“Du vet att normalt säger seden vi delar allt efter vi samlat ihop bytet eller hur? “ Han håller i halsbandet när hennes hand sluter sig om det och han ställer sig upp. Något längre än henne än men skulle det förbli så? Han möter hennes blick och lägger huvudet på sne medan han ler samt släpper halsbandet.

“Inte så jobbig? Säg det till Biorn al…[Read more]

Instämmande nickade hon till hans ord om hedern. Det var dåraktigt, helt enkelt. Så dumt att hon inte ens bemödade sig att se på dem. Lite irriterat sträckte hon sig efter smycket – trots allt hade hon funnit det och det var hennes. Inte hans.

“Jag är inte så ung! Eller jobbig för den delen!” utbrast hon och såg på honom, med en liten road blick.

Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.

“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem v…[Read more]

“Heder… Deras heder säger de drar skam över sin släkt om de inte gör det. Men det är bara för krigarna, du ser ingen vanlig arbetare göra det eller hur? Dynga och förbannad idioti är vad det är om du frågar mig.” Han spottar på marken vid sina sista ord och då Biorn hjälpt den siste niraianska krigare till livet efter.

Kvickt fångar han up…[Read more]

Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

“Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på h…[Read more]

Ejvald hade noterat hennes hands rörelse mot fickan, en rörelse man oftast gjorde för att se om något låg kvar. Hur många ynglingar hade han haft med på räder nu? Han suckade lite lätt åt hennes ord men låter sina blå ögon möta hennes under en stund. Försöker läsa av hennes sinnesstämning just nu. Men sen sveper han med handen mot de få krigare…[Read more]

Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

“Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ög…[Read more]

Det röda skenet från elden som spred sig bland husen blandades med den stigande solens sken. De hade anlänt alldeles innan gryningen i tre långskepp, vart och ett med plats för 40 roddare plus ytterligare ungefär 20 man. Allt som allt hade Ejvald haft med sig 200 man när de landsteg. Utan lyktor eller rop hade de tre skeppen glidit tyst genom…[Read more]

Fëani är tacksam för svaret hon får och andas ut lite. På något sätt hade hon börjat förlita sig på monsterjägaren och det kändes tryggt att ha honom vaktandes sin rygg” Tack Arand ” Säger hon uppriktigt tacksam” Ja det är riskabelt, det var därför jag bad dig följa med. ” Hon ler lite mot honom, nappar åt sig lite korv från fatet framför sig. ”…[Read more]

“Åh, du vet hur de är. Oskiljaktiga sedan de drog sitt första andetag.” sa hon och skakade lite nätt på huvudet åt tvillingarna. Det hade varit en glad överraskning att få två söner, istället för en. Men samtidigt var det nästan läskigt på samma sätt. Fullt upp hade hon haft det i alla fall. Även om de inte var lika aktiva och högljudda som Ma…[Read more]

Hans ord fick hennes egna isblåa att bli mer allvarliga och hon korsade sina armar bestämt för att skaka på huvudet åt det hans ord. Förstås såg hon och hörde allvaret i hans röst. Men hon hade redan bestämt sig.

“Det är ingenting att diskutera, Eirik. Jag är värdefull nog att de kanske håller mig vid liv. Jag är inte säker på att de skulle gör…[Read more]

Ja de hade varit oskiljaktliga. Var fortfarande och det fanns inte en sekund som han inte saknade sin bror när de var skilda. Nu gick det bättre än förut dock för båda hade nog med åldern lärt sig att hantera det. När hon sedan avslöjar sin plan blir hans redan skarpa gula ögon än mer skarpa och han vänder dem direkt till henne och ser henne ra…[Read more]

Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig en suck, för egentligen hade hon hoppats på att han inte skulle berätta för sin tvillingbror. Fast å andra sidan var hon medveten om att de var oskiljaktiga som de hade varit enda sedan de var små.

Hon nickade lite lätt och såg på honom med ett varmt leende och såg hur vattnet rann ner för hans kläder och vi…[Read more]

Tårarna som hotade att tränga fram hålls tillbaka, hon hade hållit tillbaka så länge att det kändes som en evighet, vad gjorde en liten stund till? Hon nickar, ett svagt litet leende, knappt märkbart och det försvinner lika fort igen.

”Jag vet det. Men jag förlorade min kärlek, min bror och min mor… min syster, mitt hem och mitt land inom lopp…[Read more]

Sträcker långsamt ut ett av de långa smala benen medan han håller blicken fäst vid sin mor. Att hon inte märkt honom berodde inte på brist på skicklighet eller att hon blivit oförsiktig. Snarare på att Eirik förfinat sina egna färdigheter i att hålla sig dold. Han reser sig långsamt upp och går med nästan ljudlösa steg mot henne, mot vattenbrynet…[Read more]

Förstås skulle hon ha tårar i ögonen. Det i sig var inte så märkligt kanske, men Ziyaté hade aldrig varit bra på att trösta. Det var den där svagheten som de mörkeralverna avskydde och försöke att förtränga. Lite obekvämt harklade hon sig, men klappade henne lite enkelt på ena axeln för att se på henne lite manande.

“Död och sorg, du har hunnit…[Read more]

Att hon inte hade lagt märke till sin son i mörkret oroade henne något. Hade hon blivit så oförsiktig? Eller snarare, mindre observant. Försiktig var väl inte ett ord som någon skulle använda för att beskriva henne. Fast att han hört hennes ord gjorde henne mer illa till mods Trots allt hade hon inte tänkt att han skulle höra hennes viskande.

D…[Read more]

Ayperos nickade över hennes insiktsfulla ord. De talade samma språk, trots allt.
‘Så låt oss ställa till med din stora fest, och rekrytera de vi kan då ingen längre kan neka ditt grepp om tronen.’ sa han som om det hela var en väldigt simpel sak.
‘Med våra gemensamma resurser kommer det inte vara svårt att hitta lilla Fëani, var hon än gömmer sig.…[Read more]

Orden som han sa, kändes inte riktigt som en försäkran. Fast trots allt, vad hade hon att förlora? Ingenting. Inte längre. Det fanns inte många andra sätt att vinna kriget nu. Inte vad hon kunde se och hon var trött på att vänta.

“Det här är inte en tjänst jag ber om, det här var en förfrågan.” sa hon, med nästan ett vasst leende innan hon v…[Read more]