Tystnaden var inte direkt något som stressade vätten. Tvärtom, snarare tyckte hon det var skönt. Tillräckligt med tyst för att kunna tänka klart och ibland önskade hon att det kunde fortsätta så. Lite fundersamt nickade hon till det som de båda konstaterade.
“Det kan göra det farligt, och jag vill helst inte hamna som middag hos en jävla drake.” fnös hon för att göra en gest mot Joji likaså för att få ett svar på Jezerals frågor.
“Exakt! fann du några fler svaga punkter?”
Rodnaden att bli upptäck gjorde hennes kinder alldeles varma och hon gnuggade dem lite medan hon reste sig upp och borstade bort en del sand. Även om hon nog förbannade den för att den redan hade tagit sig in på ställen som sällan såg solens strålar. Hon kunde inte rå för att ändå dra lite på munnen över värmen i hans ord som hon visste fanns där för få människor. Vänskapligt slog hon honom lätt på ryggen för att ställa sig där bredvid honom för att låta blicken vandra ner mot de små flimrande ljusen som syntes i lägret.
Ännu en gång verkade tankarna röra sig mot vad hon egentligen var ansvarig för. Deras liv, framtid och inte bara det… utan hela Iselems. En börda hon alltid försökt komma undan på något sätt. Fast trots det var hon där. Även om hon många gånger inte riktigt visste varför. Speciellt inte varför dessa människor följde henne. Trots allt hade hon inte direkt varit en klockren kronprinsessa, eller ens adel.
“Tystnaden? Låter inte som om vi kommer dela tystnaden när du till och med andas så högt!” retades hon och sparkade till honom lite lättsamt med sidan av sin fot. Försökte att le, för att dölja hennes egna oro.
Ännu en gång skrattade hon till, det var svårt att inte riktigt finna drakens reaktion humoristiskt. Som om hon skulle kunna slänga en sådan sötnos in i en gryta och äta? Dessutom såg inte direkt fjällen så goda ut. Fast hon hade hört hur andra folk åt ormar och andra liknande djur…
“Det ordnar sig säkert. Men ja, pengar är väl… något av en bristvara. Och hur jag ens kan komma ut ifrån vårt hem…” hummade hon för att känna hur det pirrade till i hennes kropp. Tänk om hon faktiskt skulle lämna detta ställe? När hade hon senast gjort det? Kanske den dagen hon varit ute till havs… men då fick hon inte lämna båten trots allt.
Att vila var lättare sagt än gjort. Ett tag hade hon vridit och vänt sig i sin säng. Nå, att kalla det säng kanske var en överdrift… men den lilla filt som hon kallat säng för några månader nu. Eller började det bli år nu? Hon hade slutat räkna. Den klarblåa blicken letade sig upp till tältets tak. Tankarna vandrade mot de olika utfallen imorgon. Allt som kunde ske, alla faror och död som väntade dem.
Till slut gav hon upp med en nästan dramatisk suck och kastade filten åt sidan för att resa sig. Hon drog en hand igenom sitt mörka hår medan den forna prinsessan funderade på om det inte vore bättre att försöka sova trots allt. Men vad skulle hon göra, ligga vaken och stirra upp i taket? Bättre att få lite luft och klarhet i sina tankar. Tyst smög hon ut genom tältet, vandrade lite lojt omkring i lägret för att till slut vandra upp mot sandkullen där Dastan var. En bit ifrån fick hon syn på mannen och stannade upp för att iaktta Dastans ritual. Det var nästan som om hon höll andan medan hon betraktade honom. Som om hon inkräktade på något heligt mellan honom och… nå, kanske Sharah? Instinktivt kastade hon sig ner på marken för att inte störa honom mer.
Några svordomar slank ur hennes mun när hon sparkade till ett par stenar som gjorde ett läte. Inte högt nog för alla att märka det, men hon visste nog att Dastan hade utmärkt hörsel. Varsam och vaksam som han var. Det fanns inte direkt någonstans att gömma sig dock, men kanske hon var liten nog att stanna kvar där i sanden?
“Aldrig vara för varsam.” fnös Sera, som om hon inte riktigt höll med i det. Trots allt var de bara tre av dem här. Nå synliga förstås, kanske var det någon som gömde sig nedgrävd i sanden. Inte för att hon riktigt trodde det och hon suckade lite tungt över hans ord till slut.
“Jaja, jag fattar vad du menar.” erkände hon till slut och blåste undan några hårstrån som envist verkade ligga i vägen för henne. Hon drog efter andan för att försöka lugna ner sig själv. Egentligen var det väl bara bristen på tålamodet och att hon inte riktigt kände sig som den blivande drottningen hon egentligen var.
“Så, vad händer nu? Vi kan ju inte vänta allt för länge. Då försvinner vårt… tillfälle.”
“Kanske för enkelt då…” hummade Sera för att rynka på ögonbrynen när hon såg Rakhim gå lika snabbt som han kom utan någon större förklaring åt henne själv. Lite irriterat gjorde hon en gest framför sig när väl mannen hade lämnade de två ensamma igen.
“Vid alla jävla stövelmaskar, du kan inte inkludera mig i allt och sedan exkludera mig i detta hemlighetsmakeri.” fnös hon och korsade sina armar lite menande för att se mot dammet och sanden som fortfarande virvlade runt dem. Hon drog ett litet andetag, som för att styrka sig själv.
Hon hade läst allt sådant här, krigskunskap, strategi… Så många kartor hon hade studerat. Nå i alla fall de mästarna som försökte få henne att vara intresserad av. Hennes intresse hade väl kanske varit på den mindre sidan. Men hon hade gjort det och ändå kände det som om hon gick på kol eller glas här. Varje steg något fel som skar in i henne eller brände henne.
“Eller ta hand om allt från början, så det blir rätt.” fnös hon.
Tyngden av fingret på hennes panna och berömmet fick henne att besvara det svaga leendet men det var inte svårt att se att bakom leendet fanns fortfarande någon som arbetade vidare på sin idé. Hon fnös lite lätt åt hans uppmaning åt henne att fortsätta och korsade sina armar.
“Ska jag behöva hitta på allt? Är det inte därför jag har en general?” fnös hon roat för att dra en hand igenom sitt hår medan hon funderade på de möjligheterna som fanns.
“Det är en riskfylld idé…” hummade Sera för att väga sina ord noggrant hur hon fortsatte. Nästan lite rädd att fortsätta men drog efter andan för att tvinga sig själv att fortsätta.
“Men jag tror… den bästa vägen in i Thel Shaen är igenom den vanliga vägen. Mor är paranoid nog att sätta mer försvar på de andra ställena för vi inte skulle vara dumma nog att komma in genom huvudentrén… Om man sedan splittar den större massan till olika ställen. Kanske palatset hemliga kanal, labyrinten, huvudentrén och de andra två ingångarna. På så sätt håller vi dem spridda nog…”
Tiden stod still för vad som kände som en evighet men säkert inte var mer än några sekunder. Vem visste vad en krabat som denne kunde få för sig? Istället var det som Eili själv var monstret och hon spärrade upp ögonen för att hålla upp sina händer framför sig och skratta.
“Nejnej…! Inte nu, jag trodde bara du var ett vanligt ägg… Eller ja, inte helt vanligt.” skrattade hon och skakade på huvudet för att sätta sig ner på knäna igen.
“Ingen ska äta dig nu.”
En dag när Dastan inte var där? Inte direkt något som hon ville lägga någon tid att tänka på. Det var en hemsk tanke, en som hon inte ens ville lägga en sekund på. Istället fuktade hon sin underläpp med sin tunga medan hon tänkte över de alternativ som fanns, som om hon inte ville avslöja sina tankar innan de hade formats helt i hennes huvud.
“Du talar som om det vore svart eller vitt och lämnar ut alternativet att kombinera det.” sa hon och rynka lätt på ögonbrynen för att låta blicken vandra upp för att möta hans ögon igen.
“Minns du problemet köket hade med mössen i palatset?” frågade hon och log lite över sin egna referens och gjorde en gest framför sig som för att han inte skulle svara på frågan. Den var dum, men var de inte lite liknande situation? Så hon kunde inte rå för att skratta lite lätt.
“De skickade först en avledande grupp och sedan inte många sekunder senare hade de lyckats tömma skafferiet när kockens blick var på annat.” hummade hon, kanske en sanning med modifkation men, något åt det hållet.
Instämmande nickade hon åt hans ord om hennes magi. Vad skulle inte Sera kunna göra om hon hade haft sin magi? Utan den så kände hon sig ensam, nästan tom. Det var märkligt att något man tagit för givet i så många år plötsligt inte längre var där. När han pratade om Akila så såg hon en smärta där bakom orden. Förvisso hade Akila alltid varit hennes mor, men ibland glömde hon att Dastan hade delat mycket med henne med. Det skulle inte förvåna prinsessan om hennes mor visste mer om Dastan och hans beteende än sitt egna.
När han tog ett steg närmre backade inte Sera utan höjde sitt huvud så att hon kunde möta hans blick. En uppgiven suck lämnade hennes läppar när han återigen gjorde det till ett test. Nästan som barndomen där han också påstod att det aldrig fanns ett rätt val. Men hon visste nog att det bara fanns ett val som inte gjorde honom besviken.
“Du vet att jag inte är drottning Dastan. Inte ens en kronprinsessa längre.” mumlade hon trött medan hon lät blicken vandra ner mot marken som den vanligtvis gjorde när hon tänkte på vad han sa. Inget av dem lät särskilt lockande och hon korsade sina armar över att behöva vara den som tog ett sådant val om så många liv.
“Inte helt rätt. Det finns andra alternativ med.” konstaterade hon sedan för att bita sig något i läppen medan hon tänkte.
Fortfarande med rynkade ögon betraktade hon brevet för att göra en gest så att pappret prasslade i hennes hand. Allting kändes för bra. De hade inte haft någon sådan tur, om man kunde kalla det de, på flera månader. Vart var skiten som de alltid tycktes trampa i?
“Vi har inte hört ifrån Salim på månader. Det kan vara en fälla. Det låter för bra Dastan.” sa hon och sträckte brevet åt honom för att sucka något. Det fanns förstås något i vad han sa, att det var den största möjligheten de fått på länge – och de började bli allt mindre chans att något sådant skulle ske igen.
“Men ja, du har rätt. Vi måste ta chansen. Oavsett om det kan vara… en fälla. Om jag hade haft min magi hade kanske labyrinten kunnat gå. Inte ens Akila hade varit paranoid nog att bevaka den…” hummade hon, lite osäker på om det faktiskt var så.
För ett kort ögonblick kändes det som hon stod vid randen av ett stup i väntan på att marken skulle falla under henne. Det kändes som en evighet för ryttaren att resa sig upp efter Dastans ord. Hon ville nästan greppa tag i Dastans hand, eller sin egna tunika för att hålla fast i något men hindrade sig att falla för frestelsen. Istället nickade hon uppmuntrande mot ryttaren att komma med sitt budskap. Han log flyktigt mot generalen för att sedan sträcka sig efter ett pergament som han hade vid sin höft.
Rörelsen fick Sera att ta ett steg fram för att hålla sin hand framför Dastan, som om hon försökte skydda honom om det skulle vara en kniv. En dåraktig gest förstås, speciellt när det var uppenbart att mannen inte hade något sådant i sina tankar. Lite generat såg Sera bort för att sträcka ut sin hand mot ryttaren.
“I’saj Harthir skickade mig…” började han och Sera granskade sigillet som tillhörde sin kusin innan hon drog upp det för att göra en gest in mot deras läger.
“Tack för nyheterna, snälla, ta för dig av de vatten och mat som vi har.” sa hon något högre så att det skulle höras att det var hennes ord och inte ryttaren. Ifall någon skulle klaga, men lät inte blicken höjas ifrån brevet. Lite förbryllat rynkade hon ögonbrynen och skummade igenom det igen.
“Salim skriver att… drottning Akila, rör sig mot Iserion med armén. Thel Shaen kommer vara mindre skyddat.” konstaterade hon och sträckte över brevet till Dastan. Att kalla sin mor vid sitt namn var inte något hon hade gjort förr, men hon visste innerst inne att hennes egna mor redan var död. Det som levde i Iselems drottning nu var inte hennes mor, bara ett skal.
“Kan det vara en fälla…?” viskade hon åt Dastan sen. Trots allt lät det lite för bra.
“Gör jag inte det?” frågade Sera, snarare som en utandning åt hans första fråga, med ett höjt ögonbryn. Ibland kändes det åtminstone som hon bar hela hoppet av Iselem och dess framtid på sina skuldror vilket Dastan verkade intyga med de sista orden. Hon grimaserade lite så att hon fick fler rynkor för att reta honom som hon så ofta hade gjort som liten. För att dra efter andan och samla mod, styrka eller vad det nu var hon så desperat försökte greppa efter. Även om det kändes som hon mestadels av delen greppade efter luft.
Förmodligen hade hennes mentor rätt i att det hade blivit till en dålig vana att hon föll i sina tankar, men vad mer kunde hon göra i det olidliga väntan? Och vad väntade bortom det? Att döda sin mor? Eller att själv dö? Och om hon lyckades ta makten, så skulle hon vara tvungen att bära kronans tyngd igen. Något som inte direkt lockade – med vad hade hon för val?
Hon vaknade ur sina dystra tankar när hon såg Dastans hand framför sig. Lite mer bestämt greppade hon tag i handen och drog sig upp. För att sedan borsta av sig damm, sand och smuts. Inte direkt så att hon såg så renlig ut, mer en vana som var svår att bli av med.
“Och vad om jag håller andan? Är hoppet förlorat då?” fnös hon och försökte lätta upp stämningen något även om leendet inte riktigt nådde till ögonen och såg på Dastan där han stod så rakryggad som den general han var. Oavsett om världen försökte lägga fäll ben för honom, för att inte tala om de otaligt många ärr som fanns. Hon blåste upp sina kinder när hon drog ett andetag för att lite trotsigt se upp mot Dastan.
Men så fort ryttaren var i synhåll släppte hon sin lekfullhet och rätade på sig, så att hon stod stolt där bredvid sin general och mentor. Tålmodigt såg hon hur ryttaren stannade en bit bort för att elegant svinga sig av hästen efter att några kommit till undsättning och hjälpa ryttaren med hästen. Inte många sekunder förrän mannen stod framför dem båda med näsan nästan mot marken i sin bugning. Att turbanen inte föll av var ett under, eller att han hamnade på huvudet själv.
“Min drottning… Min General..” började han enligt etiketten och Sera kunde inte rå för att tycka att ordet drottning fortfarande passade henne som en för liten sko som gav skoskav men log bara svagt med ett allvar bakom hennes ögon och gjorde en liten gest som gav honom lov att sträcka på sig igen.
Frågan fick henne att skratta lite generat till, som om hon inte riktigt vågade svara ärligt på den. Generat såg hon bort och försökte gnugga bort den röda färgen som började dyka upp på sina kinder.
“Eh, ja men kanske… ehehe något sådant.” sa hon, lite tyst. Kanske han inte ens skulle höra det? För att klia sig lite i sitt hår och resa sig upp. Rörde sig lite lojt och rastlöst på samma gång över trägolvet som knarrade av varje steg.
“Prinsessa?” fnös Vesíva irriterat, som om bara ordet irriterade henne och skavde. Det var väl något hon inte var och aldrig hade sagt att hon var. Irriterat blängde hon på Atlens hand som höll dörren hårt på sin plats och hindrade henne att fly ifrån denna konversation. Men när han rörde sig till sängen följde hon honom med blicken med en fnysning över hans förklaring.
“Du vet mycket väl att jag inte gör allt enligt fars planer.” sa hon och korsade sina armar medan hon rörde sig fram och tillbaka i rummet. Stegen högljudda och att hon inte slog ner något med sina armar som hon irriterat viftade omkring sig samtidigt som hon försökte söka efter de rätta orden.
Hon hade väl inte försökt leka viktig? Förstås var hon tvungen att spela en viss roll… Men hon hade alltid varit stolt över att hon inte var som alla andra. Men kanske det hela var en lögn hon intalade sig själv? Tårarna skavde i ögonvrån även om hon försökte att inte låta dem synas var det svårare för varje sekund att hindra dem och ännu mer envist såg hon bort på allt annat som inte var Atlen.
“Sluta nu slicka dina jävla sår. Du vet att jag uppskattar att du varit här. Men jag har aldrig begärt det, Atlen. Du hör hemma… hemma! Bara du slutar intala dig själv annat. Du avskärmar dig ifrån familjen oavsett hur mycket jag har försökt… nå dig.” sa hon och de sista orden nästan föll platt. För de sista veckorna, om inte månaderna, hade hon tröttnat på att försöka och hamnat lite i sina egna tid och tankar.
Ett roat leende fanns där hos alven och ett skratt som fastnade lite i Camthalions strupe över etiketten som Bain påstod sig ha lärt i sin korta tid bland drottning Alienna. Han hade tänkt säga något mer, kanske erkänna att han delade hans oro för Aenya och denna general som hade ett sådant blodtörstigt rykte. Samtidigt som han också visste att det hade varit Aenyas idol i yngre dagar, något som oroade han mer.
Lite disträ tuggade han på sin underläpp för att möta Aenyas blick kort innan han vände den mot generalen. Ett möte vid midnatt, det lät inte alls oroväckande. Förhoppningsvis var det inte en fälla, men vem kunde veta? Han korsade sina armar och höll sin skeptiska blick på generalen.
“Tydligen har vi det ja.” svarade han bara kort till Aenyas ord och rynkade något på näsan för att visa sitt missnöje.
Orden som kom ifrån draken förvirrade Elli mer. Is förstås, fanns det ibland till och med i Spillerhamn. Men aldrig hade hon sett något som denna där. Om de inte gömde sig förstås. Men någon skulle väl sett dem? Hon rynkade lätt på ögonbrynen.
“Åh… Jag… jag trodde du var en skimrande sten, eller metall som jag kunde få pengar av.” skrattade hon, för att klia sig lite nervöst i nacken. Kanske inte direkt det som den lilla krabaten ville höra. Hon hummade lite och såg mot dörren. Hoppades, samtidigt som hon inte hoppades, att hennes syster skulle komma in.
“När? Eh, ja det är år 1423… i tredje tidsåldern…?”
En liten kort stund verkar hennes lite mer allvarliga och nervösa uppsyn som bortblåst när hunden skuttade mot henne. Svagt log hon för att stryka dess päls, lite kliande bakom öronen där. För att hålla bort sitt huvud så att den inte skulle nå henne med sin blöta tunga. Någonstans kändes det bättre att veta att Atlen åtminstone inte var så ensam som hon trott.
“Det gör inget Atlen” ljög hon som hastigast med ett leende som hon vanligtvis reserverade för artighetens skull. För att krafsa en sista gång hundens öra och sedan resa sig upp och lite disträ stryka bort lite damm ifrån sina kläder.
“Livet är väl som det alltid har varit, men ännu en mun att mata.” sa hon sedan, lika avvikande som honom. Som om hon lite misstänkt att han inte riktigt frågade henne för någon annan skull än artigheternas.
“Själv?” frågade hon sedan, för att korsa sina armar och gjorde en irriterad gest framför sig.
“Vid Neutrons stormar…” fnös hon irriterat “… Jag kan se att det är något som gör att du undviker mig. Föredrar du att jag drar och ber någon annan hjälpa till med leveranser istället?” frågade hon vasst och ögonen tycktes nästan glansiga när hon mötte hans ögon för en kort sekund och sedan vände hon ner blicken mot hunden istället som hon lite disträ krafsade bakom örat igen. Som för att dölja sina svagheter, precis som hon alltid gjorde.
“Oroa dig inte, det finns fler värdshus så du ska slippa se mig.” fnös hon ilsket sedan och lämnade lädersäcken på golvet medan hon vände sig om och sträckte sig efter dörren.
Tussie höjde ögonbrynet lite roat åt ungdomarna som steg in för att ta tag i vinglaset som hon fick av Faegrim.
“Angenämnt Finn.” sa hon kort och drog täcket lite närmare sig.
Finn harklade sig lite obekvämt fortfarande och svepte nästintill vinet som han fick samtidigt som han höll glaset krampaktigt kvar i sin hand.
“Eh… hej!”
Hundens skall hade fått Vesiva att backa undan lite, som om hon inte riktigt var säker på om det var rätt dörr hon hade fått ändå. När dörren öppnades möttes deras blickar och för ett kort ögonblick var hon osäker på om det faktiskt var hennes bror. Men nog fanns han där, under alla muskler och annat han hade fått tag i.
Hon steg innanför dörren och stängde dörren försiktigt för att sedan stå kvar där vid dörren. Lite som om hon inte helt vågade tränga sig på. Lite nervöst kliade hon sig i bakhuvudet. En ovanlig syn för den självsäkra handelskvinnan.
“Äsch, de är lättare att vinna i Dunk 23 i sådana fall.” sa hon med ett försiktigt leende. Hennes favorit kortspel som hon allt för ofta hade en vana att vinna.