Kort kastade Nenya en blick över axeln, en sista blick på vad som enbart kunde beskrivas som mardrömmar i verkligheten, lät hon sedan blicken vandra mot Indira igen. Blodets doft, men samtidigt stanken av något annat där bakom var tydlig och hon visste att det inte var många sekunder de talade om.
Försiktigt drog hon sitt ena långa finger över kinden som gjorde en rispa så att lite blod fastnade under nageln, långsamt dra sin lite tunga över blodet med de blixtrande blå ögonen fästa på Indiras anlete. Ett smakprov, som definitivt inte smakade allt för illa. Nej, lite kryddigt och inte lika lent som en oskyldigs blod men… detta hade sting.
Utan att tveka längre, höll hon ner hennes kropp hårt för att sedan låta sina huggtänder sjunka ner i henne nacke. Njutningsfullt drack hon av henne. Till slut drog hon bort sig ifrån hennes nacke för att betrakta henne lite konfundersamt och det var kanske något drömmande där i hennes blick. Efter att ha sett hennes minnen och… hennes känslor som överväldigade henne något.
“Det vore dåraktigt att låta döden ta dina kunskaper… och liv, när du fortfarande kan tjäna din herre…” hummade hon och lade huvudet på snedden medan hon betraktade henne och torkade sin kind med en servett som hon tog ifrån bordet nära dem.
“Vill du verkligen dö, Indira?” frågade Nenya med en mjuk röst, för att böja sig fram och strök sin tumme över hennes läppar nästan milt.
När Bizz tog ett steg mot honom lät Brenn sitt fokus skifta mot det lilla djuret, han sken upp och stack försiktigt fram sitt finger för den att nosa igen och skrattade lite glatt.
“Nå, åtminstone är ni inte ensamma på vägarna.” sa han med ett svagt leende och klappade den lilla krabaten innan han lät sin blick vandra mot mörkeralven igen.
“Då är vi två!”
Tirrin betraktade främlingen framför sig ett tag och sedan Kvithera som hade blivit henne nära. Kanske den enda som riktigt behöll hennes mänskliga sida annars hade nog besten inom henne slukat henne för länge sedan. Utan någon större varning slog hon med sin stora svans mot Joji och vägen tillbaka så hade hon greppat tag i Kvithera för att nästan slänga upp henne på sin rygg. Allt pratande hade gjort henne irriterad, igen som om hon var ett litet barn och inte den drake och kvinna som hon nu var egentligen.
Det var inte direkt något mer ord, än snarare ett ilsket morrande som hördes djupt in i magen samtidigt som hon reste på sig och slog ut sina vingar för att ta avfart och snart var både hon och Kvithera på väg bort i skyn.
“Försök inte följa efter” ekade det i Jojis huvud.
Hjärtat slog hårt i bröstet när Liv drog in tyglarna till hästen och rösten som var så lik, trots att Eira visste att allt var annorlunda. Hon hade sett det, redan månader innan Liv kom dit. Och inte behövdes det ens en som henne att förstå att en människa ändrades när dess frö växte på andra ställen än i Draumrheim som alltid tycktes så stilla.
“Har du umgåtts för mycket med charmerande män?” fnös Eira, men trots det hade hon svårt att dölja en rodnad som smög sig upp på kinderna och för ett kort sekund tvingade hon sig själv att se bort för att dölja det. Inte för att det var en svaghet, men… hon var inte säker på om hon var beredd att visa den sidan åt Liv igen.
“Men du är inte heller… så dum, trots att ditt inre tvekar om din skönhet. Men jag ser dig.” sa Eira och vände blicken mot henne med ett svagt leende.
Det var definitivt något som Nenya hade sett förut, eller ens hennes egna fantasi kunde komma på. Både äcklad, nyfiken och panik över vad som hände framför henne. Stelfrusen däremot, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Döda… vad det nu var? Gick det? Eller skulle det i sådana fall ta henne i besiktning? Nej, något sådant kunde hon inte riskera. Inte med deras planer. Hon mötte dock dess blick och det fanns något bestämt där i de elektriskt blå ögonen där hon inte vek.
En liten fnysning, som ett skratt lämnade hennes läppar över dess ord. Osäker på om det var en bra, eller dålig sak i sig. Hon rynkade lite sin näsa.
“Och vi får se om jag kan bränna bort minnet av… er.” sa hon, osäker på om det var en, eller flera. Men till slut hade hon bara lagt till er, istället för dig. Det skulle kommit ut kaxigt, men det kanske inte riktigt hade samma effekt som Nenya hade hoppats på när blicken fortfarande hemsökte henne. Hon stod stilla en stund, innan hon sjönk ner vid Indiras sida. Nästan milt strök hon undan håret på henne och lade det bakom örat.
“Indira…?”
Förvirrat såg Finn upp på Kathryn, sen när tog han… nå hon sådant? Lite skeptiskt rynkade han på ögonbrynen och skakade på huvudet åt allt. Var det inte en dröm? Han nypte sig lite grann men gav ifrån ett smärtsamt läte och grimaserade. Så, det var inte en dröm alltså.
“Eh… men det är ju sent? Ska vi verkligen… öh störa?” frågade Finn men lät sig dras med något av henne även om han verkade lite nervös över tanekn.
“Och… är inte troll farliga? Du vet, sitter under broar och skräms?”
–
Tussie gav ifrån sig ett litet pip när han höll henne så nära.
“Försöker du klämma ur luften av mig?” frågade hon med ett litet fnitter för att kyssa hans kind.
“Vad för äventyr? Hur långt kom du?”
Blicken vandrade från Isra mot vakterna som för ett ögonblick tycktes ha blicken på något annat efter ett litet prasslande någonstans. Lite tveksamt, men med värme i både gesten och leende sträckte hon sig fram för att milt stryka hennes hand. Inte länge, men som i en kort stödjande gest. Innan hon drog sig tillbaka som om något aldrig hänt, när vakternas blickar vandrade mot dem igen. Kanske var de mer lika än drottning kunde tro, nå, åtminstone förstod Vésiva hur det var att uppehålla en bild utåt. En liten suck lämnade kvinnan över det dystra samtalsämnet.
“Ni vet att Barastar inte har brutit alliansen med oss – men jag antar att det är något mer ni söker efter?” sa hon och höjde lite diskret på ena ögonbrynet samtidigt som hon disträ strök sin hand över foten på vinglaset medan tankarna rörde sig runt i hennes huvud.
“Folk… kallar dem barbarer som är för dumma för att bilda allianser och lita på någon. Men, de ser inte de djupa såren som det folket har. Även ifrån vårt folk” suckade Vésiva för att göra en gest framför sig. Säkert skulle drottningen känna till sin egna historia, att en prästinna ifrån Vanra hjälpt den dåvarande hövdingen i sjukdom och till slut blev kära och stannade. Förstås hade det format deras land och länderna började öppna upp sig igen tills hon blivit mördat av en inskränkt me’ersian och det var inte förrän hundratals år senare förrän inbördningskriget som de öppnat upp samarbetet igen.
Lite disträ strök Vésiva sin tunga över underläppen medan hon funderade på vad hon skulle säga härnäst, utan att bryta någon lojalitet. Varken till sin familj, eller sin drottning.
Skrattet, det hysteriska, ekade fortfarande i Nenyas sinne så som de tre andra rösterna gjorde. Ett litet tag kände hon hur paniken tog ett fäste i hennes kropp. Tanken att göra sin egna mästare besviken, och Isra… Hon kunde inte låta sin egna del av deras plan gå i stöpet för hennes egna nyfikenhet eller dumhet. Men kanske var det också just den paniken som hade kallat dit Ayperos igen. Lättat andades hon ut och de elektriska ögonen vandrade mot Indiras gestalt.
Ett litet väsande lämnade hennes läppar när naglarna sjönk ner i hennes hand och hon visade sina egna vassa tänder åt henne samtidigt som hon lät sina klor nästan plågsamt långsamt sjunka in i Indiras egna händer. Skrattet som lämnade hennes läppar var en blandning av kaxighet och hånfullhet.
“Och vad var din lilla plan Indira? Hålla detta inom dig… och sedan vad, släppa loss det när döden tog dig i sitt grepp?” fnös Nenya och leendet rörde sig till något av ett galet flin. Ayperos var med henne, och vad var dessa… tre röster, eller kraft för motstånd?
“Eller tänkte du föra över dessa till en utvald? Att bära samma börda?” fnös hon vidare för att höja deras händer och låta sin smala tunga långsamt stryka över hennes handrygg där blodet hade börjat sippra ner. Ett litet nöjt läte, nästan som en suck lämnade henne.
“Smakar inte allt för dumt, det måste jag ge dig. Eller ska jag säga er?”
“Till havs?” fnös Alvaa, som om hon inte riktigt var säker på vad hon tyckte om det. Många år sedan hade det varit sedan hon satt sin fot på något sådant flytande hem. Fast, det var ju så hon kom till Spillerhamn för så många år sedan. Hon suckade lite lätt och såg mot Helga.
Kanske det var vad hon behövde? En vän som höll henne ur trubbel till havs med. Nå, inte helt ur trubbel. Men inte hamna i vattnet själv i alla fall.
“Beror väl på vad betalningen är, och jag tänker fan mig inte låta er slarva med inköpen i sådana fall!” sa Alva och flinade bara med frågan om råttan. Snart nog hade de kommit till en av de många dörrarna där i Spillerhamn som hon öppnade och gick in i.
“Vi får väl se vad vi har hemma, hm?”
Finn ryckte till något över att någon rörde honom och sa hans namn. När han såg att det var Kathlyn rynkade han något på de buskiga ögonbrynen för att se på hur hon förjävels försökte att få upp honom.
“Är du full?” fnös han roat, för att skakade lätt på huvudet över hur hon fnittrade och hennes kommentar om sängen. Det kändes lite som att… göra intrång på något sätt.
“Nej, nej… klart jag sover i fåtöljen. Kvinnor och män ska ju inte dela säng förrän de är, nå du vet, gifta eller något!” sa han och drog sin hand loss för att betrakta sin vän.
“Men skit i det nu, du har ju väckt mig nu ändå. Vad i helvete har du tagit?”
–
“Du är inte i Brinke nu, Faegrim.” hummade Tussie, lite varnandes för att luta sig in i hans omfamning och lät sin egna darrande fingrar hålla om honom. En nöjd suck undslapp henne då hon drog in hans doft och närhet. Det hade varit många år sedan och ändå var det som om ingen tid hade passerat.
“Samma gamla vanliga, handel och så… förmodligen inte lika mycket äventyr som du. Hm?” svarade Tussie lite frågandes som om hon ville höra hans nya äventyr.
Lite lättat drog Vésiva en suck och besvarade det breda leendet från sin drottning med ett varmt leende tillbaka. Försiktigt sträckte hon sig efter vinglaset och höjde det åt Isra som i en enkel skål innan hon förde glaset mot sina läppar och tog en klunk. Hon drog sin tunga lätt över underläppen medan hon funderade på drottningens fråga. Inflytande… över Barastar?
“Ni vet att jag är uppvuxen där lika mycket som här, så jag känner väl till dem och de mig och Bläck.” sa kvinnan lite försiktigt som om hon inte riktigt var säker på om drottningens intentioner var välmenande för Barastar. Men, samtidigt hade hon gjort ett val att vara henne trogen så hon tog en klunk av vinet för att lite stärka sig själv.
“Och ja, min Neyir är en av hövdingasönerna… Men de ärver inte makt där, min drottning. De utmanar den nuvarande hövdingen i en nävkamp nästan till döden. Envisa barbarer.” fnös Vésiva och gjorde en gest framför sig som om hon lite fann deras tradition barbarisk.
En suck lämnade hennes läppar för att sjunka ner lite mer bekvämt i sin stol. Gharf och Renn, de som nu styrde började bli äldre och det var inte svårt att se. Än så länge respekterades dem, men vem visste när en hungrig ungtupp skulle ta sin chans?
“Gharf och Renn… de börjar bli äldre, fast det kanske inte alltid syns utåt… Och de nya interna problem har tagit rätt hårt på folket. Även om det är mer… under kontroll nu.” hummade Vésiva och vände blicken mot Isra igen.
Kanske var det märkligt att Brenn inte verkade skrämd över faktumet att det var en mörkeralv som satt mittemot honom. Inte direkt den mest normala responsen. För att humma lite lätt.
“Så hela världen framför dig då?” föreslog han med ett svagt försiktigt leende för att låta blicken vandra mot Bizz igen. Lättare att fokusera på ett djur, än en som var liknanade honom.
“Är… är du säker på att jag inte stör?”
“Var försiktig.” hummade draken i sin… vän kanske var svårt att riktigt placera som titel. Men närmare än vad hon kommit med flera andra. Draken såg vaksam på den nu människan och sedan mot Kvithera. Hummade lite lätt i deras huvuden båda två och höjde sig lite för att skaka på sig. En del aska, mossa och annat bös föll av Tirrin. Större än båda två där hon nu satt upp.
“Dåraktigt svar, skiftare. Min far var konung, att han var en drake… var rykten först.” fnös hon för att sedan fnysa lätt för att visa sitt missnöje över konversationen. Hennes förflutna var… nå, det förflutna och ingenting som hon ville diskutera med en främling.
Lite ilsket visade hon sina tänder mot främlingen, samtidigt som ett dovt morrande långt ner i magen. Frågorna var inte något hon tyckte om – speciellt inte hur hon granskade Kvithera som en mumsbit.
“Rör henne inte!”
“Det kanske är dåraktig, vad kan jag ge er som har allt? Men jag tänkte om ni skulle få hemlängtan när ni rör er utanför Me’ersia nästa gång… Men ja, nu i efterhand inser jag nog att det var dumt…” började Vésiva att babbla på och det var inte svårt att se att kvinnan som vanligtvis inte var så nervös var det. Eller, nå åtminstone så nervös att det syntes. Hon kliade sig lätt i nacken när hon såg hur de vackra sidentyget veks åt sidan och i det skulle hon se en liten speldosa.
Speldosan var gjord i en skimrande metall som påminde om silver, men skiftade i blågrönt när ljuset föll rätt – som om hantverkaren ville efterlikna havets djup utan någonsin ha sett dess skönhet på riktigt. Locket var rundat och på dess ovansida tronade en liten fisk. Väl öppen kunde man se ett dramatiskt bild på Malströmmen som ledde ner till deras rike. På sidan satt en liten nyckel, formad som ett snäckskal. När man vred upp den började mekaniken att röra sig. Malströmmen i mitten satte igång att snurra, virvlande i fängslad rörelse, vågorna överdrivet dramatiska, nästan teatraliska. En liten båt började långsamt dras ner i djupet, hjälplöst kringränd av de mejslade vågorna.
Runt kanten simmade figurer som påminde om me’erfolk, men deras drag var hårda, nästan demoniska. De slingrade sig som vågor, några höjde sina harpuner, andra blåste i tritonhorn som om de ständigt kallade till strid. Ur dosan kunde man även höra en vacker melodi. Inuti dansade små spegelblanka figurer i mönster som imiterade fiskstim, men deras glans var för vass, för onaturlig, som en markfolks fantasi om havets mysterier snarare än verkligheten.
“Jag fann den i en butik vid mina resor till Iserion och fann det roande över vilken bild de har.” skrattade Vésiva och drog ännu en hand igenom sitt hår nervöst.
“Det var inte meningen att distrahera er från mer viktiga samtalsämnen däremot, min drottning. Jag antar att ni har mer på tankarna än att enbart gratulera min familj?”
Det fanns inte allt för mycket att göra åt Ayperos befallande, även om hon trivdes rätt bra där på kanten lite ifrån dem båda. Men hon visade tänderna åt honom i ett fräsande när något knut gjorde ont som han försökte få upp. Inte för att det var en varaktig ilska förstås. Lite roat höjde hon ena ögonbrynet över Isras ord, trots allt hade hon förväntat att hon skulle mer eller mindre ignorera henne. Det ryckte lite i hennes mungipor.
“Vilket temperament menar du? Jag är väl snäll som ett litet lamm.” fnös hon roat och höll handen till Ayperos när han hade hållit på ett tag.
“Nog nu, du är väl ingen kammarfru?” fortsatte hon retsamt och skakade på huvudet så att det mörka håret flög lite omkring henne och hon tog ett steg bakåt för att dra lätt efter andan för att sluta ögonen något.
“Tror visst ni skrämde bort den där… nå, ni vet vem jag menar.” sa hon och gjorde en nonchalant gest framför sig som om hon inte brydde sig nog att komma ihåg hans namn. Nå, i alla fall till synes. Trots att det bubblade en viss ilska där under.
Rosenknopp? Kallenamnet fick henne att skratta lätt, nå kanske det med taggar var rätt i alla fall. Hon drack upp vinet för att sätta ner det på det lilla sidobordet. Lite kaxigt rätade hon på sig själv, rätt lång och kanske nästan lite längre än henne till och med.
“Nå väl, min nattviol, visa då detta mörker du talar om.” sa hon med ett roat leende för att ta ett steg närmare och greppade tag i hennes hand lite mer bestämt och tippade sitt huvud lite roat på snedden.
Blicken vandrade över Indira som om den övervägde de möjligheterna som fanns. På ena sidan så var det förstås ett arbete med en nygjord vampyr, speciellt i ett hönshus så som Karms adel. Men, å andra sidan… en person så sjuk som Indira var med döden så nära i hälarna. Hostandet själv skulle väl kunna stänga ute dem från olika salar.
“Det finns nog en del att arbeta hos dig med.” sa Nenya roat och väntade på att hostattacken skulle vara över innan hon hummade lite lätt.
“Men ja, det gör jag. Vi.” fortsatte Nenya, som om det också var en inbjudan av Ayperos själv. Hon sträckte sig efter ett av vinglasen för att ta sig en nästan stärkande klunk.
Det var inte svårt att se hur Camthalion stelnade till över nämnandet av Iserion och för ett kort ögonblick var det som om han inte var där. Blicken tydde på att han var tillbaka i fångenskap med smärta och mörker. Elden som hade sprakat… Ett val som hade gjort att både Aenya och han blivit fångade, torterade och det var inte ens deras forna fränder som kommit till räddning. Han knöt sin hand och vaknade till när korpen Sunniva pickade på hans kind. Vaksamt lät han blicken vandra mellan de samlade där.
“Minsta snedsteg och ditt fördärv blir enbart ditt egna.” väste han ilsket till för att vända sig om. På något sätt kände han sig överflödig där, i den märkliga blandningen av kära återförenande och mindre… kära återförenande. För att sedan börja långsamt röra sig bort med sitt haltande ben som han svor över nu. Det måste se så svagt ut.
Det var svårt att riktigt ta Helga på allvar men hon dunkade bara henne på axeln för att resa sig upp samtidigt och ta tag i flaskan som fortfarande hade någonting kvar.
“Smulor? Vad fan har ni ens för kock där? Om jag hade varit där, ja då jävlar. En kock ska kunna laga mat av ingenting.” fnös hon och knuffade Helga mot dörren.
“Vart annars än hemma hos mig? Kom nu så ska vi nog hitta något. Flamberad råtta, vad sägs?” retades hon.
Fortfarande skeptiskt såg hon på fågeln, som om hon inte riktigt tyckte om tanken. Fåglar var bättre än människor, som djur i allmänhet. Men hon fnyste till lite lätt och vände bort huvudet som det var svar nog åt båda frågorna. Att han fick göra som han ville, så gjore hon likaså.
“Ers höghet.” rättade hon för att fnysa igen.
“Om det inte hade varit så hade väl inte du kallat mig prinsessa.”