“Andra tider?” fnös Renn, som gick bredvid sin make. Precis som honom var hon längre än de flesta människor och me’ersianer. Det kopparöda håret var flätat och slog i höften då hon rörde sig bestämt framåt. Blicken vandrade fram och tilbaka lite nyfiket. Många år sedan som de hade satt sin fot där, då all kommunikation hade skett genom Neyir och Vésiva.
“Det är liknande tider. Krig som bubblar under ytan.” fortsatte hövdingen. Vésiva såg lite nervöst mot Neyir, som att hon var rädd för att hans föräldrar skulle trampa snett och förstöra den relation hon hade byggt upp i många år nu. Hon tog ett bättre tag om Ta’renn som hon bar på höften. Men när härolden annonserade dem drog Vésiva djupt efter andan för att försöka släppa sin oro och började röra sig in.
Så gott det gick, böjde hon sig fram med sonen i sin famn. För att inte möta drottningens blick förrän hon hade börjat tala med dem.
“Ers höghet, tack återigen för den fina inbjudan.”
Kvinnan rynkade något på ögonbrynen. Sarksam var något som hon brukade kunna förstå sig på men nu var hon inte helt säker på om katten framför henne faktiskt menade att hon inte förstod. En fnysning lämnade mörkeralvens läppar och hon höll upp de tre fingrarna igen.
“Information, pengar och inget sådant där kramandes.” sa hon och granskade henne.
“Nå?”
Säkert skulle hon känna hur en doft av mat hade spridit sig i stugan med. Framför elden en bit bort satt Ranghildr framför ett kärl och rörde runt i något som liknade en soppa. När hon hörde hur Maeve rörde sig bakom henne och det lilla kraxande släppt hon skeden och reste sig upp för att skynda sig till hennes sida.
“Ligg stilla nu tös.” sa hon, nästa beodrande och drog fram en stol så att hon satt bredvid henne för att sträcka sig efter en hink med vatten som hon höll upp åt henne med skeden så hon kunde greppa tag i den.
“Törstig?” frågade Ranghildr försiktigt och med den andra handen sträckte hon sig fram för att stryka undan lite hår som nästan hade klistrat sig fast i hennes panna.
“Hur mår du?” frågade hon, samtidigt som hon kände på pannan för att vara säker på att hon inte var brännhet av feber.
Någon som inte riktigt följde med i tankegångarna var Finn som såg ut som ett frågetecken där han stod. Även om han då och då skickade ett leende till sin vän för att uppmuntra de glada tillropen. För det lät ju som något positivt i alla fall?
Tussie mötte Faegrims frågande blick och örat ryckte lite när hon lyssnade på flickans entusiastiska ord och förklaring. Nå, det lät väl logiskt som brinken sa.
“Magi är så olika mellan våra folk. Men namn är mäktiga. Kanske det finns något i det du säger.” sa hon och nickade lätt, lite allvarligt som om hon uppmanade att det inte riktigt var att leka med.
“Egenskaper formar ens person. Så det är väl något att tänka på med.” ansåg trollet.
Allt kändes så bekant, men ändå inte. Som att kliva in i ett gammalt minne. Sängen som Maeve nu låg i som en gång varit hennes. Där hon suttit och lyssnat på grälen ifrån Sif och Ejvald, eller skratten. Hon vände sig om för att försöka finna något åt sin dotters strupe och öppnade de skåp som fanns där. Inte allt för mycket fanns, men längst in kunde hon se någon mörk flaska. Hon fnös roat och sträckte sig efter den för att öppna korken. Satte näsan över det och skakade på huvudet med ett leende innan hon räckte det åt Maeve.
“Smakar förmodligen skit, men sprit är det.” sa hon och drog en stol framför Maeve för att inte riktigt kunna hålla ifrån ett skratt.
“Sif hatade när man drack, så jag fick tag på något som brände bra och gömde den längst in där hon sällan öppnade. Tydligen ett bra gömställe.” sa hon och skakade på huvudet för att låta blicken vandra över kroppen och de skador som fanns där. Allvarlig och orolig, för att dra fram sin bennål som förstås inte det var första gången som Maeve såg.
“Vet inte riktigt varför du alltid envisas om att försöka få mer ärr än mig. Men jag tror nog minsann du vinner nu.” sa hon och drog fram något att sy med också. Hon nickade åt Audgisil att hjälpa till att rengöra såret och finna något att binda med..
“Tyst nu, din fåne. Du säger så mycket dumt.” sa Ranghildr bara åt Audgisil, men det fanns något varmt där i hennes blick då hon såg på sin dotter som trots sina skador stod stolt framför dem och folket. Innan hon hann helt falla ner mot marken hade Ranghildr tagit ett steg fram och fångat upp henne i en omfamningen. Ett kort tag stod hon där med Maeve intill sig, med håret som nästan kittlade hennes näsa. Men hon brydde sig inte, utan höll kvar henne där och drog ett djupt andetag för att fånga hennes doft. Obrydd om blod och smuts.
Det var som om tiden stod stilla och alla andra försvann lite i perfierin. Hon drog ännu ett djupt andetag, kanske för att samla sig själv något. För att lyfta upp hennes ansikte med en mild gest och strök hennes kind ömt samtidigt som hon mötte hennes blick.
“Jävla bra gjort” hummade hon tyst så bara Maeve kunde höra. “Och nu ska vi hitta någonstans för dig att vila och ta hand om dina sår. Din tossa där.” fortsatte hon med värme i rösten för att dra upp henne lite mer mot sig själv så hon nästan inte behövde använda någon kraft själv. En kort nickning åt sin make att ta andra armen så hon knappt behövde stödja sig själv. Mest per automation nickade hon åt folket som gav till något jubel eller hälsade på dem när de rörde sig igenom staden.
Mycket stod i eld och lågor, blod färgade gatorna och hon kunde inte rå för att tänka lite på att detta en gång hade varit hennes hem. Hur många gånger hade hon inte mer känt att hon tillhörde Ranheim än Frostheim och resten av Kaldrland? I sin tidiga ungdom då hon hatade allt med kung Iki och hans styre. Men de var väl inga dårar och idioter som han hade varit?
Det var knappt så att Ranghildr såg leendet som hennes kära make gav henne. Snarare var hennes isblåa blick helt fokuserad på det som fanns framför dem. Maeve måste leva. Något inom henne sade det, även om fler och fler hade trott motsatsen. Inte för någon hade vågat yttra orden i hennes närhet. Inte efter att en dåre gjort det och utan att tveka hade hon slängt sig mot honom med sina nävar. Om det inte vore för att Audgisil hade avbrutit henne, hade mer än näsan och ett par tänder gått sönder. Nej. Maeve levde. Hon var trots allt hennes dotter och en Ulfhedna. För vad skulle hon göra om det inte var så? Tanken hade förstås slagit henne och gjort henne ännu mer orolig.
Blod och död. Två saker som aldrig riktigt skrämt henne, tvärtom hade hon alltid lockats av det. Även nu när det kliade i hennes fingrar att få klyva en eller två av de jävla förrädarna. Fast det hade varit annorlunda ända sedan den dagen hennes egna dotter och söner hade rört sig ut i världen. En värld hon inte längre kunde skydda dem mot och det skrämde henne mer än något annat. Hon hade redan förlorat en, hur kunde hon förlora fler utan att tappa sitt vett?
Förstås hade Audgisil försökt få henne att stanna i Frostheim, men hon hade varit en rastlös krigare i hallarna för länge. Ensam, utan varken honom eller sina barn där och få i deras stad hade inte hört Ranghildrs hårda ord som blandades med bedjan att följa med. Samtidigt hade hon förstås aldrig låtit honom lämna utan henne. Nej, hon skulle se sin dotter.
När den bekanta figuren började synas kunde hon inte rå för att känna hur hårt hjärtat bultade inom henne. En kort stund var det som att se henne med lindormens tand, lika mörbultad om inte mer nu, men vid liv. Drottningen kunde inte rå för att skratta till, nästan en blandning av lättnad, glädje och en liten förvåning. För att låta sig möta sin makes blick kort, ett svagt leende och stolthet samt lättnad i blicken.
“Hon gjorde det…” viskade hon, så bara Audgisil kunde höra, om det var menat för honom eller bara för henne själv var svårt att veta. När de var nära nog, höll hon sig trots det lite i bakgrunden. Kanske för hon trots allt visste att det inte direkt lämnade det förra mötet mellan dotter och mor allt för väl. Något hon hade skämts och grävt ner sig i de senaste månaderna, åren var det väl nästan? Men hon skickade henne ett svagt leende och lät blicken vandra över det som fanns runt omkring dem.
En märklig känsla, att se sitt barnhem i rök och blod. En som hon inte trodde skulle beröra henne så som den gjorde. Tanken vandrade något mot Freggi – var hen vid liv? Men snart sköt hon undan den för att låta blicken vandra mot sin dotter igen och tog ett försiktigt steg fram.
“Tre sätt.” började mörkeralven för att hålla tre fingrar uppe medan hon såg på henne med en allvarsam blick. En som sade att detta var strängt affärer och inte någon slags början på vänskap eller annat trams. Sådant som folk dog av, eller skadades för att andra skulle få ut något av det. Inte minst vännen själv. Nej, hon hade sett alla former av vänskap som dränerade ena parten och sådant tänkte hon inte pyssla med.
“Hålla dig borta ifrån mig med dina kletande händer, pengar nog för att betala för min information, eller förstås information för information.” sa hon och tog ner ett finger i taget. Fast hon var lite tveksam till att denna katt egentligen hade någon information hon hade behövt.
Llwyd mötte sin kollega och kanske en som hon skulle kunna kalla vän, även om hon inte direkt skulle göra det med enkelhet. Hon strök en hand igenom sitt hår medan hon tänkte över orden som yttrades. Förstås hade Jezeral rätt med vad de brukade göra och inte. Men ändå lockade det att komma med lite eld denna gång men hon suckade tungt och nickade till sist till mörkeralvens ord.
“Ta oss dit, helst diskret.” instämde hon med en nickning till.
Ett litet tag var det som om Denera försökte att protestera, men det dröjde inte många sekunder innan första gäspningen dök upp för att sedan sjunka ner milt i hennes famn. Hon vaknade långsamt, en gäspning först och sträckte på sig som om hon var i sin egna sömn. Först rynkade hon lätt på ögonbrynen över drömmen hon haft. Som om hon hade träffat Huldrys, det var så många år sedan… Hon hade tänkt skratta lite åt det hela, för att sedan slå upp ögonen och rygga tillbaka när hon fick se kvinnans anlete. Speciellt med tanke på det okända runt omkring henne och det där… mörka med henne nuförtiden.
Lite i panik drog hon sig upp mot väggen och sökte efter något att kunna försvara sig med. Vingarna slog febrilt där bak mot väggen och skapade ett nästan äckligt skrapande ljud. Blicken flackade mellan Huldrys och omgivningen efter något slags sätt att hitta ut.
“Vart är jag?!”
Lite märkligt kändes det, för de hade ändå haft samma äventyr ett långt tag och detta var väl inte meningen att vara permanent? Fast gjorde det egentligen något? Han log svagt, lite nervöst för att ta hennes hand i sin och lite försiktigt kyssa den och sedan se mot brinken och trollet.
“Caras Idhrenin… men inga fler dumma trollkarlar!”
Tussie höjde lite på ögonbrynet över ungdomarnas ord för att skaka på huvudet.
“Pengar finns väl, tid är det väl mindre gott om för sådana som er?” fnös hon roat och såg mot Faegrim.
Lite märkligt kändes det, för de hade ändå haft samma äventyr ett långt tag och detta var väl inte meningen att vara permanent? Fast gjorde det egentligen något? Han log svagt, lite nervöst för att ta hennes hand i sin och lite försiktigt kyssa den och sedan se mot brinken och trollet.
“Caras Idhrenin… men inga fler dumma trollkarlar!”
Tussie höjde lite på ögonbrynet över ungdomarnas ord för att skaka på huvudet.
“Pengar finns väl, tid är det väl mindre gott om för sådana som er?” fnös hon roat och såg mot Faegrim.
Öronen ryckte till och ilsket slog hon bort det. För att fnysa över det hela. En varnande blick samtidigt som hon öppnade munnen för att svara på frågan.
“Om jag har det får du inte den genom sådant äckligt trams!” sa hon och korsade sina armar bestämt, som om hon inte hade tänkt lägga några ord mer när hon höll på sådär.
“Ram’lin…” hummade hon, fundersam för att leta i sitt minne efter vem det skulle kunna vara. Språket var inte direkt något som hon kunde tyda helt. Mest för det var som om det hade suddats ut och var svårt att riktigt veta vad som det kunde vara. Lite disträ kliade hon sig bakom sitt öra.
“Det går rykten om någon Ram, kanske det kan vara något?”
Instämmande nickade halvätten för att fundera över de alternativ de hade. Blicken vandrade mot skyn, som om hon skulle kunna se draken redan.
“En överraskning kan vi säkerligen ordna.” hummade hon, lite roat, för att knäcka sina fingrar och nacke. Som om hon gjorde sig klar att gå in i en strid. Trots allt var hennes specialitet inte riktigt något som användes för vanliga uppdrag, men för lite mer… nå delikata så visste hon att Det Tredje Ögat, inte skulle ha något emot att hon inte höll tillbaka.
Svårt var nästan ett för tamt ord för att placera hur Denera kände. Men hon kunde inte riktigt placera ett annat ord, men den forne Huldrys såg vilsen ut, för en kort sekund, innan det förvreds till något som gjorde henne helt kall. Orden var ett hån, samtidigt som den ekade lite av den forna sarkasmen som Huldrys en gång i tiden hade fått Denera att skratta. Speciellt åt dem som inte förstod den.
Hon öppnade munnen för att säga något, men istället stod hon kvar där med sin käft öppen och läppen lätt darrandes där hon envist mötte kvinnans blick.
“Åh, vänta bara! De är inte många steg bakom mig.” ljög hon hastigt ihop, även om hon inte direkt lät så självsäkert som hon hade hoppats på att hon gjorde.
Information, ja, det var väl något som Ky’rah var en specialist på. Tålmodigt stod hon kvar med ett höjt ögonbryn, som om hon tyckte det tog aldelles för lång tid för henne att få fram vad det var hon ville. Utan att böja sig fram såg hon på den ritade bilden, inte den bästa kvalitén men inte det sämsta verket hon hade sett heller.
“Ser ut som en mörkeralv, men kan förstås vara en ökenalv med. Svårt att säga med din kvalitet. Nå, något namn?”
Förstås var inte Vésiva allt för sen att dricka upp vinet när hennes drottning hade gjort det, trots allt ville hon inte stanna längre än vad Isra hade både ork, eller tid med. Men hon satt kvar och log svagt åt hennes beodran, böjde lätt på huvudet i respekt och som för att visa att hon hade uppfattat vad Isra hade sagt.
“Förstås, min drottning. Jag ska se till att era ord kommer till hövdingarna Gharf och Renn.” svarade hon samtidigt, lite mer formellt än vad hon hade talat innan om sina svärföräldrar som för att klargöra sitt egna uppdrag. När Vésiva mötte drottningens blick igen fanns ännu ett leende där, lite bredare och genuint. Kanske för att hon var lättad att drottningen inte hade begärt något som, för tillfället, kändes omöjligt för henne.
“Men… Jag är säker på att de inte skulle tacka nej till en inbjudan hit. Så slipper ni en resa. Trots allt vill ni väl att ert barn ska se Antrophelia först och inte Barastar? Och jag har förstås fortfarande mitt hem här så de skulle kunna huseras där” fortsatte Vésiva, lite försiktigt, för hon ville ju inte trampa drottningen på tårna, men ändå något som genuint oroade sig där för Isra.
“Ta’renn borde också se sin mors arv och hem.” hummade hon vidare, mer för sig själv än till Isra.
“Se så mina herrar, det går inte att förneka att vi alla har vårt förflutna. Säkerligen med delar som vi vill glömma.” sa Vecah med ett tillsynes vänligt leende. Fastän det nog fanns information att hämta, verkade mörkeralven bli allt för spänd och hotad för att ge dem informationen som de ville ha. Och var de inte alla där för att få en andra chans?
Istället klev hon fram för att granska kartan lite närmare och stryka sitt finger över handelsvägarna som Moleg hade nämnt. Kort lät han blicken vandra mot Dar Zakhar och bergen såg till och med mörka ut på kartan. Lite disträ strök hon sin ena hand över de spetsiga öronen medan hon tänkte.
“Min bror menade säkert när vättarna tog över Zirthimar med hjälp av Dar Zakhar och orsaken till varför tornet står tomt. Gör du inte, bror?” fortsatte Vecah sedan med en snabb blick mot Iztra.
Lite lättat andades hon ut när katten släppte henne och hon tog till och med ett steg bakåt för att markera att avstånd var det som föredrogs. Direkt började hon borsta av sig själv något, om axlarna och bröstkorgen, såsom att det fanns smuts där som hon ville få bort.
“Så klart jag är. Vad behöver du?” frågade Ky’rah rakt på sak som hon vanligtvis var och korsade sina armar nu när hon borstat klart. En vaksam blick på Meoa framför sig.