ranghildr ångrade att hon hade sagt något. Hon stod kvar i korridoren och såg på hur facklan flickrade till då och då innan hon drog ett djupt andetag och steg in i rummet. Distinkt gick dörren igen för att lämna en tystnad i rummet.

“Jag föreställer mig döden så mycket att det känns mer som ett minne. När ko…[Read more]

“Omöjligt! Då skulle jag ju sagt att du växt!” utbrast Ranghildr med ett litet leende och ruskade om Maeve. Det var inte tanken att vara hårdhänt, men Ranghildr hade aldrig varit sådär fin i kanterna för att vara allt för mild. Fast det skadade förstås inte Maeve.

Orden kunde dock inte hindra henne från att ge ifrån sig ett bubblande skratt och h…[Read more]

Ranghildr nickade lite till hennes ord, även om hon inte riktigt tycktes lyssna på dem när blicken var disträ och verkade fastna på fönstret. En lång stund var hon tyst för att fortsätta fläta med ett svagt leende på läpparna. Mest av vana att försöka muntra upp sina barn.

“Tiden kommer när den kommer.” hummade hon, mest för sig själv som om de…[Read more]

Ett litet leende växte på Ranghildrs läppar och hon följde efter Maeve till sängen för att sätta sig på kanten bredvid sin dotter för att börja fläta fler mindre flätor som Maeve hade bett om. Hon humade lite lätt medan hon flätade.

“Harfn kommer skrika i hallar till Hel när jag är klar med honom.” sa Ranghildr, säker på sin sak. Hur många gå…[Read more]

“Sluta ljuga tösen min, jag känner dig allt för väl” sa hon tyst och såg lite oroligt på henne för att skaka på huvudet åt det hela. Förhoppningsvis hade hon rätt och hon klappade henne lätt på axeln för att nicka mot en spegel där i rummet.

“Vad tycker du? Vill du ha lite fler flätor?” frågade hon lite eftertänksamt samtidigt som hon ordnade u…[Read more]

“Inte vad jag vet, men vem vet? Kanske jag är ett spöke?” frågade hon och höll upp sina händer lite skrämmande för att sedan skrocka till och skaka på huvudet. Förstås hade hon blivit orolig när hon hade fått sändebudet. Så pass illa att Audgisil fick hålla fast henne så att hon inte reste för att hämta hem Maeve.

Försiktigt strök hon en hand…[Read more]

“Åh, tre små tottar tog över min tid och tankar då. Och gör fortfarande” sa hon lite retsamt och rufsade om Maeves hår med en blinkning för att sedan borsta bort lite damm som hon inbillade sig hade dykt upp på henne.

Sedan ryckte hon lite lätt på axlarna, som om det hela inte var något mer med det. Fast det var något i hennes blick som sa att…[Read more]

Den smalnade blicken fick Ranghildr att höja ena ögonbrynet lite grann för att sedan stryka Maeves hår milt. Nästan som om hon lugnade en hund, snarare än en dotter.

“Ranheim, ja. Se så, se inte på mig med den blicken.” sa hon med ett litet leende och klappade sin dotter på axeln för att knyta ett band på slutet av hennes hår för att avsluta flät…[Read more]

Lite lätt nickade hon åt Asgeirs antygande. Det fanns en sanning där som han sa och hon skakade nätt på huvudet åt det hela.

“Livet har en tendens att ge både goda och dåliga minnen. Till oss alla, Asgeir. Det förändrar inte vem vi är. Tvärtom, det är det som gör oss till den vi är.” sa hon, simpelt. Som om det inte var något annat i världen…[Read more]

Ranghildr log lite för sig själv när hon hörde hennes ord, hon visste nog vad dottern tänkte på. Att hon minsann skulle dö i strid, en känsla och tanke hon själv var bekant med.

“Det blir ensamt efter ett tag, ditt tankesätt. Tro mig, jag vet.” sa hon med ett snett leende och drog lite hårdare till om hennes hår så att flätan skulle bli smalare o…[Read more]

Det kändes skönt att slippa tänka på allt mörkt som hade skett under de två långa åren och enbart sitta där med Maeve framför sig. Som på gamla dagar, hon strök en hand igenom hennes hår igen, denna gång verkade den inte fastna i någon av hennes gamla fågelbon och hon började fläta.

“Med alla de fågelbon du hade i håret skulle du kunna starta en…[Read more]

Ett ögonblick verkade hon nöjd, som om hon kunde godta hans löfte sedan skakade hon på huvudet åt det hela för att sedan korsa sina armar lite bestämt och ilsket.

“Jag frågade inte dig om det som rådgivare, Yazefin” sa hon och höjde ögonbrynet för att se på honom med en blick som sa att hon inte riktigt litade på mannen framför sig. Hon sucka…[Read more]

“Ge mig ditt fulla namn, och svär vid det.” sa hon allvarligt. För trots allt hade hon hört att det var mäktiga. Något som hon kunde använda som försvar att han skulle hålla tyst om det hela.

“För jag är inte dum nog att tro att du kommer hålla tyst, utan att jag har en hake på dig.” sa hon och det fanns enbart en allvarlig blick. En som visade…[Read more]