En svår fråga att svara på – speciellt när hon inte hade tänkt få svara på den själv. Många av de som fanns här var så upptagna av sig själva så de gladeligen talade mer och hörde på sin egna röst. Innerst inne hade hon kanske hoppats på det egentligen. Att vara i centrum var inte direkt något som Toku var så intresserad av, eller kanske snarare bekväm i.
“Det finns mycket – och inte har väl du så mycket tid att jag skulle nämna allt?” sa hon med ett lite svagt leende. Kanske lite retsamt där.
“Kanske du borde sträcka dina vingar och röra dig utanför palatset?” för att sedan se på staven som munken pekade hennes axel med. Snabbt var hon där och borstade bort de smuts som fanns där.
“Jag är ingen burfågel!” fnös Toku, nästan lite förolämpat.
Tre enkla knackningar hördes på dörren, men innan någon utav bröderna hann ropa och antingen neka eller bjuda in henne hade deras syster tryckt ner handtaget och stigit in. Det mörka håret låg omkring henne i ett organiserat virrvarr med lockarna som hennes kammarjungfru alltid beklagade sig över. Huden läckert solbränd, även om så många adelsdamer viskade om det bakom hennes rygg. Trots allt var det inte enligt mode – och att hon inte ens bemöda sig att försöka göra något åt det. Katastrof!
Precis som sina syskon hade det äldsta syskonet också klarblåa ögon som hon lät vandra mellan sina småbröder – som förstås inte var så små längre. Själv hade hon på morgonen kommit ifrån en av de många som hade anhållit om hennes hand. Några månader uppvaktades hon – men när väl de skulle dela namn och framtid hade mannen fallit ihop och dött av en hjärtinfarkt. Återigen hade deras fars drömmar och planer gått i kras. Fast Alia hade inget emot det, den där kittlande känslan som hon läst i så många böcker.. .eller den där längtan som skulle finnas… den fanns helt enkelt inte. Så kanske var det tur, i oturen att ännu en man som anhållit om hennes hand dog. Inte för att det skulle dämpa ryktet att hon hade något att göra med det hela. För vem hade den oturen att de fem män som anhållit om hennes hand dött, antingen i självmord, en tragisk olycka eller av naturliga orsaker.
Glimten som vanligtvis fanns i hennes ögon hade lite slocknat, även om hon försökte att maskera det med ett svagt leende. Roat slog hon ut sina armar i en dramatisk rörelser med alla de tyger på den vackra klänningen rörde sig.
“Åhå! Båda sönerna har återvänt, oskadda till synes. Verkar som Astors släkte och namn är räddat trots allt.” sa hon med en blinkning som försökte att maskera att det retsamma, glada och lekfulla i den äldsta systern hade strypts.
En liten lättad suck lämnade Nenyas läppar över att Athanishka påpekade att de skulle jaga – så de slapp de obekväma klänningarna som mest var i vägen. Alla löjliga korsetter och krims krams… som om man vore en docka som vacker och fint skulle sitta still och nicka när man blev tilltalad. Ja, gud bevare om man inte skulle hålla med, vilket liv som kunde uppstå.
Hastigt drog hon efter andan när den nu bekanta rösten västes i hennes huvud. Den ekade över allt som om hon inte riktigt kunde avgöra om det var hennes egna tanke – eller inte. Det hårda greppet gjorde ont, men mer smärta hade hon varit van med. Kanske var det snarare intrånget på hennes mentala sätt och hur liten hon kände sig där under häxans grepp som gjorde att hon gnydde tyst till. Som en olycklig byracka. Blicken var etsad framåt på mannen som verkade så fokuserad och nervös att han inte sett bakåt på de två kvinnorna länge.
Hjärtat slog hårt när hon kände de varma andetagen, tungans smekning och det lekfulla nafsandet. Njutandes slöt hon ögonen och särade lite omedvetet på läpparna där hon stod. Andetagen djupare. Milt lade hon handen bakåt över Athanishkas hals så att deras mjuka kinder möttes.
“Scch… sch… Var inte så avundsjuk nu. Att hitta på namn är inte mitt essä…” hummade hon mot hennes öra för att nafsa lite tillbaka och vända sig om. Milt placerade hon sina händer på alvens kinder för att stryka kinderna med sina lena tummar möta blicken med ett svagt – kanske nervöst leende. För att med hjärtan i halsgropen böja sig fram och placera en djup kyss som avslutades med en nafsning på läppen.
Ett litet glatt fnittrande när mannen vände sig om, som om Athanishka hade sagt något roligt. Klumpig i sina rörelser så att man så enkelt kunde höra hur han vände sig om – speciellt när han så nervöst slog till saker på vägen.
Den försiktiga rörelsen med fingrarna för att besvara hennes egna smekning fick Nenyas hjärta att slå lite snabbare igen. Mumlandet mot örat och den varma andedräkten som kittlade det lite spetsiga örat fick henne att fnittra till lite flickaktigt nästan. Snabbt lade hon sin ena hand över sin mun för att hindra att ännu ett sådant löjligt beteende skulle upprepas med en brännande rodnad på hennes kinder. En rysning över kroppen så att huden knottrade sig över minnet av deras… bad.
“Se vad du gjort nu…!” klagade hon med samma brännande rodnad och knuffade till henne lite retsamt när hon såg på sin knottrade hud och de styvnade bröstvårtorna. För att skaka lätt på huvudet och var inte långsam med att följa henne in i butiken. Lite förvånat lät hon blicken vandra mellan mannen och Athanishka som hade ett annat namn i mannens mun. Förstås.
Nenya rätade till sin rygg, även om hon redan var rakryggad för att nästan lite nonchalant sträcka fram sin hand med en lika likgiltig min. Precis som den förnärma dam som hon var menad att vara. Ett påklistrat artigt leende för att se när Kelsson kysste hennes hand fjäderlätt.
“Sarethna Saelorian.” svarade hon till slut. Trots allt ett namn som vägde tungt och som få hade mött i verkligheten. Bland det finaste husen i Karm trots allt. Mycket pengar och makt.
Att någon skulle tycka synd om honom – var inte direkt något som han tyckte om och han stod kvar med korsade armar och en min som inte direkt såg så nöjd ut. Kanske inte direkt reaktionen man kunde tro men lite demonstrativt tog han äpplet för att nästan sluka det helt i två tuggor.
“Som om jag skulle vara här länge nog för att göra det till en vana…!” påpekade han med äpplebitar och lite saliv kommande ur munnen. Bordsskick var inte direkt där.
En märklig känsla att hålla någons hand på det viset – det kändes inte riktigt som en pusselbit som passade in i varandra. Fast vem hade hon någonsin ens så ivrigt tagit i handen? Kanske Ayperos i sina unga dagar, när hon visade Saelorians boning. Så stolt hon hade varit… Ivrig att visa upp vad hon hade väckt ifrån årtal av tomhet. Hon skakade lite lätt på huvudet för att försöka få bort tankarna – hon ville trots inte tänka på varken Ayperos eller Isra. Den där gnagande känslan av sorg och saknad smög sig så snabbt på då.
Men trots sina tankar lät hon handen vara kvar, till och med så att hon strök sin tumme över Athaniskhas handrygg när de hade stannat och betraktade skylt fönstret. Hon hade inte kommenterat häxans tår – trots allt var bara tanken av smutsiga fötter nära hennes kropp skräck nog.
“Förstås får man det!” kvittrade Nenya, själv van med sådan service hela sitt liv. Om inte nästintill kunglig behandling när hon var av en sådan gammal adelssläkt med mycket pengar. Lite med en grimas såg hon mot finklänningarna i alla de olika färger. Som en liten fågel som behövde visa alla sina färger för att locka män. De flesta säkert till fördärv.
Till slut lät hon blicken vandra mot herravdelningen istället. De stiliga skjortorna i mer delikata färger och byxorna. Hon pekade med hennes mörka klo mot de istället.
“Föredrar manlig klädnad, för att vara sådan. Om det nu inte skulle uppröra dig?” frågade hon med ett litet flin.
En irriterad rynka dök upp emellan hans ögonbryn. Det var inte direkt som om han hade väntat sig detta. Svårt att riktigt avgöra vad han skulle göra men lite trött drog han fram två äpplen till. Ett tänkte han minsann spara till sig själv. Hans mage pratade redan tillräckligt.
“Så! Det var alla.” påpekade han och korsade sina armar lite irriterat och fnös till.
Som en fluga som hoppfullt flög mot fönsterrutan, längtandes efter friheten, studsade hon tillbaka när de smala och beniga fingrarna slöt sig kring hennes käke hårt. Orden som viskade mot hennes kind fick henne att rysa till och hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Om det var kvinnans närhet, eller rädslan att bli lämnade ensam i en evighet av tid… Eller för smärtan… Det var svårt att veta. Eller kanske alla tre?
“A…a….aldrig, mi..i…in kä..ä…ära” stammade Nenya viskande fram. Hon var inte sen med att besvara kyssen – som om att försegla ordet som till sist lämnat. Andetagen tunga för att försöka att stilla sina hjärtslag som bultade i hennes huvud. Blicken följde den smekande handen tills hon hade tagit ett steg ifrån vampyren.
Raska och säkra steg vandrade hon efter Athanishka. Så snabbt så att hon inte ens hann granska omgivningen efter en väg ut. Eller för den delen, hur hon levde. Vilket säkert skulle göra Nenya upprörd – en kökssoffa som säng?
Fattigdomen i sig berörde henne inte så mycket – det var inget som hon hade någon empati för, eller för den delen tankar över. Smuts och stank hade alltid varit något som Nenya avskytt och hon rynkade på näsan där de rörde sig ut på gatan. Hastigt sträckte hon fram sin hand för att ta tag i Athanishkas och dra henne till sig när hon var på väg rakt in i en större vattenpöl. Lerig och stank av både piss och annat. Ett försiktigt leende fanns där – som om hon var rädd för att hon hade gjort något dumt. Men trots det höll hon milt i häxans hand.
“Till de finare kvarteren förstås. Och vi får införskaffa några skor åt dig… Inte kan du gå omkring barfota och samla upp dessa ynkliga människors skit.” påpekade Nenya och gestikulerade över de som var i närheten av dem. En tydlig avsmak där.
“Om du oroar dig sådär mycket kommer du få tydligare rynkor i din panna.” påpekade Ninurith lite roat för att följa hennes blick till folket och lät den mötas då och då. Vänliga nickar breda leende ett och annan höjd hand samt löften att tala senare med några bekanta som inte sett henne på länge. Inget som bekymrade henne dock. Uppmärksamheten låg på hennes vän, och dess bekymmer. Det var inte svårt att se de blandade känslor som rörde sig där.
Hon hade precis tänkt säga något mer när Alethir hälsade genom att säga deras namn. Först fick det henne att stelna till – som om de var två yngre alver som hade gjort något bus och blivit påkomna. Speciellt då så få kallade henne Ninurith nuförtiden. Kanske mest för de inte kunde uttala det. Alviska namn verkade vara krångliga för en majoritet utanför deras gränser.
“Ni får mig att se ut som ert barn när ni är så långa.” klagade hon skämtsamt för att bjuda på ett varmt och vänligt leende mot Alethir. För att sedan nicka instämmande på hans ord vid Elebreth – vars leende värmde ännu mer än Alethirs ord.
“Men du har rätt, Alethir. Ett intressant tillfälle. Vi får se hur länge hon orkar med mig dock, eller vad tror du?”
Lite roat höjde hon sitt ena ögonbryn för att korsa sina armar lite menande åt denna forna främling – som kanske kunde bli en bekant eller närmre någon dag.
“Det finns betydligt mer intressanta individer och ting att se på här än mig.” påpekade hon med ett varmt leende och en glimt bakom ögonen som visade att det fanns en skämtsam glimt där bakom. För att sedan lyssna på hennes liknelse – nickade lite eftertänksamt åt det för att skaka nätt på huvudet igen. Som om hon inte riktigt förstod vem som stod framför henne.
“Väldigt tur” instämde hon och nickade ännu en gång för att förtydliga sitt egna svar för att se lite tankfull mot kvinnan framför sig.
“Och… vad var det nu egentligen du gjorde här, Ni-hin, varför sträcker du inte ut dina vingar och flyger härifrån?”
Orden fick honom att fnysa. Kanske han kunde spela på sin fattigdom? Uppväxt? Tankarna virvlade i hans huvud vilken ursäkt som skulle kunna passa bäst där. Istället lät han sina rappa fingrar fånga upp ett av äpplena och slunga det mot främlingen.
“Om du är så hungrig behöver du ju inte göra en sån stor sak av det!” sa han. Det var ett hårt kasst, men han skulle nog fånga det. Förmodligen hann han väl inte se att han bytte plats på vart resterande äpplen va r- eller så hade främlingen redan glömt att det var mer än ett äpple.
“Så, är du nöjd nu?”
Ett litet skratt lämnade Nenyas läppar, ett glatt ett. Även om hon inte var helt säker på om hennes kommentar var ett skämt. Kanske mest för att hon var lite obekväm med tanken ännu – att någon ville ha henne som bara sin. Utan att kunna göra något vände hon sig om, allt en obekväm känsla och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet smärtsamt läte över att vara så bunden.
Först hade hon trott att klorna skulle repa hennes egna hud och gav ifrån sig ett pip – inte för att knogarna var så mycket mer bekväma… Men kanske lite? Djupa andetag, inte för att hon riktigt kunde ge ifrån sig något annat när hon höll henne i ett sådant järngrepp. När väl Athaniskha hade målat in de symboler som och fått på henne en enkel klänning, som kanske inte helt passade Nenyas kroppsform eller längd, föll Nenya ner något mer.
Darrandes i hela kroppen, med några svettdroppar i pannan efter att ha försökt motstå hennes järngrepp. Dåraktigt förmodligen – men vampyren var envis. Lite slött med en lika darrande hand strök hon bort lite av det mörka håret som hade klistrat sig mot hennes panna och greppade tag i väggen för att kunna resa sig upp. Lite obekväm efter vad som hade hänt – men hon var inte så blåögd heller att hon trodde att hennes fångenskap var som bortblåst.
“Något… mer som behövs? Eller kan vi hitta lite mer passande kläder?” viskade hon, i ett försök att återfå sin energi och lite av sin egen vilja.
“Och hur vet jag inte att du släpper din illusion och låter mig skämmas framför alla?” frågade hon med ett roat höjt ögonbryn fortsatt och placerade sin ena hand på sin höft som visade upp hennes vackra former lite mer. Magi hade alltid skrämt och fascinerat henne på samma gång. Möjligheterna… Det kändes svindlande nästan som att stå vid ett stup och se ner.
Snart nog följde hon Athaniskha, fortfarande med sin handduk virad kring sin kropp. Trots att det kanske inte dolde lika mycket som hon hade velat. Inte för hon vanligtvis var blyg… Men det var något med denna kvinnan som gjorde att hon kände sig mer naken än hon önskade.
Lite nonchalant lutade hon sig mot väggen för att låta handduken falla ner lite grann. För om hon redan hade sett allt och såg allt i hennes sinne – vad var det ens för mening att dölja det? Ett litet retsamt leende drogs upp på ena sidan av hennes ansikte.
“Om din plan inte var att beundra mig mer?” retades hon och blinkade lite lätt. Sedan lät hon sin elektriska blåa blick vandra mot dörren som ledde ut till resten av… Ja, vad var det egentligen? Ett hus, lägenhet? Hon hade trots allt inte sett det. Nästan lite nervös var blicken – som om hon var rädd för att på nytt falla in i den där oändligheten som Athaniskha förut hade plågat henne med.
Svaret från kvinnan fick henne att skratta till, ett glatt och klingande ett som inte lämnat hennes läppar på ett långt tag. Däremot var Toku snabb nog med att hålla för munnen och försöka hindra sig och istället le svagt mot henne.
“Mycket som skett på kort tid och tankar som motsäger varandra.” försökte hon förklara och blickade kort bak mot palatset.
“Jag… växte upp här och har alltid längtat tillbaka men nu när jag är här…” började Toku förklara för att sedan dra en suck.
“Så vet jag inte riktigt om jag är nöjd, eller inte.”
Svaret från kvinnan fick henne att skratta till, ett glatt och klingande ett som inte lämnat hennes läppar på ett långt tag. Däremot var Toku snabb nog med att hålla för munnen och försöka hindra sig och istället le svagt mot henne.
“Mycket som skett på kort tid och tankar som motsäger varandra.” försökte hon förklara och blickade kort bak mot palatset.
“Jag… växte upp här och har alltid längtat tillbaka men nu när jag är här…” började Toku förklara för att sedan dra en suck.
“Så vet jag inte riktigt om jag är nöjd, eller inte.”
Ett tag var hon tyst efter att ha lyssnat på sin väns svar. Något rätt motsägelsefullt till vad hon brukade vara – rapp i tungan och snabbt svar på tal. Oavsett om det uppfattade dumt eller inte. Men det var inte svårt att se att ämnet var något som oroade Ninurith på ett sätt som få saker gjort. Hon klämde sin väns hand till slut och sprack upp i ett leende.
“Dystra ämnen på en sådan fin dag!” sa hon och kisade lite åt solen. Förstås var den också fin med tanke på att de äntligen möttes. Det hade varit för lång tid trots allt och hon drog lätt efter andan och lät blicken vandra över de alver de passerade.
“Låt dem inte eka för länge hos dig bara, du verkar ha tänkt på det länge innan.”
Medlidande såg Nenya på Athanishka, försiktigt nickande till vad hon sa. Men för att vara ärlig var hon ännu gladare när de lämnade samtalsämnet. Svåra och obekväma situationer var något som hon helst av allt undvek och gärna så snabbt som möjligt. Hon reste sig upp för att vrida ut det mörka håret och med snabba fingrar fläta det så att det inte blötte ner hennes kropp allt för mycket. Sedan tog hon några snabba steg ur vattnet och började torka av sig med handduken.
“Nya kläder låter inte allt för dumt.” hummade hon för att se på sina blodiga och söndriga trasor för att placera sin hand på sin höft för att rynka på sin näsa. Inte hade hon tänkt ta på sig dem igen.
“Inte några adelsklänningar och tull som får en att se ut som en porslinsdocka.” sa hon med en fnysning. Trots att hon hade sett vacker ut i klänningen som nu låg på golvet – var det absolut ingenting hon föredrog utan snarare enklare kläder som ett par byxor och en skjorta.
“Och hur hade du tänkt att jag skulle gå ut nu – naken?” frågade hon med ett höjt ögonbryn för att lägga handduken runt omkring sig och dölja det mesta av sin kropp.
Retsamheten som hon hade fick honom bara att skratta ännu mer för att låta sin näsa gnugga hennes i en öm rörelse för att fundera lite på hur han skulle förklara djuret. Faktum var att det var ett han själv inte var allt förtjust i. Han gjorde en liten grimas och skakade på huvudet när han tänkte på det
“Stövelmaskar… Tänk dig väldig smala maskar som lever i dina skor. Inte farliga, men väldigt äckliga. De är vanligtvis väldigt små – tills de hittar massa damm och partiklar att leva av. De lever förstås inte enbart i stövlar, men det var så man först hitta dem.” sa han och ryckte lätt på axlarna.
“Till havs, säkert var du havets fara du.” retades han, som om han inte riktigt kunde tro det. En liten och vacker tös som henne. Nej, det var väl inte möjligt? När väl de var i köket placerade han henne på en av köksbänkarna för att ta fram lite av de saltade köttet som han gömt undan ifrån sina syskon i en sylåda under massa tråd. Ja för annars skulle de vara slut i ett nafs. Han hummade lite för sig själv medan han i samma ask drog fram lite bröd.
Förvirrat gav hon ifrån sig ett litet förvånat pip när främlingens händer lades kring hennes kinder. Ärligt talat hade hon inte alls förberett sig på något sådant, om hon ens i sina vildaste fantasier skulle gjort det. Nervöst svalde hon – vad skulle hon ens säga? Försiktigt mötte Tokus blick hennes och ett rätt misslyckat försökt med ett påklistrat leende.
“Toku… är mitt namn. Och jag… eh, jag vet inte.” sa hon ärligt, att ljuga var väl aldrig något som hon ville. Men samtidigt kändes det inte som om hon ville avslöja allt för mycket.
“Tack för er omtänksamhet, min dam.” fortsatte hon hastigt, trots allt ville hon inte heller verka som otacksam.
Svaret förvånade Ninurith och hon höll kvar sitt skeptiska höjda ögonbryn där hon såg på sin vän. I väntan med att hon skulle förklara mer. Krig med demoner? Det, om något, lät som galenskaper. En suck lämnade hennes läppar efter att tålmodigt lyssnat på Elbereth. Faktum var att hon var lite tudelad i frågan, vilket kanske till och med skulle förvåna hennes vän.
“Demoner, jag vet inte Elbereth. Vart går gränsen mellan demoner och änglar? Bland olika kulturer ses de som är änglar som demoner och viseverse. Och vad har vi gentemot demoner? Oavsett att vi har en stark armé.” påpekade hon och korsade sina armar, lite i en protest nästan.
För att sedan mjukna upp lite och klappa henne på axeln vid hennes fråga. En lysande glimt som alltid tycktes finnas där när någon vän behövde henne.
“Äh! Det vanliga du vet – var dig själv. Jag skulle säga åt dig att ta plats, men det gör du nog redan.” retades hon och lät sin hand strykas lite över hennes mage milt för att blinka med ena ögat.