“Mitt sigill?” fnös Kyr’ah som om hon inte riktigt förstod vad hon talade om, och gav fan i det som sades innan. Att ens kommentera det vore som att erkänna det som hon sa – och det om något var inte korrekt. Att få henne så nära fortfarande var henne verkligen inte i smaken heller.
“Och har du hört om arbågsutrymme?” fortsatte hon i samma fnysande ton samtidigt som hon försökte att få bort den klängande Meoa.
Något förvånat höjde Vecah på ögonbrynet. Så det fanns en plan. Nog för att Moleg hade sagt det från början både i brev och när de kom in. Men ändå brukar inte planen vara så detaljrik. En positiv överraskning, helt klart. Blicken vandrade ner mot kartan igen och hon hummade något jakande över det som sades. Hon var inte en person som brukade säga så mycket mer än nödvändigt.
“Korptornet är känt för sina rövare. Ledd av rövarhövdingen Villemo. En blandning av banditer. Dvärgar, alver, människor… Till och med någon ork eller två om jag inte missminner mig.” tänkte hon högt. För att kasta en blick mot sin bror. Förstås fanns det alltid en risk att de inte skulle få något sedan, efter att de tagit över tornet.
“Fröken?! Rädd?!” utbrast hon, som om hon inte riktigt visste vilket av det som förolämpade henne mest. Ögonen smalnade fortfarande, men minen blev något förvånad när tungan drog över hennes läppar. Inte för att hon var okysst. Nej nej, långt ifrån. Åtminstone om någon frågade henne. Sanningen var väl bara det man själv kom ihåg och intalade sig själv?
Ett tag stod hon tyst. Stirrandes på meoin framför henne. Förbryllad, förvånad och något… äcklad var väl fel ord, men något åt det hållet. Ilsket släppt hon katten, för att sedan vända sig om.
“Vad fan snackar du om för jobb?”
“Mer arbete? Bara för du är ett klumparsle ska inte jag behöva betala mer.” fnös Kyr’ah, inte direkt nöjd med att ens bli anklagad att betala mindre. Hon var en som betalade precis vad det var värt och det lät ju som om innehållet inte direkt höll standarden som hon var lovad från början. Så kanske det var en god kompromiss trots allt. Ögonen smalnade något och munnen var inte mer än ett sträck när hon kände hur klon rispade kinden.
Irriterat tog hon tag i handleden hår och ilsket som om hon nog skulle kunna bryta den här och nu om hon hade lust för det. Istället lät hon sin lila blick vandra mot Meoas.
“Lyssna här, kissekatt…” väste hon mellan sina tänder, fortfarande med handen hårt i sitt grepp. Böjde sig fram för att låta nästan deras näsor nudda varandra. Varken en glad eller kärleksfull blick, utan istället var det en allvarlig och ilsken en.
“Ditt jobb, är att ge fan i mitt.”
Ett tag stirrade hon på meoin för att irriterat och något motvilligt släppa henne. Nonchalant och obrydd, nästan som om inget av detta hänt, borstade hon av lite damm.
“Meoa.” konstaterade hon och placerade en hand på sin höft och granskade lådan.
“Så, du hittade den? Oskadd?” frågade hon sedan, lite rakare på sak.
Finn harklade sig igen, fortfarande lite obekväm. Det kändes lite som frågor som var för… stora för honom. Han var inte den som tänkte, det var inte hans essä. Det hade hans mor gjort klart för honom tidigt.
“Tankar är mer din sak, men äventyr som äventyr?” sa han till slut och kliade sig något i håret igen för att rodna lite och se djupare in i stopet som var tomt.
–
Tussie flinade lätt.
“De har en tendens att vara goda kunder, en liten omväg gör då inget.”
Nöjet att möta en mörkeralv? Det var väl ett sätt att uttrycka det på, men Vecah lät sitt ansikte vara så uttryckslöst som möjligt. Trots allt räckte det med Iztras sätt att visa upp sig, som den påfågeln han var. Fast ändå fanns det ett kort leende över vad Moleg avslöjade, blicken vandrade mot kartan. Ett problem, förstås. Ett som hon och hennes bror var välbekanta med. Lite nickade hon över mörkeralvens ord – förstås relevanta frågor som skulle kunna påverka utfallet.
Lite skiftade hon tyngden där hon stod och lät sig kasta en kort blick mot sin bror och sedan Moleg. Inte kunde det vara det värsta som de hade försökt? Och åtminstone så såg det ju ut som om han hade lagt någon tanke på plan. Även om kanske utfallet av den rekrytering de nu var i, kanske inte var den han önskade sig. Fast, ve den som ger sig.
En kort sekund stod Kyr’ah stilla, det skämtsamma mot Frasse var som utbytt och efter sin egna chock tog hon ett irriterat tag om kragen och pressade det som liknade en meoi mot husväggen. De vita tänderna var nästan hotfulla mot den gråa huden som hon visade, kanske ett försök till att visa sin ilska som katter brukade göra. Men det var väl inte svårt att se i blicken eller den aggressiva hållningen heller. Frasse själv verkade ha dragit en kniv och höll den framför sig med blicken på dem båda.
“Det är min krog och mina varor. Frågan är snarare vem du är och vad du gör här!” väste hon mellan tänderna och pressade henne hårdare mot väggen. I sin ilska, och även rädsla som hon dolde väl, verkade hon inte riktigt känna igen denna för henne främling.
“NÅ?!”
Vaksamt betraktade Vecah den hitills okända mannen och rörelserna. Huvudet låg något på snedden och under huvan ryckte det alviska örat till för varje ord och annat ljud. Kanske det till och med skulle förvåna hennes bror, men hon sträckte sig upp för att dra ner huvan. Det som en gång skulle kunna vara ett vackert blont hår, var tovigt, smutsigt och låg som klister mot hennes blöta kind. Blicken, till skillnad från hennes bror, var mörkbrun och tvekade inte att hela tiden vara fäst vid den som presenterade sig själv vid Moleg eller Bertnor.
“Och vad är det för mörk hemlighet som kommer med namnet Bertnor? Eller snarare, vad är det för mörka varor som kommer med det?” frågade hon skarp, trots allt hade hon gissat sig till att han varit någon slags handelsman. Nej, hur han bar sig var uppenbart att han inte var en krigare. Men i övrigt hade Vecah något svårt att placera honom.
“Vecah” presenterade hon sig själv kort, utan något efternamn. För vad skulle det vara? Ett påhittat? De var gatubarn utan härkomst. Oavsett vad de hittade på för namn åt sig själva. Förnamnet räckte kort och gott och var det namnet hon hade fått av sin bror som liten.
“Och detta är min bror, Iztra.” fortsatte hon, nästan irriterande lugnt medan blicken vandra mot muggarna. Försiktigt tog hon tag i en för att föra den till näsan och granska det allt mer ingående. Men det var inte förrän Moleg själv drack som hon lät sina läppar röra vid muggen. Fast vinet kändes bra mot de torra läpparna som vittnade om att hon nog allt för ofta var både hungrig och törstig.
Molnen var mörka på himlen som att den när som helst skulle göra livet till ett helvete för de många som var ute på gatorna i Celeras. Regn var inget farligt förstås, många behövde väl det, så som de flesta stank. Men å andra sidan hade aldrig Kyr’ah aldrig varit någon av de och leran som den brukade skapa… nå bara tanken fick henne att grimasera. Redan hade hennes svartkrog fått en del gäster. Den ena fulare än den andra. Vad kunde väntas på en krog som denna?
Blicken vandrade mot spegeln som fanns på väggen mittemot bardisken, ett sätt för henne att hålla koll på vad som skedde i hörn där hon inte hade öron eller möjlighet att se annars. Ännu tycktes allt förvånansvärt lugnt och det var enbart hennes egna mörklila blick som mötte hennes. Lite sliten drog hon handen igenom det långa kritvita håret som hade klistrat sig fast på grund av värmen och svetten mot den mörkgråa huden för att dra en djup suck. Leveransen tycktes ta längre tid än vanligt. Måste man alltid ta tag i allting själv?
“För i helvete Frasse, drar du fötterna efter dig? Jag tänker inte betala mer bara för du slöar!” utbrast hon irriterat, men ändå med glimten i ögonen när hon steg ut igenom bakdörren.
Det var så mycket personer och helt bekväm var inte Finn, trots alokholen. Han gjorde en liten grimas för att klia sig själv i nacken medan funderade på allt som sades, speciellt på Colins fråga, eller ja, vad var det hon kallades nu igen? Kathryn… Han rynkade lätt på ögonbrynen för att se mot sin vän och harklade sig något. Försiktigt tog han ett milt tag om hennes kind för att vända ögonen mot honom. Ett kort tag möttes deras ögon innan Finn själv blev för nervös och harklade sig för att se bort medan han lite lätt mumlade kanske emr för sig själv än för någon annan.
“Du ser ju bättre ut så här… det går väl inte att förneka…” sa han och kliade sig i nacken igen, som om han inte riktigt ville gå ner i tankarna för vad för olika känslor som fanns där hos honom. Han harklade sig återigen och tömde stopet i ett för att stirra in i bottnet.
–
Tussie kunde inte rå för att höja sitt ögonbryn något åt Faegrim, som om hon misstänkte att det fanns en annan tanke än ett gemensamt mål. Det pirrade lätt i hennes mage när hon tänkte på honom – förbaskade fjärilar! Skulle inte spriten ta kål på dem?
“Handel, som vanligt, min kära vän. Vandra mellan världarna.”
“Ibland… bara två fingrar som försvunnit än så länge!” sa hon och höll stolt upp sina fingrar med ett brett flin. För att sedan klia sig lite obekvämt i nacken. Frågan om det var farligt, eller nästan varför de lät henne leva gjorde henne lite illa till mods. Trots allt hade det väl varit nära ett flertals gånger. Men istället för att fastna för det reste hon sig upp och fångade upp en kopp för att placera det på golvet för att fånga vattendropparna som rann ner vid ett hål från taket.
“Och… vad äter ens sådana som… du?”
“Skrattar? Åh, ja, det brukar vara bra. Om man inte är nervös förstås…” babblade Ellie för att klia sig något i håret som var något rufsigt. Lite nyfiket betrakade hon draken framför sig, som såg så oskyldig ut. Att ens den skulle ha någon förmåga att ordna fram pengar. Mja, det var väl svårt. Om hon inte sålde eller försökte på annat sätt få pengar för att visa upp. Men å andra sidan skulle det vara dåraktigt. Folk sökte efter sådana som han, det visste hon nog.
“Jag vet inte riktigt, jag brukar… nå, eh stjäla.”
Egentligen borde hon inte vara så långt borta ifrån Berelon själv, Denera visste det med hela sitt förnuft. Men någonstans skrek hjärtat för det utanför Berelon det som lämnats för att dö. Fast kanske det hela var en dum idé egentligen? Hon hade tänkt om, åtminstone det som hon intalade sig själv, men då hörde hon den välbekanta rösten. Säkert ett minne som spelade henne ett spratt. Eller vad skulle det annars kunna vara, för inte hade hon väl återvänt till kretsloppet eller var vid liv. Nå inte det som kunde kallas till liv. Den unga kvinnan rörde sig framåt, eller snarare svävade med de vingar som liknande en trollsländas. Vackert glimrande och i kontrast till det mörkgröna hår som föll i lockar över hennes rygg och ljusgröna hy som nästan glimrade i morgondimman.
Kroppen frös till något över vad hon såg. Det var hennes vän, men… ändå var allting annorlunda. Hjärtat slog hårt och hon borde vända sig om att gå men istället verkade hon nästan fastfrusen där hon svävade några centimeter över marken.
Lite förvirrat över allt som kastades på Finn var han nog och han kliade sig något förbryllat i håret så det rufsades till. Troll som inte begärde tull, en brink som nästan kändes större än vad han sett andra – eller kanske det bara var hur han talade? Inte minst vad hans vän talade om. Inte visste om syfte? Hade de inte ett tydligt syfte?
“Eh, har vi inte?” frågade han lite dåraktigt och inte den skarpaste kniven i lådan. För att sedan harklade sig lite för att fundera tillbaka på vad de talat om den sista tiden.
–
Tussie log bara, roat, som om de var barn som talade för snabbt och ivrigt till en gammal gumma som tänkte tillbaka på sin barndom när hon såg på dem. Blicken vandrade mellan de som var samlade där och stannade kanske en stund längre på Faegrim.
“Det finns arbeten att sköta, inte har jag tid med äventyr.” fnös hon roat för att ta en klunk, men sköt det åt sidan för att låta blicken vandra mot Finn och Cathryn.
“Syftet är väl alltid att hålla sina kära närmare sig?”
“Obehindrat gå igenom, ja. Men jag tror att om ni söker deras hjälp…” hummade Vésiva och försökte fundera lite som om hon inte missade någon vinkling på historien men skakade sedan på huvudet åt funderingarna.
“De flesta skulle vägra gå den vägen. Möjligtvis några få skulle vara nyfikna på en del av sin bakgrund.” fortsatte hon och lät blicken vandra på en punkt bakom drottningen en stund. Lite disträ, som om hon tankarna vandrade till vad drottningen skulle kunna begära av henne. Inte skulle hon väl be om att försöka utmana sina svärföräldrar om tronen. För att vara ärlig var hon inte ens säker på om Neyir hade kunnat göra det. Gharf var så mycket större än hennes egna make. Hon sträckte sig efter vinet för att ta en liten klunk till.
Fortfarande i sina tankar lät hon blicken vandra mot sin drottning igen och drog handen igenom sitt hår. Ett nervöst tecken hon sällan gjorde, men nu gjorde Vesiva det utan att ens tänka efter. Inte förrän hon kände topparna mot fingrarna insåg hon att tystnaden kanske varat något för länge och att hon ens haft handen igenom håret. Svagt drog hon upp mungiporna för att nicka lite åt sina egna tankar som började forma sig.
“Förstås hade jag bjudit in er till en middag, där jag hade kunnat få med Gharf och Renn. Men… det är förstås en onödig resa för er. Vill ni att jag levererar ett meddelande istället?” frågade hon till slut, lite försiktigt. Trots allt hade hon inte vilja lägga ord i drottningens mun.
Tystnaden var inte direkt något som stressade vätten. Tvärtom, snarare tyckte hon det var skönt. Tillräckligt med tyst för att kunna tänka klart och ibland önskade hon att det kunde fortsätta så. Lite fundersamt nickade hon till det som de båda konstaterade.
“Det kan göra det farligt, och jag vill helst inte hamna som middag hos en jävla drake.” fnös hon för att göra en gest mot Joji likaså för att få ett svar på Jezerals frågor.
“Exakt! fann du några fler svaga punkter?”
Rodnaden att bli upptäck gjorde hennes kinder alldeles varma och hon gnuggade dem lite medan hon reste sig upp och borstade bort en del sand. Även om hon nog förbannade den för att den redan hade tagit sig in på ställen som sällan såg solens strålar. Hon kunde inte rå för att ändå dra lite på munnen över värmen i hans ord som hon visste fanns där för få människor. Vänskapligt slog hon honom lätt på ryggen för att ställa sig där bredvid honom för att låta blicken vandra ner mot de små flimrande ljusen som syntes i lägret.
Ännu en gång verkade tankarna röra sig mot vad hon egentligen var ansvarig för. Deras liv, framtid och inte bara det… utan hela Iselems. En börda hon alltid försökt komma undan på något sätt. Fast trots det var hon där. Även om hon många gånger inte riktigt visste varför. Speciellt inte varför dessa människor följde henne. Trots allt hade hon inte direkt varit en klockren kronprinsessa, eller ens adel.
“Tystnaden? Låter inte som om vi kommer dela tystnaden när du till och med andas så högt!” retades hon och sparkade till honom lite lättsamt med sidan av sin fot. Försökte att le, för att dölja hennes egna oro.
Ännu en gång skrattade hon till, det var svårt att inte riktigt finna drakens reaktion humoristiskt. Som om hon skulle kunna slänga en sådan sötnos in i en gryta och äta? Dessutom såg inte direkt fjällen så goda ut. Fast hon hade hört hur andra folk åt ormar och andra liknande djur…
“Det ordnar sig säkert. Men ja, pengar är väl… något av en bristvara. Och hur jag ens kan komma ut ifrån vårt hem…” hummade hon för att känna hur det pirrade till i hennes kropp. Tänk om hon faktiskt skulle lämna detta ställe? När hade hon senast gjort det? Kanske den dagen hon varit ute till havs… men då fick hon inte lämna båten trots allt.
Att vila var lättare sagt än gjort. Ett tag hade hon vridit och vänt sig i sin säng. Nå, att kalla det säng kanske var en överdrift… men den lilla filt som hon kallat säng för några månader nu. Eller började det bli år nu? Hon hade slutat räkna. Den klarblåa blicken letade sig upp till tältets tak. Tankarna vandrade mot de olika utfallen imorgon. Allt som kunde ske, alla faror och död som väntade dem.
Till slut gav hon upp med en nästan dramatisk suck och kastade filten åt sidan för att resa sig. Hon drog en hand igenom sitt mörka hår medan den forna prinsessan funderade på om det inte vore bättre att försöka sova trots allt. Men vad skulle hon göra, ligga vaken och stirra upp i taket? Bättre att få lite luft och klarhet i sina tankar. Tyst smög hon ut genom tältet, vandrade lite lojt omkring i lägret för att till slut vandra upp mot sandkullen där Dastan var. En bit ifrån fick hon syn på mannen och stannade upp för att iaktta Dastans ritual. Det var nästan som om hon höll andan medan hon betraktade honom. Som om hon inkräktade på något heligt mellan honom och… nå, kanske Sharah? Instinktivt kastade hon sig ner på marken för att inte störa honom mer.
Några svordomar slank ur hennes mun när hon sparkade till ett par stenar som gjorde ett läte. Inte högt nog för alla att märka det, men hon visste nog att Dastan hade utmärkt hörsel. Varsam och vaksam som han var. Det fanns inte direkt någonstans att gömma sig dock, men kanske hon var liten nog att stanna kvar där i sanden?