Gork stornjöt på gräset brevid Galasha. Gork hade lättat på skorna och låta Gorks fötter svalka sig i vinden och i gräset. Gork och Galasha hade ju ändå gått en bra bit, så fötterna, även om Gork inte visade några externa bekymmer, hade Gorks fötter ändå gnagat fram sin vilja att få lite luft. Gork och Galasha låg där i gräset en bra stund. Gork slöt ögonen och lyssnade på vinden och fåglarna. Gräset genom vinden och diverse småkryp som ändå förde med sig ljud bland buskar och träd.
Jag tror vi behöver röra oss innan solen helt går ned. – Galashas röst, mild och lugn. Gork öppnade ögonen och satte sig också upp. Gräset hade minsann fått en form av både Gork och Galashas kroppsformer. Lite roande var det ändå. Vi fortsätter in i skogen och hoppas att vi kan höra vatten snart – Ja det lät faktiskt som en bra idé från Galasha. Gork reste sig upp lite halv klumpigt, harklade sig och tog sin packning på ryggen. Gork sneglade på Galasha för att se om Galasha inte ville att Gork skulle ta något av hennes packning, men hon såg ut att klara sig en bit till.
Gork tog kosan mot skogsbrynet och hittade snart en stig som snirklade sig igenom skogen, säkert en väg uppvandrad utav skogens alla djur. Kanske skulle Gork och Galasha möta något enstaka djur längs med stigen. Stigar har ju ändå en fördel. Om djuren använder sig av samma rutt flera gånger, så mycket att det bildas stigar av all nedtrampad jord, så måste det ju betyda att stigen kan leda till något vattendrag. Djuren söker ju sig allt för ofta sig till vattendrag för att släcka sin törst. Och Gork och Galasha behövde ju hitta ett vattendrag, åtminstone så fort det bara går, innan det blir för mörkt för att vandra i skogen. Det börjar ju ändå snart börja skymna sig.
Träden var väl en blandning på både tallar med höga trädkronor, och granar med en massa barr och kottar och jobbiga kvistar som piskar en om vad och armar om man nu råkar behöva gå nära dem. Det fanns väl lite andra trädslager också. Gork var inte så jätte bra på att namntyda alla olika små trädsorter. Tallarna var ju långa och var bra virke. Granarna kunde man få fram såväl någon form av underlag och skydd om det nu riktigt kniper.
Stigen som nu ändå slingrar sig lite här och där. Djuren hade ju ändå inte valt den mest fågelvägs riktade spåret. Den slingrade sig upp och ner för små kullar, bland stenar, buskar och ris. Åtminstone var det någorlunda lätt att färdas längs med stigen, dock något smal. Gork kunde knappt gå med båda fötterna på stigen, det prasslade en del när buskar och ris, kvistar och annat stigbråte drogs längs med Gorks ben och fötter. Åtminstone lättare än att trava raka fågelvägen mot vad nu förhoppningsvis är en flod eller vattenkälla. Det såg ut att växa lite bär här och där. Blåa, röda, lila, turkosa, svarta, vita, ja en salig blandning. Det var inte många bär, men det var tillräckligt för att göra skogens golv lite mer än bara brunt och grönt. Kanske fanns det svampar här också. Svampar som är så gott. Gork nynnade på en skogsvandrar hymn, en hymn för skog och mark. Högt nog för Galasha att höra, men inte högt nog för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Å andra sidan, sång har tendens att spridas med vinden, så Gork behövde vara försiktig att inte bli allt för ivrig.
“..Gorak trak bludbash, skarag rauf, (Vi går genom striden, under berget)
Urgron krogor, kragothauf. (Krigarens styrka, våra hjärtan ljuder.)
Blutok ruvok, skogok beir, (Jordens blod, skogens omfamn,)
Vrothar vekar, skarag steir. (Segern kallar, berget stå högt.)
Skogok grol, skarag vrol, (Skogens sång, bergets rop,)
Gorak vandrar, krogor rul. (Vi vandrar här, krigare alla.)
Skarag blutok, skogok trier (Bergets blod, skogens träd,)
Orksprak krogor, vrothar neir (Orkkrigare, seger vi ser.)…”
Gork och Galasha hade nu gått längs med stigen en bra stund, än så länge var solen ändå över horisonten, det skulle vara någon timme eller två, innan det blir alldeles för mörkt, men något kyligare hade det allt blivit. Någonstans skulle ju denhär stigen ta vägen, tänkte Gork.
Gork såg hur Galasha gick mot en glänta vid vägens kant, slängde av sig sin packning och dök ner på gräsmattan på sin rygg och sträckte ut benen på gräset. Var vandringen, eller packningen för tung för Galasha? Gork skulle se till att Gork tog mer packning än Galasha. Ge mig bara lite tid så ska jag starta en eld. – Gork kunde kanske leta reda på mat, eller brasved under tiden, men ändå, ville Gork bara titta på Galasha, där hon låg i gräset. Bara en minut, kanske tre. Galasha var faktiskt en väldigt vacker ork. Även om Galasha var något kortare än vad Gork var van med att orker i hennes ålder var, men det brydde sig inte Gork om.
Gork tittade lite sig omkring, skulle platsen de valt vara nog? Vägen visade spår av hovar och fotspår här och där, så det var en aningen aktiv väg minsann. Nu visste Gork inte hur mycket folk som kunde röra sig nattetid längs med vägen, om de hade goda insikter, eller onda. Stråtrövar förband och annat kunde ju dra sig längs med vägen. Gork hade dock ett minne av att orkerna i Gar Oroth, de som egentligen styrde Mar Gharok. Eller hade mest att säga om saker. Dessa hade gjort det så, att de huvudvägar för handel och transport av råvaror, skulle vara beskyddat av Gar Oroth. Det gick så långt att en del vägstreckor patrullerades, såväl dag och natt. Även om stråtrövar förband alltid var en risk, skulle de huvudvägar som slingrade sig mellan de större städerna och gränsområdena, vara beskyddat. Dock, det var alltid en risk att slå sig ner såhär nära vägen ändå.
Tror du detta bli tillräckligt bra eller ska vi röra på oss längre ifrån vägen? – Så Galasha hade tänkt på den saken också? Vad skulle Gorke far säga? Gork och Galasha behövde brasved och gärna något att äta och dricka. Att hitta en flod vore bäst, kanske det fanns fisk. Djur letade sig ju ofta också till vattendrag för självklara skäl.
“Gork inte ser flod, kanske bäst leta flod, där slå läger?”
Gork satte sig ner, med ett duns, så att marken vibrerade lite omkring epicentret där Gorks bakdel landat i gräset. Och ett till duns, när Gork lägger ner ryggen på gräset. Detta såklart så nära Galasha som möjligt.
“Gork och Galasha vila lite, sen Gork ta Galashas packning och Gork och Galasha gå leta flod!”
Gork slöt sina ögon, och lade händerna under huvudet och njöt av fågelkvittret och ljudet av vinden genom trädens löv. Bara en liten stund, ligga i en glänta, brevid Galasha. Bara en kort minut.
Gork njöt faktiskt. Inte hade Gork trott att Gork skulle ha träffat någon så perfekt som Galasha, och på så kort tid efter att Gork lämnat sin egen klan. Och nu skulle Gork och Galasha bilda sin egen klan, bort från bägges tidigare klaner. Gork var lite smått förtjust i Galasha. Galasha hade ju ändå tillrett ett så smaskigt middagsmums av vildsvinet Galasha så smart jagat fram för Gork att göra sista stöten på. Galasha hade också beskyddat Gork under natten, även om Gork fortfarande var lite illa till mods att Gork inte rykt ut till Galashas räddning tidigare än vad Gork hade gjort. Men ändå, Gork hade fått beskydda Galasha under resten av natten, och nu gick Gork och Galasha hand i hand, mot nya horisonter.
Galashas något mindre hand, omslöts av Gorks. Gork ville inte klämma om hennes hand för hårt, men i ett ordentligt tag ifall det skulle hända något på vägen så att Gork snabbt kunde försvara Galasha från den okända faran.
Efter ett bra tag kom Gork och Galasha fram till vägen där Gork tidigare vandrat, innan Gork vek av för att kolla in skogen. Gork och Galasha hade vandrat mestadels av dagen. Även om det inte kändes som det, inte i Galashas närhet. För Gork kändes hela vandringen från stugan till vägen som ett ögonblick. Gork hade tänkt fråga Galasha om Gork kunde bära något av hennes packning, om hon kanske kände att hennes packning var för tung för henne. Gork hade till vana att jaga med sin far med tung packning, eftersom jakten inte alltid var så nära hemmet. Gork och Gorke far hade oftast behöva spendera dagar hemifrån för att hitta det de jagat efter just då. Och med tiden hade Gork byggt upp en styrka att Gork kunde bära på lite mer än vanligt.
Å äntligen. Galasha’s röst var det bästa Gork visste nuförtiden. Hela vandringen hade Gork och Galasha småpratat, inte för högt för att inte dra till sig oönskat sällskap, men Gork och Galasha hade utbytt kommentarer kring olika trädesarter, växtarter, vilken spillning som tillhörde vilket av skogens många djur, diskuterat fågelarter och allmänt beundrat varandras sällskap. Men att höra Galashas röst, var det Gork var mest förtjust över. Hennes röst var värme, lugn och trygghet. Gork kunde lyssna på Galashas röst i evigheter. Med lite mums emellan. Med tiden skulle ju Gork ändå blivit hungrig.
Är du hungrig Gork? – Med tanke på att Gork just tänkt på mat, så var ju Gork faktiskt rätt hungrig. De hade plockat lite småbär och svamp längs med skogsstigarna. Bären kunde man äta som de var, men svamparna behövde tillredning. Gork hade tänkt på sin familjs Svampkladd som Gork var rätt förtjust i. Även om det var rätt enkel tillredning. Bara kladda tillredd svamp, med några örter för lite extra smak. Men ja, Gork var faktiskt hungrig
“Ja kära Galasha. Gork hungrig, Galasha hungrig också? Gork och Galasha behöva slå läger först, sen fixa eld, och jaga eller hitta mat!” Gork tittade glatt på Galasha.
Vi skulle behöva hamna på en väg där många rör sig och där vi kanske kan byta till oss saker. Också lättare att hitta vandrade som kan tänka sig att vara med i en klan. – Ja, det var minsann en bra idé. Byteshandels är Gorks och Galashas viktigaste verktyg för att få till sig de redskap och grejer som de inte kan ta med sig från Galashas’ stuga. Därifrån Gork kom, var ändå en rätt ordentlig väg, men den gick åt Galashas’ klan’s riktning, så Gork och Galasha kanske vill gå tillbaka till någon vägkorsning och ta en annan riktning. Norrut fanns det ändå rätt mycket plats, men en väg där många rör sig, ja, Gork kände inte riktigt till vart alla handelsvägar i Mar Gharok gick, Gork och Galasha kunde försöka satsa på att nå den stora floden, som vad Gork visste, gick ända upp till Dvärgaland. Det kanske fanns någon idyllisk plats där Gork och Galasha kunde etablera ett fotfäste för deras nya klan.
“Gork håller med Galasha. Viktig väg bäst, men svårt att hitta. Gork inte känna Mar Gharok’s land så väl.”
Gork packade ner några få bestick, och tittade på den stora grytan som fanns i Galashas’ stuga, ja, den vore bra att ha, men alldeles för stor och tung för att bära med sig. Lite pläder och skinn kunde Gork och Galasha dock behöva om de behöver sova under stjärnhimmeln några nätter.
Ska vi börja röra på oss innan fler orker kommer? Du får välja åt vilket håll vi ska gå. – Ja, det är dags att börja bege sig bort från Galashas’ dumma klan. Gork nickade och sa
“Ja, äta har Gork och Galasha gjort. Tillbaka där Gork brottats med vildsvinet igår, och sedan västerut en kort bit, för att sedan ta norrut vid första bästa vägskäl.”
Gork tittade på Galasha som hade sträckt ut sin hand. Gork sken upp, skulle Galasha faktiskt vilja gå hand i hand med Gork? Åh vad Galasha var en fin ork och vän som ville hålla Gorks hand. Gork sträckte gladeligen fram sin hand, och tog Galashas’ hand i sin, och gick mot ytterdörren på stugan.
Godmorgon Gork – Galasha hade vaknat och satt upp i halmbädden. Hennes hår brydde sig Gork inte om att var lite ruffsigt, Gork hade ju smekt det halva natten, Gork gillade ju ändå så mycket Galashas lena och sköna hår.
“Godmorgon Galasha”
Gork log tillbaka på Galasha. Hoppas du fick sova gott. Jag sov väldigt bra sen – Ja, de hade varit en livlig natt, Gork hade dock fått sova gott, med Galasha i Gorks famn. Gork hade kanske fått lite kallt om ryggen, men det gjorde inget när Gork hade Galasha.
“Ja, Gork sov bra. Galasha mår bra?”
Gork såg att Galashas bandage runt armen, där skurkorken hade skurit henne igår natt, inte hade blödit igenom. Galasha såg ändå ut att må bra, Galasha hade ändå varit med om mycket de senaste ca tjugofyra timmarna. Ska vi äta innan vi packar det sista och ger oss av? – Mat? Gork älskar Galashas mat, och ja, Gork och Galasha borde ta något att äta så de båda orkade vandra lite. Gork nickade som svar på frågan om mat.
Vad kan behövas – Galasha frågade tydligen lite öppet vad de kan tänkas ta med sig från hennes stuga. Gork hade några enkla redskap i sin packning, en handyxa för att få ved, ett ihopfällbart fiskespö för att fånga någon fisk – skulle Gork hitta en flod med fisk, någon liten gryta för vad än Gork kunde fånga och sedan mestadels klädesplagg. Men från Galasha’s stuga, ja, vad kunde de få med sig. Gork och Galasha behövde verktyg, åtminstone något att få ihop någon form av hydda eller stuga vid destinationen. Kanske det fanns någon enkel hammare, kanske Gork kunde använda Gorks handyxa för sånt. Å andra sidan, de kunde även byta till sig lite redskap på vägen, i utbyte mot jaktbyten och annat. Men onödigt om Galasha hade verktyg, något helt tungt skulle de inte behöva ta med sig. En spade, hammare, såg? hade Galasha sånt månne.
“Verktyg, Galasha och Gork behöver verktyg. Har Galasha enkla verktyg? Hammare? Såg? Spade? Gork har handyxa och fiskespö.”
Gork tänkte lite mera, vad mera kunde de behöva?
“Gryta? Några koppar att äta från, dricka från”
Vad mer kunde Gork och Galasha?
Jag vet tyvärr inte vart vi ska gå då jag aldrig rört mig utanför detta område. Har du någon aning? – Långt ifrån Galashas dumma och elaka klan. Vart exakt hade Gork inte ritktigt tänkt på heller. Antingen kunde de röra sig söderut och söka reda på floden som lär slingra sig mot havet söder om Mar Gharok, eller så röra sig norrut, eller österut.. eller västerut – även om Gork kom västerfrån.
“Gork och Galasha vandra bort från Galashas elaka klan, så långt att de inte skada Galasha mer. Vart gör ingen skillnad, Galasha har Gork”
Gork såg hur Galasha hade gjort i ordning den sista biten av köttet från vildsvinet de hade jagat igår eftermiddag. Middagsmums, fast kanske nu morgonmums. Gork tog gladeligen emot biten som Galasha gav åt Gork. Mums.
Nej det var jag som inte ville riskera att du skulle göra dig illa. Du gjorde inget fel! – Gork var ändå lite missnöjd på sig själv att han inte ingrep tidigare. Gork hade stått bakom dörren och väntat på rätt tillfälle att hjälpa Galasha. Låt oss försöka sova lite till så ger vi oss av från denna hemska plats imorgon. Då hittar vi ett perfekt ställa för att starta en klan – Ja, det lät faktiskt som en ganska bra idé av Galasha. Stugan var ändå för liten för Gork och Galasha, nu när de två var en klan. Gork tittade på det vackraste leende Gork sett, Galashas leende och följde med Galasha in tillbaka till stugan igen.
“Ja, vi resa bort härifrån, stugan ändå för liten för Gork och Galasha.” Sa Gork medan han följde med Galasha in till stugan. Galasha vägledde Gork tillbaka till sänghalmen, och, försökte Galasha indikera att Gork och Galasha skulle gå till sängs tillsammans igen? Gork blev ännu mer gladare. Gork låg sig ned på halmbädden och fick sin egen läderkappa översig och Galasha.
Vi kommer behöva gå upp tidigt imorgon innan min gamla klan kommer hit. De kan vara arga på att vi gjorde illa deras klanmedlemmar. – Det var ju deras eget fel att de gav sig på Galasha sådär mitt i natten. Gork skulle kanske ha tagit lite hårdare i, så att de skulle tänka två gånger innan de försökte närma sig stugan igen. Även om Gork kunde klara sig mot ett par orker ensam, ville Gork absolut inte förorsaka att Galasha hamnade i knipa eller skulle bli hårt sårad. Så idéen att ge sig av vid gryningen var inget Gork motsade sig om. Gork hade ju ändå sin Galasha. Galasha lade sig ner med sitt, väldigt söta, ansikte mot Gorks övrekropp. Och det såg ut som att Galasha drog in luft. Gork gjorde likadant, och drog in doften av Galashas hår, och lite halm.
Just ja jag kan ju inte låta min arm blöda. – Gork hade ju helt glömt bort att Galashas ena arm blödde, Gork var så upp i varv efter närkampen med orkerna, och att Galasha var tämligen oskadd och i Gorks närhet igen, att Gork hade glömt bort att Galasha ju var sårad. Gork satte sig också upp i samma veva, och var på väg att hjälpa Galasha. Dock var Galasha fortfarande kvickare än Gork, och var snabbare på benen och i nästa sekund hade Galasha sin arm omlindad och var brevid Gork igen. Jag älskar verkligen att få vara i din famn. – Gork log med sitt ansikte på halmbädden, med Galasha i sin famn, och Gorks ena hand på Galashas hår, som smektes. Och den andra handen omkring Galashas rygg, för att försäkra att Galasha var i säkerhet, och inte längre ensam.
“Gork älska Galashas famn också” viskade Gork som svar, och tittade lugnt på sin lilla Galasha efter att hon slutit sina ögon och slumrat in. “Gonatt min Galasha” viskade Gork till slut.
—–
Vid gryningen vaknade Gork upp, med Galasha ännu i sin famn, där de låg på halmbädden. I Gorks och Galashas nya hem skulle de minsann ha ordentliga sängar. Gork skulle snickra lite, och bygga dem en ordentlig stuga. Gork smekte Galashas hår, åh vad Gork älskade Galashas mjuka, lena, sköna hår. Gork kunde inte få nog av att smeka det. Men, upp skulle de.
Gork travade sig upp, försiktigt, för att inte väcka Galasha allt för fort. Gork gick sedan fram till eldstaden och kitteln där gårdagens middagsmums hade tillreds. Det kanske fanns lite proviant kvar från gårdagens jakt, som kunde livnära Gork och Galasha på sin resa bort från denna plats. Nu skulle Gork bara hitta sin ryggsäck för att börja packa ner några verktyg som Gork inte hade tagit med sig från sin hemboning, men som Gork hade sett ligga omkring vid Galashas stuga. De behövde en yxa och en såg, för att fixa fram virke. En hammare och spik var ju också viktigt, även om både Gorks storesyster och mamma hade lärt Gork olika sätt att bygga stockhus. Lite lustigt var det väl att Gork kunde den kunskapen, när Gork var uppvuxen i en gruva. Samma konstruktionsteknik användes vid belägringar och vid fronten, så Gorks mamma hade sett till att Gork visste om olika virkes tekniker.
Galasha. Gork fick faktiskt inte nog av sin nya vän. Gork bestämde sig därför att sätta sig ned på brevid halmbädden och titta på den otroligt vackra varelsen som låg och sov under Gorks läderkappa. Med båda händerna på knäna, höll Gorks sitt huvud uppe, och tittade lite drömakigt på Galasha.
Gork fortsatte spänna blicken i orken framför Gork.
“Kom igen grabbar, vi sticker härifrån. Smutsorken har ett monster, som hon säkert har förtrollat” sa orken som stod framför Gork, och drog upp han som legat på marken längst, den som Gork hade kolliderat med in i trädet kröp först på alla fyra och sedan harklade han sig upp på två ben och lade dem på ryggen och sprang ikapp sina vänner. Gork gormade efter dem. Gork ville verkligen inte se dem mer, men Gork var angelägen om att de kanske inte var sista gången de såg dem. Galashas stuga var kanske inte den bästa platsen att starta en ny klan på.
Galasha kom rusande mot Gork, och kramade om Gork. Är Gork skadad? Snälla säg att Gork inte är skadad? Jag kommer inte förlåta mig själv om du gjorde dig illa. – Gork’s ilska försvann lika fort som den kom. Gork hade inte glömt bort Galasha, men Gork var så ursinnig på de andra orkerna, att han inte märkte hur Galasha nu omfamnade honom så gott hon kunde. Gork sken upp igen och gav Galasha ett leende. Gork kanske hade några skrapsår här och där från då han brakade igenom dörren, och det kändes rejält i kroppen av att kollidera med folk. Slagen i huvudet kunde han överleva med en mild huvudvärk, men för övrigt var Gork oskadd.
“Gork okej, oskadd. Galasha blöder” Gork hade spänt blicken i det sår Galasha hade på armen, orkjävlarna hade lyckats riva upp ett rejält sår på Galashas vackra arm. Gork hade dock sagt åt orkerna, att Galasha var Gorks. Gork och Galasha tillhörde ju nu en och samma klan, så medan Galasha var Gorks, så var ju även Gork Galashas. I denna nya klan skulle inte Galasha vara ensam längre, klanen skulle vara en i allt.
Gork kramade om sin vän hårt, där de stod i nattmörkret utanför Galashas stuga. Stugan saknade för tillfället dörr, och dörrkarmen var rejält sönder.
“Förlåt för Galashas dörr. Förlåt att Gork var för sen. Galasha sårad, blöder. Gork skulle ingripa tidigare” viskade Gork, medan han fortfarande kramade om henne, Gork ville inte släppa taget om Galasha. Gork såg dock till att hon fick luft. Gork kände den värme som Galasha förmedlade i nattkylan. Galasha var så skön att krama om, Gork älskade att krama Galasha. Gork smekte Galashas hår, som nu var lite trassligt efter att orkjäveln hade hållit henne i håret så barbariskt och elakt. Stackars Galasha, Gork beskydda Galasha från elaka orkjävlar. Gork fortsatte att smeka Galashas hår och kramade om henne.
Gork hörde en närkampsstrid mellan Galasha och någon av orkerna, eller alla inblandade. Ett skrik. Det var Galasha. Nej låt bli!!! Jag vill inte! – Nu var Galasha verkligen i knipa. Gork kanske skulle ha gripit in tidigare och inte låtit det gå såhär långt, måtte det inte varit försent, hopppas Galasha inte är blodigt sårad.
Dörren den small från gångjärnen på den lilla stugan, med en knall av järn som brister från trä på grund av en väldig kraft som vid en explosion. Gork med en ilska i sina ögon, brakade igenom dörren som en tjur som ser rött.
Orken som ännu höll i dolken påväg att ge den till orken som höll Galasha i håret. Var först att ligga på marken. Gork hade kolliderat i magen på honom med sin jättelika kropp. Så det var tre stycken ynkryggar som hade förstått det hela fel. Galasha var modig som hade försökt försvara stugan från dessa tre korkskallar. Även om Gork bara hade en kvast med sig i närkampen visste Gork vad han höll på med. Bugdurash hade hantverkat flera olika redskap, även de som eventuellt kunde efterlikna en kvast av någon form, och det hade Gork och Grom spenderat timtals med tid på att kvalite testa genom att kämpa mot varandra. Medan den ena orken låg på marken och hämtade sig från den enorma kollisionen med Gork bröt Gork upp och siktade sig in på han som höll Galasha i håret.
“Släpp min Galasha”
Gork ropade med en så enorm argsint röst, att marken den skallrade där Gork med båda benen rusade mot orken som tittade förvirrande på Gork. Orken hade inte mycket annat val än att släppa Galasha i marken eftersom han flög sidledes mot en trädstam med Gork under armen. Gork var ursinnig, både på dessa dårar som gav sig på Gorks Galasha, och på sig själv som inte ingrep tidigare för att hjälpa Galasha. Galasha var sårad, hon hade skrikit, hon var i händerna på dessa onda orkar. Gork var inte ännu helt säker på hur sårad hon var. Gork kanske inte ens behövde sin kvastvapen. Gork spenderade hellre tid på att jaga dessa byfånar än att ha tid att fäktas med dem om saken. Gork tog till knytnävarna och träffade orken lite här och där. Orken som nu låg fastklämd mellan Gork och trädstammen, försökte förtvivlat att skydda sig med vad han kunde, förgäves. Gork hade övertaget och lyckades få in ett par slag både på övre kroppen och under kroppen. Det var lite svårt att träffa någon som sprattlade som fisken på land i ens grepp. Men Gork var arg, de hade gjort Galasha illa, Galasha hon som var så vänlig och rar, hade blivit utsatt för våld, något som Gork kunde ha förhindrat om Gork skulle ha gripit in tidigare, och inte väntat bakom dörren. Gork var faktiskt mer arg på sig själv när han väl tänkte efter. Hoppas att Galasha förlåter Gork när allt detta är över.
Gork hade helt glömt bort de andra två orkerna, den ena hade Gork kolliderat och låg på marken, åtminstone för en minut, den andra hade kommit upp bakom Gork och slagit honom i huvudet med något hårt. Det gjorde ont, men Gorks skalle var ändå tålig. Gork var uppvuxen med småbröder, inte första gången Gork blivit slagen med något hårt, skarpt eller trubbigt i huvudet vid alla små närkampslekar som Gork, Muz och Grom haft. Ett till slag kom i huvudet. Gork hade ju inte rört en fena, varken fallit ihop eller reagerat på det första slaget, så inte helt förvånad var Gork när det andra slaget kom.
“Vart i hela världen kom du ifrån” röt orken bakom Gork. “Vi hade så roligt med lortorken, varför kom du och förstörde för oss?”
Gork vände sig om i samma veva som bråkstaken var på väg med ett tedje slag. Om det var den flod av adrealin som rann genom Gork, eller om det var instinkten att Galasha var i fara, visste Gork inte. Men av någon okänd anledning hade Gorks reflex slagit igång med någon underlig kraft, för mittiallt har Gork det vapen som bråkstaken hade slagit honom med, i sin andra hand. Gork hade lyckats fånga slagträt i stunden av att orken hade försökt slå till honom en tredje gång.
“Du röra Galasha. Du ångra dig, Gork arg”
Gorks röst röt genom natten. Orken som hade haft slagträt i handen var nu utan ett slagträ. Gork höll i det med sin vänstra hand. Gorks högra hand höll fortfarande den andra orken i kragen där han var fastklämd mot trädstammen. Gork tittade på han som hade kommit upp bakom honom. Gork höll fortfarande i slagträt med sin vänstra hand, men bestämde sig snabbt att kasta det iväg bland staketet på den vänstra sidan av stugan. Det var ändå en orättvis närkamp, Gork hade släppt sin kvast, och då kan inte denna ork tro att han kan komma här med ett slagträ. Äkta orker slåss med knytnäven.
Gork släppte taget på den ork som var fastklämd mot trädstammen, och med en duns föll orken till marken, och höll sig med händerna framför huvudet där han låg på marken.
“Försvinn härifrån, rör inte Galasha, under Gorks beskydd nu!”
Gork var förberedd på en underlägsen närkamp, om orkerna inte begav sig bort från Galashas stugtomt. Gork var redo att beskydda Galasha.
(övre/t.v: Gork, påväg att kollidera med den första orken, efter att Gork brakat igenom Galashas framdörr)
Vad har du fått luft ifrån? – Jasså, vet inte alla orker hur enkel anatomi fungerar? Väl klart Galasha har luft i sina lungor, hur skulle Galasha annars kunna andas och vara i liv? Dessa orker var ju inte riktigt de smartaste. Till och med Gork visste hur luft fungerade i mån om andning. Kanske deras föräldrar inte satt dem i korrekt utbildning, var det också inte för sent för dem att röra sig utomhus vid denhär tiden på dygnet också? Gå – Detdär var Galashas röst igen, men mer bestämd, hon lät nästan mer ilsken än rädd nu. Modigt av henne att stå upp mot två eller var det flera orker, mitt i natten dessutom. Kanske Gorks kram under gårkvällen hade gett Galasha ny styrka. En mot två var lite oartigt ändå – eller om det var fler än två hade Gork inte kunna verifiera ännu, och vad Gork kunde lista ut från fönstret tidigare, såg de ut att vara något större än henne också. Med Galashas ord, hörde Gork att en av orkerna hade rusat mot henne, och kraschat i stugans yttre vägg. Så Galasha var smidig vid rörelserna, listiga lilla vän. Dörren rörde sig och stängdes nästan av kraschen som orken hade gjort sig för. Nu såg Gork ännu sämre ut genom dörren.
Sen hörde Gork en smäll som om något träffade någon. Var det Galasha som lyckades träffa någon av orkerna, eller värre – var det någon som lyckades träffa Galasha? Gork försökte försiktigt röra på dörren för att kunna få en bättre blick utåt. Smällen följde ett ljud som Gork bara kunde ana var en kropp som slogs omkull på marken. Efter några sekunder hörde Gork ett grymtande oväsen från en av orkerna. Svor gjorde han också. Vad riktigt försigick där ute? Skulle Gork ingripa, eller fortfarande ligga i lur bakom dörren. Gork kunde med näppa urskilja tre olika röster utanför, så åtminstone tre orker var det.
Skulle Galasha bara ge Gork en signal, men kanske Galasha inte visste att Gork var vaken? Gork höll hårt om sin kvast, fick bara Gork en chans att överfalla en av orkerna skulle det åtminstone göra det lättare för Galasha. Men hur. Gork kunde inte se om Galasha var nära, eller längre ifrån stugan. Och var orkerna stod i jämförelse med henne. Det var väldigt svårt att se där Gork stod, redo att ingripa.
Gork hade visst slumrat till när Gork av okänd anledning hörde röster i sina drömmar som inte hörde till, dels var rösterna inte i vad Gork drömt om, vilket ju av andra anledningar var om Galasha och Gork, så att höra andra manliga orkers röster i Gorks dröm var lite förvirrande. Gork gnydde lite i sömnen och vände sig mot Galasha’s håll, vilket gjorde att Gork rullade mot väggen. Galasha. Var är Galasha någonstans? Gork öppnade ögonen, det var rätt mörkt i stugan, även om Gork var uppväxt i en urgruvad gruva, där den enda ljuskällan var lyktor i väggen på strategiskt utplacerade platser, och stearinljus lite här och där, så tog det ett par sekunder för Gork att vänja sig i stugans interiör.
Fram dörren stod på glänt, och ingen Galasha syntes till. Men rösterna de fortsatte, utanför stugan. Vad ska vi göra denna gång? Hänga upp henne på en gren i håret då hon gillar att klättra så mycket? – Den rösten kände inte Gork till. Även om det var en bit bort, så var det av manligt ork kön, något maskulin klang och klumpig och mörk, lite sådär som Gorks bröder när de nått orkpuberteten och tror sig är stora på sig. Ack. Vem pratar dom om? Pratar dom om Galasha? Varför ska dom hänga upp henne i en gren? Kan inte Galasha klättra upp i träd självständigt? Nej, dehär var något annat. Gork gnuggade sig i ögonen och rullade runt på mage och sniglade och kröp till fönstret, som lyckligtvis vättade mot framsidan, jäntemot framdörren.
Jamen, matbordet är också i vägen, men kanske Gork kan slinka sin stora kropp på något vänster för att kika ut genom fönstret. Efter många om och men, men på ändå rekord tid, enligt Gork, luskade Gork ut ett sätt att se ut genom fönstret för att se om Gork fick syn på vad som försigår.
Gå tillbaka! Låt mig vara – Dedär var Galashas röst, hennes röst var skakig i tonen, men modig på samma gång. Vad gjorde hon där ute? Varför väckte Galasha inte Gork för? Vad väckte Galasha till att börja med. Gork får syn på en av orkerna som står en bit ute på framsidan av stugan, de andra måste vara i närheten. Eftersom Gork hörde åtminstone två olika röster, var Gork inte medveten om det var frågan om två eller fler orker utanför stuagn. Gork såg bara skymten av en, men hörde två, dock kunde de röra sig om fler. Så de måste vara källan till rösterna som väckt Gork, och kanske även Galasha. Även om Galasha kanske vaknade före och är orsaken till att orkerna till en början ens pratade. Inte speciellt smart att väcka folk med att prata, på den här tiden på dygnet. Gork kunde inte urskilja orken, som var den Gork såg, men deras stil att gå var lite barbariskt och inte lika civiliserad som Gork ansåg att orker med god avsikt skulle röra sig på, så dessa har onda avsikter här ikväll.
Gork ställde sig bakom den dörr som på vidgavel stod, men fortfarande på ett sätt att Gork inte skulle bli sedd. Om något i denna konversation skulle gå söder, kunde Gork rusa till undsättning, även om Gork visste hur modig Galasha var. Stark och modig. Gork hade förlagt sin kniv, som Gork använde vid närkampsleken med vildsvinet dagen innan, så Gork tog första bästa närstridsredskap som stod lutad invid dörren. En kvast.
Gork är för snäll. Du gör mig verkligen lycklig. – Så då hade Gork inte gjort henne illa med sina ord, utan tvärtom, det som Gork såg i hennes ögon var längtan och lycka, inte längre sorg. Hon lyckades få fram ett leende på hennes läppar, som Gork mötte med ett varmt leende.
Gork såg hur hon nickade till svar på hans fråga kring om hon var trött och ville vila. Jag hade lovat min säng. Är det okej om Galasha sover med Gork? – Gork hade inget emot att sova brevid Galasha, Gork kunde ju då även beskydda henne från eventuella mardrömma, som Gork kunde förstå hon kanske brottades med ibland. Elden var ju också slocknad i eldstaden, så Gork kunde se till att Galasha inte frös, det kanske blev kyligt här på nätterna, bara en tidsfråga. Gork såg dock hur utmattad Galasha var, hon kunde knappt stå på sina egna ben. Galashas flodvåg av saltvattenbaserad vätska – det måste kallas något annat än det, kanske det var vad tårar är för nått. Galashas flodvåg av tårar, ja det lät rätt okej, hade mattat ut henne så mycket. Lyckligtvis var Gork här och stötte henne i Gorks famn.
“Gork dela säng med Galasha. Gork skydda Galasha, och värma ifall kyligt blir.”
Gork steg försiktigt upp, även om han var tvungen att böja huvudet lite då taket på stugan kom emot. Gork höll fortfarande Galasha i sin famn, och lyfte upp henne. Hon var ju lika lång som sin lillasyster Lag, och Gork hade tidigare burit alla sina syskon på ett eller annat sätt, antingen i och med lekar, eller när de somnat på ställen där det inte är bekvämt eller inte är deras skrymsle eller säng att sova i. Även om det inte var långt till den halm och pläd fyllda sängen, kunde det kanske kännas som flera mil borta, för någon som just spenderat – vad som kändes flera timmar, även om det kanske var några minuter av flodvågor av tårar. Gork ville inte att Galasha skulle behöva gå, eller krypa till säng – bokstavligen. Gork tog de få steg det behövdes för att nå utkanten av sängen på golvet. Gork bar Galasha helt i sin famn, i en vågrät position, med Galashas huvud vilande mot Gorks svanskota, med Gorks ena arm under hennes rygg och den andra under hennes knän. Gork gick sedan ner på ett knä för att komma närmare sänghalmen, och lade försiktigt ner Galasha på halmet. Gork vågade inte börja trä av några plagg, det kändes ännu för personligt. Så Gork lät Galasha ligga på halmet och pläderna, med det plagg hon var klädd i. Gork, å andra sidan, tog av sig sin svarta läderkappa som Gork hade haft med sig, och lade sig ner brevid henne, och omslöt henne under läderkappan, så att Galasha inte skulle frysa.
“Vila nu Galasha, Gork är här när Galasha vaknar upp igen”
Vid Gorks vidrörande hand på Galashas hand på Gorks huvud, och efter att Gork försäkrat att Galasha inte längre behöver vara orolig eller ensam, för att Gork ju nu tillhör samma klan som henne. Hör Gork ett förtvivlande gråt bakom honom, sen ett huvud, ett ansikte, som borrat sig in i Gorks hår, där gråten dämpats till ett murmlande snyftande, men bedårande och hjärtesmältande ljud, som Gork inte var van med. Gorks hjärta börjde snabbt pulsera, hade Gork sårat Galasha med sina ord? Varför grät Galasha så förtvivlande?
Galasha inte lämna Gork – Så då var det inte så att Gork hade sårat Galasha. För hennes ord var fylld, inte av hat, utan av.. längtan bort från något hon ruvat på länge? Gork kunde inget annat än att försöka sitta still medan Galasha höll om Gork bakifrån med sitt ansikte i Gorks hår. Galasha behövde kanske gråta ut, kanske hon hade ruvat på detta så länge, vad det än var. Kanske Galasha inte fått höra ord som Gork sa åt henne, eftersom Galasha berättat om de onskheter som hänt henne. Hennes far lämnat henne, och hennes mor övergivit henne. Det måste varit tungt att bära på det själv. Kanske Gork kan hjälpa Galasha bära på det, så behöver hon inte göra det själv. Hur skulle Gork formulera den frågan mån tro?
Gork satt tyst, Gork ville att Galasha skulle få gråta ut, Gork ville inte störa henne, för att inte göra henne förskräckt med att Gork började prata plötsligt vilket skulle göra – vad hon gjorde med sitt ansikte i Gorks hår, inte lika bekvämt, som det kanske nu var för henne. När Gork väl hörde hur Galasha började avtona de snyftningar och hörde rörelserna som bara Gork kunde tänka var att torka bort den flod av, tårar? vattenbaserad vätska från Galashas riktigt vänliga och.. vackra ögon. Kanske Galashas ögon var ännu vackrare nu, när hon tvättat dem med detdär lite saltiga vattenbaserade vätskan som Gork hade känt av själv för inte så länge sen, någon timme för att vara bestämd.
Gork vände sig försiktigt om, och såg Galashas ansikte. Galasha’s ansiktet var illröd runt ögonen. Kanske saltvätskan gjorde Galashas ansikte ömt och ont? Det hade ju ändå forsat ur en massa ur hennes ögonvrån, eller vart nu allt kom ifrån. Gork kände med sin hand, bak på huvudet, och ja, det var rätt vått mellan fingerspetsarna. Galasha hade ju nästan öppnat en dammlucka. Gork tog försiktigt med sina tummar, och torkade bort de sista vätskedropparna från Galashas ansikte. Galashas ögon tittade på Gork. Galashas ögon, dom var bruna i olika nyanser, Gork kunde inte förstå hur någon i Mar Gharok kunde tycka att dessa ögon var orent, falskt och onda. Gork såg bara vänlighet, värme, men också en form av emotionell känsla Gork inte var så van med. Sorg. Men de ord som Galasha fått ur sig, med vad som tycktes vara de tårar, eller vätska, i hennes hals. Det kunde inte vara sorg som Gork såg i hennes ögon. Det kanske var sorg, en sorg som hade vuxit och rest sig så högt att det bara fylldes över kanten av det Gork sa innan hela floden brast i Gorks hår. Kanske Gorks ord hade förvandlat sorgen till något mer positivt? Sorg såg Gork alltid som något efter något hemskt hade hänt. Ett förlorat krig, orker bärande på sina egna hem från fronten, eller när en gruva rasat samman och slukat Gorks grannar – som ju för de mesta alltid var gruvorker av olika slag. Hur kunde någon hata någon så oskyldig som Galasha? Gork la ut ett värmande leende där han satt framför henne, och torkade bort hennes sista droppe från hennes kind. Galasha var inte någon som Gork någonsin hade träffat på. Gork hade lite svårt att förstå relationen mellan hennes föräldrar, men de hade sammanslagits och skapat något vackert. Gork sade inte mycket, utan bara höll Galashas ansikte i sina händer, och tittade in i Galashas ögon. De skimrade av den saltiga vattenvätskan som nyligen forsat ut ur hennes ögon. Det var som om Gork såg på nya ögon, de var fortfarande bruna, men skimret, eftersom ögonen fortfarande förde ur sig, envist, en och annan droppe.
Slutligen tog Gork Galasha i sin famn och kramade om henne. Att bli omkramad bakifrån var något nytt för Gork också, visserligen, men det var mer bekvämt att omfamna någon som Galasha, fram ifrån. Gork viskade försiktigt i hennes öra.
“Galashas ögon, vackra. Galasha ser trött ut. Galasha vila lite?”
Gork sneglade på den halm och pläder samlade högen i hörnet bakom där de hade ätit Galashas middagsmums, det som Galasha hade introducerat Gork till att vara Galashas säng, där Gork skulle få sova inatt. Galasha såg trött ut, kanske hennes gråt tidigare hade mattat ut henne, hon föll ju ändå ihop på Gork, och nu även i Gorks famn. Gork rörde sin handflata över hennes hår och rörde handen ner mot hennes hals och sedan upp igen till hennes huvud, i en smekande rörelse.
Gork får väldigt gärna bo här men om Gork önskar en klan är det bättre att hitta en ny plats att bo på. Innan vi söker ny plats kan Gork sova i Galashas säng. – Galasha var smartare än Gork. Det hade Gork inte tänkt på. Gork och Galasha behövde söka reda på en ny plats, där de kan etablera en ny klan. Men om Gork kan sova i Galashas säng, var sover Galasha?
“Galasha smart, Gork och Galasha behöver ny plats, längre bort. Tack för sovplats, var sova Galasha? Brevid Gork?”
Gork hade aldrig delat en sängplats med någon, hemma hade mor och far alltid sett till att alla hade en egen sängplats, eftersom det annars var rätt trångt om alla skulle rymmas på en och samma plats och sova. Men om Galasha var okej med att Gork sover i hennes säng, för stunden, tills att de beger sig ut i sökande på en ny plats, där Gork och Galasha kan bilda en ny klan. Ja, varför inte? Det kanske blev kallt om nätterna, då kunde Gork värma Galasha, vore kanske inte så dålig idé inte.
Galasha är ingen vanlig ork. – Galasha ingen vanlig ork? Galasha super ork? Bra att Gork hittade Galasha. – Jag blev utkastad på grund av att mitt blod inte är rent. Min mamma är ork men men pappa är människa. – Människa och Ork? Gork kände bara segnerna om en människa, en från Nirai som Gorks anfader mött på sina resor, som trogen följeslagare och kompanjon. Även om Gork inte sett många människor, ja faktiskt ingen människa, så hade Gork lite svårt att förstå hur det gick till, vad blev då Galasha. Orkmänniska, Människork? – Därav så är jag inte lika stark eller stor som en ork för mitt blod är smutsigt. – Galasha fortfarande stark, men längden det förklarar kanske det. Gork visste inte att en mix av ork och människa var möjlig. En av två världar. Det som Galasha inte fick från sin mor, fick hon av sin far. Och eftersom Galasha var så vacker, måste ju hennes far varit en rätt så ståtlig människa. Gork hade alltid sett ut som sin far, men Muz såg mer ut som mor, Egg och Og såg ut som en mix av både far och mor, så om det var ens lite av samma natur mellan orker, så kanske var det samma mellan ork och människa?
Att starta en klan med mig är inte bra för Gork. Han kommer få höra mycket elaka saker och jag vill inte att du ska få det jobbigt. Gork måste säga något nu, Gork ville inte missta sin nya bekantskap, även om Galasha låter som om hon inte är ‘ren’ eller ‘vacker’ för att få vara kvar med Gork
“Galasha, Gork och Galasha bilda ny klan. Gork inte rädd för vad andra säger. Galasha vacker. Klan redan ett. Galasha och Gork.” Gork klappade hennes hand, som hon hade i Gorks hår, och höll om hennes hand med sin. För att visa att Gork bryr sig, och inte vill lämna Galasha, ‘ren eller oren’ – eller vad det nu var som Galasha sa om hennes blod. Blod som blod, rött eller annat, bara hon inte blöder. Gork är inte så bra på medicinsk lära att han kan lindra sår ännu.
“Galasha, ingen fara. Gork med Galasha, Gork inte försvinna”.
Vilken stor familj Gork har. Det låter som om ni trivs ihop och har det bra tillsammans. – Ja, Gorks familj var stor, trivs det gjorde väl Gorks familj också, även om gruvboningen var en aning trång med så många som rörde sig där. Gork var av den åsikten, att inte bo i en urholkad gruva mer. Kanske denna stuga kunde vara en början, men kanske kunde byggas ut så att Gork kunde få sig en sovplats. Huruvida inte Galasha vill-, nej. Egna rum för Galasha och Gork. Om Gork får bo i Galashas stuga.
“Ja, Gork familj stor. Boning trång. Nu Gork inte bor hemma. Nu Gork bo lite här och där.”
Hur skulle Gork formulera sig om att fråga Galasha ifall det fanns plats för Gork i hennes stuga, eller förslag på att bygga till ett, eller annat rum. Gork gillade stugan som den var, men om Gork kunde få bo här, skulle Gork och Galasha verkligen behöva separata rum, även om Gork var lite förtjust i Galasha ändå. Men Gork och Galasha kände knappt varandra.
Galasha vill väldigt gärna tillhöra Gorks klan. – Åh, Gork sken upp. Galasha sken upp. Galasha kramar om Gork. Gork blev gladeligen förvånad. Gork svarade Galashas kram, och håll om henne.
Jag är inte lika stark som Gork, inte lika modig som Gork men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig och din klan. Jag kan sy, laga mat, jag kan städa, plocka bär, tvätta, ja allt för att du ska ha det bekvämt i ditt hem – Galasha var stark, hon bodde ensam ute i skogen, hon uppvinner nya jaktlekar som inte Gork kunnat tänka sig.
“Galasha stark” sa Gork “Galasha bo ensam, utanför samhälle, i egen stuga.” fortsatte Gork. Gork rullade mycket på nästa fråga, men bestämde sig att det kanske var något Galasha ändå inte hade något emot. “kan Gork bo här? Gork kan bygga ut stugan, göra rum åt Gork, göra rum åt Galasha?”
Stugan kanske kunde vara startkastet för Gorks planer på en ny klan. Gork måste ju börja någonstans. Sen kan Gork försöka hitta detdär ansvaret som Gork far alltid beskrev att var en tung grej med att hantera klaner. Gork hade inte hittat detdär ansvaret ännu, kanske Galasha kunde hjälpa honom att hitta det, så att Gork kunde bära det, det kan ju inte varit så tungt ändå, som Gork far alltid sagt. Galasha började till och med att borsta Gorks ruffsiga hår. Ja det innehöll lite små bråte, kvistar, blad, och annat efter vildsvins leken tidigare. Gork satt och små log, medan Gork pratade om de sånger Gork ville lära Galasha.
Om jag ska välja något är det nog att klättra i träd och laga mat. Hade Galasha svarat på vad Galasha gör om dagarna. Men om Gork och Galasha bildar klan, då lär det bli annat än trädklättring och matlagning.
“Gork uppskattar Galasha” sa Gork och log efter att han fått sitt hår utrett av henne. “Galasha inte ful eller äcklig. Galasha snäll, modig, stark. Galasha fin. Gork undrar varför andra inte ser Galasha så? Vad har Galasha gjort för att leva så?”
Vad roligt att du har en stor familj. Det måste vara en dröm. Varför är du här ute och vandrar när du kan vara hemma med din familj? – Varför var Gork utanför igen, å ja, Gork ville ju sammanföra en ny klan. Gork hade inga stora planer, samla ihop orker av olika bakgrunder för att se om de alla då kan skapa en klan. Om det är var en nomadisk klan, som rörde sig från ställe till ställe och levde på det som naturen hade att ge, eller om det var en klan som bosatte sig någonstans. Gork hade inte riktigt tänkt längre, Gork ville dock göra något annat än att kasta sten hela sitt liv. Gork ville ha en skara att se över, leda, samarbeta och bygga något nytt. Gorks familjs klan, en mindre mycket obetydlig klan, en förgrening av klan Knivtand, men ändå autonom, var mest fokuserad på jakt och gruvarbete. Gork ville inte spendera hela sitt liv med att gräva i gruvorna.
“Gork många syskon har, alla olika, ingen som Gork. Far namn Gork, mor namn Durash. Far gruvork och lärt Gork jakt. Durash hantverkare.”
Gork tog en till bit kött. Mums.
“Bugdurash, storesyster, smed, göra bra redskap för Gorks jakt- och närkampslekar. Gork första orkpojke, Gork därför heta Gork likt far. Tradition.”
Galashas middagsmums var riktigt smarrigt, Gork tar därför mera på sitt fat, Gork har ändå en stor aptit.
“Oglub, Eghuglat och Grommok, småbröder. Og, gruvork, mest smutsigaste men bra sinne för sten och järn. Egg, yngling, mest med mamma och lilla syster. Grom, Gork träna närkampslekar med, hjälpa Bugdurash att kvalite testa redskap, Gork och Grom har mycket roligt.”
Gork tittade på Galasha, hennes ögon nästan skimrade som när man höll en av de många gruv juvelerna mot ljus för att frambringa detdär skimrande skenet som ju var så vackert. Gork var ett par sekunder i sina tankar, och nästan stum när Gork tittade på Galasha. Galasha var ju ändå rätt så vacker, inte bara namnet Galasha, men hela Galasha, från hår till tår. Hon var ju fortfarande lika lång som Lag, men hennes mentalitet var som Gork eller Bugdurash, hon såg mycket mer vuxen ut än hennes längd berättade. Gork vaknade upp ur sina tankar, och från Galashas skimrande ögonkontakt.
“Ehm, var var Gork. Gorks bröder, ja. Muzgonk, soldat?”
Muzgonk var lite svår att läsa av, tyckte Gork. Muz var bara något yngre än Gork, även om Muz inte gillade jakt som Gork, var Muz skicklig på närkampslekar och hade anslutit sig till ett band orker för lite härjningar i öster.
“…Muz, inte hemma, i öster. Gork vet ej varför, Muz våldsam.”
Gork gillade inte att slåss, inte om Gork inte var tvungen. Jaktlekar var en sak, men närkampslekar med andra än orker, som dvärgar och alver, nej inget för Gork. Så länge Gork inte behövde eller var tvungen till det.
“Gorks småsystrar; Shadbak och Mazoga. Hantverkare, men i gruvorna ofta. Gork inte vet varför. Gruvorna farliga, varför vara där. Lagakh, yngling, med Gorks mamma”
Gork hade inte glömt någon nu. Gorks familj var ändå rätt stor. Skulle Gork glömma någon får Gork höra det senare. Gork var dock väldigt säker på att Gork inte glömt någon.
..Varför är du här ute och vandrar när du kan vara hemma med din familj? Javisst ja, Gork ville ju göra en ny klan, bort från en gruvklan, till något nytt, men inte riktigt säker på vad, eller med vem.
“Gork ute, Gork vill skapa ny klan, ny familj. Gork inte gilla gruvklan, Gorks familjsklan. Gork gilla stenkastning, men inte gruvarbete, hantverk eller leva i urgrävda gruvboningar. Gork inte tänkt längre än så, Gork vet inte var Gork kan börja, men ny klan Gork vill göra.”
Gork hade rullat på tanken en bra stund nu, ända sedan hann mött Galasha, ville kanske Galasha vara första som ansluter sig till Gorks nya klan? Kanske Galasha hjälpa Gork med tanken? Då behöver Galasha inte vara ensam, om Galasha vill förståss. Efter en kort minut av tankegångar, som kändes som en evighet för Gork, frågade Gork Galasha
“Galasha, ny klan med Gork vill göra?”
Det var så mycket som Gork kunde tänka på, kanske Galasha ville hjälpa Gork att tänka också.
Jag lär mig gärna din favorit sång senare. – Gork hade aldrig lärt någon annan sin familjs sånger, det var ju något man sjöng runt elden när alla var samlade. Eller när man var påväg på jakt, till gruvorna, till strid. Men varför inte, ny klan behöver ju också sånger, nya traditioner. Gork nickade till svar.
“Gork lär Galasha sånger, inte bara Gorks favorit sång. Galasha och Gork kanske kan göra nya sånger?”
Efter att middagsmumset var över, och Galasha ätit sitt, och Gork sitt. Såg Gork hur hans tallrik togs bort av Galasha.
“Gork tacka, Galasha mat utsökt, Gork inte äta såhär god mat.”
Vad brukar du tycka om att göra om dagarna? Det hade Galasha frågat Gork där Galasha stod och började släcka eldstaden mitt i rummet. Vad gjorde egentligen Gork om dagarna. Gorks och far gick på jakt. Gork och Grom kvalitetstestade Bugdurashs hantverk. Gork och stenkastning.
“Hemma, Gork ha jaktlekar med Gorkfar. Grom och Gork pröva Bugdurash hantverk, kvalitetestning. Ibland bra, ibland dålig kvalite, eller så slår Grom och Gork för hårt. Gork gillar sång och stenkastning.”
Men vad gjorde Gork nu när Gork var utanför hemmet? Visserligen blev det jakt för dagens föda, mycket tid för sång eller stenkastning blev det dock inte för Gork. Gork var ju på äventyr, på jakt på ny klan. Jakt på att hitta detdär tunga ansvaret som far alltid pratade om, som klaner alltid hade gott om.
“Nu, Gork inte hemma, Gork jaktleka..”
Vad skulle Gork säga? Gork visste faktiskt inte vad Gork gjorde utanför hemmet. Galasha var ju ändå den första ork som Gork egentligen stött på, och delat ord med. Gork hade rest igenom en och annan orksamhälle, men bara för att förhandla proviant och sovplats. Mycket delning av ord gjordes inte, alla orker var bara för sig själv, med de sina, för dryckesfulla eller för upptagna för att ta Gorks ord till hjärtat. Nej, Galasha var den första som Gork egentligen fört ord med sedan Gork lämnade boningen.
Gork såg igen Galashas skimrande ögon, som tittade på Gork medan Gork var i sina tankar igen. Varför var Galashas ögon så magiskt skimrande? Gork kunde inte sluta tänka på vad Galasha berättat Gork. Men kramen som Gork hade gett, utan att tänka sig för, Gork hade velat hålla Galasha lite längre, visa att Galasha inte ensam var.
“Gork inte vet riktigt.” Gork hade glömt bort samtalsämnet för en minut. Men Gork fick till slut ur sig orden, igen, utan att tänka sig för, försjunken i Galashas skimrande ögonkontakt.
“Galasha, vacker.. Gork menar, vad gör Galasha?”
Gork började känna att samtalsämnet inte var något som Galasha var riktigt bekväm med att prata om. Åh de i byn brukar kalla mig ful och äcklig. Det är därför jag bor här ute och inte med dem. Varför skulle någon vilja göra sånt? Vad har Galasha gjort för att bli behandlad så av sina egna. Gork förstod inte varför någon ork kunde säga, eller ens tänka så om Galasha. Hon var kanske något kortare, lite lika lång som Gorks näst yngsta lilla syster, nu när Gork tänker sig för. Mamma var något kortare än Gork, storesyster var ungefär lika lång som Gork, far var något längre än Gork, men det kommer ju med åldern – tänkte Gork.
“Galasha, du inte ful eller äcklig, varför andra orkar säga så?”
Gork var lite irriterad på dessa andra orker, varför gå omkring och göra narr och vara dum mot sina egna. Ens klan ska ju vara där för att stötta och samarbeta, inte säga fula saker om sina egna. Visst hade Gork och sina syskon haft en och annan dramatiskt drama hemmavid, men man kom ändå alltid överens. Gork brukar lösa tvister med stenkastning – något Gork var väldigt bra på, så Gork brukar därför segra rätt ofta i tvisterna, även om han ibland försöker få andra å segra bara så de inte tar bort den tvistes uppgörningen. Far brukar lösa tvister med en stor jakt, och tvinga med alla familjemedlemmar på den, tills att alla var sams. Så att se Galasha nu bor ensam ute i skogen, utanför sina egna. Det kunde Gork inte förstå sig på.
“Galasha, ingen familj?”
Gork hade nu bestämt sig. Gork skulle försöka bilda en ny klan – även om det var varför han lämnade sin boning till att börja med, men nu, med Gork- Gork menar ju Galasha. Om nu Galasha vill det förstås, men hur ska Gork kunna formulera sig korrekt för att inte såra eller göra Galasha obekväm med den frågan. Gork kan ju inte bara föra ur sig om Galasha och Gork vill bilda familj, Gork och Galasha har ju inte känt varandra mer än, tja, vad kan det nu vara, några timmar. Det skulle ju inte vara det bästa att föra ur sig.
Galasha hade börjat ordna till köttet när Gork kom ur sina tankar. Känn dig som hemma sade hon, ja tack – tänkte Gork. Och gick omkring eldstaden där det brann, och köttet brevid. Det doftade som hemma, vilket Gork gillade stort. Maten alltså. Stugan doftade inte som hemma. Trä väggar och bergs väggar doftar inte samma sak. Hemma hos Gork är det också väldigt stökigt, och som sagt är det månte mer där, än här. Mången doft av alla orker som ska hit och dit, ut och in, dricka ett stop där och koka maten här.. Hemma doftade det ork. Här doftade det.. det doftade.. ensamhet. Stugans doft hade en tämligen lugn och fridfull stämning. Det var ingen stark doft som trängde och satt fast i Gorks näsa, som det var hemma. Nej, här var det harmoni. Det fanns ju dock bara ett fönster i huset, å andra sidan hade Gork hemma inte många fönster heller, inte lika lätt att införskaffa fönster när man bor i en urgruvad gruva.
jag ser dig gärna kasta sten någon gång. Jag inte så bra på det. Hade varit roligt att se dig göra det. Stenkastning? Pratade Galasha om stenkastning? Gork var ju bra på det. Faktiskt bättre att kasta sten, än att vara modig. Gork sken upp av tanken att visa Galasha hur Gork kastar stenar, helst lite av den större graden, och ju plattare desto bätttre. Stora runda brukar bara kasta omkring sig så mycket jord eller vatten när stenen landar, även om runda stenar är bra projektiler. Men vid Gorks stenkastningslekar, använder Gork helst flata stenar, eller runda om Gork tränar att pricka små målade stentavlor som Gork hängt i träd, under stubbar och stock, och vid vattenbrynet. men jag förstår självklart om du inte vill visa mig! – Fort Gork, svara Galasha. Svara.
“Stenkastning? Gork visa Galasha, senare, Gork behöver bra stenar, och flod.” Gorks mage brumlade. “men först, Gork hungrig”
Pappa lämnade oss innan jag var född, byn kastade ut mig och mamma, mamma lämnade mig ensam för något år sedan så tyvärr bor jag helt ensam här. Utan att blinka, går Gork fram till Galasha och ger henne en bamse kram. Gork visste inte ens att han gjorde det innan Galasha var tätt inklämd mellan Gorks övrekropp och Gorks händer. Gork hörde orden och kunde inte göra annat än att omfamna Galasha. En orkfamilj är kärnan i samhället. Att fader lämnar sitt ofödda barn, att hela ens samhälle med förakt kastar ut sina egna. Att ens moder inte vill ha en. Nej, så kan det inte få vara. Så ska det inte vara. Gork är arg. Blodet det kokar inom honom. Aldrig hade Gork varit så arg, en orkfamilj är viktig för Mar Gharok. Utan den, ingen Mar Gharok. Galasha. Gork kommer tillbaka djupt från sina tankar. Galasha. Gork kramar ju henne. Nazg-dush (Mörkt sinne, svordom). Gork släppte Galasha och klappade henne på axeln, och tittade på eldstaden.
“Galasha, Gork ledsen över Galashas familj.” Gork visste egentligen inte vad en tår var. Plötsligt vattnades det bara i ögonen på Gork, kanske det var röken som gjorde det, kanske det var något annat. Det bara hände, en tår, vad är det salta vatten som bildats i Gorks öga. Gork var väldigt förvirrad, så mycket nytt på så kort tid.
Maten är klar hoppas det smakar – hade hon sagt innan Gork kramade om henne. Har Gork stor familj – Det var kanske det som knäckte Gork, Gork kom inte ihåg, Gork kom bara ihåg stunden Gork kom ut ur sina tankar. När han släppte Galasha, som säkert inte fått luft för att Gork kramat henne så ödmjukt och tätt. Har Gork stor familj.. Maten är klar hoppas det smakar.. Gork tittade ner på fatet på bordet. Det var överfullt med kött och annat gott. Galasha hade dukat till bords, och gett Gork en stor bit mat, Galasha hade själv inte tagit något stort. Gork tittade en kort sekund på maten och sken upp, satte sig ner på golvet, för Gork ville inte mosa en av Galashas stolar. Gork tog upp sitt fat och tog en bit kött. Det var. Gudomlig. Gork hade smakat god mat förr, men dethär var annat..
Har Gork stor familj.. Lärde dem dig den sången? Gork hade ju glömt bort vad Galasha hade frågat honom innan Gork gjorde det han gjorde.
“Gork familj stor, många syskon. Far, mor. Bergsboning, mycket plats. Galashas stuga doftar bättre än hemma. Maten är godare med Galasha” orden bara ramlade ur Gorks mun, medan han hade en stor bit kött påväg in i munnen. “Sången, ja, men Gork sjunga hellre om stenkastning än om krig med dvärgar eller alver.” Gork tog en till tugga av den goda köttet.
Gork passar dig – Ja det gör det faktiskt, tycker i alla fall Gork själv – du är modig och stark – Då har inte Galasha sett Gorks grannar eller far, far han är stark, kanske starkare än Gork. – Jag blir kallad Gork för de tycker jag är ful och att de rimmar, du får kalla mig vad du vill – Gork var förvirrad, hur kunde någon bestämma att “Gork” är ett fult begrepp, än mindre ett öknamn istället för Galasha som redan i sig själv var så vackert.
“Galasha” sa Gork. “Gork kalla dig Galasha, Galasha vackert” Gork nästan fumlade med orden. Gork ville ju inte få ur sig på ett oförskämt sätt. Gork ansåg sig ändå social, men det visade sig lite klumpigt framför Galasha. Så är det inte när Gork pratar med sina systrar eller mor, varför är det annorlunda med Galasha? Varför tänker Gork så mycket på vad Gork ska säga, för att korrekt formulera sig, och inte göra bort sig. Gork var ju så nära för att få ett middagsmums, Gork ville ju inte sabba sin matlycka, än mindre den nya bekantskapen. Galasha kunde ju ett och annat om jakt och tillredning av vilt direkt efter fångst, sådant var inte något som många av de där hemma, av ork-kvinligt kön kunde.
Bugdurash var en skicklig hantverkare, men rörde aldrig jakten, men hon kunde man gå till för att få sina redskap i ordning. Bugdurash lärde också Gork att åtminstone vörda de närkamps redskap som Gork brukade i jakten. Sha var någon vinter yngre än Gork, Gork hade försökt få med sig Sha och Maz på jakter, men något sånt var de inte intresserad av, de gillade istället att röja och härja i gruvorna med grann orkernas pojkar. Såna fasoner kunde inte Gork förstå sig på, vad kul finns det att göra i gruvor? Gork’s hem är ju en väldigt liten uthuggen järngruva som gått genom generationerna sedan farfar Gork, eller så var det hans far, Gork som först hyste hålan. Gork kommer inte riktigt ihåg. Maz, som Sha, var inget för jakt eller hantverk, men samlade på sig allt möjligt bråte som store syster utnyttjade efteråt. Lag var för ung för jakt, hon var mest med mor. Gorks bröder var ej heller mycket för jakt. Muz var nästan aldrig hemma, han hade anslutit till ett gäng orker som härjade vid gränslandet i öster. Grom var något yngre och även om han var intresserad av närkamps redskap, så var han inget för jakten heller. Grom och Gork brukade leka med alla redskap som storesyster sett till, lite för att kvalitets testa dem. Oglub var mestadels i gruvorna och samlade mineraler och annat intressant för storesyster och mor. Egg var som Lag, för ung för det mesta och tilldelade mestadels av tiden med mor, eller far.
“Hur kalla andra dig Gork? Gork- Galasha inte ful, Galasha vacker!” Nej så skulle ju Gork inte säga, nu blir säkert Galasha sur på Gork för att han utsago säga sig ha åsikter om Galasha’s utseende, men Galasha var ju vacker, mycket vackrare än Gorks systrar. Gork hade å andra sidan ingen stor erfarenhet med andra kvinno orker än Gorks systrar eller mor. Gork visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen.
“Vem kalla Galasha för ful?” fortsatte Gork. De hade just anlänt till stugan som Galasha hade. Det var tomt inomhus, en eldstad i mitten av rummet och en sovplats i hörnet. Och ett fönster. Gork behövde huka sig lite för att komma in, men Gork rymdes. Antingen så bor Galasha med en väldigt liten familj, för här inne ryms inte många orker. Gork vet, Gorks familj stor, och även om Gorks boning är.. ja kanske lite lite större än denna stuga, så ryms man knappt där. Här ser det dock ut som en väldigt liten familj.
Ni sjunger väldigt bra! Jag älskade sången. Vad heter den? – Va, hade Galasha aldrig hört om “Krak-Katub Staga (Stenen Sjunger)”? Hur kom det sig, det var ju Gorks favorit sång, som handlade om stenkastning och annat skoj.
“Gork tackar, sång. Krak-Katub Staga.” Gork var få i orden, mest för att han inte igen visste hur han skulle bete sig framför Galasha. Igen, såhär svårt var det inte med mor eller systrarna. Galasha var ju så vacker av sig, hur kunde Gork kunna tänka på annat? “Krak-Katub Staga, Gork’s favorit sång, handlar om stenkastning, Gork bra på stenkastning” fortsatte Gork.
Jag ber om ursäkt att min lilla stuga inte är så vacker. Den är sliten men duger för mig att bo i. Hoppas du inte blir alltför besviken av att se den. – Det var lite mindre än Gork hade förväntat sig, men det var mysigt. Kunde byggas ut för att rymma mera, var sover Galashas familj? har inte Galasha också stor orkfamilj som Gork? med flera systrar och bröder, en far som jagar och mor som hantverkar? Det finns ju knappt rum för hantverk här inne. Gork var lite fundersam.
“Besviken, inte alls. Stuga fin, mindre än Gork förväntat, men fin och mysig. Galasha. Var är Galasha’s far? mor? syskon? Liten stuga, inte stor familj?” frågade Gork efter att han studerat husets interiör.
Gorks ‘hus’ i den uthuggna järngruvan
Heter du också Gork? Heter Gork också Gork? Ja, de vill Gork minnas att Gork hette.. eller vänta, menar orken att hon också heter Gork? En till Gork? Gork trodde alltid att det var bara Gorks egna familj som bar namnet Gork, eller åtminstone den ork-manliga sidan, så länge Gork minns – och det är inte långt det. Men att den här, mycket kortare, orken också heter Gork? Hur kommer det sig att den här orken också heter Gork, och ork-kvinna därtill. Är denna Gork en avlägsen släkting till Gork? Hur kommer det sig att hon också heter Gork? är.. Gork och Gork en familj? Kan två Gorkar vara en familj? Är två, sedan tidigare inte bekanta, Gorkar, vara familj när de träffats och känt varandra i sisådär 15 minuter?
Det gick runt i skallen på Gork, och Gorks skalle är inte den vassaste. Hur skulle Gork nu skilja på Gork-Gork och Gork? Gork såg ytterst fundersam ut, när Gork märkte hur Lill-Gork..? Kunde hon få kallas Lill-Gork? kunde Gork då vara Stor-Gork? Undrar om Lill-Gork är okej att bli kallad Lill-Gork? Hursom, Stor-Gork märkte hur Lill-Gorks ansikte började skina upp, hade Gork missat något? Hade Gork sagt något som gjorde Lill-Gork så glad? Gork var ju bara hungrig, kanske andra blir glada för att Gork är hungrig. Ja, så kanske det är.
Mitt namn är Galasha men jag kallas Gork. Galasha, Gork hade aldrig hört något så, så.. Vackert namn. Hur kommer det sig då att hon kallas Gork? Gork är ju ändå ett rätt så modigt och starkt namn – Tyckte Gork, varför skulle då alla Gorks förfäder i flera generationer ha fått namnet Gork, om inte det var fylld med modighet och starkhet. Men Galasha, ack, det var ett mycket vackert namn.
“Galasha. Vackert namn! Gork? Hur komma Galasha kallas Gork? Galasha, vackert. Gork.. Modig” Gork visste inte hur han skulle uttrycka sig. Hur skulle Gork nu formulera sig för att Galasha.. Gork.. Lill-Gork.. skulle förstå en gnutta i vad Gork menade?
“Hur skilja på Gork-” Gork pekade på sig själv med sin näve “och Gork?” och pekade på Gork.. Galasha.. Gorks huvud gjorde nu mer ont än vad Gorks arm gjorde. Gork var en smart ork, men denna sten kunde Gork inte knäcka. Gork hoppas på att Galasha.. Gork.. kanske är lika smart som Gork, och kan knäcka stenen med, eller snarare för, Gork.
Om du vill dela din mat med mig hjälper jag väldigt gärna till och förbereder svinet. Det är otroligt snällt av dig.. – Varför skulle inte Gork vilja dela med sig av sin mat. Lill-Gork var ju orsaken till att Stor-Gork fick tag på den, det är ju lika mycket hennes som det var hans. Gork kände ju sig inte alls mer snäll än vanligt. Gork delade alltid sin fångst med de som hjälpt Gork att fånga det. Gorks far hade alltid delat sin fångst med Gork, så det minsta Gork kunde göra var ju att dela glädjen vidare. –
.. Jag har även en liten stuga längre bort om du vill äta under tak – Oj, en stuga? Lill-Gork måste ju vara rik som ett troll om hon äger en egen stuga. Gorks familj är ju inhyst i en liten hydda gjord av sten vid bergets fot, där har Gork, Gork-mor och Gork-far och flera små syskon som Gork inte haft så bra på koll med vad de alla har för namn. Alla Orkbarnen efter den förstfödda Orkpojken – Gork – har så konstiga namn så att Gork inte alltid hänger med vad de faktiskt heter. Gorks små bröder; Muzgonk “Muz”, Oglub “Og”, Eghuglat “Egg”, Grommok “Grom” och små systrar Shadbak “Sha”, Mazoga “Maz” och Lagakh “Lag”. Gork har även en store syster, som är född några vintrar före Gork; Bugdurash, efter lilla mamma, Durash. Så det blev ganska trångt hemma hos Gork när alla skulle samlas under samma tak för både mat och sovrum. Så att få höra att Lill-Gork.. Galasha, har egen stuga. Kanske stugan även hyser Galashas familj? Kanske Galasha har stor familj som Gork, med flera bröder och systrar. Kanske Gork inte ryms hemma hos Galasha? Kanske Gork måste sitta utanför stugan, nej Galasha sa ju bestämt om Gork ville äta under tak. Och det vill ju Gork. Äta ute är ju något Gork lär göra ofta ändå, men om ett tak över huvudet inför middagen, det tackar Gork inte nej till.
“Gorks stuga, bra. Tak, bra”
Gork log på munnen, dethär med socialisering, det var ju Gork riktigt bra på. Å andra sidan, med alla bröder och systrar som Gork hade, varför ens tvivla på Gorks sociala förmåga.
Gork hade glömt att han hade tappat vildsvinet för mitt i allt står Gork.. Lill-Gork.. Galasha brevid svinet och har börjat skära upp djuret. Och hon var ju skicklig på det, Gork gjorde ju ett bra beslut när han sa att Gork gör upp eld och hon förbereder middagsmumset. Men Gork väntade ändå på att Gork skurit upp bjässen, så att Gork kunde bära svinet till Gorks stuga. När Gork hade skurit och styckat och gjort grovjobbet klart, gick Gork fram till svinet och lyfte det över axeln och skinnet över det andra.
“Duktig Gork, nu Gork leda Gork till stuga. Middagsmums väntar”.
Gork klappade försiktigt Gork.. Lill-Gork.. Galasha.. på huvudet. Hennes hår var ju som silke jämfört med Gorks egna ruffsiga långa hår, som hade tendensen att samla allt som Gork travade igenom; blad, kvistar, kottar. Ja stenar har Gork även hittat i sitt hår när han haft sina stenlekar, det tog alltid Gork ett par timmar att rensa klart håret, om Gork var hemma kunde mamma hjälpa till, och även de yngre syskonen gillade att plocka allt ris och bråte som Gork lyckats få med sig i håret.
Utan att riktigt tänka sig för, började Gork gå mot den riktningen som Gork.. Lill-Gork.. Galasha, kom ifrån. Stugan kanske fanns häråt. Och som alltid, började Gork små nynna på sin favorit ork sång. Krak-Katub Staga (svenska: Stenen Sjunger), speciellt från refrängen, och ibland nynnar Gork högre än han vet av sig..
“…Krak-katub staga, gur-gashakh lug,
Uruk-maukash-kun gukk’dumog.
Gund-dush-ishi gur-gashakh-ishi,
Uzg-sharbag-ishi, gund-lagh-dush bagrak…”
(svensk översättning från berg-orkiska)
“…Stenen sjunger, högt och klar,
Vår kraft vi förkunnar genom luften.
Med precision och vild orkan,
Vi försvarar vårt land, vårt hjärta och vår klan…”
Gork hade nästan glömt bort hur Gork hamnade i en närkamp med vildsvinet, vildsvinet hade ju jagat dendär okända ork tjejen, kvinnan, tje- Hon såg ut som en ung ork, alldeles för ung för att jaga själv, vad gjorde hon här ute alldeles ensam? Vart blev hon av någonstans? Då fick Gork höra orden som vinden bar från buskaget bakom honom. Gjorde sig Gork illa? Det var ju bara en jaktlek, Gork gillade ju alla jakter som Gorks fader tog honom med på, även om Gork inte alltid förstod varför hans far envisades om att man inte ska gå i närstrid med ett djur om man faktiskt inte har ett nödbehov av det. T.ex. när man inte har några pilar eller andra projektiler kvar på sig, eller när annat liv är hotat. Men vad är det för roligt med det? Gork hade massor med roliga jaktlekar. Nu hade ju Gork inga pilar eller båge på sig för den delen, Gork skulle inte kunna träffa en björn på två meters avstånd om Gork så försökte, nej, öga mot öga, tand mot tand, det hade lilla mamma alltid sagt åt Gork. Eller det är vad Gork kom ihåg av den orkbarn ramsan. Armen, ja, oj, Gorks arm, vildsvinet hade ju greppat tag om Gorks arm medan de två lekte och brottades i gräset för inte allt för länge sen, innan Gork blev för hungrig och stack den stackarn. Gork kände sig faktiskt lite illa till mods, Gork hade ju ändå tagit ett ståtligt vilt’s liv, men Gork var ju så hungrig och när tillfället var så perfekt, Gork kunde inte låta bli. Gork tittade på sin arm, ja det syntes ju lite av vildsvinets tänders bett på Gorks undre arms läder ärm. Ja det till och med sved lite när Gork faktiskt tänkte på saken. Det såg faktiskt lite som att Gork behöver se över sin arm lite.
“ja-.. nä– Gork menar…” Gork var inte så bra på att föra dialog med andra orker, det blev lite isolerat på hemmafronten, antingen var Gork rak på sak, eller små i orden eller hade alldeles för svårt att uttrycka sig. Alla andra orker hade yrken eller gillade att slåss mot dvärgar och andra skräckinjagande små monster bortom Mar Gharok’s gränser. Gork var ju inte sån. Gork gillade ju att kasta stora stenar över floden och se hur långt Gork kunde kasta dem, och sen brottas med vilda djur under alla Gorks olika jaktlekar, med eller utan sin far.
“Gork mår bra, armen den håller.. tror Gork” Gork, som sin far och sin far före honom, ja det var lite som en tradition inom den närmaste släktet, pratade alldeles för ofta om sig själv i tredje form, ja nästan alltid. Det var allt Gork visste, hur skulle andra annars veta att det var om Gork som Gork menade?
Modig? Sa orken faktiskt att Gork var modig? Vildsvinet var ju hack i häl på henne, och Gork var både på lekhumör och väldigt hungrig? Det var ju inget, tänkte Gork. Gork kände många andra orker som var mycket modigare än Gork. Gork hade ju inte valts som kandidat till armén av någon orsak, Gork visste faktiskt inte riktigt varför de andra orkerna både från de närmaste grannklanerna och sin egen fick äran att ta upp vapen. Kanske andra orker var mer modigare än Gork, det hade Gork alltid trott var orsaken, Gork var ju stark, och kunde kasta stenar långa vägar, men modig? Gork? Nee, hungrig? om ja. Gork glömde av sig att svara på orkens kommentar, och reste sig lite klumpigt. Ja den där armen var ju inte så stadig att lägga tyngden på nej, det gjorde ju faktiskt lite ont – men bara lite. Gork var ju ändå modig, för modiga orker gör ju inte sådana här små saker ont.
När Gork väl var på fötterna, tog han vildsvinet under armen och gick fram till den okända orken, och sa.
“Du har ett intressant sätt att jaga vilt.” Gork smålog, och klappade vildsvinet han hade under armen med sin fria hand. Vanligtvis så jagar Gork viltet, viltet jagar väldigt sällan Gork. Kanske Gork skulle testa på det nån dag, kom Gork just på en ny jakt lek? Det kanske till och med är roligare att bli jagad först, och sen jaga själv? Kanske Gork skulle också testa på att jaga ett vilt först, sen bli jagad av viltet, och se vem som vinner i en närkamp efter att båda har varit jägare och jagad! Gork har bra idéer, tycker Gork själv, så kom Gork på igen. Gork var ju hungrig, det var ju hela tanken bakom att hoppa på vildsvinet som den okända orken hade så snällt jagat fram, eller blivit efterjagad, Gork har inte riktigt funderar ut alla termer för den nya jaktleken ännu. Gorks mage gjorde sig till känna. Gork tittade på sin okända jakt kompis.
“Du ser hungrig ut, Gork är också hungrig. Gork gör upp eld, du förbereder middagsmumset!”
Gork grinade med munnen och klappade sig själv på magen, sedan pekade Gork på vildsvinet och sedan på orken som stod framför honom. Kanske Gork inte äter ensam ikväll trotts allt, Gork hade ju nog kunnat äta hela bjässen själv, men då skulle Gork inte orka röra sig på flera timmar. Och det var ju ändå tack vare denna okända ork som Gork fått tag på en god middagsmums, inte alla dagar man får äran att små mumsa på en såhär rejäl bjässe, som Gork just brottats med. Och vad är väl bättre än att äta det med någon annan, okänd eller inte. Gork kan gärna dela sin middagsmums med henne, som hade modet att jaga en sånhär bjässe till att börja med.
Vad är det Gork ser, tänkte Gork. En något kortare Ork än vad Gork är van med, springer bland träden med vad som ser ut som Gorks middagsmål i bakhälen. Och orken ser ut att vara en ung kvinna utifrån den röst som Gork hör bland buskaget. Gork känner inte många kvinnliga Orker, hemma i klanen är de flesta kvinnliga orkerna inomhus och donar med mediciner, mat, redskap och annat märkligt vetenskap som Gork inte riktigt förstår sig på. Gorks alla vänner har varit av det andra könet; jägarorker, hantverkarorker och gruvorker, såndära orker som Gork ibland har att göra med när Gork behöver redskap eller mineraler för diverse små hobbyn på sidan om stenkastning.
Och vildsvinet som nu jagar den unga orken, som ju Gork tidigare uppmärksammat, är kortare i växten än vad Gork är van att se kvinnliga orker. Gorks mamma var ju nästan större än Gork hela Gork’s uppväxt, lyckligtvis såg man ju därför alltid upp till lilla mamma, tänkte Gork finurligt. Men vildsvinet var ändå en rejäl bjässe, vad månne den orkkvinnan sysslat med för att reta upp en sån vildsing?
Gorks mage gjorde av sig ett ganska vanligt men ack så sorgligt brum, Gork var ju ändå hungrig, Gork hade inte tänkt på saken, men Gork hade inte ätit något sedan han lämnade sin hemvist. Så att se ett saftigt vildsvin såhär dags, var ju rena turen för Gork. Plötsligt såg Gork orkkvinnan rusa några meter ifrån honom där han satt hukad bland buskarna, vildsvinet var inte långt bakom. Gork tänkte kvickt, och tog sats.
När vildsvinet var i Gorks sikte, rusade Gork ut bland buskage och hoppade på vildsvinet från sidan. Vildsvinet, som inte bara var i rusande fart, flög sidledes med Gork under halsen. Gorks mäktiga kollision med vildsvinet gjorde även det lättare för Gork att överrumpla vildsvinet.
“Oh, du var mig en argsint mumsbit, jag gillar dig redan”
Gork var alltid med på noterna när Gorks far tog med Gork på jaktturer, även om Gorks far försökte lära Gork jaktens lära med båge, tyckte Gork mera om att smyga sig fram till målet och brottas lite med det. Gork såg jakten som en enda stor lek, och ju större desto roligare. Vildsvinet var lite mindre i storleken än Gork. Vildsvinet fick tag på Gorks arm med sin käft och försökte slita sig loss
“De trodde du var en bra idé, va? nej du, nu är leken förbi”
Med de orden hade Gork nystat fram sin kniv och lyckats pressa in kniven i sidan på vildsvinet. Med kniven i sidan bet Vildsvinet ännu hårdare i Gorks arm och förde ur sig ett sorgset yl.
“Med Gorks armsgärningens styrka och Gorks ögon så skarpa, faller ännu ett djur för jakten! Dess ande ansluter sig till kören av de som har fallit för Gorks hand. Må din obändiga vrede tjäna Gork väl i den Stora Jakten, ädla varelse. Vila nu, och vet att ditt offer inte kommer att vara förgäves.” Viskare Gork i vildsvinets öra, medan han såg till att vildsvinets själv lämnade djuret där de låg i det långa gräset. Vildsvinet sjönk slutligen ner ner och lossade greppet om Gorks arm.