”Oroa dig inte, sparven, vi alla har våra sätt att lugna oss.” svarade Vésiva med ett svagt leende samtidigt som hon följde honom med blicken där han vandrade framåt. Det var som om hon inte såg röran framför sig. Snarare hade hon en tendens att skapa kaos var hon än rörde sig, åtminstone när det kom till papper och annat sådant arbete. Hon skåda…[Read more]

Egentligen trodde väl inte Vésiva att mannen skulle neka henne. Men skadade det att vara artig? Hennes breda leende fanns kvar och hon nickade tacksamt medan hon slog sig ner. En enkel gest åt värden att ge henne något att äta. Det såg värmande ut och kanske behövde hon det? Vattnet hade gjort henne kallare än vad hon hade velat erkänna.…[Read more]

För ett tag var hon tillbaka till minnena av Izotar. Hans små fötter mot de mörka stenarna, den lilla handen krig hennes finger och leendet som sken som stjärnorna. Mörkeralvens ögon smalnade och hon spände sin käke. Hennes mun kändes plötsligt torr. Greppet om bägarens fot blev hårdare och hennes knogar vitnade något i ilskan som tändes. Hon d…[Read more]

Ett litet förstrött leende fanns på Ziyatés läppar när Isra gav henne ett besvarande leende. Befria henne från Lloth genom död? Det var något bittert… surt och absurt över hela situationen. Varför skulle Lloth ha lämnat henne så enkelt ifred? Något sa henne att det inte var Isras lilla demon vän. För även om det var en demon. Var det inte hen…[Read more]

Det var knappt att hon hunnit stänga ögonen och somnat förrän hans höga väsande störde Vinga. Hon höll sina ögon stängda, kanske det var en inbillning? Det skulle inte vara förstå gången. Irriterat muttrade hon några svordomar. Säker på att hon i vart fall inte kunde få någon sömn. För redan nu började tankarna att löpa amok. Tänk om främlinge…[Read more]

Medan Izotar och Isra talade hade Ziyaté tagit en klunk av vinet som hade blivit påfyllt. Hon tyckte om hur det fyllde hennes strupe och det smakade gott. Hon fuktade sina läppar med sin tungspets innan hon svarade.

”Blodsband finns där, även om en av parterna väljer att förneka det.” påpekade hon och såg ner i vinet. Det fanns något lugnan…[Read more]

Enbart för att hon var medveten om hur lite han tyckte om hennes kramar, fortsatte hon att hålla om honom. Nästan lite hårdare, sedan lät hon sig knuffas undan. Ett tag gjorde hans ord henne lite… skamsen tills hon hörde hans kommentar. Ett varmt skratt kom från hennes läppar. För ett tag trodde hon att han hade vart allvarlig. Lite hårt klapp…[Read more]

Tack och lov för att det fanns små människofolk som kunde ta hand om hästen. Eller kanske snarar ung vore det rätta ordet… Fast de var ju små med? Hästen var alldeles för envis för hennes smak och den talade ju inget av språken som hon förstod. Tacksamt hade hon gett pojken en liten extra slant, innan hon steg in på värdshuset.

Ett tag stod hon…[Read more]

Precis som Izotar stod Ziyaté tyst medan tjänaren plockade bort glassplittret, hon såg Izotar bedjande blick. En liten glimt – kanske hoppfullt – tändes i hennes ögon. Hennes mungipor drogs uppåt i ett svagt leende, det kändes genuint och kanske fanns det en förhoppning att det kunde reparera sina band. Fast… Innerst inne var hon medveten om a…[Read more]

Pling. Klockan på dörren varnade Vésiva att någon var på väg in. Säkert till henne. Hastigt skruvade hon korken till pluntan och stoppade ner den innanför fickan på den dubbelknäppta västen hon hade. Rösten fick henne att le och hoppa upp ur sin stol. I vanliga fall hade hon inte gjort sig mödan att röra sig upp, men åt Atlen fanns det alltid ene…[Read more]

Orden som föll ur Izotars mun fick Ziyaté att spänna sina fingrar hårdare kring foten till glaset. Lloth ett hårdare grepp om henne? Inte känna något? Djupt inne fanns det en del som önskade att det var så lätt. Att kunna återgå till att inte behöva känna något. Allt för vanligt att såras. Utan att märka det lyckades hon knäcka glasens fot i två…[Read more]

Vinga kunde se hur främlingen hade lagt sig på marken. Fast det verkade inte allt för bekvämt. Hon stampade lite med sin fot mot den hårda jordytan. Sannerligen kändes det inte bekvämt. Fast det var väl inte hennes problem. Ett svagt nöjt leende på läpparna gosade hon in sig ännu mer bland halmen, även om det kliade lite. Åtminstone var det mer m…[Read more]

Plötsligt blev hon väldigt medveten om de få svarta slingorna som föll över hennes ansikte och hon plockade bort dem. Såg hennes hår rörigt ut? Varför brydde hon sig om det nu? Hon kunde inte rå för att skratta, fast i en hastig utandning och hon kastade en blick ner på sin klänning. Den var lite mer smutsig och tilltufsad än vad hon hade velat i…[Read more]

Om det hade dröjt en sekund längre hade hon stängt igen dörren, lika hastigt som hon hade kommit dit men hon hann inte greppa tag om sin kappa innan mannen tog den ifrån henne. Lite försiktigt lät hon sin kalla hand greppa tag om hans arm. Lät honom leda henne, men bara för denna gång.  Hennes hår var fortfarande lite blött från snön som yrde…[Read more]

Det var inte som om Ziyaté inte hade förväntat sig sin sons utspel på det sättet. Ibland var det som en liten jycke som skällde, enbart för skällandes skull. De hade gått igenom det hela, ett flertals gånger förut. Det enda som var annorlunda var Isras närvaro och hennes sätt att tala. Även om det fanns en poäng, ville inte Ziyaté erkänna detta.…[Read more]

Om hon inte hade sett att Izotar inte hade några vapen på sig, hade hon lagt handen på en av de många knivarna som hon bar men istället höjde hon på ena ögonbrynet åt sin son svar. Det irriterade henne, mer än hon ville erkänna. Om inte Lloth hade… Svaga män. Alltid någon ursäkt på vems fel det var. Även fast Izotar hade mer än de flesta ynkrygga…[Read more]

Där var det igen, fröken. Det fick henne att grimasera lite, hon var inte ungdomlig nog att vara det. Fast om man jämförde med denne man, kanske det fick gå. Hon nickade enbart lite artigt åt honom. Katten var betydligt enklare att uttala. Ack! Landfolk och deras besvärliga namn. Dessutom hade de allt för vanligtvis mer än ett namn, vad skulle d…[Read more]

Min svaghet är Izotar. Det var ett av de få minnena med Isra som hade etsat sig fast vid Ziyatés minne. Första gången de talades vid, stoltheten för det som var hennes barnbarn… Det var sällan hon skulle erkänna sina svagheter för någon… Men i det momentet hade hon intalat sig själv att det var enbart för att det skulle ses som en styrka hos Isra…[Read more]