Resan mot Karm hade varit lång, men på något sätt kändes det som att dagarna inte räckte till för att upptäcka den värld som Omari aldrig tidigare haft möjligheten att beskåda. Trots att han fått se pappersark, kartor, som innehöll illustrationer av alla riken, floder och naturliga fenomen så är det onekligen något drömlikt att få se det med blotta ögat. Den trygghet han vuxit upp med resulterade i att han inte upplevde färden som något obehagligt. Tvärtom var han nyfiken på alla stenar han kunde vända på och alla människor han kunde talas vid med. Det var som om han togs ur en förtrollning när en av männen som eskorterade honom tilltalade honom.
“Hannadon”, hade Omari sagt för att smaka på ordet och stavelserna. Sedan såg han på mannen med en vetgirighet som bara barn kunde besitta. “Jag är redo!”
Han hade inte fått veta så mycket om Karm och Hannadon trots att han försökt övertyga både Akila och männen i följet att berätta något. Men de hade skrattat och sagt att det var något han skulle uppleva själv. Aldrig skulle Omari tro att han kunde bli mer överrumplad över hur fascinerande något varit när han såg Thel Shaen, men det här var något utom dess like. Thel Shaen var vackert och förtrollande medan Hannadon var magnifikt och pompöst.
—
Det var svårt att ha förväntningar över något som är så långt bort från hans referensramar, men allting verkade bara fantastiskt och alla verkade vara så vänligt inställda. I templet hade han lärt sig om balans och att man inte ska falla för olika typer av frestelser, men dessa lärdomar hade hamnat i något hörn i hans sinne som inte skulle få rätten att störa hans upplevelser.
Nervositeten började slå till när han väl kom in i tronsalen för att möta konungen. Hovetikett och heraldik var ingen lära som prioriterades i templet så han kände att han kände sig en aning överrumplad. Han visste inte riktigt vad som krävdes av honom innan hans följe förklarat om hur man skulle bete sig och inte bete sig, vilket utvecklade en smärre prestationsångest hos Omari. Trots allt så ville han inte göra någon besviken, särskilt inte den drottning som tilldelat honom detta nobla uppdrag.
Med en bugning, som även han lärt sig att man ska göra, uppvisade han sedan ett brev som han höll upp framför konungen. Omaris blick vandrade mellan brevet, dess sigill och konungen som skulle få motta det. Det kändes märkligt att han skulle representera något som var för honom helt okänt.
“Konung Sandor”, inledde Omari sitt framförande. Var det korrekt sagt? Hur man tilltalade kungar var inte något hans undervisning omfattade. “Ett brev till er, från drottning Akila av Iselem”, fortsatte han och nickade bekräftande mot brevet.
Med ett rynkat ögonbryn nickade han i sitt lyssnade. Inom ett kort ögonblick ställde han sig upp plötsligt och slog ut med armarna. “Låter ju fantastiskt, hur och när ska jag ta mig dit?”. Efter alla dessa år i ett tråkig tempel hade han inte längre tid för tålmodighet, han måste ta alla möjligheter att uppleva, med betoning på leva, världens alla hörn.
“Ni får ursäkta, men min nyfikenhet är infernalisk. Vad gör jag här, och varför är det just jag som ska överlämna det här brevet?”, frågade han krasst.
Omari såg på henne förundrat när han tilldelades uppdraget. Det fanns så många frågor men han visste inte hur lämpligt det skulle vara att ifrågasätta. Dock är det ju viktigt att han har den bakgrund som krävs för att kunna utföra det.
“Berätta gärna för mig om Karm och vem denne är”, bad han med ett lismande leende samtidigt som han satte sig mer bekvämt i sin stol. Visserligen kände han att det var en märklig order då Akila uppenbarligen verkade ha flera undersåtar som kunde gjort det åt henne.
Omari satt tyst och stoisk när Akila ögnade hans amulett. Det var något med hennes närvaro som kändes väldigt nervkittlande för honom, särskilt när hon var nära. Till slut när hon ryggade tillbaka så lade han sitt ena ben graciöst över det andra och smekte sin hårlösa haka. “Jag har levt det enda livet jag vetat om“, menade han och såg sig omkring i rummet ett kort ögonblick.
“Det finns ett tempel uppe i bergen. Där växte jag upp tillsammans med munkarna som tog hand om mig. Jag trodde de lärde mig allt jag tordes veta, men när jag såg Thel Shaen i fjärren på resan hit insåg jag att det finns så mycket mer“. Det var det han berättade, osäker på hur mycket information han behövde hålla för sig själv då munkarna uppskattade sin autonomitet tillika anonymitet.
“<i>Min tur att fråga, varför sitter jag här ?”</i>
Med en dumdristig nyfikenhet observerade han hur hon granskade hans karaktäristiska drag och lät henne vrida och vända hans anlete. Han förstod inte riktigt poängen med vad som egentligen var så märkvärdigt med honom.
När Akila hänvisade honom till stolen så sade han sig ned avslappnad, hans händer smekte armstödens robusta och välsmidda yta medan hans ögon sökte sig runt i rummet. Så fort hon öppnade munnen för att tala, vilket var första gången han skulle höra hennes röst, fixerade han blicken på henne.
“Omari är namnet jag tilldelats”, svarade han lugnt och drog sin amulett över huvudet för att räcka över till Akila. På baksidan av stenamuletten finns “OMARI” inristat.
“Den här har alltid funnits runt min hals”.
Hans lika bärnstensfärgade ögon glimmade till vid varje klenod och dyrbart föremål han iakttog i salarna medan han eskorterades mot tronsalen. Något liknande hade han aldrig skådat utanför sagorna som berättades i det isolerade templet i bergen.
Givetvis hade han fått en ny och prydlig utstyrsel än samma typ av paltor som munkarna alltid hade ordnat åt honom under sin uppväxt. Färgrika typer är draperade runt hans överkropp för att hållas på plats med ett bälte bestående av ringar utav brons vid hans midja. Korta men fylliga linnebyxor täcker övre delen av hans underkropp. Men det kanske mest uppseendeväckande är nog amuletten runt hans hals, den familjeklenod han burit sedan han togs in av tempelmunkarna som hittebarn.
Sedan kom stunden då en vakt signalerade att det var dags för honom att träffa regenten av Iselem. Han hade egentligen inte hört varför han skulle få göra det, utan bara att det var väldigt viktigt. Omaris ögon for omkring när han trädde in i den mörka och stora salen. De stannade vid tronen där kvinnan satt, kvinnan som han fått höra är drottning Akila. Utan anseende till några som helst etikettregler stod han bara där, utan förståelse för hovets beteenden och ordningar.
“Jag kan inte vänta tills vi kommer dit!”, svarade Omari förnöjt och fyllde återigen sin skål ogenerat till bredden.
Sandstormen klöste deras hud när de vandrade längs handelsleden som mer och mer blev tydligare vilket påvisade att de kommit närmre till Thel Shaen, deras mål. Omari förlitade sig helt på att hans följe visste vart de skulle, eftersom man inte kunde se en skymt av varken huvudstaden eller ens de ringa bergen i fjärran som de precis lämnat i dimman av sand och grus. Han virade sin sjal ett par extra varv för att täcka mer av sin överkropp, skydda den från den rivande blåsten samtidigt som han med sin ena hand försökte undvika att hans ögon skulle rycka med i stormen.
De gick och de gick, han beundrade nästan deras ihärdighet, som om de var vana vid den här typen av oväder när de vandrar längs handelsstationerna i öknen för att äntligen nå annan mark, där det inte fanns skymten av sand och torka, något som Omari någonsin ens fått se med blotta ögat. Det kändes som om de gått i timmar, dagar. Han kunde inte för sitt liv förstå varför de inte slagit läger för att skydda sig från stormen. När han frågade en av handelsfolket började berätta hon om berätta om någon gammal skröna om att man själv blir till sand om man stannar, att sanden omsluter en, och man blir ett med den. Samma skröna hörde Omari från munkarna, som skrattade skrockande åt denna iselemska myt som man lurade i barn för att inte springa ut i öknen och tappa bort sig, eller ännu värre, bli bortrövad.
Till slut tröttnade Omari på legenderna som munkarna redan demaskerat och gick fram till Djan. “När är vi framme egentligen? Jag ser ingenting här”.
Trots att Omari förstod att det vara bara var en illusion blev han ändå lika trollbunden. Han försökte vidröra vid tygerna, vid byggnaderna, till synes opåverkad av att det bara var tälten han kände på sina fingertoppar.
När de kom fram till elden så högg han i maten han fick likt en hemlös hund även om han redan fått i sig något att äta något ögonblick tidigare. Efter ett litet tag var skålen tom och renslickad. Alla spår av att det skulle funnits något där i till att börja med var helt eliminerade. Sedan kom alla frågor han samlat på sig. “Hur bor du, är det fint? Vad kommer jag jobba med? Vad kommer hända när vi kommer dit?”. Det råder inga tvivel om hur ivrig och understimulerad den unge mannen är. Att växa upp med munkar är sannerligen inte lätt för en ungdom med mycket energi och äventyrslystenhet.
Efter att de suttit vid elden ett tag så började han klä av sig den breda vinröda sjalen som var virad runt hans axlar och bröstparti för att sedan lägga den bredvid sig på marken, vilket gjorde att hans halsband syntes ytterligare. Den delikata silverkedjan som knappt visade några ålderstecken och symbolen som var inristad i någon ljus skimrande sten blänkte stundvis när elden kastade ljus mot dem.
Omari ställde sig upp som Djan och vred på överkroppen ordentligt. “Föräldrar? Jag känner inte till dem. Jag har bott med en grupp lärda i ett tempel hela mitt liv”, förklarade han och drog en hand genom sitt hår, vilket eventuellt ledde till att han var tvungen att lösa upp knuten helt och låta håret falla över axlarna.
“Men kan du berätta mer om Thel Shaen? Jag har bara hört andra beskriva staden. Det låter verkligen fantastiskt, eller ja, bättre än att bo på ett berg tänker jag”. Det lyste liksom till något nyfiket i hans ögon när han pratade, och han är verkligen en sådan person just nu där man kan sälja smör och kalla det för guld till honom.
Under tiden som Djan läkte hans händer så observerade han honom. Det väcktes inga misstankar kring om huruvida han hade andra motiv eller inte, utan han var mest fascinerad över situationen. Han väste till lågt när han kände hur det kändes som eld smekte hans handflator men han gjorde sitt bästa för att verka så opåverkad som möjligt. Plötsligt så märkte han hur Djan och lägret var borta och att han satt i en sandstorm. Han såg framför sig hur ett barn blir lämnat i sandstormen, och det hjärtskärande gråtet. Han kunde även, av någon anledning, urskilja män som var invirade i tyger observera situationen framför den. Omari kände att scenariot var bekant, men kan han förstod inte hur eller varför. Ett annan ögonblick var han tillbaka vid Djan, lite förbryllad över vad han precis upplevt.
När Djan var färdig smekte Omari sina händer försiktigt och log sedan brett mot Djan med en lätt nickning: “Tack så mycket”.
Att mannen sedan gav honom ett erbjudande kunde han inte tro sina öron. Han tänkte nästan att det var för bra för att vara sant, men han såg ingen anledning att misstro en man som precis hjälp honom. “Verkligen? Det skulle vara fantastiskt!” sjöng han ut och skrattade. “Tack!”
Utan vidare skepsis eller misstanke lade Omari sina händer i Djans och spände blicken i honom. “Jag kan ju inte leva här ute, jag måste ta mig in till staden”, sade han menande och ett litet flin dök upp på hans läppar. Att påstå att Omari hade ett ärende eller ett mål med sin resa var verkligen en överdrift. Den här planen han har är inte genomtänkt överhuvudtaget vilket ändå faller i linje med hans impulsivitet. Han har aldrig ens behövt ta ett såhär beslut förut, och det väcker en stolthet och nyfikenhet hos honom att han faktiskt satte sin plan i verket att rymma. Vad som händer sedan är en annan fråga, men han tänker att han löser det på något vis.
“Men vad bra att du ska in till staden, då kan jag slå följe med dig!” utbrast han med viss arrogans utan att ens ha frågat om det är okej. “Vad ska du göra där förresten, eller är det ditt hem?”
Så fort maten kommit inom räckhåll så började han glupskt äta av dadlarna, helt frångående den blygsamma tacksamheten som man formellt sett borde påvisa. När mannen påpekade hans halsband så stannade han upp i sitt frosseri och kände in stämningen innan han svarade mannen: “Halsbandet har varit i min ägo så länge jag vetat. De sa att de hittade mig som bortlämning med den runt min hals”.
Rövare? Omari sökte i sitt minne efter vad han lärt sig av dem i templet och ryckte obrytt på axlarna så fort det kommit tillbaka till honom. “Vad skulle de göra?” frågade Omari nonchalant som om han genuint inte förstod problemet med att han skulle bli påhoppad av rövare. Den unge mannen hade tydligen en god syn om sig själv och sin förmåga.
“Ska du till Thel Shaen?” undrade han och sköt ifrån sig skålen innan han slukat upp allting, i ljuset från kunde hans händer skymtas. De var såriga och skitiga, såren var smutsiga av sand och grus, men han verkade ändå äta på som om de inte funnits.
Omari kunde räkna i handen hur många gånger han presenterat sig själv inför någon, och de flesta var pågrund av hans etikett-träning han fått i templet. Han fingrade på sitt halsband föreställande Iselems symbol innan han tittade på baksidan där O M A R I var inristat. Självklart visste han ju vad han hette, men det låg något fint i att hans namn alltid varit mystiskt, då han inte vet vem som gav honom det.
Den unge mannen fäste blicken i Djan som introducerat sig själv. “Omari, jag heter Omari”, svarade han och lät tystnaden och den sprakande elden däremellan prägla deras samvaro. Han vred lite på sin överkropp och pekade högst upp på berget. “Jag kommer därifrån”, hävdade han och vände sig tillbaka innan han fortsatte: “Du har inte något att äta, Djan?”
Utan att tveka så trädde Omari fram mot elden och mannen som satt där. Eldens lågor kastade ljus mot honom som dramatiskt avslöjade hans närvaro medan han med långdragna steg tills slut var framme vid elden. Hans långa hår som var hastigt uppsatt i en knut hade börjat frigöra sig själv efter den långa resan och han såg ut onekligen utmattad ut efter flera dagars ansträngning.
Med en av sina såriga händer strök han sig över sitt nakna magparti för att gestikulera att han inte ätit något på ett tag. Samtidigt lät han sin blick vandra kring lägret tills den tillslut stannade vid mannen vid elden. Det var länge sedan Omari hade sett en främmande människa, och aldrig hade han rört sig såhär långt från sitt hem, sitt forna hem. Han visste inte riktigt hur han kognitivt skulle bemöta sin nya situation, men han hade lärt sig att det är farligt att visa sig svag som ett byte till ett rovdjur.
“Vem är du?”, frågade Omari ledigt och satte sig ned i närheten av mannen för att signalera att han är vänligt inställd.
Den aggressiva ormens kropp imploderade framför Omari. Med en belåten blick knöt han näven innan han ställde sig upp från sin hukade position och började återigen sin färd ned för berget. Han märkte hur bergsbrisen hade börjat kyla ned honom och virade därför sin tunna linnesjal ytterligare ett varv runt sina axlar. Det var egentligen typiskt Omari att han inte förberett sig för denna flykt, utan han tog bara med sig någon bok, en limpa bröd, vatten och sitt halsband och drog. Han bara försvann. Med en lätt vridning på huvudet såg han upp mot bergstopparna som skymdes av molnen där templet befinner sig.
Omari knöt loss vattenskinnet från sitt bälte som prydde hans tunna naturfärgade byxor och bara överkropp för att ta ett par klunkar innan han fortsatte. Det var en bra bit ned han hade kommit, vilket var tur, för att det började snart bli mörkt. Mörkret. Munkarna vid templet varnade alltid för mörkret vid de viskande bergen. De hävdade att det hade ett eget liv, att det omslöt sig kring vilsna äventyrare och resande som aldrig mer skulle återvända. Huruvida detta var sanning eller inte var oklart, och det var något som Omari nyligen lärt sig: att vissa saker kan vara sant, eller inte sant. Tankarna kring ryktet kom tillbaka och han lät sina ögon vila på hans hand medan han promenerade längst den bortblåsta stigen som leder ner till en större led nedanför berget. Vart kommer han ifrån? Vem är hans föräldrar, och lever dem? Saknar de honom? Hans tankar avbröts abrupt över att han tappade fotfästet och föll från en ojämnhet i stigen, en ojämnhet på cirka en meter. Omari gav ifrån sig ett besvärat stön och tittade på sina händer som hade täckts av små skrapsår från stenarna han landat mot. Han fick dra sig för att inte vråla av frustration, av alla olyckor han drabbats av under denna färd så var detta nästan droppen. Efter en stund hade han samlat sig från sitt smärre raseriutbrott och hade nästan nått bergets fot.
Han såg ett ljus en bit framför sig och identifierade det snabbt som en eld. Elden kastade ljus mot skuggorna som han kunde urskilja var något form av läger, och ju närmre han kom, insåg han mer och mer att det var folk där. Det var dags att föra sig tystare, även om det inte direkt var något av hans givna talanger här i världen. Han halkade nästan med sina tunna sandaler när han tyst gick längs den steniga marken som fanns kring bergsfoten.
Nu var Omari riktigt nära lägret och han såg att det satt någon vid elden. Märkligt nog gjorde den unge mannen inte någon möda att gömma sig längre, utan nyfikenheten hade tagit över. När det kom till att försvara sig, så hade han nog inte något att oroa sig för. Om det var övermod, eller självsäkerhet, är en tämligen hårfin gräns.
Det var inte vidare svårt att uppmärksamma Mäster Indils inställning till situationen, och det var ändå något som gjorde Sael illa till mods eftersom Indil alltid brukade den mest sansade och artiga bland de äldre i akademin.
Vad Sael kan tänkas vilja? Det var en mycket bra fråga, och han vet ännu inte svaret på den. Sylmir hade dock en väldigt bra poäng, vilket är att det inte går att bli erfaren av att läsa. Givetvis måste man själv erfara och se allting med egna ögon. Dessutom så är inte akademin den mest spännande platsen att befinna sig på, och mestadelen av vardagen regleras strikt av föreskrifter och principer som gör att en känner sig tämligen låst i sin utveckling och nyfikenhet. Det fanns egentligen bara ett argument som talade för att han skulle avböj, och det är nämligen de fördomar och ting folk omkring har berättat för honom om Sylvir.
Sael växlade ett par blickar med Mäster Indil, som gjorde sitt bästa för att via ögonkontakt och kroppsspråk signalera vad hans ståndpunkt var i det här beslutet, men Sael hade redan bestämt sig.
“Det skulle vara en stor ära att få upptäcka världen och dess gåtor med dig som lärare, Sylmir,” anförde Sael, nickandes med huvudet för att för sin egen skull bekräfta det han själv precis sagt.
Det kändes sannerligen som att kvinnan försökte provocera och bryta ned honom, men hon skulle inte vinna det spel som han var mästare över. Sael slog sig ner på stenen tväröver kvinnan och sträckte en av sina händer mot henne.
“Du har ett roande sinne, och jag vill inte missta dig för en simpel tjuv. För det är väl inte vad du är?” Sade Sael för att gå i motattack i form av provokation.
“Låt oss spela, låt oss ha trevligt tillsammans!” utbrister han med en egendomlig ton medan han väntar på att få korten i handen. Han är nu fullt motiverad till att vinna tillbaka boken rätt och rimligt.
Det var med vördsamma steg som Sael rörde sig ut mot hallen, och hans grimaser hade illa kvickt skiftat över till det karaktäristiska gemytliga leendet han oftast bar på sina läppar. Med varje kliv så gungade de stora klockformade ärmarna tillhörande den långa blekröda rocken som klädde hans gestalt.
På grund av alla rykten och löst prat han hört om Sylvir så kände Sael sig fortfarande osäker över sitt val, men det som fick honom att ta beslutet var främst det fördärv de hade gemensamt.
De hade båda fått sitt namn besudlat.
Sael stannade upp framför de två och nickade aktningsfullt mot dem båda. Hans händer slöts sig kring varandra alldagligt framom hans kropp i brist på bättre placering och han vred försiktigt på sig för att ställa sig bekvämt.
Länge och väl funderade han på vad han skulle säga när han hade gjort sig sällskaplig, men tack vare nervositet och plötslig förlägenhet så var de lättare sagt än gjort.
“Mäster Indil,” addresserade han mannen som hade kallat på honom innan han riktade sin uppmärksamhet mot deras gäst. Det dröjde innan han fortsatte, just för att han inte kunde bestämma sig hur han skulle tilltala henne.
“Och Sylvir,” fullföljde han tillslut. “En sann glädje att få angelägenheten att träffa er.”
Kön: Man
Ålder: Omkring 18 år.
Längd: Omari är några tummar längre än genomsnittets Iselem-invånare.
Tyngd: På grund av träningen Omari genomgått under sin uppväxt så har han utvecklat en smidig och välskulpterad kropp, däremot så har han inte någon överdriven muskulatur.
Ögonfärg: Han har väldigt mörka ögon som på kort håll avslöjar en nyans av brun.
Hårfärg: Brunt i en mahogny-liknande ton.
Födelseort: Thel Shaen
Folkslag: Iselem
Civilstånd: Singel
Omari har alltid hört samma historia under hans uppväxt av munkarna vid templet: Hans mors tjänare hade, på hennes begäran, lämnat honom i de viskande bergen till att förgås i det hårda klimatet, men sedan hade templet hittat honom. Av ren välvilja hade de uppfostrat honom och delat med sig av sina lärdomar till den unge mannen han kom att växa upp till. Välviljan hade delvis också berott på att de upptäckt hans fallenhet för magi som han i tidig ålder visade tecken på, vilket ledde till att de satte honom i relativt hård träning så att de kunde sprida sin väg vidare.
Det mest bisarra han hört om legenden kring hans födelse måste dock vara hans moder, det vill säga faktumet att det påstås att hon är drottning Akila av Iselem i egen hög person. Det är här där han till en början avfärdade historian tills han eventuellt fick höra andra rykten om att hon haft en oäkting hon gjort sig av med, vilket av rent sammanträffande passade ihop med hans historia något kopiöst.
De karaktärsdrag som beskriver honom har till stor del påverkats av den uppfostran han fått i templet, men på senare tiden så har han förändrats mer och mer på grund av omständigheterna och självreflektion. De i templet lärde honom att vara tålmodig, ödmjuk och rationell, vilket givetvis är attribut han har kvar, men det finns även en väldigt stark vilja och impulsivitet inom den unge mannen som ständigt är i kamp med det ideal han formats utifrån. Vad han än får för sig att sätta sina klor i, kommer han göra allt i sin väg för att uppfylla sitt mål.
Omari är den beryktade oäktingen till Akila, drottningen av Iselem.
Eftersom han tränades av templet så har han givetvis goda färdigheter inom magi.
Han har även lärt sig slåss med svärd och befinner sig på en duglig och adekvat nivå, inget häpnadsväckande.
De negativa sidor som finns hos Omari är definitivt hans envishet och impulsivitet. När han väl ställt in sig på något så är det svårt att ta sig ur det och hans mål kan ändras väldigt häftigt och spontant.
Många tankar skenade genom hans huvud likt en rådjur på flykt. Han kunde väl möjligtvis inte dobbla med boken på prisbordet, det är verkligen inte lämpligt att ha risket att gå tomhänt, speciellt inte när ägodelen inte är hans.
Han harklade sig häftigt och lät blicken vandra ned mot korten för att sedan återvända till kvinnan. Två av hans fingrar vandrade ner till änden av hans lockar och nöp försiktigt i topparna.
“Snälla, det här går inte. Boken är inte min egendom, utan jag ansvarar bara för den tillfälligt. Det vore mycket oansvarigt och opassande att ha någon annans ägodel som pris, jag hoppas ni förstår det,” resonerade Sael, bitandes i sin tunga för att inte släppa sin visuella tålmodighet och välvilja.