Knappt en blick ägnade Llwyd åt papperna utan bara bläddrade igenom mest för syns för att ge vidare till halvalven. Grinet skrämde henne inte direkt, varför skulle det? Hon hade sett värre saker, och hennes egna grin var väl lika farligt med de små vassa tänderna.
Lite funderade hon över uppdraget – som om hon var osäker på om det vore det bästa för en sådan… skepnadskiftare. Speciellt med tanken på bytet som de skulle fånga. Men kastade en blick bakåt åt sin kompanjon.
“Nå?” frågade hon bara simpelt.
Punktlighet? Llwyd fnös bara åt orden. Det var enkelt för någon med långa ben att tala om. Ett steg för honom var som två eller tre för henne. För att snarare klättra sig upp på barstolen bredvid sin kollega och låta blicken vandra mot kvinnan framför dem, som förvirrade Llwyd något. För det var en blandning av magi och inte där omkring henne.
Först rynkade hon på ögonbrynen, försökte att fånga den där… märkliga nästan… sötsliskig. Som en sko som skavde för den var för liten. Hon knäppte lätt på fingrarna.
“Ah, en skepnadskiftar kanske vi har framför oss?” föreslog halvvätten framför sig med ett roat leende. Sparkade något med sina fötter som dinglade långt ovanför golvet.
Ett litet tag funderade hon på den till synes unga kvinnans fråga. Hur mycket skulle hon ta? Det tog lite på hennes värdighet trots allt – men tur nog distraherade mannen ifrån Tredje ögat henne.
“Llwyd? Nej, hon har nog inte varit här på månader.” sa Rushla men hon hann inte riktigt säga något mer än när en av dörrarna öppnades och en kylig vind drogs in över värdshuset. Dörren slogs igen av sig själv av vinden som skapades när ett till synes barn klev in genom dörren. Nå längden sa det i alla fall. Fast när den mörka huvan föll ner mot axlarna tillhörde ansiktet en ung kvinna. Även om hon inte nådde längre än de flestas höfter, så var hon tre fingrar längre än den längsta dvärgen – och det var något som hon var stolt över.
Rakryggad rörde hon sig in i värmen, obrydd över snöslasket som smutsade ner golvet, det som fortfarande fanns under hennes skor. Det korpsvarta håret matchade de mörka stövlarna som nådde henne upp till knäna. De ljusblåa ögonen vandrade över värdshuset – för att snart finna sin halvalv till kollega. Hon rörde sig dit – men innan Rushla hade hunnit hälla upp ett stop öl skakade hon på huvudet och drog upp smycket som gömde sig under den mörka manteln som hade De Tredje Ögats märke ingraverats i dess kalla stål. Lika snabbt lät hon halsbandet sjunka ner mot hennes bröstkorg.
“Jezeral.” hälsade hon kort, med en nickning, för att låta blicken vandra mot främlingen vid hans sida. Ett litet höjt ögonbryn, som om hon undrade om hon störde honom från något mer… nå roande.
Orken ryckte lätt på axlarna åt hennes kommentar om mat, inte den märkligaste personen eller varelsen som satt sin fot i värdshuset trots allt. Hon sträckte sig efter ett stop öl till Fier, för att låta blicken vandra mot den andra som hade stigit in. En mindre trevlig person, helt klart. Alltid vresig tycktes det som, men pengar var pengar. Kanske var det mest tendensen han hade att skrämma iväg andra kunder som skavde i orkens öga.
Hon fyllde upp stopet till bredden för att sätta ner det framför Fier och vände sig om för att sträcka sig efter ett vinglas och en flaska vin. Trots allt visste hon nog vad halvalven ville ha med. Skrattande höjde hon på ögonbryet över förfrågan.
“Fläta? Det går väl an, men det kommer kosta dig.” kraxade orken, som om hon inte riktigt såg sig själv som en som flätade en annans kvinnas hår. Nå, om det inte vore före ett slag förstås. Hon höll ut sin hand åt dem båda efter att ha serverat dem för att vänta på mynten förstås.
När dörren öppnades dröjde det inte många sekunder innan någon gäst ropade åt den nyanlända att stänga dörren. Klagandes på kyla. Inte för det var ett problem i detta varma värdshus. Bakom disken stod Rushla. Ett praktexemplar, om någon skulle fråga henne. Skarpa drag, med en spetsig haka och öron. Ett svartband virat krig det ena isblå ögat och en av hörntänderna var avbrutna. Det lade enbart mer skönhet till det hela, skönhet och karaktär. Och varför grubbla över något som hade hänt? Knappast höll det henne vaken om nätterna. Nej, det var snarare nuet och framtiden som räknades. Men främst var det Rushla som räknades. Även om hon inte förstod siffror.
Lite besviket nästan vandrade ögonen till personen som precis kommit in. Inte för att hon hade något emot nya gäster, tvärtom. Men hon hade precis beslutat sig för att röra sig mot ett av hörnen där de rika herrarna spelade kort – och bort sin förmögenhet. Fast å andra sidan var det nog lika bra Hur mycket hade hon inte spelat bort? Delikata kortspel var inte direkt något för hennes orkfingrar.
“Jaså, redan tillbaka?” frågade orken för att sätta ner ölglaset som hon hade putsat nyss framför sig och handduken slängde hon över axeln.
“Törstig? Hungrig?” fortsatte Rushla och lutade sig mot bardisken med ett brett leende.
“Nej…” Rösten var bruten, viskande, full av ofattbar förtvivlan över vad som skedde. Athanishkas klor rev igenom hennes bröstkorg. Ren, skär, kall smärta – och något ännu värre: skammen av förräderi. Hennes sinne skrek i tystnad. Inte bara för att hon sårats. Utan för att hon hade valt henne. Hon hade valt Athanishka.
Över Isra och Ayperos. Över Ambrosina och Sarethna.
“Du får inte…” viskade Nenya, mellan sina tänder – knappt att hon fick fram några ord alls i smärtan och insikten att all det hon hade känt för Athaniska var en lögn. Desperat grep hon tag i häxans handled. Fingrarna till Nenya darrade, svaga och nästan hopplösa att styra. Athanishkas styrka var överväldigande. Blod rann längs Nenyas bröstkorg och ändå fortsatte hon – sliten mellan ilskan, panikenoch något som kändes som ren existentiell förnekelse. Hon kunde inte förstå. Inte nu. Inte efter allt. Inte efter de vackra minnena de haft. Det var som om hela världen slets itu när klorna borrade sig in i henne.
Världen rasade. Bokstavligen. Golvet brast under hennes fötter. Eldens varma käftar slöt sig runt henne och tillsammans föll hon. Ner i lågorna. Ner i skammen. Men innan mörkret slöt sig om henne, kastade hon sitt sinne ut – inte i vrede, inte i desperation, utan i ett tyst avsked.
Hon kunde fortfarande känna Isra, som en viskning långt bortom lågorna – det brutna bandet som fortfarande glödde som kol i hjärtat. Ayperos kraft, hans närvaro och trygghet hon förnekat samt en tillhörighet hon förkastat. De var inte borta. Men de var inte längre hennes. Och det var hon som slitit isär dem.
Isra… Ayperos… jag… Orden var svåra att finna.
Fallet hade känts som en evighet, men det var som om hon vaknade till något när hon landade hårt. Värmen svepte över henne som ett nytt slag, när smärtan ifrån Athaniskhas klor redan hade förlamat henne. Smärtan och blod förlusten, det var så lockande att låta sig falla i en evig sömn. Men hon höll sig vaken.
I sinnet, famlande hon efter dem, en efter en, ett ordlöst avsked till dem hon älskat, på sitt egna sätt.
Ambrosina. Bilden av hennes kusin, lika stark som kaotisk. Korta minnen ifrån barndomen, men även en våg av tacksamhet och glädje.
Sarethna. Hennes förebild så långt hon kunde minnas. Jag ville bli som du. Stark, vacker.. och slagbar. Förlåt att jag aldrig blev mer än detta.
Isra och Ayperos. Så många minnen och känslor. Allt bubblade fram, först avunden, bitterheten och förlusten av att inte vara den enda han älskade, den som bar hans arvinge. Förlåt mig Isra. Det var aldrig din skuld att bära. Sedan de många skratten, kärleken som började gro från Nenyas sida. Mina älskade. Jag förtjänar inte att bli sörjd efter detta svek, men… jag sörjer er, oss och vår framtid.
Andetagen var tyngre nu, greppet om Athaniskhas hand allt svagare, hon försökte öppna sina ögon. Fast allt var som en suddig dimma av tårarna från sveket och smärtan. Orden från Athaniskha ekade ännu i hennes huvud. Kärlek är en lögn. Ett bittert skratt, knappt mer än hesa andetag mot Athaniskhas läppar.
“Kärlek är inte en lögn. Det är din egna avundsjuka och ensamhet som…” försökte Nenya kontra, men rösten, precis som verkligheten omkring henne verkade försvinna.
Eira följde Liv med blicken medan hon rörde sig bort över gräset, mot stigen tillbaka mot templet. Hon sa inget. Gjorde inget. Bara satt kvar där, stilla som stenen under henne, med händerna tätt knäppta kring knäna som om det kunde hålla något inom henne på plats. Vatten dropparna föll ner runt omkring henne, obrydd över det kalla vattnet som fick huden att knottras.
Hon hade sett hur Liv vred ur sitt hår, hur hon undvek att möta hennes blick. Och det var just det som gjorde mest ont. Inte orden som sagts – utan vad som inte sades tillbaka.
Jag älskar dig.
Sådana ord lämnade inte Livs läppar ofta. De kom inte lätt, inte utan mening. Och nu… nu hade hon sagt det. Rakt ut, utan förbehåll. Och Eira hade svarat. Ärligt, visst. Men inte med det Liv väntat på. Inte med det Liv behövde. Det var något tomt i bröstet, som en dörr som aldrig riktigt hann öppnas innan någon stängde den igen. Inte hårt. Bara… försiktigt. Men lika slutet ändå. Hon visste att Liv bar mycket inom sig, att det mesta kläddes i skämt, i eld, i handling. Men det där… det där hade varit naket. Hon hade svarat med något varsamt, genomtänkt, klokt – men kanske inte tillräckligt. En del av henne blev arg på sig själv. En annan på Liv.
Varför hade hon lämnat? Varför inte stannat kvar? Varför säga något så stort och sedan gå utan att låta det mötas – på riktigt?Kanske för att hon inte orkade höra det svar som aldrig kom. Eira såg ner mot sina händer. Fingrarna var vita i knogarna. Hon släppte sakta taget, lät dem falla ner i gräset. Sällan en person som höll kvar varken ilska, eller sorgsenhet länge. Men det kändes som om de båda förlorat något i det här ögonblicket. Inte för att kärleken inte fanns där – utan för att de båda tvekat att hålla kvar det.
Och nu var det försent. Åtminstone för nu.
Hon drog in ett djupt andetag, lät det fylla lungorna, men det lättade inte tyngden i bröstet. Istället reste hon sig till slut, borstade av gräset från benen och såg en sista gång mot där Liv försvunnit bland träden. Kanske skulle hon vända sig tillbaka? Men hon tvivlade på det och ju längre hon stannade skulle väl snart hon straffas istället. Så snart hade hon kommit ikapp Liv. Ett hastigt leende, som inte nådde till ögonen över skämtet.
“Det finns alltid något fint, även i en till synes mörk stund.” svarade Eira bara till slut, lite torrt nästan.
Elian stirrade upp i Aerons ögon som om han plötsligt glömt hur man andades. Frågan kom så nära, så snabbt, att det kändes som att hela hans bröstkorg vek sig inåt. Han tvingades ta ett steg bakåt när bordskanten tog emot honom. Inget fanns att gömma sig bakom längre. Inte skämt, inte böcker. Inte ens tafatta ord. Elian stod helt stilla, som fastnaglad vid golvet. Aerons ord hängde mellan dem, “Vad är det vi har, Elian? Vad är det… du inte vill förstöra?.” Och Elian kunde inte tänka. Kunde inte ens blinka.
Hjärtat slog så hårt att han var säker på att det måste ha ekat i hela biblioteket. Hans rygg stötte lätt mot bordskanten, och det fick honom att inse hur nära Aeron faktiskt stod. Värmen från honom, doften, rösten. Han öppnade munnen, men det kom inget. Inte först. Sen, till sist, som en spricka i tystnaden:
“Jag vet inte,” viskade han, men det var inte sant. Inte riktigt. “Eller jo, jag vet. Men jag vet inte hur man säger det utan att förstöra det ändå…”
Hans röst bar knappt, men han fortsatte. “Det vi har… det är det finaste jag någonsin haft. Och jag är rädd för att kalla det något och att du ska säga att jag har fel.” Han sneglade upp, mötte Aerons blick bara ett ögonblick innan han vek undan den igen för att skratta tyst, nästan hånfullt mot sig själv.
“Så jag gick. Jag tänkte att om jag försvann först, så skulle det inte hinna gå sönder. Det var dumt. Jag vet det nu”
Tath’nel stod stilla, och Aliennas ord låg kvar i honom som gift som inte dödade – bara brände långsamt. “Det är kanske dags att fundera på om det är klokt för dig att stanna här.” Det var en sanning som gick djupare än hon nog menat. Hon sa det med sin sedvanliga mildhet, med omtanke, men i honom skar det. Inte för att han inte förstått det själv – han hade bara inte varit beredd att höra det från hennes läppar. För vad var det egentligen hon sa? Att han inte passade in? Att han aldrig skulle kunna vara mer än skuggan vid hennes sida? Att hans blod, hans förflutna, hans namn – eller det han gömde bakom det – var för mörkt för det hon försökte bygga? Förstås, han bar på något som inte hörde hemma i hennes värld. I deras. Alienna ville skapa något nytt, vackert, sammanvävt av högalver och skogsalver, av sanning och förändring. Men var fanns plats för honom i det?
Aenya.
Tath’nel suckade ljudlöst för sig själv, lite som för att vakna upp i sina egna mörka tankar. Aenya kunde mycket väl vara rätt val. Hon var kraft, förändring. En gnista och röst för det nya. Det störde honom inte – tvärtom, han respekterade det. Men det blev så tydligt nu. Ett välkommet tillskott, någon som de skulle vilja bjuda in. Och vad med han själv? Något man helst skulle gömma i skuggorna.
Hastigt kastade han en blick åt Bain, det var inte svårt att gissa sig till att detta var vad han hade planerat från början. En väg framåt för han och hans syster. Tystnaden var väl kanske något väl lång, men till slut höll han ryggen rak när han till sist talade, men rösten var tystare än vanligt, nästan lågmäld. “Aenya… ja, jag tror det är ett bra val,” sa han, utan tvekan. “Hennes röst kan väcka något som få andra kan. Kanske till och med det här landet.” sa han till slut, fuktade sina läppar. Som om han inte riktigt visste om han skulle yttra sina tankar. Det gjorde ont. Mer än han ville erkänna. För en del av honom hade, dumt nog, hoppats. Hoppats att han kunde vara mer än ett verktyg i skuggorna, att han kanske, för en gångs skull, kunde få tillhöra något som inte bara var smärta, skuld och hemligheter. Att de kunde återgå till de nära vänner som de varit innan världen raserade för dem båda. Han vred blicken bort mot trädtopparnas vaggande grenar. Det doftade barr, blommor och rötter och han undrade om det var sista gången han skulle känna den behagliga doften.
“Jag… tänker resa. Rensa undan spåren som Vaeldrian och de andra tror sig ha. Skydda det vi, ni, försöker bygga.” sa han till slut, var noga med att ändra orden där. Trots allt kändes det som om han inte skulle inkludera sig i det. Försiktigt mötte han deras blick. Ingen ilska där i, utan bara trötthet och ensamhet. Tath’nel svalde lätt för att vända sig om, kanske han inte riktigt klarade av att möta deras ögon. Eller så stannade han något längre för att hoppas att de andra skulle be honom stanna, men skakade nätt på huvudet lite åt sin dumhet.
“Gör inget dumt och dåraktig nu. Ni båda är som två unga alver utan något tålamod. Tid finns alltid.” sa han med ett svagt leende som inte riktigt nådde upp till ögonen när han såg över axeln. För att dra efter ett andetag och börja röra sig längst gatan.
Det hade gått nästan en timme sedan de börjat, och pergamenten mellan dem var täckta av skisser, anteckningar och små korrigeringar. Det var en oväntad rytm som uppstått – Erynn ritade, förklarade medan Yfandes frågade, testade, gjorde fel och försökte igen. Det var inte så olikt hur Erynn själv brukade arbeta, bara lite rörigare. Lite varmare.
Erynn satt tillbakalutad ett ögonblick, höll en kolbit mellan fingrarna och betraktade hur Yfandes bet sin underläpp medan hon skrev. Hennes panna var rynkad i koncentration, och håret föll ner över kinden men hon brydde sig inte om det. Den där första, tydliga osäkerheten verkade ha tonats ner något, även om den inte var helt borta. Hon tänkte säga något – kanske något uppmuntrande – men höll tyst. Det var bättre att inte störa när fokus väl infunnit sig.
I stället lät hon blicken vandra mot fönstret där skymningen börjat smyga sig på. De borde avsluta snart. Men något inom henne ville inte att det skulle ta slut än.
“Du har förbättrat strukturen,” sa hon till slut, sakligt men med en ton av erkännande. “Runan svarar bättre på materialets egenskaper nu. Om du lägger den i vatten borde den reagera som tänkt” fortsatte Erynn snabbt för att tugga lite på sin kind medan hon funderade på om hon verkligen skulle säga något härnäst.
“Kanske vi kan testa i sjön nedanför?”
Det var som om luften sögs ur lungorna på Elian. Det var inte ilskan i Aerons röst, för det fanns ingen, men den där tonen, låg och sammanbiten, som skar igenom hans bröst som en kniv av skuld. Orden satt fast i halsen. Så han hade märkt det. Tanken fick det att slå lite i bröstkorgen och han kände hur kinderna hettade till, och han stirrade ner på sina händer där de kramade boken.
“Jag… det var inte meningen att bara…” han tvekade mitt i meingen och blicken rörde sig mot Aeron men vände snabbt tillbaka ner i golvet. “Att gå.” Det kändes dumt att säga det högt, dumt att stå här som ett barn som blivit påkommen med något. Men vad hade han väntat sig? Han hade smugit iväg som en tjuv.
“Det är bara… jag tänkte att du sov,” fortsatte han tyst, rösten fortfarande matt och osäker. “Och jag ville inte…” Han svalde, försökte samla tankarna men de gled undan och det kändes nästan svårt att greppa tag i orden.
“Jag ville inte att det skulle kännas som att jag… stannade för länge. Eller förväntade mig något.” Orden brände nu, precis som hans kinder, och Elian önskade att han kunde sluta prata, men orden bara vällde ur honom.
“Jag trodde kanske att du… att det var bäst om jag gick innan det blev konstigt. Om det inte redan var det.” Han försökte le, men det fastnade halvvägs och dog ut. Ett ögonblick vågade Elian se upp – mötte de där bärnstensögonen. De såg inte arga ut. Bara… sårade. Eller trötta. Eller kanske något Elian bara inbillade sig. Och det var nästan ännu värre.
“Jag blev ivrig över att hitta något nytt att presentera för dig… Och jag ville inte förstöra det vi har…” började Elian, rösten låg, knappt mer än en viskning. Han var inte helt säker på vad det var de hade. Var det vänskap? Studievänner? Men delade vänner säng på det viset? Eller fick hjärtat att slå så hårt?
“…Förlåt,” viskade han till slut. “Om jag gjorde dig besviken.”
Eira låg kvar i vattnet när Liv lämnade sjön, lät tystnaden breda ut sig mellan dem. Det var en sådan tystnad som inte behövde brytas direkt – tung, ärlig, levande. Vågorna slog mot stranden, vinden svepte genom träden bakom dem, och någonstans sjöng en fågel.
Hon visste att Liv väntade. Inte bara på svar, utan på något som kunde förankra allt. En känsla, en bekräftelse, en förhoppning om att trots allt – trots öden, trots syner, trots väven – så fanns något orubbligt kvar. Ilskan visade det mer än något annat. När hon till slut steg upp ur vattnet var det inte med den vanliga stillheten i kroppen, utan med ett motstånd djupt inuti, som om varje steg från sjön krävde något av henne hon inte riktigt hade att ge.
Solen torkade hennes hud snabbt, men det inre kändes fuktigt, dimmigt. Hon satte sig bredvid Liv i gräset, drog benen upp mot kroppen, lät armarna vila kring knäna. Och när orden kom, log hon svagt. Knappt synligt, men Liv skulle se det. Eira vände sakta blicken mot henne. Det var inget i Livs ton som gick att missförstå. Inget skämt som mjukade upp. Bara ren sanning.
Hon hade anat det. Vetat det. Kanske till och med väntat sig att det skulle sägas någon gång. Men nu när det var ute i världen, svart på vitt, kändes det som om något förändrades för gott. Hon hade känt det. Kände det nu, i varje nervände.
Men vad betydde det när allting omkring dem redan höll på att glida isär? Eira såg bort, ner över sjön som glittrade i solljuset. Fingertopparna snuddade vid grässtråna, men hjärtat kändes som om det bar något tungt och främmande.
“Jag vet…” Rösten var låg. Hon tvingade sig att möta Livs blick.
“Men jag är rädd att det inte spelar någon roll.” fortsatte Eira och svalde. Det var svårt att säga det. Svårare att tro på det. Men det kändes sant.
“Inte för att det inte betyder något,” fortsatte hon, “utan för att det inte är något vi kan hålla fast vid. Du förändras. Jag förändras. Och kärlek är inte ett ankare. Inte alltid.”
Eira log svagt, nästan sorgset.
“Jag ville också att det skulle vara annorlunda. Att väven skulle hålla kvar oss i samma mönster. Men det gör den inte. Och jag vet inte om vi någonsin kommer hitta tillbaka till den plats vi står på just nu.”
Hon ville inte såra. Ville inte trycka undan det Liv gett henne. Men hon kunde inte ge ett löfte i gengäld. Inte ett hon trodde skulle hålla. Trots det lade hon sin hand på Livs, lät den vila där en stund.
“Men jag bär det med mig. Allt du är. Allt vi varit. För du vet väl att jag har dig kär med?”
Elian skakade regndropparna ur sitt hår och gled in i biblioteket, andfådd efter att ha rört sig snabbt genom de fuktiga gatorna. Lukten av dammiga böcker och det svaga knastrandet från stearinljusens lågor var en välkommen kontrast till den kalla, råa luften utanför. Han försökte samla sig, tryckte ner känslan av rastlöshet i magen och låtsades som om han var här av en slump. Bara för att leta efter information, inget annat. Det hade gått timmar sedan han lämnat huset, och trots att han försökt fokusera på liken, på mysteriet som lockade honom tillbaka till universitetet, hade tankarna hela tiden drivits åt ett annat håll. Till värmen i sängen, den mjuka känslan av en arm som höll honom kvar. Han sneglade längs bokhyllorna, lät blicken svepa över rummet tills den fastnade. Där. En välbekant siluett lutad över ett bord, huvudet vilande i ena näven, blicken fäst vid en bok men ändå… frånvarande.
Aeron.
Elian kände genast hur hans kropp reagerade, en ryckning i magen, en varm, nervös hetta i bröstet. Han tvekade ett ögonblick, osäker på om han skulle gå fram. Vad om Aeron ångrade det? Vad om de senaste nätterna bara hade varit ett infall, något han inte ville kännas vid i dagsljuset? Men så, när han såg närmare, märkte han något. Spänningen i hans kropp. Det var nästan omärkligt, men Elian såg det. Hur Aeron satt där, som om han väntade på något men inte ville erkänna det. Som om han inte ville vara den som rörde sig först. Elian tog ett steg närmare, svalde nervositeten, och lät en låg, lekfull viskning lämna honom precis vid Aerons öra.
“Kommer du hit ofta? ”
Orden hade lämnat honom innan han ens hunnit stoppa sig själv. Han frös till, förbannade sin impulsivitet. Aeron såg inte upp direkt, men Elian kunde se hur hans käkar spändes, om än bara för ett ögonblick. Paniken kom krypande i bröstet. Hade han gjort något fel? Hade han stannat för länge? Var det det här han hade fruktat – att han tagit för mycket plats, trängt sig på? Kanske hade han varit en börda utan att förstå det. Han svalde hårt och skyndade sig att rätta sig själv. Fast nu när han var närmare kändes det som om det var något annat.
“Är allt okej? Jag menar… du ser bara… jag trodde att du kanske… men det är inget, det var dumt…” skyndade han sig att säga och skakade snabbt på huvudet, försökte le, men det kändes stelt. Hans händer kramade ihop bokens kanter.
Det var dumt. Så jävla dumt.
Han visste att han borde släppa det, men känslan gnagde i honom, den vaga oron som han inte kunde sätta ord på. Att det var något som tyngde Aeron. Att han kanske kunde göra något. Men istället för att fråga, istället för att våga röra vid sanningen, sjönk han bara djupare in i sin egen osäkerhet.
“Förlåt, jag… jag ska inte störa.” Han drog fingrarna över sidorna, oförmögen att släppa boken, som om den kunde skydda honom från den knut av känslor som dragits åt i magen.
Eira simmade långsamt genom vattnet, kände dess svalka smeka hennes hud, men det var inte kylan som fick en rysning att dra genom henne. Det var Livs ord som fick henne att stanna upp och hon lät benen sjunka tills tårna nuddade den sanka bottnen. Blicken vilade på Liv, på det lekfulla leendet som inte riktigt nådde ögonen, på rastlösheten som alltid fanns där men som nu var något annat. Något tyngre.
Liv var rädd.
Inte för resan, inte för striden hon visste väntade, utan för vad den skulle göra med henne. För vem hon skulle vara när hon kom tillbaka – om hon kom tillbaka. Eira visste. Förändring kom alltid, slog in som en storm över kusten, drog med sig det gamla och lämnade något nytt i dess ställe. Ingen kunde undgå det, inte ens Liv. Hon drog in ett långsamt andetag, smakade på orden innan hon lät dem falla.
“Inget förblir detsamma, Liv.” Hennes röst var lugn, fast. “Inte du. Inte jag. Inte det här.” Hon lyfte en hand ur vattnet, lät dropparna rinna mellan fingrarna innan hon lät den sjunka igen.
“Löften bryts, dagar och nätter… år går. Men förändring är konstant.” påpekade Eira, inte något nytt för båda av dem. Men något kändes som om Liv behövde höra de orden, hon var orolig. Inte för sin egen väg, inte enbart för de förändringar hon visste väntade henne – utan för Eira. Hon förstod varför. Liv hoppades att hon skulle vara kvar, att hon alltid skulle vara där när hon kom tillbaka. Som en fyr i mörkret, en stadig punkt i en värld i ständig rörelse. Men Liv kände henne för väl för att tro på den lögnen helt och hållet. Det var därför hon sa det. En antydan, ett frö av oro. En försiktig fråga, gömd i en självsäker ton.
Eira slöt ögonen igen, lät sig gungas av vattnet. Hon ville inte tänka på det. Ville inte sätta ord på känslan i bröstet, på den svaga vissheten om att hon inte skulle vara kvar här när Liv återvände. För Liv skulle förändras. Och Eira… Eira visste inte vem hon skulle vara när den dagen kom. Istället försökte hon le uppmuntrande, det där svaga knappt märkbara i mungiporna.
Erynn såg upp från sin skiss när Yfandes började plocka fram sina böcker. Förvånat höjde hon ett ögonbryn när hon fick beröm, men sa inget direkt. Det var inte ofta någon faktiskt uppskattade hennes arbete, ännu mindre såg fram emot att se det färdigt. Det kändes ovant, nästan obekvämt, men inte på ett dåligt sätt.
När Yfandes lade fram sin skiss och började förklara sitt experiment, lutade Erynn sig fram och betraktade hennes arbete. Runorna var prydligt ritade, men hon kunde genast se var osäkerheten låg. Hon lade armarna i kors och lät blicken vandra över anteckningarna innan hon mötte Yfandes blick igen.
“Hydrofobisk respons är en intressant idé…” sa Erynn efter en stund och knackade med fingret mot papperet. “Men om du är orolig för att den ska reagera på din egen kropp, varför inte använda en mellanliggande sigillruna? Något som kanaliserar effekten utåt snarare än att låta den ta från dig.” påpekade hon och lutade sig fram och drog skissen lite närmare sig, studerade den noggrannare.
“Det ser ut som att du har använt en modifierad skyddsruna som bas, men om du justerar den här linjen…” började hon och pekade på ett avsnitt där runans struktur kunde förenklas. “Då borde den binda sig till materialet istället för att dra energi direkt från användaren.” Erynn såg upp igen och sneglade på Yfandes.
“Och ja, jag är också bara en elev, men jag litar mer på mina egna tester än på den där professorn ändå.” erkände hon samtidigt som hon ryckte på axlarna innan hon lutade sig tillbaka. “Om du vill kan vi räkna på aktiveringsformeln tillsammans, se till att du inte blir ett uttorkat skal i processen. Vad tror du om det?” frågade Erynn med något som såg ut som ett leende i mungipan.
Vattnet var kallt mot huden, men Eira kände det knappt längre. Hennes kropp hade redan vant sig vid temperaturen, och nu var det bara en krispig svalka som omslöt henne, lät henne känna sig lättare än på land. Hon flöt på rygg ett ögonblick, lät vattnet bära henne medan hon stirrade upp mot himlen med solen långsamt började klättra upp över trädtopparna. Medveten att Liv tittade på henne. Kände den där rastlösa energin vibrera i luften, precis som alltid när Liv bar på något hon egentligen inte ville prata om. Och så kom det. Orden, lätta som vinden men tunga i sitt innehåll.
Eira sänkte benen, lät sig sjunka ner tills bara hakan var över vattenytan. Hon sa ingenting först, lät tystnaden vara kvar mellan dem medan hon betraktade Liv, den där mjuka linjen i hennes mun, det svaga leendet som dolde något mer. Inte säker på om hon trodde på löftet. Det var inte det att hon trodde att Liv ljög – nej, hon var helt säker på att Liv själv ville tro på det. Men det fanns en osäkerhet i hennes röst, ett obemärkt skifte i tonfallet som avslöjade mer än själva orden. Kanske var det just det som gjorde mest ont.
Eira visste redan. Hur världen fungerade, hur människor lämnade, och hur vissa av dem aldrig kom tillbaka. Inte för att de inte ville, utan för att världen inte tillät dem att göra det. Hon simmade långsamt närmare, lyfte en hand och smekte undan några blöta hårstrån från Livs panna. En enkel rörelse, nästan omedveten.
”Kommer du verkligen?” frågade hon lågt, men med en ton som gjorde det svårt att avgöra om hon var allvarlig eller bara spelade med i Livs sätt att prata runt det viktiga. Eira lät handen vila en sekund för länge innan hon drog tillbaka den. Hon visste inte varför hon hade gjort det – kanske för att känna att Liv verkligen var där, att hon inte redan börjat försvinna bort. Vattnet rörde sig runt dem, en ständig rörelse, precis som världen, precis som allt. Ingenting stod stilla. Inte ens Draumrheim, som vilade på sitt berg som om det skulle stå där för evigt. Inte ens hon själv.
Det var inte bara Liv som skulle ge sig av. En svag vibration under huden, en viskning i vinden som letade sig in genom sprickorna i hennes bröst. Hon hade inte sett något, inte fått några syner, inga drömmar som talade till henne i nattens dunkel. Hon var ingen siare. Men Eira visste ändå.
Hon skulle inte vara kvar här när Liv kom tillbaka.
Varför var inte klart ännu. Endast att den där tryggheten hon trodde att hon funnit i Draumrheim, i templet, i völvornas viskningar, aldrig riktigt hade slagit rot i henne. Att hon hela tiden befunnit sig på gränsen – mellan att stanna och att gå. Hon hade trott att hon hörde hemma här. Men gjorde hon det? Eira hade blivit en del av platsen, ja. Av runorna, ritualerna, de tysta nätterna och de kloka orden. Men Draumrheim var byggt för dem som var fast förankrade i sin tro, i sitt kall. För dem som visste sin plats i världen.
Och Eira?
Det hade Eira aldrig vetat. Länge hade hon kämpat för att passa in, för att bli någon som kunde bära völvornas mantel, någon som kunde läsa runor och tolka drömmar, någon som hade svar på frågorna andra bar på. Hon hade lärt sig att se, att lyssna, att vägleda. Men vem fanns där för att vägleda henne?
Eira andades in långsamt, såg hur Livs ögon sökte hennes, som om hon ville ha en försäkran tillbaka. Ett löfte att allt skulle vara som vanligt när hon kom tillbaka. Men Eira kunde inte ge henne det. Hon ville säga något, men vad fanns att säga? Att hon hade samma känsla i bröstet, att hon visste att de var på lånad tid? Att världen inte låter människor vara kvar på platser där de inte längre hör hemma? Att kanske var det inte bara Liv som höll på att försvinna.
Hon svalde orden, sträckte sig istället tillbaka genom vattnet, lät kroppen flyta medan hon stirrade upp mot himlen igen.
”Så envis som du är, kommer du säkert dra mig tillbaka ifrån Hel annars” sa hon till slut, i ett försök att sudda ut sina mörkare tankar.
“Det är en mekanisk låsanordning,” mumlade hon, tonfallet neutralt men med en underliggande stolthet över sitt arbete. Trots att hon nonchalant ryckte på axlarna, som om det inte var någonting.
“En prototyp för en självlåsande förvaringskista. Inget magiskt, bara ren mekanik och precision.” fortsatte Erynn medan hon sneglade upp kort, men lät blicken snabbt glida tillbaka till skissen. Hon var inte van vid att någon visade intresse för hennes arbete på det här sättet. Vanligtvis arbetade hon i sin egen värld, utan att behöva förklara eller försvara sina idéer.
Tankarna vandrade tillbaka till varför hon ens hade gått med på att träffas. Det fanns en rastlöshet i henne, en svag irritation över att hon lät sig dras in i något som bröt mot hennes vanor. Hon trivdes bäst ensam, med sitt arbete och sina tankar. Men ändå… något hade fått henne att säga ja. Kanske var det ren nyfikenhet, kanske något annat hon inte ville analysera för djupt. Hon drog pennan över pergamentet igen, lade till en skuggning vid en av mekanismens leder. Arbetet gav henne en ursäkt att inte möta blicken på andra sidan bordet. Det var lättare att hålla sig fokuserad när hon hade något konkret framför sig, något som följde regler och mönster. Människor var för oförutsägbara, för svårbegripliga. Hon suckade tyst och rätade på sig.
“Vi skulle väl inte prata om det här. Runor, eller hur?” Rösten var saklig, en medveten påminnelse till sig själv om varför hon var här. Hon hade ingen anledning att låta sig distraheras. Snabbt drog undan sitt pergament, lät handen vila på bordet medan hon väntade.
Erynn mötte hennes blick för ett kort ögonblick, noterade hur Yfandes verkade undvika att hålla kvar den för länge. Om hon mindes rätt var väl alltid denna unga kvinna på väg någonstans. Så istället nickade hon.
“En timme.” sa hon kort, som om hon godkände förslaget och med det gick de åt varsitt håll, men kvar fanns en lätt känsla av nyfikenhet som Erynn inte riktigt kunde skaka av sig.
–
Erynn satt redan vid ett av borden i studierummet när tiden närmade sig. Hon hade valt ett hörn där ljuset från fönstret föll i en sned vinkel över pergamenten framför henne. En halvfärdig skiss av en mekanisk låsanordning låg utbredd, linjer dragna med precision, små noteringar i marginalerna om möjliga material och svagheter i konstruktionen. Hennes hand rörde sig vant över pappret, blyertsspetsen skrapade svagt medan hon finslipade detaljerna.
Tankarna på Yfandes gnagde i bakhuvudet, men hon sköt dem undan. Det var inget särskilt med det här mötet. En vanlig studiehjälp, inget annat. Ändå kände hon en viss rastlöshet i kroppen. Kanske för att hon var van vid att arbeta ensam, att inte behöva ta hänsyn till någon annans tempo eller frågor. Hon brukade undvika situationer som dessa, men något i Yfandes sätt hade fått henne att acceptera utan att tänka efter. Blicken rörde sig upp mot dörren när hon hörde steg i korridoren utanför, men släppte snabbt blicken tillbaka ner till sitt arbete. Ingen idé att verka för ivrig. Ett ögonblick lät hon sig själv luta sig tillbaka i stolen, fingrarna vilandes mot kanten av bordet. Det var märkligt att någon sökte upp henne för något med lektioner att göra. Magi hade alltid varit ett hatobjekt för henne och hon lade inte så mycket tid på det. Runor, visst, men de var ändå en form av praktisk tillämpning, en kodad vetenskap mer än ett svävande mantra. Kanske var det därför hon inte hade avfärdat idén direkt.
Hon lyfte pennan igen, drog en sista linje på skissen och väntade. När dörren öppnades och Yfandes klev in, följde Erynn hennes rörelser med blicken men sa inget, lät henne ta initiativet.
Som vanligt hade inte Erynn lagt någon större vikt på att lyssna på vad som sades på lektionen utan hade suttit och skissat vidare på ett annat arbete. Något som faktiskt skulle kunna göra något praktiskt, utan magi och genvägar. När väl timmen var slut, blev hon förvånad när någon tilltalade henne och höjde sitt mörka ögonbryn som stod i kontrast med de vackra ljusa håret.
En obildad skulle säkert kalla henne halvjätte, med tanke på hur lång och robust hon var. Märklig kombination med det vackra blonda håret och lila ögon som nästan tycktes glimra. Namn var inte heller något hon tenderade att lägga på minne och det var något hon ångrade nu. Trots tt hon kände igen den unga kvinnan framför sig.
“Runor?” frågade Erynn, lite för att försöka vinna sig tid och stoppade ner boken i sin väska som hon bar på ena axeln.
“Det kan vi väl, någonstans speciellt du hade tänkt?” frågade hon vidare för att lägga en hand på sin höft.
Stilla vandrade Eira vid Livs sida, att väsnas på det sättet som hon gjorde var inte riktigt enligt hennes natur. Nej, betrakta och analysera i stillhet. Ingripa vid behov eller i sista stund. Fast ändå fanns där ett leende på läpparna som nådde upp till ögonen där hon hade blicken på sin väninna.
“Du ska ge dig av.” konstaterade hon till slut. Inte svårt att se det och hon suckade lätt. Ensamhet var alltid något hon varit van med, men på de senaste åren hade hon funnit Liv och vänskap. Något som var svårare att släppa än vad hon trodde. Lite vemodigt nästan såg hon från Liv till himmelen som man kunde skymta då och då bland lövverken där.
Att rastlösheten till hennes väninna inte hade drivit henne iväg tidigare hade förvånat henne. Så egentligen hade hon väl Liv redan på lånad tid?
“Vet du?” började Eira med sin lite trötta röst, och sedan utan förvarning knuffade hon på Liv så att hon skulle stapla till och tappa sin balans något för att börja springa med lätta fötter mot vattnet.
“Du kommer att komma sist!”