Forum Replies Created

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 2,453 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes uppmaning kunde han inte rå för att skratta till, enbart som i en utmaning, som han brukade göra för att korsa sina armar där han gick fram till henne. Granskade sättet som hon hade lagt upp det hela, för att skaka på huvudet – nästan lite besviket över hur det hela låg.

    “Är det här ett sätt för att undvika sysslorna, hm?” frågade han retsamt och nickade åt veden för att få henne att ställa sig där framför vedhögen igen. Han ställde det rätt innan han ställde sig bakom henne och visade hur hon skulle hålla.

    “Så, och sen höjer du….” började han förklara.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Trots att de var ensamma verkade Nenya lite försvunnen i sina egna tankar och känslor.  Blicken fast i vinglaset där hon såg på hur den röda vätskan rörde sig när hon cirkulerade vinet mellan sina två fingrar på den nya armen. I vanliga fall hade hon förstås varit ivrig att kommentera, men hon verkade inte allt för nöjd med utveckling. Kanske var det till och med en rädsla där?

    Till slut höjde hon blicken för att ge Ayperos och sedan Isra ett vänligt leende och satte ner glaset utan att dricka ifrån det och lutade sig tillbaka något i stolen och stänga sina ögon.

    “Intressanta?” fnös hon och gjorde en nonchalant gest framför sig för att lägga upp sina fötter på benet så att klänningen drogs upp något nu när de var ensamma.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite nervös hade Torbjörn varit att låta Aurelia bo hos dem, egentligen hade det varit en akt av spontanitet. Eller kanske mest för att reta Ylva. Sättet hon hade sagt att han aldrig skulle våga ens försöka närma sig fiskflickan hade gjort honom lite mer… vågad. Han rörde sig runt husknuten för att få syn på tösen hugga ved. Han gjorde en liten grimars över hur hon hade lagt upp allt.

    “Du kommer skada dig på det där viset.” påpekade han, enkel som han var och korsade sina armar. Som om de hade talat om det här innan och han var en missnöjd lärare. Han skakade på huvudet åt det hela.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Alla fina kvaliteter!” påpekade han med en road blinkning för att korsa sina armar medan han såg över folkmassan för att hålla ett litet öga på sina syskon för att humma lätt för sig själv medan han tänkte på vad han egentligen skulle kunna underhålla henne med. Vad tyckte fiskar om? Bröd?

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    När folket började röra på sig lade han sina armar lite skyddande om henne för att knuffa undan de män som var vågade nog att komma nära inpå dem i sin iver att se konungen. Nog för han också var ivrig, men inte dum nog att springa ner någon tös för det. Bara tanken fick honom att fnysa. När de flesta hade lugnat sig tog han ett steg ifrån henne och betraktade henne lite vaksamt efter skador.

    “Lever du? Ingen skråma från folkmassan?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett brummande skratt lämnade hans läppar och han skakade på huvudet åt hennes ord. Nu började det nästan bli alldelles för djupt för hans egna smak. Men på något sätt fann han det i sitt tycke, ändå. Ögat betraktade hennes gnistrande hud och hår. Allt väldigt olikt ifrån vad han var van med förstås. Det var inte förrän nu han hade lagt märke till att hon var så kallt klädd.

    “Är du inte kall?” frågade han med en orolig rynka i pannan.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Han hade varit fokuserad på prinsarna som var på ett intensivt ställe i sin kamp för att lite roat höja sina ögonbryn lite förvånat och kröka sina läppar till ett roat leende.

    “Nå, de ser inte allt för farliga ut, hm?” påpekade han med en lekfull blinkning för att sträcka på sig för att se när Asgeir höll ner Eirik. Det kändes som om alla omkring dem höll andan, men samtidigt skrek och hejade för fulla segel. En märklig kombination. Han ryckte lätt på axlarna.

    “Alla gör väl dumma saker i ungdomen?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    I ett kanske lite osmidigt sätt att undvika hans fråga nickade han lätt och sedan mot prinsarnas kamp. Trots allt ville han inte missa den. För när senast, om ens aldrig. Hade de gjort något sådant?

    “Följ med, jag talar gärna vidare.” sa han med ett svagt leende och började röra sig ut, men stannade då och då för att kasta blicken bakåt mot henne. Han var rätt lång, så han höll sig i utkanten men kastade en blick mot prinsarna varje gång någon tjöt till.

    “Så… varför närmade du dig ett sjölejon?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hennes frågor fick honom att bli ännu rödare och Torbjörn visste inte riktigt vad hon skulle säga men till slut kunde han inte rå för att skratta lite nervös.

    “Bara för att du är… så sö…t” sa han, men han knappt avsluta sin mening innan folkmassan strömmade ut och lite lättat andades han ut. Förstås ville han gärna skåda vad som skedde, men hon verkade inte lika ivrig.

    “Prinsarna, ska ha slagsmål…” konstaterade han och satte sina nävar mot varandra med ett litet roat leende.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken fastnade något förtrollat på hennes lår och de vackra fjällen som skimrade i det skimrande ljusen runt omkring dem båda. Förstås blev hans rodnad ännu mer röd efter hennes uppvisning och han kom av sig först innan han log lite dåraktig nästan mot henne och ryckte på axlarna.

    “Alla lär sig, inte sant? Och man skulle inte ha historier om vi inte gjorde misstag.” konstaterade han med en liten blinkning för att ignorera hur hjärtat slog lite hårdare i bröstet

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Inte? Det finns flera sätt som kroppsdelar kan hålla en varm.” påpekade han med ett litet snett leende, för att sedan rycka lite lätt på axlarna åt hennes svar som lämnade det åt honom att göra smutsgörat. Om man nu skulle se det som det. För honom gjorde det vilket som. Vad var skillnaden på dem eller djur? Människorna själva såg väl inte den likheten, men det gjorde Kedath. En kort blick kastade han över axeln, efter att ha sträckt sig efter en av männens svärd.

    “Så, ska fröken blunda så hon inte få mardrömmar kanske?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Han harklade sig lite obekvämt fortfarande. Så han hade inte förstått fel. Trots att frågan var kanske något de flesta tänkte på när man först såg honom. Igen kliade han sig något i nacken och en liten rodnad klädde hans kinder.

    “Eh… Nej. Upreppande slag. Knytnäve” påpekade han och demonstrerade genom att knyta sin näve för att harkla sig obekvämt igen. Det var något han inte tyckte om att prata om. Speciellt när det var hans far som hade gett honom det när han var i ungdomens dagar. Och man skulle väl inte tala illa om de döda?

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes förklarande kunde han inte rå för att skratta lätt. Det fanns väl kanske en del sanning i det, men inte alltid. Och vem var han att ifrågasätta gudarna? Han ryckte lätt på axlarna åt det hela för att sedan lite disträ låta sin hand röra sig mot han hans öga. Lite för att dölja det. En rodnad fanns där på hans skäggiga kinder. Trots allt hade skadan lyckats hålla honom borta ifrån att hjälpa mer än vad han brukade göra.

    “Eh… Elden?” frågade han, lite tafatt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Dagarna kröp sig fram. Mestadels av dagarna oroade sig Faram för att hon en skulle vara vid liv. Ständigt övervakande och ojande. Några veckor efter hade hon fått lite mer styrka, något som Faram tackade Sharah för. De var inte långt ifrån rebellernas läger nu. Ett som de hade lyckats hålla gömt länge. Det ryktades till och med att prinsessan var där ibland. Eller ja, den forna prinsessan. Trots allt hade hon inte längre den titeln.

    “Hur går det?” frågade Faram där de hade stannat för att vila, solen hade precis tagit sig upp från horisonten och ännu en varm dag väntade dem. Som vanligt skulle de röra sig lite längre innan de stannade för att gömma sig ifrån solen.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ansträngda… Jo, det var väl ett sätt att förklara situationen. Ett väldigt milt sätt. Orden fick henne att le något. Ett leende som blev stelt och smalt när Ayperos talade om Loradon. Det var mycket som hade hänt där. Förlorande av barnet, kniven hon hade satt i sin mors rygg… Förvånansvärt mycket som rörde om hennes känslor även om hon försökte att tygla dem. Det var dock inte svårt att se hur greppet hårdnade lite om vinglasets fot.

    Lite stelt nästan höjde hon glaset för att låta blicken vara på en punkt bakom Aeldir medan hon tänkte på allt som fanns däromkring för att långsamt nicka.

    “Gröndal… Ja. Det vore väl kanske någonting för dig att se med, Isra? En rejäl skog åtminstone.” sa hon med ett svagt leende, i ett försök att tränga bort sina tankar.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Kartritare? Bortlovad till en viktig typ. Torbjörn försökte få in allt, det var lite svårt med hennes dialekt. Men kanske han inte riktigt passade in i hennes sällskap. Han var trots allt ingen jarl eller någon viktig person. Han nickade lätt, för att visa att han brydde sig om henne och hennes ord.

    “Underliga seder? Vi?” fnös han, som om han inte riktigt kunde tro det själv för att nicka lätt åt hennes andra ord om ölen. En kvinna med smak åtmistone!

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var inte svårt att känna igen kammaren som hon hade placerats i. Allt för många gånger hade hon följt sin mor hack i häl när hon passade upp på kejsarinnan när hon var för liten, innan Okaji födds till och med. Allt gjorde henne obekväm. Även om hon måste erkänna att hon hade saknat den sköna sängen, de rena ytorna… Men allt kändes tomt och blekt utan Okaji. Som de flesta andra dagar stod hon vid fönstret för att se ut. Kanske en glimt av Okaji? 

    Fast det skulle knappast hända, och om det hände… Då önskade hon nästan att det inte skulle göra det. Trots allt skulle väl den enda orsaken vara att hon blivit fångad. Om hon inte var dåraktig nog att försöka smyga sig in i palatset. Ett litet leende fanns på läpparna när hon tänkte på hur den prinsessan alltid hade smygit in genom hennes fönster. Däremot vaknade hon till av att någon öppnade dörren och tilltalade henne… som dam? Orden fick henne att skratta till och hon höjde på ögonbrynet lite frågandes. Som om hon inte riktigt förstod om det hela skulle vara ett skämt.

    “Dam? Jag är en tjänarinna som du. Ingen fin dam.” påpekade hon med ett varmt, men milt leende.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    De hade inte många minuter att spara om de skulle klara av sitt mål. Eller ja, kanske det enbart var hans mål? Hon verkade inte lika glad i tanken att räddas som Faram hade trott. Milt strök han hennes toviga hår när hennes huvud pressade sig mot hans kropp.

    “Så ja… Det kommer bli bättre. Och snart är det mörkt…” hummade han, tyst. Kanske lite för sig själv med medan han balanserade ner för trapporna. Ett steg i taget. Noga med att inte se ner, eller ens bakåt. För att efter långa minuter komma ner till vägen. Han placerade henne på flaket som han hade med hö för att le svagt.

    “Försök att inte säga något… hm?”

     

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt hennes berättelse skakade Vinga på huvudet. Förstått sorgligt, men hon var säkerligen inte ensam om något sådant. Lite fundersam på hur mycket hon skulle lägga sig i egentligen. Men om hon inte var på någon sida… det var ävl en sida det med?

    “Fyll henne inte med för mycket dumt nu, Aenya.” påpekade hon med ett litet leende för att se på henne med ett höjt ögonbryn.

    “Idéen är vacker, men hur skulle de fungera i verkligheten?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Noga lyssnade Nenya på både Isra och Ayperos. Även om det kanske inte såg ut så till en början när hon hade sitt nonchalanta sätt där hon drack lite av vinet och lutade sig tillbaka med ett retsamt snett leende på läpparna. Ett leende som säkert retat spader på många adelsmän som trodde sig ha övertaget om henne. Vid Ayperos fråga höjde hon på ögonbrynet med en missnöjd rynka i sin panna.

    Faktum var att hon hade trott att de redan släppt hennes familj istället fnös hon lite och skulle säga något dumt, men hindrade sig i sista minuten genom att nästan bita sig i sin tunga.

    “Det vet nästan min morbror bäst. När hade du senast kontakt med din syster, hm?” frågade hon och lade huvudet på snedden lite nyfiket själv.

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 2,453 total)

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.