Den förnärmade blicken valde inte Ziyaté att lägga märke till, eller åtminstone att inte bry sig om. Etikett, något som var annorlunda varthän hon vände sig i världen och hon kunde reglerna väl. Det var bara på senare tid hon valt att bryta dem, om det var möjligt. Trots allt var det mer bekvämt att sträcka ut sina ben och vila dem efter färden ä…[Read more]

Ranghildr hade hela tiden stått bredvid Audgisil. Ett krampaktigt tag om hans hand samtidigt som blicken vandrade mot dörren lite nervöst. Om någon skulle sätta foten innanför dörrkarmen skulle hon utan tveka ge dem en rak höger. Inte för att någon skulle stiga in oinbjuden någonsin annars. Men vem vet? Kanske det var en outtalad önskan att…[Read more]

Sättet han sa “mitt” på förvirrade henne. Det var ett torn, som var hans, men ändå inte hans? Hon rynkade sina ögonbryn ännu mer och det var nästan på gränsen att de nuddade varandra över hennes spetsiga näsa. Sedan slog hon lätt på bordet. Exalterat igen. Ja! Hon hade väl hört någon legend?

“En av världspelarna?” föreslog hon till slut när hon…[Read more]

Höet flög omkring och ett strå fick nästan Vinga till att nysa till. Hon rynkade på näsan med öppen mun medan hon försökte få bort kliandet. Hon ryckte ett av sina hårstrån för att föra in den i ben nålen. Ett litet skrockande och brett flin syntes i ansiktet när han svarade henne med sarkasm och hon höll ihop såret medan hon stack in nålen oc…[Read more]

Lite förvånad över hur obekväm han var över hennes skiftande rynkade hon på ögonbrynen innan hon förstod. Ah. Det var snarare en rädsla för hennes nakenhet än hennes kvinnliga skepnad. Hon såg hans fundersamma blick åt alkoholen. Flaskan var liten för Luka i den skepnaden men hon skrockade till lite och lade sina läppar kring flaskan för at…[Read more]

Det torra skrattet förvirrade henne. Inte mer än vad han talade om sedan. Ett torn? Vad var det för torn? Hon hade i för sig hört om torn i sig, långa byggnader som människor använde till strid eller att fängsla saker i… prinsessor till exempel. Men mannen framför honom kunde inte vara en prinsessa? Hon synade honom uppifrån och ner med en fun…[Read more]

Det var rätt beslut. Det var rätt. Det var rätt beslut. Ranghildr kunde inte tvivla nu, det var redan gjort. Inget i det skulle ändras. Gerda hade trots allt redan sagt att Maeve var ämnad till mer än Draumrheim. Om det stillade hennes oro, eller skapade mer, var hon inte säker på. Tänk om det bådade värre situationer?

När Gerda bad hennes dott…[Read more]

Tanken att denne Luka försökt att passa in i en värld av människorna, fick henne att le lite. Hur skulle han kunna göra det? Trots allt måste det vara svårt med de benen. Fast å andra sidan var det sorgligt att människorna tänkte att de var deras värld. Efter en lång resa genom Talanrien insåg Vinga att så inte var fallet. Själviska människor. Tan…[Read more]

Eldstadens värme brände i Ranghildrs kinder och näsa. Hon var fortfarande spänd över Maeves hälsa, men när hon såg att hon fortfarande var vid liv lugnades hennes hjärta något. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Till och med Gerda hade sagt att hon var utvald av Oden, innan hon ens hade uttalat sin oro. Hon hade inte ens berättat vad som had…[Read more]

Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn?…[Read more]

En distinkt smäll ekade genom salen när de tunga trädörrarna slogs igen och i salen verkade det inte vara någon mer än de två. Inte långt därefter trängde sig en mörk rök in genom dörrkarmen och gav rummet en obehaglig kyla som fick de flesta att rysa till. Från röken reste sig en stor mörk skepnad, det var som om kroppen i sig var byggd av svart…[Read more]

Det var sällan, om ens aldrig, som Ranghildr bad någon om något men idag lade hon sin stolthet åt sidan och en lättnads suck lämnade hennes läppar – som darrade något av kölden – när hon lovade att följa med henne hem. Vanligtvis var hon inte heller en känslosam människa men hon lade sina armar omkring Gerda i en hastig kram, som för att visa sin…[Read more]

Nästan besviket lät hon sina händer omfamna muggen som Gerda hade hållit fram till henne. Den nästan brände hennes fingrar som var så stela av frosten och kylen. Försiktigt blåste hon på drycken för att kyla den något. Fast det verkade inte hjälpa någonting när hon sippade på den och brände läpparna och strupen. Det gav henne lite värme och lu…[Read more]

Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan fr…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Orden som lämnade Audgisil varsvåra att ta in. Bärsärk? Det hade enbart varit som en berättelse för henne, något som hon och hennes make hade talat om när hon blivit gravid. Inte hade hon tänkt att det faktiskt skulle bli sanning. Sanningen var mer mörk än vad Audgisil hade målat upp för henne. Även fast hon förstod äran, kunde hon inget än annat…[Read more]

En gång var vi inte odjur. Åtminstone inte hennes förfäder. Hon kunde förstå att han kände sig obekväm, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka sig av känslan att det var något märkligt med deras möte. Något som om inte kunde sätta fingret på. Något hon inte tyckte om. Alls. En suck lämnade hennes läppar och hon lämnade det dystra ämnet om dr…[Read more]

Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen som fortfarande var tom. Eller så tom som den var när man var drottni…[Read more]

Maeves bedjande var som en hand kramade om hennes hjärta, eller som en kalldusch. Det var svårt att helt sätta ord på det. Det var få ord, en bedjande om hjälp men inte något i klartext. Hon slutade stryka hennes hår och kunde se en glimt av de mörka ögonen. Lite förvånad greppade hon tag i Audgisils tunika. Diskret så att inte Maeve skulle se he…[Read more]

Orden fick henne att ge till ett skratt, som lät mer som ett kraxande från en död fågel än ett ljud som innebar glädje. De röda ögonen var svåra att tyda om hon fann orden roande, eller dåraktiga. Eller behövde det ena utesluta det andra? Blicken fanns kvar vid högalvens ögon, som en lek mellan två rovdjur. Utan att ta bort blicken, och röra en m…[Read more]