Naglarna som borrade sig in i Tath’nels lår verkade inte direkt vara något som störde honom, även om smärtan förstås kändes. Det hade funnits värre hot mot honom förr, mer riktiga. Vad kunde denna lilla pojksnärt göra honom? Han fnös roat som svar till slut, när han insåg att han först helt glömt svara pojken. Roat strök han sin hand över Bains med sina egna längre naglar som säkert kittlade lite.
“Död? Åh, försök gärna. Det skulle nog nästan vara en befrielse.” viskade han, blicken på den röda drycken i glaset. Tankar som allt för ofta virvlade runt i hans huvud. Trött drog han efter andan för att ursäktande le mot dem båda. Ord som han sällan sa högt trots allt och försökte få det att se ut som om det vore ett dåligt skämt.
Han lyssnade noga på allt som Alienna lade fram åt dem båda. Mycket information och intriger som började få allt djupare rötter. Inte lika djupa som de i Dar Zakhar dock. Han fuktade sina läppar och svalkade sin strupe med lite vin innan han såg mot Bain. Intresserad att höra hans åsikt innan sin egna.
Ninurith skrockade lite lätt, kanske hon skämde bort sin vän. Men behövde hon inte lite sådant i sitt liv? Speciellt om hon skulle välja att bära hela världen – nå åtminstone deras land – på sina axlar. Frågan fick henne att le lite drömmande. En bra fråga, verkligen, men det var svårt att riktigt svara på den. En överdriven suck sjönk hon ner på den steniga marken där.
“Åh, vart ska jag ens börja? Brinkernas kullar med mat var mysigt en stund – men det hände så lite där och inte såg jag någon sovande drake där under deras små hus” fnös hon och skrattade ett klingande skratt.
“Jag var till och med hos dvärgarna!”
Sera kunde känna hur hennes händer svettades där de låg knutna bakom ryggen, trots att hon försökte verka samlad. Blicken for över Eshe när hon talade med en mjukhet som kontrasterade mot de hårda orden. En knut av irritation rörde sig i hennes bröst, men hon svalde den snabbt. Hon var en drottning, inte ett otåligt barn. Åtminstone var det det som hon försökte intala sig själv. Det var bilden som både Ismat och Salim hade av henne… Eller kanske inte den de hade, men den som de önskade. En rättmätig drottning. Orden skavde lite i hennes mun. Någonstans inombords blixtrade hennes spontana, unga jag, det som ville ryta tillbaka och kräva att de förstod allvaret i situationen. Att inse att detta var deras sista chans. När Eshe avslutade med sina frågor, kände Sera hur en vass kommentar brände på tungan. Vad förväntar du dig att vi ska göra? Kasta oss på knä och bedja om ursäkt i sanden medan våra hem brinner? Hon höll tillbaka orden, men irritationen dansade ändå i hennes blick för ett kort ögonblick. Istället höjde hon hakan något, klamrade sig fast vid det lilla av kunglig värdighet hon kunde frammana.
“Jag förstår era farhågor, representant Eshe” började Sera, men det fanns en hårdhet i hennes röst nu, något som skar sig mot den diplomatiska tonen hon försökte hålla.
“Men detta handlar inte om vem som bugar djupast eller ropar högst. Detta handlar om överlevnad. Om ni vill ha löften, kan jag ge dem, men jag har inga illusioner om att mina ord kommer sudda ut århundraden av misstro. Det kommer krävas handling, inte löften.” fortsatte den forna prinsessan. För att vara ärligt var det väl en av de saker som alltid hade väckt ilskan i hovet. Alla tomma ord och löften, men sällan någon handling. Det, och rövslickeriet förstås. Långsamt lät blicken vandra mot Idirath när han talade. Hans ord var genomtänkta, och för en stund undrade hon om hans tveksamhet var på väg att kväva detta möte innan det ens började. Varje del i Sera ville avbryta honom, säga att det inte var tid för dessa invanda tveksamheter, men tvingade sig själv till tystnad. De behövde se hennes tålamod, även om det kändes som om hon långsamt kvävdes av det.
När han avslutade med frågan om jämlikhet, kände Sera hur hennes axlar spändes, en ilska blandad med sorg sköt genom henne. Jämlikar? Orden ekade i hennes sinne. Det fanns en del av henne som ville säga att de redan borde vara jämlikar, att deras folk lidit lika mycket. Men det var en naiv tanke, och hon visste det. Hon andades djupt och mötte Idiraths blick.
“Jämlikhet är inte något jag begär att ni ska tro på omedelbart, men det är något jag vill sträva efter” sa hon, och röstens styrka kom tillbaka, efter en hastig harkling.
“Jag vet att det här låter som ett spel, som en ny omgång av makthungriga människors intriger, men jag står inte här som en spelare. Jag står här som en ledare som vill bryta de kedjor min mor fängslat oss alla med. Om vi vinner, kommer jag personligen se till att våra allianser bevaras och respekteras, att ert folk behandlas som jämlikar, inte som underkastade.” Med de orden vände sig Sera om till Ismat som fortfarande teg, hon önskade nästa mer än någonsin att de kunde varit henne. Att slippa säga någonting. Det var inte svårt att se deras båda skepticism, men de hade inte många andra att vända sig till längre.
Sera kämpade för att hålla sitt otåliga hjärta i schack likaså, det bubblade under ytan. Försökte att hindra sig själv ifrån att få rusa fram, slå näven i bordet och vråla ut sitt raseri över att främlingarna inte såg det hon såg. Hon var inte sin mor, eller hela mänsklighetens ondska. Hon skulle inte låta deras förhoppningar förgås i lågor. Men hon var också fortfarande den flicka som vuxit upp bland viskningar om förräderi och svek, som lärt sig att vara försiktig men också impulsiv när nöden krävde det.
“Om ni vill ha blod, ja, då ska vi slåss. Men om ni vill ha något mer än det – en framtid som inte bara handlar om att överleva i skuggorna av ert fall – då behöver vi mer än bara vapnens skrammel. Vi behöver varandra.” fortsatte Sera till slut, lite hetsig där i sin ton som tydde lite på otåligheten där hos henne. Snart nog lät hon blicken vandra mot Salim och Ismat. Kanske hon redan hade sagt för mycket? Men det tändes ett nytt ljus i hennes blick. Ett som kanske vittnade om något mer än beslutsamhet. Ett litet uns av hopp, oväntat, men påträngande starkt.
Att stå i centrum var aldrig riktigt något som Tath’nel hade tyckt om. Detta konstanta skådespel och hade han inte skapat ännu en scen där nu? En roll som han inte kunde släppa i första stund. Allt hade förstås varit för hans älskade Aliennas skull och trots att han hade trott att Bains kyss skulle smaka bittert, surt eller rent ut sagt äckligt… Kunde han inte rå för att erkänna för sig själv att det inte var något av det. Irriterande nog. Fortfarande i sin roll strök han milt Bains kind en sista gång för att lite retsamt böja sig fram och låta sina läppar vara nära hans spetsiga öra.
“Inte allt för hemska kyssar, måste jag ju erkänna” viskade Tath’nel lite retsamt mot örat och skrattade lätt i ett par hastiga utandningar och strök lite av Bains hår bakom hans öra. Han var medveten om att folk fortfarande såg på dem – trots att Alienna så mästerligt hade fått bort den äckliga adelsmannen.
Åt Aliennas skål himlade han lite lätt med ögonen, som om han inte riktigt var säker på att det var en god sak som han hade gjort där och då. En roll som han var tvungen att spela hela vistelsen här. Nå, läpparna smakade ju inte äckligt i alla fall och värre kunde det väl varit. Elegant höjde han sitt egna glas.
“Skål, skål…” hummade han med ett snett leende. Som om han, trots sin bitterhet, inte riktigt kunde rå för att se det lekfulla och roande i situationen. Dessutom så hjälpte det ju att Alienna sken så vackert som hon gjorde.
“Skål för oss – älskade” retades han vidare och blinkade mot Bain.
Lite fundersamt såg Toku på handen skulle det verkligen vara en god idé? Tankarna virvlade omkring inuti henne. Skulle det inte ta bort en del av henne?. Rädslan för smutsen hade styrt henne så länge, så djupt rotad att det var svårt att föreställa sig ett liv utan den. Hennes hand darrade lite när hon tog ett steg närmare Ni-hins utsträckta hand.
“Om jag låter mig bli smutsig…” började Toku och svalde för att se ner på sina händer som hårt greppade tag kring klänningens tyg. Nästan krampaktigt, förlamad av tanken.
“…hur kan jag vara säker på att jag inte förlorar mig själv? Att smutsen inte… förstör allt?”
Trots förvarningen att de skulle få besök kände sig Nenya nästan lite irriterad att bli störd i ett sådan delikat stund. Nå, hon var förstås inte blyg – men något bittert i munnen blev det av att göra sådant framför sina släktingar. Framförallt efter deras kommentarerna. Lite dramatiskt suckade hon och gav Athaniskha en hastig kyss på läpparna som svar på hennes fråga och reste sig. Stolt i ryggen, som den Saelorian hon alltid hade varit.
“Ah, vilken familjefest det verkar bli.” sa hon lite ironiskt och slog ut armarna med ett litet leende på läpparna för att låta blicken vandra mellan dem båda. Hur länge kunde de varit sedan hon träffat dem sist? Alldeles för läge. Varför var det egentligen att hon hade lämnat dem ifrån början? Hade tiden bara flugit förbi med hennes kärlek?
Nej… Det kändes som om något i minnena saknades. Men hon kunde inte riktigt placera vad som saknades. Eller snarare vem gissade hon på vilket gjorde att en liten rynka fanns mellan hennes ögonbryn för ett kort tag. Men försvann lika snabbt. Spelade det någon roll?
“Så trevligt att se er båda igen.”
Hjärtat slog snabbt i Seras bröstkorg och hon kunde inte rå för att skratta varmt när Salim hade omfamnat henne. Hårt omfamnade hon honom, som om hon inte ville släppa taget om sin kusin. En av de få som fick henne att känna sig trygg, en kort glimt av den underbara uppväxt hon hade haft. Bakom de klarblåa ögonen var det inte svårt att se hur tårarna nästan tog sig fram. Glimrande i facklornas sken. Men den forna prinsessan hade lärt sig att hålla tillbaka sådana svagheter sen unga dagar. Vem följde en drottning som grät?
Sera släppte honom försiktigt och tog ett steg tillbaka, kände hur den där trygga närheten försvann och ersattes av den kalla verkligheten. Hon visste varför hon var här. Varför hon var tvungen att vara här. Men ändå gnagde det inom henne – en känsla av förlust, sorg och ilska.
“Så klart jag gjorde,” svarade den forna prinsessan med ett mjukt leende, även om situationen var allvarlig och leendet inte riktigt nådde upp till ögonen som det brukade göra.
“Tror du att jag tänker låta Iselem brinna utan att kämpa för det som är kvar?” fortsatte hon raskt. Hon ville låta säker, stark, men hon kunde känna tyngden av varje ord, varje beslut som låg framför henne. Alliansen med anarindi och meoifolket – det var riskfyllt, men vad hade hon för val? Att stå och se på medan hennes mors galenskap spred sig som ett mörkt moln över deras land och sluka det som kom hennes väg? Ilskan kokade inom henne och skulle snart bubbla över. Tiden rann ut, och medan rebellerna tvekade och planerade, så föll landet samman. Hon kunde inte låta sin mors galenskap förstöra allt. Hon vägrade vara en åskådare, en besegrad prinsessa på flykt. Ett barn. Doften av rökelse svepte mot henne och tog henne ur de mörka tankarna för en kort sekund. Trots att doften kändes främmande i denna ökenmiljö, hade det något lugnande över sig. Ismat bar alltid med sig en känsla av andlighet och insikt, något som Sera både uppskattade och ibland fann oroande.
Sera kunde inte låta bli att le tillbaka, om än lite försiktigt. Ismat var en av de få som vågade ifrågasätta Sera, som kunde se igenom hennes fasad av beslutsamhet och kraft. Trots att det ibland gjorde Sera osäker, fanns det också en trygghet i att veta att Ismat inte bara följde blint. Ännu en gång skrattade hon till, men inte mer än en kort utandning. Bugningen kändes så malplacerad nu. Utan hennes titel.
“Om du börjat tvivlat på oraklets ord, så är jag orolig för dig, kusin. Och du vet att du inte behöver buga sådär, Ismat. Jag är varken Sharahs sändebud eller prinsessa” sa Sera med ett svagt leende. Det var svårt att inte känna pressen av det stundande mötet med de som Ismat kallade barbarer. Hon visste att Ismat hade sina tvivel om alliansen hon hade sökt, och Sera delade dem. Fast hon inte sade det högt förstås. Hon var ingen Sharahs sändebud, ingen prinsessa, ingen helig utvald som hennes mor. Hon var bara Sera, och hon gjorde vad hon trodde var rätt för att rädda sitt folk. Även om det innebar att gå vägar som andra ansåg vara för riskabla.
“Jag vet vad du tänker, Ismat,” sa Sera efter en stund och mötte hennes gröna ögon.
“Men det här är vår enda chans. Om vi inte gör något nu, kommer allt falla.” fortsatte Sera och drog djupt efter andan för att försöka samla tankarna. Hon hade alltid sett sin roll som prinsessa som en börda, en plåga som tvingats på henne av omständigheter och arv. Men nu, när hennes mors galenskap hade kastat Iselem in i kaos, började hon känna en annan tyngd – en tyngd av ansvar, men också en glimt av möjligheten att förändra. Hon var inte sin mor, och hon behövde inte följa i hennes fotspår.
“Jag är ingen utvald” sa hon, och rösten var starkare nu, fast besluten. “Men jag tänker göra vad jag kan för att blodbadet i Iselem stoppas och en ljusare framtid.” Hennes tankar flög tillbaka till sanddynerna, till de mörka historierna hon hört som barn om de folk hon nu sökte hjälp hos. Hur mycket av det var sant? Blicken vandrade över ruinerna runt dem, resterna av ett en gång storslaget rike. Det var en påminnelse om vad som stod på spel. Allt som en gång varit. Allt som fortfarande kunde bli. Hon tänkte på sin mor, på Akila, den kvinna som en gång varit så stark, så fylld av liv och värdighet, men som nu blivit förvriden av maktbegär. Sera kände en klump i halsen när hon tänkte på henne, men hon svalde den hårt. Det fanns ingen plats för sådana känslor nu. Hon kunde inte låta sig förlamas av nostalgi och sorg.
Lite på instinkt lät hon sin hand sträckas efter spjutet på hennes rygg när hon hörde en obekant röst bakom sig. Tydligt att det inte var någon som var van med hennes språk. Sera var van med olika typer av folk med tanke på alla hon mött i palatset men speciellt under sin tid i Caras Idhrenin men aldrig hade hon sett någon av meoi innan. Lite nyfiket betraktade Sera denna varelse framför sig och verkade tappa bort sig lite i den och vaknade först till när hon hörde ännu en röst. Denna gång en manlig. En alv, kunde hon se, men inte som de som hon hade mött innan.
Rakryggad stod Sera framför dem, med vinden som svepte genom ruinen och lyfte hennes sjal i tunna, dansande rörelser. De klarblåa ögon, så lika hennes fars men skarpa som hennes mors, svepte över dem som samlats framför henne. Hon bar sin mors adliga drag, med höga kindben med alltid ett leende på läpparna. Ett minne av hennes far, barden som alltid tycktes haft en glädje i sig oavsett hur allvarlig stunden var. Sera hade alltid varit annorlunda än de flesta inom adeln och kungahus – hon hade känt plågan av sin titel som prinsessa och aldrig önskat makt eller ära. Men när Iselem nu stod vid ruinens brant, var det hon som måste leda.
“Mitt namn är Sera Tenír, dotter till Akila, ormdrottningen av Iselem. Men jag står inte här för att tala om mitt blod eller min titel, för de är värdelösa nu. Jag står här som en människa som ser sitt rike falla samman, ett rike förstört inte av min släkt, men av människors rädsla och girighet.” började Sera, hennes blick svepte över samlingen, rösten tydlig med ord hon länge hade funderat över.
“Många har berättat för er att det var vi som förstörde era länder. Att det var mitt släkte, mitt blod, som satte detta rike i lågor. Men det är en lögn. Människorna i Iselem, de som styrdes av sin rädsla för det annorlunda och skapade de krig som slet sönder både era hem och vårt. Historierna målade er som monster, som hot mot vår överlevnad. Men sanningen är att ni, aldrig var fiender. Ni var bara ett annat folk, som vi aldrig förstod.” fortsatte Sera och stannade ett ögonblick, lät orden sjunka in och kanske skulle allvarligheten där i hennes röst förvåna både Salim och Ismat. Få, om ens någon, hade sett henne tala som en drottning förr.
“Jag har kallat er hit för att vi måste stå inför det mörker som min mor, Akila, har släppt lös över Iselem. Hon är inte längre den drottning som en gång ledde oss med visdom. Hon har förblindats av makt, och hennes galenskap slukar våra land, våra folk, vår framtid. En galenskap som hotar att sprida sig till er. Men det är inte för sent, mörkret kan stoppas innan det sprider sig och förintar allt vi älskar. Jag har inte kallat er hit för att vädja om barmhärtighet eller att be om förlåtelse för vad vi gjort emot er. Jag har kallat er hit för att ge er en möjlighet – en chans att slå tillbaka mot den orättvisa som skapades av människors rädsla. En chans att skapa en ny framtid.” Hennes ord tystnade för en stund medan hon kastade en blick mot Ismat och Salim, lite för att samla sin styrka igen. Kanske hon hade svamlat för mycket?
“Jag vet att ni bär på sår från det förflutna. Men jag ber er, låt inte det förstöra vår framtid. Vi står nu vid randen av avgrunden – men vi kan vända detta. Jag erbjuder er min hand som en allierad, en som vill bygga en ny värld där vi inte längre styrs av hat och rädsla, utan av rättvisa och sanning.”
Tath’nel hade tänkt svara på det politiska samtalet och sina egna tankar. Förstås behövde de vara försiktiga i vad de skulle nämna och säga men också… Han rynkade på ögonbrynen hur de blev avbrutna av en högalv han inte riktigt verkade ha lagt på sitt egna minne. Men han kände typen. Idioter, högt uppsatta arslen. Alver som alltid hade lagt ett krokben för Alienna, för honom… för dem. Fast som vanligt var han något mer analyserande av situationen, ett mothugg skulle inte hjälpa här. Nej, det skulle snarare mata elden.
I stillhet satt Tath’nel och hans mörka ögon betraktade scenen med ett iskallt lugn medan Lord Velaedrions ord surrade omkring honom som giftiga bin. Den stegrande ilskan inom sig var svår att förneka, men en ilska som han under årtionden lärt sig tämja. Som vanligt var Alienna i sitt lugn, efter att stå emot många sådana hugg mot sig. Men han kände den sårbarhet som glimmade till i hennes ögon, även om hon dolde den väl. Det stack till i hjärtat. Hans ljus. Kärlek, både ungdom och nu. Han kunde inte låta sig vara en tyst betraktare längre.
När Velaedrion slutligen verkade vara färdig med sina anklagelser, fyllda av hån och förakt, skred Tath’nel till handling, men inte på det sätt som kanske förväntades. Istället för att svara med samma kalla och bitande ton som högalven använt, reste han sig lugnt från sin plats och utan ett ord gick han fram till Bain. Ännu något av en främling, men han betydde mycket för Alienna – det kunde han se. Och glädjen att se högalven bita sig i sin tunga, det fick vara nog än så länge.
Ömt lät Tath’nel dra sin hand över Bains kind innan han lutade sig fram och pressade sina läppar mot hans. Det var en långsam, tyst och passionerad kyss, en som sa mer än alla ord kunde. Känslan av att tiden stannade till, det var som om hela restaurangen tystnade för ett ögonblick. Kanske skulle Velaedrions giftiga ord kunna såra Alienna, men Tath’nel ville inte låta dem tränga djupare. När han till slut långsamt drog sig undan från Bain, strök han milt sin tumme över hans läppar som för att tysta det förvånade orden ifrån Bain. Efter det vände Tath’nel sitt mörka blick mot högalven. Det fanns inget smil, inget hånfullt uttryck på hans ansikte – bara ett kyligt lugn.
“Det är något fascinerande med rykten, Lord Velaedrion,” sa han till slut med en låg men tydlig röst, varje ord slipat som en dolk. “De har en tendens att spridas, vridas och förändras, precis som vinden. Men det är endast de svaga och osäkra som väljer att fästa vikt vid sådana saker.” fortsatte Tath’nel och blicken var fast på Velaedrion. Orden trots sin lugna ton, hade en skärpa som kunde tränga igenom de mest tjocka pansar.
“Om ni är så oroad över min drottnings val och vad hon gör med sin tid, kanske ni borde ta en närmare titt på era egna prioriteringar. Vi befinner oss på randen av en kris, och ni ägnar er åt skvaller. Vad säger det om er?” frågade mörkeralven, samtidigt som han lade sitt huvud på snedden
Tath’nel lät sin blick hänga kvar på Velaedrion ett ögonblick längre, tillräckligt länge för att hans ord skulle sjunka in som gift i den arrogante högalvens medvetande. Det fanns ingen brådska i hans hållning, inget behov av att hetsa fram en reaktion. Han visste att alver som Velaedrion hatade tystnaden. Kanske den enda gång som de var ensamma med sina mörka tankar. Och det var just vad Tath’nel bjöd på – en tystnad som kröp under huden, som kvävde varje potentiellt motangrepp innan det ens formulerats.
“Ni ser, Lord Velaedrion,” fortsatte Tath’nel, hans röst fortfarande lika lugn, men nu med en antydan av nästan nonchalant förakt. “Drottning Alienna omges av människor som vill hennes bästa. Människor som förstår att hennes beslut, oavsett hur de ser ut på ytan, alltid vägs mot rikets välgång. Men ni… ni verkar mer intresserad av ytliga rykten än av vad som verkligen händer i våra världar.”
Med en mjuk rörelse lät han sin hand glida över till Bain, hans fingrar grep lätt om den andres handled – en gest som, trots sin enkelhet, talade om något mycket djupare, något mer intimt.
“Ni frågar vad drottningen gör, med två män vid sin sida” fortsatte han, nu med en mjukare, nästan dröjande röst, som om orden vägde tungt av betydelse.
“Men kanske borde ni snarare fråga er varför dessa två män står vid hennes sida. Det ni ser, Lord Velaedrion, är en förvrängd bild av sanningen. För sanningen är mer…” fortsatte mörkeralven med ett förvånansvärt varmt leende mot Bain. För ett ögonblick släppte han alla hämningar i sitt uttryck, lät sig själv spela rollen som han nu tvingades in i. Han kunde känna hur hela rummet hade vänt sin uppmärksamhet åt dem nu.
“Bain och jag…” Han lät orden hänga i luften, för en sekund såg han Velaedrions ögon smalna av misstro och avsky.
“Vi delar ett band som ni aldrig skulle förstå. Ett band som går djupare än politik, djupare än era patetiska maktspel.”
Tath’nel visste vad dessa ord skulle innebära. De var lögner, förstås – Bain inte mer än en ung tölp som svansade efter Alienna. En som tvingat bli hans allierade, inget som fick hans mörka hjärta att slå. Hans hjärta hade alltid tillhört Alienna, och det var för hennes skull, för att skydda hennes ställning och rykte, som han nu spände fast sig själv vid denna lögn. Han kände det som en plikt, ett ansvar. Om Velaedrion fick anledning att fokusera på något annat – på honom och Bain – skulle det dra bort uppmärksamheten från Alienna. Det var en liten uppoffring att göra för hennes skull.
“Vi har valt att stå vid drottningens sida,” sa han till slut, och hans röst var nu stark och obeveklig.
“Inte för att vi är hennes ‘lekpojkar’, som ni antyder, utan för att vi tror på den framtid hon kämpar för. Vi delar hennes vision om en framtid där makt och rättvisa går hand i hand. En framtid ni kanske inte kan förstå, Lord Velaedrion – men ni kommer snart få se vad det innebär när det inte bara är tomma titlar och egennyttiga ambitioner.”
Lite fundersamt kisade hon mot de inristade tecknen. Eleganta och snirkliga, precis som alverna. Lite vetandes nickade hon – hon hade sett dem förr. Även om Tussie förstås inte visste vad de betydde. Språk hade inte varit något hon hade lagt sin tid över. Lite oroligt såg hon mot Lia, trots allt var hon lite… tyngre än både de nätta alverna och resten i sällskapet. Kanske det skulle finnas fällor som triggades av det. Människornas… styrka, låg sällan i att vara smidig och nätt.
“Se upp för fällor, Lía.” sa Tussie med ett vänligt men oroligt leende när hon steg in efter henne. Märkligt hur något kunde vara så mörkt – när solen gassade där ut och bländade allt.
“Vad tror ni? Något som glimrar där nere för att lysa upp detta jävla mörker?” frågade hon, samtidigt som hon började fälla ihop sitt paraply.
Tiden stod verkligen still där i restaurangen. Var det inte samma personer som serverade dem – när de var unga? De gången när Alienna hade insisterat på att de skulle öva på portaler tillsammans. Senare förstås förstod han att det kanske snarare var ett sätt att fly undan en stund, att de två unga kunde vara ensamma. Blicken vandrade mot solen som var på väg ner. Dess gyllene sken som fyllde den vackra salen. Precis som den hade gjort då.
Så inne i sina tankar var han, att han inte riktigt svarade förrän han kände doften av dimvävsbrödet. En av hans favoriter som barn. Han skakade nätt på sitt huvud och såg lite förvirrad ut ett tag. Som om han inte riktigt var säker på vart han var. På borde serverades också ett imponerande agremang av blommor, frukter, nötter och bär på ett vackert fat som nästan täckte hela bordet. Ett litet snett leende dök fram på hans läppar.
“Det verkar som drottningen vill fira med ett sådant vackert fat av Thalioneth Elennar. Vad firar vi? Framtiden? Ny vänskap?” frågade han för att se på när bärvinet hälldes upp till honom och resten av sällskapet. Blicken vandrade sedan mot det vackra fatet så fyllt med så många vackra färska ting. Inte alls vad han hade blivit van med i Dar Zakhar. För att vara ärlig kändes det som en fjärran dröm. Kanske skulle allt försvinna om han sträckte sig mot den?
Lite stelt sträckte han sig mot vinglaset och höll det hårt i foten, som om han var beredd att det runt omkring honom skulle när som helst försvinna. Kanske kunde man till och med ana en rädsla i hans ögon. Paniken som långsamt började bygga upp sig inom honom.
“Palatset… ja.” viskade han, som om han var nästan rädd för att yttra orden och ögonen var på skuggorna som tycktes bli allt längre.
Lätt nickade Tath’nel åt Bains förslag – även om det förstås gick emot lite. Fast denna gången skulle han nog behöva svälja sin stolthet. Fast det smakade bittert. Åt Aliennas söta sätt kunde han inte rå för att skratta varmt över hur hon hade så svårt att be om ursäkt – eller för den delen hur magen kurrade så högt.
“Om de inte hört din ilskna skrik så har de säkert hört din mage nu.” retades han med en lätt blinkning för att rätta till sin egna klädsel en gång till. Förstås kunde han också äta en del nu. Fast mat hade aldrig varit någon större passion för Tath’nel. Tvärtom så var det energi – eller föda som behövdes för energi. Hur många gånger hade han glömt av att äta? Borttappad i böckernas värld och möjligheternas löften?
Medan Bain gjorde sig helt i ordning drog han Alienna till sig i en varm kram. Kanske ett sätt att få bort hennes blick ifrån Bain medan han gjorde sig klar för att kunna röra sig i staden igen. Milt kysste han hennes hjässa för att se på deras nya bekantskap över drottningens axel.
“Så, Bain, har du varit här innan?” frågade Tath’nel, mest kanske för att försöka rikta uppmärksamheten på något annat än Aliennas misstag och ilska. Trots allt var hon inte allt för bekväm när den var i centrum.
Förstås var det inte svårt att se hur hon nästan stelnade till vid hans namn. Dåraktigt tänkt att vara så förbannat ärlig. Samtidigt vad hade han att dölja för henne? Förutom hela sin existens. Kanske det snarare var en del av hans stolthet som hade gjort tanken att presentera sig som någon annan än sig själv. Eller fåfängan? Trots allt var han en av de få män som även hade kvinnors respekt i Dar Zakhar. Han höjde sin ena hand för att göra en gest framför sig, nästan som att vifta bort artighetsfraserna. Knappast skulle hon väl egentligen anse det.
“Förstås, när man äger saker och ting vill man inte ha andras feta fingrar som rör dem.” fnös Tath’nel med ett snett leende. Lite humor i den allvarliga stund trots allt. För att ta ett steg närmare henne och betrakta den glimrade mörka… sten?… som rörde sig ner över hennes arm. Förstås var han inte dum nog att röra den sådär oskyddad. Han gjorde en liten grimas över dilemmat som fanns där.
“Du är nära staden. Men problemet är att de har en äldre alv än mig själv som vaktar gränserna. Du kommer inte komma in om han ser att du har själviska och mörka intentioner.” påpekade han med en skarp blick – som om han var säker på att det inte fanns något annat än just det hos kvinnan framför honom. En mörkeralv, och tjuv på råga till allt.
En suck lämnade hans läppar och han strök en hand igenom sitt korta hår. Kanske de skulle ha tur? Kanske Alienna skulle vakna för att se att han saknades? Nå det om något var väl önsketänkande förstås. Trött drog han efter andan som för att försöka få undan sina hoppfulla tankar. Nej här behövdes nog mer än önsketänkande.
“Vad tänker du göra om, det där, hävs?” frågade han till slut och nickade mot handen.
Ett svagt leende fanns på Nenyas läppar, lite som om hon inte riktigt trodde på faran som Athanishka verkade se i deras framtid. Förstås mindes hon inte heller att hon hade forna nära och kära som letade efter henne. Men hon kunde inte rå för att fnittra till lite över de dramatiska ord som lämnade alven. Milt strök hon en hand igenom hennes hår och böjde sig fram för att kyssa läpparna ömt igen.
“Genom detta livet och nästa? Hur skulle du ens veta att det var jag? Inte direkt så att minnen eller känslor stannar kvar!” fnittrade hon för att skaka på huvudet och rörde lite lekfullt vid hennes näsa. Ett sätt att försöka lätta upp stämningen som kändes lite kvävande nästan. Oron och bekymren som lyste så klart i hennes älskades blick.
Svårt att helt lyssna på de andra orden när kyssen och smekningarna fick henne att sära något på läpparna och hon böjde lätt huvudet bakåt så att hon kunde komma åt hennes hals bättre. Samtidigt lät hon sina egna klor rispa hennes hud under klänningen. Blicken vandrade något lojt mot en av de många vakterna som stod där i militärisk utstyrsel. Det var inte svårt att se att blicken då och då vandrade mot de två kvinnorna. Roat drog Nenya Athaniskha närmare sig för att viska mot hennes läppar.
“Och är vår kärlekshistoria en lycklig sådan? Så många slutar i död och sorg…” viskade hon. Några djupa andetag som säkert skulle kittla häxans ansikte något. Kanske en oväntad kommentar ifrån en sådan krigare som Nenya. En kort inblick i hur den unga kvinnan en gång varit – den som hade varit hopplöst förälskad.
Orden om kejsaren nickade Toku lätt. Det fanns förstås något i det som han sa. Även om hon inte riktigt ville erkänna det – för inte hade väl hennes Okaji varit lika bortskämd? Tanken på en flyktväg dock fick henne att grimasera. Osäker på hur hon skulle ta sig ut – förstås visste hon hur man kunde komma ut som tjänare. Men… var den vägen verkligen ideal?
“Kan du… hjälpa mig med det? Verkligen?” frågade hon och rynkade lätt på ögonbrynen. Som om hon inte riktigt trodde på det. Om någon skulle kunna få bort den där tvångstanken som fanns i henne varje gång hon tänkte på smuts. Någonting sa henne alltid att det var grunden till mycket ont i samhället. Kanske en del av mörkret som kamouflerat sig?
Sanden var levande på ett annat sätt än den skog och berg hon var van med. Det var nästan som om det påminde om havet. En liten rysning gick igenom hennes ryggrad. Det var något hon aldrig riktigt hade uppskattat – dess böljor blå och vilda sätt. Sen var väl inte direkt den varma solen något att föredra för henne och det delikata hud som de flesta troll hade. Åtminstone när det kom till sol – tack och lov var hon ju inget bergatroll. Då skulle hon vara ett med naturen i ett nafs.
Skrattet fick henne att se upp och skaka lite på huvudet. Snett log hon åt Lias ord och nickade instämmande åt det. För att kisa något mot henne och det som hon sades sig skymta där. Ja… visst var det väl något där?
“Ja, hur ska vi ens få bort sanden ifrån alla ställen den trängt sig in?” skrattade hon tillbaka för att försöka röra sig upp för sanddynorna. Lite svårare med sina kortare ben förstås.
Förvånad – som om hon tyckte att inte någon lång tid alls hade gått – såg Ninurith upp ifrån sin bok. För att sedan slå igen den med en smäll och lägga undan den i sin axelväska som hon tycktes bära på jämt. Hon lade läderremmen på sin axel och kramade milt hennes händer sedan.
“Har jag inte alltid varit din riddare i skinande rustning?” frågade hon och blinkade lekfullt med sitt ena öga. För att sedan börja röra sig – fortfarande med sin hand i Elbereths så att Ninurith nästan drog henne framåt genom några sidogator som gjorde att de kom utanför staden och in i skogen. De fick ducka lite för några grenar, men snart drog hon åt sidan några grenar som dolde en öppning till en stor sten.
Utan att säga något mer knuffade Ninurith fram sin vän, som snart skulle komma in i något grottliknande med en varmkälla i mitten. Ninurith slog lite dramatiskt ut sina händer, som för att visa vad som fans där i grottan.
“Hoppa i nu!”
Komplimangen fick henne att rodna lätt. Det värmde sådär skönt på både kinderna och magen. Vilket fick henne att slå ner blicken. Lite skamset strök hon undan några av de mörka slingorna bakom örat för att se försiktigt upp mellan sina långa ögonfransar.
“Förlåt, det är bara det att era händer är smutsiga och… tanken på smuts stressar mig.” erkände Toku. Inte direkt något hon brukade erkänna med hon blev nästan överrumplad av alla frågor sedan. Fnittrade till och skakade på huvudet.
“Jag vet inte… Någonstans tror jag det finns en god man. Men det är vanligt att han låter den där… bortskämda ungen komma fram. Som får allt han ser och rör.” fnös hon och la en hand över sin mun. Kanske det var dumt att säga förstås.
Ilsket blängde Trond efter riddaren – inte direkt hans riddare i skinande rustning. Även om han nu hade försökt göra ett gott intryck. Räddare i nöden. En liten fnysning lämnade hans läppar och han vände sig om. Varför skulle han ens bry sig om människorna? Visste han inte vad de gjorde för att förpina de som var annorlunda.
“Inte i mer problem. Lätt för dig att säga.” spottade han ilsket ut och hötte med sin egna finger efter personen.
“Betalning? Det tror jag knappast att du kan och få runmagiker vill beblanda sig med sådan mörk magi som du har där.” hummade Tath’nel fortfarande med en lite nyfiken glimt i de gråblåa ögonen för att sedan låta blicken vandra mot skuggorna igen. Rädd för det som rörde sig där, eller kanske det bara var i hans sinne?
Det var först då han märkte att hans illusion var borta. Några urminnes gamla svärord lämnade hans läppar. Inget bra – det skulle sätta båda kvinnan vid hans sida och honom som fiender och måltavlor. Kanske kunde han få ut Alienna hit istället? För knappast skulle Ermälindo släppa in honom ännu en gång… Eller?
“Mitt namn är… Tath’nel.” presenterade han sig sedan, lite försiktigt. Som om han inte riktigt var säker på att det var en god idé att ge sitt riktiga namn. Men hon var ju på flykt, samma som honom. På något sätt kunde han inte sluta tycka synd om henne – samtidigt som han förstås var mån om etikett.
“Berätta vad som hände, så kanske jag kan hjälpa dig.”
Skrattet värmde, även om det gjorde Toku lite nervöst. Kanske hon hade sagt något dumt? Förhastat sig helt enkelt. Så djupt oroad var Toku att hon fastnade helt i sina tankar och inte riktigt hörde förklaringen för att inte vakna förrän hon var så mycket närmare henne och vågade känna på hennes tyg. Med sina smutsiga händer.
Gesten i sig fick henne att spärra upp ögonen och hon lät sin egna hand greppa tag om Ni-hins för att hålla den lite borta ifrån sina rena kläder. Men leendet som främlingen, eller nå, Ni-hin hade smittadeoch hon log lätt.
“Vem har sasgt att du inte skulle se lika… eh, felfri ut?”