Faram hade åter igen inte behövt säga någonting. Då han lade ner Naira bland höet på flaket var hennes ögon fortfarande slutna och hennes kropp slapp. Hon hade ingen som helst energi till att prata eller ens röra sig något mer. Det enda livstecknet hon gav ifrån sig var svaga andetag, knappt märkbara om man inte letade efter dem. Även hennes sinne var stilla, försökte inte längre förstå vad som hände, medvetslösheten skulle snart omfamna henne. Sanningen var nog den att hade inte Faram dykt upp precis när han gjort det skulle hon inte levt många dagar till. Långt tidigare hade hon helt slutat äta och dricka, endast de gånger vakter tvångsmatat henne (som någon form av tortyr) var det som hållit henne vid liv de sista månaderna.
Lee
Sällan i sitt liv hade Lee varit så fruktansvärt förbannad. För första gången sedan han kommit till palatset i sin unga tonår kunde han inte tygla sin ilska. Viskningar från tjänare genom korridorerna och allt mellan nervösa och förvirrade blickar från män som stod under honom hade följt efter då han lämnat Hide strax efter begravningsceremonin. De alla trodde att han var upprörd över att kejsaren låtit en kriminell gå fritt från palatset, och nog för att även det var upprörande för sinlaien, men det som verkligen fått bägaren att rinna över för Lee var den som Hide inte låtit gå fri. Fröken Toku, som hennes namn tydligen var, satt sedan begravningen några timmar tidigare fången i ett flådigt gästrum på palatset. Fången, för någon gäst var hon knappast, även om Hide gett tydliga instruktioner om att hon skulle bli behandlad som en.
I sitt eget rum, bortanför alla blickar, hade Lee nästan slagit sönder sitt eget skrivbord. Aldrig hade han varit så upprörd tidigare. Eller, det var i och för sig inte helt sant. En gång tidigare hade han slagit sönder något i ilska, men den gången hade det inte varit något bord utan istället en person. Men aldrig tidigare hade Hide gjort honom så upprörd. Aldrig tidigare hade han ens trott att Hide skulle kunna göra honom så arg. Och då var Hide ändå ganska bra på att komma på diverse dumheter. Med en djup suck och en blåslagen hand sjönk sinlaikrigaren ner på sin säng och drog sin icke-skadade hand genom håret. Nog för att Hide till skillnad från Lee vuxit upp utan syskon och framförallt utan så många kvinnor i sin närhet, men ändå hade Lee trott att hans vän hade mer vett än att bokstavligen kidnappa den han förälskat sig i. För det var precis vad som just hänt. Det spelade ingen roll hur mycket Hide bortförklarat det hela med diverse ursäkter om att hon skulle behandlas som en gäst och att hon “omhändertagits” från Okaji i politiskt syfte. Toku var kidnappad för att Hide gått och förälskat sig i henne. Så enkelt var det i Lees ögon, och antagligen var han den enda som faktiskt såg det hela för vad det var. Nära vän till kejsaren som han var.
Så besviken på sin vän som han varit en halvtimma tidigare då han stormat ut ur kejsarens kontor hade han aldrig trott att han skulle kunna vara. Konversationen han haft med Hide efter begravningen den korta stunden de bara varit de två hade nästan drivit honom till vansinne. Hur högt upp Hide lyckats trycka sitt eget huvud i sitt arsle var något i hästväg. Nog för att Lee inte hade mycket till övers för vem som än tjänade en brottsling men trots det så var Toku en person. En person och inget objekt som kunde “omhändertas” (och antagligen behållas) i personligt syfte – så som Hide nu hade gjort. Visst, kejsaren hade laglig rätt att mer eller mindre göra vad han ville med vem han ville men det betydde inte att det var etiskt rätt. Särskilt inte i Lees ögon. Trots bästavänens kejsarskap så såg sinlaien även på honom som en person. En person han trott så mycket bättre om än någon som kidnappade kvinnor och låste in dem i torn för att de råkade vara söta. Lee knöt hårt sina fingrar trots att det gjorde ont i knogarna. Inte bara gjorde situationen honom arg, utan även orolig. Om Hide kunde göra en sådan här sak utan dåligt samvete, var gick egentligen hans gräns för rätt och fel? Vad skulle han göra med Toku när hon motsatte sig hans intresse för henne?
Hastigt reste sig sinlaien upp från sängen. Den sista tanken ville han inte tänka på. Istället drog han fram bandage ur en nu väldigt sned låda under skrivbordet, lindade om sin skadade hand och rättade till sin hårknut. Därefter tog han ett djupt andetag och lämnade sitt rum igen.
Yanfei
Exalterat men även lite nervöst gick Yanfei med kvicka steg den sista biten fram till damens dörr. Vakterna hade släppt förbi henne till den nyanlända gästens korridorer med en enkel nick efter att hon visat upp det kejserliga sigillet hon personligen fått av kejsaren. Det här var första gången hon fått en så viktig uppgift direkt av hans majestät. Dessutom var det första gången hon blivit ombedd att betjäna en ung, ogift dam på palatset. Så gott som alla tidigare gäster hon tjänat var antingen mycket äldre eller gifta. Eller både ock. Inte nog med att hennes nya dam var ung och ogift, hon hade även tilldelats vad som brukade ses som kejsarinnans korridorer och gemak. För tillfället hade inte Nirai någon kejsarinna då den sittande kejsaren var ogift, men just därför var det extra exalterande att nu tjäna den ogifta kvinnan som bodde i salarna. Kunde hon vara Nirais blivande kejsarinna?
Med sig hade tjänarinnan en förgylld låda full av kläder, smycken och diverse skönhetsprodukter. Ytterligare en anledning till att hennes nya dam var så spännande att tjäna. Yanfei hade fått helt fria händer att välja ut bland de mest eleganta och dyra plagg och produkter som palatset kunde erbjuda att ta med sig för att passa upp på den nya damen. Aldrig förr hade hon fått göra något liknande och aldrig förr hade hon varit så ivrig att jobba.
Yanfei harklade sig så tyst hon kunde framför dörren till gästens sovgemak innan hon sträckte på ryggen och knackade på.
“Dam Toku?” sade hon och tyglade sin exaltering så gått hon kunde, “jag heter Yanfei, jag är här för att tjäna dig.”
“Riiiiiyyyaaaaah!!!”
Salt sträckte på sig med armarna högt över huvudet då repet som band dem lossade. När det kändes som var enda muskel i hennes rygg fått röra sig och allt som gick att knäcka var knäckt drog hon ner sina armar igen och tittade på handlederna. Även om repen suttit hårt syntes inte mer än några röda märken. Förutom baksmällan efter vad än hon fått i sig då hon kidnappats så mådde hon fysiskt ganska så bra. Till skillnad från sin cellkamrat i varje fall. Det andra kvinnan hade redan rullat över på rygg för att Salt skulle kunna återbetala tjänsten hon just fått. Salt, i vanlig ordning, blev dock något distraherad först.
“Oooooh så du är en ork alltså! Vad häftigt jag har aldrig mött någon tidigare!” ropade hon förvånansvärt förtjust över upptäckten. De flesta andra människor skulle haft en lite (mycket) mer nervös och skrämd reaktion – de känslorna fanns inte hos Salt för tillfället. Hon lade huvudet på sned och granskade kvinnan bredvid sig.
“Fast du verkar inte riktigt som en ork. Inte så som jag hört om i varje fall. Allt jag hört är att orker är gröna, fula och korkade. Fast du är vit och kanske nästa snygg om det inte vore för alla skador.” fortsatt nonchalant över sin oförskämd het drog Salt en hand över en av orkkvinnans vita flätor och förvånades över mjukheten, “fint hår har du också!”
Hon släppte kvinnans hår och lade huvudet på sned igen.
“Du har inte heller sagt något korkat än så jag tror det jag fått höra om orker är fel faktiskt. Å andra sidan så har du inte sagt något jättesmart heller. Men, det har nog inte jag heller.”
För en sekund flöt Salts tankar iväg åt andra håll innan hon äntligen kom ihåg att hon skulle få loss kedjan som band hennes cellkamrat.
“Juste!” ropade hon, “jag skulle ju hjälpa dig också, det höll jag på att glömma.”
Salt lyfte och vred lite försiktigt på den andra kvinnans hand och fot för att studera handfängelset. Låset såg lite gammalt ut och var lite rostigt, men inte tillräckligt för att det skulle gå att slita eller slå sönder. Under en lite stund gjorde dock Salt sitt bästa med att försöka just detta. Hon slog i konstruktionen, drog, försökte lirka och dyrka upp låset och testade alla möjliga olika sätt att ha sönder det på men utan framgång. Till slut gav hon upp detta, suckade och lutade sig tillbaka en liten bit. Det fanns dock en sak hon inte provat än…
Nervös slängde hon en blick mot fängelsedörren för att se om någon vakt stod utanför och såg vad hon gjorde. Därefter lutade hon sig försiktigt över kvinnan som låg med ansiktet bortvänt från henne.
“Du Snövit?” frågade hon lite tveksamt, “du kan inte se mig eller handfängelset va?”
Efter ännu en hastig blick mot dörren släppte hon sedan kedjan och förde båda sina händer till sin mun. Därefter spottade hon ett flertal gånger i nävarna innan hon hastigt lutade sig över kvinnan och handfängelset igen. Med flinka, snabba fingrar började hon sedan att ordentligt gnida in sitt eget saliv i låset och på alla ställen där det fanns rost. Då och då slängde hon en nervös blick mot fängelsedörren i fall att någon skulle råka dyka upp.
“Kom igen, kom igen, kom igen…” mumlade hon för sig själv medan hon gned in spottet. Lite mer rost hade nu börjat krypa ut ur nyckelhålet på låset och de rostfläckar som funnits där sedan tidigare blev gradvis större. Hastigt släppte hon låset och spottade i sina händer en gång till för att sedan fortsätta gnida in även det i metallen som bad orkkvinnan. Efter en stund av gnidande hade till slut hela låset blivit helt rostigt och med lite kraft lyckades Salt bryta sönder det så att hennes medfånge fritogs.
“JAH!” ropade Salt högt när kedjan lossade i hennes händer.
Utanpå var kejsaren av Nirai samlad, lugn och oberörd. Hans ansikte visade inget tecken på känslor överhuvudtaget och han mötte utan problem Okajis hårda blick utan att vika undan. Inuti stormade hans tankar och känslor dock. Ju längre tid som gick desto svårare var det att hålla sig tyglad. Aldrig förr hade det varit så svårt att spela rollen som rikets harmoniska, stabila kejsare. Hide kände sig varken harmonisk eller stabil för tillfället. Ilska, förvirring, känslan av att ha blivit förråd och även bubblandet han kände var gång han såg på Toku – som verkade vara Kayas riktiga namn – allt var i en salig röra inom honom. Han visste inte ens vem han var arg på, sin farbror eller Okaji. Det kvinnan framför honom tidigare sagt kunde inte innebära något annat än att de var släkt, syskon till och med. Men det fanns inte en chans på jorden att det kunde vara sant. Hide hade inga syskon. Han hade alltid varit ett ensambarn. Det närmsta till ett syskon han hade var Lee, och det var egentligen inte särskilt nära. Inte skulle väl hans far, mor, farbror och så gott som hälften av hela hovet dölja en så stor sak från självaste kejsaren? Det kunde inte stämma. Men samtidigt, Doroku hade uppenbarligen inte velat att Hide skulle veta om Okaji, så någon form av sanning måste ha legat i hennes ord. Men det fanns inte en chans att de var syskon. Även om hon var slående lik Hides mor…-
Bestämt tvingade han sig själv att inte låta tankarna glida iväg mer. Han skulle ändå inte kunna reda ut något för stunden. Det viktigaste just nu var att hålla masken och hantera vad som hände så smidigt som möjligt, utan att vare sig Doroku eller Okaji fick reda på vad han tänkte. Under begravningsceremonin hade han tänkt ut vad han skulle gör väl ritualen var över. En plan han var väl medveten om att så gott som ingen förutom han själv skulle uppskatta särskilt mycket. Han kunde redan höra både Lee och sin farbror banna honom för att vara från vettet. För att inte nämna vilken vrede han riskerade att skapa hos Toku och Okaji. Men det var risker han var beredd att ta. Tills vidare i varje fall. Tills han funderat ut vad som var sant och inte. Planen var en kompromiss mellan de två alternativ han hade. Att lite på sin farbror, eller tro på det som Okaji sagt.
Då Okaji talat klart och började ta sig mot utgången nickade Hide mot vakterna för att ge sitt godkännande att släppa förbi henne. Bara av den lilla rörelsen kunde han känna ur spänningen från hans farbror och Lee blev betydligt mer påtaglig. Men det var bara början.
“Du fick ett löfte om att kejsaren skulle låta dig gå fri, Dono Okaji, och ett kejserligt löfte är en ed. Lämnar du palatset fredligt har du ingenting att oroa dig för.”
Hide gjorde en paus och kunde tydligt känna hur både Lee och farbrodern bakom hon höll på att gå i taket av det han just sagt. Vakterna lydde dock först och främst Hide och lät Okaji passera förbi dem utan hinder.
“Fröken Toku däremot-”
Hide hann knappt säga klart det sista ordet innan vakternas vapen hårt hade slagit mot varandra precis vid utgången till tempelgården. Deras häftiga rörelse särade hastigt på de två kvinnorna. Okaji hamnade på ena sidan utgången och Toku på den andra – den sistnämnda fortfarande inom tempelområdet.
“-har inte fått samma löfte.” fortsatte Hide i samma lugna, oberörda ton som han haft hela dagen, “och kommer därför att stanna som gäst på palatset.”
Hon hängde inte med på vad som hände. Faram hade sagt någonting men innan hon han svara nuddade plötsligt inte fötterna marken. För trött för att streta emot bars hon ut genom cellen och genom fängelsets trånga korridorer. Naira sade inte ett ord på vägen. Hon såg i periferin andra fångar i liknande celler som hennes egen men kunde inte avgöra om de levde eller ej. Inte heller kände hon längre igen någon annan som satt inlåst på platsen. Det första året hon spenderat i fångenskapen hade hennes flamma fortfarande varit stark och hon hade försökt få lite kontakt med andra inspärrade. De som suttit längre än henne hade inte ens bemödat sig med att svara då hon pratade med dem och de som gjorde det hade dött väldigt snabbt. Det hela hade inte heller varit lätt. Fick någon vakt nys om att två fångar konverserat blev båda misshandlade halvt till döds. De som satt inlåsta tilläts ingen kommunikation. Vare sig med varandra eller omvärlden.
Faram hade inte behövt säga till henne att sluta ögonen för solen. De hade redan stängts en lång stund tidigare på vägen. Ändå, när solen väl fann hennes kropp och ansikte flämtade Naira högt och tryckte ansikte mot mannen som bar henne. Hon hade varken känt sådan värme eller mötts av så starkt ljus ens en sekund under tiden hon suttit fängslad.
Naira skakade lätt på huvudet – inte för mycket eller för hastigt i rädsla att göra huvudvärken värre.
“De kommer döda oss båda.” hon suckade lätt, “tror du inte att jag har försökt?”
Hon tog ett steg framåt mot sin vän och mot celldörren, inte för att gå ut utan för att luta sig mot stenväggen bredvid. Hon orkade knappt stå upp längre. När senaste hade hon ätit eller druckit? Inte på flera dagar nu…
“Det är inte värt det.” fortsatte hon ansträngt, “jag är så gott som död redan. Bättre att du lämnar mig medan du kan. Du kommer att ångra dig annars.”
Naira stod helt stilla. Fortfarande förbryllad över vad som hände. Faram hade kommit för att befria henne? Vänta, va? Befria henne? Skulle hon befrias? Hon? När då? Nu? Hur kunde celldörren plötsligt vara öppen och Faram vara där? Hon tittade på Faram igen.
“Befria mig?” frågade hon förbryllat, “Faram… det… det går inte.”
Hon svalde hårt och sänkte sitt huvud. Huvudet värkte plötsligt mer än vanligt och hon hörde handflatan till pannan. Det fanns inte en chans på jorden att hon skulle kunna befrias. Hon var inspärrad på livstid och alla hennes tidigare försök att fly hade slutat i att hon nästan dött. Hon hade för länge sedan givit upp hoppet om att någonsin komma ut från helvetet som var denna cell. Hur skulle hon ens kunna gå tillbaka till ett vanligt liv utanför fängelset? Hon kände sig rent av död inombords, det fanns inte en chans att hon någonsin skulle kunna gå fri igen.
“Faram…” hon skakade lätt på huvudet igen, “det går inte.”
Begravningsceremonin pågick i lite mindre än en timma till. Stämningen var ansträngd men ingen mer tumult av något slag uppstod, precis så som kejsaren beordrat. Ritualer genomfördes, ljus och rökelse brändes och sånger sjöngs av tempelmunkarna medan deltagarna tog sina farväl och visade sin respekt för den avlidne och hans familj. Även Hide i sin roll som kejsare gick fram till den överklädda kroppen och visade sin respekt precis så som han brukade göra då en tjänare i hans hov gått bort. Han lade en Higanbana blomma vid kroppens fötter och sade med böjt huvud och låg röst en avskedsvers precis så som traditionen för ett formellt och respektfullt begravningsadjö var. Då han skulle gå tillbaka igen vände han sig dock mot kvinnan han kände som Kaya och fångade hennes blick för första gången sedan hon dykt upp på platsen. Med samma sänkta, lugna röst han sagt avskedsversen i och med sin kejserliga ton sade han:
“Mina djupaste beklagelser.” efter att även ha sänkt huvudet kort mot kvinnan vid Okajis sida, vände han sig om igen och tog sig till sin plats igen. På vägen dit bugade sig alla han gick förbi så djupt att en del nästan satte pannan i marken. Den sista huvudsänkningen var någonting kejsaren vanligtvis inte gjorde vid vanliga tjänar begravningar. Många blickar slängdes både misstänksamt och rent av avundsjukt mot Toku efter detta.
Då begravningen var över tog sig alla gäster ut genom de vaktbevakade utgångarna. Utanför själv ceremonisalen var en tempelgård. Alla vakter ställde sig, efter Sinlai Kaehdaras diskreta order, vid varje utgång samt runt murväggarna som omslöt platsen. Begravningsgästerna fortsatte ut från tempelgården men Kejsaren, hans farbror och vakter dröjde sig kvar. Vakterna släppte inte heller förbi de två kvinnor som skapat uppståndelse under ceremonin. Då de resterande på platsen endast var de nämnda talade kejsaren för första gången igen efter de korta ord han sagt till Toku under begravningen.
“Ceremonin är över. Det är tyvärr dags för er att lämna platsen nu.”
Faram tog hennes hand och klämde lätt till. Naira stirrade på deras händer som ett fån. När senast hade en annan människa rört henne utan att det var för att misshandla? Även när dörren till hennes cell öppnades stod hon bara still och stirrade som om hon inte förstod vad som hände. Hon kunde inte komma ihåg när dörren senast varit upplåst utan att någon halvt slagit ihjäl henne i samma veva. Hon stirrade på den öppna dörren och på Faram, fram och tillbaka.
“Vad…- vad gör du här?”
Naira lade huvudet på sned medan hon tittade på sin illusion. Vett? Använda hennes vett? Hade hon blivit helt galen nu? Eller-…
Sakta reste hon sig upp och tog två ostadiga steg (då cellen inte var större än så) mot gallret och bilden av hennes vän. Med en rynka i pannan och ögonen undersökande människan på andra sidan fångenskapen tog hon med skakande händer tag i gallret och lutade sig framåt. Hon förde sitt ansikte så nära det som såg ut som Farams ansikte att hon kunde känna hans andetag och se varje detalj av honom som det svaga fackelljuset tillät. Hon kunde till och med känna hans något svettiga doft. Doft. Hennes illusioner hade aldrig luktat tidigare. Hon släppte gallret och sträckte försiktigt en darrande, svag hand mot ansiktet framför sig. Illusionen försvann inte då hon nuddade dess skägg. Inte heller när hennes fingrar fortsatte upp och försiktigt strök över kinden och under ögat. Efter ett flämtade släppte hon gallret även med andra handen och förde den till andra sidan av Farams ansikte. Nu höll hon med båda sina skakiga händer om hans ansikte, varav den ena även letade sig upp i hans hår, trevandes och undersökandes som om hon försökte se om allt hon såg faktiskt var där.
“Jag har blivit helt galen nu-” sade med stora ögon, “Eller så… F- Faram?”
Hon flämtade en gång till och släppte hastigt hans ansikte.
“D- det är verkligen du.”
Naira öppnade inte sina ögon och flyttade inte på huvudet igen. Den här illusionen var mer ihärdig än de hon haft tidigare. Leendet på hennes läppar var kvar då hon särade på dem för att tala med en hes röst.
“Jag saknade dig i början. Dig och mor.” rösten försvann för ett ögonblick, hon kunde inte minnas senast hon använt den, “Det är kanske därför det är just du som är här nu. Att jag ser dig och inget annat betyder väl att jag äntligen snart dör.”
Hon fortsatte att le, öppnade ögonen igen och såg mot illusionen vid gallret. Bilden av Faram var fortfarande kvar, lika tydlig som förut. Hon studerade sin hallucination noga. Vissa saker med bilden av hennes gamla vän var annorlunda än hon kom ihåg. Till och med i fängelsedunklet såg det ut som den här bilden av honom var äldre än när de senast setts. Han hade lagt på sig lite och kläderna han bar var något helt annat än de öppna skjortorna han brukade bära.
Naira fnös lätt igen.
“Lustigt att mina illusioner är bättre på att hålla koll på tiden än vad jag är.” sade hon och såg ner på sina händer. De var mer eller mindre bara skinn och ben nu. Hon hade heller inte sett sitt eget ansikte sedan hon fängslat så det var svårt att avgöra om hon också hade åldrats. Hon vände tillbaka blicken mot gallret. Bilden av Faram var fortfarande där till hennes förvåning.
“Också märkligt att jag föreställer mig din form som större än mitt minne ser dig. Men det kanske är jag som inte sätt människor med mer än skinn på kroppen senaste åren?”
Hon satt ner i cellens golv med ögonen slutna och huvudet lutat mot den hårda stenväggen. Hon kunde höra att någon närmade sig hennes cell, stannade och tog tag i gallret som höll henne borta från friheten. Men hon brydde sig inte ens om att öppna ögonen. Vem eller vad det än var som närmade sig så brydde hon sig inte. Det spelade ingen roll längre. Om de skickats för att ge henne möglig mat eller misshandla henne gjorde det samma. Naira var likgiltlig inför vilket som.
“Naira…!”
Långsamt lutade hon sitt huvud mot personen på andra sidan gallret och öppnade grumligt sina ögon. Hörde hon i höre? Det vore i och för sig inte första gången. Men ändå kunde hon svurit på att personen med de bärnstensfärgade ögonen på andra sidan gallret liknade hennes långt förlorade vän. Hans röst lät precis som hon mindes den. Trots att år gått sedan hon hört den sist.
Hon fnös med ett leende på läpparna, slöt sina ögon igen och lutade huvudet tillbaka. Såsmåning om skulle illusionen av hennes vän vara borta.
Naira hade för länge sedan slutat bry sig om skriken från övriga fångar. Hennes trånga, hårda cell djupt ner i drottningens fängelsehåla kändes tyst numera. Lång tid hade gått sedan hon glömt hur länge hon varit frihetsberövad. Ännu längre tid hade gått sedan hon sett Iselems sols varma ljus. Borta var hennes mjuka former och vackra kurvor. År tidigare, innan hon tillfångatagits, hade hon varit känd för sin skönhet. Numera var hon knappt igenkännbar. Ett benrangel var det enda som återstod av det som en gång dragit åt sig blickar från både adliga och tjänare. Nog för att hennes nattsvarta ögon och mjuka hår fortfarande fanns kvar, men även de hade tappat sin lyster och sitt liv efter tiden i fångenskap. Det som en gång varit var så gott som borta. Naira var både fysiskt och psykiskt en annan person.
Om det gjort henne starkare kunde hon inte avgöra. Mentalt skulle hon säkert stå ut med vad som helst efter tiden i fängelset – om hon kom ut levande det vill säga. Men fysiskt trodde hon aldrig att hon skulle kunna få tillbaka sitt gamla jag. Livskraften och det hon en gång trott på var även det borta för evigt. Om hon mot förmodan skulle komma ut ur sin cell så var livet hon haft före detta inte en möjlighet längre. Skulle hon ens överleva i sitt gamla liv efter det hon hade nu? Troligtvis inte.
Det hade kommit som ett slag i ansiktet för den unge kejsaren att se sina nyligen bekanta befinna sig på begravningsplatsen. Inte nog med det, de råkade även vara kärnan till all tumult som uppstått. Efter att både Toku och Okaji dessutom i princip hållit var sitt självberättigande tal som inte Hide kunde förneka fick tankarna i hans huvud att snurra så började han känna stickningar i fingertopparna. Om det var chock som orsakade det, ilska eller något annat var svårt att avgöra men mer synlig reaktion än några få ryckningar i tummen fanns inte hos kejsaren. Även hans inre var i viss konflikt, var hans yttre lugnt och neutralt – som alltid då han klev in i kejsarrollen. Det var en märklig sak egentligen. Hur drastisk skillnaden på Kejsar Hideaki och Hide var. Så gott som två olika personer.
Då Okaji tystnat drog Hide diskret en liten suck. Han tryckte undan sina tankar och känslor, ignorerade helt för tillfället vad de två kvinnorna sagt och höjde mjukt sin ena hand. Platsen som tidigare varit full av mummel, trampande och en allmänt hög ljudnivå för en begravning blev genast knäpptyst. Hide sänkte sin hand mjukt igen innan han talade.
“Det här är en andlig plats. Den döde och hans familj har skändats nog. Inget blod får spillas och inga ord av vrede eller vanheder får yttras. Låt begravningsceremonin fortsätta utan mer disharmoni.”
Kejsaren sade inget mer. Han lät sina få ord smälta in hos samlingen människor. Det tog inte många sekunder innan tempelmunkarna och begravningsförrättarna förstod sina order, bugade sig för kejsaren och återgick till de riter, böner och sånger de avbrutit vid tumulten en liten stund tidigare. De som kommit för att visa sin respekt, lägga blommor och gåvor och ta farväl av den döde fortsatte att göra detta som tidigare. Precis som kejsaren beordrat rullade begravning på igen som om ingenting hänt. Kvinnorna som varit centrum av konflikten gicks förbi som om de aldrig sagt något. Kejsarens farbror drog sig undan till ett hörn – men kom dock inte längre än så. Vaktstyrkan som samlats ihop av Lee hade ställt sig som i en ring runt platsen och blockerade alla utgångar. Några av farbroderns vakter hade också anslutit sig till dessa och scenen blev snabbt mycket mindre hotfull. Det var såhär Lee och Hide officiellt jobbade som bäst. Hide behövde inte ge order åt Lee för att han skulle veta vad som förväntades av honom. De unga männen kompletterade varandra väl. Med Hide i fronten som ledare med sin karisma och Lee i bakgrunden som i tystnad fogade samman allt.
Båten till Mahadwen från Celeras hamn avgick tidigt i gryningen, precis då de första solstrålarna kunde skymtas i horisonten. Valet av var hon skulle fly hade inte varit det lättaste – för första gången. Då hon slagit sig fri från slaveriet hade Spillerhamn varit det självklara alternativet. Ett liv till havs, på en plats utan särskilt mycket regler och lagar var optimalt för en ung flicka som sökte frihet. Inte hade första tiden varit lätt, men då hon väl fått en plats ombord på piratskeppet hon tillbringade följande tre år hade livet börjat fungera. På riktigt för en gångs skull. Att gå tillbaka till Spillerhamn denna gång var dock helt uteslutet. Inte bara för att Salts gamla besättning aldrig skulle gå med på att släppa ombord henne igen med Zorah hack i häl, dessutom var det för lätt att spåra henne dit. Om den före detta piraten begav sig till en plats hon gärna pratade högt om var gång chansen uppstod så skulle vilken idiot till förföljare som helst hitta henne på nolltid. Nej, Spillerhamn var till Salts stora sorg uteslutet denna gång. Hon hade en liten stund funderat på att ta sig till Mar-Gharok där Gorja, en tidigare reskamrat till Salt, förmodligen befann sig. Gorja var en stark krigarork som blivit Salts närmaste vän under året efter att hon kickats från piratbesättningen. De två hade rest över hela Talanrien tillsammans och Gorja var den som lärt Salt majoritet av allt hon kunde inom stridskonst – och världsvana för den delen. Dock hade de två skiljts åt två år tidigare då Gorja begett sig tillbaka till sitt hemland för att styra upp och ta över ledarskapet bland orkklanerna. De hade sagt adjö till varandra som vänner och efter det hade Salt slagit sig ner i Celeras där hon blivit kvar fram tills nu. Att resa till Mar-Gharok var dock ingenting som Salt längtade särskilt mycket efter. Inte heller var hon säker på att Gorja skulle ställa upp på att skydda henne om Zorah lyckades komma ikapp. Salts gamla vän hade antagligen för mycket annat på händerna redan och kanske skulle det ställa till det rent politiskt för henne om andra orker fick reda på att hon var vän med en liten människokvinna. Nej, Mar-Gharok var också uteslutet.
Salt stod längst fram på fartyget hon beträtt och såg ut över havet hon snart skulle färdas över. Var hon skulle ta vägen efter att ha kommit fram till Mahadwen var hon inte helt säker på. Tillsvidare höll hon bara tummarna för att Zorah inte skulle lista ut vilken destination hon valt som sin första på resan.
Xensor var inte den som svarade den maskerade frågan. Ameria fnös där hon satt med snaran runt sin hals. Hon och hennes far var de enda två som inte grät eller gav ifrån sig tecken på smärta. Hade Erna överlevt sömngiftet kanske också hon skulle varit tyst, men det kunde inte sägas med säkerhet nu. Ameria höll sina kalla ögon fästa på kvinnan som stod vid hennes far.
“Det är Theo, eller hur?” sade hon bittert, “den jävla psykopaten ligger garanterat bakom det här. Efter Anaid så har han säkert spunnit på det här redan innan han flyttade-“
Doroku gick med avslappnade steg in på begravningen fast att hjärtat pumpade farligt snabbt i bröstet på honom. Stress, ilska, förakt och rent hat var vad som snurrade i honom. Men utåt syntes inget av detta. I ansiktet fanns skymten av ett leende, visserligen kallt och känslolöst, men dess närvaro var ändå nog för att för att dölja det vidriga av hans inre. Kejsarens farbror stannade upp då hans blick föll på de två kvinnorna på knä framför kistan. Då han såg det kejserliga sigillet på brorsdotterns klädnad gick inte längre masken av ett leende att dölja det blixtrande hatet som kom från hans ögon. Hade det funnits mer tid och om inte Hide varit i vägen, skulle han dragit ut på prinsessans död. Slängt henne i palatsets fängelsehålor och segdraget dödat henne på värsta tänkbara sätt. Så mycket huvudverk och överarbete hon orsakat honom genom åren fanns det få människor han avskydde mer. Men, trots den våldsamma stormen han gärna släppt ut över sitt äldsta brorsbarn så höll hann sig lugn. En harkling från hans strupe avbröt effektivt ceremonin och gav honom utrymme att snabbt och idiotsäkert göra slut på tjugo års migrän.
“Min djupaste beklagelser, för alla som kommit för att ta farväl denna dag-” ett artigt svammel om hur förtvivlad det gjorde honom att spilla blod på en begravning. Även om han inte egentligen kunde bry sig mindre, “-för hela rikets säkerhet och för den avlidnes respekt har därför hans majestät inte kunnat se någon annan utväg än att omedelbart avlägsna den stora förolämpningen av att ha dessa förbrytares närvaro under ceremonin.”
En viss tumult bröt ut bland begravningsgästerna då Dorokus styrka närmade sig prinsessan och hennes tjänarinna. Nog för att det skulle bli mycket prat om det hela ett tag framöver, men det var ett litet pris jämfört med hur mycket brorsdotterns avrättning var värt. Ett svagt, men denna gång äkta, leende smög sig fram över Dorokus ansikte då soldaterna drog sina klingor. Det var längesedan nu han känt en sådan belåtenhet.
“Mina djupaste beklagelser, men kejsarens order-”
“Vems order?”
Den goda känslan dog ut snabbare än en eldsflamma under vatten då han hörde brorsonens röst bakom sig. Hastigt vände han sig om och mötte Hides förvånansvärt stränga uppsyn. Sällan hade han sett brorsonen med en så kejserlig närvaro förut. Vakterna som närmat sig kvinnorna vid kistan hade stannat upp och lika så tycktes alla närvarande gäster. Hide, tillsammans med sin Sinlaivän och en egen vaktstyrka hade valt att närvara vid ceremonin även om brorsonen tidigare sagt att han inte skulle. Nu stod han där med farbrodern som en ertappad tjuv framför sig och ingen på platsen tycktes riktigt förstå vad som hände. Kejsaren och hans farbror hade aldrig förut offentligt visat några meningsskiljaktigheter. Om detta nu var vad det var.
Kejsaren höll sin blick stenhårt i farbroderns. Ännu hade han inte så mycket som lyft huvudet för att se vad tumulten på platsen egentligen handlade om.
Huvudet var groggit. Händer och fötter gjorde mycket ont. Hon satt hårt fast i en obekväm position halvt medvetslös, halvt vaken. Ett stönande lämnade hennes läppar innan hon helt fått upp ögonen. Den disiga synen framför henne fick det att vändas i hennes mage. Hon blinkade flera gånger för att få bort dimman, men ändå stannade scenen kvar. Hela hennes familj, alla som bodde på familjens herrgård var bundna på var sin stol. Hälsenorna skurna och handlederna tycktes brutna, hennes egna lika så. På golvet, inte långt ifrån där hon själv satt stod en person helt klädd i svart. Det tycktes vara en kvinna, men disigheten framför hennes ögon gjorde det svårt att avgöra.
“Vem-” rösten var svag och rosslig, hade hon blivit förgiftad?
“Vem är du..?” lyckades hon viska fram mot personen.
Mitt emot hade hennes mor börjat röra på sig hon också. Då hennes ögon öppnades mot dottern fastnade de först vid något runt hennes hals. Ameria svalde hårt då hon upptäckte repet mot hennes strupe. Hon bet hårt ihop då den dåsiga, men nu även vredsfulla, blicken vändes mot den okända kvinnan igen.
“Vad. Vill. Du?” morrade hon.
Salt gick fram och tillbaka på sitt rum i värdshuset. Hon hade packat alla sina ägodelar i en väska och fyllt en mindre med det allra viktigaste. Det hade gått 13 dagar nu om hon räknat rätt. Dagen därpå skulle Zorah stå utanför fönstret och kräva sin del av överenskommelsen. En överenskommelse som Salt inte tänkte hålla. Dock var hon mycket nervös över det hela. Att både bli av med hotet från familjen Hámadas och samtidigt få hämnd på dem allihopa skulle bli en stor lättnad i Salts liv, men hon var inte säker på om vägen dit varit den klokaste. Visst, ingen mer förföljelse från en mordisk, sadistisk adelsfamilj var välkommet, men att byta ut sina tidigare förföljare mot en mörk okänd och minst lika mordisk främling satt inte helt rätt det heller. Ärligt talat kanske det till och med var ett sämre alternativ. Trots allt hade det gått en lång tid sedan Hámadas senast gjort ett försök att mörda henne och inte heller hade de lyckats vid något av de tidigare tillfällena. Vad gällde mötena med Zorah å andra sidan, hade Salt lyckats undgå döden precis med nöd och näppe varje gång. Dessutom var det något… annat med henne som inte adelsfamiljen hade. En skarphet av något slag, en helt annan typ av motiv? Salt kunde inte sätta fingret på vad exakt som låg bakom det, men Zorah kändes ändå som ett farligare hot än någon medlem ur familjen Hámadas. För att inte nämna – Zorah var inte ute efter Salt. Zorah var ute efter Anaíd. För någonting som Salt inte hade den blekaste aning om. Det sista skrämde henne mer än något annat. Minnena från tiden innan slaveriet var alla mycket suddiga och stora bitar fattades här och där. Vad som kunde finnas bakom allt disiga skrämde den unga kvinnan. Det förflutna, det som låg längre bak i tiden än hon kunde riktigt greppa, ville hon helst av allt att det skulle stanna kvar där, långt, långt borta utanför hennes grepp. Hon ville aldrig behöva möta det och reda ut det. Att leva på som om det aldrig hänt, som om hon fötts in i fångenskap var något hon föredrog. Det okända med hennes bakgrund fick mer än gärna förbli okänt.
Salt skakade på huvudet och slog sig med båda händerna på kinden.
“Nej, nu får du ge dig Socker!” sade hon högt till sig själv, “Dags att gå, annars kommer du missa båten.”
Med dem orden plockade hon upp sina väskor från golvet, gick ut ur sitt värdshusrum och stängde dörren bakom sig för sista gången.
“Hideaki, det finns verkligen ingen anledning för dig att avbryta dina plikter som kejsare bara för en simpel tjänares skull.”
Farbrodern hade protesterat Hides vilja att närvara vid begravningen som ägde rum på palatset denna dag. Hide kunde inte förstå varför, det brukade aldrig vara något problem för honom att visa respekt för de tjänare som dött i sin tjänst. Inte för att begravningar som denna ägde rum särskilt ofta, men de gånger det hänt tidigare hade Hide i egenskap av kejsare närvarat i vart fall under en del av ceremonin. Det skulle nästan kännas märkligt att inte göra det, trots allt var tjänarna personer som ägnade sina liv åt att göra andras – Hides bland andra – lättare. Även om de inte var av särskild politisk status på något sätt ansåg Hide att det var rätt att tacka dem för sina tjänster. Mannen som skulle begravas denna dag var dessutom någon som tjänat kejsarfamiljen långt innan Hide var född, han var någon som lagt ner så gott som hela sitt liv för Nirais regerande familj, att inte visa tacksamhet på hans begravning var rent av respektlöst. Ansåg Hide i vart fall, men tydligen inte hans farbror.
“Jag närvarar alltid vid sådana här ceremonier, jag förstår inte varför jag inte skulle göra det denna gång.”
De två männen från den kejserliga familjen gick bredvid varandra genom en av palatsets många korridorer. Hide var för en gångs skull högtidligt, kejserligt klädd med sina majestätiska tyger och utsmyckningar. Hans långa hår var till större delen utsläppt och välkammat, ärmarna på klädnaden långa och guldet och juvelerna han bar glittrande och välputsade. Att vara formellt klädd gjorde också på något vis att hans hållning och sätt att föra sig även blev formellt. Det var som om han inte bara tagit på sig kejserliga kläder, utan även den kejserliga titeln. Det var för Hide lika märkligt varje gång, och kanske just därför han så ofta som möjligt klädde sig mer enkelt.
“Självklart Hideaki, men ni har mycket annat att göra idag. Tycker du inte att det räcker med att jag närvarar?”
Hide suckade. Varför var farbrodern så envis just idag? Han stannade upp och lika så gjorde Doroku.
“Nåväl, men jag litar på att du framför mina djupaste beklagelser till mannens familj. Och även min tacksamhet för alla år han tjänstgjort för den kejserliga familjen.”
Farbrodern bugade sig lätt.
“Självklart, brorson.”
Efter att de två skiljts åt och Doroku gått för att närvara vid begravningen som just borde börjat begav sig Hide till ett av palatsets mindre studierum. Precis som väntat fann han sin bästavän där, djupt försjunken i en skriftrulle.
“Lee.”
Sinlaien ryckte lätt till vid ljudet av sitt namn.
“Ers maje-” Lee harklade sig efter att han av ren reflex varit påväg att kalla Hide för majestät vid synen av honom i kejserlig klädnad. Titeln var något han viste att Hide avskydde när det kom från vänner och familj.
“Hide-” Lee fumlade lite med orden, “Vad gör du här? Hade du inte mycket att göra idag?”
“Det har jag.” svarade Hide, “men jag skulle vilja att du samlar ihop några livvakter åt mig och följer med mig på en begravning.”
Lee rynkade pannan.
“Har inte din farbror redan ordnat med vakter till dig?”
“Det trodde jag att han hade gjort, men av någon anledning vill han plötsligt inte att jag närvarar vi just denna ceremonin och han kan inte ge mig någon riktig förklaring på varför.”
Lee höjde på ögonbrynen.
“Så, vi har bråttom, ceremonin har antagligen redan startat och jag vill hinna visa min respekt och lista ut vad det är som försiggår med min farbror.”
Lee rullade hastigt ihop rullen han studerat några minuter tidigare och var på fötterna kvickt därefter. Också han var formellt klädd idag – vilket dock inte var särskilt ovanligt i hans fall.
“Ge mig fem minuter.” sade han och försvann därefter ut ur rummet.
När Zorah till Salts förvåning faktiskt svarade på frågan hon ställt snurrade den yngre kvinnan runt och gick baklänges medan hon lyssnade. Det Zorah sa fick henne att le, sedan skratta lätt. Ett mer ärligt skratt än tidigare dessutom.
“Nämen Zorah, vet du inte att man alltid är den samma?” frågade hon med ett brett leende utan att sluta gå, “du kan aldrig bli något du inte redan har i dig. Jag föddes inte som Salt men Salt fanns alltid i mig, liksom du kanske inte föddes som Zorah men Zorah låg där och väntade på att komma fram. Och du kanske tror att den du var har dött, men vem det än är så ligger hon ändå i bakgrunden och väntar på den rätta stunden att komma fram. Undermedvetet förstås.”
Hon gjorde tummen upp åt det den andra kvinnan sagt om att hålla sin del av överenskommelsen.
“Perfekt, perfekt!” ropade hon och log igen, “jag ska hålla utkik!”
Hon snurrade runt och tog ett par steg framåt men kom på något mer att säga och snurrade därför runt igen.
“Och dessutom! Om den man var inte finns mer så är Anaíd också död fast att hon lever!” Salt skrattade, “förvänta dig inte att hon är som du förväntar dig!”
Salt stod still utan att titta på Zorah. Hennes ögon gled över vattnet de just kommit upp ur och hon önskade att hon kunnat hoppa i det igen. Dock var det skrikande behovet borta nu och kvar var bara en stark vilja igen. En som hon annars alltid hade. Men tyvärr bar hon en människas kropp, och människors plats var på land. Så några fler dopp fick helt enkelt vänta till en annan gång.
“Vad är du?”
Zorahs fråga tycktes dra ur Salt hennes dåsiga tillstånd, hon lade huvudet på sned och vände sig mot Zorah med höjda ögonbryn.
“Vem? Vadå, jag?”
Hon skrattade lätt.
“Jag är Salt har jag ju sagt! Eller Socker. Kan aldrig bestämma mig för ett av dem så jag använder båda.”
Hon log brett mot den andra kvinnan.
“Vad är du för något själv?” frågade hon och lade huvudet på sned fast åt andra hållet denna gången, “och jag tycker det blev lite kallt nu så jag tror jag ska ta och gå tillbaka till värdshuset!”
Med dem orden gjorde den mörkhyade kvinnan en 180 graders sväng och började gå mot värdshuset hon bodde på. Hennes steg var många gånger muntrare och piggare nu än vad de varit tidigare, alla tankar på samtalet hon haft med Zorah i baren var som borta. Efter en liten bit började hon till och med tralla på en annan av sina små sjörövarvisor hon brukat sjunga under sin tid som pirat.