När väl Gharf kom med motkrav verkade Vésiva likaså röra sig något obekvämt i sitt säte, som om hon inte riktigt tyckte om att inte fått veta att hennes svärfar hade sådana tankar. Lite irriterat såg hon för någon sekund ner på sin hand kring vinglaset för att sedan ta till orda innan någon annan hann förstöra det med mer krav, eller impulsiva handlingar.
“Väldigt givmilt av er, ers höghet.” sa hon med ett svagt leende för att sedan sätta vinglaset mot sina läppar för att sedan låta blicken vandra mot Isra.
“Om handelsgillet Bläck kan assistera på någotvis är vi förstås här vid er sida med” sa hon, utan att blinka.
“Korodors floden rinner långt in i Tharmad. Rätt långt kommer de där. Vatten borde vara tystare att röra sig igenom landet… Men å andra sidan vet vi inte om de odöda har utvecklats och kan vara en fara där trots allt. Kanske den hemska förbannelsen spridits dit med.” resonerade Renn, kanske lite mer för sig själv och Gharf medan hon slog sina fingrar något fundersamt på bordet.
Nickade sedan åt Gharfs ord, ett rättvist utbyte. Var det inte? Men inte för att de var så intresserad av den marken. Men en mer… ikke död granne hade väl inte varit så dumt?
Spektaklet framför Nenya fick henne att le, inte kanske det där söta och vackra leendet som man skulle kunna tro en adelsdam hade, nej det var nästan något groteskt där. Som om hon fann tanken över att det skulle kunna bli en strid där mer roande och att någon skadades eller dödades verkade inte då väga på hennes samvete. Men lika hastigt som det var där tvingade hon sig att se förfärad ut och stampade något otåligt med sin fot där hon stod där med korsade armar.
“Nå? Kommer du?” frågade hon simpelt med en kort blick bakåt mot Echine och sedan en otålig gest framför sig mot vakterna som om de inte öppnade upp en väg för henne hastigt nog.
“Eller måste vi slå in vett och etikett på ett annat sätt i era tjockskalliga huvuden? Eller kanske det behövs lite smisk på de där feta arslena?” fortsatte Nenya.
Vin, bara tanken på det fick Vésiva att slappna av lite mer medan hon följde efter de andra. Något motvilligt lämnade hon över sin son till en av Isras tjänare och lät blicken vandra några gånger över axeln för att se vart han försvann. Men till slut slog hon sig ner och kastade en kort blick mot Neyir som sa att han skulle hålla sin far under tyglarna bättre. Hur kunde han ens vara deras son? Jämfört med hövdingarna så var han nästan ingen barbar alls. Kanske det skulle vara till hennes fördel?
“Självklart ers höghet och både hövding Gharf och Renn har haft tid att tänka på det. Att låta Me’ersia obehindrat gå igenom Tharmad och tillgång till Snötopparna. Inte sant?” sa hon, nästan lite förtydligande för att kasta en menande blick mot Gharf.
“Vad tar sådan tid?” Rösten kom ifrån ännu en gestalt som gled fram till mannens sida. Klädd i en vacker mörkröd klänning med svarta detaljer och det mörka håret var flätat prydligt och avslutades med en vacker rosett i samma stil. Blicken var först på mannen vid hennes sida som om hon väntade sig en vettig förklaring för detta dröjsmål men när ingen sådan verkade komma gled hennes blick vidare mot främlingen och sedan vakterna vid den stora järnporten.
Med en skarp och otålig gest framför sig mot den stora järnporten, som om det skulle vara vilken dörr som helst, och att bara tanken på att den inte öppnades vid hennes ankomst var en förolämpning. Sedan vände hon bort sitt ansikte och höjde hakan med näsan i vädret på det där sättet som hon hade sett så många adelsdamer göra otaliga gånger som barn. Munnen var ihopdragen till ett missnöjt sträck, men i den korta blick som hon kastade mot främlingen fanns ändå något annat, en lekfull och nyfiken glimt i ögonen som blixtrade till innan hon återtog sitt förnärmade uttryck.
“Och vem ska det där vara för fruntimmer nu?” fnös en av vakterna, som redan verkade haft en lång dag.
Kvinnan drog förnärmat efter andan och lade en hand på sin bröstkorg som om hon just bevittnat något fullständigt ofattbart. För ett ögonblick såg hon nästan stum ut av förvåning, som om hon inte kunde tro att någon faktiskt hade tilltalat henne, eller någon i hennes sällskap, på det sättet. När hon väl fann rösten igen var den skarp och drypande av förakt.
“Det där… fruntimmer?” upprepade hon och höjde långsamt på ögonbrynet. Om hon inte hade intalat sig själv att spela denna fisförnäma adelskvinna som hon var född till hade hon redan svurit och förmodligen fått deras blod att flyta på marken. Men hon försökte, så gott hon kunde, att uppföra sig även om hennes ilska började sippra ut något ur den rollen hon spelade.
Att lämna marken var inte direkt något som Llwyd var allt för förtjust i. Nej, nästan mer illa till mods än vad hennes kompanjon Jazeral var. Kanske var det faktumet att hon var kortare och föll ännu längre än vad de två andra gjorde. Men hon klättrade motvilligt upp på deras nya kompanjon och höll sig hårt i det som gick att hålla i.
Fast trots hennes motvillighet kunde hon inte rå för att imponeras av världen som kändes så liten. Var det så det kändes att vara längre månntro? Landskapet i sig som var illa bränt berörde henne inte. Precis som alla varelser förändrades naturen och till vis del så måste de dö. Kanske det till och med skulle uppskattas mer, det gröna, när de brända delarna bredde ut sig allt mer?
“Hon är längre bort än jag trodde.” konstaterade Llwyd, i vanliga fall brukade hon inte vara så glad i att tala. Men något fick henne att vilja säga något. Om det var den tryckta stämningen, eller kanske någon slags nervositet i vad som skulle möta dem.
“Annan magi med, möjlgitvis.” sa hon och smackade lite med munnen som om hon nästan smakade på magin.
Vesíva delade en kort blick med sin partner som instämde i att det kanske var ett misstag trots allt. Men ändå så kände hon sig förvånansvärt lugn när Gharf började pladdra på. Mycket skit, förstås men det var något genuint som hon ändå trodde att drottningen skulle uppskatta.
Bredvid Gharf böjde sig Renn på samma obekymrade sätt, även om hon hade ett allvarligt och sorgset anlete när de talade om den forna drottningen och nickade enkelt. Men till skillnad ifrån sig make var hon inte direkt den som började tala så fritt.
“Och vi är förstås samtidigt glada över att vårt samarbete har fortsatt med er, drottning Isra.” lade hon till och lät blicken vandra något i salen.
Hjärtat slog hårt i bröstet och hon följde sin forna väns rörelser. Lite skrämd över hur dammpartiklarna verkade agera som ljus och lyste upp trädet och det som hon nu kallade för hem. Inte direkt något mysigt, eller hemtrevligt. Inte för hennes definition åtminstone.
“Varför lät du dem göra så här mot dig, Huldrys?” frågade hon, genuint ledsen över att se sin vän så förvrängd och hon försökte att sträcka sig ut mot henne.
Tussie höjde ena ögonbrynet åt Faegrims ord och bild om henne. För att skaka på huvudet åt honom, korsade sina armar nästan som om hon blev lite förolämpad.
“Sälja buketter? Jag är en handelskvinna med många kunder. Snälla nån, vem har tid att binda buketter när man kan sälja du vet, mina varor?” fnös hon och himlade med ögonen.
“Vad annars? Det finns en mängd olika saker. Vad vet jag, vad har du alltid önskat göra? Stå på händer? Slåss?”
Frågan ifrån Meren hade gjort Sera något nervös. Det var väl alltid frågan som alla ställde sig? Och ännu kändes det som om hon inte riktigt visste svaret själv. Men hon var ju här, envist dåraktigt kanske. Tacksamt log hon mot Dastan som tog till ord innan hon själv hann säga något som hon skulle ångra. Fast något var hon väl tvungen att säga? För att inte verka som den okunniga prinsessan som det fanns en bild av henne.
“En modig drottning eller en flyende prinsessa. Det visar sig att mitt öde inte är så svart och vitt trots allt. Just nu är jag varken prinsessa, eller drottning, om vi ska vara helt ärliga.” sa Sera med ett roat leende för att sträcka på sig medan hon försökte fundera ut något vettigt att säga.
“Men jag ska leda mitt folk så länge de väljer att följa mig.” fortsatte Sera för att sedan följa Dastans vis och luta sig mot armbågarna medan blicken vandrade från horisonten till Meren och Dastan.
“Det är väl aldrig dumt med fler vänner.” sa hon med ett bredare leende.
Lite skeptiskt var Ranghildr när hon inte fick känna på hennes panna, den kändes fortfarande för varm för hennes smak. Men hon lät det vara, för nu. För att skjuta undan vattenhinken och sedan vända blicken mot sin make som klev in. Som vanligt med ett försök till att lätta upp stämningen men hon kunde inte rå för att besvara leendet själv. Det var en lättnad att Maeve hade överlevt det hela. För hon såg redan snäppet piggare ut.
“Nåja, vi kan väl inte låta vår storslagna hjälte inte få sin önskan igenom.” sa Ranghildr, inte för att hon var allt för nöjd att någon skulle få deras dotter att bli mer ansträngd. Hon behövde ju trots allt vila, men något sade henne att hon inte kunde stoppa henne ändå.
“Och de båda barnen behöver mat ändå.” lade hon till och vände sig om mot grytan igen.
“Andra tider?” fnös Renn, som gick bredvid sin make. Precis som honom var hon längre än de flesta människor och me’ersianer. Det kopparöda håret var flätat och slog i höften då hon rörde sig bestämt framåt. Blicken vandrade fram och tilbaka lite nyfiket. Många år sedan som de hade satt sin fot där, då all kommunikation hade skett genom Neyir och Vésiva.
“Det är liknande tider. Krig som bubblar under ytan.” fortsatte hövdingen. Vésiva såg lite nervöst mot Neyir, som att hon var rädd för att hans föräldrar skulle trampa snett och förstöra den relation hon hade byggt upp i många år nu. Hon tog ett bättre tag om Ta’renn som hon bar på höften. Men när härolden annonserade dem drog Vésiva djupt efter andan för att försöka släppa sin oro och började röra sig in.
Så gott det gick, böjde hon sig fram med sonen i sin famn. För att inte möta drottningens blick förrän hon hade börjat tala med dem.
“Ers höghet, tack återigen för den fina inbjudan.”
Kvinnan rynkade något på ögonbrynen. Sarksam var något som hon brukade kunna förstå sig på men nu var hon inte helt säker på om katten framför henne faktiskt menade att hon inte förstod. En fnysning lämnade mörkeralvens läppar och hon höll upp de tre fingrarna igen.
“Information, pengar och inget sådant där kramandes.” sa hon och granskade henne.
“Nå?”
Säkert skulle hon känna hur en doft av mat hade spridit sig i stugan med. Framför elden en bit bort satt Ranghildr framför ett kärl och rörde runt i något som liknade en soppa. När hon hörde hur Maeve rörde sig bakom henne och det lilla kraxande släppt hon skeden och reste sig upp för att skynda sig till hennes sida.
“Ligg stilla nu tös.” sa hon, nästa beodrande och drog fram en stol så att hon satt bredvid henne för att sträcka sig efter en hink med vatten som hon höll upp åt henne med skeden så hon kunde greppa tag i den.
“Törstig?” frågade Ranghildr försiktigt och med den andra handen sträckte hon sig fram för att stryka undan lite hår som nästan hade klistrat sig fast i hennes panna.
“Hur mår du?” frågade hon, samtidigt som hon kände på pannan för att vara säker på att hon inte var brännhet av feber.
Någon som inte riktigt följde med i tankegångarna var Finn som såg ut som ett frågetecken där han stod. Även om han då och då skickade ett leende till sin vän för att uppmuntra de glada tillropen. För det lät ju som något positivt i alla fall?
Tussie mötte Faegrims frågande blick och örat ryckte lite när hon lyssnade på flickans entusiastiska ord och förklaring. Nå, det lät väl logiskt som brinken sa.
“Magi är så olika mellan våra folk. Men namn är mäktiga. Kanske det finns något i det du säger.” sa hon och nickade lätt, lite allvarligt som om hon uppmanade att det inte riktigt var att leka med.
“Egenskaper formar ens person. Så det är väl något att tänka på med.” ansåg trollet.
Allt kändes så bekant, men ändå inte. Som att kliva in i ett gammalt minne. Sängen som Maeve nu låg i som en gång varit hennes. Där hon suttit och lyssnat på grälen ifrån Sif och Ejvald, eller skratten. Hon vände sig om för att försöka finna något åt sin dotters strupe och öppnade de skåp som fanns där. Inte allt för mycket fanns, men längst in kunde hon se någon mörk flaska. Hon fnös roat och sträckte sig efter den för att öppna korken. Satte näsan över det och skakade på huvudet med ett leende innan hon räckte det åt Maeve.
“Smakar förmodligen skit, men sprit är det.” sa hon och drog en stol framför Maeve för att inte riktigt kunna hålla ifrån ett skratt.
“Sif hatade när man drack, så jag fick tag på något som brände bra och gömde den längst in där hon sällan öppnade. Tydligen ett bra gömställe.” sa hon och skakade på huvudet för att låta blicken vandra över kroppen och de skador som fanns där. Allvarlig och orolig, för att dra fram sin bennål som förstås inte det var första gången som Maeve såg.
“Vet inte riktigt varför du alltid envisas om att försöka få mer ärr än mig. Men jag tror nog minsann du vinner nu.” sa hon och drog fram något att sy med också. Hon nickade åt Audgisil att hjälpa till att rengöra såret och finna något att binda med..
“Tyst nu, din fåne. Du säger så mycket dumt.” sa Ranghildr bara åt Audgisil, men det fanns något varmt där i hennes blick då hon såg på sin dotter som trots sina skador stod stolt framför dem och folket. Innan hon hann helt falla ner mot marken hade Ranghildr tagit ett steg fram och fångat upp henne i en omfamningen. Ett kort tag stod hon där med Maeve intill sig, med håret som nästan kittlade hennes näsa. Men hon brydde sig inte, utan höll kvar henne där och drog ett djupt andetag för att fånga hennes doft. Obrydd om blod och smuts.
Det var som om tiden stod stilla och alla andra försvann lite i perfierin. Hon drog ännu ett djupt andetag, kanske för att samla sig själv något. För att lyfta upp hennes ansikte med en mild gest och strök hennes kind ömt samtidigt som hon mötte hennes blick.
“Jävla bra gjort” hummade hon tyst så bara Maeve kunde höra. “Och nu ska vi hitta någonstans för dig att vila och ta hand om dina sår. Din tossa där.” fortsatte hon med värme i rösten för att dra upp henne lite mer mot sig själv så hon nästan inte behövde använda någon kraft själv. En kort nickning åt sin make att ta andra armen så hon knappt behövde stödja sig själv. Mest per automation nickade hon åt folket som gav till något jubel eller hälsade på dem när de rörde sig igenom staden.
Mycket stod i eld och lågor, blod färgade gatorna och hon kunde inte rå för att tänka lite på att detta en gång hade varit hennes hem. Hur många gånger hade hon inte mer känt att hon tillhörde Ranheim än Frostheim och resten av Kaldrland? I sin tidiga ungdom då hon hatade allt med kung Iki och hans styre. Men de var väl inga dårar och idioter som han hade varit?
Det var knappt så att Ranghildr såg leendet som hennes kära make gav henne. Snarare var hennes isblåa blick helt fokuserad på det som fanns framför dem. Maeve måste leva. Något inom henne sade det, även om fler och fler hade trott motsatsen. Inte för någon hade vågat yttra orden i hennes närhet. Inte efter att en dåre gjort det och utan att tveka hade hon slängt sig mot honom med sina nävar. Om det inte vore för att Audgisil hade avbrutit henne, hade mer än näsan och ett par tänder gått sönder. Nej. Maeve levde. Hon var trots allt hennes dotter och en Ulfhedna. För vad skulle hon göra om det inte var så? Tanken hade förstås slagit henne och gjort henne ännu mer orolig.
Blod och död. Två saker som aldrig riktigt skrämt henne, tvärtom hade hon alltid lockats av det. Även nu när det kliade i hennes fingrar att få klyva en eller två av de jävla förrädarna. Fast det hade varit annorlunda ända sedan den dagen hennes egna dotter och söner hade rört sig ut i världen. En värld hon inte längre kunde skydda dem mot och det skrämde henne mer än något annat. Hon hade redan förlorat en, hur kunde hon förlora fler utan att tappa sitt vett?
Förstås hade Audgisil försökt få henne att stanna i Frostheim, men hon hade varit en rastlös krigare i hallarna för länge. Ensam, utan varken honom eller sina barn där och få i deras stad hade inte hört Ranghildrs hårda ord som blandades med bedjan att följa med. Samtidigt hade hon förstås aldrig låtit honom lämna utan henne. Nej, hon skulle se sin dotter.
När den bekanta figuren började synas kunde hon inte rå för att känna hur hårt hjärtat bultade inom henne. En kort stund var det som att se henne med lindormens tand, lika mörbultad om inte mer nu, men vid liv. Drottningen kunde inte rå för att skratta till, nästan en blandning av lättnad, glädje och en liten förvåning. För att låta sig möta sin makes blick kort, ett svagt leende och stolthet samt lättnad i blicken.
“Hon gjorde det…” viskade hon, så bara Audgisil kunde höra, om det var menat för honom eller bara för henne själv var svårt att veta. När de var nära nog, höll hon sig trots det lite i bakgrunden. Kanske för hon trots allt visste att det inte direkt lämnade det förra mötet mellan dotter och mor allt för väl. Något hon hade skämts och grävt ner sig i de senaste månaderna, åren var det väl nästan? Men hon skickade henne ett svagt leende och lät blicken vandra över det som fanns runt omkring dem.
En märklig känsla, att se sitt barnhem i rök och blod. En som hon inte trodde skulle beröra henne så som den gjorde. Tanken vandrade något mot Freggi – var hen vid liv? Men snart sköt hon undan den för att låta blicken vandra mot sin dotter igen och tog ett försiktigt steg fram.
“Tre sätt.” började mörkeralven för att hålla tre fingrar uppe medan hon såg på henne med en allvarsam blick. En som sade att detta var strängt affärer och inte någon slags början på vänskap eller annat trams. Sådant som folk dog av, eller skadades för att andra skulle få ut något av det. Inte minst vännen själv. Nej, hon hade sett alla former av vänskap som dränerade ena parten och sådant tänkte hon inte pyssla med.
“Hålla dig borta ifrån mig med dina kletande händer, pengar nog för att betala för min information, eller förstås information för information.” sa hon och tog ner ett finger i taget. Fast hon var lite tveksam till att denna katt egentligen hade någon information hon hade behövt.
Llwyd mötte sin kollega och kanske en som hon skulle kunna kalla vän, även om hon inte direkt skulle göra det med enkelhet. Hon strök en hand igenom sitt hår medan hon tänkte över orden som yttrades. Förstås hade Jezeral rätt med vad de brukade göra och inte. Men ändå lockade det att komma med lite eld denna gång men hon suckade tungt och nickade till sist till mörkeralvens ord.
“Ta oss dit, helst diskret.” instämde hon med en nickning till.