Det hade gått nästan en timme sedan de börjat, och pergamenten mellan dem var täckta av skisser, anteckningar och små korrigeringar. Det var en oväntad rytm som uppstått – Erynn ritade, förklarade medan Yfandes frågade, testade, gjorde fel och försökte igen. Det var inte så olikt hur Erynn själv brukade arbeta, bara lite rörigare. Lite varmare.
Erynn satt tillbakalutad ett ögonblick, höll en kolbit mellan fingrarna och betraktade hur Yfandes bet sin underläpp medan hon skrev. Hennes panna var rynkad i koncentration, och håret föll ner över kinden men hon brydde sig inte om det. Den där första, tydliga osäkerheten verkade ha tonats ner något, även om den inte var helt borta. Hon tänkte säga något – kanske något uppmuntrande – men höll tyst. Det var bättre att inte störa när fokus väl infunnit sig.
I stället lät hon blicken vandra mot fönstret där skymningen börjat smyga sig på. De borde avsluta snart. Men något inom henne ville inte att det skulle ta slut än.
“Du har förbättrat strukturen,” sa hon till slut, sakligt men med en ton av erkännande. “Runan svarar bättre på materialets egenskaper nu. Om du lägger den i vatten borde den reagera som tänkt” fortsatte Erynn snabbt för att tugga lite på sin kind medan hon funderade på om hon verkligen skulle säga något härnäst.
“Kanske vi kan testa i sjön nedanför?”
Det var som om luften sögs ur lungorna på Elian. Det var inte ilskan i Aerons röst, för det fanns ingen, men den där tonen, låg och sammanbiten, som skar igenom hans bröst som en kniv av skuld. Orden satt fast i halsen. Så han hade märkt det. Tanken fick det att slå lite i bröstkorgen och han kände hur kinderna hettade till, och han stirrade ner på sina händer där de kramade boken.
“Jag… det var inte meningen att bara…” han tvekade mitt i meingen och blicken rörde sig mot Aeron men vände snabbt tillbaka ner i golvet. “Att gå.” Det kändes dumt att säga det högt, dumt att stå här som ett barn som blivit påkommen med något. Men vad hade han väntat sig? Han hade smugit iväg som en tjuv.
“Det är bara… jag tänkte att du sov,” fortsatte han tyst, rösten fortfarande matt och osäker. “Och jag ville inte…” Han svalde, försökte samla tankarna men de gled undan och det kändes nästan svårt att greppa tag i orden.
“Jag ville inte att det skulle kännas som att jag… stannade för länge. Eller förväntade mig något.” Orden brände nu, precis som hans kinder, och Elian önskade att han kunde sluta prata, men orden bara vällde ur honom.
“Jag trodde kanske att du… att det var bäst om jag gick innan det blev konstigt. Om det inte redan var det.” Han försökte le, men det fastnade halvvägs och dog ut. Ett ögonblick vågade Elian se upp – mötte de där bärnstensögonen. De såg inte arga ut. Bara… sårade. Eller trötta. Eller kanske något Elian bara inbillade sig. Och det var nästan ännu värre.
“Jag blev ivrig över att hitta något nytt att presentera för dig… Och jag ville inte förstöra det vi har…” började Elian, rösten låg, knappt mer än en viskning. Han var inte helt säker på vad det var de hade. Var det vänskap? Studievänner? Men delade vänner säng på det viset? Eller fick hjärtat att slå så hårt?
“…Förlåt,” viskade han till slut. “Om jag gjorde dig besviken.”
Eira låg kvar i vattnet när Liv lämnade sjön, lät tystnaden breda ut sig mellan dem. Det var en sådan tystnad som inte behövde brytas direkt – tung, ärlig, levande. Vågorna slog mot stranden, vinden svepte genom träden bakom dem, och någonstans sjöng en fågel.
Hon visste att Liv väntade. Inte bara på svar, utan på något som kunde förankra allt. En känsla, en bekräftelse, en förhoppning om att trots allt – trots öden, trots syner, trots väven – så fanns något orubbligt kvar. Ilskan visade det mer än något annat. När hon till slut steg upp ur vattnet var det inte med den vanliga stillheten i kroppen, utan med ett motstånd djupt inuti, som om varje steg från sjön krävde något av henne hon inte riktigt hade att ge.
Solen torkade hennes hud snabbt, men det inre kändes fuktigt, dimmigt. Hon satte sig bredvid Liv i gräset, drog benen upp mot kroppen, lät armarna vila kring knäna. Och när orden kom, log hon svagt. Knappt synligt, men Liv skulle se det. Eira vände sakta blicken mot henne. Det var inget i Livs ton som gick att missförstå. Inget skämt som mjukade upp. Bara ren sanning.
Hon hade anat det. Vetat det. Kanske till och med väntat sig att det skulle sägas någon gång. Men nu när det var ute i världen, svart på vitt, kändes det som om något förändrades för gott. Hon hade känt det. Kände det nu, i varje nervände.
Men vad betydde det när allting omkring dem redan höll på att glida isär? Eira såg bort, ner över sjön som glittrade i solljuset. Fingertopparna snuddade vid grässtråna, men hjärtat kändes som om det bar något tungt och främmande.
“Jag vet…” Rösten var låg. Hon tvingade sig att möta Livs blick.
“Men jag är rädd att det inte spelar någon roll.” fortsatte Eira och svalde. Det var svårt att säga det. Svårare att tro på det. Men det kändes sant.
“Inte för att det inte betyder något,” fortsatte hon, “utan för att det inte är något vi kan hålla fast vid. Du förändras. Jag förändras. Och kärlek är inte ett ankare. Inte alltid.”
Eira log svagt, nästan sorgset.
“Jag ville också att det skulle vara annorlunda. Att väven skulle hålla kvar oss i samma mönster. Men det gör den inte. Och jag vet inte om vi någonsin kommer hitta tillbaka till den plats vi står på just nu.”
Hon ville inte såra. Ville inte trycka undan det Liv gett henne. Men hon kunde inte ge ett löfte i gengäld. Inte ett hon trodde skulle hålla. Trots det lade hon sin hand på Livs, lät den vila där en stund.
“Men jag bär det med mig. Allt du är. Allt vi varit. För du vet väl att jag har dig kär med?”
Elian skakade regndropparna ur sitt hår och gled in i biblioteket, andfådd efter att ha rört sig snabbt genom de fuktiga gatorna. Lukten av dammiga böcker och det svaga knastrandet från stearinljusens lågor var en välkommen kontrast till den kalla, råa luften utanför. Han försökte samla sig, tryckte ner känslan av rastlöshet i magen och låtsades som om han var här av en slump. Bara för att leta efter information, inget annat. Det hade gått timmar sedan han lämnat huset, och trots att han försökt fokusera på liken, på mysteriet som lockade honom tillbaka till universitetet, hade tankarna hela tiden drivits åt ett annat håll. Till värmen i sängen, den mjuka känslan av en arm som höll honom kvar. Han sneglade längs bokhyllorna, lät blicken svepa över rummet tills den fastnade. Där. En välbekant siluett lutad över ett bord, huvudet vilande i ena näven, blicken fäst vid en bok men ändå… frånvarande.
Aeron.
Elian kände genast hur hans kropp reagerade, en ryckning i magen, en varm, nervös hetta i bröstet. Han tvekade ett ögonblick, osäker på om han skulle gå fram. Vad om Aeron ångrade det? Vad om de senaste nätterna bara hade varit ett infall, något han inte ville kännas vid i dagsljuset? Men så, när han såg närmare, märkte han något. Spänningen i hans kropp. Det var nästan omärkligt, men Elian såg det. Hur Aeron satt där, som om han väntade på något men inte ville erkänna det. Som om han inte ville vara den som rörde sig först. Elian tog ett steg närmare, svalde nervositeten, och lät en låg, lekfull viskning lämna honom precis vid Aerons öra.
“Kommer du hit ofta? ”
Orden hade lämnat honom innan han ens hunnit stoppa sig själv. Han frös till, förbannade sin impulsivitet. Aeron såg inte upp direkt, men Elian kunde se hur hans käkar spändes, om än bara för ett ögonblick. Paniken kom krypande i bröstet. Hade han gjort något fel? Hade han stannat för länge? Var det det här han hade fruktat – att han tagit för mycket plats, trängt sig på? Kanske hade han varit en börda utan att förstå det. Han svalde hårt och skyndade sig att rätta sig själv. Fast nu när han var närmare kändes det som om det var något annat.
“Är allt okej? Jag menar… du ser bara… jag trodde att du kanske… men det är inget, det var dumt…” skyndade han sig att säga och skakade snabbt på huvudet, försökte le, men det kändes stelt. Hans händer kramade ihop bokens kanter.
Det var dumt. Så jävla dumt.
Han visste att han borde släppa det, men känslan gnagde i honom, den vaga oron som han inte kunde sätta ord på. Att det var något som tyngde Aeron. Att han kanske kunde göra något. Men istället för att fråga, istället för att våga röra vid sanningen, sjönk han bara djupare in i sin egen osäkerhet.
“Förlåt, jag… jag ska inte störa.” Han drog fingrarna över sidorna, oförmögen att släppa boken, som om den kunde skydda honom från den knut av känslor som dragits åt i magen.
Eira simmade långsamt genom vattnet, kände dess svalka smeka hennes hud, men det var inte kylan som fick en rysning att dra genom henne. Det var Livs ord som fick henne att stanna upp och hon lät benen sjunka tills tårna nuddade den sanka bottnen. Blicken vilade på Liv, på det lekfulla leendet som inte riktigt nådde ögonen, på rastlösheten som alltid fanns där men som nu var något annat. Något tyngre.
Liv var rädd.
Inte för resan, inte för striden hon visste väntade, utan för vad den skulle göra med henne. För vem hon skulle vara när hon kom tillbaka – om hon kom tillbaka. Eira visste. Förändring kom alltid, slog in som en storm över kusten, drog med sig det gamla och lämnade något nytt i dess ställe. Ingen kunde undgå det, inte ens Liv. Hon drog in ett långsamt andetag, smakade på orden innan hon lät dem falla.
“Inget förblir detsamma, Liv.” Hennes röst var lugn, fast. “Inte du. Inte jag. Inte det här.” Hon lyfte en hand ur vattnet, lät dropparna rinna mellan fingrarna innan hon lät den sjunka igen.
“Löften bryts, dagar och nätter… år går. Men förändring är konstant.” påpekade Eira, inte något nytt för båda av dem. Men något kändes som om Liv behövde höra de orden, hon var orolig. Inte för sin egen väg, inte enbart för de förändringar hon visste väntade henne – utan för Eira. Hon förstod varför. Liv hoppades att hon skulle vara kvar, att hon alltid skulle vara där när hon kom tillbaka. Som en fyr i mörkret, en stadig punkt i en värld i ständig rörelse. Men Liv kände henne för väl för att tro på den lögnen helt och hållet. Det var därför hon sa det. En antydan, ett frö av oro. En försiktig fråga, gömd i en självsäker ton.
Eira slöt ögonen igen, lät sig gungas av vattnet. Hon ville inte tänka på det. Ville inte sätta ord på känslan i bröstet, på den svaga vissheten om att hon inte skulle vara kvar här när Liv återvände. För Liv skulle förändras. Och Eira… Eira visste inte vem hon skulle vara när den dagen kom. Istället försökte hon le uppmuntrande, det där svaga knappt märkbara i mungiporna.
Erynn såg upp från sin skiss när Yfandes började plocka fram sina böcker. Förvånat höjde hon ett ögonbryn när hon fick beröm, men sa inget direkt. Det var inte ofta någon faktiskt uppskattade hennes arbete, ännu mindre såg fram emot att se det färdigt. Det kändes ovant, nästan obekvämt, men inte på ett dåligt sätt.
När Yfandes lade fram sin skiss och började förklara sitt experiment, lutade Erynn sig fram och betraktade hennes arbete. Runorna var prydligt ritade, men hon kunde genast se var osäkerheten låg. Hon lade armarna i kors och lät blicken vandra över anteckningarna innan hon mötte Yfandes blick igen.
“Hydrofobisk respons är en intressant idé…” sa Erynn efter en stund och knackade med fingret mot papperet. “Men om du är orolig för att den ska reagera på din egen kropp, varför inte använda en mellanliggande sigillruna? Något som kanaliserar effekten utåt snarare än att låta den ta från dig.” påpekade hon och lutade sig fram och drog skissen lite närmare sig, studerade den noggrannare.
“Det ser ut som att du har använt en modifierad skyddsruna som bas, men om du justerar den här linjen…” började hon och pekade på ett avsnitt där runans struktur kunde förenklas. “Då borde den binda sig till materialet istället för att dra energi direkt från användaren.” Erynn såg upp igen och sneglade på Yfandes.
“Och ja, jag är också bara en elev, men jag litar mer på mina egna tester än på den där professorn ändå.” erkände hon samtidigt som hon ryckte på axlarna innan hon lutade sig tillbaka. “Om du vill kan vi räkna på aktiveringsformeln tillsammans, se till att du inte blir ett uttorkat skal i processen. Vad tror du om det?” frågade Erynn med något som såg ut som ett leende i mungipan.
Vattnet var kallt mot huden, men Eira kände det knappt längre. Hennes kropp hade redan vant sig vid temperaturen, och nu var det bara en krispig svalka som omslöt henne, lät henne känna sig lättare än på land. Hon flöt på rygg ett ögonblick, lät vattnet bära henne medan hon stirrade upp mot himlen med solen långsamt började klättra upp över trädtopparna. Medveten att Liv tittade på henne. Kände den där rastlösa energin vibrera i luften, precis som alltid när Liv bar på något hon egentligen inte ville prata om. Och så kom det. Orden, lätta som vinden men tunga i sitt innehåll.
Eira sänkte benen, lät sig sjunka ner tills bara hakan var över vattenytan. Hon sa ingenting först, lät tystnaden vara kvar mellan dem medan hon betraktade Liv, den där mjuka linjen i hennes mun, det svaga leendet som dolde något mer. Inte säker på om hon trodde på löftet. Det var inte det att hon trodde att Liv ljög – nej, hon var helt säker på att Liv själv ville tro på det. Men det fanns en osäkerhet i hennes röst, ett obemärkt skifte i tonfallet som avslöjade mer än själva orden. Kanske var det just det som gjorde mest ont.
Eira visste redan. Hur världen fungerade, hur människor lämnade, och hur vissa av dem aldrig kom tillbaka. Inte för att de inte ville, utan för att världen inte tillät dem att göra det. Hon simmade långsamt närmare, lyfte en hand och smekte undan några blöta hårstrån från Livs panna. En enkel rörelse, nästan omedveten.
”Kommer du verkligen?” frågade hon lågt, men med en ton som gjorde det svårt att avgöra om hon var allvarlig eller bara spelade med i Livs sätt att prata runt det viktiga. Eira lät handen vila en sekund för länge innan hon drog tillbaka den. Hon visste inte varför hon hade gjort det – kanske för att känna att Liv verkligen var där, att hon inte redan börjat försvinna bort. Vattnet rörde sig runt dem, en ständig rörelse, precis som världen, precis som allt. Ingenting stod stilla. Inte ens Draumrheim, som vilade på sitt berg som om det skulle stå där för evigt. Inte ens hon själv.
Det var inte bara Liv som skulle ge sig av. En svag vibration under huden, en viskning i vinden som letade sig in genom sprickorna i hennes bröst. Hon hade inte sett något, inte fått några syner, inga drömmar som talade till henne i nattens dunkel. Hon var ingen siare. Men Eira visste ändå.
Hon skulle inte vara kvar här när Liv kom tillbaka.
Varför var inte klart ännu. Endast att den där tryggheten hon trodde att hon funnit i Draumrheim, i templet, i völvornas viskningar, aldrig riktigt hade slagit rot i henne. Att hon hela tiden befunnit sig på gränsen – mellan att stanna och att gå. Hon hade trott att hon hörde hemma här. Men gjorde hon det? Eira hade blivit en del av platsen, ja. Av runorna, ritualerna, de tysta nätterna och de kloka orden. Men Draumrheim var byggt för dem som var fast förankrade i sin tro, i sitt kall. För dem som visste sin plats i världen.
Och Eira?
Det hade Eira aldrig vetat. Länge hade hon kämpat för att passa in, för att bli någon som kunde bära völvornas mantel, någon som kunde läsa runor och tolka drömmar, någon som hade svar på frågorna andra bar på. Hon hade lärt sig att se, att lyssna, att vägleda. Men vem fanns där för att vägleda henne?
Eira andades in långsamt, såg hur Livs ögon sökte hennes, som om hon ville ha en försäkran tillbaka. Ett löfte att allt skulle vara som vanligt när hon kom tillbaka. Men Eira kunde inte ge henne det. Hon ville säga något, men vad fanns att säga? Att hon hade samma känsla i bröstet, att hon visste att de var på lånad tid? Att världen inte låter människor vara kvar på platser där de inte längre hör hemma? Att kanske var det inte bara Liv som höll på att försvinna.
Hon svalde orden, sträckte sig istället tillbaka genom vattnet, lät kroppen flyta medan hon stirrade upp mot himlen igen.
”Så envis som du är, kommer du säkert dra mig tillbaka ifrån Hel annars” sa hon till slut, i ett försök att sudda ut sina mörkare tankar.
“Det är en mekanisk låsanordning,” mumlade hon, tonfallet neutralt men med en underliggande stolthet över sitt arbete. Trots att hon nonchalant ryckte på axlarna, som om det inte var någonting.
“En prototyp för en självlåsande förvaringskista. Inget magiskt, bara ren mekanik och precision.” fortsatte Erynn medan hon sneglade upp kort, men lät blicken snabbt glida tillbaka till skissen. Hon var inte van vid att någon visade intresse för hennes arbete på det här sättet. Vanligtvis arbetade hon i sin egen värld, utan att behöva förklara eller försvara sina idéer.
Tankarna vandrade tillbaka till varför hon ens hade gått med på att träffas. Det fanns en rastlöshet i henne, en svag irritation över att hon lät sig dras in i något som bröt mot hennes vanor. Hon trivdes bäst ensam, med sitt arbete och sina tankar. Men ändå… något hade fått henne att säga ja. Kanske var det ren nyfikenhet, kanske något annat hon inte ville analysera för djupt. Hon drog pennan över pergamentet igen, lade till en skuggning vid en av mekanismens leder. Arbetet gav henne en ursäkt att inte möta blicken på andra sidan bordet. Det var lättare att hålla sig fokuserad när hon hade något konkret framför sig, något som följde regler och mönster. Människor var för oförutsägbara, för svårbegripliga. Hon suckade tyst och rätade på sig.
“Vi skulle väl inte prata om det här. Runor, eller hur?” Rösten var saklig, en medveten påminnelse till sig själv om varför hon var här. Hon hade ingen anledning att låta sig distraheras. Snabbt drog undan sitt pergament, lät handen vila på bordet medan hon väntade.
Erynn mötte hennes blick för ett kort ögonblick, noterade hur Yfandes verkade undvika att hålla kvar den för länge. Om hon mindes rätt var väl alltid denna unga kvinna på väg någonstans. Så istället nickade hon.
“En timme.” sa hon kort, som om hon godkände förslaget och med det gick de åt varsitt håll, men kvar fanns en lätt känsla av nyfikenhet som Erynn inte riktigt kunde skaka av sig.
–
Erynn satt redan vid ett av borden i studierummet när tiden närmade sig. Hon hade valt ett hörn där ljuset från fönstret föll i en sned vinkel över pergamenten framför henne. En halvfärdig skiss av en mekanisk låsanordning låg utbredd, linjer dragna med precision, små noteringar i marginalerna om möjliga material och svagheter i konstruktionen. Hennes hand rörde sig vant över pappret, blyertsspetsen skrapade svagt medan hon finslipade detaljerna.
Tankarna på Yfandes gnagde i bakhuvudet, men hon sköt dem undan. Det var inget särskilt med det här mötet. En vanlig studiehjälp, inget annat. Ändå kände hon en viss rastlöshet i kroppen. Kanske för att hon var van vid att arbeta ensam, att inte behöva ta hänsyn till någon annans tempo eller frågor. Hon brukade undvika situationer som dessa, men något i Yfandes sätt hade fått henne att acceptera utan att tänka efter. Blicken rörde sig upp mot dörren när hon hörde steg i korridoren utanför, men släppte snabbt blicken tillbaka ner till sitt arbete. Ingen idé att verka för ivrig. Ett ögonblick lät hon sig själv luta sig tillbaka i stolen, fingrarna vilandes mot kanten av bordet. Det var märkligt att någon sökte upp henne för något med lektioner att göra. Magi hade alltid varit ett hatobjekt för henne och hon lade inte så mycket tid på det. Runor, visst, men de var ändå en form av praktisk tillämpning, en kodad vetenskap mer än ett svävande mantra. Kanske var det därför hon inte hade avfärdat idén direkt.
Hon lyfte pennan igen, drog en sista linje på skissen och väntade. När dörren öppnades och Yfandes klev in, följde Erynn hennes rörelser med blicken men sa inget, lät henne ta initiativet.
Som vanligt hade inte Erynn lagt någon större vikt på att lyssna på vad som sades på lektionen utan hade suttit och skissat vidare på ett annat arbete. Något som faktiskt skulle kunna göra något praktiskt, utan magi och genvägar. När väl timmen var slut, blev hon förvånad när någon tilltalade henne och höjde sitt mörka ögonbryn som stod i kontrast med de vackra ljusa håret.
En obildad skulle säkert kalla henne halvjätte, med tanke på hur lång och robust hon var. Märklig kombination med det vackra blonda håret och lila ögon som nästan tycktes glimra. Namn var inte heller något hon tenderade att lägga på minne och det var något hon ångrade nu. Trots tt hon kände igen den unga kvinnan framför sig.
“Runor?” frågade Erynn, lite för att försöka vinna sig tid och stoppade ner boken i sin väska som hon bar på ena axeln.
“Det kan vi väl, någonstans speciellt du hade tänkt?” frågade hon vidare för att lägga en hand på sin höft.
Stilla vandrade Eira vid Livs sida, att väsnas på det sättet som hon gjorde var inte riktigt enligt hennes natur. Nej, betrakta och analysera i stillhet. Ingripa vid behov eller i sista stund. Fast ändå fanns där ett leende på läpparna som nådde upp till ögonen där hon hade blicken på sin väninna.
“Du ska ge dig av.” konstaterade hon till slut. Inte svårt att se det och hon suckade lätt. Ensamhet var alltid något hon varit van med, men på de senaste åren hade hon funnit Liv och vänskap. Något som var svårare att släppa än vad hon trodde. Lite vemodigt nästan såg hon från Liv till himmelen som man kunde skymta då och då bland lövverken där.
Att rastlösheten till hennes väninna inte hade drivit henne iväg tidigare hade förvånat henne. Så egentligen hade hon väl Liv redan på lånad tid?
“Vet du?” började Eira med sin lite trötta röst, och sedan utan förvarning knuffade hon på Liv så att hon skulle stapla till och tappa sin balans något för att börja springa med lätta fötter mot vattnet.
“Du kommer att komma sist!”
Elian drog filten tätare omkring sig och stirrade ut genom fönstret, betraktade hur regndropparna rann längs glaset i slingrande spår. Det var sista dagen innan allt skulle återgå till det normala – eller åtminstone så normalt som saker kunde bli efter den senaste veckan. Imorgon skulle föreläsningarna börja igen, korridorerna på universitetet fyllas med elever och viskande röster som bar på nya rykten.
Och han visste redan vad som skulle vara på allas läppar.
Liket. Eller snarare, kropparna. För det var inte bara en längre. Under de senaste dagarna hade han hört lågmälda samtal i biblioteket och i korridorerna han passerat genom, ord som sipprade fram mellan förväntan och rädsla. Två nya kroppar. Samma symptom. Samma underliga, oförklarliga bevarande. Trots att han kände en rädsla efter mardrömmarna som fortfarande hemsökte honom… kunde han inte hindra sin nyfikenhet att sippra igenom. Rastlösheten gnagde i honom, kunde han inte få sig själv att röra sig. Inte riktigt än.
Han drog ett djupt andetag och sneglade bakåt, mot Aeron som fortfarande låg insvept i filtarna. Hans andning var lugn och jämn, och hans hår föll över kudden i rufsiga lockar. Det var underligt, hur någon som bar en aura av mystik och farlighet kunde se så fridfull ut i sömnen. Nästan sårbar.
Elian lät blicken vila där, lite för länge. Det hade blivit en vana de senaste nätterna – att vakna innan Aeron och bara… titta. Bevara ögonblicket. För snart skulle det vara borta, och han var rädd att han aldrig skulle få det tillbaka. Värmen från sängen kändes fortfarande som ett minne mot hans hud. Minnet av Aerons närhet, av hans arm som låg skyddande över honom. Orden han viskat, som Elian fortfarande inte visste om han hade drömt. Några underbara nätter, även om de inte riktigt hade diskuterat händelsen efteråt.
Elian svalde och tvingade sig att röra på sig. Han borde inte ha stannat så länge. Borde ha gått tillbaka till sitt skjul redan igår, kanske ännu tidigare. Det var en sak att vara en vän att sova över en natt, en annan att… ja, vad det nu var han höll på med här så länge.
Med en tung suck började han leta efter sina kläder. Skjortan låg prydligt vikt vid den andra sänge, hans byxor slängda över en stol. Han drog på sig skjortan, fingrarna långsamma, tankarna ännu långsammare. Vad hade de senaste dagarna egentligen varit? En flykt? En dröm? En längtan? Blicken föll åter på Aeron, och något i honom skrek att han skulle lägga sig ner igen. Att han skulle vänta tills Aeron vaknade, kanske låtsas som om han aldrig ens funderat på att gå.
Men han kunde inte. Ett djupt andetag, rättade till skjortan och började snöra sina kängor. Trots allt hade han inget nytt att komma med, alla böcker hade de redan kommit igenom och det kliade i honom att få komma vidare. Och kanske, bara kanske, få en anledning att återvända hit igen med någon nyhet? Bara tanken fick honom att skina upp och snart nog hade han rört sig ifrån Aerons hus till skolan. En oförsiktig lärare hade lämnat öppen dörren till en och han hade smugit sig in. Däremot hade hans dåliga samvete kommit ikapp efter ett litet tag och han sökte sin väg till biblioteket. Kanske skulle han finna Aeron där?
Tath’nel kunde fortfarande känna ilskan som en skarp egg i bröstet, en dolk han vägrat släppa men som låg och pulserade inom honom. Han borde vara lättad, borde känna sig triumferande över hur de hanterat Velaedrion, men det var han inte. För han visste inte. Visste inte hur nära han varit att bli avslöjad. Eller hur djupt högalven hade grävt, hur många dokument han hade granskade med sitt sylvassa, insinuerande leende. Det enda han visste var att Velaedrion inte var klar.
Han var så djupt inne i sina tankar att han knappt märkte Aliennas skratt till en början. Ljudet skar genom den tunga dimman i hans huvud, ljöd som något som inte hörde hemma i den verklighet han just nu befann sig i. Han blinkade, såg hur hon skrattade så att hennes kropp skakade, hur Bain flinade roat vid hennes sida, som om allt detta bara varit ett lyckat skämt. För en sekund kändes det som om han såg på dem utifrån, som om han inte var en del av den scenen, bara en åskådare till en verklighet han allt mer gled ifrån. Kanske det hade varit dåraktigt att tro att han skulle vara en del av det.
Men så slog det honom. Velaedrion hade förlorat. I alla fall för stunden, och det var förbannat löjligt, hela den här situationen, hur de alla hamnat i den, hur Bain, av alla, var den som till slut hade tystat högalven. Mörkeralven kände det innan han hörde det – ett lågt, mörkt skratt som rullade upp genom hans bröst, rått och ofrivilligt, som om det funnits där hela tiden och bara väntat på en anledning att komma ut. Han kände hur spänningen rann av honom, om än bara för en stund, och för första gången på länge lät han sig bara… känna.
Roat såg han på Bain, granskade honom, försökte avläsa vad som dolde sig bakom den där nonchalanta fasaden. Skogsalven hade varit oförutsägbar sedan dagen de träffades, och det störde honom. För han kunde hantera fiender. Han kunde hantera allierade. Men någon som ständigt rörde sig i gråzonen däremellan… det var farligt. Och kanske just därför som han började fundera på att utnyttja det.
“Du är en idiot,” sa Tath’nel till slut, med en antydan av uppskattning. “Men en briljant sådan.” Alienna vände sig plötsligt mot honom, med den vaksamma blicken, Hon trodde att han hade svaret. Han önskade att han hade det.
För en sekund slöt han ögonen, lät tankarna mala. Velaedrion hade varit säker på att han visste något. Men hur mycket? Namnet… det fanns arkiv, gamla uppteckningar, kanske någon svag länk till det förflutna. Men han hade inget konkret. Om han hade det, hade han redan använt det. Men han var nära. För nära. Det betydde att Tath’nel måste göra något åt det.
“Jag vet inte…” sa han till slut, och det var sanningen. Hans röst var mörkare än han tänkt, en ton som tydde på att han hade något mörkare i baktanke även om han inte sa det högt. Han tänkte inte låta Velaedrion få fler ledtrådar. Om det krävdes att han själv grävde i arkiven och förstörde vad han hittade, så skulle han göra det. Om det krävdes något mörkare än så… han lät tanken sväva där ett ögonblick. Han visste vad som behövde göras. Det fanns sätt att se till att någon aldrig letade vidare.
Nenya stod i stormens öga, mitt i kaoset av eld, skrik och blod. Värmen från de annalkande lågorna kunde hon känna, men det var ingenting i jämförelse med den inre elden som brann inom henne. Hon kände hur Isra höll henne fast, kände Ayperos ord rista sig in i hennes sinne som en påminnelse om allt hon varit, allt hon en gång trott på. Hans röst var en viskning av silke, ett löfte inlindat i mörker och makt. Hon kände det – kraften som omfamnade henne, tryggheten i att vara en del av något större. Med honom var hon aldrig vilsen, aldrig svag. Med Isra fanns den kalla, lugna visdomen, den stabilitet de en gång talade om att bygga tillsammans. En lojalitet som borde ha varit odödlig. Hon kände deras närvaro i varje andetag, som en skugga av ett liv hon aldrig helt lämnat bakom sig.
Och så fanns där Sarethna. Den där stoltheten. Den där skarpa, genomträngande blicken som såg henne, inte som ett förlorat barn, inte som en svikare, utan som något hon kunde respektera. Som den kvinna hon hade blivit. Det hon som barn hade drömt om – att hennes moster, hennes förebild, skulle se henne med den där blicken.
Och Ambrosina… hennes kusin. Hur många gånger hade hon dragit henne ur mörker och trubbel? Hur många gånger hade Nenya gjort detsamma för henne? Ambrosina stod där, blodig, oförtröttlig, dödlig och odödlig på samma gång. Hon skulle klara sig. Hon hade alltid gjort det. Hennes hjärta slog hårt. Hon kände dragningen, den nästan oundvikliga kraften att gå tillbaka. Till Ayperos. Till Isra. Till plikten, till de uppenbara valet, till det hon en gång var. Allt det hon lärt sig, all makt hon fått, all lojalitet hon burit. Det hade aldrig lämnat henne.
Men… Athanishka var något annat. Något nytt. Något som hon aldrig trott att hon kunde ha.
Panik.
Det slog henne som en iskall våg genom den brännande hettan. Ett virrvarr av känslor som snärjde sig runt hennes bröst, tryckte ihop hennes lungor, fick henne att tappa andan. Alla dessa personer, Isra, Ayperos, Sarethna, Ambrosina, de var här för henne. De kämpade, de blödde, de dödade… allt för Nenya.
Om Ayperos eller du försöker förgöra mig, skall du ta ditt eget liv. Nenya kände Athaniskhas ord viska i hennes sinne, kände dem som en djupt rotad sanning. Paniken slog över i något annat, en isande förståelse som trängde sig in i hennes hjärta. De andra skulle klara sig, på något underligt sätt kändes det som en självklarhet. Utom henne, Athaniskha. Nenya såg det i hennes ögon, den där stillheten, den där självklarheten. Som om hon redan tagit sitt beslut att slukas av elden.
Nenya slet sig från Isras mentala grepp med en kraftansträngning som fick hela hennes sinne att skaka. Hon kände en ilande smärta i huvudet, som om något brustit, men hon brydde sig inte. Hon kunde inte bry sig. Allt inom henne skrek att hon måste röra sig, måste handla, måste stoppa henne. Jorden under henne kändes ostadig när hon sprang. Hon visste inte ens om hennes kropp lydde eller om det var ren vilja som drev henne framåt.
Athanishka, som stod där, mitt i förödelsen, som om hon redan accepterat lågorna, som om hon redan såg sitt öde skrivet i sten. Som om hon väntade på att försvinna. Det är mitt fel. Insikten drabbade henne som en kniv genom bröstet. Hon tänker offra sig för mig.
“Athanishka!” Nenya kastade sig mot henne, grep tag i hennes armar, fingrarna hårda, desperata.
Helt tyst låg Elian i mörkret, lyssnade till de lugna andetagen bredvid sig och lät sig omslutas av värmen från Aerons kropp. Det var en konstig känsla, som om han befann sig på gränsen mellan dröm och verklighet. Hans trötta tankar snurrade långsamt, och han visste inte längre vad som var riktigt. Hade Aeron verkligen lagt sin arm om honom? Eller var det något hans sömniga hjärna hade skapat, ett önsketänkande som kändes för bra för att vara sant?
Han ville inte röra sig. Ville inte riskera att förstöra ögonblicket om det faktiskt var verkligt. Hjärtat slog lite snabbare, var det så högt så Aeron kunde höra det? Det var så tryggt här, så bekvämt – en trygghet han knappt mindes att han någonsin känt. Han drog in ett långsamt andetag, kände doften av Aeron, något jordigt, kryddigt och så bekant att det nästan fick det att pirra i magen.
Tankarna gled tillbaka till drömmen, de där bleka ögonen, känslan av att vara betraktad. Men nu, insvept i Aerons närhet, kändes de långt borta, som om han lämnat dem bakom sig när han vaknade. Eller… var han ens vaken? Det kändes fortfarande som en dröm. Han borde säga något, för att veta säkert. Elian svalde, vågade knappt röra på sig men lät orden lämna hans läppar i en låg, sömnig viskning:
“Aeron…?” började han med, men tvekade, kände hur hans röst lät mjukare än han tänkt sig. “Är du… är det här en dröm?”
Hans ansikte hettade när han insåg hur dumt det lät. Han förbannade sig själv och vände snabbt bort blicken, men det var lönlöst. Aeron låg precis där, hans närvaro var för påtaglig för att ignorera.
Och sedan, innan han kunde stoppa sig själv, mumlade han något ännu värre. Något som kom ur honom som ett tanklöst andetag, lika naturligt som att blinka.
“Jag känner mig trygg här… snälla, lämna mig inte”
Orden hängde i luften mellan dem, och Elian frös till. Hade han sagt det högt? Det hade han.
Han knep ihop ögonen och ville sjunka ner i madrassen och försvinna. Febrilt försökte han tänka ut något att säga, att ta tillbaka det, att förklara – men det fanns inget att säga. För det var sant. Han hade aldrig känt sig så här trygg förut. Och det skrämde honom nästan mer än drömmen.
Eira låg kvar, blickande upp mot takbjälkarna i det dunkla ljuset från den falnande elden. Hon kände den kalla luften som tog plats där Livs kropp nyss legat, kylan som sög sig fast mot huden där täcket dragits undan.
Liv var redan på väg ut, förstås. Redo att rusa in i dagen, bort från nattens syner och tankarna de väckt. Likt henne att försöka få det att rinna av henne likt vattnet i älven de var på väg till.
Men Eira var annorlunda.
Hon stannade alltid kvar i tankarna lite för länge. Smakade på dem, vägde dem, lät dem sjunka djupt och gräva sig in i henne. Symbolerna Liv viskat fram ekade fortfarande i hennes sinne.
Tre oxar. Styrka, arbete, det obevekliga.
Nio röda katter. Magi, vildhet, Frejas blick.
Sju svarta korpar. Oden, död, kunskapens pris.
Och den vita ugglan.
Den fick henne att tveka. Hon drog en hand genom sitt mörka hår och satte sig långsamt upp. Det var inte första gången Liv talade i gåtor, men det här kändes annorlunda. Tydligare. Som om synerna pressade sig närmare, skarpare i konturerna än vanligt.
Förändring.
Det ordet vilade tungt i hennes bröst. Hon var inte rädd för det, inte egentligen. Hon hade redan genomlevt förändringar större än vad många andra någonsin skulle uppleva. Från Haukvik till Draumrheim. Från ensam till en del av något större. Från en flicka som inte passade in någonstans, till en kvinna som visste att hon åtminstone hörde hemma i sitt eget skinn.
Men vissa förändringar gick inte att kontrollera.
Och det var de som skrämde henne.
Hon drog på sig sin tunika, snörde den snabbt vid sidan och tog sina skinnskor i sin hand. Tyst rörde hon sig genom långhuset, tassade ut i den svala morgonen där dimman fortfarande låg som en slöja över marken. Liv stod redan där ute, håret rufsigt av natten och ett busigt leende på läpparna. Hennes blick var ljus, men Eira såg skuggan bakom den, den där rastlösheten som alltid kom efter en syn hon inte riktigt ville möta. Och kanske var det just därför Eira skulle följa med. Inte för badet. Inte ens för att undvika Aslögs morgonsysslor. Utan för att Liv inte var den enda som kände att något höll på att förändras. Och för att hon, som alltid, skulle finnas där vid hennes sida när det skedde. Eira mötte Livs blick, lät en långsam suck lämna henne.
”Om jag fryser ihjäl, eller drunknar, så är det du som berättar för völvorna” muttrade hon, men ett svagt leende drog i mungipan när hon började röra sig mot skogen.
Förändring eller inte – hon skulle inte låta Liv möta den ensam.
Elian låg kvar, stel och med ögonen vidöppna i mörkret, vågade inte riktigt sluta dem. Aerons viskande röst drog honom tillbaka till verkligheten. Hade han…? Han rörde försiktigt på läpparna, kände efter om han verkligen hade sagt något. Eller om det bara var en del av drömmen som låg kvar nu när han var vaken. När han kände den lätta beröringen av Aerons hand vid sin axel, var det som om något inuti honom brast. En trygghet han inte var van vid, en påminnelse om att han inte var ensam i rummet. Men det var också förlamande. Vad hade han sagt?
Hans hals kändes torr när han försökte svälja. Han borde säga något. Lugna ner situationen. Men vad? Skulle han låtsas som ingenting? Skulle han erkänna att han sett något i sin dröm som han inte riktigt vågade sätta ord på? Han skakade svagt på huvudet, mest för att känna att han fortfarande kunde röra sig, och drog täcket närmare.
“Bara en dröm…” mumlade han, knappt hörbart.
Men det var ingen vanlig dröm. Han kunde fortfarande se de bleka ögonen i sitt inre, hur de stirrade på honom som om de såg rakt igenom hans hud. En känsla av att vara… sedd. Av något som inte borde kunna se. Och visst hade de väl alltid varit slutna? Hans fingrar knöt sig lätt om filtkanten, som om han kunde hålla sig fast vid något verkligt. Han vågade inte möta Aerons blick i mörkret.
“Jag tror… jag tror bara att jag fortfarande ser honom,” fortsatte han tyst, rösten knappt mer än en viskning. “Mannen… på båren.” Det sista erkännandet kändes som en skam. Som om han avslöjade sig själv som svag. Som om han fortfarande inte kunde skaka av sig rädslan, fast han låg i den varmaste sängen han någonsin känt. Rädslan förbryllade honom mest. Saker som detta brukade fascinera honom. Så vad var det egentligen som skrämde honom?
“Det är inget. Jag bara…” han letade efter rätt ord, men de ville inte komma. Han ville säga att allt var bra, men det var en lögn. Istället slöt han ögonen hårt och viskade, knappt hörbart.
“Förlåt att jag väckte dig…”
Stel som en planka låg Elian, ett hårt grepp om filtkanten som knappt nådde över hans kropp. Men han vågade inte dra till mer av det. Tänk om Aeron skulle frysa? Han själv var trots allt van med kylan. Hjärtat dunkade så högt i bröstet att han var säker på att Aeron kunde höra det. Värmen från Aeron bredvid honom var omöjlig att ignorera. Det var nästan värre än kylan i skjulet där han vanligtvis sov. Nästan. Han kände doften av Aerons tvål – något kryddigt och jordnära – och det fick hans tankar att snurra ännu mer. När Aeron sträckte sig över honom för att släcka lampan och deras hud snuddade varandra, höll Elian andan. Den lilla rörelsen, så enkel och vardaglig, fick en rysning att krypa längs hans ryggrad. Han är så nära.
Mörkret sänkte sig över rummet. Endast ljudet av deras andetag fyllde tystnaden. Elian stirrade upp i mörkret, ögon vidöppna. Han vågade knappt röra sig. Varför ligger jag här? Tänk om han bara var snäll och nu tror att jag tar mig friheter? Men Aerons viskade ord drog honom tillbaka. Orden var så mjuka, nästan som en bekräftelse. Elian svalde hårt.
“God natt…” viskade han tillbaka, rösten knappt hörbar. Som om orden fastnade i hans strupe.
Det dröjde en lång stund, men till slut somnade Elian. Men sömnen var orolig. Mörkret under ögonlocken bröts av bilder. Bleka ansikten. Döda ögon. Vita, stirrande ögon som betraktade honom från en kall bår. Stygnen. Fula, slarviga stygn som skar genom blek hud. Och röster – låga, viskande ord som han inte förstod men som ändå fyllde honom med en gnagande skräck.
Han lever fortfarande… men på något annat sätt.
Orden ekade. Hans egna ord. Men i drömmen var rösten inte hans. Något annat viskade dem, närmare och närmare. De vita ögonen öppnades, och en hand, kall och stel, grep tag om hans handled. Greppet hårdnade. Fingrar som benknotor grävde sig in i hans hud. Han ville skrika, men inget ljud kom ut.
Elian vaknade med ett häftigt flämtande, hela kroppen spänd. Hjärtat bultade vilt mot bröstkorgen, och ett kallt svett hade brutit ut på ryggen. Han låg kvar ett ögonblick, förvirrad, innan han insåg var han var. Värmen från Aeron bredvid honom var fortfarande där, trygg men också påminnande om hur nära de faktiskt låg.
Han torkade snabbt över pannan med baksidan av handen. Det var bara en dröm… bara en dröm. Men bilden av de döda ögonen ville inte släppa taget. Försiktigt vände han på huvudet. Kunde Aeron ha hört honom? Hade han rört sig i sömnen? Eller ännu värre, talat i sömnen? Det var för mörkt för att se Aerons ansikte ordentligt. Elian kände hur halsen snörptes åt.
Kanske borde han säga något. Men vad? Att han just vaknat ur en mardröm? Det skulle bara låta fånigt. Istället försökte han intala sig själv att andas långsamt. In och ut. In och ut. Knappast kunde han väl hamna i samma mardröm igen? Det var bara en dröm. Men ändå kände han fortfarande en svag känsla av att någon, eller något, fortfarande betraktade honom.
“Det är som om de bleka ögonen betraktar mig…” viskade han, kanske precis när han börjat somna om igen.
Elian sög in ett snabbt andetag när Aeron sa de där orden: “Du är aldrig till besvär, Elian. Kom ihåg det.” Orden var enkla, sagda med ett lugn som alltid omgav Aeron, men de träffade hårt. Aldrig till besvär. Det var en mening Elian aldrig riktigt trott att någon skulle säga till honom och mena det. Hans bröst snörptes åt, och en värme , osäker men ändå välkommen, spred sig genom kroppen precis som en rodnad på hans kinder.
Han svalde hårt, nickade hastigt utan att riktigt veta varför och följde efter Aeron uppför trappan. Varje steg kändes både tungt och svävande. Tankarna snurrade. Det är bara en säng. Inget konstigt. Bara en plats att sova på. Men hjärtat bultade högre för varje steg.När Aeron vände sig om och varnade honom för katten, log Elian svagt, nervöst.
“Jag… ska försöka att inte snubbla. Vore ju typiskt mig, att ramla och dö eller något” mumlade han och sneglade på Aerons rygg. Den avslappnade rörelsen i hans steg, hur självklar han var. Elian andades ut. Skärp dig, Elian. Det är bara en säng.
När dörren till rummet öppnades och Elian såg de två sängarna stannade han till. Hans blick flackade mellan dem. Två sängar. Två. Så… hade han missförstått? Skulle de dela en säng ändå? Hans blick fastnade på Aeron igen, som med självklarhet drog av sig skjortan. Elian stelnade. Ögonen drogs till de svarta symbolerna som slingrade sig över huden, som en bok han inte vågade läsa. Vacker… len hud. Hjärtat slog i halsen. Ser han mig titta? Han tvingade sig att se bort.
“Du… menar att jag ska sova… där?” Rösten svek honom nästan, pekade tveksamt på Aerons säng. Med dig? Det var vad han ville fråga – men de orden kom inte ur hans läppar. Han skrattade nervöst, men det dog snabbt ut. Han kände sig dum.
Med fumliga rörelser började han dra av sig sin egen skjorta. Det här är normalt. Folk sover i kalsonger hela tiden. Inget konstigt med det. Han sneglade mot Aeron, som redan slagit sig ner på sängkanten. Men vad om han tycker att jag tar mig friheter? Tveksamt stannade han upp vid byxorna. Kalsongerna räcker, byxorna var trots allt smutsiga.
När han till slut stod där i sina bleka kalsonger och drog filten hårt om sig, ville han sjunka genom golvet. Varför kändes det så… förfärligt dumt? Aeron såg så avslappnad ut, redan tillrätta under täcket. Kanske är det bara jag själv som gör det konstigt…
Med ett bultande hjärta gick Elian fram till sängen. Han stannade en sekund, tvekandes, för att försiktigt lyfta på täcket och kröp ner bredvid Aeron. Så långt ut mot kanten som möjligt, som om han trodde att minsta rörelse från honom skulle avslöja hur nervös han var. Värmen från Aerons kropp bredvid honom var omöjlig att ignorera. Det är bara en säng. Bara en säng.
Efter vad som kändes som en evighet, men inte var mer än en sekund, vågade han viska med skälvande röst.
“Du är säker på att det här är okej, va? Jag… tar inte för mycket plats?”
Velaedrions ord ekade i hans öron. Giftiga. Som om han högg med en dolk av ord, säker på att träffa ett svagt ställe. Leendet, nonchalansen. Tath’nel kände hur blodet dunkade hårdare i tinningarna. Fingrarna kliade efter att slå honom på käften. Få honom att svälja sina ord, eller kanske helt göra honom stum? Väva en skugga till liv som kunde tysta högalven för gott. Men han höll tillbaka. Med näppe.
Han vet inte. Han gissar. Det var det enda som höll honom från att inte låta mörkret ta honom. Eller, kanske var det snarare hans kärlek till Alienna. Hennes besvikelse… Nej, det var inget han ville uppleva igen. Velaedrion hade grävt, men inte tillräckligt. Ett namn i gamla arkiv. Ett spår bland de fallna. Nära sanningen förstås… Men han skulle inte vara stark nog att bevisa det.
Och ändå – brände ilskan. Velaedrion stod där med sitt falska leende, övertygad om att han höll ett trumfkort. Tath’nel lät blicken vandra mot Bain. Kort möttes deras blickar, hans, oberäknelig som alltid. Vad visste han egentligen om skogsalven? Bain var en gåta, ett vapen som kunde vara riktat åt vilket håll som helst. Vågade han spela på deras romantik? En del av honom ville. En annan… Nej. Inte än. Han vred tillbaka blicken mot Velaedrion, ett kallt leende på läpparna.
“Du behöver en historia, ett skandalöst avslöjande. Men allting är inte svart och vitt, Velaedrion. Ibland är det bara… grått. En gråhet som du inte förstår, men som du fruktar. Kanske för du själv är så beige och osynlig” började mörkeralven och han kunde se hur en snabb skiftning passerade genom Velaedrions ansikte. En rynka i pannan. En antydan till oro. Så han tryckte vidare.
“Jag förstår att det svider att inse att du inte är den enda som vet hur man spelar det här spelet. Din fascination med Bain och Alienna… och mig är nästan rörande. Men säg mig, vad är det egentligen du letar efter? En svaghet? En spricka? Eller projicerar du bara dina egna brister på andra?”
Ett steg närmare. Så nära att Velaedrions parfym, dyr och sötsliskig, blandades med något kallare. En känsla av varning. Det var som om skuggorna var längre. En mörkare magi som inte var välkommen, eller brukade finnas där. Fast en som inte riktigt gick att greppa tag i, som inte lämnade spår.
“Det är synd att du inte verkar förstå att vi är här för ett syfte. Jag, Bain och Alienna. Du däremot? Du letar bara efter meningslöst skvaller att viska vidare.”