Lite obekvämt skiftade Sera vikten mellan sina fötter för att låta elden försvinna med morgonens bris. Hon lät blicken följa den tills den var borta i öknen. Hon hade sett Sharah ett flertals gånger, eller ängeln som sade sig vara Sharah, men aldrig riktigt talat med någon om det. För skulle hon inte ses som galen? Samtidigt hade hon väl inte direkt något annat val nu och hon drog efter andan.
“Inte direkt några order eller ord som var helt klara. Mest frågor som leder till mer frågor. Sådant som profeter och Sharah sysslar med.” erkände hon, med ett litet snett leende. “Däremot tog han bort en del av de mörker som blockerat min magi, lät en del komma tillbaka. Orden som gick att urskilja var Akila, släckt ljus.”
På ett sätt kändes det märkligt att nämna sin mor vid namn, och som sin egen fiende. Men samtidigt så var inte kvinnan i palatset hennes mor längre. Hennes mor var död, sedan länge. Kanske längre än vad Sera egentligen hade vetat, eller någon annan för den delen. Men nickade lite lätt över orden om uppror. Var det inte det som skulle behövas? För utan dem hade de ännu mindre chans att göra vad de ville.
Vid Dastans men stelnade hon till något, det kändes som ännu av en av de många livslektionerna skulle komma, eller ett motstånd mot hennes tankar. Åt hans envishet kunde hon dock inte rå för att le lite bredare och skaka på huvudet åt hans ord.
“Med så många kommer väl vem som helst kunna se och höra oss på flera milsavstånd.” konstaterade hon, kanske inte direkt det som Sera hade önskat. “Är det inte bättre om ni ansluter er till oss närmare staden?”
Blicken vandrade upp igen mot de tusen lyktor över deras huvud och lyssnade på vad han hade att säga. Huvudet lite på snedden men med ett varmt leende. Då och då hummade hon till över hans ord, skratta när han skrattade, för att sedan tystna igen och satte sig upp för att se på honom när han bugade med huvudet för henne. Samma varma leende fanns där och hon såg på honom.
“Du ska vara jävligt tacksam.” sa drottning, för att sedan skratta högt till för att skaka på huvudet över allvaret. Lade en hand på hans axel och väntade på att hans blick skulle möta hennes.
“Oäkting, har aldrig riktigt tyckt om det ordet. Varför ska du dömas för ett val som två andra har gjort? Låt inte deras historia skugga över din skicklighet. Du har varit en uppfriskande fläkt i dessa dammiga hallar. Din kunskap och skicklighet kan ingen tvivla på. Så, det är jag som ska tacka dig för din tjänst och om jag får vara djärv, vänskap” sa Akila. Ett tag höll hon kvar tystnaden där, som om hon ville försöka förtydliga att hon verkligen menade orden.
Sedan klappade hon honom lätt på axeln igen och det fanns en liten hemlighetsfull blick där. Ett kort tag övervägde hon om det vore dumt att yttra orden för att sedan fnittra till. Nästan lite flickaktigt.
“Dessutom passar ni väl bra ihop, du och Sera. Hon är ju en oäkting med. Åh, vid Sharah vilket stressat moment det var när Tarald stod där och bad om en privat audiens… För att fråga om jag kanske nå, väntade vår lilla skatt. Inte hade jag haft en tanke på vad ett kort möte av kärlek kunde göra. Därför var jag borta så mycket längre. För vem skulle kunna acceptera en oäkting på tronen?”
Inte många minuter passerade innan Sera slöt sig upp vid deras sida. Det fanns något mer beslutsamt i blicken, även om de var rödsprängda och vittnade om att hon knappast hade haft någon sömn under natten. Trots att det hade lockat hade hon hållit sig borta ifrån en sup, även om det kanske hade lugnat nerverna ännu bättre. Hon lät blicken vandra över de samlade och mötte dem med en blick och nick. Blicken lite längre hos både Rakhim och Dastan, nästan omedvetet ryckte det i mungiporna när hon såg dem. Åtminstone två mer bekanta ansikten.
“God morgon allesammans” sa hon och behöll ett snett leende i mungipan medan hon lät blicken ännu en gång röra sig runt kring de som var samlade där. Rakryggad stod hon och tog ett steg närmre på kartan som visade Thel Shaen. Hennes egna hem, nå det som hade varit. En liten suck lämnade hennes läppar, kanske som om hon visste att några skulle klaga på de nästa ord som hon skulle säga.
“Så, den senaste rapporten vi hörde igår kväll nämnde att folket i Thel Shaen och andra byar runt om… att det finns en oro och ilska mot drottning Akila Tenír.” konstaterade hon och drog efter andan igen. Kanske nästan som för att samla mod till sina egna tankar.
“Det är något vi inte har råd att tappa. Tvärtom, vi borde mata den elden mer. Det är inte svårt att se att Sharah har slocknat för min mor men jag känner fortfarande hans ljus brinnande inom mig. Sharah visade sig för mig igår.” fortsatte hon, utan att låta osäker på sina ord.
Ögonen vandrade över de samlade där igen, för att stanna på Dastan. Kanske fanns det något ursäktande där. Historien kring hans forna vän hade satt sig som en törn i hennes hjärta. Magin kom inte till henne lika naturligt, inte för att någon där skulle märka det. Men hon knöt sin näve framför dem och sedan öppnade hon den för att låta en ljus låga brinna där framför dem.
“Jag, tillsammans med några från forna Khalim’nar bör komma in genom huvudporten av staden. Bevisa att jag är den sanna Sharahs ställföreträdare och att Akila står i hans skugga.”
Ett genuint skratt lämnade Seras läppar, men rodnaden brände fortfarande på hennes kinder. Inte direkt det man skulle berätta kanske, men ändå kommer hon ihåg de minnena med värme. Adrenalinet att göra något förbjudet, kombinerat med ett roligt gäng som hon förmodligen aldrig skulle se igen. Åt Dastans ord om att hon skulle stulit något eller att de skulle genomsöka hennes packning fnös hon bara, för att sedan flina som om den forna prinsessan inte tänkte avslöja något alls.
“Äh, ni skulle inte hitta något intressant. Bara trosor och annat som skulle få dig att rodna.” sa hon retsamt med en glimt i ögonen, för att le lite mer försiktigt mot Meren. Det var förstås något hon upplevt själv och hört andra viska om, men att höra det berättat åt sig själv kändes märkligt och det var svårt att riktigt svara på det. Istället gjorde hon en liten gest framför sig för att försöka få bort att de talade om henne.
“Det var uppfriskande, men ni skulle sett deras ansikte när de trodde sig fångat nå, en kaldrländare. För jag använde förstås magi för att dölja vem jag var och sedan när de någon timme senare såg att de fångat Iselems prinsessa. Det, var prisvärt ansiktsuttryck.” hummade hon, för att avsluta berättelsen och lät blicken vandra över lägret själv.
En märklig känsla att det inte var många timmar kvar tills en av de mest kritiska momenten i hennes liv. Skulle hon överleva det? Eller ännu viktigare, skulle Dastan och Meren? På någotvis kändes det värre om ödet valde att ta deras liv än hennes. Lite bekymrat kastade hon en blick på de äldre vid sin sida för att dra efter andan.
“Se till att inte dö imorgon, hm?”
Fast hon försökte att hindra det kunde drottningen inte rå för att skratta lite lätt åt hans reaktion och blinkade bara lite med ögat, som för att säga att hon trots allt varnade honom. Men det retsamma och skämtsamma försvann något vid hans ord och istället sjönk ögonbrynen ihop något till ett bekymrat uttryck. Försiktigt lade hon en hand på hans axel och klappade den lätt, som för att visa sitt stöd.
“Förfärligt. Det var inte meningen att väcka sådana minnen hos dig.” sa hon och gjorde en ursäktande min mot honom. Kanske en som ångrade sin tunga och nyfikenhet som hade blivit lite för mycket idag. Hon var inte helt säker på hur hon skulle fortsätta efter en sådan sak. Vad sa man ens?
“Men åtminstone har vi minnena, hm?” sa Akila till slut, trots allt hade de väl båda förlorat fina kompanjoner. För att sedan dra lätt efter andan igen. Kanske klumpigare än vad hon hoppats på men bättre än att sitta tyst. Eller ta tillbaka allt hon hade sagt.
“Fast generalen får väl unna sig ett nyp då och då, så han inte blir galen. En frustrerad general låter inte vettigt.” lade hon till, kunde inte rå för det och skrattade glatt.
“Något att tänka på..” hummade Akila för att sedan sträcka sig efter vinflaskan igen och ta sig en klunk innan hon lade sig ner med ryggen i sanden. Blicken upp mot de hundratals lyktorna som fanns där. Det kändes rätt skönt att inte ha så många omkring sig just då.
Ett tag var hon tyst och funderade på alla de saker som de hade diskuterat. Det skulle förstås förändra Iselem en del, men kanske för det bättre? Iselem hade alltid haft en fördel i krig men på det senaste seklet hade inte prioriteringarna legat där. Inte för att armén var värdelös men lite upputsning hade väl inte skadat någon? Ett litet retsamt leende fanns på hennes läppar när hon la sitt huvud på sidan och såg på Dastan som verkade lite djupare in i funderingarna själv. För att få hans uppmärksamhet harklade hon sig.
“Se så, ta en klunk vin till. Du kommer behöva det för min nästa fråga.” sa hon med skämtsamhetens glimt i ögonen för att låta sin blick vara kvar på generalen.
“Jag hörde någon rykte om en kvinna som kanske fångat generalens öga, hm? Kan det vara sanna tro? Ibland tror jag mer att det är svärd ni söker efter istället för… nå. Inte för det spelar någon roll. Bara min nyfikenhet”
“En tid? Ja jo… Lite för länge kanske. Oroligheterna i Karm fick mig att se över om ett potentiellt anfall skulle inträffa. Eller värre, om någon skulle vilja få tankarna om att försöka skriva om Iselems historia genom att ta bort mig.” hummade hon med ett litet snett leende. Kanske lite dystrare tankar, men samtidigt så är det lättare att se över sådana saker nu och förbereda för det värsta än att låta det ske utan någon chans.
Hon sträckte sig innanför den nätta skjortan hon hade på sig och fiskade fram ett litet pergament. Att hon hade haft det ett tag och läst det flera gånger om var inte svårt att se över skicket som det var i. Rivet i kanterna och fläckar av både vin, mat och stearin här och där. Hon kastade en blick på det en sista gång innan hon sträckte det mot generalen.
“Sen fick jag det här meddelandet från en… furste vid namn Sandor.” sa hon och fnös lätt. Tankarna hade vandrat från och till hela tiden. Ena sidan fann det brutalt att ännu en gång såra sin forna förlovade furste Eltram igen. Men å andra sidan fanns det en möjlighet där med.
Ett tag var drottningen tyst medan han kunde läsa igenom brevet. Karms inbördeskrig var förstås ingenting han inte visste om, men att hus Sandor hade mage att skriva åt själva Akila Tenír. Ett vågat val. Trots allt kunde hon ju välja att ställa sig på Eltrams sida istället. En man förstås som var skapad för rollen av kung, med sin etikett och korrekthet.
“Om vi tar deras sida och hjälper dem, kan Iselem få en större roll i Karm. En oerfaren ledare och kung. Enklare att kontrollera till vår fördel.” hummade Akila, med ett litet leende för att sedan inse att hon hade talat om allt annat än det som generalen hade bett henne. Hon gjorde en liten gest framför sig som om det hela var en liten sak vid sidan om deras andra konversation.
“Precis som jag, finns det många som har liknande helande krafter. Det borde vi ta vara på, göra en specialist styrka över det. Utöver det har vi inte tagit vara på det som Sharah välsignade oss med, eld.”
Åt genansen som var så uppenbar i Dastans kinder fick Akila att skratta glatt. Lite roat knöt hon sin näve och knuffade på hans axel något, som för att få honom att slappna av lite grann.
“Vid Sharah Dastan, det är inte som om jag gav dig en order att ligga med mig. Eller ens ett förslag.” hummade hon roat. Men något inom henne hade alltid tyckt om att ta saker ett steg för långt med de som hon kunde. Speciellt skämt, men Tarald och hon hade funnit det roande att se hur länge de kunde säga något galet innan det bet dem tillbaka. Få som vågade dock.
“Se det som en order om det underlättar din skuld över att ta ett par klunkar vin.” sa Akila när hon såg hur han skiftade från att vara mer skämtsam till den mer seriösa general som så många såg dagligen. Ännu idag tackade hon sig själv att ta sitt egna råd att låta en ung general ta befäl snarare än en gammal stålle. Inte för att de inte visste vad de gjorde… Men att kunna tala jämlikt på detta sätt gjorde det lättare att undvika svåra samtal.
Eller inspirerande för den delen. Det var något uppfriskande med Dastan som vågade skämta tillbaka, eller till och med ifrågasätta hennes tankar och beslut ibland. Men inte konstant ifrågasätta heller. Vissa idéer var för moderna för de äldre i armén. En svår balansgång som de båda delade.
“Du kommer inte tycka om mina tankar först. Men ge det lite tid, hm?” uppmanade hon för att ta ännu en klunk av vinet och lägga tillbaka det mellan dem. För att sedan rita i sanden med spjutet medan hon började tänka.
“Just nu har vi ett övertag på land, speciellt i svåra landskap som öken. Men vår flotta är inte direkt… Du vet vad jag menar. Och det oroar mig. För om en fiende kommer, är de korkade om de ens försöker komma via öken. De skulle se på vart våra svaghet ligger. Fördomarna skulle vara en perfekt sak att spela in i. Hur kan ett ökenland vara bra på strider i vatten?” hummade hon roat.
Sedan tystnade hon lite för att låta honom ta in orden. Blicken vandrade ifrån sandens små sträck till Dastan. Hon studerade honom, som för att se riktigt vart hon hade honom. Väckte det hon sa något slags intresse? Eller kanske det var hon som hade stängt in sig för mycket i sina egna tankar?
“Jag fastnade också något på vad vi talade om ett par dagar sedan. Du vet kring struktur i armén. Vi har förstås lite uppdelning beroende på placering och Anar’sharim, våra spanare och lönnmördare. Men… Det känns som om det finns potential som vi inte tar tillvara på.”
Allt i kroppen bultade och en smärta som kändes konstant klingade i hennes huvud. Nej, inte bara huvudet när hon andades och kände efter var det inte svårt att känna att hela kroppen utstrålade samma smärta. Inte för att hon inte hade känt en bakfylla förut. Men fågelsången saknades utanför dörren, eller det mjuka gräset eller sanden som hon allt för många gånger hade vaknat upp i efter en alldeles för lång natt. Eller för sen morgon om man ser det tvärtom.
Ett litet stön lämnade hennes läppar när hon sträckte på sig och nuddade en kall stenvägg med sina ena händer. Kanske hon hade hamnat i en av bryggarnas eller destilleriets kalla källare?
“Haggabups tuttar…” svor Lirra och kastade bort stöveln som hon hade haft i händerna som en nallebjörn som slog omkull en flaska med ett klirr. Ett kraftandetag lämnade hennes läppar medan brinken satte sig upp. De kastanjebruna lockarna, nästan röda på vissa håll, satt fast klistrade på kinderna. Hon skulle ta bort det men kände hur något annat kladdigt satt fast ett litet förvirrat läte lämnade henne när hon drog loss en stor klubba som satt som fastklistrat i hennes ekorrekinder.
Så fanns det något att smaska på innan de började tänka på morgonmålet. Smutsen som fanns på klubben verkade inte direkt vara något som Lirra brydde sig om utan hon öppnade sin käft och satte in den med ett nöjt smackande. För att låta sin gråa blick vandra kring rummet. Inte mycket som hon kände igen dock. Men snart nog såg hon åtminstone ett ansikte som hon kände igen.
“Boffe! Vid allt kurrande, jag trodde jag var inlåst i bryggarnas källare själv.” sa Lirra och hasade sig till väggen som hon sedan sittandes lutade sig mot. Handen för pannan ett litet roat leende i mungipan. Inte första gången de två hade vaknat upp någonstans annat än sin vanliga säng efter firandet av något eller någon.
Skämtet fick drottningen att le lite bredare och såg på hans skådespel lika roat. För att resa sig upp, lämnade spjutet i sanden. Trots allt gissade hon att det låg säkert där det låg. Stegen förde henne till en gömd hylla bakom några av vapen för att dra fram en flaska vin.
“Ah, korruption. Illa, jo. Men ännu värre tänk om vi skulle ha sex.” sa Akila med en liten blinkning och tog sin ena hand och rufsade lite retsamt sitt hår för att röra sig mot honom och slå sig ner innan hon började öppna flaskan. Roat hummade hon för att se på flaskan och räckte vinet åt generalen för att se lite fundersam ut ett tag. Nästintill allvarlig.
För att ta emot flaskan när hon fick tillbaka den, höjde den lite som en skål för att sedan ta en rejäl klunk och satte den i sanden mellan dem. Som en gest att han kunde ta mer om han önskade så. Som hon brukade när hon funderade på saker försvann blicken mot horisonten och hon hummade något åt hans ord rätt uppenbart att drottningen inte helt lyssnade.
“Det är faktiskt något som jag har tänkt diskutera med dig, rörande armén.” sa hon och log lite snett. Det var en hel del tankar som hade snurrat där sedan mordet på Tarald och oroligheterna som började truva i Karm.
“Det finns några svagheter som måste korrigeras. Samtidigt som det finns några möjligheter jag hade velat testa med. Vad tror du, anledning nog för att missa middagen och plikter?” sa drottningen sen med ett roat leende tillbaka men något allvarligt där bakom med förstås.
“Mor är död. Den Akila som vi båda kände, kanske du mer än jag, är någon att vara stolt att vara liknande.” sa Sera hastigt med ett något bestämt leende när Dastan nämnde hennes mor för att lite försiktigt sträcka sig efter hans hand och klappa den lättsamt. Ju mer han berättade om minnena som han aldrig hade delat med sig av förr klämde hon omedvetet om hans hand. Som om hon förstod hans rädsla och ville göra allt för att trösta honom i detta mörka minne.
Hon kunde inte rå för lite att fnysa över hans ord om enkelhet. För även om han tyckte om enkla saker så var han väl långt ifrån så enkel själv. Fast kanske var det därför han uppskattade det så mycket. Precis som varför hennes dröm så länge hade varit bortom kronan och dess ansvar.
“Så mycket kloka ord ni båda har” hummade Sera med något allvarligt i blicken som om hon menade orden även om de lät lite fattiga på sitt sätt.
“Och hur ska jag mäta mig med era ord och berättelser? Det finns väl inte så mycket intressant att berätta om Sera Tenír” fnös hon vidare. Som om bara tanken på att försöka berätta något om sig själv var en av de svåraste sakerna att göra. Lite hummandes funderade hon och tog upp sanden med sin ena hand och sila sanden genom sina fingrar.
Svårt att riktigt komma fram till något som var spännande, eller satte henne i det ljus som hon ville. Till slut suckade hon lite dramatiskt och gjorde en gest framför sig som om hon inte direkt ville berätta det men gav sig för sällskapet.
“En sak som inte så många vet är att jag… nå, vid mina studietid kanske var med i ett tjuvgille.” sa hon lite rodnandes och lät blicken vandra bort ifrån de båda äldre.
“Bekväm…” fnös Akila, som om det aldrig skulle vara fallet. Kanske hon förra året hade blivit för bekväm, eller för lycklig, så att Tarald togs ifrån henne och snart Sera med. Trots att hon försökt med alla medel att ha kvar sin flicka, men mutor verkade inte komma längre än några små korta stunder i taget. Även om det var dystra tankar så fanns det ett litet leende i mungipan på drottningen. Dastan var en av de få människor som kunde få henne på bättre humör. Vansinnig också ibland förstås, men hellre både hållet en konstant en smula irritation.
Med någon slags respekt lät hon spjutet falla mot sanden. Ett vackert spjut som hade tillhört Tenír släktet ända sedan Yieras tid. Då hade det varit hennes vandringstav, men när hon blev drottning gjordes det om till ett spjut. Handen drogs lite fundersamt längst ingraveringarna av de is’ajerna och den behornade ormen som klättrade till toppen. Välputsat förstås och vasst.
“Äh låt dem leta. Eller kanske de redan kom till dig med sitt panikartade problem? Annars har vi väl en säkerhetsbrist som måste korrigeras om inte du blir informerad av sånt.” hummade hon roat, som om hon inte direkt misstänkte att det var så. För att sedan skratta lite när hon återvände till en tanke på vad han hade sagt om de andra som satt vid långbordet ikväll.
“Tror du inte att de svettas tillräckligt när jag ser på dem med min allvarliga min? Men det kanske ligger något i det. Våra adelshus får inte bli lata, inte heller folket förstås.” sa hon för att låta tystnaden ta plats medan han talade om Tarald. Det var svårt att riktigt placera några ord om det och istället lät drottningen blicken vandra upp mot de flackande eldarna. Kanske han var där nu? Bland Sharah? Fast han brukade ju tala om någon annan hall. En som alltid hade gjort henne upprörd när de talat om det. Som om de inte skulle finnas en plats för dem att återförenas i döden.
Roat hummade Akila till svar om Sera. Nog fanns det likheter, det kunde även hon erkänna. En liten barbar var hon nog ändå dock. Även om Tarald inte var där för att förstärka det. Kanske för det bästa ibland. Minnet av henne och Tarald som försökte leka vikingar mot adelsmän och rådgivare, med träyxor och lera målat i ansiktet, fick henne att le. Medan hon lyssnade vidare på Dastans ord med ett uppskattat leende.
“Tror du verkligen de vågar störa sin drottning? Snarare sitter nog de alla och viskar om att jag kanske äntligen har blivit galen?” sa hon roat och tog upp lite sand i sin hand för att lite retsamt kasta det mot hans fötter.
“Om jag går med på att du släpar mig ut härifrån om några minuter, behöver jag en sup efteråt.”
“Handel…” hummade Finn, som om han inte riktigt var säker på vad det innebar. Förstås hade han sett det i praktiken, i stånd och även mörkare affärer. Men att de skulle göra något som inte innebar att stjäla var förvånande samtidigt som det kändes uppfriskande.
“Mot främmande länder?” frågade han sedan försiktigt, lite skrämt kanske. Tänk om han skulle förlora sin vän i allt folkvimmel?
Men till slut nickade han långsamt, även om han försiktigt sträckte fram en hand och slöt den kring Kathyrns hand. Så nätt och liten till vad den brukade vara. Mjuk också. Eller hade de alltid varit så?
Tyst satt Sera och lyssnade på både Merens och Dastans ord, nickade förstås när hon skulle och hummade medhållandes på andra saker. En egenskap hon hade lärt sig tidigt, att se ut att lyssna men ändå vara någon annanstans i tankarna. Inte för att hon fann det som de andra sa ointressant. Långt ifrån, men ändå hade hon svårt att låta tankarna vandra emot morgondagen. Hon hade sett strid, blod och död innan men morgon dagen kändes som en bultande huvudvärk.
Tänk om allting gick åt helvete? Död var inte det värsta scenario hon såg. Åtminstone inte om det var för henne själv. Men tankarna avbröts när hennes namn nämndes av alven igen och hon gav dem båda ett hastigt leende. Inget mer än ett kort ryckande i mungipan. Det var tillräckligt att ta tillbaka henne till nuet och hon kunde inte rå för att andas ut i ett kort skratt när Meren fick det att låta som om hon ville vara drottning. Det var väl en sanning med modifikation?
“Angenämnt att lära känna dig mer, Meren. Förstås har jag, som Dastan nämnde, haft äran att känna honom hela mitt liv. Få saker jag kan komma på som du inte vet. Men jag kan slå vad om att det är mycket jag inte vet om honom. Så, vem är Dastan?” sa hon med ett litet leende, för att lägga sig ner med armarna bakom sitt huvud och leendet fanns fortarande där lite mer retsamt.
“Se det som en order, kära general.”
När väl Gharf kom med motkrav verkade Vésiva likaså röra sig något obekvämt i sitt säte, som om hon inte riktigt tyckte om att inte fått veta att hennes svärfar hade sådana tankar. Lite irriterat såg hon för någon sekund ner på sin hand kring vinglaset för att sedan ta till orda innan någon annan hann förstöra det med mer krav, eller impulsiva handlingar.
“Väldigt givmilt av er, ers höghet.” sa hon med ett svagt leende för att sedan sätta vinglaset mot sina läppar för att sedan låta blicken vandra mot Isra.
“Om handelsgillet Bläck kan assistera på någotvis är vi förstås här vid er sida med” sa hon, utan att blinka.
“Korodors floden rinner långt in i Tharmad. Rätt långt kommer de där. Vatten borde vara tystare att röra sig igenom landet… Men å andra sidan vet vi inte om de odöda har utvecklats och kan vara en fara där trots allt. Kanske den hemska förbannelsen spridits dit med.” resonerade Renn, kanske lite mer för sig själv och Gharf medan hon slog sina fingrar något fundersamt på bordet.
Nickade sedan åt Gharfs ord, ett rättvist utbyte. Var det inte? Men inte för att de var så intresserad av den marken. Men en mer… ikke död granne hade väl inte varit så dumt?
Spektaklet framför Nenya fick henne att le, inte kanske det där söta och vackra leendet som man skulle kunna tro en adelsdam hade, nej det var nästan något groteskt där. Som om hon fann tanken över att det skulle kunna bli en strid där mer roande och att någon skadades eller dödades verkade inte då väga på hennes samvete. Men lika hastigt som det var där tvingade hon sig att se förfärad ut och stampade något otåligt med sin fot där hon stod där med korsade armar.
“Nå? Kommer du?” frågade hon simpelt med en kort blick bakåt mot Echine och sedan en otålig gest framför sig mot vakterna som om de inte öppnade upp en väg för henne hastigt nog.
“Eller måste vi slå in vett och etikett på ett annat sätt i era tjockskalliga huvuden? Eller kanske det behövs lite smisk på de där feta arslena?” fortsatte Nenya.
Vin, bara tanken på det fick Vésiva att slappna av lite mer medan hon följde efter de andra. Något motvilligt lämnade hon över sin son till en av Isras tjänare och lät blicken vandra några gånger över axeln för att se vart han försvann. Men till slut slog hon sig ner och kastade en kort blick mot Neyir som sa att han skulle hålla sin far under tyglarna bättre. Hur kunde han ens vara deras son? Jämfört med hövdingarna så var han nästan ingen barbar alls. Kanske det skulle vara till hennes fördel?
“Självklart ers höghet och både hövding Gharf och Renn har haft tid att tänka på det. Att låta Me’ersia obehindrat gå igenom Tharmad och tillgång till Snötopparna. Inte sant?” sa hon, nästan lite förtydligande för att kasta en menande blick mot Gharf.
“Vad tar sådan tid?” Rösten kom ifrån ännu en gestalt som gled fram till mannens sida. Klädd i en vacker mörkröd klänning med svarta detaljer och det mörka håret var flätat prydligt och avslutades med en vacker rosett i samma stil. Blicken var först på mannen vid hennes sida som om hon väntade sig en vettig förklaring för detta dröjsmål men när ingen sådan verkade komma gled hennes blick vidare mot främlingen och sedan vakterna vid den stora järnporten.
Med en skarp och otålig gest framför sig mot den stora järnporten, som om det skulle vara vilken dörr som helst, och att bara tanken på att den inte öppnades vid hennes ankomst var en förolämpning. Sedan vände hon bort sitt ansikte och höjde hakan med näsan i vädret på det där sättet som hon hade sett så många adelsdamer göra otaliga gånger som barn. Munnen var ihopdragen till ett missnöjt sträck, men i den korta blick som hon kastade mot främlingen fanns ändå något annat, en lekfull och nyfiken glimt i ögonen som blixtrade till innan hon återtog sitt förnärmade uttryck.
“Och vem ska det där vara för fruntimmer nu?” fnös en av vakterna, som redan verkade haft en lång dag.
Kvinnan drog förnärmat efter andan och lade en hand på sin bröstkorg som om hon just bevittnat något fullständigt ofattbart. För ett ögonblick såg hon nästan stum ut av förvåning, som om hon inte kunde tro att någon faktiskt hade tilltalat henne, eller någon i hennes sällskap, på det sättet. När hon väl fann rösten igen var den skarp och drypande av förakt.
“Det där… fruntimmer?” upprepade hon och höjde långsamt på ögonbrynet. Om hon inte hade intalat sig själv att spela denna fisförnäma adelskvinna som hon var född till hade hon redan svurit och förmodligen fått deras blod att flyta på marken. Men hon försökte, så gott hon kunde, att uppföra sig även om hennes ilska började sippra ut något ur den rollen hon spelade.
Att lämna marken var inte direkt något som Llwyd var allt för förtjust i. Nej, nästan mer illa till mods än vad hennes kompanjon Jazeral var. Kanske var det faktumet att hon var kortare och föll ännu längre än vad de två andra gjorde. Men hon klättrade motvilligt upp på deras nya kompanjon och höll sig hårt i det som gick att hålla i.
Fast trots hennes motvillighet kunde hon inte rå för att imponeras av världen som kändes så liten. Var det så det kändes att vara längre månntro? Landskapet i sig som var illa bränt berörde henne inte. Precis som alla varelser förändrades naturen och till vis del så måste de dö. Kanske det till och med skulle uppskattas mer, det gröna, när de brända delarna bredde ut sig allt mer?
“Hon är längre bort än jag trodde.” konstaterade Llwyd, i vanliga fall brukade hon inte vara så glad i att tala. Men något fick henne att vilja säga något. Om det var den tryckta stämningen, eller kanske någon slags nervositet i vad som skulle möta dem.
“Annan magi med, möjlgitvis.” sa hon och smackade lite med munnen som om hon nästan smakade på magin.