Thea stannade där hon stod, hon ville inte få eld sprutat på sig, även om hon inte var speciellt rädd för elden. Det hon var mer rädd för var att skrämma flickan. Hon stod tyst en stund innan hon satte sig i närheten av deras gömställe inte så långt bort att de behövde skrika om de ville prata men heller inte så nära att de borde känna sig hotade.
“Mitt namn är Thea, jag är egentligen bara på genomresa genom staden.” hon tystnade en stund innan hon skramlade lite med penningpungen hon höll i handen “Jag tror du tappade din penningpung när du krockade med mig innan, jag tänkte ge tillbaka den” hon log där hon satt, hennes röst var vänlig, mjuk och mild. Hon ville fråga om bandet hon kände men tänkte att hon kunde vänta lite innan hon gjorde det, helst tills flickan kom fram frivilligt.
Hon tänkte tillbaka på när hon var barn, hur rädd hon hade varit för andra som inte var som henne, mest var det gestalter som återskapade sig i minnena, folk utan ansikten, bara den hotfulla känslan av att vara annorlunda och bli stirrad på.
Thea sprang, eller snarare halvjoggade förbi byggnader, in och igenom gränder för att jaga efter känslan eller ja, flickan. Hon kunde inte förmå sig att låta henne komma undan, vad var det som gjorde att hon kände som hon gjorde. Plötsligt stannade hon upp, hon såg gränder flasha förbi ögonen. folk som satt ihop kurade längs väggar som försvann lika snabbt som de dykt upp, ett ägg; vad var det här. Hon skakade på huvudet för att få bort det.
Efter ett tag verkade hon tappa spåret av flickan, eller ja åt vilket håll hon skulle gå. Däremot hade hon ännu känslan, men oavsett hur hon vände och vred på det kunde hon inte längre hitta en väg att gå där känslan inte blev svagare. Funderandes vände hon blicken uppåt, kanske var svaret simplare än hon tänkt sig. I en bakgränd hittade hon lådor stora nog att ta sig upp på taken och blickade ut över havet av tak. “wow” mumlade hon. Den bitande farcinationen återkom och gav henne ett slags lugn, hur kunde människorna tillåtas bygga så många olika strukturer på ett sånt caosaktigt sätt. Det var vackert på något vis.
Hon log och började gå över taken. Kanske skulle flickan uppfatta att hon var påväg mot hennes gömställe. “Flicka? Kom fram, jag är inte farlig. Du tappade din penningpung” Hon trodde i alla fall det var hennes. Det kunde lika gärna vara någon annans hon hittade i just den stunden flickan tagit till flykten, men hon utgick att det va hennes. Hon rörde sig mot de två sneddade husväggarna.
Det var en märklig känsla, som om hon kunde känna närvaron mellan en nej flera personer på ett sätt hon inte var bekant med. Hon försökte att minnas om hon tidigare haft känslan i kroppen men kunde inte återkoppla något. Visserligen var hennes minnen ganska vaga om hennes bakgrund efter en stormig natt ombord på en båt; permanent minnesförlust som läkaren hade sagt. Men hon visste inte om det stämde, hon såg ju alla minnen men de var bara suddiga, ansikten, instrument, fester, båtresor hade som en slöja av dimma över sig. Men känslorna kopplade till minnena var desto starkare.
Thea ryckte till lite och tittade ner mot den lilla som gått in i henne och med förvånad blick började sträcka ut handen mot henne.
“men oj, hur…” längre hann hon inte innan den lilla tog till flykten och då slog det henne, ju längre flickan sprang ju mer försvann känslan. Det var flickan! Som om hon blivit stucket av ett bi ryckte hon till och satte fart efter flickan. “vänta!” snabbt kastade hon en blick på marken där flickan varit så barnet inte tappat något i farten.
Hon var snabb, men inte fullt så van att springa mellan ett myller av folk i olika storlekar vilket gjorde henne lite långsammare än vanligt, men det gjorde inte supermycket, så länge hon kände närvaron var hon på väg åt rätt håll. Blicken svepte över folkmassan, sökte efter henne och följde den märkliga känslan.
Thea gick längs gatan och drog ett djupt andetag, andades in alla dofter hon kunde känna. Någon som bakat bröd och lagt på fönsterbrädet för att svala av. Lukter av blommor, några djur och någon med någon parfym som luktade gott. Hon älskade att röra sig bland människorna, de hade alltid så mycket för sig och lagade så god mat. Farsinationen över människorna var mer än hon kunde beskriva, hur så många saker kunde driva dem framåt. Girighet, lust, hunger, glädje eller ren överlevnadsinstinkt.
Hon påminde lite av en pirat där hon gick, ett par högre kängor med elegant snörning, ljusbruna byxor med tre olika bälten i midjan. Där fanns det någon penningpung, ett svärd och lite andra påsar med okänt innehåll. På överkroppen hade hon en vit luftig skjorta med snörade underarmar och en korsett. Hennes hår var blont och långt med någon fjäder och pärla som prydde och så givetvis hade hon hennes underbara hatt på sig. Under den kunde man skymta en tygbit i något mönster och läckra färger. För henne skulle egentligen bara tygbiten skymma hornen som prydde hennes huvud.
Folk började alltid bete sig märkligt när de såg dem, dessutom hade hon svårt att läsa människorna och syftet bakom deras närmanden vilket gjorde det svårt att veta vad de tyckte om dem.
En vindpust kom förbi och svepte med sig en doft hon inte tidigare känt, det luktade ungt, som en bebis, hon stannade på gatan och höjde de gyllene ögonen, försökte lokalisera vart doften kom ifrån. Thea upplevde att det var en doft hon kände igen men inte kunde placera. Men vad var det ? och framför allt vad utgjorde den?
“Jaha, regler då förstår jag” hon nickade instämmande. “vi har också regler hos oss, kanske inte så många och svåra att berätta om på människors sätt men de finns jag lovar!” hon nickade nästan så febrilt att hela hon såg ut att vibrera där hon stod. Sen slutade hon nicka och såg fundersam ut igen… “Vad för tillfällen är det dåligt att skratta i? och som kvinna ska man väll skratta? Mamma sa alltid att kvinnor som skrattar och är glada är attraktiva.” Hon log stolt och sträckte på sig, om hon var stolt över att hon berättade om sin mamma eller att hon var en kvinna som kunde skratta var dock oklart.
Hon log. “nej då, vi får helt enkelt bygga lite större! eller krympa dig lite” hon skrattade ett hjärtligt ärligt skratt som kom ända nerifrån magen eller tårna, beroende på vart den där skrattmuskeln satt, det var mer än hon visste.
Hon ställde ner sin egna skål och log mot honom och tog emot hans och fyllde på det sista av grytan i hans skål. Det räckte till en stor portion till honom. “Här” hon log och räckte över maten skålen igen mot honom och log. Glad att han åt med god aptit.
“Jag är påväg dit benen bär mig” hon skrattade lite lätt “Nej men jag letar efter ett ställe att köpa, gärna nära en korsning på en väg eller längsmed en väg.” Hon verkar drömma sig bort när hon pratar och kikar in i elden. “Mitt dröm är att kunna öppna ett värdshus, att ge alla raser ett safeheaven att besöka längsmed vägen för att vila, sova, äta och umgås lite.” Hon log och rodnade igen “att kunna erbjuda trygghet och vila oavsett vem du är eller vart du kommer ifrån innan de ger sig av vidare på sin vandring.”
Hon tittade på honom “det kanske är löjligt men jag önskar att det skulle finnas ett ställe där alla är välkomna, även de som inte har något.” Ett blygt leende spred sig på hennes läppar.
“Har du något mål med vart du ska?” hon tittade på honom “givetvis behöver du inte känna dig tvingad att svara, jag respekterar om du inte vill berätta.”
Hon hummande lätt. “mjuka och smakar inte eld” upprepade hon och verkade fundera. “det enda sättet jag kan tänka mig då är om man lägger potatisen i en gryta med vatten och sen kokar dem.” hon ryckte lite på axlarna. Det lät onekligen som kokt potatis men hon kunde ju inte veta säkert.
Hon åt i lugn och ro och studerade honom, han åt som om han inte ätit på år och dag, det kanske han inte hade hypotetiskt sett, hon log mot honom och blev varm inombords när han kastade i sig maten. Hennes mål med maten hade lyckats, båda kunde äta sig mätta och dessutom uppskattades maten. När hon såg honom le spred sig en rodnad över hennes kinder och hon tittade in i elden igen.
“Vad bra!” kvittrade hon mot elden. plötsligt en aning blyg. Hennes blick vändes mot honom igen “det finns mer om du vill ha” Hon log och tog ytterligare en sked och sneglade ner mot hennes halvfyllda skål, han behövde definitivt mer mat när han åt så snabbt.
Hon tittade på honom och nickade “det finns många olika sätt att tilllaga dem på. man kan grilla dem på små metallspett, koka dem i vatten, vilket är det vanligaste men även lägga ner dem att koka i grytor.” hon log, “vilket sätt är det du gillar dem så kanske jag kan berätta hur man gör?” Visat honom skulle hon kunna gjort, men hon gissade att detta skulle vara den enda gång hon skulle se honom, det brukade vara så med vandrare, hon såg dem, åt mat med dem, delade historier innan de delade vägar. Hon förväntade sig aldrig att se dem igen eftersom världen verkade vara väldigt stor och därför tog vara på stunden de delade.
Hon tog en av skedarna och stack ner i grytan och provsmakade och nickade gillande. “Maten är klar” kvittrade hon. Hon la ifrån sig skeden och tog upp en rena skeden och en av skålarna, fyllde den och gick bort till honom. “Här” hon log varmt och innerligt. Mat skulle bli gott, nu var hon riktigt hungrig, och hoppades att han, skulle tycka maten smakade bra precis som hon gjorde när hon provsmakat den. Sen fyllde hon sin skål och satte sig ner och tog den andra skeden och började äta.
Hon röde om i den puttrande grytan och en ljuv doft av mat spred sig i gläntan. Glad över att han vågade prata med henne även om han verkade blygsam. Hon förvånades ännu över att han lät så ovan på rösten. Egentligen förvånades hon av hela honom, han såg bra ut, kläderna såg malanpassade ut på honom, hon kunde inte sätta fingret på vilken detalj som gjorde att de såg ut så men de var lixom bara malanassade. Hornen tyckte hon var sexiga, kanske för hon aldrig hade mött någon med horn förut, hon hade hört att det fanns varelser med horn och läst om olika i böcker.
Hon började ta fram två enkla träskålar och två skedar. ”Min mor tyckte det var viktigt att jag kunde laga mat och för att jag är uppväxt med åtta bröder så den enda hon kunde lära de mer kvinnliga sederna till var mig. Hon försökte försvara det med att jag skulle framstå som en ärbar kvinna om jag kunde laga mat, sy, städa och sånna där praktiska saker. Mina bröder och far däremot tyckte att jag skulle vara ärbar om jag kunde slåss.” Hon ryckte lita på axlarna, sa kanske mer än hon tänkt och hoppades att han inte skulle bry sig om. ”Min favoriträtt är nog grillade rovor med stekt älghjärta marinerad i vitlök, salt och lite olja” hon log, det lät kanske väldigt lyxigt men för hennes familj under uppväxten hade det funnits gott om älg att jaga. ”Maten är snart klar” säger hon nöjt mot grytan och lägger på en till vedbit
Nefirim hade noterat att det var ganska många ute just ikväll och beundrade människans mod att våga sig ut hit. Även om hon ogillade människor kunde hon inte påstå att hon ville ha dem döda. De hade sköra hjärtan och var roliga att leka med. För ovanlighetens skull ville hon byta mål för sina uppsåt. Egnetligen ville hon slåss med alven, vilket hon egentligen fortfarande ville. Hon skakade lätt på huvudet, att lära sig hålla sig ifrån frestelse och behålla sitt mål var något hon var tvungen att lära sig.
Hon styrde stegen snabbare för att komma ikapp alvynglingen, kanske kunde hon lura honom att genskjuta människan för att fånga in henne sen ge sig på honom. Två flugor en smäll… eller?
Alven med horn sneglade hon mot, kanske skulle det var förmånga som blandade sig i om hon började slåss med alvynglingen. Detta gjorde henne osäker och hoppades att det inte märktes.
Ka´rin reagerade på att hon satte handen för munnen och vred huvudet lite på sne, denna människa var märklig, ena stunden glad och bekymmersfri och andra verkar hon hejda sig själv… varför? Hon ville fråga men hejdade sig när hon hörde det andra hon sa om att sticka ut på fel sätt. “vad är normer för något?” sa hon snabbt och sen fortsatte “är det därför du inte vill tillåta sig själv att skratta? Jag tycker man ska skratta högt och ljudligt. då blir alla i din närhet också skrattglada… eller det är i alla fall vad jag hört bland oss. ni människor kanske inte brukar skratta för mycket?”
Hon iakttog hennes långa hår “woa vilket fint hår du har!” hon satte händerna om kinderna och såg väldigt imponerad ut. Va långt det är! Hon hade bara sett en människa förut och han hade haft kort så hon hade antagit att alla människor hade kort hår.
“Rym hem till mig då? vi tar hand om dig” hon sken upp och föreställde sig vad roligt det skulle bli och hur mycket hon kunde lära sig om människorna! “Vi kan lära dig allt du behöver veta om svampar och bär och hur du värmer dig utan att skada naturen!” Karin blev exalterad igen. Hon vände blicken mot fröna och såg vilket hon tog. “Han vill ha mycket solljus och uppmärksamhet, Säg några ord till honom varje dag och känner du för det ventilera dina känslor till honom. Då kommer han växa sig stor och vacker” Hon pratade som om fröt var en individ och att fröt var en han och verkligen personifierade honom.
Hon la i de sista bitarna harkött i grytan innan hon tog fram något vitt pulver och strödde i den, salt. En lyxig råvara hon hade lyckats byta till sig under resans gång. “Jag älskar att laga mat, man kan experimentera så mycket med enkla råvaror, bara lite kött och svamp gör en bra grund i en gryta, beroende på vad man har behöver man inte ens några kryddor i.” Hon tittade ner i koksäcken och tog fram en slev ur ryggsäcken och rörde runt. Hon hade det mesta i ryggsäcken som var matrelaterat, och dessutom en extra skål till maten. Man kunde ju alltid stöta på matsällskap, precis som i kväll. Det hade hennes mamma lärt henne, hemma dukade de alltid åt en extra även om de inte förväntade sig att få besök.
“Dessutom har jag märkt att man kan göra andra så glada med hjälp av en enkel måltid. En familj som har svårt att komma på fötter kan få en helt ny start med hjälp av lite mat. Vandrare som vandrat hela dagen och äntligen får sätta sig ner med en måltid som värmer upp hela deras kropp. Alla behöver ju äta, så varför inte dela med sig och äta tillsammans, man får så mycket av att ge mat till andra.”
Jorun tittade upp på honom igen. “en del personer berättar vad se sett på sina resor, att de är påväg hem och inte sett deras fru och barn på ett år och är fyllda av längtan. Andra sitter bara tyst och njuter av måltiden. oavsett vad blir jag glad och varm i hjärtat när jag kan erbjuda någon den varma känslan av varm mat, en pratstund och en mätt mage”
Hennes blick gick ner till elden igen och hon la på en ny vedklamp, hon misstänkte att han tyckte hon var löjlig som gjorde som babblade på så, men för henne betydde en varm måltid till någon jättemycket.
Hon pälsade av ena haren och kikade sen i grytan, för att ta fram ytterligare en påse med vad som såg ut som löv av olika sorter och storlekar. Jorun hade alltid älskat att laga mat, och stjärnor och log under alla moment hon gjorde. “Förresten jag har inte presenterat mig, så oartigt av mig. Mitt namn är Jorun Ingridsson, jag är på genomresa för att se mig omkring i världen.” hon log mot honom och förväntade sig inte att han skulle presentera sig heller eftersom han inte verkade gilla hennes närvaro fullt ut än.
hon började sstycka av köttet och dela det i fins grytbitar innan hon la dem i grytan och började med nästa hare. “Grillad hare är också jättegott.” hungern morrade i hennes mage igen och bättre blev det inte när svampen och kryddorna börjat koka ihop i koksäcken. “Vill du göra något särskilt av pälsen? Jag har lite nålar och tråd och sånt du kan få om du vill tills jag kan göra nytt. Ben är utmärkt att göra verktyg av.” hon log och såg upp mot honom.
Ka´rin skrattade lite lätt av hennes reaktion. “Jag känner samma sak som dig, att ni är sällsynta.” Det var inte alls länge sen hon faktiskt fick reda på att människorna fanns. Det var just den där mannen som hade fått henne intresserad av vad som fanns där ute, egentligen mest för att hon ville se om alla människor var som han; obrydd om naturen. “Det här är första gången jag tar mig in till stan och möter en av er sort. Först trodde jag att ni skulle ha huggtänder och även ni svansar så som vi. Men ni verkar snälla och ofarliga. men det kanske beror på vem man träffar förståss.
Hon gjorde som hon alltid gör, pladdrade på, hon kunde lixom inte hjälpa det orden bara flög ur hennes mun, hon var så uppspelt över att så vara i människorvärlden. “Du ska inte se vad blomman säger du ska höra den. De viskar försår du, de har inte en sån hög röst när de pratar och blir ofta överröstad av träden eller vinden.” hon tittade på henne en stund. “Men kan du inte rymma då? eller ha en klädhög i skogen som du gömmer och byter till när du kommer dit?” hon log, ivrigt.
Sen såg hon ut att få en ide och hennes händer började gräva under sin mantel och tog fram en liten pung och hällde ut lite frön i handen på sig. “Skulle någon av er vilja bo hos Nimah?” Det hon egentligen bara stod och gjorde var att titta på fröerna innan hon höll fram handen mot henne “Välj det frö du upplever talar till dig. Den kommer växa och frodas hos dig”
Eftersom han varit tveksam mot henne från start hade hon inte nämnvärt tänkt på att han var lite seg att följa efter, han fick ta sin tid. Bättre det än att han blev skrämd eller gjorde något han var obekväm med.
Hon blev glad när han tog emot både mynten och brödet, det var ju trots allt så de hade gjort upp och annars hade hon inte kunnat laga maten med gott samvete. Kniven lämnade hon vid elden innan hon hämtade veden som hon plockade från marken, vilket var ganska lätt att hitta, hon hittade även en och annan svamp att kunna ha i grytan och log belåtet. Det skulle bli en bra måltid.
Efter en stund när hon kom tillbaka hade hon famnen full av ved och händerna fulla av svamp, någon form av brunaktig svamp med en ihålighet i mitten av hatten och en gulaktig stam som även den verkade ihålig. Hon med lite mäckel la ner veden utan att skada svampen som hon sen la vid hararna innan hon började stapla veden på glöden och böjde sig fram för att försiktigt men bestämt blåsa lite på den så glöden fick fäste i veden. Hon rörde sig försiktigt mot honom för att dricka lite av vattnet ur vattendonet för att sen rikta uppmärksamheten till svampen och hararna.
“Vilken underbar sjärnhimmel det är ikväll, har du tänkt på det? Sjärnorna syntes jätteväl innifrån skogen där det är lite mörkare.” Hon log varmt mot honom igen medans hon tittade upp från rensningen av svampen innan hon la ner dem i grytan. “Brukar du laga mat? Vet du hur man tar reda på en haren?” Hon ångrade sig i samma stund som hon sagt frågan, han bör givetvis veta hur man pälsar av en kanin och gör iordning den eftersom han själv fångat dem… Kniven tog hon åter från sin plats bredvid elden och började pälsa av haren.
Det hade inte varit hennes mening att skrämmas, även om hon märkte att varelsen hon gissade var människa hade blivit en gnutta skrämd av hennes närvaro. Ka´rin brukade alltid röra sig tyst, dels för att hon oftast inte var tung nog att göra ljud mot plankor och liknande men också för att världen var mycket roligare att iaktta än att faktiskt ineragera med, förutom ibland när hon inte kunde hejda sin nyfikenhet.
“okej? och vad är du för något då? En människa? jag träffa en gång en sån!” hon sken upp som om hon såg ett roligt minne framför sig… sen blev hon en aning dämpad och såg förtvivlad ut “men han respeterade inte naturen….” Hennes axlar skakades lite som om hon försökte skaka av sig en olustig känsla eller minne. De gröna ögonen höjdes åter och tittade på Niamh. Hon förstod fortfarande inte varför de kastade pengar i vattnet men det gjorde åh andra sidan inte varelsen heller så hon var nöjd med det svaret.
“men det är ju enkelt att ta hand om blommor, jag menar de berättar ju vad de behöver, om de vill planteras om, är törstiga eller hungriga eller om de vill ha mer sol. Av allt som finns är egentligen blommor det enklaste, sen finns det visserligen en massa olika blommor som är mer eller mindre tystlåtna av sig men alla kommunicerar. Åter igen pratade hon fort; väldigt fort och ivrigt.
“Jag? jag är ett skogstroll” sa hon stolt och sträckte på sig medans hon tog Niamh´s hand och skakade den frenetiskt upp och ner.”Ka´rin”
I sitt hemland hade hennes mamma alltid sagt att i framtiden när hon letar man är det viktigt att kunna laga mat för att försöjra familjen. Hon lärde henne att i hårda tider med hårda vintrar behöver man kunna laga mat på en spik. Den egenskapen var hon glad över.
Hela hon sken upp när han räckte hararna mot henne och hon drog lätt efter andan. Men respektfullt avstånd tog hon hararna noga med att inte röra honom eftersom han inte verkade gilla kontakten. “Tack” hon vände sig och slänge upp ryggsäcken på motsatt axel som hon hade hararna i och verkade spana lite efter en lämplig eldplats.
“Det verkar finnas en liten glänta där, vi kan göra upp eld där.” hon började röra sig ditåt med grasiösa steg förbi de kvistar och stenar som låg ivägen. Ryggsäcken åkte av igen i gläntan och hon tog fram en liten tygbit för att lägga hararna på, sen kikade hon runt efter lite ved och rafsade ihop lite tändved som hon skulle börja göra eld med. Näver tog hon fram ur väskan och sneglade på honom medans hon försiktigt tog fram sin kniv eftersom han verkade lite avvaktande mot henne. Sen tog hon fram sitt elddon och började göra eld med lite flis, näver och ris.
När glöden var igång tog hon fram en koksäck och vattendon som hon hällde över lite av vattnet i koksäcken och med hjälp av tre metallpinnar stötte upp över elden. Hon tog sen ut de mynt hon hade i sin penningpung och brödbiten som fortfarande var färsk och mjuk i hennes händer. “Jag tänkte hämta lite mer ved innan jag gör i ordning hararna. Du kan sitta och vila om du vill, här har du det vi kom överens om.” hon log varmt mot honom och höll fram sakerna, men hon höll även fram vattendonet “Är du törstig är det bara att ta”
Ka´rin som stod och tittade upp hörde stegen komma. En man kom gående mot fontänen försiktigt kikade hon fram bakom kanten på fontänen och iakttog honom. Människor var i besynnerligt märkliga varelser som kastade mynt i vattnet. Hon sneglade ner i vattnet sen åter upp på mannen.
“Varför har du inte kontroll?” frågade hon nyfiket och försiktigt gick fram till mannen och ställde sig bredvid. “En kanske nyfiken fråga, men varför kastar ni mynt i en fontän? Är inte det lite onödigt att göra? behöver inte ni pengarna egentligen till något annat? Missförstå mig rätt men ni har inte jättefina hus här och nästan inga blommor, ni skulle kunna göra jättemycket med bara lite blommor.” Hon pratade snabbt i en ljus röst. Att hon inte var mänsligt var ganska tydligt, Lite mossa kunde ses växa på hennes hals där manteln hade lagt sig fel och blottade lite av den.
Hon noterade hur han drog till sig armen, hans spända hållning, undrade varför reaktionen var så skarp? Berodde det på hans historia? En historia hon gärna ville veta om han var villig att berätta. Armen sjönk ner och räckte sig mot en av hennes pungar runt midjan. Hade hon kunnat backa för att visa respekten till att han ville hålla avståndet skulle hon men stenen var dessvärre ivägen “Jo.. jag undrade om jag skulle kunna få köpa en av dina harar?”
Jorun började överväga att det hade varit en dålig idé att fråga honom med tanke på blicken han gav henne, men hon var hungrig. Även om det lilla bröd hon hade kvar smakade bra och ännu var färskt skulle det inte på långa vägar mätta på samma sätt som en hare. “Jag kan betala i mynt, inte för jag har så många men jag kan ge dig dem och det sista av mitt bröd” Rösten var mild och vänlig, även om den smått darrade till.
Åter igen studerade hon honom, hans sätt att tala lät märkligt; ovant. Att erbjuda honom att även han äta av grytan skulle hon göra, oavsett om han ville ha även det som betalning eller inte, men hon avvaktade tills hon visste om hon överhuvudtaget skulle få köpa en hare eller inte. Blicken letade sig ner i marken lite innan hon bestämde sig för att vara järv. Hon högg ögonen i hans, “och vill du så gör jag en gryta på den så du också får mat.” Sen log hon, vamt, härligt och innerligt.
Hon uppmärksammade att mannen inte var speciellt road att se henne, vilket hon i och för sig kunde förstå när hon såg ut som en bandit ute på vilovägar. Tanken att det fanns fler av honom slog henne inte, den risken brukade hon aldrig tänka på när hon mötte nytt folk. Hon kände magen kurra och sneglade åter på hararna han bar på. Kanske kunde hon byta till sig lite.
“Em… ursäkta mig” sa hon försiktigt med ett milt leende på läpparna medan hon försökte nå hans arm för att påkalla hans uppmärksamhet och stoppa hans steg. “Jo… jag undrar om jag…” hon hejda sig som om hon funderade eller inte längre vågade tala.